The Project Gutenberg eBook of David Ramms arv
    
This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and
most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
of the Project Gutenberg License included with this ebook or online
at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States,
you will have to check the laws of the country where you are located
before using this eBook.

Title: David Ramms arv

Author: Dan Andersson

Release date: May 5, 2006 [eBook #18317]

Language: Swedish

Credits: Produced by Louise Hope, Martin Agren and The Online
        Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net


*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK DAVID RAMMS ARV ***




Produced by Louise Hope, Martin Agren and The Online
Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net






                 Dan Andersson

                DAVID RAMMS ARV




  Bokförlaget Trevi


    DAVID RAMMS ARV
    Av Dan Andersson
    Utgiven första gången 1919
    Utgiven av Bokförlaget Trevi, Stockholm, 1977
    Tryckt i Finland 1977




_Om en människa vore än så törstig skulle hon ej dragas
till källan om icke något av Gud vore i vattnet._
    Mäster Eckhart




En kort inledning
samt historien om en hammare


  Det arv jag fått från min faders land
  av skogar och vilda snår,
  är bara en börda som tynger min rygg
  där jag ensam och grubblande går.
  Men det blir väl en morgon på ofridens natt
  -- jag vill lära mig bedja och tro,
  att en ensam människas blod en gång
  skall svalna i kvällarnas ro.
  Och av en oren klädnad till sist
  skall vävas en ljusets skrud
  åt den som bland många förgängliga ting
  tappade bort sin gud.

När denna berättelse börjar är David Ramm tjugofyra år och jag är
skyldig denna del av hans historia en kort inledning. Det är tämligen
säkert att det svårmod han led av, denna omöjlighet att riktigt komma
till rätta med tingen i denna värld, berodde på degeneration och ej
endast på bittra upplevelser i barnaåren. När han en kort tid före de
händelser som avsluta denna skildring berättade mig det han visste om
sina förfäder, tror jag han hade rätt när han i detta fordom spårade
upprinnelsen till den heta själens oro som förgiftade hans tillvaro,
denna tidvis häftigt starka, tidvis alldeles förintade livslust, som var
honom till så stort men i hans praktiska liv. Och en utfattig man får
lov att vara praktisk, i den mån han ej är det skall han gå mot döden,
på ett eller annat sätt, hastigare eller långsammare allt efter
omständigheterna. David Ramms nervösa känslighet, hans omväxlande
uppsluppenhet och förtvivlan, hans ångest inför eländets hemlighet,
inför vilken han aldrig lärde sig den prövade vises ro -- allt detta
gjorde honom i högsta grad opraktisk. Detta själstillstånd kunde väl
vara frukten av ett från barndomen kringflackande liv, ständig
hemlöshet, alkohol, opium och tidiga erotiska förvillelser, men det var
nog också arv. Ty om ej svagheten funnits hos honom från början, hade
han då ens behövt falla i alkohol och opium? Och om han ej från början
varit den ångestjagade man han var -- hade han då så tidigt behövt fly
hemifrån?

När han berättade mig det han visste om sin släkts historia visade han
mig en underlig tingest, som låg avsides på en skräpvind nere i finnbyn.
Det var en liten hammare eller mindre slägga av järn, omkring två
decimeter lång och med avbrutet träskaft. Han höll den i handen och
liksom lekte med den, knackade sakta mot en jordfast sten med den och
tycktes liksom drömmande lyssna på klangen. Och han berättade följande:

-- Bakom mäj tycks det bara ha varit fattigdom, tiggeri och vanvett.
Hela sällskapet av mina förfäder liknar, tycker jag, en hop krälande
kräk som alla trampar på och spottar på, och när något led i den där
kräldjurssläkten trampas ner i leran, blir det bara bättre plats för dom
andra. Men allihop av dom var mycket barmhärtiga mot sina medmänniskor,
snälla och hjälpsamma -- --

Han lade ifrån sig hammaren och rätade upp sig. Aftonvinden lekte med
hans hår, och jag såg att det börjat gråna vid tinningarna. Hans vita
ansikte var mycket vackert, ögonen stålgrå och sorgsna på ett underligt
behärskat sätt. Och han var bara tjugofyra år. Vi satte oss under en
björk och lade hammaren emellan oss, och så tog han sig över pannan och
fortsatte.

-- Du skulle ha varit med mäj, bror, så hade det gått bättre många
gånger, men vi fick ju aldrig vara tillsammans. Det gör detsamma nu --
jag har berättat min historia och du skall skriva den -- men nu skulle
jag tala om släkten. Du skall ha den, och så den där hammaren liksom
till inledning. Efraim Magnus Ramm, ser du, var soldat, drinkare och
nästan alltid brödlös så fort tjänsten slutade. Jag har tagit reda på
honom, han var min farfars far -- bergsmansbönderna satte just inte så
stort värde på de usla Rammarna, som först tiggde, nästan tiggde det dom
skulle leva av och sedan delade sina tiggda bitar med alla andra
uslingar. Folk tycker inte om sånt, vet du. Men man hade en viss respekt
för Rammarna ändå, dom var inga fega stackare, dom var oförvägna,
dödsföraktande, dom inväntade döden med cyniskt lugn mitt i sin örtagård
av trasor och lump -- jag blir alltid så här poetisk, när jag talar
nu mera, men mest var dom så fulla att livet bara var ett veckolångt
drömliv på rökstumuren. Dom var inga finnar, vi ha inte ett smul
nomadblod i oss. Snarare var dom österrikare, det lär ha varit
inflyttning av såna smeder, men det vet jag inte nu, i alla fall,
min farfars far började tjänsten under Gustav tredje -- han gick i
trollskola hos Libson, sade man, var skottfri och kunde trolla. Han
rymde som krigsfånge från Wittenberg -- varför han skulle hit igen kan
jag inte begripa, han kunde ha varit kvar i fängelset och trollat -- men
hit kom han och vart en sån där profoss, piskade ogifta barnaföderskor
med spön, söp och latade sig och diktade visor på rökstumuren, och på
dödsbädden bekände han att han en gång lönnmördat en svensk officer, han
hade skjutit honom i ryggen, men han tycktes ej ångra sig, han bara
talade om det. Han hade många barn, jag vet inte av alla, och änkan höll
lönnkrog ett slag och uppfostrade farfar min, som -- som rådde om den
här hammaren. En konstig bergsman vart han, som satt på vägkanterna och
knackade sten och sjöng besynnerliga sånger i takt med slagen till
släggan -- tokig, förstår du, en sorgens galning med långt hår, jag
skall visst vara mycket lik honom, men innan det där bröt ut hade han
blivit far --

Far min, ser du, ja jag behöver inte tala om honom, du känner honom lika
bra som jag, han fick följa mor sin på tiggarresor kring bygden, då var
han bara tio år, det fanns inga fattighus då eller nånting ordnat åt dom
fattiga, och som ung vart han bruten av höftvärk och tuberkulos. Han
vart, som du vet, en kristen, en rätt kristen. Men i ungdomsåren lär han
ha varit rätt vild, under de tider han var som starkast, innan han vart
religiös hade han en tid med någorlunda hälsa, och då var han som sagt
ganska vild, släktblodet, ser du, det var han som ensam, när linjen för
H.-järnvägen skulle stakas, gav säj ut på en murken stock över den gamla
Lombacksgruvan, inunder honom var en avgrund på sex sättningar och han
stod upprätt på stocken som brakade och fällde murkna flisor, och där
högg han bort ett skymmande träd som växte i öppningen med roten i
västerslidan. Och kamraterna stod mållösa av rädsla, men då lär han ha
kommit ihåg hur fattig och usel han var och att han var en tiggarunge
och ingen bergsmansson, för han hade sjungit denna gamla slagdänga medan
han huggit så att spånorna yrde över avgrunden.

Och i det han liksom smekande for med handen över släggan sjöng David
Ramm sakta:

    Alla man, alla man, håll i repet!
  Alla bergsmän som skeppar erat järn --
  ni kan släppa när ni vill -- släpp repet!
    Dä ä bara en tiggare på än'.

Det var inte mycket, men det var sextonåringens trotsiga skoj med
översittarna, fattigdomen och dödsfaran. Gud vet vad han tagit sig till
här i livet om inte sjukdom och ytterligt elände skruvat till sig kring
hans unga liv. Och så, till sist men ej minst, om ej den gamle Gud Fader
talat till honom så allvarligt mitt i skogarnas gripande tystnad, att
han vid tjugu år plötsligt lade om sitt leverne och sedan vart en av
traktens frommaste män!

-- Jo, svarar Efraim Ramm själv, då hade jag blivit rövare och mördare
och slagskämpe och allting -- kanske simpel tjuv också. Jag hade fröet
till alla synder i mig. Nu vart jag visserligen lusfattig, men hederlig,
och det är inte så litet! Så att han kunde berömma sig själv också, men
det hade han rättighet till, ty han levde som han lärde. Och den gamle
vitskäggige log så att ansiktet var som en hösthimmel med klar sol. Och
si, det var allt av Herran kommet!

Och där sitter han på sitt skräddarbord och syr och syr medan hans
fattiga liv stupar ned mot den evighet som han aldrig är rädd för, mot
den död som han håller av som en vis vän därför att den ej mer kan
förfära en nerv i gamle Efraim. Han är en rätt kristen, möter varje
bekymmer med en ny lovsång, begraver sina barn, när de dör eller när
de i vanvettig yrsel själva tar sina liv, begraver dem med fruktan och
bävan inför den stränge guden, men rädes ej, förtvivlar ej, går hem och
arbetar igen som om intet hänt. När sjukdomen bröt ned honom såg han
himmelen öppen. All livets bitterhet var hans arv och för allt tackade
han Gud. Det är en underbar man.

Inte heller är han ängslig, han knäböjer varje kväll och skickar upp
alla sina bekymmer till himmelen. Och om han tror att de hamnar rakt
framme vid Guds tron -- varför skulle vi betvivla att de gör det? Och
hamnar de inte där, så stor sak vart de tar vägen, huvudsaken är att
Efraim blir kvitt dem! Eller hur? Men nu skall jag gå.

Den sista delen av Davids berättelse hade framsagts på ett visst
högtidligt sätt, som också kunde vara trötthet. Han reste sig upp, tog
den olycksaliga hammaren i handen och gjorde sig redo att gå. Eftersom
jag trodde att han ämnade sig hem till sina föräldrar ville jag ej
hindra honom, vi tog farväl av varandra där, under några gamla vänliga
och beskyddande hängbjörkar. Det var en lent susande majdag med en mjuk
vind och solen gick just nu ned bakom de mäktiga bergskedjor som skiljer
Graninge vildmarker från Värmland. Jag såg honom försvinna uppåt
skogsvägen till Asanders ås, lång och rank, men med någonting nervöst
och trött över varje rörelse. Jag undrade varför han ej förmådde sig att
kasta bort hammaren, kände han en viss kärlek till den -- eller var han
på något sätt förvirrad?

I handen höll jag hans skrivbok, som han anförtrott mig, en tjock lunta
med vaxdukspärmar. Den innehöll två avdelningar, den första bestod av
mycket fragmentariska uppteckningar från de år av enstöringsliv han
levat här i skogen, den andra avdelningen innehöll det mesta av den
berättelse som följer här, och ur första avdelningen har jag endast
medtagit så mycket som kan vara av intresse för belysande av de
händelser jag skildrat i denna del av hans historia.




I. Vännerna


1. På hemväg

Det var nära dagbräckningen. David satt på ett långt persontåg
någonstädes på Canadian Pacific. Tåget hade stannat och inväntade ett
söderifrån kommande snälltåg. Han lutade sig halvvaken ut genom
fönstret. Det var början till en daggvåt och blåsig dag, en sådan dag
som han alltid älskat, särskilt bland de kanadiska slättlandens hela
fält av solrosor. Väldiga sjöar lyste som eld långt borta. Helt nära
rucklet som skulle föreställa stationshus såg han enstaka kors på en
kyrkogård skymta svarta genom dunklet och mellan korsen silhuetten av en
snokande hund. Stationsvakten löste av haken som höll signalbrädet, just
som snälltåget körde förbi och för ett ögonblick skymde bort korsen
därute. De lysande fönsterna susade förbi som en storm och så såg han
kyrkogården igen, och den stora hunden som gick där och snokade. Det är
mycket möjligt att hela denna syn bara var en dröm, ty i nästa ögonblick
tyckte han att han sett kyrkogården i Graninge i Dalarna.

Han frös i hela kroppen. En beklämning grep honom lik den nattmara som
förstört hans barndoms sömn. Tåget ångade i väg.

Hans kropp blev stel och det fattades honom vilja att röra sig, hunden
på kyrkogården vart så småningom en schakal som bökade bland det
vissnade kransskräpet på Graninge begravningsplats, där hans olycklige
och sinnessjuke bror skurit halsen av sig. Hade icke någon skrivit hans
historia? Jo visst, men den skulle aldrig ha skrivits. Och även om David
hade boken handlat -- vem kan skriva något som handlar om en annan
mänska? Hur han hela sitt liv syndat och varit rädd för Gud, icke kunnat
tänka på något annat än Gud, ja, på allt som kan kallas Gud, hur han
läst tusen böcker för att hitta en utväg ur vanvettet. Har någon skrivit
det, ingen, men alla ödsliga kyrkogårdar gav honom igen scenen från hans
brors begravning. Nu såg han den igen. Far var också med. En lungsiktig
och lomhörd präst stod och hostade upp orden ur ritualen och ett par
gånger tyckte David han spottade ner upphostningarna i graven. Han såg
ut som om han avundats liket i kistan. Far stod på gravkanten i sin
slitna rock med händerna knäppta, hans grova stövlar sjönk ned i den
uppkastade leran, som blötts upp av regnet. Hans ansikte var på en gång
sorg och frid. Det var förunderligt, David var den ende som ej hittade
vägen till fred ur de onda dagarna. Far hade samma sorg men en större
styrka att bära. Han hade hittat sin Gud -- och David hade aldrig hittat
sin.

Han slog upp ögonen. Som eviga pulsslag från ett väldigt larmande hjärta
dunkade buffertarna. En magerlagd newyorksaffärsman satt bredvid honom
och knackade takten med en förnicklad reservoarpenna mot ryggstödets
mässingsbeslag. Ibland bet han i ett äpple med vita tänder, lagade med
rent guld som glimmade rovlystet mot den köttiga frukten. De hade suttit
bredvid varandra i fem timmar men knappast märkt varandra förrän nu,
affärsmannens kalla blick överfor den något trådslitne reskamraten som
om han varit en panelbräda i väggen. David började avundas honom, han
ville veta vad den andre tänkte om Gud. Han kunde väl vara trettio år.
Var han affärsman? Han kunde väl vara präst också, men i så fall skötte
han nog yrket bra kallblodigt. Nej, han måste vara köpman, ingenjör
möjligen, en man vars väsen var sammansatt av järn, köld, isklart
förstånd av guld. Han var rik, han hade Rembrandt i salongerna -- eller
fattig med bara Whistler på väggarna -- eller ännu fattigare -- stor
tvålagent med aktier i firman? Varför rördes aldrig detta magra
marmoransikte -- det fattades bara rörelse, så hade mannen kunnat vara
konstnär. För all del, han kunde ändå vara det. Han tänkte börja tala
till mannen, men viljan svek honom, han var nyfiken men saknade kraft
att ta steget. Som förlamad lutade han sig bakåt och drömde igen.

Han hade aldrig saknat livslust utom i vissa ögonblick. Tvärtom hade
hans företagsamhet ibland ej vetat av några gränser. Som tioåring hade
han en stark passion för russin, han sålde sina skolböcker för att köpa
russin. Plötsligt kunde detta begär slockna och avlösas av ångest.
Ångest över jorden och människorna och livet och hemmet och ibland över
ingenting. Då såg han all naturen kring sig som ett främmande land, men
han tvang sig att gå hem, där satt han med slanten i sin brännheta hand.
Och nu fanns det ingenting i världen som han ville köpa. Å vad han
älskade blommor och kärrmarkens röda lysande tranbär, men just nu ville
han ej böja sig ner för att plocka ett av dem. Nu fanns det ingenting
att längta efter ty nu ville han ingenting. Han gick ut på gården, upp
på berget, i mörka drömmar och bittra minnen, tills himlen höljdes av
moln, en västanstorm kom gående med fanfarer över de vilda bergen, den
tog hans hatt och sopade den utför backen. Hans ögon lyste när han
jagade efter den, fångade den, stannade ett tag och hörde med andlös
tystnad på stormens dån. Han sjöng och dansade utför backen. Som en pil
var han i väg till handelsmannen, sprang i kapp med vinden, sjöng och
visslade.

-- -- --

Det här tåget gick verkligen långsamt, han gitte inte öppna ögonen eller
se efter i tidtabellen var han befann sig. Dagsljuset bröt in och en
uniformerad neger skrek sitt "first call for supper -- dining-car in the
rear -- first call!" Då vaknade han till, tänkte över sitt ekonomiska
läge och fann att han mycket väl kunde gå och äta frukost. Samtidigt
reste sig hans tyste reskamrat, vred om nyckeln till sin kappsäck två
varv, tog bort alla saker ur fickorna på överrocken och lät den hänga
kvar men betänkte sig, vände om och tog den över armen varpå han styrde
sina steg till restaurationsvagnen. Han satte sig vid det enda lediga
bordet och nickade bifallande då David slog sig ner mitt emot honom.

Men när han skulle börja äta biffsteken och ägget såg David inte mer
omgivningen. Han tänkte på det hem i Sverige han nu var på väg till. I
verkstadsrummet satt far, dag efter dag, månad efter månad, år efter år.
Dörren till köket stod öppen -- ville han ha vin -- ja, ett glas sherry
-- och jag vill ha bättre kaffe, water, starkare kaffe, sådant som min
far dricker där hemma i verkstaden -- han spratt till, hade han skrikit
detta eller bara tänkt det? Porslinsmannen mitt emot såg aldrig så litet
förvånad ut. David tyckte synd om honom. Han såg trött ut, han hade nog
snart arbetat ihjäl sig och själen den var torr och mager och skramlade
som papper i honom, och någon Gud hade han inte och ingen glädje av att
leva. Snart skulle hans förvissnade kropp dö och värkas ut i de gapande,
maskingrävda hålen i Carlington Cemetery i Exenland -- ifall han nu var
skriven där, guldtänderna med.

Varför skulle David få äta kött och dricka vin just nu, tänkte han, när
hans far kanske ej hade annat än bröd och vatten? Hans gamla gråa huvud
var som en bunt hoptorkat pergament och händerna magra, seniga, hårda
med blåa, grova ådror under skinnet. Han kunde så tydligt se honom nu --
se, ryggen stod som en sprättbåge över arbetet. Dörren ut till köket var
bara en tapetserad brädlucka som David spikat ihop, den hade fläckats av
hundratals gruvarbetares svarta händer då de kommit för att avlämna
eller hämta något. Ångan från spiseln gick in i verkstaden och gjorde
luften tung där, kom tapeten att lossna, så att de bibliska planscherna
böjde sig utåt, som ville den korsfäste även slita sig loss ur denna
tryckande omgivning, med en luft full av doften från tyg, pressjärn och
gamla beckiga kläder, fulla av malmsylt och olja. Allt detta satt han
och tänkte på, han hade glömt att äta och satt med huvudet lutat i
handen och pannan i skarpa veck, när hans bordskamrat plötsligt på ren
svenska och mycket vänligt frågade:

-- Är ni sjuk?

David rock till, samlade sig och svarade, i det han långsamt började
äta, att han inte var sjuk, men att han suttit och funderat. Under tiden
stirrade han helt överraskat på den främmande, som nu drog litet på
munnen och fortsatte:

-- Ni är svensk, jag såg det när ni satt och funderade. För resten är
det bara svenskar som har så sorgsna, fast så ljusa ögon. Det är ganska
märkvärdigt. Mitt namn är Hartman, jag reser också hemåt, ni är lik min
döde bror som var musiker -- men han lade alla sina bekymmer på bordet
framför varenda främmande -- säg, tag inte illa upp, tycker ni jag är en
pratmakare? Jag tänkte: eftersom han är så lik min bror så kanske om jag
frågar vad han tänker på för ledsamt talar han om det. Var det inte
lustigt, en sådan pratmakare är jag ibland -- dessemellan är jag tyst
som en gråsten. Förlåt mig!

David sade sitt namn och något om glädjen att få en landsman till
reskamrat. Men Hartmans ansikte var nu lika kallt och främmande som
förut. David undrade om han redan värderat hans gångkläder och funnit
honom vara ett alltför fattigt sällskap åt sig i Chikago och Newyork.
Och under tiden letade han i sitt minne efter något ansikte som liknade
Hartmans. Detta hade förändrat sig nu, tyckte han, då han kommit det
närmare, nu föreföll ögonen djupare, med en färg av spansk tobak, mörka
bryn och en massa fina rynkor som tycktes utgå från ögonen och utgrena
sig spiralformigt då mannen log.

När de suttit och talat om likgiltiga saker ett par timmar i
restaurationsvagnens kafé, fann David att det han tagit för kall
säkerhet hos mannen bara var en mask, bakom lurade ett hett och oroligt
temperament, och när han icke tog sig i akt eller använde det skal han
vanligtvis vistades i, förekom det David, som om varje ogynnsamt
intryck, om än så obetydligt, dock åstadkom en rörelse i ansiktet som
om obehaget varit en rent fysisk smärta.

Sedan han talat en stund om livet i de amerikanska skogarna, frågade han
David vad han hade för yrke, och denne råkade som vanligt i förlägenhet.
-- Jag har så många yrken att det är litet svårt att på rak arm välja
ett som för tillfället kunde låta lämpligast, svarade han, men bäst
tidningsman, om ni vill, två år vid S:t Paul Weekly. Och Hartman nickade
utan att synas varken förvånad eller nyfiken mera.

De blev snart goda vänner, om man med detta uttryck ej menar något
hängivet kamratskap, utan endast egendomlig sympati. David berättade
hela sitt föregående liv för Hartman, och efteråt ångrade han sig och ju
mer han ångrade sin öppenhjärtighet dess öppenhjärtigare blev han. När
David kom för sig själv kände han sig ömsom glad, ömsom rasande över att
på detta sätt ha givit ut sigf åt en främmande och en, som därtill icke
just gav något förtroende tillbaka. Ofta under det David satt och
berättade tycktes Hartmans uppmärksamhet alldeles slappna eller fästas
på något besläktat med det man talade om. Han avkopplades på detta sätt
flera gånger och satt försjunken i något annat, lyssnade till hälften,
nickande då och då och ibland skakande som av en rysning.

Han föreföll ytterst noggrann med sin klädsel och hade små fötter och
små välvårdade händer. Men det var först i Chikago, David lärde känna
honom som den alltid behärskade, omåttligt lidelsefulla och förbrända
människa han var. De drog tillsammans ut på äventyr, besökte kvinnor och
opiumhålor och satt på de väldiga krogsalarna och lyssnade till sorlet
från de drickande, brådskande människorna. De besökte underjordiska
krogar och danstillställningar, alltid blott som åskådare.

Då han begagnade opium första gången rökte han icke, utan de tog in det
i små tabletter som innehavaren till stället försålde. David satt i en
stoppad men trasig stol i ett rum som efter hans beräkning måste ligga
långt under gatan, i nivå med kloakerna. Affären hade ingen skylt men
på övre botten var ölkrog, å båda sidor bagerier. Man kom dit på en
stentrappa genom en lappad glasdörr. Värden var norrman. David såg honom
blott en gång, när han lade tre små paket bredvid Davids ölglas. Mitt
emot satt den bleke Hartman och lärde honom hur starkt öl och opium
tillsammans ger ett rus som för det mesta ej söver, men som verkar
oerhört befriande och lugnande. Hartman var så glupsk att han nästan
slukade tabletterna med raseri, tuggade dem ibland och tycktes frossa
i den beska smaken.

Här började han också berätta sin historia, men det var först långt ute
på Atlanten David fick den någorlunda fullständig. Han var uppfostrad i
en uppsvensk stad, där hans far varit disponent vid något järnbruk. När
han berättade om sin barndom tyckte David att den i mångt och mycket
liknade hans egen, på samma sätt fylld med svärmerier och grubbel, med
samma skräck och ångest. Vid femton år hade han blivit religiöst
påverkad, men misslyckats med att försöka vara kristen. På föräldrarnas
önskan hade han fortsatt studierna och förberedde sig till doktorsgraden
då han plötsligt fann det omöjligt att göra mer av det. Han rymde till
Amerika och fick plats som lantmäteriingenjör hos ett järnvägsbolag.

Han talade ofta om den leda som fyllde honom mot allt och alla och han
sade att hans släkt var mycket degenererad. Han hade en viss avsky för
kvinnor i allmänhet. -- Han tycktes även lida av att nödgas ta människor
i hand när han hälsade på dem -- om någon arbetsklädd snuddade vid
honom, röck han till och blev ibland utom sig. Hans renlighetssinne
hade nämligen utvecklats ända till sjuklighet.

Ofta talade de om döden och det odödliga. Ofta sade han David att denne
var den ende han träffat med vilken han kunnat tala klokt, men ofta
bytte han mitt under ett samtal om skinn och blev en äkta svensk doktor
med utpräglad antipati för all demokrati, upplysning och dylikt. Ibland
var han rörd av glädje över att ha träffat David, och nästa timme
förtvivlade han över sin bottenlösa ensamhet, drack sig drucken och
kunde bli liggande på opiumhålan i flera dagar. Davids beteende mot
denne dekadant var ofta ganska besynnerligt. Han brukade ljuga alldeles
hänsynslöst för Hartman, han diktade upp historier, berättade hårresande
äventyr som han varit med om, försökte inbilla vännen att han var en
kraftmänniska som njöt av att ensam marschera mil efter mil i hällande
regn eller åtaga sig utförandet av tunga kroppsarbeten. Sådana saker
sade han alltid när Hartman spelade överlägsen lärd aristokrat, då tog
David hämnd på honom genom att föreställa honom hans fysiska hjälplöshet
i jämförelse med Davids goda vigör, som också verkligen kunde uthärda en
hel del.

Men emellanåt brann Hartman av hat till alla doktorer och
litteraturlärda, timme efter timme satt han och skällde ut allt
"intellektuellt". Dagen efter hade han tagit på sig ett nytt skinn: man
måste skratta åt allt, galghumorn var den räddande oasen. Men varje gång
han trillade ner från sin världsbetraktartron och började oroa sig över
att David dock ej fått någon vetenskaplig uppfostran och således,
beklagligtvis, kom att för alltid stå utanför en hel del av kulturen och
så vidare, då erinrade David sig att Hartman var en sådan vekling att
han för alltid var utestängd från _en_ stor erfarenhet: äventyrets, och
så fyrade han på med hela sitt artilleri av upplevelser, färglade,
diktade om och nyanserade, alltid lagande anrättningen så att den skulle
smaka den sensationshungrige, ge honom tantaluskval. Och då tröttnade
Hartman fort på att bli högviktig och det slutade med att han försökte
förringa äventyrets och farans värde som uppfostringsmedel och även som
njutning. Även äventyret var en illusion, liksom allt annat. Varpå David
svarade på ett sätt som narrade Hartman att på nytt skälla ut allting
som de bildade människorna värderade. På det sättet satt dessa bägge och
stred med varandra. Ofta blev de ovänner men försonades igen då de ej
kunde leva utan varandra. På ett egendomligt sätt hade den lärde
miljonären och den poetiske fattiglappen nitats ihop och var i mycket
så lika, att den ena långa stunder bara verkade parodi på den andra.
De reagerade mot olyckan och lidandet på precis samma tröstlösa sätt,
Hartman dock kanske i något högre grad av bittert lugn, möjligen
beroende på att han var femton år äldre än David.

Naturligtvis umgicks de högst sällan nyktra med varandra, och om detta
någon gång inträffade, rev de bara sönder varandra, satt moltysta
efteråt och bara "svettades ångest", talade igen för att påminna
varandra "hur komplett omöjligt det var att leva", hur vansinnigt
smutsiga de kände sig då de hemsöktes av sina minnen. Förbränd var
Hartman, förbränd ända till benen i de skamligaste nöjenas brasa, bränd
var också David, fast ej alldeles utbrunnen. Men så var han också yngre,
i honom glödde dock en livets längtan, ett halvt hopp om att det dock
kunde finnas något gott kvar att söka efter i mullhögarna.

I Liverpool skildes David från Hartman, som for att uppsöka någon bekant
på landsbygden. David roade sig så gott han kunde en vecka, blev häftigt
kär i en ung norsk dansös, friade till henne, naturligtvis i fyllan och
villan, fick ja och var med henne ett dygn. Ganska ledsen och mycket
mera fattig kom han till slut ifrån henne och hamnade till sist på
"Marta", som skulle föra honom till Sverige. Ombord stötte han på en
gång ihop med Hartman som reste andra klass.

En kväll satt de på mellandäck, Hartman med armbågarna stödda mot
relingen. Hans ögon var mulna och han stirrade oavvänt utåt de
grönskummiga, flitigt vandrande små sjöarna.

-- Jag passade inte därute heller, sade han med torr, ihålig röst.
Jag ville vara i fred, men jag har aldrig fått det -- aldrig fått det,
upprepade han med hård bitterhet. Det var ditt äventyr jag ville ha --
men som du säger, jag orkar ej med det. Jag trodde det skulle bli en väg
ut ur töcknet, när ens oro jagat en av och an som ett villebråd. Ett
villebråd -- ja, jag är ett och jag är skadskjuten också -- jag försöker
flyga men dimper ner igen -- jag kan bara flaxa och blöda...

Han tystnade. Klockan var två på natten, de flesta hade gått under
däck. Han gjorde en trött rörelse åt fickan, tog fram en av de små
haschischkapslarna David så väl kände till och även en flaska vin, som
han burit i överrockens innerficka. Han gav den åt David. Jag har inget
glas, sade han, men ingen människa ser oss, du måste dricka ur flaskan.
Han tog in kapseln, satt stel och orörlig som om han kämpat mot inre
plågor, varnade David för att göra likadant och teg i fulla tio minuter.
När han talade igen lät rösten lugnare.

Det går snart över, sade han stilla. Alltsammans går snart över. Det
känns bara så beklämmande just innan det hinner verka. Så fort blodet
fördelat det -- då -- du vet. Du kan väl nästan höra hur mitt hjärta
slår nu? Ah -- han lutade sig bakåt, sträckte upp händerna, som en
bedjande. Han kommer nu -- guden av läkedom -- ah -- kommer du nu!

Han rätade upp sig och såg på David med ett leende. Nu var han igen den
lugne affärsmannen David beundrat på Canadian Pacific. Hans hand darrade
ej mer, ögonen strålade liksom av en andlig hälsa. Och sedan började han
berätta -- berätta i oändlighet om sitt föregående liv.

Av det som David återgivit för mig i vår ensamhet kan jag endast berätta
i största korthet det som mest intresserade mig, då det ju också är
Davids och icke egentligen Hartmans historia jag berättar. Han lär
ha upplevt masstals av erotiska förvillelser, vilka naturligtvis var
absolut betydelselösa om han endast kunnat frigöra sig från minnet av
dem. Vad David beträffar var han själv icke helt främmande i dessa
sällsamma land, där begäret går vilse och lusten spökar ut sig i
barnsliga och narraktiga kläder. Men det sjukliga hos honom hade
aldrig varit nog sjukligt för att bli herre över förnuftet: han kände
dragningen till det onaturliga men reagerade däremot. Hartman hade under
långa tider vandrat i de bakvända lustarnas trolldomskvarter, och i
Haschischland hade han gråtit och stridit och fallit och bedit. Han hade
rest sig igen och burit sitt huvud högt och så hade där kommit en
frestelse i hans väg igen, ett hinder över gångbanan, till utseendet
knappt större än ett halmstrå, men nog stort att stupa på. Känslan av
vanmakt inför sin egen passion steg till förtvivlan och kom honom att
tidtals kasta sig i självplågeri och fromma svärmerier, varunder han
omväxlande botade sin själ med bön och opium, med varma bad och
haschisch. I ruset var han öppenhjärtig men "höll reda på munnen",
som man säger och pratade sällan upp hemligheter.

I rusets andra stadium utspätt med visky blev han tyst och dyster
och brukade ligga till sängs i två dygn innan han på nytt ville se
människor. På David gjorde han ett ohyggligt intryck av andlig och
kroppslig bräcklighet -- han verkade skör i själen, som David uttryckte
sig. Man väntade att vansinnet skulle utbryta, men besynnerligt nog höll
han ihop. Han blev ett plus till allt det David förut bar på och ibland
nästan dignade denne under bördan. Men han var icke alltid så, han kunde
vara skämtsam och mördande kvick, han var en besynnerlig kombination av
helgon och förbrytare, av Franciskus och Panurges.

Naturligtvis fick han så småningom hela Davids historia, om hur denne
tidigt kom under religiöst inflytande om allt grubbel, alla barnsliga
"brottningar med Gud", om hemmet, den vansinnige brodern, den blinde
och om föräldrarna. Hur David kände sig för usel att leva men var för
feg, för rädd för "det andra", för att hänga sig. Han biktade sig för
Hartman, talade om alla små erotiska lustvandringar på förbjudna vägar,
överdrev en del och skarvade en del, som en ung poetisk man vanligen
gör. Han gjorde det för att se effekten därav i Hartmans dunkla
bottenlösa ögon.

Under hela tiden satt Hartman bara och nickade och stirrade på havet,
som kom och gick i väldiga combers, som ibland skar varandras ryggar och
förgrenade sig. Han såg ner i det gröna, oljiga vattnet som tvättade
babordssidan i evighet, och hans ögon tårades emellanåt. Gud Haschisch
grät över sitt älskade barn.

Det fanns även drag av grymhet hos mannen, men denna sida behärskade han
bättre. Han stred mot begäret att tänka grymt. David tänkte att även
detta drag hos honom vållade honom stora bekymmer, men han antydde det
aldrig.

En dag satt David och talade om de beryktade järnburarna som Ludvig XI
lät hänga på kedjor och i vilka han spärrade in sina fiender så att de
varken kunde sitta, stå eller ligga. -- Och, sade David, kungen gick
utanför buren och pekade finger åt dem -- -- --

Då sprang Hartman upp. Han var mycket berusad. De befann sig på övre
mellandäck, nära relingen. Bakom dem fanns ett grovt skyddsnät, spänt
från relingen ett par meter upp, och han ställde sig att stirra på det.
Hans ansikte blev med ens så sataniskt ont att David reste sig i största
förskräckelse. Han bet ihop tänderna så att munnens omgivning blev en
enda karta av vällustigt, omänskligt grymma linjer. Hans röst pep, hest
och krasande, men grymt:

-- Ääääh -- du -- du -- där tittel du -- lilla djävul!

Ögonblicket därpå mörknade han och satte sig igen. David gick till
sängs. Bilden av den demoniske därute på däck spökade för hans slutna
ögon. Det var ju ingen människa, utan en passagerare från helvetet, han
sett. Och för att bli kvitt honom tänkte han på sin far och föreställde
sig honom bedjande. Han blev till en sorts skugga mellan David och den
där stackaren på däck som lekte Ludvig XI. Och vaggad av båtens rullning
somnade han och drömde att han var en ung, glad sjöman som stod högt
uppe på bramrån en juldag i Indiska sjön och kände kaneldoften från
hamnmagasinen och blomdoften från land komma mot sig som ett saligt rus
i det bländande solskenet.

       * * *

Nästa dag satt Hartman på nytt i sin däcksstol med en filt om benen
och sade att han tyckte synd om alla människor, alla som hade det svårt,
som var husvilla och som behandlades grymt. David berättade upprörande
historier ur fattiga människors liv och Hartman ryste. Han sade att han
inte hade rättighet att ha pengar och mat när andra var utan. Detta var
ingalunda tomma ord, i detta ögonblick behärskades han av en rörande
kärlek till allt levande. Och han satt och teg en hel timme och så reste
han sig med tårar i ögonen.

-- Naturligtvis är jag alldeles ovärdig att leva, utbrast han, räckte
handen till farväl och försvann till sin hytt. David såg honom ej mer
innan de var i Göteborg, där de skildes åt och for till var sitt håll
under många ömsesidiga önskningar om återseende.

Fem dagar därefter var David hemma, men innan han ens kom över tröskeln,
mötte han en man som en tid spelade en stor roll i hans liv. Han mötte
honom en mil från hemmet, en grovlemmad jätte med ett fult och hånfullt
flinande ansikte. Hans hälsning var en blandning av glädje, skadeglädje
och kallt förakt. Han hette Alexander Nilenius.


2. Alexander Nilenius och en fridfull vrå i skogen

David kunde icke riktigt minnas när Nilenius först kom till hans
föräldrahem som gäst, han hade blott en dunkel hågkomst av en mycket fet
och väldig och rödbrusig karl, en fullkomlig jätte, som satt vid ena
sidan av slagbordet med det ena benet i kors över det andra, oupphörligt
pratande någon dialekt som David ej förstod. Sedan mindes han denne man
vid åtskilliga tillfällen. Han hade blivit god vän med fadern och kom
till denne ett par, tre gånger i veckan. Sedan kom flera ganska fula
historier i omlopp om Nilenius. Davids far hade på något sätt sagt upp
bekantskapen. Nilenius var söderifrån, hade gift sig till en egendom i
trakten och sedan gjort sig saker till så mycken falskhet och oärlighet
att alla avskydde honom. Han var en särdeles stor kvinnojägare och
tycktes ha ett rent kroppsligt behov i detta avseende långt utöver det
vanliga måttet. Kom han ej åt unga flickor höll han till godo med litet
äldre, medelålders, och fanns inga sådana till hands sökte han övertala
en sjuttioårig, men rätt rask och kry tvätt- och skurgumma. Men
Hopp-Sara bara skrattade, fräste och svor, och sade rent ut att hon var
för gammal. -- Det gör ingenting, grymtade Nilenius, för det går så
fort! Gumman berättade det för mig, och jag tror inte hon ljög. Varför
han någonsin kunnat ställa sig in hos Davids far vet jag ej, jag var ej
då på denna trakt. Vid den tiden då brodern begravdes var emellertid
Nilenius aldrig med sin fot inom Ramms stuga. Men han längtade dit med
hela sin själ. Han ville nämligen ha tröst av den gamle fridsmannen,
icke religionens, men han ville bli förstådd och beklagad, ty han led
ohyggligt och talade aldrig om något annat än sitt lidande.

David hade ej sett honom på fyra år. Under den tid han förr varit hemma
hade väl Nilenius ansett honom för grön att sällskapa med. Ty Nilenius
var en gammal äventyrare som sett mycket av världen. De enda personliga
minnen David hade var när Nilenius smickrat honom omåttligt för hans
begåvning, talat om hur sorgligt det var att han icke fick studera, och
så vidare.

Men nu skulle David vara på sin vakt, icke släppa honom inpå sig. Han
kände strax avsky för hans köttiga näsa och glesa mustascher, hans
ohyggligt klumpiga vador och vaggande gång. Nilenius bugade sig hånfullt
djupt när han hälsade och i ett ögonblick avläste han Davids ekonomi när
hans talgiga ögon hängdes fast vid dennes nötta armbågar. Och han
började med att hälsa David hjärtligt välkommen hem, varpå han gick
vid sidan om honom, ivrigt och hela tiden försmädligt grinande,
framställande den ena närgångna frågan efter den andra. När David ej
svarade annat än undvikande började Nilenius hålla berömmande tal över
Davids far.

-- Jaså -- du går dit nu igen? undrade David litet tvärt. Nilenius
stannade och stirrade häpen på David.

-- Ö -- höö, sade han, vad fan menar du med ditt "nu igen"? För resten
ska jag säga däj att jag har gjort din far så mycke med tjänster, dä' är
vad jag har, så många välgärningar, så att gubben är förbannad på mäj dä
ä bara att han är så rilischös så han inte tål andra än di som ä guss
barn. Men du behöver inte borst opp däj mot mäj fast ja ä en stackare
som folk skäller ut å svärtar ner!

Nu var han strax inne på det kära kapitlet, sitt martyrium i denna värld
av griniga skogsbönder och deras skvalleraktiga käringar. Han talade
fort och ivrigt med de matta stora ögonen vända mot David, med våldsamma
gester och nervösa hostningar. Historierna rann ut ur hans smutsiga mun
som en ström, och små stänk av illaluktande spott träffade David i
ansiktet. Han var landets olyckligaste människa, allt från den stund
han var stallbetjänt åt greve Sejdendorf och ända till nu hade alla
människor hatat honom, sade han.

-- Ja har ett sånt förbannat gott hjärta, sir du, säj mäj -- höö -- ö --
säj mäj var där fanns en arm lusfatti jävel som inte ja jolpit mä mitt
sista öre om dä så va? Som till ixempel du vet vem han Raggen va, han
högg milved åt mäj för ett år sen, åtta barn har han å lat är han, ja
kunne ha tätt nån ann å göra dä där, gjorde ja dä, kanse? I hälvetet,
utan ja lät han göra dä, hugga milven, all milven åt mäj, utav bara
ren barmhärtighet, du vet hur jag kom hit alldeles ovan vid alla
skogsgöromål, så ja är tvungen lega -- å då tar ja Raggen som ä fatti,
som har åtta barn å behöver tjäna en slant, å gav honom arbete för mitt
goda hjärtas skull. Fuskade han inte -- stal han inte ved mä säj hem å
brände han inte opp mina dyrbara kol i kojan för han var för lat å hugga
ved? Svärta han inte ner mäj med hela det svartaste förtal till tack?
Har han inte spritt ut det där att jag skulle ha barn i lag med pigan
jag hadde för tre år sen? Kan du tänka däj svartaste oförskämdhet? Höh?

Han upprördes förfärligt under detta tal, den grova, suddiga
brännvinsbasen skalv av rörelse, han nära på snyftade, han snöt sig
oupphörligt och han skrymtade ej. I detta ögonblick hyste han större
medlidande med sig själv än med någon annan varelse, detta medlidande
var större än hans hat.

-- Men -- herre gud -- det där med pigan är ju sanning! Du har ju själv
gått in på att betala barnuppfostringsbidrag -- så det är väl inget
förtal.

Nilenius tvärstannade, stirrade fnysande på Davids skor så att de röda,
svullna ögonlocken låg som flanell över globerna. Utan att lyfta på
huvudet sneglade han till under lugg på David med en hatfull blick.

-- Så du har reda på dä du -- har far din sagt dä -- har Raggen sagt dä
-- varför får en inte fred för djävulska människor -- har -- vem har
sagt dä åt däj?

-- Fan, människa, utbröt David otåligt, det hände ju medan jag var
hemma. Jag bevittnade namnteckningen på förbindelsen.

-- Men du gick väl för fan inte å spred ut dä -- va -- höh? Han nästan
skakade i hela kroppen och satte de grova knytnävarna i en svängande
rörelse.

-- Men man kan väl inte hjälpa att folk talar om det som alla vet, om
verkliga händelser.

-- Verkliga händelser sa du? Tack, tack! Han nästan väste fram orden.
För resten -- så -- ska -- du inte -- tro att du kan ta på däj nån
överlägsen min mot mäj, fast du flackat kring alla jordens länder så har
du väl allri i en veckas tid kunnat försorgt däj, utan din fattia far
har fått jolpi däj -- --

David rätade upp sig och såg stadigt på Nilenius. -- Hör nu, du dåre
sade han skrattande, om du menar att få göra så mycket fanstyg som helst
och ändå förundrar däj över pratet därom --

-- Va i harrans namn har jag då gjort för nånting? Har du hört nån sagt
nånting? Va ä dä nu då? Hööh?

Nästan spottande av raseri vände han David ryggen och gick sin väg, men
han kom tillbaka, springande så att han flåsade. -- Vad har dom sagt om
mäj? röt han med verkligt bestialiskt raseri.

-- Jag kommer direkt från stationen, det vill säga direkt från England
och har ännu inte talat vid en enda människa här.

En stund stod Nilenius kvar och såg hatfullt på David. Sedan gick han
sin väg med många hostningar och grymtningar.

Det gamla hemmet var som vanligt, han väntades ej hem men mottogs med
tyst och stillsam glädje, han fick sitta i timtal och höra på vad som
hänt i byn medan han var borta. Och när kvällen kom, var han redan trött
på hemmet, han hade intet här att göra, och han var nästan glad när han
fick försvinna upp till det lilla vindsrum han en gång inrett för att
åtminstone ha eget sovrum. Han somnade dock ej förrän sent. Det var så
underligt tyst här i huset nu, den vansinnige var borta, väcktes ej mer
av sina drömda vidunder. Den blinde var borta -- David behövde ej mer
grubbla över hur han hade det i kväll. Allt var så lugnt och fridfullt,
att det nästan verkade hemskt. Vad skulle han göra här hemma när hans
sista besparingar var slut? Det stod en gammal fiol i ett hörn, han hade
brukat spela på den som pojke och han hade även fått litet undervisning.
Jo, han skulle ta fiolen och böckerna och hyra den där stugan en mil
bort uppe mot Asanders ås, där skulle han skriva en bok om sitt eget
liv. Han hade länge haft denna idé, och han kunde ej bli den kvitt. Det
var som om han anade en frigörelse i detta att försöka skapa något av
det elände han erfarit. Särskilt skulle han ge luft åt det förfärliga i
hans livs planlöshet, irrandet, oron och hemlösheten.

Han höll på att somna in, med mors gamla brokiga lapptäcke kring sig.
Å ja, det skulle bli en bra bok och en förfärlig bok på en gång. Kunde
han? Kanske inte, men om han försökte med allvar så hade han likväl
något att leva för, en liten plan, ett halmstrå att gripa efter. Han
blev plötsligt så glad över att ha hittat denna ansats till en hållpunkt
i tillvaron att han satte sig upp i sängen och skrattade, han fick
nästan tårar i ögonen. Varför har jag ej tänkt så förut, varför har
jag ej förstått att jag skulle försöka med något svårt, något nästan
omöjligt, för att få ett litet, litet mål att leva för? Författare!
Å ja, stopp litet, inte så högfärdigt, men någonting -- _en fluga_ att
leva på -- var det inte så Hartman sagt. Man behövde helt enkelt en fix
idé, man skulle hålla fast vid den som döden -- annars blev det vansinne
i till sist. Han var så upprörd att han sov endast ryckvis den natten.

Men av författandet blev ingenting, han förföljdes månad efter månad av
Nilenius' trugsamma och klumpiga, otympliga vänskap, ett slags brutal,
rå och sentimental tillgivenhet som Nilenius alltid gav till pris åt
första bästa öra för nöjet att få skälla ut vännen. Han var ytterst
ensam, denne Nilenius, och ingen ville gå i hans sällskap. David ville
det ej heller, men han var själv ensam, Nilenius sög sig fast och
släppte aldrig taget, så fort David lämnade honom greps han av
förtvivlan. David visste att han röjde hans hemligheter för att ställa
sig in med dem som hatade Davids far, och han beslöt sig då och då för
att säga upp kamratskapet. Då visade Nilenius en ny sida, det var en
fattig eller sjuk eller döende han skulle besöka och ville ha Davids
sällskap. Han var ofta ute i barmhärtighetsbestyr, han sade själv att
han var den ende som ömmade för traktens fattiga. När han hjälpt de
nödställda ur deras värsta bekymmer blev han alltid ovän med dem, de var
för otacksamma. Men han gav dem arbete och glömde sedan för det mesta
av att ge dem någon betalning. Fordrade de att få ut sin lön riktigt
ryggade han tillbaka, lamslagen av förvåning över deras taktlöshet.
Men i anfall av rörande ömhet kunde han sedan bära mat till dem, skänka
avlagda kläder och dylikt, varefter han oftast bröt ut i skällsord för
det de "skötte sig så illa". När David träffade honom efter en dylik
utflykt öste han ur sig förbannelser över alla grannarna, särskilt de
fattiga, som fordrade att han skulle försörja allt pack. Han överdrev
sin egen känsla för detta "otacksamma släkte" och beskrev vad han gjort
för dem tills han brast i gråt över sin egen ädla människokärlek och
sitt eviga martyrium.

Ofta då dessa båda följdes åt på en enslig väg eller satt i en
skogsbacke för att vila sig, för trötta att tala, sjönk Nilenius ned i
ett slags slö förtvivlan. Ansiktet lade sig i bekymmersamma veck, ögonen
stirrade i matt ångest rakt fram eller ned i marken. Han led i dessa
ögonblick ohyggligt, hans onda samvete plågade honom, åt upp honom
inifrån. Men han var icke tillräckligt klartänkt för att begripa trösten
av att bikta sig inför någon. Så fort han i förtvivlan öppnade munnen
för att tala kom det bara en stormflod av beklaganden över förtalet;
i orkaner av prat, hetsigt och febrilt, salvelsefullt och skrävlande,
rentvådde han sig själv, tog sig själv i försvar fast ingen anfallit
honom, tills hans tunga tröttnade. I stället för att bekänna det fula
han gjort och söka sig en förklaring på sitt eget väsen, kom det
historier om människornas hat mot honom, utbördingen, som inte kunde
kola milor och hugga famnved. Han visste att David visste när han ljög,
men han bara ljög allt värre, rättfärdigade sig allt mer, framställde
direkta frågor, tills han tvingat David att liksom medgivande nicka
med huvudet eller komma med ett beklagande. Då ljusnade han, torkade sig
om pannan, snusade och vilade sig, med de uppsvällda ögonlocken till
hälften slutna och de väldiga nävarna bökande i tuvorna vid sidan om
sig.

Alla bönderna i byn hade kommit överens om att ljuga på honom, sade han.
Sade de inte att han lät gården förfalla, att han tog ren skjorta mitt i
veckan, att han försökt förföra Hopp-Sara, som var sjuttio år, att han
sålt skog och supit opp medlen, att han gjort narr av dem allesammans,
skällt ut dem för deras smuts och svinaktighet, att han var lat, att
han körde med fattigt folk, att han hade bringat sin familj till
undergångens brant, att han berusade sig med bröstkakor som han köpte
på apoteket när brännvinet tog slut? Och fast Nilenius måste veta att
han gjort allt detta och mer till, var han likväl alltid den orättvist
bemötte. Ända till förtvivlan körde han med detta tema, tills han
förekom David bara som ett tröskverk eller positiv, en gång för alla
inställt på det sättet.

Han åt omåttligt och var en stor läckergom. Ofta skickade han bort
hustrun på något längre besök för att han i fred skulle få slakta en
höna och steka den i smör eller ensam dricka ur all grädde som sparats
för smörberedning. Under dessa måltider, som han intog stående vid
spiseln och ätande med en järnsked direkt ur stekgrytan, var han vid
ett mycket älskvärt humör, men han bjöd aldrig David, även om han var
närvarande, därtill var han alltför stor egoist då det gällde god mat.
Men under det han åt skällde han ut hela mänskligheten, mest bönderna i
byn, men nu på ett lustigt sätt, med en överlägsen galghumor. Han läste
gärna, mest Sigurd och Ture Sällberg och Blanche. Stundom blev han under
någon dylik festmåltid så mätt att han endast orkade sitta i ett hörn
och pusta, och han kom då ofta fram med rent socialistiska tänkesätt,
han tyckte synd om alla fattiga och ville att allting skulle delas
precis lika mellan alla människor. Om David då gjorde invändningar mot
hans enkla program, ändrade han det, låtsade anställa beräkningar,
svängde sig med nationalekonomiska siffror av enklaste slag och slutade
med att berömma David för hans beläsenhet. Det hade kunnat bli nåt av
David om han bara fått nån skola, sade han, och detta var en hånfull
antydan om att David för närvarande var en mycket misslyckad människa.
Men inom sig kände Nilenius en viss tillfredsställelse varje gång han
konstaterade att David misslyckats med något, en ond skadeglädje steg
honom ända upp i halsen. David märkte detta och avskydde och fruktade
honom allt mer. Ofta gick han ifrån honom med ett fast beslut att aldrig
tala till honom mer, men han kunde ej fullfölja det, i en liten by på
tio gårdar, avskild från all världen, drogs dessa omaka människor
oupphörligen till varandra. Så småningom vande sig David att söka en
viss förståelse hos Nilenius, och han gladdes stundom åt att någon
spelade intresserad. Det var bara en sak som David var omåttligt glad
åt: att han fått en ny bekantskap, en vän som Nilenius aldrig skulle
kunna uppsöka eller våga sig på. David hade Hartman -- och aldrig skulle
ett ord om denne komma för Nilenius' öron.

Men alltjämt hängde dessa ihop, David bokstavligen tvangs att följa
Nilenius på hans planlösa vandringar genom bygden. Så småningom begrep
David att Nilenius levde på att försöka få David lika usel och illa
ansedd som han själv var.

Nilenius var djupt intresserad i alla andra människors angelägenheter.
När han och David passerade förbi en gård, omtalade Nilenius alltid ett
eller annat dussin skandalhistorier om människorna som bodde där. Han
hade en sällsynt förmåga att kunna snoka upp de mest intima detaljer ur
grannarnas husliga liv, särskilt sådant som ställde dem i en löjlig
dager. Genom samtal med barn, drängar och pigor hade han så småningom
samlat hela traktens skandalkrönika så att han kunde den på sina fem
fingrar, och som han var en ovanligt fräck lögnare, diktade han ihop
nya historier och skarvade de gamla, så att när man hörde honom tala,
föreföll hela byn, sedd genom hans glasögon, att vara en enda samling
skurkar, horkarlar, falskspelare och idioter. Men han var även rent
bovaktig, syftade efter att narra till sig pengar av mindre försigkomna,
förde skoj med kringvandrande tiggare och fånar, drev med alla han
träffade, gapskrattade dem mitt i synen och förnärmade även öppet sådana
med vilka han ej hade ett dugg att göra, särskilt om de förde en mycket
ärbar vandel. Han tycktes nämligen hata alla som var bättre än han. När
han vaggande gick fram efter byvägarna, iklädd en nött jaktrock och
norrbottenspjäxor med band, även mitt i sommaren, med en väska i ena
handen och en avbruten gärdsgårdsstör i den andra, på vilken han tungt
och stånkande stödde sin väldiga, vinfatsliknande kropp, kunde det hända
att han mötte traktens dåre, Tun-Lars. Då ljusnade Nilenius' dödsdystra
ansikte, han log försmädligt och klappade Tun-Lars på axeln.

-- Sa du följa hem å sjonga för mina barn, hööh? Tun-Lars grinade till,
ryste på sig och svarade inte.

Han svettades ohyggligt i värmen, iförd tre vinteröverrockar och
pälsmössa. Nilenius funderade ut något, och medan Tun-Lars lipade,
blåste och på alla sätt gjorde sig galen, viskande och tjattrande
och ibland jamande som en katt, satte Nilenius ned väskan, böjde
sig mödosamt ned mot dikeskanten och plockade pustande en handfull
maskrosor. Han satte en blomma i vart knapphål på fånens överrock och
fullt kring mössans slag -- Hi hi hi, fnittrade Lars, ä an toku, skä
ja var så fin, ja?

-- Visst ska du vara fin. Å nu följer du hem å sjonger denna visan om
Sakkeus, som du kan, då får du kaffe. Hööh!

Och så föste han den tokige framför sig hem till gården, där han i
timtal satt och hörde honom sjunga om Sakkeus. Lars sjöng med näsan lika
mycket som med munnen och sången lät som om den kommit fram, siktad
genom ett kolfat. Nilenius satt och stirrade på fånen, helt förtjust,
tills han plötsligt blev helt allvarsam och började fnysa. Men när
Lars tog till sitt värsta grin, skrattade även Nilenius, konstgjort,
mekaniskt, utan att en linje ändrades i det röda, köttiga ansiktet:
-- Hö! Hö! Hö! sade han torrt. Och de satt sedan hela kvällen mitt emot
varandra, jamande, nickande, grinande och härmande varandra som apor,
tills Nilenius blev trött och gick och lade sig på skullen. På morgonen
när Lars skulle fortsätta sin väg, funderade Nilenius återigen på något.

-- Hör du jäkla tok, du sa allt ha sporra mä.

-- Hi hi hi, skä ja ha spårrar å spårrar å -- ä an toku -- skä ja ha
spårrar? hi hi! Miau -- miaaaaaui!

-- Håll käften på däj, vänta ska du se! Och Nilenius letade på sporrar
och kröp på knä och spände dem på Lars' stövlar. Lars' ansikte sken. Det
här var grant. Nilenius springer till stugan, ropar: Kom ut, barn, ni
ska si Lars med sporra! Och hela familjen kom ut på trappan och såg hur
Lars försökte stappla över gården. Med rocken och mössan fortfarande
fulla av blommor och kryssande som en båt i storm satte Lars i väg.
Sporrarna glittrade i solen. Fem ungar, en mor och Nilenius höll sig för
magen av skratt när sporrarna hakade i varandra och Tun-Lars dunsade
kull i ett träckhål. Han vrålade som en tjur.

-- Han slår säj inte för han är så välklädd, grymtade Nilenius.

Men Tun-Lars var arg. Han satt på marken och sparkade för att få loss
sporrarna, spottade och fräste. Slutligen lossnade de, och han sprang
sin väg, rytande som en ko. Då stack Nilenius' svärfar, undantagsgubben
Mattsson, ut sitt skalliga, brynta huvud genom dörren till brygghuset
och sneglade hånfullt efter Lars. -- Ja si dän ä då nånting tä kun var
tokug, dän, hå hå hå, så visst, så visst!

Men när Nilenius fick se huvudet på gubben, mörknade han. Han vände sig
till hustrun och sade med något som skulle föreställa gott humör:

-- Vet du, om jag mötte den gobben ensam i en skog tog jag å hängde han
i näsduken.

-- Ysch, så du säjer! skrek hustrun i det hon försvann in i stugan.


3. Diakonen

Nu hade David dock efter en veckas mer än vanligt vidrigt umgänge
med Nilenius, varunder denne fått hysteriska utbrott och omväxlande
förbannat, smädat Gud och människorna och gråtit, beslutat sig för att
bli honom kvitt. Han hyrde stugan han tänkt på -- han hade redan börjat
skriva på sin bok och även lyckats sälja några skildringar till ett par
mindre huvudstadstidningar -- och befann sig nu en mil från bygden. Om
Nilenius kom skulle han helt enkelt vägra att gå med honom mer. Det var
redan en visa i byn: David Ramm har blivit sällskapsdam åt Nilenius. Nu
ordnade han sina böcker som han köpt i Amerika, spikade ihop ett
skrivbord av gamla lådor, bredde tidningar till duk däröver och började
arbeta. Men hans osäkra ställning och ensamhet plågade honom, åter och
åter ältade han minnet av det förflutna. Ibland när han satt sig att
skriva, greps han av tvivel på om detta var hans riktiga område. Var
han kanske bara en inbilsk narr, ett ämne till en inkräktare på andras
områden? Men också det gamla filosofiska grubblet kom igen, understött
av de nyligen inträffade samtalen med Hartman. Han längtade efter denne,
efter någon undervisning i att tänka systematiskt och förnuftigt om det
som han sökte undfly men ständigt åter råkade fast i, det planlösa
grubblet om själen, det odödliga, synden, straffet och det stora onda,
samt det gudomligas förhållande till smärtan -- en sak som Hartman lärt
honom att stirra sig blind på. Nu hade han kommit så långt att han ej
trodde på Gud mer, icke ens en minut, men nu ville han antaga ett
gudomligt väsende. Skillnaden var ganska stor, men den förvirrade honom.
Han ville dock alltid antaga vissa egenskaper hos detta väsende, och han
fann hur djupt rotat begäret efter en gud att bedja till i nöd var hos
människohjärtat. Det var svårt att icke alls kunna tro på en personlig
gud och ändå alltid ha ett brännande behov av en sådan. Och det där med
"väsende" -- låg inte i själva ordet en ansats till egenskaper?

En kväll gick han nedför dalen för att hämta vatten i Kersnas kallkälla.
Han var som en drömmande, han tyckte sig invävd i vissnande löv och
stjärnljus, med höstmörka skogar runt om, den ljungblommande heden under
sig och den djupa rymden till tak över detta granna fängelse. Hur liten
och trasig och smutsig är jag ej, mumlade han, med mina sotiga händer
och min buckliga vattenhink! Kunde han göra något, en enda rörelse utan
att märka sin egen klumpighet bland alla skapelsens förnäma ting? Sådan
var människan. Räven och mården var bättre varelser, åtminstone renare
i pälsen! Träden hade andakt och människan endast oro, stjärnorna
stapplade aldrig på sina vägar, men vi låg jämt i träcken, vi snubblade
bland Guds bedjande backrinkor och nyckelblomster! Min kropp, tänkte
han, är ju alltid trött och värker och nu slår hjärtat fortare än det
skulle, kinderna bli heta, icke av lust utan av ångestfull väntan på
intet. Eller visste han på vad han väntade? Han skulle taga reda på det,
kanske. Nu visste han blott att han mitt i ungdomen släpade fram sitt
liv, själen bara liksom hasade sig fram och även kroppen. Gå fortare, gå
bort, res, skynda dig, du hinner ej, snart är du död! ropade det inom
honom. Varför så brått, varför inte vila? Spring -- bara spring, annars
blir du efter! svarade det.

När han kommit hem igen med sin vattenhink och öppnade dörren, greps
han av avsky även för detta ställe. Stugan låg ganska avlägset i en vrå
där stora landsvägen mellan Bärgstad och Järnköping korsades av ett par
sällan trafikerade vintervägar. Där hörde han sällan andra ljud än
skramlet av någon enstaka forkärra på den steniga landsvägen norrut,
eller dovt ekande yxhugg inifrån de ofantliga skogarna. Det var blott
ett enda rum med kalkade väggar, en väldig öppen spis och många råtthål
i golvet. En unken doft av gammal piprök, instängd luft med den
egendomliga lukt som länge obebodda rum få, fyllde den. Strax tänkte han
på hur annorlunda det varit om detta rum varit varmt och vackert inrett
och en liten hustru suttit här nu och väntat honom. Han skrattade. Av
alla kvinnor han älskat skulle ingen ha velat sitta här och vänta på
honom. När han tänkte på dem slog det honom att de var så många, att han
"älskat" så mycket. Han mindes dem ej klart alla, men de satt ändå kvar
som smutsfläckar i minnet -- å, de fortsatte nog den där slags kärleken
i hamnstädernas sämsta kvarter honom förutan. Lilla Harriet i Liverpool,
den allra senaste, hade väl haft minst fyra män sedan han for. Ha ha!
Fruntimmer!

Han var ensam, verkligt ensam. När brasan slocknade, började råttorna
visa sig. De voro också nästan tama, en del sutto på hällen och blinkade
åt honom när han åt. I kväll ville han ingenting, hans hjärna surrade av
orediga intryck och ofullständiga tankar tittade fram likt halvgångna
foster. Skulle vansinnet komma snart -- en ny Alexander som skulle
knacka sten kring vägarna i stjärnljuset?

Efter att i några nätter ha spelat fiol, läst och skrivit omväxlande,
blev han plötsligt sjuk, om det nu var av bristande föda eller av
förkylning eller bägge delarna. En mörk och stormig kväll var han för
svag att bry sig om något mer, pulsen steg och han kände smärtor kring
trakten av hjärtat. Han bar fram vattenhinken med skopan till bädden på
golvet, lade en bit mjukt bröd på en stol i närheten och överlämnade sig
åt febern. Han kände en tyngande fruktan för att dö. Han älskade således
det liv han gick omkring och bannade så grälsjukt, och det föll honom in
att han nu, innan han kanske förlorade medvetandet, borde försöka läsa
något i bibeln. Han släpade sig upp, tog rocken på sig och lade mer ved
på elden, tog boken och satte sig på hällen, men fann att han ej orkade,
han lade sig nästan framstupa och slog upp den -- hans leder värkte så
att han knappt kunde ligga stilla. Och han läste högt: "_Då tillkallade
de för andra gången den man, som hade varit blind, och sade till honom:
Giv Gud äran. Ty vi veta att denne man är en syndare. Då svarade han och
sade: Om han är en syndare vet jag icke. Ett vet jag, att jag som var
blind nu kan se_".

Och David lade bort boken och kröp ihop på bädden.

Fotogenet i lampan var nära nog slut, och när han gjorde ett försök att
fylla den igen, förlorade han medvetandet.

När han vaknade, tyckte han sig höra fåglar sjunga, han låg ute på en
äng, det var lärkorna som sjöng högt ovanför hans huvud, det doftade
backrinka och kummin. Han vände sig långsamt för att se var han var. Då
höljdes han av mörker igen, någon bultade med en hammare i en bergvägg
långt borta, snart skulle hela berget falla. Det brann en brasa långt
inne i huvudet, skenet lyste ut genom ögonen långt ut på golvet. Nu
öppnades dörren och mitt i öppningen stod Hartman. Han gick fram och
sparkade på böckerna, som låg i ett hörn, och skrek: -- Vad skall du med
dem att göra, det gör bara din oskolade hjärna virrigare!

-- Ut, du akademiska gamla apa! skrek David. Det är inte kunskap jag
söker, utan frid! Då kom han närmare och höjde armen med ett grymt
leende. Du ursäktar väl att jag slår sönder dig, sade han, det är min
lilla gudstjänst, min vän --

Nu var han borta -- där stod Davids far -- hans hjärna klarnade, en
bölja av tacksamhet sköljde sval och befriande inuti Davids heta kropp.
Sannerligen, han var inte ensam och utan vänner, han hade en ändå, hans
gamle far, en mäktig och stark man, en som fruktade varken död eller
liv, en bedjande väldig man, i nötta, blankslitna kläder. Glädjen höll
på att kväva honom, men när han försökte sätta sig upp, tyckte han sig
få ett slag över nacken och svimmade på nytt, men bara till hälften, en
lång stund tyckte han sig höra två röster som diskuterade hans liv. Den
ena var grov och skrovlig och liknade Nilenius' stämma, den andra var
Hartman som talade, men de diskuterade ej med varandra, de tycktes stå
på var sitt avstånd och tala, var och en för sig själv:

-- Nu skall han snart dö, den stackarn, sade Nilenius, å det är bäst för
honom, han kunne allri reda säj, dä va bara slarv -- -- --

-- Nu skall han snart dö, hördes Hartmans långsamma, kalla röst, och det
kan vara bäst för honom, han passar ingenstans, varken i stan eller i
skogen eller i himmelen eller i helvetet. Slockna, stackars människa!
Må du och din sorg dö på samma gång -- ditt liv är ett misstag av Gud!

Men nu vaknade David och ryste. Varken Hartman eller hans far eller
Nilenius var här, utan den gamle diakonen Arvidsson. Han var mycket
åldrad sedan han sist såg honom, hans hår var glest och vitt.

-- God dag, sade han med darrande gubbröst, jag kom här förbi och Gud
skickade in mig. Hur är det? Ganska sjuk. Jag skall säga till i byn att
man skickar hit mat och en häst och kärra.

-- Nej, låt bli det! ropade David matt i det han satte sig. Jag är snart
bra nu. Kommer ni hemifrån?

-- Jag har träffat din far. Han är en rätt kristen, svarade han
stillsamt. Sedan såg han forskande på David. Detta ansikte, tänkte
David, kan ej vara en galnings eller skrymtares. Han var en gammal präst
vilken blivit för mycket kristen att predika i en kyrka. Han ansågs
tokig av sockenborna. Hans ögon var en profets, David krympte ihop inför
denna blick. En hög panna och en något för vass näsa och något gult,
någonting av förvissnat liv under ögonen.

-- Jag har hört av din far, sade han svagt i det han tog upp en av
böckerna från golvet och läste titeln (det var en volym av en tysk
filosof), att även du varit berörd av de ting som icke är av denna
världen. Han lade försiktigt ifrån sig boken utan ett spår av
vanvördnad. Söker du Gud?

Frågan kom så plötsligt att David röck till. Han svarade: -- Jag kan
inte tro, fader Arvidsson, och jag beder aldrig. Jag har försökt vara
en kristen och misslyckats.

-- Varför ville du bli kristen? frågade han ödmjukt.

-- Kanske inte en kristen -- jag ville ha frid.

-- Säg hellre lycka. Han såg varnande på David.

-- Men inte jordisk.

Han log. Någon annan lycka kan du ej få in i ditt hjärta. Du ville ha
vänner, förståelse, ett drägligt jordiskt liv. Det är inte kristendom.
Du ville ha kärlek -- har du försökt älska i stället?

David nästan härmades över alla dessa frågor. Arvidsson fortfor: -- Du
har läst -- filosofi. Du vill hitta något -- har du funnit det? Letar du
efter bevis för en odödlig själ?

-- Låt oss antaga att jag har en själ, ropade David ivrigt, i det han
stirrade in i den gamle prästens rynkiga ansikte, inte nervsystemets
själ eller hjärnans själ utan något mitt eget riktiga jag. När jag dör
flyger det likt en fågel ur kroppen. Vart skall han då ta vägen, den
konstiga Fågel Jag? Himlens salighet är jag trött på. Osalighet är också
högst otrevligt. Det kan inte ens Gud vilja mig så illa. Men alltså, när
jag nu dör, fader Arvidsson, då slängs kroppen av som en utsliten päls,
Fågel Jag blir ensam och får en ängel vid sin sida som leder honom till
himmelens dörr -- i bästa fall, i bästa fall, jag bara föreslår. Men
jag kommer inte att gå in om jag inte får alla de gamla kamraterna som
ligger i helvetet med mig också. Jag kommer inte att trivas med mindre.
En sak: tror ni verkligen på en personlig djävul, fader Arvidsson? Begär
i alla fall inte att jag skall tro på honom! Inte heller på en odödlig
själ, ty jag kan inte tänka den. Men -- det är sant, försöker jag tänka
bort den är det lika illa. Det är alltid någonting bakom själen som
tänker den, jag kan inte få tag i det, men det är möjligt att detta
överlever kroppen -- att något överlever -- jag vet inte -- men detta
kan säkert inte spela på harpor eller gnissla tänderna utanför
brudgummens palats. Säg, fader Arvidsson?

Den gamle satt med bortvänt ansikte. David tyckte han skakade som om han
haft feber. -- Men om jag nu skulle säja att du bara sysselsätter dig
med yttersidorna av alltihop -- att du dock är ett sorts materialist.
Huvudsumman är att leva som Han levde. Allt det där du säger, har jag
själv tänkt, men -- har du försökt att _leva_ som -- --

-- Nej, jag har många brister, svarade David häftigt, men jag har sökt
sanningen.

-- Var? hans fråga kom så hastigt och hans ansikte nästan lyste av iver,
det utstrålade andlighet.

-- ag har varit hos läsarna. Jag älskade dem sannerligen inte, jag kände
avsmak för deras enkla sånger om blodet och nåden och såren. Men de där
människorna är de enda som dock intresserar sig för det vi kallar
själen. Alltså kom jag till dem, men de förstår sig inte på mitt fall,
det vill säja en oomvänd som inte kan få sig att tro på himmelen. Jag
var hos prästerna, men vi ska inte tala om dem. Somliga jagar harar,
somliga super och somliga är skenheliga, ingen av dem tänker på själen.
Därtill är de högfärdiga över sitt stånd -- särskilt prostar och
deras döttrar. Sedan försökte jag socialisterna, jag träffade bara
materialister, såna där som ser kulturhinder i mässor och böner och
förundrar sig över att medeltidsmålarna valde religiösa motiv, och
svärmar för grekernas konst, som de tror är världslig bara för det de
inte känner till namnen på alla deras gudar i brons och marmor. Jag var
hos nykterhetsfolket som hade förbudet till religion, som levde för
förbudet och dog för förbudet. Jag var över allt och jag vart hemlös --
vi har bara socialdemokrater som tror på historisk utveckling och
småpojkar till vänster som tror på preventivmedel och arbetardiktatur.
Vart ska man ta vägen?

-- Är det då så omöjligt att vara ensam? frågade han lugnt. David tyckte
han vände bort huvudet och snyftade.

-- Önskar du sällskap med din egen far? fortsatte han ännu stillsammare.
Han är visst bra tacksam om någon talar vid honom ibland. Han är en
kristen -- och han har inte läst Schopenhauer. Han är bra ensam, men om
Buddha vet han ingenting. Om du vore en kristen så flydde du inte ifrån
honom. Men jag skall gå -- du vill inte ha någon hjälp från byn?

-- Nej, fader Arvidsson, då kommer bara Nilenius.

-- Du skulle sluta med Nilenius, mumlade han, han är en ond människa.
Mycket ond -- men kanske -- han också kunde räddas. Farväl!

-- Han var säkert för gammal, tänkte David, och alla andra jag försökt
med för unga. Jag måste träffa Hartman igen. Långsamt reste han sig upp
och stapplade ut genom den halvöppna dörren.

Vad dalgången var glödande vacker just nu, solen brann som påskeld
mellan Rousannas mörka åsar. Själva skatornas vingar lyste av glädje.
Hur kunde Gud Fader ha en så vacker värld åt alla sina fula ungar? Blev
han inte otålig på oss? Hade han ingen profet att sända hit ned och tala
om det där för oss som han sade sig ännu icke kunna säga åt lärjungarna,
emedan de då ännu ej kunde bära det? Nej, han bara tiger, han tycks
vänta på något, han är inte så beställsam nu som på kopparormens tid.
Men då var det likväl stil på eländet -- offer, rening, röd ko -- och nu
bara lort!

Luften är som vin. Stormen dånar i asparna, det är som badade man i ett
hav av ljus och luft, ett vinddrag från någon av verandorna i paradiset.

Och när han gick utför den solgnistrande dalen kom det en syn för hans
inre, ett ansikte såg på honom med på en gång stränghet och kärlek. Han
såg en äng med oliver kring ett berg, en ensam och fattig man gick in
bland träden. Och ut ur skuggorna kom hans röst, genomträngande som
järn, barmhärtig som solsken: _Älsken i mig?_

Men han slog bort det och försökte skratta. När man är sjuk blir man
blöthjärtad, tänkte han. Nu skall jag börja arbeta igen.

Nästa dag kom en pojke cyklande förbi på landsvägen och lämnade ett
brev. Det var från Nilenius. Med en svordom bröt han det och läste:

"Käre vän. Du har visst etablerat dig som en eremit och skall utvidga
din själ i ensamheten, som den där galningen Arvidsson säjer, men det
är inte nyttigt. Jag har träffat din hedersman till far och mor och
språkat. Fick reda på att du blivit bekant med en millionär som är
studerad så nu hjälper han väl dig till nån finare plats. Du skulle
ha nån skrivplats för du har sån bra stil. Emellertid kommer jag upp
att besöka dig, det kan vara idylliskt med en sån där koja mitt i
ensamheten, jag ber att få bo hos dig några dagar och vila mig från allt
detta bråket. Jag skall ta mat med åt oss bägge, och vi kan slå upp
språklådan i ensamheten. Även om jag kan skaffa en liter brännvin, och
det tror jag. Så spelar du på fiol. En sak: har du några trevliga böcker
däroppe. Det är så att jag vill tala med dig om en förfärlig sak, du kan
inte tro vad jag hatar finnbyn.

Svärfar min har nämligen kommit på den djävulska planen att sätta mig
under förmyndare och nu skall du hjälpa mig med en inlaga till tinget.
Jag ska stämma honom för falsk bouppteckning och kanske mened så att han
kommer på Långholmen. Jag kommer upp i morgon dag, så du bör vara hemma.
Din tillgivne vän Alexander Nilenius."

När David läst detta brev räknade han över sina tillgångar och beslöt
att redan i dag ge sig i väg till Stockholm. Tåget gick klockan fem, det
var två mil till stationen och hon var bara tio nu. Han var nästan glad
över att brevet kommit, så att han inför sig själv fått en förevändning
för att genast resa bort. Han ville ej mera se den tjocke och ängslige
Nilenius med sin jämmer, sitt hån, sin rättfärdighet och sina lindade
vador och åderbråck. Han skulle fly. Till Hartman, han hade hans adress.
Hastigt ännu med kinderna litet bleka efter febern packade han ihop
några böcker i ryggsäcken.

-- Jag skulle önska att jag vore hemma så att jag kunde få en tvål och
en handduk, tänkte han. Men strunt i det -- jag måste bort, fort, fort.
Han låste dörren med ett hänglås och gömde nyckeln djupt nere i rötterna
av den nästan torra brodden som växte under fönstret. -- Få se hur det
är när jag letar på den igen, mumlade han. Hans ben kändes svaga ännu --
och ändå måste han taga en litet längre omväg runt byn, av fruktan att
annars möta Nilenius.

När han varsnade stationens signallykta genom lövskogen, var han så
uttröttad att han knappt förmådde släpa sig fram. Jag har inga pengar
mer än till resan, tänkte han, men Hartman skall kunna låna mig. Jag
måste säga till honom detta -- han kan ej veta hur jag har det. En
långdragen vissling hördes -- han måste skynda att lösa biljett. Han
stannade plötsligt och höll på att ramla omkull: Nilenius' häst stod
där. Skulle Nilenius med på tåget? Han nästan sprang in i väntsalen --
om Nilenius skulle med tåget då skulle David stannat till nästa. Men
det var bara en av pojkarna, lyckligtvis. Han hämtade ut något från
ilgodset. Aha -- brännvinet som Nilenius skrivit om. David nästan skrek
när han begärde biljetten och tåget kom in just nu. Fan anamma så
hungrig han var i alla fall!




II. Din broders hustru


4. Hos de sorglösa

När han från Centralen steg ut i gatubullret, kände han sig friare
och lugnare än han gjort på länge, men han var också hungrig och kassan
var i det närmaste slut. Det var för sent att uppsöka Hartman, klockan
var nära elva på kvällen. Det var även för sent att uppsöka någon
tidning med det lilla manuskript han tagit med -- ett utdrag ur den
självbiografiska roman han försökt skriva -- och han beslöt sig för
att gå till det lilla hotell Saxonia på Fanjunkargatan, där han
förr bott som avmönstrad matros och där han nog fick stanna utan
förskottsbetalning. Med stort hopp knogade han uppför de fyra trapporna,
detta allt påminde honom om gamla äventyrsfyllda tider och förde hans
tankar bort från det ätande grubblet. Hissen var avstängd, hotellet var
illa beryktat, och värden ville inte att de många flickorna, som hela
natten sprang i trapporna med fulla karlar, skulle få använda den.

Han stannade överraskad framför dörren till den gamla vindsvåningen.
Skylten var bortriven, hotellet hade upphört. Det var också tre år sedan
han var där, hur kunde han tänka, att ett dylikt näste fick vara i fred
så länge. Polisen -- razzia -- förstås, han skrattade för sig själv. Men
han hörde röster, kanske hotellet fanns kvar, fast man av vissa skäl
tagit bort skylten. Han knackade hårt fem slag på dörren -- han erinrade
sig att han förr knackat så många slag. Någon ropade "stig in" och han
klev direkt in i en målarateljé, ett långt och smalt rum med både tak-
och sidobelysning, väggarna ursprungligen vitmenade och därefter
fullklottrade med figurer, namn och verser. En soffa med grönt trasigt
överdrag fanns därinne, ett bord fullastat med burkar, spegelbitar,
manschetter, en lampa utan skärm, en kam, en fotogenbutelj, ett
schackbräde med pjäser och många andra ting. I en väldig engelsk
järnsäng längst borta i andra ändan av rummet satt en trettio års man
med mörkt hår, spetsigt hakskägg, stora, frågande ögon och utstående
kindben. Han spottade oupphörligt brunt spott på en tidning som låg
utbredd framför honom på golvet. När han fått syn på den nykomne lade
han en ren tidning över den han spottat på och riktade en ny salva med
stor kraft mot den översta, och stirrade sedan frågande på David, dock
utan att resa sig. -- Var så god och sitt, sade han på bruten svenska.
Varpå han spottade igen.

David, som var en enda överraskning, lydde dock vinken och satte sig,
han var just i färd med att börja förklara varför han kommit hit, när
en blek och eterisk individ med långt hår och iförd målarrock dök upp
från någon slags bädd i ett hörn bakom en hög tomlådor och presenterade
sig som Martinus. Han kunde vara bortåt tjugufem år, hade ett något
oregelbundet men mycket människovänligt ansikte, med hög panna och klara
ögon med någonting ovanligt världsfrämmande och frånvarande i blicken.
Draget kring munnen kom hans ansikte att göra intryck av någonting löst,
okomponerat, och David trodde sig ej ta miste på att denne man vacklade
mellan förtvivlan och uppsluppenhet. När han sagt sitt namn, ryckte
bägge ateljéns invånare till och stirrade på varandra. -- Det är alltså
inte dansken! sade Martinus lågt, som om han blivit missräknad.

Men när David utförligt förklarat vem han var och till vilket ställe han
trott sig komma, brast Terje -- mannen i sängen -- ut i så hjärtligt och
våldsamt skratt att han glömde spottningen i fulla fem minuter, varefter
han bad David vara välkommen att ligga på golvet över natten om han
ville. Efter en halv timmes ytterligare förtroende å ömse sidor letade
Terje rätt på ett spritkök och började laga kvällsmat, en halvtömd
brännvinsflaska kom fram ur ett skåp och de tre åt och drack tillsammans
lika ogenerat hjärtligt som om de alltid känt varandra och alltid brukat
träffas klockan tolv på natten för att äta. David var med ens borta från
allt sitt gamla, han till och med började sjunga efter maten, medan
Terje, redan åtskilligt vimmelkantig i huvudet, kokade kaffe, Martinus
förföll till fåordighet, satte sig i ett hörn, höll händerna som en lur
framför munnen och visslade improviserade melodier oavbrutet och
energiskt och med en uppsyn som om han lett en hel orkester. Under tiden
stod David mitt på golvet, serverande sig själv ideligen det ena glaset
efter det andra av vad som fanns kvar i buteljen. -- Kan du stå för tolv
snapsar, eller slutar du snart, undrade Terje. Stig nu bara åt sidan, så
jag inte spottar på däj när jag bäddar åt däj! Han drog fram några gamla
tidningar, en bunt tillknycklade och söndertrampade skisser och lagade i
ordning en bädd på golvet nära värmeelementet.

Men nu började Martinus bli full på allvar och då skulle han tala
filosofi. Eftersom han bara målat i hela sitt liv och läst föga, var han
alldeles oförvillad av några antagna sätt att lägga upp problem, så att
ingenting hindrade honom att antaga precis vad som helst, och han delgav
David hela sin livsåskådning i en enda ström av ord, varur åtskilliga
satser fäste sig i minnet på David hur rusig han än var. En av dem lydde
att varje människa bestod av två varelser, en som söp och en som tänkte.
När den som söp låg och sov, var den som tänkte ute och gick. När den
som söp dog, gick den som tänkte ut ur kroppen genom den ena eller andra
öppningen och for i väg till stjärnorna. Det var naturligtvis alltid den
som söp som var fyllsjuk. Men själva idén att supa var ett karaktärsdrag
hos bägge två.

-- Vilkendera är det som målar, då? frågade David i det han lade omkull
sig på bädden Terje gjort och skruvade på kranen till värmeelementet.
Han hade berusat sig för häftigt och var redan illamående.

-- Dä naturligtvis han som super, inföll Terje. Så fort en målare tar
till hjälp den där som tänker så målar han idel skit. Terje låg redan
i sängen och sysslade med att spotta i väckarklockan, den gick inte
annars, påstod han. Varje natt när den stannade vaknade han genast och
spottade i den tre gånger, sade han, och då larvade den av igen. Det
fanns ingen tavla eller visare på den, men den kunde ställas att ringa.
Terje steg alltid upp tidigt och for i väg till Haga och målade.

David föll i sömn, men vaknade då och då för att stå fyrfota ute i en
skrubb över en hink med sopor. När han då och då återvände in, stannade
han i dörren och betraktade hur hela rummet rörde sig upp och ned likt
ett fartyg i storm, och besättningen sjöng under tiden "Gubben Noak" med
otaliga variationer.

När han vaknade var det redan ljus dag och han befann sig alldeles ensam
i ateljén. Nu såg han hur vackert detta rum var, som han förut bara
funnit smutsigt. Golvet hade redan hunnit ett sådant stadium av
fläckighet att det nästan verkade akvarell och väggarna var fullproppade
med teckningar och av glad färg lysande små skisser. Taket var som
inrökt sjöskum och ovanför dörren var målat med stora bokstäver:

  _LIVSFARLIGT LUTA SIG GENOM FÖNSTRET NÄR LOKALEN ÄR I GÅNG_

Han kände att han skulle trivas här, det tycktes honom som om han här
befann sig högt ovanom allting som oroat honom. Aldrig skulle de små
avundsjuka, anställningshungriga, nyfikna och grymma hitta hit. Inte ens
Nilenius skulle finna honom här, han var skild från världen och dock
bland människor, han skulle börja ett nytt, verksamt och lugnt liv.

Han steg upp. Då först märkte han att han hade ett täcke över sig som ej
funnits där kvällen förut. Han tittade i Terjes säng: där fanns intet
täcke kvar. "Husfadern" hade kastat det över främlingen då han gick.
David begrep att denne Terje var en beprövad man, som ögonblickligen
kunde avgöra med vem han hade att göra. Och dock förekom denna hastiga
bekantskap honom som ett rent under. Varför misstänkte ingen honom
endast för en vanlig inkräktare? Men så kom han ihåg att han under ruset
talat med dem om Hartman, varvid Terje upplyst att han kände denne,
ehuru helt flyktigt.

Besynnerliga människor, tänkte han. Löshästar i vars spilta ödet rår för
att jag råkat ramla, men ingen slår bakut eller drar åt sig öronen. På
bordet fann han ett papper varpå stod präntat: Sov människobarn och när
du uppstår ät och styrk dig för dessa penningar! Ovanpå papperet låg tre
kronor.

Så fort man kan bli bröder när man super, mumlade han. När han gick
ut fann han en anvisning på dörren att han skulle låsa den och lägga
nyckeln "till vänster i soplåren i vese". Och det gjorde han. Han
dansade nästan utför trapporna. -- Vid Gud, har jag inte fått ett nytt
hem, tänkte han.

Vid tvåtiden träffade han Hartman, efter att först ha ringt till hans
bostad, som låg på en av Söders höjder med utsikt över en god del av
omgivningarna. Han tog emot David i tamburen själv och syntes angenämt
överraskad. -- Tyvärr -- eller kanske inte tyvärr -- har jag främmande
för tillfället -- en mycket intressant kvinna, du skall lära känna
henne. Hon har litet anlag för teosofi, viskade Hartman, hennes mor har
regelbundna samtal med sin farmor som dog i kolera någon gång i världen.
Vill du ha en -- rekreation innan du stiger in, du är väl trött -- fru
Ziri -- vi kallar henne så, det har blivit ett bruk, annars heter hon
fru Ziri Stuart -- jag tror dom är skottar från början. Vad pratar jag
-- stig in här -- han öppnade en skjutdörr vilken gick mycket ljudlöst
och förde David in i något som på en gång var kemiskt laboratorium och
bibliotek -- jag skulle säga att fru Ziri redan är underrättad om att
du kommer -- jag lämnade henne ensam vid pianot -- hon spelar som satan
själv -- hör du? Den där menuetten sätter hon själ i --

Synbarligen var han mycket berusad av något, David kunde ännu ej
avgöra vad, och han frågade om han ville uppliva minnena från Chikago.
-- Jag gör numera dessa saker själv, sade han med en viss stolthet --
han tog locket av en flaska och skakade ut några vita små piller på en
glasbricka. Men David avböjde. -- Jag mår väl för tillfället, och
behöver inte, sade han. Hartman såg forskande på honom. -- Hur lyckligt
att ej behöva! Men nu går vi in -- vi får vin sedan.

David steg före Hartman in i en liten salong med dämpat ljus och mycket
sparsamt möblerad i en tungt borgerlig stil med gamla värdiga ekmöbler
och väl bibehållna, dyrbara mattor. En ung kvinna satt vid flygeln och
steg upp. Efter presentationen, som försiggick på ett hastigt och
ceremoniöst sätt, satte hon sig i en fåtölj och vände ett par stora
mörka ögon mot den nykomne, som litet besvärad bad henne fortsätta
menuetten, vilket hon dock ej syntes ha lust till.

Tack vare Hartmans berusade och bedrövade syn på världen blev stämningen
icke tryckt, han satte genast i gång med en svada som kom mycket lägligt
för David. Han slapp att själv säga någonting och den unga kvinnan fick
tillfälle att ostört betrakta honom med en viss nyfikenhet.

Hon var mycket vacker och hade ett uttryck mitt emellan behärskad sorg
och vaken livslystnad. David undrade om hon var Hartmans älskarinna, men
snart nog fann han att de ramlat ihop av en ren tillfällighet denna
eftermiddag. Tydligen var de barndomsbekanta, men sade ändå ej du till
varandra, en omständighet som föreföll egendomlig. Att döma av hans
beteende hyste han inga varmare känslor för henne. Klar, kall, nästan
spefull satt han i en bekväm stol och betraktade henne. Då och då såg
han på David som om han tänkt: Farlig, inte sant? Detta retade David,
som redan kände sig litet oroad av hennes sätt att tala och betrakta
honom. Hade Hartman ägt henne och hade de sedan blivit likgiltiga för
varandra och nu spelade komedi? Denna tanke retade honom ännu mer.

Hon hade mörkt hår, mörka ögon och en hög, fint välvd panna med mjukt
tecknade ögonbryn -- och så var hennes sammetsklädda kropp alldeles
klassiskt välformad. Davids hela lidelsefulla åtrå väcktes med ens.
Varför var han så, tänkte han, varför inte vara kall som Hartman?
Var detta ett släktdrag, denna så häftigt uppflammande brand, detta
våldsamma begär, eller var hon ännu så ung. Men han blygdes för sig
själv och tvang sig att tänka på annat. Då märkte han att Hartman satt
och log för sig själv, nästan triumferande. Men det var inte bara åtrå
efter hennes kropp han redan förnam, han längtade ögonblickligen efter
henne även på ett annat sätt. Hon var en kvinna som man skulle kunna
dyrka -- -- -- varför skulle nu det strax bära i väg på det här viset
-- -- aha -- kanske Hartman haft någon mening med att vilja bjuda på
haschisch innan David gick in? Fördömda Hartman! Och hör bara så han
pratar!

-- Vi satt och talade om teosofi innan du kom, och jag måste medge att
det är ett högst intressant ämne (fru Ziri gav honom ett elakt ögonkast
och vände sig till hälften bort från dem) nu på sista tiden när det
blivit befriat från allsköns spiritistisk inblandning. Filosofiskt sett
var hela läran om en andevärld bara materialism --

-- Så ofantligt vis och säker ni är! Fru Ziri sade detta i mycket
förtretlig ton, som om hon med avsikt velat reta honom.

-- Men han har rätt, inföll David djärvt. Det kan till och med jag
begripa. Man lagade till en andevärld av jordiska ingredienser -- --

-- Men det ska vi inte tala om, fortfor Hartman som om han inte hört.
Han tog sig över pannan som om han tappat bort minnet. Han var nu mycket
blek, men lugn och nästan strålande glad. Oavvänt stirrade han på
taklampans lilla låga som lyste rödbrunt bakom sidenskärmen. -- Vi ska
tala om Buddha, tala som Buddha, men vi ska inte vara teosofer. Fast det
kan göra detsamma, buddhismen är inte så märkvärdig den heller för oss
västerlänningar. Inte hittar vi vägen till befrielse fast vi får
palitexterna översatta och får lära oss Dhamma och Abidhamma -- för
resten, vad får vi lära oss av dem? Helt enkelt att: vara är upphov
till lidandet, lidandet skall övervinnas genom dess orsaks upphävande,
alltså, vi bör sluta att vara. Men nu är vi i alla fall, vi är alldeles
förbannat och vi vill alltid vara -- här i västerlandet imponeras vi
inte alls av det totala upphörandet, som blir frälsningen i östern. Det
är bäst vi får ha vår himmel och vårt helvete fast jag är trött på
alltihop. Men er teosofi är inte bättre än kristendomen så länge ni tar
återfödelseläran bokstavligt som en lång kedja i vars slut individens
salighet sitter fastknuten som en krabba på en krok. Harmoni, säger ni!
I denna värld eller nästa -- vad sådant låter dumt, "denna" och "nästa"
-- vi kan ju inte tänka oss denna nästa utan att kopiera den efter denna
jord. För mig är alltihop alldeles likgiltigt -- men jag vill inte ha
teosofi och spiritism i stället för kristendom. Och kristendom vill jag
inte ha, den handlar också bara om denna värld och en annan som liknar
en biografföreställning av denna, fast bara för barn -- och hur vill ni
göra om intet allt djävulstyg som gjorts i denna värld med er kristendom
och teosofi? Förbättra världen, va? Det är mycket bra -- men säj, ni
tror ju på själens individuella fortvaro efter döden? Tror ni att även
kattorna har själar? I min barndom var jag med om att långsamt pina
ihjäl en katt -- det är mer än jag begriper, den där grymheten hos
småpojkar -- och nu när ni förbättrat världen så att inga kattor plågas
ihjäl mer och inga flugor spetsas på nålar i läroverksfönsterna och inga
metmaskar långsamt träs på stålkrokar och inga paddor kläms sönder av
hemvändande skolgossar -- om då kattornas och flugornas och maskarnas
och paddornas själar kommer och fordrar upprättelse av er, hur ska ni
då bära er åt? Ty kattans själ säger inte: tack för att ni inte stenar
isönder kattor mer här i landet! utan: det gjorde förfärligt ont en
gång, alldeles oerhört led jag, och något ont satt i hjärtat, något rått
och grymt satt i bröstet på era fäder och lät dem pina mig. Tag bort
detta onda som då skedde, och jag skall förlåta er! Men hur fanden skall
ni ta bort det? -- Men det är ju redan borta! protesterade fru Ziri.
-- Ack, nu har jag lockat er in i en fälla, fru Ziri! Ja, jag går med
på att det är borta på så sätt att vi kallar det ett fullbordat. Men det
är bara en formel för vårt sätt att uppfatta det. Så länge min hjärna
arbetar och ängslas just för att detta har hänt, så länge är det inte
alls borta. Vad hjälper det att jag sitter och förlägger det långt borta
i tiden, antingen bakom eller framom nuet, när det i alla fall hänger
fast vid mig som en ful spetälskefläck, när jag aldrig någonsin kan
komma bort från den där kattens lidanden. Och vad hjälper det om jag
kunde tro att Gud förlåtit mig, blir detta kattens fullbordade och
oskyldiga lidande mindre för det? Tag nu allt som lidits i denna värld,
tag det i klump, förbättra sedan världen hur ni vill, till sist kommer
ni, ifall ni lyckas, vilket ni inte gör, att uppnå samma världstillstånd
som innan den första droppen oskyldigt lidande utgöts i denna bedrövliga
värld. Vad tjänade då lidandets period till? Till erfarenhet? För att
kunna komma till status quo? Och Gud, som ni tror på, vad tänkte han på
under tiden? Som inte hoppade över lidandet i mänsklighetens historia?
Dostojevski, säger ni. Ja, jag erkänner, jag är föga originell, men han
talar i allmänhet om oskyldigt lidande. Jag frågar: Vad ska då det
skyldiga lidandet tjäna till? Jag menar enligt teosofernas lära om
vedergällning genom återfödelse? Låt oss återgå till kattan, som vi
pinade ihjäl! Antingen hade hon väl i en föregående existens förbrutit
sig på något sätt, men det mindes hon inte, vi antar väl att hon inte
gör det mer än människan, och vad har hon då för nytta av att bli
ihjälklämd mellan ett par stenar, långsamt? Vem fröjdas åt kattans
rättvisa straff? Vi kan tala om min kusin Bertil i stället. Han har en
puckel på ryggen i detta sitt jordiska liv, och det är väl antagligt att
han i en föregående tillvaro slagit ryggbenet av sin mor eller gjort
något annat fuffens, men det minns han inte, han är bara ledsen och arg
över puckeln. Till vems saliggörande eller förädling, om ni vill, bär
slutligen massan av alla jordiska varelser sina andliga och lekamliga
pucklar? Det finns dock bara _en_ varelse som klart kan iakttaga hur
riktigt och rättvist vars och ens puckel är placerad och glädjas däråt,
och det är Gud. Men då synes det mig som vore det fråga om Guds
uppbyggelse, inte sant? Men jag är nu en gång så där hädisk, jag kan
inte en gång läsa bergspredikan i avsikt att bli rörd av den!

-- Men man skall inte alls läsa bergspredikan när man är på det humöret,
avbröt David häftigt, för övrigt får man inte läsa evangelierna som
njutningsmedel, man får inte vara så intellektuell att man tappar bort
vördnaden och andakten -- --

-- Och man får inte lura sitt intellekt ens med sin andakt. Nej, kära
du, mig synes ingenting farligare än att gå och sy själen en kostym av
uppsuggererad andakt och tro och bön och allt det där -- en vacker dag
blåser kläderna av en och då är man naknare än förut. -- Men tro något
måste man, annars går man under. Jag tror inte att det är så mycket
kostym som du påstår -- och vad helgonen beträffar så var "kostymen"
i alla fall så säker att den höll ut även sträckbänken och bålet.

-- Ja, så stark var den _då_. Men det var bättre material i de
människorna än i oss. Hos dem var gudsbegreppet en styrka -- hos oss är
det hjärtats stora feghet -- nervernas uppror -- men varför nu tvista om
detta, man skall låta en var ha sitt för sig. Han satt nästan och
darrade när han talade, han torkade oupphörligt svetten ur pannan.

-- Jag skulle önska jag kunde vara teosof, tro på en frälsningsplan --
men finns det någon som i verkligheten gör det -- --

-- Jag tror på en frälsningsplan, inföll Ziri nästan lidelsefullt. Jag
kan inte tro annat än att det finns en mening i lidandet som människor
utstått och utstår. Ni får gärna håna mig, men om jag inte finge tro
det, bleve jag säkert vansinnig. Så mycken grymhet, så mycket ont, en
hel värld nersölad i blod och tårar och hat och smuts. Jag kan ej tro
att det ej är en plan bakom allt detta.

-- Och därför är ni en så stor och omedveten materialist, just därför,
svarade Hartman förstrött, fortfarande stirrande på lampan som om han
satt och drömde. När alla blir lika lyckliga, upphör varat. Men predika
då tillvarons slut. Låt oss få frälsningen på de gamla hinduernas sätt:
när alla begripit att varat är ont, då utsläcks detta vara. Viljans
kvietiv -- han nästan satt och mumlade. Troligen var han för starkt
berusad för att vilja tala mer.

-- Med en så nihilistisk syn skulle ni helst gripa till revolvern,
menade Ziri allvarsamt. Hartman hade talat utan spår av överlägsenhet
och hon syntes betrakta honom med blidare ögon, nästan i förskräckt
undran. Han såg på henne frånvarande och skakade på huvudet. -- Det är
inte det samma som självmordet, sade han lågt. Men -- men -- jag har
kommit överens med mig själv att berätta en historia för er, tillade han
litet livligare. Jag kan en -- och när jag gjort det, skall fru Ziri
spela Appassionatan för oss. Var jag fräck nu, ni får ta mig som jag är.
Men här kommer vinet! Han serverade oss och småskrattade för sig själv.
Jag känner just nu att jag kan berätta en historia -- en förfärlig
historia...

Han tog ett papper från bordet och läste sakta och med klar röst.


5. Den oändlige

Nu skall jag således berätta för er om den oändlige. Tycker ni inte det
låter förmätet? Men även jag har, liksom Jakob, mött Gud en gång. Det
var på Jakobsgatan. Jag kom direkt ur armarna på en kvinna ut på gatan.
Det tjänar till ingenting att jag berättar allt vi försökt oss på när de
gamla sätten blev tråkiga. Till och med bädden av sönderrivna tulpaner
föreföll mig utnött, jag hoppas tjänarna fick tolv korgar fulla av dem
alldeles som bröden i evangeliet. Emellertid, jag var icke drucken, jag
gick därifrån så där egendomligt bedövad, med ångesten lurande i mig lik
en halvsovande varg, och jag gick och tänkte på den där gamle israeliten
som slogs med Gud, jag log bittert för mig själv och undrade vilken
krog, sängkammare eller gathörn som skulle bli mitt Peniel. Och det var
ganska sent på natten och min hjärna blev så småningom så där ohyggligt
klar så att jag kände avsky för sömnen och alla som sov. Även mitt livs
elände har haft en barndom, liksom ditt -- vad betyder det?

Han läppjade på vinet och fortsatte. -- Vad betyder det om vi som barn
springer omkring på ett furugolv eller persisk matta när samma Gud
spökar bland våra leksaker?

Han tystnade. David undrade hur mycket opium eller haschisch han förtärt
för att få detta lugn. Men Hartman stirrade förbi den grovlemmade
ynglingen med det allvarliga ansiktet och tycktes drömma en stund.
Sedan fortsatte han igen:

Plötsligt hörde jag bråk och stoj uppifrån gatan. En hop ungdom kom
efter mig, jag kände ju igen de flesta -- mest unga snobbar ur stadens
elegantaste familjer och ett par, tre fruntimmer av samma sort, och de
hade hattarna på nacken och en av dem hade vänt rocken ut och in -- det
skulle föreställa att man var riktigt lössläppt och hade riktigt roligt,
förstås, och han bar cylindern i ena handen och deklamerade nånting. De
övriga förde så mycket oväsen de kunde, alla sena nattvandrare de mötte
skrek de åt och hälsade på och damerna försökte vissla, men de kunde
inte. Jag stannade nära en husvägg och slog upp kragen och drog ner
hatten, så att jag inte skulle bli igenkänd. Nu brast ett skränande
jubel lös: man hade upptäckt en gammal gråhårig konstapel vid en
tvärgata. Den gamle gick åt sidan, han kände sina pappenheimare, han
stirrade envist och med böjd rygg in i ett skyltfönster -- inte kunde
han rå för att det råkade vara några små sprutor och slangar utlagda
just där och att det hängde en bok om humanitär barnalstring på ett
snöre -- det hörde för resten till hans plikter att se efter i sina
fönster så att inga öppna annonser om franska preventivvaror förekom --
fast det tänkte han inte på nu, han ville vara i fred, karlstackaren,
men han blev omringad av de där unga eleganta skränhalsarna och
baron C., han med avigvända rocken, frågade gubben om han gillade
tvåbarnssystem. Flickorna skrattade och vände bort ansiktena. "Gå er
väg!" sade gubben lugnt, "gå hem och lägg er så jag slipper si er." Då
mulnade baron C., kröp nära inpå konstapeln och lipade likt en sjuk
schimpans. Jag smög mig närmare, jag hade lust att spela dem ett spratt
och gå och ge konstapeln deras namn och adress. Papporna hade nog blivit
en smula varma i ärmarna -- men jag föredrog att bara se på, än så
länge. Fast ingen av gossarna kunnat klå mäj -- jag skulle, herre min
gud, kunnat skrämma dem i trav nedåt stan -- "Herrskapet fortsätter!"
sade konstapeln. Han knuffade sig genom hopen och gick. En urdrucken
champagneflaska kom rullande efter honom. "Djävla överklass", sade
gubben, "ni är värre än hallickarna." Men inte så högt att de hörde det.
Ett helvetiskt skrän skickades efter honom, vari även damerna instämde.
De hade förtjusande "fritt" och roligt, de var inte så där rysligt
borgerliga i kväll, kantänka.

Jag kände mig en smula modfälld, men jag gick ändå efter sällskapet
nedåt Z-torget och spanade. Aha, ett skrik, ett fruntimmer! Nu, så,
lilla baron! En kvinnlig varelse i nedhasade strumpor, mycket berusad,
hade slutit sig till sällskapet, men inte mottagits med något jubel. Hon
tycktes vilja baronen något, han slog efter henne med käppen. Aha, du,
tänkte jag, den klarar du inte lika lätt som konstapeln, nu får du
skräna. Sällskapet försökte gå ifrån henne, hon tog efter baronens arm
och han knuffade bort henne och spottade efter henne. Det var då hon
skrek ut hela hans namn inför hela sällskapet. "Akta däj, snorhyvel!"
skrek hon -- jag, ber om ursäkt att jag håller mig till sanningen, fru
Ziri, men jag vet att ni tål den -- "akta däj", skrek hon sluddrande,
"minns -- du -- när du -- fi-fick -- när jag fick tio kronor för --"
och här följde en alldeles oåtergivlig redogörelse för något som en
gång hänt den lille baronen hos henne i fyllan -- det var nån slags
barnjungfrutjänst hon utfört, Rabelais skulle kunna säja det, men jag --
avstår -- alltnog, så skrek baronen på polis. Och det hände sig att den
gamle gubben kom luffande, sedan baronen knuffat till kvinnan så att hon
ramlat i rännstenen, under det hennes kräkningar just började. Den gamle
konstapeln var en vis man, en beprövad man, en stor filosof. Han hjälpte
eleganterna att bli kvitt kvinnan, han och en tillkallad släpade bort
henne. De gamla gråhåriga konstaplarna var ju skyldiga att skydda
samhällets medborgare. Och han fnös inte en gång åt herrskapet, han
tittade inte åt dem en gång, han kände väl att nu var han värderad.
Kvinnan orkade ej resa sig, hon bara kräktes och fräste. Och jag stod
kvar och såg att det kom till en ordväxling mellan baronen och hans
unga dam. Hon vägrade att följa med honom vidare. Hon begärde ingen
förklaring, hon hade fått en inblick i frigjorda människors liv, folk
som befriat sig från det trånga borgerliga. Hon bara gick sin väg, hem
till sin mamma.

Och jag stod alldeles stilla. Under detta äventyr delades jag på något
sätt sönder invärtes och är ännu inte riktigt hel. Jag hade sett två
kvinnoansikten, det ena hade ögon som en slipad glittrande kniv, det
andra var håligt sargat, sårigt, med smink kring såren, och ögonen
sprutade ut orent hat. Och jag tyckte att jag själv kände igen det
ansiktet -- jag letade i mitt minne -- ja, det kanske var min första
kärlek, vad minns jag av detta utslocknade fordom?

Kära ni, det är inte min avsikt att vara svinaktig, allt detta är det
nödvändiga förspelet till min historia. Jag vände om och gick uppåt
Jakobsgatan, jag kunde inte gå hem. Jag sökte något föremål att likna
denna kvinna vid, just i det ögonblicket hon knuffades kull, och jag
mindes att jag en gång utanför mitt tält i Kanada skjutit en skunk med
revolver. Jag sårade -- det var en hona, och hon passade på och gav mig
en dusch. Och jag såg en glimt ur hennes ögon när jag sprang som en
rasande för pestluktens skull. Även nu, på Jakobsgatan skyndade jag på
mina steg. Men då, i Kanada, måste jag bränna mina kläder, jag kände mig
oren av det som jag aldrig rört vid, åtminstone i dess orena tillstånd.
Men jag ville inte bara bränna kläderna, jag kom på den besynnerliga
idén att allt jag kunde uppfatta av mig själv bara var en oren kostym,
ett illaluktande omhölje. Det var min kropps alla organ som förorenade
mig. De var som en gammal skökas klänning, de borde läggas i lut eller
brännas. Men det där begäret efter renhet, det var mitt verkliga jag.
Det måste finnas där bakom allting, det måste finnas något som satt
innanför alla skal och som aldrig kunde bli orent. Ett ögonblick tänkte
jag på revolvern: ett skott genom tinningbenet, och ditt orena omhölje
blir liggande kvar som exkrement på gatan, medan det som aldrig kan
orenas går bort i frihet. Men jag skrattade, ja, jag skrattade högt för
mig själv. -- Hur visste jag att det orena bara var _kropp_? Visste jag
hur många skal det satt kring det som aldrig kunde förorenas emedan dess
väsen var renhet? Och jag tänkte med aposteln: Herre, när skall du
befria mig från denna dödens kropp?

Och det var då, i ensamheten, mitt på Jakobsgatan, klockan tre på
natten, jag stannade häpen över fyra ting, dem jag ej kunde komma ifrån:
baronens dam, med sitt vredgade barnansikte, kvinnan, som kräkts på
baronens stövlar, skunken jag skjutit, och så jag själv, eller det där
skalet. Med alla dessa ting hade jag så mycket del, att jag kände mig
behöva brännas. Var jag identisk med det orena? Kunde vidriga ting
uppfattas med det som ej självt var vidrighet? Hur kunde ting som jag ej
rört vid uppröra mig? Ja, men hör mig, du tänker på hinduernas tatwam
asi, men jag tänkte ej på detta då, jag upplevde det. Jag tyckte att
hela skapelsen var en enda blodig, snyftande köttklump, virvlande kring
ett centrum: det inuti mig som var innanför alla skal och som aldrig
kunde bli orent. Och i och med detsamma försvann all känsla av orenhet
ur mitt hjärta. Ty vem var i detta centrum? Endast Han. Men Han var
även i varje del av massan och något dessutom. Han var i mig som
skjutit skunken, han var i djurets orenhet, i skökans spott och spyor,
i baronens lilla högfärdiga hjärta och i de brinnande rosorna på damens
kinder. Han var i gatstenen och inne i mitt stackars darrande hjärta.
Herre, viskade jag, vad du är stor och förfärlig, vem vågar sätta sig
upp mot Dig?

Men Han var mera. Han var rytmen i stjärnornas gång och den enda väldiga
sången i det tomma rummet när en gång all jorden tystnat och planeterna
gått att vila. Han var Rörelsen, Han lät allt hålla ihop eller brista,
krossas eller gråta, plågas eller fröjdas. Han var det aldrig
förorenade, därför att Han icke hade egenskaper. Och, ser ni, jag vart
full av en enda glädje över alltings skönhet, fulhet, förfärlighet och
väldighet, och varje liten smutsig detalj försvann, och raseriet och
hatet och kärleken och blommorna och förruttnelsen och stanken av det
orena döda -- allt var, tyckte jag, en väldig sång, en orkester som drog
förbi mig i mörkret, ryckande mig med. Och jag knäppte mina händer mot
stjärnorna öch snyftade:

-- Detta är Du!


6. Ziri

En stund av dödstystnad följde på denna berättelse. Fru Ziri hade böjt
ned huvudet och såg nästan medvetslös ut. Ingen sade ett ord, stämningen
hade övergått från andakt till förskräckelse. -- Det är visst mycket
sent, sade hon slutligen behärskat, i det hon reste sig.

Slumpen fogade så att David och hon fick sällskap genom staden. Hartman
hade varit för berusad för att ens vara artig när han sade farväl. Han
tycktes vara fullkomligt borta från denna värld. När de kom ut på gatan
vände hon sig plötsligt till David och frågade: -- Älskar ni den där
mannen?

-- Älskar, svarade han saktmodigt, han var ännu ganska drucken, men
rörde sig säkert, det var ett stort och högt ord.

-- Jag menar, sade hon ivrigt, att man älskar och avskyr honom på samma
gång, man vet inte vilket man gör mest.

-- Jag avskyr honom visst inte, han är den enda människa jag har att
tala med. Han sliter sönder mig, men han bygger upp mig igen, han lyfter
och trampar ner. Men han är den ende jag har.

-- Vad ni måtte vara grymt ensam, sade hon med bortvänt huvud. Sedan
nästan stannade hon och såg på honom med en skymt av medlidande. -- Och
ni är väl en liknande vän för honom, förstår jag, ni sitter och plockar
varandra i smulor, så genomglödgade av lidelse som ni bägge är.

Natten var ljus och månen lyste dem vänligt, gatorna var glest befolkade
av sena nattvandrare. Något sällsamt rörde sig i hans inre -- är jag
drucken, undrade han, eller --

När de skulle skiljas, greps han av en förfärande beklämning. Var det
möjligt att de inom en minut skulle få lämna varandra utan att han fick
återse henne? -- Ni får ej lämna mig, utbrast han, får jag inte vara er
vän? Ni -- som begriper allt.

-- Är ni mörkrädd? frågade hon. Hon måhända misstänkte att han var något
berusad.

-- Nej, jag var inte ens mörkrädd som barn. Men jag är rädd för Den
Oändlige, mumlade han.

-- Jag -- kan inte rädda er från honom -- nu god natt! Hon räckte honom
sin behandskade hand och han kände sig plötsligt sårad av hennes köld.
Helt lätt tryckte han handen -- och så försvann hon i porten.

Han stod en stund kvar och stirrade på huset. Sedan gick han sakta nedåt
Norr.

Med stor bitterhet satte han sig den natten upp på sin bädd av trasor
uppe på ateljén, ur stånd att sova. -- Det är henne jag saknat, mumlade
han. Vad söker jag nu -- lycka? Har jag då inte sett tillräckligt av
kvinnor -- han ville ej tänka på dem men kunde ej låta bli -- till och
med Crispi från Scab Way kom fram ur en vrå. Hade hon flera barn nu än
när han for ifrån henne? Bar något av dem hans drag? Berättade hon för
någon ny käck skeppare hur kär hon haft David -- svensken, som legat
sjuk och som inte kunde köpa mat för hennes pengar? Gick där någon --
något slarvigt bylte i en gränd och tog emot stryk av den elaka Tozy --
och som han var skuld till att det gick där? Bah! Det här var bara
djävulen som pekade finger åt honom och viskade: var så god, där har du
dina rätta hustrur, din trasslusk! Kliv inte in bland människorna, där
hugger du i sten!

Hur skulle han kunna äta och dricka med den här galenskapen i huvudet?
Han var ju redan ångestfull av tillbedjan. Han älskade hennes själ och
varenda bit av hennes kropp och hennes dräkt. Han avgudade och åtrådde,
högaktade och tillbad. I morgon skulle han gå och säga henne allt, han
skulle ej bry sig om vad hon svarade, blott han fick säga det. Hon fick
kasta ut honom om hon ville. Men hennes man? Hon var ju gift! Varför
hade han ej tagit reda på de närmaste omständigheterna av Hartman? Komma
vad som komma ville -- hon skulle få trampa på honom, spotta på honom.
Men skulle i alla fall inte slippa undan att få veta det!

Denna kärlek hade överrumplat honom så hastigt att han nästan häpnade
när han eftersinnade det. Hur hade detta gått till? Han var väl bara ett
stort barn, fast mycket erfaret i en del ting, han hade flammat till
många gånger men aldrig så -- --

Han somnade innan kamraterna kommo in och drömde, men inte om henne.
Han ville drömma om henne, innan han somnade bet han ihop tänderna och
befallde sig själv att drömma om henne. Men han såg bara ett stort svart
moln som kom farande över himmelen från öster till väster, närmare och
närmare kom det, det sänkte sig ned över honom och ur molnet tittade
ansikten fram, små dvärgansikten som blev allt större. Det var hans döda
bröders och Hartmans och Nilenius ansikten. De kom ner ur molnet och
stod kring likkistan, som han låg i. Han reste sig upp och vandrade ut i
staden och kom in i ett fängelserum med ett litet förgallrat fönster, på
en brits låg Hartman och sov, han skulle hängas dagen därpå för ett mord
han begått i Amerika. Han ville väcka honom, då stod han plötsligt mitt
i cellen, fastän kroppen låg kvar på britsen och sov. Han kunde se tvärs
igenom gestalten. Han log. Nu skall jag gå, sade han, han har fått tag i
mig till sist, jag går till _Honom_, du vet. Han ämnade svara men det
var ej mer Hartman, utan Diakonen. Han lade sin hand på Davids huvud och
viskade: _Inom ett år skall du slippa ifrån allt detta!_

Han spratt till och vaknade i kallsvett, ännu såg han diakonen -- alltså
inom ett år -- inom ett år -- tydligare kunde det då inte sägas ifrån --
å, så fruktansvärt att få veta detta. Han satte sig upp, skrattade
konstlat och tog fram anteckningsboken för att anteckna datot.

Darrande steg han upp, tände ljus och antecknade. Han sade sig själv att
han var en narr, men likafullt antecknade han det mycket noga, till och
med klockslaget. Just då kom gänget tillbaka, de var tre. Martinus var
med och han ställde en brännvinsflaska på bordet.

-- Drick, sade han larmande, sjuka och vansinnigt förälskade ska supa så
-- så mycket de orkar, säger den gamle Sebedenius i en av sina skrifter
om människosjälens avtagande svagheter. Han var så drucken att han
pratade bara för att höra hur fort munnen gick. David satte flaskan för
munnen och drack, kröp ned på golvet vid värmeelementet och drog rocken
över huvudet. De tre surrade och bråkade. -- Låt den arma fan sova,
hördes Martinus röst, galningar och poeter ska sova utan avbrott, säger
den vise Salomo i all sin enfaldiga härlighet, de så icke och skörda
icke heller och ändå är vi mycket mer än de!

När han vaknade, var de som vanligt utgångna.

Han kände en mycket häftig längtan efter Ziri, men nu var han icke så
säker på om han skulle uppsöka henne eller vänta. Det föll honom in att
anförtro sig åt Hartman och få hans hjälp med att träffa henne. Men hans
högfärd lade hinder i vägen.

Brännvinsflaskan stod kvar på bordet, han drack ur den för att få mod
att uppsöka Ziri. Han var utsvulten och blev genast rusig, kom ned för
trapporna och raglade framåt gatan, icke vetande vart han gick. Någon
stod plötsligt mitt i septembersolskenet och stirrade på honom, en blek,
hålögd figur i elegant överrock, ögonen var onaturligt matta och hans
kinder infallna. Det var Hartman.

-- Hör du unga, rasande tok, sade han i det han gick närmare, är du
redan i det stadiet klockan halv tio på morgonen? Och du som i går
var så säker på att du inte behövde några gifter. Men om du blir vid
dina sinnens fulla bruk till eftermiddagen, så gå upp till Ziri,
Östermalmsgatan 89, en trappa. Hon har ringt och frågat. Farväl! Akta
dig för elden som aldrig släcks, gosse, och var en klok älskare och
ingen poet! Han gick sin väg.

David sprang ifatt honom och tog honom i armen. -- Människa då, skrek
han, säj, vad frågade hon om?

Hartman stannade och såg på honom med trötta, förstående ögon. -- Vad
den första kärlekens flamma lyser rent, sade han stilla. Hon frågade
efter din adress och hur du hade det.

-- Men du -- du sade väl inte -- du visade henne väl inte upp till
ateljén? Du talade inte om min ekonomiska ställning?

Hartmans ansikte drog sig till ett ofantligt godmodigt skratt. --

-- Kors för visst sa jag det -- det är så mycket intressantare för henne
-- förstår du. Han gick sin väg och lämnade David stående kvar i
ytterlig förvirring mitt i gatan.

-- Oho, ur vägen, si opp där -- konstapeln knuffade honom i rännstenen
nästan fyrfota. Orkar ni inte hålla er ur vägen för spårvagnen? Är ni
full? Konstapeln lomade sneglande i väg, han tyckte väl inte att den
druckne såg så farlig ut. David hade nästan lust att spotta efter
Hartman. En sån oförskämd -- akta säj för elden som --

-- Ursäkta, henn, men henn -- --

En trasig, mycket trasig man stod vid sidan om honom. Han luktade öl.
Ansiktet såg ut som en enda blåsa, full av gas. David gick äntligen sin
väg, nästan i raseri -- Ziri -- Ziri, viskade han hetsigt. Den trasige
hann upp honom igen. -- Ursäkta men henn har vel --

-- Vad fan vill ni?

Den trasige höll upp en penningpung i handen som föreföll David bekant.
-- Henn skulle vel inte händelsevis ha tappat pottmonixen, då när henn
vatt hutad åtå konstapeln?

Han röck till sig börsen, öppnade den och fick upp en tjugufemöring som
han lade i busens hand. Så började han halvspringa för att äntligen bli
ensam. Utan närmare eftertanke hamnade han på en ölstuga. Det var mycket
skumt därinne, men han kände väl till stället. Han upptäcktes genast av
den vackraste serveringsflickan, för sin fägrings skull kallad Monna
Lisa, annars hette hon Augusta Gisselkvist. När hon satte fram mat på
Davids bord, stack hon handen i barmen och framtog ett fotografi av sig
själv. Alla dom andra gästerna hade tyckt det var så likt, tyckte han
att det var så bra? Tyckte han att hon borde beställa flera, det här var
bara provkortet?

-- Alldeles förbannat likt! Han tänkte på att han hade kredit hos Monna
Lisa och ville inte vara ohövlig. Hon stod kvar länge och beundrade
sig själv tills någon ropade bort henne. -- Gå, gå, ropade han till
tidningsgubben som kom, jag har läst alla tidningar, alla, hör han!
Gubben bara gapade av förvåning, men lomade i väg.

Skulle han nu gå upp till Ziri? Vågade han, hur skulle han säga? Å, min
fru, jag älskar er vansinnigt, ända sen i går? Vad det skulle låta
svinaktigt! Alldeles som i romanerna, på teatern. Nej, min fru, jag kan
inte leva utan er, jag älskar er själ! Herre min skapare vad det lät
enfaldigt!

Plötsligt brast han ut i ett skallande skratt, så att en av gästerna
intill, en skäggig mäklare, med eldröda kinder, stirrade på honom en
hel minut. Varför satt han då och var en idiot? En klok man gick
naturligtvis upp bara och gjorde visit, språkade om allt möjligt och
lodade farvattnet först. Men det var också narraktigt -- och hur skulle
han kunna vänta med att få veta om hon älskade honom?

Han fick en idé, han rev ett blad ur sin anteckningsbok och skrev med
blyerts: Ända sen i går natt kan jag ej leva utan er. När och var får
jag träffa er? Ni vet vem. Ett kuvert! Monna Lisa, ett kuvert! Och Monna
kom vaggande med ett litet blågrått kuvert. -- Det är utav mina egna.
Skriver han kärleksbrev? Hon log ett saligt förstående leende.

Han förseglade brevet, adresserade det och stoppade det i fickan och
gick ut för att skaffa ett frimärke. Hans hand darrade när han skulle
lägga ned brevet i lådan. Han stod vid en skiljoväg, han kunde störta
sig i olycka, han kunde orsaka en människa sorg, flera människor. Han
var för fattig och usel att befatta sig med saken för att gifta sig --
och bara för det romantiskas skull hade han ej rättighet att göra detta.
Svetten fuktade hans panna. Om han ej tvingade sig att sträcka armen och
lägga ned brevet, skulle han aldrig mer återse Ziri -- det kände han.
Hade han kanske feber? Så ja, en förtvivlad, häftig rörelse av armen och
brevet låg i lådan. Sedan gick han och drev en stund, han kunde efteråt
ej minnas hur han gått men vid tretiden befann han sig nästan
ofrivilligt på centralposten, yr som en drucken och bärande ett förakt
för sig själv som hotade att bryta ned honom alldeles. Med dröjande,
rädda steg närmade han sig en lucka där han såg skymten av ett
rödbrusigt, jovialiskt ansikte och ett par feta händer som fäktade med
papper och journaler. En stor näve räcktes ut för att mottaga den
värdeförsändelse som den tjocke förmodade skulle komma. -- Ursäkta mig,
stammade David rodnande, kan ni upplysa mig om hur dags ett brev är
framme hos adressaten som inlämnats på Mästersamuelsgatans post klockan
tolv?

-- Till -- vart? Afganistan eller Frans Josefs land? Det röda ansiktet
log faderligt och liknade en nymåne som just i skördetiden höjer sig
över ängsmarkernas horisont. David sade adressen.

-- Framme halv ett, antar jag. Det röda vänliga ansiktet försvann bakom
en skärm och David stapplade ut. Det här duger rakt inte, mumlade han,
nu måste du vara en man och stå för vad du gjort. Hon har det således
redan -- hon och hennes man har kanske redan haft roligt åt det? I
dörren blev han stående som gjuten i gips. Ziri stod nere på gatan och
väntade på honom. Han rusade dit, nu eller aldrig! Om han inte handlade
ögonblickligt skulle han ej få mod att handla alls. Han hälsade abrupt,
nervöst och oartigt, han var medveten om att hon -- kanske var det
inbillning? ändå höll hans hand litet länge. -- Så blek ni är, sade hon
allvarsamt, har ni då inte sovit i natt? -- Åjo, men jag har skrivit ett
brev till er, har ni fått det? Ni tycker väl att jag är fånig och det
kan hända att jag är också. Han kände sig plötsligt så talför att han
blev helt lugn i känslan av att kunna säga henne allting rent ut. -- Ser
ni, när man går så här ensam som jag och bara drömmer, slår det till
sist över i galenskap, man handlar och bryr sig inte om ifall man dör på
kuppen. Å, ni kan inte föreställa er vad jag genomgått innan jag lade
det där brevet i lådan. Och sedan jag lagt dit det! Och det jag ville
säga står inte alls i det där brevet -- ni måste lova mig att glömma
bort alltsammans, det var bara en förfärlig dröm jag hade i natt, och så
ville jag ni skulle veta att jag -- att jag älskar er av hela min själ
och att jag varken bryr mig om att ni är gift eller någonting, att ni är
mer för mig än någon varit -- och detta låter bara som banalt prat men
det betyder någonting vackert -- någonting ganska allvarligt och vackert
och förfärligt, ska jag säja er -- om ni skrattar åt mig så bryr jag mig
inte om det, jag skall tillåta att ni trampar mig under fötterna eller
talar om det för hela världen att skratta åt, men saken är som den är --
den -- den sitter som en tjock klump i min hals och jag kan inte bli
kvitt det -- det är tungt att bära, för tungt att bära ensam, ni skall
hjälpa mig, hör ni -- --

Han var knappast medveten om vad han sade, och när han nu stod framför
henne och andades häftigt med fuktiga, feberlysande ögon som trotsigt
såg på henne, skulle han inte ens efteråt ha varit i stånd att redogöra
för vilken min hon hade eller hur hon såg ut.

-- Ni dåre -- ni dåre! mumlade hon och drog honom häftigt nedför
trappsteget. Kom då, ni får inte tala så högt här -- låt oss gå och
sätta oss på ett konditori, åtminstone -- hör ni, ni låter ju inte ens
tala med er -- min Gud, vad skall jag göra?

Hon tog hans arm och förde ned honom på trottoaren. -- Kom, sade hon,
plötsligt behärskande sig, ni är ju sjuk, ni har feber. Och de gick fort
uppåt förbi Klara kyrkogård. Under hela vägen upp till Drottninggatan
sade de ej ett ord, men de nästan flämtade bägge två. Hon stannade,
släppte hans arm förskräckt och tog med handen över ögonen. -- Vi går
in på Feiths -- nej, nej, vänta, inte där, jag är galen, vi går in på
första bästa -- inte här på denna gatan -- kom -- å, ni unga dåre! Ni
kunde just ställa till trevligt åt oss!

Hon förde honom in på en tvärgata och de hamnade på en litet blygsamt
och föga besökt konditori. Men nu hade han ingenting mer att säga, han
endast brann och blygdes, han teg envist och vågade ej ens se på henne.
Men då började hon själv tala, sakta och vackert, med av rörelse
darrande röst, under det hon med upprört ansikte satt och lekte med
sina handskar på bordet. Och först nu vågade han se på henne.

-- Jag förstår er, jag har fått det där brevet som ni skrev, är ni säker
på att -- allt det här inte bara är en nyck hos er? Jag --

-- Hör ni? avbröt han henne behärskat, ni kanske är rädd för att tala
uppriktigt med mig. Men jag svär att jag skall behärska mig nu, jag
känner att jag kan det, jag kan tåla vad som helst nu. Med blekt men
lugnt ansikte lade han armarna i kors över bröstet och stödde sig mot
bordet, framåt, mot henne.

-- Jag tror det, jag är just inte rädd, men det låter som om ni ville ha
en dom avkunnad över er -- vad skall jag göra? Ni har bekänt -- att, att
ni -- ni har skrivit och sagt att ni älskar mig. Vad kan jag svara? Att
det är en sak som jag varken kan eller vill bestrida er rätten att göra
-- det är er sak -- men jag kan ju inte -- även låt vara att jag hyste
aldrig så varma känslor för er -- vad skulle det nu tjäna till? Ni har
väl ändå vetskap om min ställning -- jag är gift -- jag har barn som jag
älskar -- jag har ingen förmögenhet -- jag -- men nej, det är oriktigt
av mig att blanda er in i det här, vad har ni med det att skaffa? Fast
på sätt och vis. Förlåt mig, käre vän -- jag har ingenting annat att
svara än att jag dömer er inte, jag tackar er för allt, allt ni sagt
mig! Och låt oss nu skiljas -- låt oss gå -- ni skall arbeta, utvecklas,
ni skall strida med livet och segra eller dö -- och Gud skall hjälpa er
-- --

-- Jag ber, blanda inte in honom i det här nu också! utbrast han
bittert. Jag har nog av honom förut -- --

-- Häda inte! Hon ryste för sig själv. När ni fått nog av Gud då är ni
förlorad.

-- Om ni inte älskar mig då är jag förlorad, viskade han knappt hörbart.
Men nu, när jag vet att ni inte gör det, så skall jag gå. Jag lovar er
att aldrig upprepa det här. Låt oss då gå!

Darrande reste hon sig och drog på sig handskarna, just som uppasserskan
kom för att ta emot beställningen. -- Vi skulle ingenting ha! David fick
självbehärskning nog att sticka handen i fickan och ta upp ett mynt som
han lämnade på bordet. Flickan såg efter dem häpen. Ute på gatan räckte
Ziri honom handen till farväl. Hon såg gråtfärdig ut, hennes läppar
darrade. Hastigt slet hon sig ifrån honom och sprang sin väg. Han stod
och såg efter henne, och en plötslig kyla smög sig över honom. Han
skrattade hårt för sig själv och gick trotsigt nedåt gatan. -- Farväl,
mumlade han, det var således det hela. En ofantlig dumhet. Det var hon
som hade förnuftet den här gången. Och nu -- nu --

På två dagar brydde han sig icke om att uppsöka Hartman, fast han nu så
väl behövde det. I stället drev han mållöst kring gatorna och kom alltid
mycket sent hem till vindsrummet, där antingen Terje sov i sitt hörn
eller också var borta med alla kamraterna. Han brydde sig ej om att äta
ordenligt, då och då kastade han i sig en bit mat på något billigt kafé
och fortfor att ströva omkring, tills han en kväll mötte Hartman. Han
dök genast på denne med en begäran om att få låna hundra kronor. -- Var
fan har du varit? undrade Hartman, vet du jag har gått och tänkt på dig.
Du går väl inte och svälter? Men vad har hänt med dig -- du se ju ut som
du skulle få fläcktyfus?

-- Jag har varit litet klen, ljög David fräckt. Hartman tog, förvånad
över hans förändrade, brutala sätt, upp hundra kronor och lade i hans
hand. -- Gå och ät och drick ett glas öl! rådde han. Jag skulle gå med
dig, men förargligt nog är jag upptagen just nu.

-- Tack. Det gör ingenting. Jag kommer snart till dig. Med dessa ord
försvann han om gathörnet som om han haft mycket brått. Men strax han
kommit ur Hartmans åsyn stannade han och såg på sedeln. Sedan stoppade
han omsorgsfullt ner den och gick vidare. Hans högfärd hade sårats av
att Ziri avvisat honom, och det föll honom aldrig in att hon skulle
kunna ändra tankar. -- Hon talar säkert om det för sin man, tänkte han.
Hennes man talar om det för Hartman. Vad ska jag göra, vad ska jag göra?
Älskar jag då henne inte ännu, kan jag låta bli att tänka på henne?


7. En förstående vän

Han strövade omkring tills det blev natt, han kände att han dock måste
utgjuta sitt hjärta för någon. Men han hade ingen. Han kom nedåt en
stor, upplyst gata där ett dussin ganska tysta och beskedliga fruntimmer
i den vanliga svajiga utstyrseln gick hastigt av och an utanför de ännu
ej stängda restaurangerna. Han gick sakta och varsamt och tittade på den
ena efter den andra, men ryste för sig själv och gick vidare. När han
gått en stund vände han om, bilarna höll som vanligt, svängde in och
stannade, hämtade ett par här och där och körde bort. Då blev han
plötsligt varse en ung kvinna, med ett behagligt allvarsamt ansikte, en
smula fattigt klädd, ja sannerligen ganska fattigt klädd, men med en
mjuk och rask gång. Hon stannade och såg på honom från topp till tå. --
Så fattade hon sitt beslut och gick raskt vidare och han fortsatte åt
motsatt håll. De vände och mötte varandra flera gånger men rösten svek
honom när han skulle tala till henne. Han ville bara se på henne, tänkte
han, hon såg inte så fräck ut som de andra. Men antagligen ansåg hon
honom för fattig, hon gick alltid raskt förbi honom igen. Detta
upprepades tills han nästan ej orkade gå längre. Hastigt tog han en
promenad runt ett kvarter, stod och tittade i ett skyltfönster länge.
Nu skulle hon nog ha gått när han kom tillbaka...

Men hon var kvar, hon förföljdes ivrigt av en svårt berusad men snyggt
klädd herre, antagligen en militär. Då beslöt han sig, han hade sett
henne så många gånger nu att hon liksom var för hans räkning. Han hade
kostat på henne så mycket intresse -- nu skulle herrn därborta få vara
rask. De hann upp henne på samma gång, David var ett par steg före och
tog hennes arm ganska häftigt. -- Vad fan menar herrn? Hon slet sig loss
och sneglade på den flåsande herrn.

-- Jag menar -- jag menar femtio kronor, viskade David bestämt. Ni går
med!

-- Har ni ögon i huvudet att se med, människa, fräste herrn. Vad har ni
med oss att skaffa? Men då han såg att flickan tvekade mellan dem gjorde
han slag i saken. Han böjde sig ned och viskade i hennes öra. Hon
knyckte på nacken och tog ett steg mot David. -- Ah, kan tänka det --
bistra tider -- ökat priset -- å nej -- lilla girigbuken. Svarta Sara
går för tjugu -- och du är gammal som fan. Den tjocke raglade i väg, men
han försökte spotta efter David, som vinkade på en bil. De satte sig
upp. -- Fanjunkaregatan femton. -- All right! Bilen rullade omvägen
uppåt Ryttaregatan. Men så slapp det ur henne att hon hade punsch hemma,
och så fick kusken ny order. De stannade på en tvärgata på norr och kom
upp i ett litet dammigt och illaluktande rum i en våning som tycktes
uteslutande vara använd till dylika ändamål. Så fort de kommo in tog han
upp femtio kronor, lade dem på bordet och reglade dörren. -- Tag fram
spriten, allt du har, mumlade han mekaniskt.

Det fanns både brännvin och punsch och han började genast berusa
sig, mekaniskt, sjukligt och lugnt, utan att taga den minsta notis om
flickan. Han grubblade över sig själv och söp, söp och grubblade, därpå
började han småsjunga. Flickan, som redan var litet drucken, stirrade
förskräckt på honom. Då såg han på henne med en sådan blick att hon blev
rädd, hon tog sedeln, stack den åt honom och sade fräckt:

-- Är du en sån där -- som vill slåss -- eller en sån där -- greve --
så -- gå din väg! Jag är en -- anständig -- människa -- jag vill inte --
hör du gå din väg -- vad menar du -- är du en greve?

Han visste att "greve" var flickornas öknamn på alla slags perversa.
-- Lugn, lugn i stormen, ropade han, jag är ingen människoätare. Jag ska
bara, bara sitta här och sjunga hela natten om du vill. Och det ska du
väl inte grina åt, det kan väl vara skönt för däj att slippa allting
sånt där, bara supa och höra på när jag sjunger och så få femti kronor.
Inte sant?

-- Du kanske vill piska mäj -- men jag --

-- Dumheter! Han slog ifrån sig med bägge händerna. Ser du, jag är en
mycket olycklig människa, en ganska olycklig människa, och nu vill jag
språka om en sak -- du ska bara höra på och så ska du säja att -- det är
synd om mäj. Jag tror att vi förstår varandra så småningom -- bara vi
får tillräckligt med sprit i oss. Men nu skål -- och -- så -- kan du
sjunga så ska jag höra på. Du får klä av däj och lägga däj, jag ska
hjälpa däj klä av däj om du vill -- sånt kan jag -- och sen ska du
inte somna utan ligga och höra på mig. Jag har haft såna förskräckliga
drömmar nu en tid -- och du kan veta att min barndom var en början till
en stor tragedi -- en stor tragedi, hör du!

Flickan hade själv börjat klä av sig, nu mycket lugnad. -- Jaså, du
är en av dom där tokarna, hånade hon, tusse lilla mitt då -- är du
olyckligt kär? Hon kastade av sig underplaggen, drog på sig en smutsig
tröja och kröp ned i sängen.

-- Var det inte det jag tänkte, jublade David. Hon är en skarp psykolog
den här -- vet du vad en skarp -- nej det vet du inte --

Hon gäspade. -- Tusan vad du är lärd med. Student, va?

-- Det gör det samma -- alldeles det samma, bara du inte somnar, och så
vill jag inte att du ska svära heller.

-- Är du riligiös också?

Han satt på sängkanten med ett dricksglas punsch i handen och tittade
helt vänligt på henne. Hela rummet började dansa för hans ögon. Han
tyckte att han älskade flickan som låg i sängen. Han fick nästan tårar
i ögonen, men han bara fortsatte att dricka.

-- Nu skall du veta att jag har ett alldeles förbannat gott hjärta, sade
han hänförd. Om jag inte vore så lusfattig skulle jag skänka alla, alla
dina kamrater var sina femtio kronor i denna natt! Och dom allihop
skulle bara ligga och höra på mitt livs historia, för nu, ser du, skall
jag berätta hela mitt livs historia!

Han hade blivit sentimental under sitt häftiga rus och satt vaggande
av och an med kroppen på sängkanten. Kvinnan låg med täcket högt över
axlarna och läppjade då och då på ett glas punsch som hon ställt på en
stol. När hon då reste sig och ibland blottade sig fullkomligt, ty det
var mycket varmt i rummet, väntade hon synbarligen på att han skulle
omfamna henne, men han var fullkomligt borta från alla begär. Tårarna
stod honom som oftast i ögonen och han skakade tungt på huvudet. -- Jag
hade ett kristet hem -- ett mycket kristet hem, och vi uppfostrades med
svält och kristendom -- inte rådde mina föräldrar för det -- dom var så
fattiga, dom försakade allting för oss barn, men vi var sju i familjen
som skulle leva på femhundra kronor om året -- så att vi åt saltsmörgås
-- vet du vad saltsmörgås är -- kära du, saltsmörgås det är bröd som man
doppar i vattnet så att saltet skall fastna på i stället för smör --
saltsmörgås och kristendom, det är nog inte den sämsta uppfostran -- man
lär sig veta hut på det viset, tror du inte? Och vi hade bara lappade
kläder i skolan när alla andra bar hela -- och vi var begåvade allihop
-- och jag mest, du kan inte föreställa däj så begåvad jag är, jag
förstår allting, men jag måste ha någon att tala om det för, annars
brister själen sönder i små, små trasor, tror du inte det, kära du, vad
sa jag, vi fick lära oss arbeta i skogen och så hade jag en bror som var
besatt av onda andar -- han var besatt av en ond ande så han ropade på
nätterna så att vi fick inte sova, och så hade jag en bror som vart
blind därför att han grät så mycket, tror du inte det, älskade, han grät
så mycket. Men dom är döda nu...

-- Det var väl bäst för dom, har du ingen syster? Flickan hade satt sig
upp i sängen och betraktade honom med nyfiket, otåligt ansikte, hon
stördes av den djupa, dova sorgen i hans bröst. Men hon såg på samma
gång generad ut, det var som om hon ville helst slippa att höra mer. Ska
du inte lägga däj och sova, frågade hon otåligare än förut. Det är så
dumt att lipa, vad fan skulle det bli om jag började på så.

-- Svär inte, du får inte svära, lägg däj igen. Jo visst, vad var det du
sa? Det var bäst för dom. Han grät så han vart blind, men han hade ett
sånt väldigt, stort hjärta, han kunde trösta mig också. Och ser du, det
allra märkvärdigaste var att när han gråtit säj blind så sen grät han
inte mer. Du kan aldrig tro sånt stort hjärta han hade och hur stark han
var till att bära allting. Om ett helt berg tänkte ramla ner på honom,
så stod han bara stilla och väntade, och så han kunde tala om allting,
så där fullkomligt överlägset kunde han tala om allting. Och så vart
han död, dom spottade i graven när han var död, nej det kanske jag har
drömt, men jag rymde ifrån alltihop, men jag måste bo ihop med en kvinna
som var precis som du, i London, och jag har ett barn med henne, och jag
älskade många, många, alla jag kom åt, men jag har inga barn med några
flera, för jag var så hederlig så jag aktade mig och var försiktig,
så pass hederlig är jag. Och så kom jag hem och där är en som heter
Nilenius, en bov, förstår du, som är min fiende, han vill att jag skall
gå under, det känner jag på mig, var gång jag lyckas med en sak så hatar
han mig, och när jag stupar kull i all min lort och alla människorna
skäller ut mig, då kommer han och är vänlig och talar om hur dumt jag
burit mäj åt. Och han följer efter mig var jag går och så hånar han min
far, men min far, ser du, han är en sån där stor människa, ett stort
Guds eget barn med alldeles vitt hår, du skulle se honom. Och om
han bara beder för en människa så kan det aldrig gå på tok för den
människan, för han har en sån stark tro. Men han är så sträng, alldeles
som hettan i en smältugn är han. Han är så sträng att om du bara finge
titta in i hans ögon en enda gång så kunde du aldrig gå ut på Birger
Jarlsgatan mer, så rädd skulle du bli. Och om han såg på dig riktigt
länge skulle hans blick bränna däj som helvetessten, så att allt orent
skulle brinna bort och du skulle bli ren och ung och vacker och ha
kloka, brinnande ögon. Men han vet inte -- han vet inte att jag är kär i
en annans hustru -- --

-- Berätta nu om den där frun, du, och lägg däj sen. Så, du är kär, hå,
ja ja, varför ligger du inte när henne då, i stället för att sitta här
och predika? Vill hon inte ligga hos däj, va? Kerstin gäspade och
smakade på nytt punschen.

-- Tyst du, det är inte så! Jag älskar henne, men hon älskar inte mäj.
Hon är så vacker -- du kan inte föreställa däj så vacker hon är -- men
hon är god också, och tror på Gud, men i dag -- i dag sade hon mäj att
hon inte kunde älska mäj -- --

-- Hon ångrar säj nog, var du lugn, hon säger bara så där i början.

-- Nej, du -- tror du -- ja visst, du är också kvinna -- men nej -- hon
sade -- jag såg på henne att hon inte älskar mig. Hon sade att -- -- --

-- Hur länge har hesskapet vatt bekanta? Skål på däj, älskling!

-- Hur länge -- hur länge -- jag har bara sett henne en gång, och -- hon
-- vi har träffats två gånger -- vi -- det var för tre dar sen -- --

-- Det var hastiga vändningar, men det är sån stämning nu för tiden. Ge
inte tappt du, du ska si du ligger me'na om en vecka.

I ett nu hade David alldeles glömt bort vem han talade med, men bara för
ett ögonblick. -- Råd mäj, hur ska jag göra!

-- Du ska sova på saken och så ska du ta henne så småningom -- men du är
en sån tokig en, hon ska välan ha betänketid.

David reste sig plötsligt upp och strök med handen över sitt hår, som
var alldeles vått av svett. Han var så drucken att han ej kunde stå
riktigt. Oroligt började han ragla av och an på golvet.

-- Du har rätt -- du har rätt, stammade han, dom ska ha betänketid, det
ska dom ha. Men du kan inte tro hur jag haft det hela mitt liv, aldrig
en dags lugn, ser du -- aldrig, hit och dit -- en oro som om heta järn
bränt mäj i själen, och ingen som kunnat slå kallt vatten på -- på mitt
huvud -- tror du på en Gud? Hör du, tror du på en Gud? Jag tror på Gud,
han sitter högt, högt ovanför oss alla -- så högt att rummet tar slut
innan en kommer dit -- men alla människor kommer dit till sist -- det
tror också Ziri -- det tror hon, kvinnan, och det tror jag också. Gud,
ser du Kerstin, han är inte av kött och blod utan av luft -- nej inte
av luft heller -- nu ska jag tänka -- hör du Kerstin, av stjärnljus är
han -- inte av det heller, hör noga på -- han är av det som är i
stjärnljuset, det som är inuti ljuset -- å så dumt jag talar -- men
vet du, vet du, jag kan inte komma ifrån -- utan jag tror på syndernas
förlåtelse, så är det vi. För däj och mäj finns ingen annan räddning --
vi gick alla vilse på bergen såsom får utan herde -- --

Han satte sig med ansiktet i händerna och grät sakta. -- Minns du den
där sagan om sorgens tunga kedja, frågade han plötsligt utan att se upp,
sorgens tunga kedja, som den lille gossen gick och drog genom den stora
skogen? Jag -- läste den hemma -- om julen -- det året när det var så
sträng vinter och fåglarna frös ihjäl i skogen vid Bandarberget -- du
vet inte hur vackert Bandarberget är om vintern när stjärnorna flammar
över snöiga furor -- där är en grotta i berget, som man kan gå in i, och
göra eld i och ligga och värma sig medan man lyssnar på vinden, det --
var en liten gosse som gick vilse i en stor skog. (Han talade sakta och
högtidligt. Flickan i sängen gjorde ingen rörelse.) Och när han gått
länge, länge, började han gråta, ty det var kväll och han hittade inte
hem till sin faders palats, ty han var en liten, liten prins, ser du,
och när han gått och gått och gråtit så länge att hans lilla spetskrage
var alldeles våt, då kom det ett troll fram och sade att det skulle visa
honom vägen, om han bara ville bära hem den här kedjan som trollet
hittat i skogen. Och han tog kedjan på axeln och gick i många år, men
han kunde inte låta bli att synda och då växte kedjan länk för länk --
den växte länk för länk -- och den vart så stor och tung att det inte
fanns en avgrund nog stor att vräka ned den i -- och så kom där en älva
fram och sade att det fanns en konung i ett land långt borta som bara
behövde se på kedjan, så förvandlades alla syndens tunga länkar till
rosor -- kransar av rosor -- och han sökte konungen, och han visste att
han skulle känna igen honom om han fick se honom för han hade en så
underlig, taggig krona på huvudet, och blodet flöt jämt fram under
taggarna och hela hans kropp var full av gisselsår under manteln, men
ändå var hans ögon så fulla av kärlek att om han bara såg på kedjan en
sekund, så blev det idel rosor av den -- Kersti! Kersti! Vet du vem
kungen är? Du svarar inte, för du vet inte --

Nu satt han tyst länge, med huvudet i händerna.

-- Så att inte är det _bara_ kärlekssorg, det skall du inte tro. Om jag
inte bar den där kedjan så vore inte kärleken så förfärlig. Men det vet
jag inte -- heller --

Vet du hur det var hemma om jularna? Vet du, en jul var det barvinter
så att vi kunde gå långt in under granarna och sitta där och höra hur
vinterstormen brusade. Vi hade ingen julgran -- så vi gick ut till Guds
granar på Bandarberget och dom sjöng psalmer för oss -- --

Han gick fram till bädden, hans ögon var fulla av tårar så att han ej
kunde se henne -- Hör du, snyftade han, det är det här med -- syndernas
förlåtelse! Varför får jag aldrig vara i fred för syndernas förlåtelse?

Men Kerstin sov allt hårdare. När han suttit en stund och småpratat för
sig själv ramlade han baklänges i bädden bredvid henne och somnade som
en sten, med kläderna och skorna på sig.

När han sedan vaknade, sjuk och dödstrött och ångerfull, ty han mindes
ej om han verkligen omfamnat henne, var hon redan ute. Han fann ett
handfat med vatten, sköljde händerna och ansiktet noga. Därpå tittade
han i plånboken -- nej, hon hade inte bestulit honom, de återstående
femtio fanns där. Han smög sig i väg, kom upp till ateljén och sov
länge, varpå han gick raka vägen till Hartmans bostad.


8. I Haschischland

En tjänsteflicka med mycket allvarligt, nästan lantligt utseende kom och
öppnade, sägande att "doktorn inte mådde riktigt bra". Han trängde sig
ivrigt förbi henne. Hartman kom honom till mötes, blek men ofantligt
glatt överraskad. Som vanligt var han bedövad av några gifter. Lugnet i
hans smala ansikte verkade nästan lik, han gjorde snabba, krampaktiga
rörelser. -- Välkommen, vi ska genast få något att dricka. Du kan få
rent brännvin och saltgurka om du vill. Det är hälsosammare! Och nu ska
vi ha det här dygnet tillsammans, du äter kväll här -- nej, jag är inte
sjuk, det är bara Greta som tror så, hon är med i armén och har gitarr,
du sjunger ju sjömansvisor -- det här börjar riktigt bra, gosse! Han var
så upplivad att han försökte dansa runt på golvet och gnuggade ideligen
sina smala, vaxfärgade händer. Slutligen gick han helt tvärt och satte
sig i en högkarmad stol framför brasan. Han förde cigarretten med små,
onaturliga rörelser som om han varit en mekanisk docka. -- Mitt hjärta
är litet i olag, sade han, ibland slår det inte på långa stunder, ibland
går det som en hackelsemaskin. Jag ids inte gå till läkare så föraktar
jag läkare, utom kirurger. Han talade sakta och kallt. Med kniven kan
dom verkligen hjälpa en och annan -- både till livs och hem till Gud --
de säger att jag skall dö, jag börjar också tyna av och jag är verkligen
så ensam! Ansiktet drogs ihop som om han känt någon fysisk smärta i
huvudet. -- Det kanske är snart slut med det ursinniga, sköna, smutsiga
livet. Han gjorde en snabb rörelse som om han ämnat flytta sig från
elden men sjönk trött tillbaka igen.

Nu när han satt och talade med sin egendomligt kalla, men ändå brännande
röst slog det David att umgänget med denne man för varje gång tyngde ned
honom, gjorde livet omöjligare, lade mera ved på den förtärande
ångestbrasa som brann i honom. Han blev mer sönderriven i stället för
att lära sig förnuft av Hartman. Aldrig hade han gått ifrån denne utan
en känsla av alltings bottenlöshet. Hade Hartman ej någon andakt inför
naturens skönhet? Han talade aldrig med hänförelse om våren, och när
David försökte ge honom en föreställning om vildmarkens berusande vår
i de avlägsna dalarna vid Rousannas åsar, om den stora blommande
ljungheden vid Tervalax och de tusen rödrandiga humlorna där, då satt
Hartman bara och nickade stelt. Var vildmarken för denna människa ett
främmande ting, vars drag hade stenåldersmoderns, den vilda kvinnans
grovhet? Eller såg han in i en långt skönare vår -- lyssnade han till
årslag och sång från "Adrias' gondolier" -- såg han in i en vildmarksvår
med långt skönare blommor, kanske direkt in i paradiset? Stirrade han
med sina brännande ögon på någon brinnande rosenbuske i närheten av den
Outsägliges tron?

Men sedan de druckit ganska mycket vin blev Hartman återigen glad.
-- Men du, kära du, hur bråkar du med själen nu för tiden? Har han
civiliserats? Eller är han fortfarande lika obändig? Jag tror man håller
på att bli gammal.

-- Jag funderade på att bli en kristen -- --

-- Ja ja ja, det är den gamla sjukan, det har du visst hållit på med
lika länge som jag, men vi orkar inte ta steget. Vi är för sjuka och
bräckliga för att tåla denna värld, nöjena har vi sugit ut, och vart ska
vi sen ta vägen? Ingen kärlek mer -- bara passioner, ingen tro mer, bara
förakt! Det är förfärligt när Gud talar, men när han tiger är han värre.
Man ville gå och löga sin själ nånstans, Luther var en bra mycket
dummare inrättning än skärselden. Att ge sig till att ta bort räddningen
från synden och helvetet men sen lämna bägge kvar åt oss!

-- Det är ju nästan omöjligt att leva! utbrast David. Och Hartmans röst
kom som ett eko:

-- Alldeles omöjligt att leva! och så blev det så tyst i rummet att de
kunde höra sina hjärtan slå.

-- Ibland tar jag det gladare, fortsatte Hartman med skälvande röst,
i det han drack ur resten av sitt glas. Då tycker jag det enda jag
behöver är en revolver, en grammofon som spelar en slagdänga medan jag
siktar mot tinningen -- -- vi har många fel, vi är för fördärvade för
frälsningsarmen, annars vore vi bäst placerade där. Botgörare och
lastbara kräk -- ena dagen bönhuset, andra hos -- ja den eller den frun
eller horan eller -- erotomaner hela högen, degenererade as, som sjunger
botpsalmer vid tjugo år. Strindberg var liksom signalen. Det är
märkvärdigt så västerländsk han var i alla fall, i fråga om sin tro. Och
i fråga om kvinnorna hade han ingen förmåga att bli tränad på dem och
skratta åt dem. Han tog dem på allvar -- dom skar alltid som knivar i
hans hjärtekött -- och å, så han skrek! Såna är vi. Livsviljan negera vi
med prat, mystik talar vi om med en min som om det gällde Rehnströms
akvavit -- men vi orkar inte ens sluta upp att röka! Såna asketer är vi
-- dumheter!

Du får inte tycka illa vara att jag är talträngd, du ska få mera vin,
du ska få säja litet ibland, sedan, hör du, men just i kväll är jag så
laddad -- om du bara hör på --

Han hade piggat upp sig till den grad att han nu stod på golvet och
nästan skrattade. -- Skål! Hur var det nu jag menade -- i alla fall,
roliga är vi, fast vi tar oss själva alldeles förbannat allvarligt, och
det skulle vi inte göra. Vi har en liten tillflykt i galghumorn, ser du,
den är liksom själva kännetecknet på västerlänningens hjälplöshet. Får
vi inte skoja bort döden, så ligger vi nere. Tänk om jag skulle göra mig
en riskoja och leka Kiplings Purun Bhagat i sommar! Sätta ut en skål
utanför riskojan -- i Haga kunde den stå -- som snälla löjtnanter och
grosshandelsdöttrar finge lägga mat i åt den stackars Hartman som samlar
visdom och blir Brahma! Ha ha, är det inte roligt, men jag skulle inte
få någon mat alls, jag skulle svälta ihjäl, eller när jag späkt min
kropp länge skulle dom sätta mäj i cell.

-- Ja, vad ska man egentligen göra med själen, ropade han plötsligt
häftigt. Jag diskuterar inte med folk som förnekar själen, jag avfärdar
dem som andlig ohyra, löss! Nu är jag visst full. Jag spottar på alla
som diskuterar! Har du läst Kant? fortfor han saktare, ja visst, hur dum
jag är -- visst har du läst Kant -- --

David hade ej läst en rad av Kant, men han teg, log för sig själv och
serverade sig själv mera vin. Han kände sig ofantligt vis och
observerande gent emot Hartman nu, tack vare vinet.

-- Kant, ser du, han gick och lagade upp den gamla gärdesgården kring
förnuftet så att de snälla fåren fick reda på att dom var instängda. Det
var meningen att det skulle motverka högfärd och dumhet, men den vart
bara värre av det, alla som inte begrep vad det var fråga om lärde sig
honom utantill och sitter nu och förhör andra på det -- såna som ska
leva på det. Sen så kom den store sanningssökaren Schopenhauer och
tittade och vart förbannad för han inte hittade utgången, och till sist
bröt han opp ett hål i stängslet. Därutanför ville han vara. Men
tackorna bara bräkte åt honom, de tordes inte gå ut för dom trodde att
det möjligen inte fanns nånting alls utanför. Och si nånting skulle det
vara! Födoämnen letar dom över allt. Läsarna har hittat en genväg ut ur
förnuftet: dom hoppar bums över stängslet och dom andra går därinne och
en del av dem blir vansinniga av fasa, en del bara äter och äter.

Hartman teg länge, rökande sakta och betänksamt.

Plötsligt bröt David tystnaden.

-- Jag har blivit kär i Ziri, sade han hastigt. Och jag har talat om det
för henne och hon -- hon älskar mig troligtvis inte.

-- Såå, du är rask i vändningarna, du. Jag tycker mig se hur du såg ut
när hon fick höra det där. Skönt att ha något att slåss för. Du släpper
väl henne inte? Så länge du ännu ej vunnit henne är det ju alltid något
att kämpa för. Skatta dig lycklig, du, att hon gör litet motstånd.
Begriper du inte sånt? Men varför ska jag lägga mig i det där, låt oss
tala om annat, det där reder du nog upp själv. Och gör du det inte, så
gör hon det, du kan bara vänta. Egentligen -- varför talade du om det?
Tänker du gifta dig med henne, få henne skild, menar jag? Om jag skulle
gifta mig skulle jag bedja så här: Käre himmelske Gud fader, jag skall
hålla alla din kyrkas bud, men jag ber att få tillgift för att jag
alltid ljuger för min hustru. Så skulle jag be. Tala aldrig sanning till
en Ziri -- du fördärvar henne, öppna aldrig ditt hjärta för henne -- hon
begriper bara en sak: att du haft att göra med kärlek förr än med henne.
Alla förklarande orsaker och psykologiska motiv ger hon fan!

Å ni släktlösa, hemlösa litteraturluffare, vad ni har det bra! utbrast
han plötsligt. Men hör du, låt oss få haschisch än en gång.

Han steg upp och började laborera med en glasmonter.

-- Men vi ska låna Lisas gitarr och spela på. Lisa! ropade han, får vi
låna gitarren?

Hon bar in den, en gammal sprucken tingest med spröd, klirrande ton. Och
så småningom stämde David den och hans ännu rätt goda röst fyllde det
lilla rummet:

    Och konungen han bodde i en borg av ädel sten,
      han bodde där med vänner och med fränder.
  En natt han vaknade i svett, han fann han var allen,
      som aspens löv då darrade hans händer.
    Och högt han ropade på ljus och på sin bästa vän
      men ingen ingen svarade i mörka kammaren.

-- Det är så, ropade Hartman i det de sväljde var sin liten vit kapsel,
fortsätt, kommer då ingen till konungen i mörka natten? Låt oss dricka
också, nu lever jag igen!

    Då steg ur tunga mörkret till sängens purpur fram
      en prins med törnekrona och sår i sina händer.
    Hans rivna mantel grånade av långa vägars damm.
  Han sade: jag vill föra dig till glädjens fjärran stränder.
    Gå bort, jag känner icke dig! då ropar konungen,
      och ekot svarade: Gå bort! i mörka kammaren.

      Man ropade: gick konungen till andra sköna land,
      att bära där en krona i ovansklig makt och fred?
  Ej röcks han bort att bota synd, av dödens stränga hand?
    Säg for hans själ med kroppen i den svala graven ned?
      Och hela folket ropade: vart gick väl konungen,
        och ingen ingen svarade i mörka kammaren!

-- Jag kan slå vad om att David diktat den visan enkom för att reta Saul
för att han ingenting vet om döden, sade Hartman. Det var en vansinnig
idé att sjunga nu -- tål det inte! För övrigt kanske jag redan är
vansinnig -- --

-- På dårhus kanhända vi kommer, skrattade David. Men nästan alla dårar
är roliga. Jag kände en mjölnare Ekberg på B. hospital. Han sitter dag
ut och dag in och skriver sitt namn på en griffeltavla, beundrar det
och stryker ut det och skriver nytt igen, för varje gång säger han med
stigande hänförelse till sig själv: Du Ekberg, du Ekberg, en sån stilig,
fin, bildad kar du ä! Du kan skriva å du kan räkna å du kan skriva ditt
namn så fint, så fint! Ack du Ekberg, du Ekberg! Och så har dom en
gammal dödgrävare, som varje dag drar av sig stövlarna utanför
celldörren, kysser vardera stövelklacken, håller ut bägge stövlarna på
rak arm och säger med hög röst: Tiden tar -- Karlskrona å Boston --
Gud bevare kungen och fäderneslandet! Han tror inte att prästen kan
jordfästa någon om han, galningen, inte först hinner spotta tre gånger
i en knut för den döde.

Alltmera dimmiga och virriga satt de till långt in på natten och bara
berättade om dårar. De fann dem allt roligare. Och de nickade till
varandra och skrattade.

Det fanns en dåre i U. som bara höll på att bygga små palats av sin egen
träck, han gjorde sedan små kulor av den och gick omkring och siktade
och sköt på palatsen, alltid glad. Och de nickade igen till varandra och
skrattade och sade:

-- Tänk när vi blir såna!

Men plötsligt lade sig en liten töcknig dimma över Davids ögon. Han slöt
dem och tyckte han såg ändå, men allt var så ljust och tilltalande,
ibland så strängt gråblått och så fjärran. Han log, han visste att han
var i porten till haschischland. Och vinet gjorde honom sömnig. Han satt
plötsligt och skrattade åt Hartman.

-- Jag skall strax gå till Ziri, utbrast han, jag skall, du får ursäkta
mig -- --

-- Dåre -- nej, stanna, vad tänker du på! Det är ju mitt i natten!

Men David sprang redan ut på gatan, utan att bry sig om vännens
varningar. Den kyliga luften därute eggade honom -- och dock fanns det
en svag röst inom honom som sade att han borde akta sig för att göra en
dumhet. Han beslöt att inte alls bry sig om Ziri i kväll, han skulle gå
hem och lägga sig. Det var verkligen "mitt i natten".

När han kom upp fann han Terje ensam, sittande i sängen och stirrande på
honom som om han varit rädd. Men han satt endast och begrundade gamla
minnen -- och så var han hungrig och hade inga pengar. David blev genast
så rörd över detta förhållande att han i sitt nuvarande tillstånd kände
lust att gråta. Hastigt plockade han upp fyra tiokronor ur fickan och
lade dem i Terjes hand.

-- Ät gosse, skrek han, du får alltihop, alltihop!

Och han omfamnade den stackars hungrige målaren, klappade honom och
tröstade honom.

-- Ät upp för alltsammans.

Terje tog bara en av tiorna, reste sig, såg noga och prövande på David,
varpå han frågade med låg röst:

-- Säj, tycker du aldrig att ditt huvud sväller och blir så stort att
det inte får plats inne i rummen?

-- Din skojare! Nej, aldrig i världen. Varför frågar du så?

-- Det gör ingenting. Men jag hade en farmor som vart galen, och hon
bar sig åt ungefär som du, men strax innan det bröt ut tyckte hon att
huvudet blev så stort att hon måste gå ut i fria luften för att få plats
med det.

Detta meddelande mottog David med ett så ohejdat gapskratt att Terje i
största förskräckelse skyndade ut med tian i ena handen. -- Sov litet,
sade han i dörren, så kanske det går över.

Han funderade på att lägga sig, han var ganska säker på nu att Ziri inte
menat riktigt allvar. Och medan han rumlade omkring i rummet kom han att
titta på bordet.

Där låg ett brev, het om kinderna röck han det till sig och bröt det och
läste:

  Älskade!

  Jag ljög, men det var mot min vilja, jag har inte någon ro förrän jag
  får säga detta. Hela världen synes mig förtvivlad, jag vet ingen utväg
  och ur detta anar jag en förestående olycka. Du får inte resa från
  staden utan att ha träffat mig, jag är så olycklig och jag har gråtit
  hela natten. Men du är så ung och så sann. Du får aldrig besöka mig i
  mitt hem, jag vill träffa dig där du bor. Möt mig på gatan nedanför
  trapporna i morgon klockan två, jag sitter i bilen tills du kommer,
  när jag får se dig gör jag tecken och du går före och jag följer
  efter på avstånd.

  Svik mig inte!

      Din sorgsna

          _Ziri._

Sakta lade han brevet på bordet och satte sig stilla på en stol. En
hemlig fruktan blandades med våldsam glädje. -- Du älskar mig -- du
älskar -- viskade han med tårar i ögonen -- och det -- det börjar nu. Är
det inte härligt? Men det börjar således nu -- vad är det då som börjar
-- vad är det? Jag tager -- min broders -- hustru -- -- och dig är icke
lovligt att taga din broders hustru! Men vad menar jag då -- visst
älskar jag -- hur var det Maupassant låter den gamla damen säja --
jo -- ser du, äktenskapet är en institution till statens bestånd, men
kärleken, den är en instinkt, och den kommer från Gud! Den kommer från
-- jaha, jag bryr mig för övrigt djävulen i Maupassant -- den kommer
från Han. Precis Han är det. Och vi har bara att känna oss som ett spån
på strömmen -- ingen botten under oss -- då lever vi, då lever vi! Å,
älskade, stolta lilla vackra Ziri! Jag skall kyssa din mun -- jag skall
kyssa din mun! Den där munnen som din -- man kysst så många tusen gånger
-- du kanske var lika kär och olycklig innan han fick dig -- du sover i
hans famn och sedan går du hit -- vem rår för att du går hit? Jag, bara
jag.

Å nej, nu får det vara nog, jag reser, jag reser! Men vad gör det nu då
om hon går ur hans famn i min? Om han inte vet det? Ingen vet det. Och
den där _Han_. Gud, han vill det. Och när vi då känner oss som ett spån
på havet, när vi då älskar och bedrar en man, då lever vi alltså i Gud.

Å nej, nu tar jag det för lätt, ändå. Vad är det där som ropar i mig
att jag gör _orätt_ i att låta Ziri gå hit upp? Det är det som sitter
innanför alla skal och aldrig kan bli orent. Jaså, blir du oren av att
älska henne? Det var lögn. Vad är det då, varför kan jag inte vara glad
ens över detta? Varför jublar jag ej, sjunger, skrattar?

Han steg upp och läste brevet ännu en gång. Sedan kysste han det och
gömde det i plånboken -- jag vill, jag älskar, men jag är feg, sade han.
Vad är det jag är rädd för? Mitt onda samvete, ja, jag måtte vara en
liten okunnig fördomsfull stackare, bara. Jag älskar henne, men jag är
rädd för Gud. Alltså tror jag ännu på den där som skrev upp alla mina
barndomssynder i en stor bok, och hade boken på en hylla till domedag,
då tog han ner den och såg efter hur debet och kredit gick ihop.

-- Men kanske, kanske, mumlade han ändå, att det inte är den där guden
i alla fall. Kan det vara möjligt att jag skulle vara lika osäker på om
detta var rätt _även om jag vore alldeles säker_ på att all tillvaro
upphörde i och med döden? Jo då, jag skulle tycka att det hela vore
orätt ändå. Mot -- mot den andre!

Han skrattade. När hedningarna, som icke hava lagen, ändå gör det lagen
bjuder! ropade han. Nu lade han sig på sängen. Men hon skall komma. Jag
ämnar inte leva utan henne, jag kan det inte, hon är redan i hela min
varelse. Vad tjänar det till att bråka om saken då. Dåre, du vet, att du
skall äga henne, du har ägt så många att du vet det. Du vet det. Ha, ha!
Vi ska synda, ty vi kan ej annat. Så länge världen står, kommer de att
göra så, de flesta människor, de allra flesta.

Han fick en idé, han började städa ateljén, fast klockan redan gick på
två. Under det han var sysselsatt med detta kom Terje tillbaka. David
stannade förläget med sitt arbete att sopa golvet.

Då först kom David ihåg den sena timmen, klockan var redan över ett,
och Husfadern skulle nog finna det konstigt att han städade just nu. Men
den gode mannen var tydligen van vid åtskilligt, han klev lugnt över
dammborsten och sophögen, satte sig i sängen, stack ett stycke tobak i
munnen och lade en tidning utbredd framför sig att spotta på.

-- Väntar du främmande? frågade han sömnigt.

Och David fann att han måste röja en del av sin hemlighet, annars var
han inte övertygad om att de fick vara ensamma.

-- Jag väntar en flicka hit i morgon klockan två, svarade han nästan
blygt, en bekant, för resten en anständig -- en anständig familjeflicka
som händelsevis är i stan.

-- Ja, dom är värst dom, sade Husfadern allvarsamt. Emellertid ska jag
varna grabbarna, så kan du ta nyckeln på insidan, så får du vara ostörd.
Det är för resten -- han lade sig ner och tittade stint i taket -- eget
att -- det var klockan två, du sa? -- eget att jag alldeles kommit ifrån
det där -- jag har inte haft ett fruntimmer häruppe på ett helt år, ända
sen den där finskan slutade. Jag är inte sådan, jag -- men vad tusan är
det med däj? Är du sjuk? Har du feber? Du ser ut som ett lik! Du är kär,
förstås. Husfadern vände sina milda ögon mot David och strök sitt bruna
skägg. Det är eget när en är kär. Jag hade en käresta en gång, en enda
gång, det är eget att vara kär. Jag kunde inte äta -- eller rättare, det
gjorde ont när jag sväljde, det satt en klump i halsen jämt och bröstet
kändes hopkramat. Inte sov jag, inte åt jag, men si supa, det kunde jag.
Är det inte eget?

-- Jo mycket. David fraktade undan soporna och ordnade bädden på golvet,
tog av sig rocken och skorna, det var för kallt att klä av sig alldeles,
och släckte lampan.

-- Men om det inte beror på kärlek utan kanske på förkylning, då ska du
koka varmt vatten på spritköket och dricka toddy. Det finns en skvätt
konjak i skåpet, hördes Husfaderns röst genom mörkret. Han nästan låg
och pratade för sig själv. Det är länge sen, sade han stilla, jag var
bara tjugu år, nu är jag tretti. För resten, må hin ta henne! Har du
tänkt på varför jag ligger i den här kupan egentligen? Kommer jag
någonstans, blir det nånting? Ä de nån mening i att leva så här? Han
tycktes vända sig mot väggen. Jag ger även detta fan, sade han, i morgon
ska jag ut i Haga och måla, nu har jag fem dukar hos juden. Tre kronor
på stycket. Ganska billigt, god natt, du galgfågel!

-- God natt! Han drog täcket över huvudet, men sömnen ville inte komma.
En timme låg han och funderade under det han blev allt vaknare. Detta
går ej an, tänkte han. Jag blir galen.

Husfadern snarkade redan. David smög sig sakta upp och fram till skåpet
för att få tag i konjaksflaskan han talat om. Men han stannade häpen
över den plötsliga förändring han tycktes genomgått. Han blev plötsligt
helt omotiverat glad, kände sig uppsluppen. -- Kommer du först nu med
drömlandet, kung Haschisch, skrattade han. Det skymtade som små,
hoppande lågor för synen när han slöt ögonen. Gud vet vad Hartman lagat
ihop, tänkte han, bäst jag kryper ned igen! Han lade sig på rygg och
slöt ögonen. Framför honom stod med ens en liten man av trä, han såg ut
som en japansk husgud. -- Jag heter Tao, sade trämannen, det betyder det
högsta förnuftet, som icke kan fattas med förnuftet.

David satte sig upp. Där var han -- ah, det var bara en liten lermodell
som stod i hörnet, han såg den tydligt i månljuset nu, hur kunde han
-- -- -- nu lade han sig ned igen och stirrade på lermodellen. Han rörde
sig, var det inte den lilla japanska husguden, David handlat till sig i
en lumpbod i New York?

-- Jag är Tao, sade han. Ja visst, välkommen, Tao! Det vanställda
träansiktet grinade, han såg ut som porslin och väggen bakom var
blodröd. Nu kom Tao fram till bädden, han höll en kniv i handen, en
gammal slidkniv med masurskaft. Han hade växt till storleken av en
fullvuxen man. -- Kom med! pep han gällt, jag skall visa dig all
världens härlighet.

Han stannade med David på etthundratjugonde gatan. -- Här var det,
sade Tao, fortfarande med kniven i handen, det är en kvinna här som du
känner. De gick in, det var i samma hus han köpt Tao, en sexton års
flicka stod bakom disken och klinkade på en gråmålad gitarr och sjöng
den gamla "Old Robin Gray":

  Young Jamie loved me veel an' sought me for his bride --
      but saving a crown he'ad naething else beside --

Under tiden dukade Tao te i rummet innanför. Fönstret stod öppet och
tonerna av en orgel strömmade in från huset mitt emot.

-- Mamma är i kapellet, sade flickan, vi måste rymma innan hon kommer,
du ville ju att vi skulle ta nattåget till Brook Cherry i natt och gifta
oss. Vi ska väl äta i palmsalongen, älskade? Men Tao vill inte, akta dig
för Tao!

De gick till tebordet, där Tao satt och läspade en visa till musiken
från orgeln. När David stirrade på honom krympte han ihop och blev allt
mindre. Så släppte han slidkniven, vars skaft blev för grovt för hans
lilla trähand. Ziri! ropade David till flickan, Tao sover igen, Tao är
bara en gud! Då tog Ziri och ställde upp honom på hyllan igen där han
stått innan David köpte honom. -- Men nu får vi skynda oss innan min man
kommer in, sade Ziri, men ännu var hon bara sexton år, tåget går inom
tio minuter, sade hon, men tag mig först! Då bävade David av rädsla, det
skall jag aldrig göra, skrek han. Vi måste packa och resa nu.

Och de packade, å, så mycket de packade. Den ena kappsäcken efter den
andra bars ut, allting i butiken skulle med. Inte ens det minsta skräp
fick bli kvar, det var minnen, sade Ziri. Svetten rann utför Davids
panna, armar och ben värkte men han packade alltjämt med förtvivlans
raseri, det blev aldrig färdigt, det var hela berg av kappsäckar. De
stängde vägen, de låg i staplar på hyllorna, på disken, upp mot taket.
Alltjämt packade de. Orgeln i kapellet vrålade allt högre. Tao stod
ensam på sin hylla och grinade som en djävul -- David stupade kull bland
alla kappsäckarna, hans huvud var så hett och ryggen värkte. Tao gnolade
igen, hans röst var som ett råttpip. Ziri kysste David. -- Nu ger vi oss
i väg, viskade hon. Och de lämnade alltsammans och sprang.

-- Det är en täppa hemma som heter Juskus, efter den finnen som först
bodde där, sade han, han blev mördad och begravd nära tomten. Kring
källargropen växer snår av al och björk, det är min lekplats som barn --
vi flyr dit! skrek han till Ziri. Orgelbruset tystnade, gatan vidgade
sig, skogen började, hand i hand sprang de genom väldiga ödemarker,
gröna skogar, silvervita bäckar och gick på stränderna av smala, mörka
åar.

De satt under väldiga, skuggiga träd och talade om kärleken, den eviga,
icke jordiska kärleken, som är allvarsammare än döden och mäktigare än
Niagara. Han såg in i Ziris ögon, de vidgade sig, han såg på andra sidan
om dem ett land med fruktträd och blänkande hav, hennes ögon blev portar
och genom dem kunde han se paradiset. Så kysste de varandra och sprang
igen. Flämtande stupade de omkull framför den gamla gravhögen vid
Juskus. De somnade i varandras armar. När han vaknade var Ziri
försvunnen. Han låg och stirrade på den gamla gravhögen och såg hur
jorden öppnade sig. En man steg upp ur graven, skakade leran av sig och
stirrade med blinda ögon rakt mot solen som just steg upp röd bakom
Baddobergets svarta åsar. Det var Tao, han liknade en finne och höll
en slidkniv i handen. Men han var klädd i en grå vadmalsjacka,
becksömsstövlar med näversulor och knivbälte med hornknappar. Han
skakade i hela kroppen liksom av raseri, vacklande, raglande försökte
han gå några steg framåt men föll huvudstupa ned i sin grop igen.
Ett skott ekade genom skogen, David reste sig och sprang, han hörde
hundskall och skyndade dit. Hans bäste vän och jaktkamrat, Harry, låg
och blödde ur ett otäckt sår i sidan, han hade skjutit sig själv, han
rev av honom västen och lindade den kring hans kropp som en gördel under
det den döendes stövlar sparkade upp jorden och ljungen runt om och
bröstet hävdes. Hans ansikte blev så skönt i döden, David böjde sig ned
och såg in i ögonen, han såg hur de vidgades, de blev som ett par mörka
portar, genom dem skymtade paradiset. Det var Ziri.

Hand i hand sprang de igen, genom stora aspskogar, vars grenar slog dem
i ansiktet, över brinnande risland där svarta karlar sprang och flåsade
med granruskor i händerna, över hällar så heta att deras fötter brändes,
genom byar, över åsar, kärr och tjärnar, genom städer där mörkhyade
soldater postade i gathörnen och skott smällde. Husen ramlade, taken
rämnade och vräkte sig ut över gatorna, granater fräste på torgen,
vidare, vidare, fortare, fortare! skrek Ziri. Tao har vaknat, Tao kommer
och dödar vår kärlek! På alla sidor om vägen rann blod, jorden skalv och
dånade, mitt i larmet kom ett expresståg körande, det stannade, de steg
in i vagnen, det satte sig i gång, de var räddade, de sjönk ned på en
soffa och höll flämtande varandras händer, hårt, hårt, aldrig skulle de
skiljas mer. Tåget bestod av en enda vagn, så lång, att dess bortre del
försvann i fjärran, och där långt ifrån i dunklet kom konduktören. Han
var liten som en dvärg, han växte när han kom närmare, det var hans
barndomsvän som skjutit sig, han kom ännu närmare och drog sin kniv --
Juskus-Lars. Sakta som en spindel kröp han inpå dem. -- Det är Tao,
skrek Ziri. Orgeln brusade igen, tåget stannade och de steg ur. På
plattformen möttes de av hurrande människor som viftade med stora
kvastar av astrar och azaleor. Ett svart tempel reste sig bland palmer
i fjärran, en skara präster i gula mantlar bildade häck kring Tao och
Ziri, som skulle vigas i Mahamkaras tempel.

David gick ifrån dem och stannade i lumpboden på etthundratjugonde
gatan. Han steg in i rummet, det var tomt, men på en hylla låg Tao, den
lille trämannen, och sov. Han var klädd som en finne, hade hornknappar i
bältet och sov med öppna ögon. Kniven låg bredvid. Han tog kniven, satte
den mot Taos hals och förde den sågande fram och tillbaka. Den gnisslade
mot trähalsen -- Förnuft! skrek han, Tao, vad är du mot kärleken! Han
skar allt djupare tills han höll huvudet i handen och stirrade in i
ögonen, de tycktes allt vackrare, de vidgades, de blev portar och genom
dem kunde han se in i paradiset. Det var Ziris huvud han höll i handen,
men han grät icke och var ej rädd. En lång stund stod han alldeles
stilla och hörde hur orgeln brusade igen. Han höll ej längre det
avskurna huvudet i handen, han höll bara en liten bok, en svart bok,
_Sanningen_ stod det på pärmen. Medan han förgäves höll på att öppna den
försvann hela jorden. Han var bland bländande, höga vita alper, en sky
av stjärnljus flöt ned, och ljuset brusade som en orgel.

-- Lever jag eller är jag död? viskade han och satte sig upp på bädden.
Hans huvud var lätt, befriat, han kände sig föryngrad, liksom renad,
räddad. -- Herre Gud, klockan är ett på dagen, ropade han, om en timme
skall hon vara här!

Han sparkade till lermodellen så att den föll i bitar.

Sedan började han hastigt ordna rummet. Han tyckte att han till
sist fått det mycket vackert, och han sprang nedför trapporna till
blomsterhandeln på hörnet och köpte blommor som han ordnade i en gammal
målad kruka och ställde mitt på det gröna bordet. Till och med solen
tittade in ett tag och hälsade, ute på gården gick någon och sjöng,
tvärs emot i ett fönster drillade en kanariefågel. Bullret från gatan
ljöd skrattande muntert och i trappan hade han mött Martinus, som varit
upp och hämtat något och nickade farväl åt David med ett spjuveraktigt
leende. Husfadern hade lämnat en lapp på bordet att ingen kom tillbaka
före sex. I ateljén rådde en dager av nästan blått, tunt, filtrerat
ljus, de många glada skisserna lyste och skimrade från väggarna. Hela
rummet jublade, tyckte han. Och nu -- hans hjärta klappade litet fortare
-- nu var det tid att gå och möta henne. Ett ögonblick mindes han Tao
och stod och grubblade över honom en stund, tills det slog kvarten i
Östermalmskyrkan. Då såg han sig för sista gången i den stora spegeln
som stod i ett hörn, fnös litet åt de illa medfarna skorna och gick
nedför trappan. Han var vid den tiden en lång, smärt och slätrakad
yngling med hög panna och ett något plågat ansikte. Husfadern brukade
kalla honom Hjortdödaren, därför att ansiktsprofilen var ett rödskinns.


9. De lyckliga och deras olyckor

Hon kommer in i ateljén med små försiktiga, rädda steg, hon vet knappt
om hon törs se sig omkring, hon verkar oändligt blyg och ändå tror David
att han ser något av eggande begär i hennes slånbärssvarta ögon. Han är
från början en sjukligt misstänksam älskare, det flyger underliga tankar
genom hans unga heta huvud, han tycker ibland att det inte kan vara
möjligt annat än att han är ämnad till leksak åt en lysten kvinna, han
tycker nästan samtidigt att aldrig någonsin en kvinna sett så svekfritt
trofast ut, haft så kloka, ärliga ögon. Ja, han är ingen blind älskare
-- nu vet han knappt om han ens är en älskare, i samma ögonblick han
håller henne i armarna far en darrning genom honom: famnar han en ny
olycka? Är det små glimtar ur en vildkatts ögon han ser? Är det en blyg
furie? Men han barmar sig själv ögonblickligen för all sin dårskap och i
nästa ögonblick fuktas hans öga av tacksamhet över hennes kärlek. Och de
sitter bägge två som två snälla barn på den blå filten som döljer de
smutsiga lakanen i Terjes säng -- visserligen litet underligt att redan
sitta där, tänker han, ty hans febervakna förstånd kan aldrig låta bli
att arbeta, men det finns ju ingen annanstans där man sitter bekvämt.
Hon kysser honom så att han kommer att tänka på den där furien igen, hon
tycks dyrka honom, hon stirrar in i hans ögon som såge hon in i en helig
eld, och aldrig hade han sett henne så vacker och ung som nu, aldrig
hade han älskats som nu, med så få ord, men så lidelsefullt. Och ändå
kan han ej bli berusad just nu, och det är ett slags skymning över hans
ögon, som ej fanns där den där gången på konditoriet. Men han känner att
han börjar längta efter den där vildkatten som han sett i hennes ögon,
han känner sig vild, vansinnig, som buren av svarta, starka vingar över
en avgrund, han vill leva starkt, han vill handla hänsynslöst -- han
vill -- plötsligt vill han ha henne -- ögonblickligen. Då sliter han sig
loss och går upp och ställer sig vid fönstret, tyst men brinnande. Hans
tilltagande passion hindrar honom ej från att i samma ögonblick tänka:
det var måhända det enda jag ville henne! Så måste det vara, det kan ej
vara på annat sätt. Men icke ett steg vidare, jag skall hålla reda på
djuret i mig. Han biter ihop tänderna och får något hårt över ansiktet.
Så vänder han sig om och ser på henne. Han blir nästan brännhet -- har
hon genomskådat honom, har hon vid beröringen _känt_ hans begär? Herre
Gud hon är ju ingen ung oerfaren flicka -- det är inte första gången --
att han då alltid måste tänka på det där!

Och han går åter och sätter sig bredvid henne.

-- Älskar du mig? frågade hon, är det möjligt att du älskar mig? Och han
försäkrar att han gör det.

-- Älskar du mig -- fast jag är fattig och ingenting -- fast jag ej ens
har en fast anställning? frågar han. Och hon försäkrar att hon aldrig,
aldrig älskat någon som han. Och de sitter och viskar till varandra som
om detta vore den allra första vaknande kärleken som en vårdag tänt eld
i dem. Och dock, tänker han, har hon i fem år varit hos en annan man,
och han, han har varit hos Crispi. Livet är så underligt, det kastar oss
hit och dit, man skall bara vara ett spån som följer med strömmen. All
hans gamla melankoli griper honom, han känner sig bitter och olycklig
utan att veta varför. Men han tiger och bara smeker henne, ömt, varligt,
passionen är borta, han blir nästan tankspridd.

Ziri, hon vet ej heller hur allt detta skall sluta, hennes unga älskare
ser ju på henne som om han tyst sörjde en död. Hon sitter och grubblar
över detta, och plötsligt trycker hon sig intill honom. -- Jag är så
ensam -- allt är så förskräckligt, rädda mig -- älskade! Hon ryser när
hon säger detta. Hennes mörka hår vilar mot hans kind, hennes ena fot
och vrist är blottad, hon lutar sig starkt mot honom, och han känner
hennes mjuka bröst. Han flammar till, tar henne i famn och kysser henne.
Men med ett förskräckt utrop sliter hon sig lös, hon står darrande på
golvet med nedslagna ögon. -- Jag måste gå, jag har redan varit för
länge, flämtar hon, och han stiger upp, ännu med rött, men behärskat
ansikte, och hjälper henne med kappan. Han vill säga något, men rösten
bara famlar, han omfamnar henne på ett så tydligt sätt att hon bannar
honom. Och han hinner knappt fråga: När? och få till svar: I morgon,
samma tid, förrän hon är utom dörren. Han står stilla och hör henne
stiga in i hissen, tjutande går den nedåt, hela rummet vibrerar. Hu,
det låter som en hög vargar när hissen går!

Men de träffas dagen efter, och dagen därefter och många dagar som flöt
bort som ett ingenting. De gick sida vid sida utför blåsiga, våta gator,
och människorna såg förundrade på dem och tyckte väl att de var mycket
lyckliga, och det var de också. När de satt på någon kall och tröstlös
soffa under Djurgårdens avlövade ekar och såg in i varandras ögon så
kände de ej alls den fuktiga vinden som smekte dem hårt och omilt. De
kunde leta sig vägar och gömslen långt in under träden och bryta grenar
att sitta på. Och han berättade henne sitt livs historia och hon hörde
på, och han dolde ingenting och för det tycktes hon älska honom ännu
mer. Och ibland hade de en liten högtid för sig själva uppe på Terjes
vindskupa, de hade vin och blommor och de var rusiga av salighet.

En dag, en kväll stred han med henne och vann henne fullständigt,
och efteråt brast hon i gråt och grät länge. Och det var ganska
besynnerligt: från och med den dagen kunde de ej vara tillsammans utan
att äga varandra alldeles. Men ännu besynnerligare fann hon det, att
hennes farhågor för att kärleken dem emellan då skulle upphöra alldeles
inte slog in. De endast åtrådde varandra häftigare, deras kärlek växte,
syntes det dem, dag för dag. Men först nu kom där en skugga mitt i
solen, den kom krypande sakta, men säkert. Det var det tröstlösa, det
meningslösa i deras förhållande, som nu satt och gnagde deras unga
hjärtan. Om sin man talade hon aldrig och han var henne tacksam för
detta. Han beslöt att icke tänka på något, att bara leva för stunden,
han sade henne att hon blivit en del av honom, att han aldrig, aldrig
kunde bli fri mer. De måste alltid vara tillsammans och älska varandra.
Och hon viskade att så skulle det vara, men de trodde ingendera att det
skulle få vara så.

En dag när han ej träffat henne på tre dygn, gick han ut till Djurgården
ensam och sökte upp en av de många platser där de suttit tillsamman. Där
långt inne bland ekarna och almarna stod ett litet träd med nästan torra
grenar. Han mindes att hon en gång rispat sin kind mot en av dem, han
bröt av en bit av den och kysste den och tog den med sig. Han skulle
kunnat kyssa märkena i sanden efter hennes klack. Hon var numera David
Ramms lilla gud, någon annan behövde han ej för tillfället och han
grubblade inte så mycket som förr. Han oroades ej mycket, han levde i
ett tillstånd av vila och hänryckning på en gång, hela det fula livet
var borta, det fanns bara han och hon.

De vågade ej besöka krogar och konditorier, men de uppsökte små billiga
ställen i utkanterna av staden och satt där bland murare och målare och
slaktare, vilka stirrade på dem så mycket de orkade utan att kunna störa
dem det minsta. Och någon gång tog de tåget ut till förstäderna och satt
hopklämda på någon billig biograf, när regnet drev dem under tak. En
enda gång hade de druckit kaffe på Operabaren med påföljd att en av
Ziris bekanta genast kom och hälsade på henne, kastande en förundrad
blick på den magre ynglingen med det något svärmiska ansiktet. Sedan
gick de endast till för deras bekanta omöjliga ställen och framlevde på
detta sätt ett par månader.

Det är redan i november men ganska milt, själva vinterstormen far fram
blid och nästan uppmuntrande genom gatorna, åtminstone tycker David så,
tunnklädd som han är, vad är väl ändå stormen annat än ett glatt och
ljuvligt budskap: samma storm susar ju kring dem bägge, samma stjärnljus
flammar över dem därute i skogen bland de våta trädstammarna, samma
fjärran buller från staden når deras öron, där de ligger sida vid sida
på en yllefilt i lä bakom ett par klippor. Och hans älskade är ju så
varmt klädd i sälskinn -- vad kan det betyda om han fryser själv en
smula, han är stark och seg, och han har ju först nu börjat leva!

Men i natt, när han kommer hem, är han verkligen hungrig. Han erinrar
sig att han just ingenting ätit på hela dagen, och han är ju alldeles
pank. Han minns att Ziri föreslagit att de skulle gå bort och äta kväll
på ett avlägset värdshus, men att han avslagit det, han hade inga
pengar, men det hade han inte sagt henne, bara att han nyss ätit. Hon
hade sett ledsen ut, kanske var hon hungrig själv? eller anade hon att
han svalt sig fram? Herre Gud, behövde hon mer än betrakta hans rock för
att se det? Kanske detta, att han var så tarvligt klädd, var en del av
orsaken till hennes rädsla för offentliga lokaler?

Hon var oftast så tyst och sorgsen numera, vem kunde veta vad hon tänkte
på. Ångrade hon det hela? Men nej, hon älskade ju honom så vansinnigt.

Han satte sig i den tomma sängen -- Terje och de övriga var bortresta på
en vecka -- och grubblade. För första gången blev det nu honom klart att
han icke kunde fortsätta att gå så här, han skulle komma att gå under.
Han hade ju föresatt sig att arbeta, att skriva en bok, att göra fria
reportage för tidningarna -- alltsammans hade sopats bort och gått om
intet för kärlekens skull, och ville han inte gå under, måste han börja
arbeta. Med vad? Kunde han resa hem? Från Ziri -- och vad skulle han
göra hemma? Nilenius skulle strax uppenbara sig, tala i ynklig ton om
hur svårt han hade det, lista ut om han var pank eller ej, förfölja
honom vart han gick, pocka på hans sällskap. Om inte Nilenius funnes,
skulle han kunna låna ett hundra kronor av Hartman, det räckte ett par
månader där hemma, och så arbeta i lugn och ro en tid. Men då skulle
Nilenius aldrig en dag lämna honom i fred, han skulle arbeta på att få
David med på någon brottslig handling, så att denne bleve lika föraktad
som han var själv. Han hade länge förstått att Nilenius syftade på detta
-- kanske hade han ej det så klart uttänkt, men han strävade dit ändå.
För varje gång David lyckades med något och vann erkännande, sjönk
Nilenius ihop -- blev svart i ansiktet och dyster -- för varje gång
David kom hem pank och trasig, levde Nilenius upp igen, kom inpå honom
som ett slags hånfullt beskyddande far, beklagade och flinade. Å, det
skulle inte vara så svårt att tänka sig att man sköt Nilenius ett
revolverskott genom huvudet! Fördärvade han inte allt, hela hemtrakten,
fanns det en vrå av det gamla barndomslandet i vildmarken där David
trivdes och där han ej strax hörde Nilenius' klumpiga gång och pustande
röst? Om han ändå ville supa ihjäl sig!

Denna natt sov han inte utan bara grubblade, det var så länge sedan
sådant hände honom nu. Han hade verkligen vilat sig från all världen en
tid. Nu var det visst tid att stå upp och vandra igen! Men Ziri, hur
skulle han göra med Ziri? Han kunde ju aldrig få henne skild och gifta
sig med henne, hans liv skulle aldrig komma att gestalta sig så. Var det
då möjligt att fortsätta längre, bäst att göra slut -- om han nu kunde!

Nästa dag sade han henne att han måste börja arbeta och att det var bäst
de ej träffades på en vecka, han måste nödvändigt förtjäna pengar. Det
gick ej an att gå så här. Hon tycktes bli glad över det -- hon frågade
om han skulle skriva. -- Säg, kunde du ej bli tidningsman igen, undrade
hon. Det var som om hon i detta sett ett svagt hopp till något som
annars var omöjligt.

-- Jag har endast varit tidningsman i Amerika, sade han, och det
är så olika där -- allting så specialiserat. På en av dessa små
stockholmstidningar finns det intet annat än reportage som jag får göra
-- och det är mycket svårt att komma in.

I verkligheten ville han icke ha någon fast plats, det var nu en av hans
sämre sidor, denna vagabondnatur, som ifall han sökte sig en syssla,
strax drev honom ut på gatan igen -- eller ut i skogen. Det är mycket
illa, tänkte han, att jag är sådan, och jag önskar ändå inte att jag
vore på något annat sätt. Men vad det vore skönt att ha ett tusen
kronor just nu, så att jag kunde äta mig mätt varje dag och gå här hela
vintern! Han hade aldrig hyst något agg eller någon avund till de rika,
över huvud hade han alltid föraktat jordiskt välstånd, det var något som
inte angick honom. Alltför mycket hade han tyckt sig genomträngd av
känslan av alltings förgänglighet, så nära inpå dödens och vanvettets
ansikte hade han alltid stått, att han tyckt sig leva endast för att
lära sig dö. Men nu föll det honom in att fattigdomen vore den största
förbannelsen. Om han ej vore fattig, skulle han lätt kunna bli kvitt
Nilenius. Han skulle kunna bygga sig ett litet nätt hus uppe i de
hemlighetsfulla skogarna vid stranden av någon tjärn, och där skulle
Ziri kunna hälsa på honom. Far skulle slippa att svälta och slita -- och
hur länge var det sedan lilla mor fick något nytt på sig? Mor skulle få
en ny, varm dräkt, en mörkgrå dräkt som passade hennes grånande hår. Så
liten hon var, mor, och så ung hon föreföll ännu! Och på brödernas grav
skulle han resa en liten sten, som han skulle utvälja och hämta själv
bland de mossiga, gröna hällarna vid Bandarbäcken. På stenen skulle han
rista dessa ord: Med örat har jag hört talas om Dig men nu har mitt öga
sett Dig. Med pengar kunde man göra mycket, med rikedom var man lycklig.

Vart hade han kommit? Gällde det inte att arbeta nu, inte drömma? Eller
skulle han uppsöka Hartman -- han var redan skyldig honom trehundra
kronor -- men det var ju ingenting för en förmögen man, en miljonär.
Säkerligen skulle han med glädje låna honom ett tusen kronor om han
uppgav ett klokt ändamål. Men någonting avhöll honom därifrån, en känsla
av att detta ej vore annat än att uppskjuta katastrofen. Han måste
skaffa sig arbete.

I tre dagar försökte han sin lycka på tidningsredaktionerna, men utan
löfte om någon fast anställning. Däremot sade honom redaktörerna på
ett par smärre dagliga tidningar att han vore välkommen med litterära
bidrag, historier ur vildmarkslivet, "så vilda som möjligt", uttryckte
en herre sig. Vildmarksnovellen hade kommit på modet, poeterna var
vildmarkspoeter. Man var villig att betala honom ända till fem kronor
spalten för det han skrev, om det var bra och motiven var "från
vildmarkerna".

Hela den påföljande dagen blir för honom som en suddig, men ändå
besynnerligt beklämmande dröm, han sitter på ateljén ensam med huvudet
i händerna, icke vetande vad han skulle göra. Hans kassa är snart slut.
Han finner det skamligt att leva på kamraterna och han ville ej bedja
Hartman om mera pengar. Han vet ej vad han skall göra. Ej heller förstår
han sig själv. Han minns att då Ziri var hos honom, kände han beklämning
vid tanken att ha närmat sig henne, han tvivlade på att han verkligen
älskade henne, ja, han hade till och med väntat med en viss otålighet
att hennes steg skulle bortdö nedåt trappan. Nu när hon ej var hos
honom, längtade han intensivt efter henne, han tyckte att hon var hans,
helt och hållet, en uppenbarelse i hans fattiga liv, en rikedom att ha.
Och ändå kom han ihåg att det han först älskat hos henne var hennes
intelligens, hennes vördnad inför religionens och bönens under -- men
av allt detta hade han ju ej märkt ett spår under deras korta
sammanträffanden, hon hade varit helt och hållet kvinna bara. Var
det möjligt att kropparna från början åstundat varandra, och att de
intellektuella beröringspunkterna endast utgjorde mediet, länken som
skulle förena deras kroppar? Var det möjligt att kärlekens mekanism hos
honom var så grov och enkel? Det dolde sig säkert något bakom, det kunde
ej vara begär. Han satt på förmiddagen på ölstugan "Konungen" och
begrundade detta, under det Monna Lisa svansade kring hans bord. Lokalen
var så gott som tom. Hur kunde det då vara möjligt, ifall han var kär i
Ziri, att han nu kunde uppehålla sig med att prata nonsens med Monna
Lisa? Han till och med kurtiserade henne, han satt och fann ett visst
beskt nöje i att göra detta, han började till och med åtrå Lisa. Nu
ryste han för sig själv -- var han verkligen ej bättre än vilken som
helst slyngel, förmådde ej kärleken rensa ut något skräp ur honom, satt
han bara ihop med erotiska begär? Detta föreföll honom smutsigt, och när
han nu var sådan, då borde han också göra slut på sin förbindelse med
Ziri. Medan han tänkte detta höll han Lisas hand och kände hur het den
var. Jag är ett svin, tänkte han, undrar om andra män är likadana? Just
då kallades Lisa bort, en ny gäst kom.

Den nykomne gästen bar ett par guldbågade glasögon över en mycket skarp
näsa, hans ögon lyste dimmiga bakom glasen och hans kinder var pussigt
bleka. Han hade en lutande gång och såg ut som om han bar på en tung
börda, även när han satt, han pustade och torkade av sig svetten med en
vit näsduk. Någonting av trött bitterhet fanns i hans ansikte, han var
vårdslöst klädd och orakad, men hade något förnämt och tillknäppt över
sig, hans rörelser och blickar skvallrade om en vaksam, pinad människa,
en oändligt trött man, med många omsorger, fyrtio år kanske, ämbetsman,
överhopad av arbete, som ramlat in här för att sitta i ett hörn i
skuggan en minut, fri från vardagssläpets brännande hetta. Han drack ett
glas öl och satt sedan med huvudet bekymmerfullt lutat i handen, vilande
sig, som det syntes.

Någonting ovanligt i hans väsen kom David att betrakta honom. Kanske var
det det att han aldrig sett ett så uttröttat ansikte förr -- eller var
det den lurande blicken, de misstänksamma vridningarna på huvudet? Av
allt att döma var han stamkund. David steg upp, gick in i skänkrummet
och ämnade fråga Lisa vem denne man var. Lisa var mycket glad åt
besöket, och han nästan glömde bort både gästen och sin egen nyfikenhet,
lade armen om Lisas liv och kysste henne häftigt. Men någon kom, och med
ansträngt ansikte, ty han kände ett häftigt begär efter Lisas slanka,
vackra kropp just nu, slet han sig lös, behärskade sig och frågade
henne, fortfarande med armen om hennes liv, vem gästen med glasögonen
var. Lisa svarade ögonblickligen, uttalade ett namn som kom honom att
draga sig bort och blekna. Han skyndade till sin plats med hjärtat
bultande, han satte sig likblek och tog en tidning liksom för att dölja
sitt ansikte för denne trötte gäst mitt emot.

Detta var således den man han -- den broder vars hustru det icke var
honom lovligt att taga -- här satt han -- trött -- jo jo -- jaså --
och här satt hans hustrus älskare, som mellan akterna kysste vilken
krogflicka som helst. Han lämnade ett mynt på bordet och rusade iväg.
Men bilden av den trötte, nästan kutryggige mannen med glasögonen
förföljde honom även ute på gatan.

Han ville ej en enda varelse ont, han ville ej heller tillfoga den här
stackaren något lidande. Han ville leva i fred och vänskap med de trötta
och pinade människorna. Men hur bar han sig i stället åt? Han var ett
svin och det fattades honom kraft att låta bli att vara det.

Jag tror jag blir cynisk, mumlade han. Jag har ingen rättighet att
vara det, och det är ju sant att jag älskar henne. Jag älskar henne
vansinnigt -- och ingen klok människa fäster avseende vid om jag kysser
Lisa. Det är bara kroppen som vill ha sitt. Men varför är då min kärlek
ej nog stark för att göra alla sådana små tilltag motbjudande? Nej,
saken är helt enkelt den att jag inte älskar henne. Och i denna dag
skall jag tala om det; göra slut på detta. Jag vill inte stjäla henne
från den trötte mannen med glasögonen. Han sprang upp och knöt händerna.
-- Jag vill -- inte! ropade han. Jag skall bli en hederlig människa,
även om jag är trasig och fattig, skall jag dock känna mig ren invärtes.
Punkt och slut!

Men hon, hon har väl också en röst, tänkte han vidare. Om hon säger att
hon ej vill leva utan mig -- och det har hon sagt -- då gör jag ju henne
olycklig. Men hon skall också lyda sitt samvetes röst, om hon har något,
och svider det, så är det bara bot för vad hon felat.


10. Mannen med glasögonen

-- Och ändå har jag ej någonsin riktigt velat gå med på detta, tänkte
han en kväll. Jag ville det egentligen inte, jag är rädd för den och det
är liksom vår synd bleve större då vi begår den därinne. Det kunde ha
räckt till med Terjes vindskupa! Han stod en stund framför Ziris port
innan han gick upp och ringde. Tamburklockans surrande någonstädes
därinne, när han nervöst pressade knappen, kom honom nästan att rygga
tillbaka. Jag är en klen och omanlig älskare, tänkte han.

Hon öppnade själv, som så många andra gånger. De satt en stund i
salongen. David såg sig alltid ängsligt omkring, i varje vrå misstänkte
han att någon åskådare skulle ha gömt sig. Och när de om en stund befann
sig i sängkammaren stred hans känsla av brottslighet ännu med hans
lidelse och hans fruktan för en katastrof. Genom den där dörren,
tänkte han, har _han_ gått många gånger, han har knackat sakta, ömt,
tillbedjande har han i mörkret gått på tå fram till denna vita säng för
att se om den högt älskade sov! över denna matta har han smugit sig -- i
skymningen -- med sträckta armar -- --

Och när han ägt henne, förekom det honom som vore rummets tunga
parfymdoft redan gammal, som om deras glädje blott varit svindel. Men
bara han såg på henne, älskade han henne igen, mycket mera än förr. De
liksom hämtade andan nu, de drack vin och hetsade upp sig sedan, de var,
vanvettiga, vilda, och när de slappa och förbi låg bredvid varandra,
nakna, med heta kinder och begäret ännu lysande i ögonen, fast muskler
och kött vägrade bistå dem mer, då kände han äckel och hat till
alltsammans. Då kom för honom denna starka känsla av att verkligen ha
_gjort orätt_, och den ville nästan krossa honom. Rummets väl stämda
färger tilltalade honom ej mer, den tunga vita gardinen låg i stränga,
brutala veck, den vita sängen hade fläckar i lackeringen som han ej sett
förut, golvmattan var bestämt giftig. Vad var det också för en skammens
hetta som fyllde detta rum? Och i denna känsla blandade sig fruktan: var
det då säkert vad hon sade, att de aldrig skulle kunna överraskas här?

Just som han klätt sig färdig i badrummet -- han var så rädd att han
placerat sina kläder där -- hörde han plötsligt ett litet skrik. Ziri
rusade in, likblek, nära att falla.

-- Han -- göm dig -- han! flämtade hon.

David var egentligen endast feg, när han gick och väntade på något
som skulle inträffa, en gång i sticket ägde han en viss desperat
kallblodighet, till och med när det gällt livet hade ofta ett kallt lugn
inställt sig. Och nu hade han ögonblickligen klart för sig att även om
mannen kom direkt in i sängkammaren vore det möjligt att rädda sig --
för så vitt Ziri förstod att hålla mannen kvar en minut. Han var
emellertid nu klädd från topp till tå, han såg sig omkring i
toalettrummet. Det fanns bara en dörr dit, och han steg på tåspetsarna
fram och reglade den. Därpå undersökte han sina fickor: han tycktes ej
ha lämnat något därinne. Och just nu hörde han mannens röst ute i
salongen. Han ropade på Ziri. Det berodde nu på om mannen hade något
ärende hit in -- vilket väl knappt var troligt just nu. Det var icke
rädslan som nu gjorde Davids kinder så vita, det var skamkänslan. Han
förbannade sig själv. Jag är löjlig, tänkte han, helt enkelt löjlig, en
narr, som gömmer mig för mina narraktigheters skull. Ett svin är jag!
Och hon är en idiot som kunnat riskera detta!

-- Ziri! hörde han mannens röst, skälvande, men klar.

-- Ja, Harry, svarade hon från sovrummet. Det lät som om hon låg i
bädden och talade, med täcket nästan över huvudet. Hon hade alltså haft
sinnesnärvaro nog till detta. Med våldsamt bultande hjärta böjde han sig
framåt mot dörren och lyssnade.

-- Är du sjuk? Han var nu i dörren till hennes rum.

-- Ja, sen i morse. Hon talade rätt lugnt, hennes rädsla kom dock väl
till pass, rösten skalv till som om hon talat under frossbrytning.

-- Jag ringer till doktor Ekstrand, då? Vad är det med dig, lilla barn?
Ingenting farligt? Jag ringer. Jag kom hem bara för att tala om en glad
nyhet, en verkligt glad nyhet.

-- Vad då? Säg fort! Hon flämtade häftigt.

-- Men du har ju feber, människa! Du kan dö! Vänta, jag skall hämta
några pulver -- det finns i toalettrummet -- vänta, lilla du! Stackare,
jag ringer genast --

-- Hämta ingenting, jag tar inte några pulver -- nej, kom inte hit --
och jag -- jag blir snart bra.

Men han var redan vid dörren, som han försökte öppna. -- Som sagt, och
jag som hade en så glad nyhet -- men dörren måtte vara reglad inifrån --
är någon av barnen därinne? Det måtte vara något fel med låset!

David såg sig omkring. Om låset -- om regeln gick sönder. Då var allt
förlorat. Det fanns ingen möjlighet att gömma sig härinne. Han fick
ögonen på ett fönster -- tredje våningen -- tredje våningen -- han smög
sig dit och såg ned på en gård, betong, mumlade han, och gatsten. Jag är
förlorad. Han drogs åter mot dörren, han kände en viss avsky för att stå
undangömd till hälften i ett hörn när den gick upp. Mannen hade tydligen
slutat sitt försök att få upp den -- Ziri underströk hans funderingar på
något fel med låset. Vilken idiot! Men nu kom han tillbaka med något
verktyg som han satte in i låset. David stod på ena sidan och mannen
svettades på den andra. -- Hon kan inte sin roll -- tänkte han -- om jag
bara tänkte på det förut -- och just då flög dörren upp. Han hörde ett
vansinnigt skrik från Ziris rum -- han nästan förbannade henne, om hon
tegat, om han fått gälla för inbrottstjuv, det hade varit bättre.

De stod mitt emot varandra, mannen med glasögonen och David. En hel
minut stirrade han på David, idiotiskt, häpet, mållöst. Sedan tog han
sig över pannan, tycktes fått något klart för sig, steg åt sidan och
släppte fram David som likblek gick förbi honom, men stannade vid
dörren, liksom om han ansett det vara tillbörligt att han utstod straff,
utkastning, skällsord, ångest. Mannen med glasögonen såg på honom med
en vansinnigs ögon, skälvande i hela kroppen. Sedan gick han till
sängkammardörren och såg på Ziri, varpå han stapplade fram till en
korgstol i salongen, satte sig och brast i våldsam gråt.

David hade på några sekunder genomgått två stadier och befann sig
med ens i det tredje: från yttersta förskräckelse till onaturlig
likgiltighet och från likgiltighet till skamkänsla och medlidande, och
utan att tänka på vad han gjorde lutade han sig mot dörren till Ziris
rum, med ryggen vänd mot den hysteriskt snyftande kvinnan, och såg i
stel, stum sorg på mannen i korgstolen. Men då denne plötsligt lyfte upp
sitt tårdränkta, förvridna ansikte och såg på David, tyckte han sig
själv krympa ihop och betäckte ofrivilligt ansiktet med händerna. I tyst
ångest men med en viss känsla av att i alla fall någonting orätt höll på
att bestraffas, lyssnade han till den brustna, hypokondriska rösten från
det snyftande klädbyltet i korgstolen. Han vågade ej se på honom av
fruktan att liksom brännas av glansen från dessa blänkande ögon bakom
de fuktiga glasen. Rösten talade verkligen.

-- Jag har vetat det här -- ja, ja, ja, det har jag vetat, det här har
man sagt -- men jag inte trott -- ja, ja, stå där, stilla där, det är
alldeles riktigt att ni skall stå där, David Ramm, mellan mig och -- och
den där! Där skall ni stå -- stå bara stilla där --

Han tystnade och tycktes försöka behärska sig, han kämpade mot sin
upprördhet med onaturlig styrka men snyftade till sist igen. Men nu lät
rösten fastare, icke fullt så vansinnig som nyss:

-- Och ni säger ingenting, ni, David Ramm? De säger att ni heter David
Ramm -- men vad vet jag, jo visst, David Ramm. Sitt ned, jag ber er, jag
är ändå en människa, ni är kanhända också en -- kan ni inte tala med
mig, ni skall ju vara så intelligent? Hör ni! skrek han plötsligt liksom
i raseri, pekande på en stol med armstöd, sitt ner, säger jag! Ni är ju
min gäst -- inte sant? Sitt ned! säger jag, ni är väl inte feg så att ni
springer er väg! Sitt ned! jag befaller det!

David satte sig, mycket vit i ansiktet, med en min som en ångerfull
brottsling tog han emot varje ord som ett piskrapp, som ett piskrapp väl
förtjänt. Å, det kändes nästan som en barmhärtighet att bli plågad så
rättfärdigt, så rättvist. Måtte han bara förbanna mig, tänkte han, det
skall göra det lättare för mig.

-- Så ja, vi har en del att tala om, en del att tala om. Han hade slutat
snyfta och stirrade på den unge mannens ansikte, men utan hat, bara med
förtvivlan i varje min och rörelse. -- Jag har vetat det här, att det
skulle gå så -- det är mitt öde, men vet ni vad ni har gjort? Tror ni på
Gud, herr David Ramm, tror ni sådant? Jag -- har också trott på en Gud,
när jag var ung -- och -- han pekade häftigt mot sängkammardörren -- hon
har hjälpt mig att tro. Ni kan inte tro vad vi älskade varandra! Vad jag
älskade henne! Hur jag slitit och släpat och svultit -- vi var så glada
när skulderna blev betalda -- och lilla Elsa skulle få uppfostran -- var
är hon nu då, lilla Elsa, Elsa! ropade han hårt, kom och tala med din
pappa! Bortskickad -- vad vet jag --

-- Låt bli att tjuta därinne, låt bli att snyfta! skrek han plötsligt
och sprang upp. _Du_ har väl ingenting att lipa över -- kärlek och barn
och hem har jag gett dig, och älskaren sitter ju här -- sitter här,
säger jag. Han slog häftigt igen dörren till Ziris rum och började gå
åter och fram på golvet. Var inte rädd, David Ramm, sade han hånande,
jag skall inte slå er. Sitt ned igen, säger jag!

Och den groteska scenen började på nytt, de satt stilla mitt emot
varandra och den vansinniga rösten talade:

-- Ni trodde jag var dum? Rösten lät väsande som en orm. Ni trodde jag
var dum! Å nej -- å nej -- jag har läst sönder min hjärna -- och sett
mycket mer av världen än ni -- mycket mer än ni, hör ni det? Man kan
inte lura mig, inte. Älskar ni henne, säg att ni älskar henne, att ni
fördrar skammen och vanäran av fattigdom och allting för att gifta er
med henne? Va? Säg? Svär det! Att ni fördrar själva döden, men att ni
kunde ej annat för -- för att ni inte kan leva en minut utan henne! Jag
vet att hon älskar er, jag har vetat det länge -- länge -- å, så evigt
förbannat länge jag har vetat _det_ -- svär det, svär att ni drevs av en
stor och ren kärlek, att -- om ni svär detta, vet ni då vad jag gör?
nästan viskade han fram. Och David begrep alltmer att sinnesrörelsen
gjort honom vansinnig.

-- Ni svarar inte! Jo, jag gör så här: jag förlåter henne för hennes
stora kärleks skull, och för er -- jag skall säga: jag förstår er --

David rusade upp. -- Jag -- låt mig gå -- jag vill ingen förlåtelse ha.
Han skalv som ett asplöv. Den halvt vansinnige högg honom i kragen.

-- Ha -- jaså! Ni vill inte -- ni -- ni älskar henne inte -- men ser ni,
det gör jag. Och därför så -- må fan ta er!

Han kastade sig med en våldsam rörelse mot David och högg honom i
strupen. David hade hittills känt sig vilja fördraga all slags
bestraffning som ett slags rättvisa. Han var dock brottslig. Men nu slog
han bort mannens hand och steg åt sidan. Den rena kroppsliga handlingen
hade återgett honom en del av hans lugn. Tårarna stodo honom dock nästan
i ögonen. Mannen med glasögonen stirrade hatfullt på honom. Plötsligt
bet han i raseri samman tänderna, högg tag i en järnlinjal på bordet och
skrek:

-- Vill ni då att jag skall mörda er, skall jag mörda er?

-- Om ni kunde, stackars människa -- men ni kan det inte, nästan
snyftade han fram. Jag försvarar mig i alla fall av gammal vana. Jag är
så -- stark mot ni.

Den vansinnige stod en stund och stirrade på honom, därpå sprang han
till andra ändan av rummet. Hans krokiga gestalt och tärda utseende
nästan skrämde David ännu mer än hans hot. Han kom tillbaka med en bok.

-- Brukar ni läsa i bibeln -- viskade han med väsande stämma -- jag har
lagt emellan här tills ni skulle komma -- tills ni skulle komma, hör ni.
-- Han ryste som i frossa, vaggande fram och åter med kroppen medan han
sökte i boken. Så fick han upp stället, såg virrigt omkring sig och
läste med hög, brusten röst, nästan snyftande:

"Och Nathan sade till David: det var en gång i en stad två män, den
ene rik, den andre fattig. Och -- och den rike hade -- många får. Den
fattige hade intet -- -- -- utom ett enda litet lamm som han köpt och
uppfött -- och som -- som åt bröd ur hans händer -- hör ni det? viskade
han -- som -- åt -- bröd -- ur -- hans -- händer -- hans händer, och
drack ur hans bägare och låg i -- i hans famn. Och det kom en vägfarande
-- --"

Han avbröt sig och föll i gråt. David gick fram till honom och sade utan
att närmare tänka på det, skakande av rörelse:

-- Jag ångrar mig, jag har gjort illa -- kan -- det finnas förlåtelse
för detta? Kan ni förlåta mig -- eller bara ej tänka så bittert på mig?

-- Förlåta? Er? Den förkrympte, darrande mannen reste sig upp till hela
sin längd och såg genomträngande på David.

-- Än henne då? Han pekade med en krampaktig rörelse mot Ziris dörr.
Vad skall vi då göra med henne? Nu tog han igen ett steg mot David. Gå!
Gå fort! skrek han, och det såg ut på nytt som ville han kasta sig över
honom. David stod stilla, likblek, men utan fruktan, endast kännande en
förkrossande blygsel. Den stackars förorättade mannen gick plötsligt
tillbaka till sin korgstol och satte sig där med huvudet begravet i
händerna. Tyst och sakta som om han varit rädd för att störa honom,
smög David sig ut och nedför trapporna.

Sakta vandrade han gatan framåt, och om han inför någon haft att göra
reda för vad som hänt däruppe och hur han känt det, skulle han icke
varit i stånd därtill. Endast en sak trodde han fullkomligt klar:
förbindelsen med _henne_ var i och med detta avbruten, han nästan kände
avsky för henne, fast han visste att han bort känna mera avsky för sig
själv. Men han kände också denna senare avsky, den var emellertid så
stark att den förlamade i stället för att riva upp. Han kände sig icke
misslyckad eller krossad utan _dömd._ Hans liv hädanefter kunde ej
försona vad han brutit mot en ensam, ärlig och strävsam man, som älskade
sin hustru. Han hade förstört hans liv och han kände sig som en mördare,
den där visserligen fått nåd för offentligt straff, men som aldrig kunde
gottgöra vad han felat. Medan han gick och tänkte så, kom han förbi den
lilla krogen "Norden" och gick in i matsalen. Han kände sig långt ifrån
hungrig, det var snarast för att få vara i fred i fruktan för att möta
någon bekant på gatan. Han utvalde ett bord längst bort och beställde
utan att närmare reflektera över saken det första bästa han fann på
matsedeln, ivrig att bli av med den flintskallige, sliskige kyparen
fortast möjligt. Han drack en kvart rödvin till steken och gick direkt
ut i kaféet. Då var klockan omkring fem, det fanns helt få gäster
därinne. Han satt i en mörk vrå och beundrade lokalens förgyllda pelare
och otäckt dammiga palmer, rummets fulhet stötte honom ej mer, han
tyckte han haft behov av ett ännu vederstyggligare för att känna sig
hemma. Föraktet för sig själv hade blivit nästan avsky, han förundrade
sig att han kunde äta och dricka, han drack en myckenhet konjak till
kaffet utan att känna sig berusad. Och nu först kom scenen från Ziris
hem igen i all sin vedervärdighet. Om och om genomgick han den, försökte
erinra sig varje detalj. Stödjande huvudet mot handen, fann han ett
visst nöje i att sluta ögonen och i minnet rota igenom varje småsak som
förknippats med händelsen. Hur många gånger han besökt henne däruppe
mindes han ej. Man kom först in i en rymlig tambur, och sedan i en hall,
sedan en salong. Där var ett grönt bord, ett rektangulärt bord med en
grön duk, och stolar med grön stoppning, hela rummet var hållet i dämpat
grönt, och där hängde en tavla mellan två dörrar med ett skogslandskap,
en vild och mörk tjärn och furor omkring, små näckrosor lyste ute på
vattnet. Det fanns ett slags salong till, i vitt, han hade aldrig trott
att han kunde minnas allt detta, och där var en boksamling och en dyrbar
flygel och alltsammans i en gammal förnäm stil. Hur han nu ansträngde
sig kunde han ej minnas hurdana stolarna såg ut, det var förargligt --
han måste hoppa över det. Alltså -- han drack ännu ett glas, häftigt,
som om han varit ivrig att bli berusad -- sedan var det Ziris rum. Jag
minns rummet, tänkte han, ett vackert rum, men jag minns henne också,
hon älskade visst att gå klädd i sammet, hon var så mjuk i denna sammet.
En gång hade hon haft en kärleksdräkt som fullkomligt berusat honom --
en nunnedräkt i kolsvart med ett silkesrep, ett svart silkesrep, om
midjan, hon verkade så kysk i den, och när han löste upp den, fanns
hennes fullkomligt nakna kropp därunder, vit, skön och het som eld. Han
hade älskat att ligga pressad över henne under det hon hade dräkten på
sig, och så häftigt riva upp den -- -- vad det föreföll barnsligt nu!
Och barnsligt var allt det andra de gjort, enfaldigt och gammalt.

Och så -- mannen med glasögonen. Han rätade upp sig och såg sig skyggt
omkring som om han fruktat få se honom. Mannen med glasögonen, hur bar
han sig åt nu? Och Ziri, hur tog hon saken? Kan väl åren, kan väl åren
hos dem läka även detta fula sår, som han rivit upp? Om han nu aldrig
återsåg Ziri mer, och det skulle han aldrig göra, kunde det då finnas
möjlighet att mannen förlät henne, att allt blev vad det varit? Men han
visste ju ej hur det varit, det kanhända alltid varit -- nu för första
gången pressades en tanke på honom att hon kanhända haft någon liknande
förbindelse förut.

Skulle mannen förskjuta henne? Skulle han bli vansinnig? Eller var han
redan vansinnig?

Han måste gå härifrån, hem till kamraterna, där skulle han kanske kunna
glömma av alltsammans, åtminstone en halv timme. Han grävde efter
penningar i fickan, han tycktes ej ha några. Då blev han plötsligt rädd.
-- Idiot, mumlade han, hur kunde jag? Jag visste ju att jag var pank. Nu
går det på tok -- han måste ringa till någon -- men vem? Ateljén hade
ingen telefon. Han hade ingen att ringa till -- utom Monna Lisa! Hon
var den enda av hans bekanta som kunde nås på telefon. Men detta var
hädelse. Å, Hartman, att han ej tänkt på Hartman! Han reste sig och
sprang till telefonen.


11. Monna Lisa och historien om de små snörena

Varför han i alla fall ringde till ölstugan "Konungen" och talade med
Lisa i stället för att ringa upp Hartman var en lång tid efter ett
mysterium för honom. Han ringde till "Konungen" och hade tur: Lisa hade
slutat sin tjänstgöring och stod klädd och färdig att gå hem. Han sade
henne rätt fram hur det var och bad henne komma till "Norden". Han
skulle skaffa pengar innan kvällen och återbetala henne. Lisa hördes
litet förvånad men var begåvad med ett gott hjärta, dessutom tilltalade
det henne att komma så där oförhappandes ut på äventyr. Men medan han
satt och väntade på henne, blygdes han, tog sig själv i upptuktelse,
svor att han endast skulle låna tjugo kronor av henne, bjuda henne på
kaffe och gå med henne till porten. I morgon skulle han sälja det
manuskript han redan hade färdigt för "Eldsflamman" och gå direkt till
"Konungen" och betala henne. Hur har jag kunnat glömma mig så, mumlade
han, att jag kommit ut för allt detta? Har jag slutat tänka på min själ,
är jag kvitt både böckerna, grubblet, ångesten, dödsaningen, och har
jag bara blivit en vanlig kurtisör, en simpel kvinnojägare?

Och just nu kom en tanke för honom som ej plågat honom på länge: hur far
och mor hade det. Svalt de, så där halvt om halvt, led de brist, och --
det allra värsta? Bad far för honom? Trodde de att han låg däruppe i
stugan vid Asanders ås och läste och skrev? Hade Nilenius varit där och
funnit kulan tom, och hade han sedan gått direkt till Davids föräldrar
och berättat att fågeln flugit ut? Bad far -- för -- vällustingen? Tänk
om far och mor visste! Gud hjälpe oss, de skulle aldrig få veta det! Här
fanns ingen Nilenius som i minsta detalj bevakade alla hans vägar.

Drucken till hälften, började han bli vek till sinnes, han rev ett blad
ur anteckningsboken och började med blyertspennan ett brev hem. När han
skrivit en stund, påminde han sig att han en gång förr rivit ett blad ur
anteckningsboken. Det var på "Konungen", Lisa hade skaffat ett kuvert.
"Ända sen i går natt kan jag ej leva utan er -- --"

Han stoppade ner anteckningsboken, skrynklade till brevet hem och
kastade det på golvet. Där kom Lisa!

Hon var klädd så att det skulle föreställa elegant i kappa och muff
och bredbrättig filthatt, och hon gick genom lokalen fram till hans bord
med en löjligt drottninglik gång. Allt flera gäster hade kommit till och
hon bekikades från tre håll av stirrande ögon ur ovala, blanka, röda,
intetsägande ansikten. David visste vad de tänkte om henne, men det
kvittade honom lika. Man kunde inte frångå att hon var vacker, de här
herrarna skulle säkert med glädje gett ut ett par hundralappar på henne,
om de fått. Men Lisa var ännu inte därhän, inte ännu åtminstone, hon
ville bli gift med en skrivare, en som satt på kontor. Det var hennes
dröm, och hon var uppriktigt ledsen att inte den här gossen David satt
på kontor. Hon nickade vänligt åt honom och slog sig ned med förtjust
min, helt nära intill honom i skinnsoffan. -- Jag skall återbetala i
morgon -- då äter jag frukost på "Konungen", började han ivrigt, nästan
för ivrigt.

-- Det tvivlar jag inte på, det blir nog bra med den saken, sånt här kan
hända vem som helst, svarade hon snällt och såg beskyddande på honom.
Hon ville ha likör -- och punsch, men hon drack bara ett glas av
vardera, hon var mycket försiktig och måttlig, och David brydde sig inte
om att truga henne. Om en stund stack hon två tior i hans hand, under
bordet så att ingen av gästerna skulle se, han stoppade ner dem, kände
sig räddad och kunde ej låta bli att trycka hennes hand litet hårt under
bordet. Till svar lutade hon sig litet väl mycket intill honom, så att
en fyrkantigt växt herre mitt emot med ett rödrandigt ansikte bara
gapade av avundsjuka. -- Den herrn skulle känna sig stolt att sitta vid
hennes sida, de flesta av "Konungens" gäster vill gå ut med henne --
varför känner jag mig inte stolt?

Hon pratade mycket med honom. Hon påstod att fast det var så många som
ville gå ut med henne och bjuda henne på teatern och på cirkus och på
restauranger, så brydde hon sig inte stort om en enda, hon kunde inte gå
ut med nån annan än den hon intresserade sig för. Men om det var nån som
hon riktigt intresserade sig för, då gick hon nästan vart som helst --
hon kunde inte svara för vad hon gjorde -- men då måste hon vara kär,
förstås, annars var det alldeles omöjligt. Aldrig nånsin i livet skulle
det kunna komma på fråga att en karlsperson, som hon uttryckte sig,
skulle få komma henne för nära om det inte var fråga om riktig kärlek.

-- Du ska aldrig gifta däj, föreslog han på måfå, för jag har sett så
många äktenskap, och dom blir bara olyckliga. Eller om du ska det, så
gift däj för pengar, det är det bästa.

-- För pengar, usch nej då, aldrig i livet! Kär ska jag vara, fast nog
medgives att det kan bli olyckligt när en gifter säj alltid, om det vill
till. Hon satt och skvalpade med punschglaset så att det rann över på
fingrarna, hennes fylliga underläpp sköts ut en smula och hon trampade
och trummade med foten under bordet. Det är en familj som bor ovanför
där jag bor, inte är dom lyckliga inte, han -- du skulle bara höra såna
läten det är däroppifrån -- han pinar barnen för att han hatar frun så
-- jag vet en hel historia, men man kan knappt tala om det, så ruskigt
är det -- och ändå säjs det att dom var så lyckliga när dom gifte säj
och inte är dom värst gamla heller och han har hittat på någonting som
låter så hemskt så han plågar dem var kväll, dom gråter -- jag kan inte
bo där snart --

Han hade suttit och hört på henne med blekt, förstört ansikte, nästan
förströdd. Nu röck han till och såg på henne. -- Lisa, får jag följa
med dig hem och höra -- och du berättar detta för mig. Han hade bara en
biavsikt med förslaget, och hon tycktes ana den. -- Du får inte komma
upp på mitt rum, nej, jag vill inte. -- Men jag lovar att vara så snäll,
jag skall bara sitta alldeles stilla -- jag vill gå nånstans, jag vill
ha sällskap i kväll. Hon iakttog hans min med prövande ögon. -- Du -- du
är inte som de andra, du är så häftig och konstig, jag skulle inte våga,
sade hon förvirrad. -- Men snälla du, vad gör det? Jag svär att inte
försöka ta i dig en gång, jag -- är så ensam!

Slutet blev att han gick med henne. Vid porten ångrade hon sig igen, men
han var envis, han åtrådde henne, hela hennes väsen var så frånskilt
Ziris, så vulgärt. Han skulle göra sig kär i henne, han skulle skaffa
sig henne som sällskap, hennes dumhet skulle passa honom, och hon retade
honom med sin utmanande slanka men ändå fylliga kropp. Han övertalade
henne, han ljög för henne, viskade att han tyckte om henne, och hon
rodnade och lät honom hållas. De kom in i ett tarvligt möblerat rum två
trappor upp, en hålögd kvinna med gult ansikte, troligen värdinnan,
tycktes vilja äta upp dem med ögonen när de gick in men hon drog sig
tillbaka i köksdörren och slog igen den med en skräll. -- Jag kan få
ett stiligare rum än det här, jag behöver inte krusa, jämt är hon
misstänksam och vaktar en som man vore ett barn, sade Lisa.

Väl inne i rummet, visade Lisa ingen ängslighet för hans närvaro, men
David satt i hennes tarvliga soffa och kämpade med sig själv. Hans lätta
rus höll på att lägga sig, han kände sig vara på fel väg, en mörk och
smutsig väg, och det lättsinne, som behövdes för att fullfölja de
avsikter han haft mot Lisa, svek honom. Han tyckte att det kunde räcka
nu, med last och lögn och dagdriveri. Men nu satt han här i alla fall --
och -- vad var det?

Från våningen ovanför hördes ett svagt ljud som han först liknade vid en
duvas kuttrande. Så småningom ökade det i styrka och föreföll som ett
barns gråt, men avbrutet, liksom sönderryckt i små korta stön. Sedan kom
ett kvävt rop, med något outsägligt brustet i.

-- Han heter Larsson, sitter på kontor hos Michelsens, upplyste Lisa.
David hade en förnimmelse av någonting fasansfullt som ville tränga sig
genom taket ned till dem. -- Slår han barnen i fyllan? frågade han.

-- Nej då, han har hittat på andra sätt, ingen vet säkert utom en enda
sak som värdinnan sett en gång -- han ger dom kaffe och svagdricka och
sånt där, och så vet man hur det är med småttingar, dom där pojkarna
är bara fem och åtta år -- jag vet inte om jag kan tala om det -- men
värdinnan kallar det tortyr -- vet du vad tortyr är? Är det farligt?

-- Du pratar! David reste sig upp och gick alldeles inpå henne, tog
henne varligt i armen och satte henne i soffan. Visst vet jag vad tortyr
är -- berätta nu alltihop, allt du vet!

-- Å ja, nog för att jag kan tala om det, han har små smala snören som
han binder om -- så när dom gråter och skriker och vill gå ut -- och han
vill inte att dom skall gå ut -- för han vill plåga dom -- så tvingar
han dom att stå stilla och han binder om snörena, så att det inte skall
komma -- komma ändå -- och dom sväller opp av det -- och det är då dom
gråter och han sitter och vaktar dom -- han är visst vansinnig -- men
ingen kan göra nånting, för i främmandes närvaro är han så öm så mot
dom. Är det säkert att det heter tortyr?

-- Men värdinnan då, som sett det?

-- Ja, jag vet inte, han betalar hyran i förskott och lär vara så bra på
alla vis -- och hon säjer att det inte angår henne --

-- Men hon kan stämmas som vittne?

-- Det vet jag inte -- hör du -- hör du -- nu igen! Och den snälla lilla
Lisa började snyfta. -- Jag tycker så synd om barnen, sade hon. Kan du
inte hjälpa mig -- -- --

Han stirrade på henne utan att kunna svara. -- Säga till honom, mumlade
han, men vad skulle det tjäna till? Varför kom jag egentligen hit? För
barnens skull! Det uppskakande i historien hade alldeles kastat honom ur
det lystna erotiska tillstånd i vilket han kommit hit. Gråt inte mer,
sade han, dom har visst tystnat däruppe nu. Nu skall jag gå -- du ser ju
att jag håller ord, jag lovade vara ordentlig.

-- Du får inte -- du behöver inte gå, jag kan koka te åt oss, jag har
ett spritkök, sade hon ivrigt. Hennes ansikte blossade av iver och
blyghet. Hon kastade sig plötsligt om hans hals och såg honom in i
ögonen. Du är så hederlig, så ärlig, du springer inte efter alla slags
flickor som de andra gör. Säj, viskade hon i hans öra, rycker du om
lilla Lisa?

-- Man är inte alltid så säker på sina känslor, svarade han hastigt i
det han nervöst lösgjorde sig. Man behöver tid ser du, och tänka efter,
så att man inte säjer det man inte riktigt -- ja, jag menar, jag tycker
om dig i alla fall. Han slet sig ifrån henne och kunde knappt behärska
sig när hon kysste honom vid dörren. När han kom ut i tamburen, såg han
det håliga, rynkiga gumansiktet försvinna utåt köket igen. Hon hade
således spionerat. Han skrattade, vad rörde det honom. Plötsligt fick
han en idé, han smög sig sakta uppför trappan och stannade framför en
dörr med namnet Persson. Det måste vara här, tänkte han, han var
mycket blek och nästan alldeles lugn. Plötsligt ljöd ett dämpat skrik
därinifrån, han kände igen det. Dumheter, vad rör det mig, vad vill jag
göra? Men barnen, barnen, visst rör det mig i alla fall. Det rör mig,
upprepade han. Skall jag? Han satte pekfingret mot knappen till
ringledningen och hans hjärta slog litet fortare. Men så tryckte han
till, ilsket hårt. För barnens skull! sade han högt i det han hörde
tamburklockans surr därinne. Steg hördes, manssteg tydligen. Och dörren
öppnades sakta av en medelålders man med ett nervöst, vansinnigt
ansikte, alldeles vitt och med borstigt, upprättstående hår. Mannen
ämnade av någon anledning ej släppa in David, ty han steg ut i tamburen,
sköt till dörren bakom sig och frågade med otålig röst vad det var
fråga om.

-- Ni pinar barnen, svarade David häftigt, varför gör ni det?

Till svar snurrade mannen nästan runt, stannade sedan och stirrade
enfaldigt på David. Hans ansikte blev med ens mycket rött. Vem säger så?
frågade han nära på ödmjukt, med ett steg åt sidan som om han varit
rädd.

-- Alla era grannar säger så. Vad är ni för en? Ni måste betänka att ni
är sjuk, pervers, och ni har ingen rättighet att ha era barn hos er.
Begriper ni inte så pass?

-- Det är lögn, det är inte sanning, stammade mannen, jag slår dem,
jag erkänner att jag slår dem, men det andra är bara lögn, bara förtal,
hör ni.

-- Vad för något "det andra"? frågade David hårt, jag har inte sagt
något om sättet. Men nu förstår jag att även "det andra" är sant. Ni
skall gå till en nervläkare och bekänna alltsammans, hör ni, så blir ni
räddad från vansinnet, och lova mig att inte göra så där mer!

Mannen vände bort ansiktet, darrande av blygsel, under det David gick
nedför trappan. Men plötsligt tänkte han: denne stackare är så feg att
han kanske kan skrämmas att upphöra med det där. Och han återvände till
mannen, som just nu stod i dörren, satte sitt ansikte nära in på hans
och sade:

-- Om ni gör det en enda gång mer, så mördar jag er! Med kniv, hör ni,
med kniv!

Mannen sprang in, slog dörren i lås och David hörde ett hånskratt där
innanför. Jag är en idiot, tänkte han. Nu gör han det bara mera i
hemlighet än förr. Varför skall jag också lägga mig i det som inte angår
mig?

Den omänskliga gråten från de små barnen ljöd ännu i hans öron när han
sakta gick uppför de fyra trapporna till Terjes vindsrum.

Terje låg och läste en detektivroman, spottande som vanligt. David
berättade historien.

-- Kunde du inte slå honom? Stryk hjälper mot mycket, undrade Terje
lugnt. Han lät sig aldrig bringas ur fattningen. Det där är bara en av
skorvarna i livets ansikte. Men har du inga pengar så att vi kan gå ut
och äta? Kommer aldrig det där fruntimret hit mer med några blommor?
Mager är du som en skrika.

-- Jag är uttröttad på allting, allting äcklar mig.

-- Då har du bara fått för litet brännvin. Men du kan vila dig här om du
vill, så går jag ut och äter.

Han lät Husfadern gå ensam ut och äta för återstoden av Lisas pengar och
satt själv och ruvade i ett hörn. Då och då gick han upp och gjorde ett
slag över golvet med snabba steg och satte sig igen. Skulle han resa hem
ifrån allt detta, upp till skogarna? Och vad angick honom nu denna
historia med snörena och de små barnen? Ahå, du lever ännu, gamle Gud
fader, sade han högt för sig själv, du har inte glömt din ringa tjänare,
du gav mig en vink uppe hos Lisa -- att jag inte skulle glömma dig --
det är _Han_ igen -- Han är överallt, ja, livet är skönt och
förskräckligt -- hur är det nu Byron sjunger -- fast han vet nog vad
människan är för ett djur -- hur är det?

  "We'll talk of that anon. -- 'T is sweet to hear,
  At midnight on the blue and moonlit deep
  The song and oar of Adrias gondolier,
  By distance mellow'd, o'er the waters sweep;

  'T is sweet to see the evening star appear,
  'T is sweet to listen as the nightwinds creep
  From leaf to leaf; 't is sweet to view on high,
  The rainbow, based on ocean, span the sky.

  -- -- -- -- -- --

  'T is sweet to be awaken'd by the lark,
  Or, lull'd by falling waters; sweet the hum
  Of bees, the voice of girls, the song of birds,
  The lisp of children and their earliest words --"

Men det är inte ljuvt, det jag hört i kväll! Om jag nu vaknade i det
daggiga gräset i någon skuggig dal därhemma -- eller annanstans -- och
hörde lärkornas sång och humlornas surr och det muntra skrattet av
flickor som plockade blåbär, då, tänkte han, skulle jag ej ens kunna
fatta allt detta innan historien om de små snörena komme för mig. Inte
därför att historien var typisk för släktet, det visste han, utan därför
att historien krupit in på honom till ett vittne att lidandet aldrig
sov, till en örfil att ej heller han skulle somna! Om jag nu vore en
kristen, sade han sig, då vore det min plikt att försöka rädda dessa
barn, och innan jag lyckades därmed, hur kunde något göra mig glad igen?
Och om jag vore en kristen, fortsatte han mörkt, då skulle jag resa hem
genast och -- hur skulle jag göra med Ziri och hennes man? Hur skulle en
kristen, som fallit så där och syndat mot en annan människa, så kastat i
olycka ett helt långt liv, hur skulle en rätt kristen göra med detta? Ty
även om han fick förlåtelse av Gud och kunde tro att denna förlåtelse
betydde något -- vad kunde den dock betyda för den stackars mannen med
glasögonen? Han som släpat bort ett helt liv för att göra en kvinna
lycklig, för sin kärleks skull till denna kvinna, och som nu tar henne
ur armarna på en äventyrare, vad hade han för nytta av att David Ramm
fick förlåtelse av Gud?

Det han gjort var således fullkomligt obotligt, det kunde aldrig i detta
liv gottgöras. Men om det fanns en annan tillvaro, där män och kvinnor
kunde mötas och befriade från passionernas mara med klart och ogrumlat
förstånd och i förstående kärlek ta varandra i hand? Ja, då -- -- men
det där var ju bara spekulation. Gjort var gjort. Mannen med glasögonen
var ett lika obotligt fall som mannen med snörena därovanför Lisas rum.
Lisa -- ja -- just nu, bara han tänkte på henne, kände han harm över att
ej ha förfört henne. Sådan var han!

Dagen därpå for han upp till vildmarkerna.



III. Mot skymningen


    Du västan som stormar med högröstad sorg i ditt sus,
  kom bär mig på vingar högt upp under stjärnornas ljus!
    Lyft upp mig från jorden du harpa med dansande ton,
  lägg mig och min synd och min strid vid Den Eviges tron,
    du västan som stormar med högröstad sorg i ditt sus!

    I kväll må all himlarnas orglar väl spela för mig!
  Till gamman och glädje och vila på pilgrimens stig,
    till glömska av släpet i jordens fåfänga mull,
  till glömska av döden som tömde min bägare full,
    i kväll må all himlarnas orglar väl spela för mig!

    Ni kära som vänta er son från ett främmande land
  befallen er länge i natt i den store beskyddarens hand!
    Ty molnen gå tunga men Gud är rättfärdig och god,
  fast morgonens glans är som glansen av kallnande blod --
    ni kära som vänta er son från ett främmande land!


12. Hos far och mor

Det har gått några månader, julen har varit här med sitt tjocka mörker
och sina vita ljus. Då har David Ramm suttit och hört sin gamle far läsa
evangeliet inne i verkstaden, han har sett denne Guds slav för en gång
räta sin rygg och känna sig fri från arbete, hört hans sträva stämma
stamma fram ord om det som skall borttaga synd, det som skall vara till
tröst och befrielse från döden i denna värld. Men han tyckte inte att
gubben såg värst glad ut själv när han läste det. Han undrade om den
gamle då mer än annars kände den tunga sorgen av att hans ende levande
son inte kunde tro och känna frid. Men han sade ingenting, och när han
läst slut och bedit högt gick han bort och lade sig på sängen med
händerna knäppta över bröstet och ögonlocken slutna, mager, med urätet
ansikte, stilla och vit som ett lik, medan juldagen kom svartgrå över
barvinterbackarna och skogen. Mor gick och stökade eller också satt hon
stilla på en låg pall, insvept i en grov yllekofta och med det ännu
mörka släta håret liggande som en tunn mössa över hjässan. När David
satt och såg på henne, utan att ha ett enda ord att säga, kände han hur
han älskade sin mor, men den känslan gjorde honom allt stummare. Han
tyckte att hon, som hon nu satt, liknade en tavla av Pablo Picasso som
han sett i Wien. Armod hette den, och hemligheten med den tavlan var att
den icke sade något om svält, trasor eller sjukdom, att gestalten icke
var bruten, att ansiktet var jämförelsevis ungt, men ändå varenda tråd i
tröjan, varje drag, varje färgklick var en sång om armodet. Det var icke
en andlig fattigdom, det var bara fattigdom, det var icke lekamlig nöd,
men nöden ensam och stor.

Och när han suttit och stirrat på dessa två med hjärtat överfullt av
medlidande och kärlek, men utan att kunna få fram ett ord, gick han upp
på sitt vindsrum, satt framför kaminen och stirrade in genom luckan på
de små surrande lågorna som dansade i alveden. Han kunde sitta så i
timtal utan att förmå röra sig, och när han slutligen gick upp och satte
sig i bädden ryste han åt sin egen ensamhet. Där nere hörde han hur far
och mor låste om sig och gick till vila. Här uppe satt han, övergiven av
hela världen, och stirrade på lampan, på de få böckerna i hyllan, på det
smutsiga golvet och på sin egen spegelbild i fönstret.

Så sitter David kväll efter kväll, ibland ligger han på rygg i sängen
och läser om vart annat bibeln, Mark Twain, Dickens och Mäster Eckhart.
Hans nervositet och inre uppror känner ibland knappt några gränser. Han
har pluggat franska så mycket att han kan läsa Rabelais, och denne har
verkat som morfin en vecka, men så är även den fröjden slut. Han har
hittat "Une Vie" av Maupassant, han har läst "Hor-la" utan att känna
någon förskräckelse, endast förståelse. Nu bär han sig åt som en
människa på väg att mista förståndet. I timtal sitter han vid
skrivbordet utan att våga se upp, kännande hela vidden av sitt onyttiga
liv som en mulen förföljare bakom ryggen. Och han har skrivit en roman,
som ligger kastad åt sidan, han har själv fördömt den som värdelös. Men
det hade varit en vila att få skriva den. Han har icke mod att gå till
sängs, han vet att han måste ligga vaken, och om han somnar, hemsökes
han av feberdrömmar. Alla hans vänner, dem han litar på, besöker honom
under sömnen, och de är alla förvandlade till fruktansvärda förebrående
skolmästare, bakdantare och fiender. Ibland tillgriper han opium som
Hartman skickat honom och får då en natts ro, han arbetar med sin roman
som en vansinnig, han hör hur hjärtat slår lugnare, han blir kall, han
sitter och skrattar för sig själv medan pennan löper över papperet. Han
sover som en stock, utan drömmar, han vaknar, går ned till mor och far,
efter att ha sväljt ännu mer opium. Nu går det lätt att tala till dem,
han deltar i alla deras sorger och bekymmer, han talar med sin far om
arbetet, han berättar historier, han ser hur de gamlas ansikten lyser
upp av glädje, och nu förstår han hur helt de lever för honom, hur de
älskar honom och ber för honom. Och då grips han av glädje själv, han
går efter den gamla gitarren, stämmer den och sjunger en psalm, en sång
om Guds kärlek. Frid går in i det smutsiga rummet, solstrålarna dansar
på golvet, och han gråter, han gråter! Och far och mor, de förstår, å,
de säger ingenting, frågar ingenting: de bara gläds -- tackar Gud att
hans hjärta ännu är mottagligt och vekt, giv honom också Du till sist
din eviga frid -- redan vet han ju hur fåfängt detta liv! Än en sång! Än
en salig visa! Gud skall ha äran som givit vår son ett så gott hjärta,
och en så härlig röst att prisa skaparen!

Ty om de små pastillerna, om opium, som verkar så underbart befriande,
vet de ingenting. Gud ske lov för den saken!

Men det kommer en kväll när ruset släppt och när han inte törs öka dosen
mer. Då går han inte ned, då sitter han däruppe i sitt skatbo och ruvar.
Det kommer flera kvällar, likadana. Han har avsagt sig giftet på en
månad, han vill ej dö av det ännu. När klockan slår tre på natten lägger
han alla böckerna på en stol vid sängen. Men ännu har han ej mod att
lägga sig. Nu tänker han ofta på den där drömmen han hade uppe på Terjes
ateljé: "Inom ett år skall du slippa allt detta!" Ja, väl, må det vara
så, men han hade hellre velat få dagen bestämd. Enligt drömmen skall han
ju ha tre månader kvar att leva -- om han dör just som tiden går ut, men
han kan ju också dö innan! Han tvingar sig att skratta åt det, men han
måste i alla fall tänka på det. En dröm är ju dock bara en dröm.

En natt satt han vid bordet, vaggande kroppen fram och åter, stirrande
på sina egna overksamma, vita händer. Efteråt kunde han ej minnas om han
tänkt på något särskilt, det var väl som vanligt att alla hans gamla
bekymmer, oron, det onda samvetet över hans egen overksamhet och allt
annat även nu stod för honom, men mera som något stort och obestämt
tyngande, ätande, brännande, utan att han därför grubblade över någon
särskild sak. Klockan var omkring tolv, hela huset var dödstyst. Då fick
han plötsligt en förnimmelse av oerhört lugn, nästan stelhet, och under
några minuter satt han fullkomligt stilla, utan att egentligen tänka på
något. Han greps av en besynnerlig fruktan för att plötsligt uppge ett
skrik, han kände ett begär efter att rusa ned för trappan och samtidigt
ropa på hjälp. Jag måste, jag måste! flämtade han. Jag får ej, jag får
ej, var hans nästa tanke. Om jag gör det är jag förlorad, man för bort
mig -- och mina föräldrar -- -- -- och han grep hårt i bordskanten
och bet ihop tänderna: jag måste sitta stilla -- ej röra mig tills
det är över! tänkte han. Men samtidigt kände han det som skulle han
ögonblickligen söndersprängas. Huvudet blev ovanligt lätt, tomt,
ångesten blev till fasa, fasan till namnlös skräck. Han vågade ej resa
sig, han bara grep allt hårdare tag i bordskanten, krampaktigt, som en
döende. Håll dig fast -- var stilla -- ej ett ljud! nästan skrek han
invärtes till sig själv. Och han höll ut tills han kände hur attacken
släppte, han blev matt, men lugn, ofantligt lugn. Första gången på
mycket länge gick han beslutsamt och lade sig.

-- Gud kör mig i säng! mumlade han, bittert skrattande.

Och han drömde att han höll i händerna en bok som han försökte läsa i,
dock utan att kunna urskilja orden, men det utgick strålar från boken,
små gnistor slog upp i hans ansikte och han kände sig genomströmmad av
en så mäktig glädje att han vaknade, men denna känsla förvandlades då
till samma förnimmelse man har då man genomkorsats av en stark elektrisk
ström. Sedan låg han vaken tills han hörde hur mor gick upp och malde
kaffe nere i köket. Det sved i ögonen, han var ännu tröttare nu än då
han lagt sig. Det första vårmorgonljuset kom in genom fönstret och föll
på golvet i två rutor, liknande en uppslagen bok. Och för första gången
på många år brast han i gråt och grät länge. Han kände det som om livet
vore en tung börda han burit så länge att han nu måste kasta den av sig
eller förlora sitt förstånd. Han orkade det ej mer. Han kunde ej göra
sig reda för någon enskild svår detalj i allt det som plågade honom, det
var alltsammans bara Han -- som Hartman mött på Jakobsgatan: och som var
så förfärlig och så omöjlig att komma överens med. Det var ej mer den
gamle Gud fader att få bedja till och gråta ut hos -- det var bara Han
-- all världens, all livets förskräckliga _Han._ Och inför Honom grät
man i kramp, som under käppen, under piskan som ven över människan och
skapelsen i evigheters evighet.

Och när dagen bröt in full, tänkte han: jag skall gå till Nilenius. Han
är dock en olycklig som jag, han skall förströ mig. Och han gick.


13. Nilenius' sista timmar och testamente

  "Jag går under, men du skall också
  vara med mig i helvetet."

Dagarna gick så småningom fram mot våren, med mycken hunger, då han ej
hade pengar att betala maten hos föräldrarna, drev David ute mest i
sällskap med Nilenius och bodde omväxlande hemma och uppe i stugan vid
Asanders ås. En dag kom Nilenius pustande, ideligen ätande bröstkakor
med opium ur en papperspåse, ivrigt, glupskt, som en häst äter havre ur
en tornister. Han hade på sista tiden förvandlat sig själv till ett
monstrum av otålighet, jämmer, hån mot David och skryt med sig själv.
Han var otålig över att han ej kunnat få veta vad David varit ute för
i Stockholm. Han var outhärdlig, spionerade ut allting rörande vännens
enskilda angelägenheter, och om David någon gång lämnat honom drucken
och ensam sovande kvar i någon hölada, uppsöktes han alltid strax av
Nilenius som överöste honom med förebråelser.

Nu upprepade han hela sitt livs historia igen, han var så olycklig.

-- Käringen, ser du, hon Karolina, ä en så hälvetes gnatig varelse,
pustade han. Du ska setta här å höra på när jag berättar, för aldrig får
jag en minuts ro hemma, för svattsjuka å ilännde. Hur har de inte vari
för mäj i alla tider å hur ä de inte nu! Utskälld åttå alla i byn,
nersvärtad inpå bara benen, å en svärfar som hissar opp min hustru å
mina barn mot mäj, ensam å övergedd i hela världen, å ta mäj fan ä du
inte den enda på jorden ja kan tala me'.

David satt på sängkanten ett stycke från honom med huvudet bortvänt.
Nilenius fyllde hela hans sovrum med en underlig snuskstank, han bytte
på senare tiden aldrig kläder. Hans kropp, händer och uppsvällda vador
med lindor omkring var så väldiga att han nästan uppfyllde det lilla
vindsrummet. Plötsligt vände sig Nilenius om med ett ondskefullt flin
och sade:

-- För resten har du nog inte vandrat så värst gudlit genom världen du
heller, he, hö! Va tror du din gamle far skulle säja om han hadde reda
på den där Ziri?

David röck till, blev het och sprang upp på golvet. Han kunde ej fatta
att Nilenius även kunnat snoka reda på detta. Han sneglade mot sin
vilja, rädd att förråda sig, bort mot bokhyllan där hennes två brev
låg -- han drog en lättnadens suck nästan, de hade ju ej innehållit
någonting annat än några oskyldig utgjutelser, de förrådde ingenting.
-- Men -- men i det ena stod det något om att hon ville uppsöka honom
här i skogen. Han gick resolut bort och tittade -- ingen hade kunnat
röra breven. Under tiden iakttogs han noga av den rödbrusige, halvrusige
jätten i sängen.

-- Jaså, hon skriver me, var lugn du, ja nosar aldrig i andras gröt, men
ja vet va ja vet. -- Bah! Jag har naturligtvis pratat i sömnen, tänkte
David lättad, i fyllan -- i ladan vid Södersjö. Högt sade han:

-- Än sen då? Ett fruntimmer är väl ingenting att bråka om. Nu tänkte
han: han skall giva sig sken av att veta mer än han vet för att locka ur
mig även detta och berätta det hemma! Må satan ta honom, han skall hugga
i sten så det gnistrar!

-- Du säger du vet -- men kanske du hugger i sten, sade han lugnt. Men
hans hjärta och hjärna arbetade feberaktigt, och han blev helt blek.
Ziri kan aldrig komma -- så länge -- så länge denne man lever, tänkte
han.

Men nu övergick Nilenius strax till sina egna angelägenheter. Skottet
han lossat tycktes ej ha verkat, han sparade nästa salva till längre
fram.

Han omtalade att han på sista tiden börjat få svårt för att gå fort. --
Ja må flämta och pusta, men det är som hadde ja en klomp i bröstet. Och
bara för att jag har förtroende för däj å för ingen anna på hela joren,
så ska du veta, lallade han med hemlighetsfull min, att ja vari hos
doktorn, ja, de har ja. Du kan ju hålla käften å inte babbla me de i byn
å i ditt hem men ja har obotlit hjärtfel -- obotlit hjärtfel. Å doktorn
han sa, att när ja dör ä dä som när man blåser ut ljus, så fort å
smärtfritt går de -- å inte ä ja rädd, för på ett helvete tror ja inte,
men de är svårt ändå å riktit komma bort från de gamla, fast nog har jag
läst så mycke, så jag vet att om där är en rättfärdig gud, inte har han
nåt helvete. Eller va tror du, du är ju lärd på sånt, du grubblar ju så
du är väl som en professor. Hör du, tro inte att ja är rädd, inte. Får
jag lägga mäj ett tag på din säng -- eller vill du följa mäj hem --

De gick hem till Nilenius, och komna mitt på gården stupade den raglande
gubben plötsligt kull, gav till ett skrik och grävde med händerna i
gräsroten, med ansiktet nedvänt, under det ryggen stod upp, krampaktigt,
som en sprättbåge höjde sig den breda bakdelen under det stöveltårna
spårade upp marken. Skriket hade lockat ut svärfadern som kom linkande
på två käppar, gnällande som en hund av förskräckelse. Ett par drängar
kom och bar med Davids hjälp in den fallne. Han var ohyggligt tung, och
kroppen saknade styrsel. De lade honom på en säng i kökskammaren och
hustrun störtade till, kvidande och snyftande, med de röda, magra,
blanka händerna ännu våta av diskvatten.

-- Ä han dö, säj om han ä dö? jämrade hon.

Ett stycke ifrån stod svärfadern, med öppen mun och nedhängande underkäk
och ett märkvärdigt triumferande fastän något förskräckt uttryck i
ansiktet. -- Va dä inte dä ja har sagt dä skull gå så där, å håj åj jåj!
pustade han. Hela familjen var i uppror. Man talade om läkare, och en av
sönerna gick ut och spände för hästen. David stod vid sidan om den
medvetslöse och höll handen mot hans hjärta, som ännu slog. Om en stund
gick han mot dörren, men husmodern hindrade honom. Han måste stanna
tills doktorn kom. Och han tog en stol och satte sig och såg på
Nilenius, som låg med ansiktet uppåtvänt och de köttiga ögonlocken
slutna. Jag kanske slipper honom snart, tänkte han, och ändå var han
vänlig och hjälpsam ibland.

Om en stund slog Nilenius upp ögonen, satte sig i bädden, skakade som
ett löv i hela kroppen. Det föreföll som om han velat luta sig fram för
att gripa tag i David, och denne ryggade tillbaka för den dunst av hat
som slog ut från den döende, som nu var alldeles svart i ansiktet. Han
sade med matt röst till David:

-- Jag är färdi nu -- du har väl än nåra dar kvar -- ja är inte så --
gammal -- så om de inte varit det -- förbannade hjärtat -- -- men du ska
gå opp te stugan -- ve Asanders ås -- ja har lagt dit ett -- litet minne
från dina förfäder -- dä var bara meningen att skoja -- tag bort det där
-- gå dit får du si!

Med dessa obegripliga ord sjönk han ned igen och var död inom en timme,
under tiden talade han ej mer, han var medvetslös. David gick sin väg
innan doktorn kom. Nu skulle han ha känt en besynnerlig lättnad om ej
Nilenius' sista ord oroat honom. På två veckor hade han ej varit uppe i
den gamla kojan -- i morgon skulle han gå dit och se, om Nilenius yrat
eller om han verkligen burit dit något föremål.

Han hatade mig -- han hatade mig, mumlade han, och han missunnade mig
att överleva honom! Kan jag någonsin bli klok på allt detta? Vad är det
då för föremål han burit dit för att skoja med mig? Det måste vara hans
feberdrömmar detta. Han ryste. Himlen vet vad en sådan människa kan
hitta på, tänkte han. Minne från förfäderna? Omöjligt.

Kvällen kom, det sjunkande vårljuset och den skarpa, råa vinden höll
David sällskap hem, och han var så upprörd och söndersliten av allt
detta, att han ej vågade tala om det hemma. Han gick in till de gamla
och tog gitarren, såg hur de ljusnade upp, och hela kvällen satt han och
sjöng för dem, rädd för sig själv och ensamheten, så att han ej vågade
sluta. Först när de gamla ville gå till vila måste han bryta upp. Men
innan dess sjöng han, med nervöst skälvande röst, förtvivlat, som ville
han därur hämta styrka att kasta sig ifrån sig det spöklika livet helt
och hållet:

  "Han skall torka från kinden var stackares tår,
      ingen gråt skall väl vara där mer.
    Där skall alltid vara en salighetens vår
      och solen den skall aldrig gå ner."

-- Det skall vara så -- det är ljuvligt detta, sade gamle Ramm med
lysande ögon. Ser du, gosse, ur allt det här eländet skall det
uppstå, liksom blommor uppstår ur den djupa jorden. Du skall tro på
uppståndelsen gosse, det är så tryggt att tro på uppståndelsen!


14. Det bästa huset förmår

  De heta, de älskande kvinnor
  i vars hjärtan elden bor,
  Vad se ändå deras ögon
  mot ögonen av en mor?
  De stilla, de sorgsna mödrar som gå
  och vänta sin egen död.
  De dela i mörkret med vuxna barn
  sin ålders sparsamma bröd.

David ställde tyst undan gitarren i ett hörn bakom moderns säng och
beredde sig att gå genom köket upp i vindsrummet, men han stannade
framför köksbordet medan de gamla stängde dörren om sig, och såg sig
omkring i rummet. Den smala träsäng, som hans bror Johan Adolf sovit i
innan han gick bort, stod ännu där, och hans klocka pickade över sängen,
ty mor drog upp den varje kväll. En liten blecklampa med smal, tunn veke
brann på hörnet av bordet och upplyste rummet ungefär som med ett svagt
månljus. Han kände någonting oerhört beklämmande i denna nattliga
ensamhet med de båda gamla, denna känsla ville nästan övergå till
rädsla.

Är jag då ännu inte ens en man, tänkte han, efter jag inte kan tåla
mörkret och natten och dessa väggar som gapar mot mig, denna lampa som
mor tänt bara för min räkning -- -- --

Han satte sig på en stol vid bordet, han ville dröja här nere en stund
innan han gick upp att möta den allra största ensamheten: sömnlösheten
däruppe på vindsrummet. Skulle han verkligen få vara i fred för Nilenius
nu, var det ej möjligt att en död, som kände sig så bunden vid jorden
som han, som ännu i dödsstunden kunde känna hat mot dem som ej var så
nedsjunkna i smutsen som han, var det ej möjligt att en sådan ande -- --
prat, vad vet jag om andar! nästan skrek han till. Är jag då också
vidskeplig? Jag skall gå upp och läsa Ziris brev -- är det då ännu ej
slut mellan oss? Hur skall allt detta sluta?

Vad menade Nilenius med det där sista han sagt, var han verkligen elak
ännu i döden? Han ryste och stirrade förfärad mot dörren, där en bred
skugga nästan tagit formen av en gestalt. Han var ännu rädd för
Nilenius, ännu räddare nu än förr. Men hit in vågade han icke komma,
i detta hus bodde en man som bad -- är jag då verkligen så vidskeplig?
upprepade han för sig själv, i det han tänkte på Nilenius' ord: det är
så svårt att komma ifrån det där gamla! Är Nilenius i helvetet nu, eller
sover han för evigt -- var han bara en omåttligt stor och ond kropp som
en tid pustade ut hat härnere, pustade ut ångest, och som nu börjat
multna? Han såg ännu den dödes grinande ansikte med dubbelhakorna.

Han tog upp lampan och lyste på sitt eget ansikte i en liten spegel
som hängde bredvid fönstret. Hade han redan åldrats? Var det där David
Ramms ögon som stirrade så plågsamt mot honom, odågans ögon och slappa,
sorgsna drag! Nu bad far därinne, Herre Kristus, fräls mitt barn, sade
han nog. Ja, den som kunde tro, ändå, och inte bara vara mörkrädd! Kunde
det tänkas att den där i spegeln var mörkrädd? Å nej, han fruktade snart
ingenting. Du inbillar dig bara att du är rädd! Han bet ihop tänderna
och såg prövande på sin egen bild. Du har sett döden många, många
gånger, mumlade han, och svälten och vansinnet, till och med djävulen --
det är inte passande för dig att vara rädd som ett fruntimmer!

Han satte ifrån sig lampan och tog igen plats på stolen. Jag skall
befalla mig själv att vara en man, tänkte han. Från och med nu skall det
vara slut på allt känslopjunk. Nilenius är borta, jag är fri nu. Jag
skall skriva min bok färdig och få den tryckt, ifall den nu kan tryckas.

Jag skall resa mig upp ur all denna bråte och hårdna till! Ja, jag
känner på mig att jag skridit mot en punkt av hårdhet -- jag är hård
nu, jag skall bli som järn, som järn skall jag bli! Å, du lilla snälla
vansinne, du lurar nog på mig, du vill ha mig till en sån där som min
farfar -- en Alexander som sitter och hamrar vägkantens stenar med
slägga. Du liv, du liv, du öde, du har satt dig för att krossa mig --
men jag är av bättre virke, du vill ha mig i stil med släkten -- det är
släktens vanvett som lurar mig -- men jag är stark, från och med nu --
han lade högtidligt handen på sitt eget bröst och knep ihop munnen --
från och med nu är jag kvitt -- allt -- det -- gamla! Han sprang upp,
nästan vild av glädje över att känna sin vilja så stark. -- Mästaren av
Nazaret sade bara: jag vill -- bliv ren! David Ramm, plågad av onda
drömmar, av barndomens svält, av bröders olycka, av dina käras
fattigdom: jag säger dig, jag vill -- bliv ren, bliv stark!

Det är som att bedja Gud om styrka, tänkte han, jag förstår det nu.
Bönens kraft består i denna själens samlingskraft som kallas tro.
Väl, jag har inte Gud, jag har bara mig själv -- men nu tror jag -- nu
tror jag, nästan bröt han ut. Jag tror att jag skall segra -- över
fattigdomen, över vanvettet, över detta hem, över mig själv! Å, nu
förstår jag, det är bara jag själv, min egen vilja som kan rädda mig
själv! Och vad blir det första jag nu bör göra -- det allra första
blir -- att befalla mig själv att sova utan fruktan. Och så lurar jag
släktens djävul som vill ha mig vansinnig, som vill göra en Alexander
av mig!

Men när han vände sig för att släcka lampan och famla sig fram till
trappskåpet, föll hans öga på någonting på bordet som han förut ej lagt
märke till. Det var ett halvt glas mjölk och två små mjuka brödbitar.
Han stod länge och såg på dem, därpå gick han fram till matskåpet,
öppnade dörren och lyste in med lampan. Där inne fanns nästan endast
tomma kärl, några kalla potatis på en tallrik samt en påse salt. På
nedre hyllan stod mjölktillbringaren tom, mor hade hällt ut alltsammans
i hans glas och det bröd hon lagt fram på bordet var det enda mjuka bröd
som fanns. När han tittade på det försvann den hunger han nyss känt, han
stod där stilla med lampan i handen, utan att kunna förmå sig att röra
det framsatta. En enda tanke behärskade honom, en grämelse som tycktes
arbeta och vrida sig kring i hjärnan som en liten borr: hur länge sedan
det var han lämnat några matpengar i hemmet!

Låt mig räkna -- två -- tre veckor -- den tredje var det! Jag lever
alltså på deras kärlek, och den tycks räcka till en hel del.

Ja, sade han hårt till sig själv i det han gick upp på rummet och
började bädda sin säng, den räcker fram till oss hur långt borta vi är.
Den tycks vara den vänliga armen som ständigt famlar efter oss i vårt
mörker. Och den är sannerligen större än Guds kärlek, ty den räcker ända
ner i helvetet!

Men jag måste vara hård -- jag vill vara hård och kall, annars räddar
jag mig icke från --

Och han lyckades somna före klockan tre på natten.

Dagen därpå vandrade han upp till stugan på Asanders ås. Han kom dit
just som solen stod på middagshöjden, men innan dess hade han avsänt
manuskriptet till den roman han skrivit. Han hade skickat det med en
skogsman som kommit vägen fram och som rullat ihop paketet och stuckit
det i innerfickan av rocken där det stod upp som en näverlur när gubben
gav sig iväg. Gott att David nu var av med det där -- få höra nu vad
bokförläggareaktiebolaget Hobson sade!

Nästan litet svettig kom han fram till stugan. Mot dörren stod upprest
en mindre slägga av järn, med avbrutet skaft, knappt två decimeter lång,
och tillplattad i ändarna av flitigt bultande mot sten. Han visste
ögonblickligen vad det var, han hade sett den en gång förut uppe på
Nilenius' vind -- det var hans farfars, gamle Alexanders hammare. Helt
lugnt tog han den i handen, låste upp dörren och gick in. Han kände sig
nu nästan upprorisk mot denna hammare, han beslöt sig för att varken
frukta den eller tänka på den vidare. Efter att ha eldat en brasa
började han rota bland sina böcker och papper och så föll honom lusten
in att skriva något. Dock kunde han ej låta bli att gå omkring på golvet
och grubblande då och då stanna framför elden, varför han väntade tills
den brunnit ut varefter han tog en lång promenad runt alla åsarna,
återsåg ett par jättemyrstackar i kanten av en myr och uppehöll sig där
i ett par timmar. Han matade myrorna med sockersmulor och iakttog dem
i deras strävsamma verksamhet, pratande för sig själv som om han talat
till dem, rådgjorde med dem om vilka vägar de skulle ta och hur de
skulle bygga vidare, var de skulle hämta virke och föda. Ett par gånger
försökte han hjälpa en av dem med en bit av ett halmstrå, för tungt och
långt för hennes krafter. Han passade på och när hon släppte bördan ett
ögonblick, stal han den ifrån henne, varvid hon förvånad vände om. Han
ställde då så till att hon kom att bita sig fast i strået, varpå han bar
alltsammans, både myran och bördan, ända fram till stacken. Men det
lilla ivriga djuret gick då sin väg, lämnande det så dyrbara strået i
sticket, och fast han väntade i närheten en halv timme var det ingen av
de tusentals små arbetarna som ens brydde sig om att titta på det mera.
Han fann detta besynnerligt. Länge satt han där på en sten och såg hur
majsolen började väcka hela skogen till liv, de sista isarna hade gett
sig av efter att länge ha dröjt kvar som blänkande silver under granarna
i kärrmarkens gropar. Runt om honom stod redan små ensamma och
förtryckta björkar med halvstora löv, sakta susande in sina stillsamma
toner i den stora, varma granskogens sång. Han lyssnade. Hela nejden var
så överfull av myror att det hördes som ett stilla prassel över backen
där han satt, några kravlade sig uppför hans ben i djärv upptäcktslusta.
Han steg upp, skakade dem av sig varsamt och steg upp på åsens högsta
punkt, där han hade en väldig utsikt över hela omgivningen. Han försökte
att fördjupa sig i denna väldiga skönhet och vildhet, och han lyckades
så till vida att han kände sig lugn och betagen på en gång. Men på
botten av hans själ rörde sig något annat, han liksom tänkte och levde
och såg dubbelt.

Ända bort mot de avlägsnaste blå bergen låg skogen på de buktande
åsarna som ett grönt, svallande hav, och nära honom stod furor med
något strängt, rent och allvarligt över sig. Var de beskyddande eller
förebrående, dessa urgamla träd? De hade väl sett och känt hundra
vintrars snöstormar, men hade de någonsin förr haft ett sådant kryp till
människa så här inpå sig som nu? En sådan orolig, rädd liten stackare,
med ett så vekt och dock så stormande hjärta och en sådan fruktan för
att icke kunna alls passa i detta underbara liv, där man skulle vara
stark som en fura och ha djupa rötter i jorden för att kunna stå sig i
stormarna!

Men vinden susade och solen värmde och hela rymden var så vänligt vit
av flammande vårljus. Gick det an att vara rädd eller orolig här längre?
Och innan han visste ordet av, slöt sig ögonen och han föll i en tung,
trygg sömn, nästan lutad mot den närmaste furans väldiga, grovbarkade
stam. Skogen hade alltid lugnat honom och gjort honom som en gammal
kärleksfull mor, och han sov nästan tills solen gick ner.

Sent på natten satt han med lampan tänd i sitt ödsliga rum och skrev
följande, efter att ha ätit något hårt bröd och smör och druckit vatten.
Jag har avskrivit det direkt ur hans papper, utan att utesluta eller
ändra ett ord.


15. Ur David Ramms skrivbok

  _En ensam människas funderingar Om syndernas förlåtelse_

Detta skriver jag därför att jag ej kan sova, fast jag är trött.

Det är alltså Korsmässa -- och solen går i skyttens tecken. Det börjar
ljusna därute, det är vår, och nära klockan tre på natten, jag kan
alltså släcka min osande lampa och låta vårmorgonljuset lysa på dessa
blad. Det svider i ögonen av all tobaksrök varmed jag fyllt detta gamla
svarta rum, där jag tillbragt några stunder av mitt liv. Jag hatar detta
rum. Jag hatar ensamheten och dessa anteckningar. Dagbok! Jag avskyr att
föra protokoll över mitt liv, där de egentliga händelserna blott är
vedervärdigheter. Och vem skall läsa det? Och om ingen någonsin kommer
att läsa det, vad är då meningen att jag skriver? Jag vill dra på mun
åt dessa många svärmiska fruntimmer, som skrivit i sina dagböcker "att
deras enda mening med dessa blad varit att i ensamheten anförtro sin
själ åt papperet". På botten av sin själ har de dock betraktat det som
ett förtvivlat sätt att komma i kontakt med dem som varit frånvarande,
ett nödrop. Jag säger inte: låt vara att ingen någonsin kommer att läsa
detta! Jag säger på fullt allvar: jag skriver detta för att någon skall
komma att läsa det. Jag vill utgjuta mitt hjärta och jag vill att någon
skall höra på. Punkt!

I går hade jag brev från Ziri, som vill komma hit. Hon vill också
skiljas från sin man, och hon tror att hon och jag skulle kunna leva
tillsammans i den här stugan en sommar. Dåre, lilla kärleksfulla dåre!
Du har aldrig sett en sådan här stuga, aldrig har i ditt mörklockiga
huvud stigit in den ringaste föreställning om hur jag har det. Ziri vet
icke vad nöd vill säga, vad hemlöshet vill säga, och hur skulle hon
kunna veta det? Aldrig har hon varit varken rik eller fattig, hennes liv
har flutit hän i jämn och bekväm borgerlighet. Och att nu livet skall
vara så satans grymt, att vi bägge inte får vara tillsammans, det är
kanske bara rätt åt oss, det är rätt därför att mannen med glasögonen
finns, därför att vi velat korsa en annan människas lycka av omtanke för
vår egen. Lycka? Finns det någon verklig realitet bakom detta utslitna
ord, passar det inte bäst i en oerfaren söndagsskollärarinnas mun en
sommardag, när en liten mätt och fånig och bomullsljus klass sitter
framför henne och fönstret står öppet så att man hör fåglarnas sång
och humlornas surr utanför! Vad var det jag talade om, mannen med
glasögonen, är det så säkert att han var lycklig med Ziri? I detta fall
har jag bara ett vittnesbörd att rätta mig efter: hans förbannelse över
mig. Och om jag ej på något sätt stört hans så kallade lycka, så hade
han ej förbannat. Jag undrar om en förbannelse kan innebära något, om
den kan skickas efter en som en torped på havet i natten eller hänga
över ens huvud som ett olycksmoln i ensamheten? Om mannen med glasögonen
hade en stark vilja, så skulle han då kunna moraliskt krossa mig, men nu
är han en stackare, Gud hjälpe honom!

I går fick jag också ett brev från Hartman, som håller på att mörda
sig själv med gifter. Han säger att Ziri varit hos honom och velat ha
underrättelser från mig. Jag har ej skrivit till henne på så länge,
därför att jag är rädd att mannen kan få tag i breven. Det besynnerliga
är att jag numera är så rädd att bereda denne man sorg, att jag helst
ville avbryta alla förbindelser med hans hustru. Om jag nu går riktigt
till botten med mig själv så beror detta på vidskeplighet, ej på
rättfärdighet, jag går nämligen och anar att en olycka, ett försynens
straff skall drabba mig för min synd mot mannen. "Dig är icke lovligt
att taga din broders hustru." Alltså Jahve och Nazareen, som spöka för
mig. Kanske jag kände det lika, även om jag aldrig hört talas om tio
guds bud, ty även hedningarna, som icke hava lagen -- -- -- Men låt oss
nu vara rättvisa och tillfoga, att även om jag inte fruktade straffet,
så skulle jag dock väl ha en del av denna min rättfärdighetskänsla ändå.
Det är skuldkänslans och det absoluta rättskravets mysterium. Och det
förstå vi icke, icke jag, ty det är en makt som är större än jag, och
vars föremål är min själ. Och icke heller själen förstår jag, hur skulle
jag då förstå det som verkar på den?

Men därmed har jag icke sagt att jag hyser någon avsky för vad vi gjort,
Ziri och jag, icke heller att jag ångrar det. Om jag träffade henne
skulle jag hängiva mig än en gång, hundra gånger åt min kärlek. Är ej
detta besynnerligt, här råkar jag i en konflikt.

Men nu, för att kunna tänka bättre, så låt oss säga att jag alls inte
skriver, utan talar. Men då behöver jag en åhörare, en man som hör på,
då går det lättare, låt oss säga en ung man, litet närsynt och lagom
lärd, och torr utanpå. Låt oss således antaga att den där träbocken,
som står vid spiseln, att den där träbocken är en kandidat, filosofie
kandidat. Det är eget att han just skall vara en sådan, en fix idé
av mig att det skall vara en som kan, som är fylld av all sådan
fåfänglighet varav man känner sig andligen balanserad, som Hartman
säger. Han kan sin logik alltså, den där träbocken, och sin filosofiska
propedevtik. Möjligen om han läst Kant litet, det syns då inte. Men
glasögon, glasögon har han. Och famför allt: han är stormsäker i
grekiska och latin. Med en sådan kan man umgås, fast man är obildad
själv, han liksom räcker för två. Kanske jag önskar honom så därför
att jag är så okunnig i dessa saker själv, men nej, egentligen är det
inte alls därför, vid djävulen om jag vet varför, men en kandidat måste
han vara. Trettio år, inte doktor, ty då kanske han känner sig för
solidarisk med samhället för att höra på mig, och inte lärare, för då
har han ett eget sätt, alltid sitta och undervisa i stället för att höra
på. Och nu är det fråga om allvarliga ting, liv och död, herr kandidat,
låt oss genast lägga bort titlarna! Du heter alltså Larsson, Träbock
Larsson, i vissa ögonblick har du drag som påminner om Hartman, ni är
väl inte släkt? Alltså: där sitter du och röker, Larsson, och känner dig
överlägsen för att du är vad du är, och här sitter jag och känner mig
viktig för att jag inte är som du är.

Tror du, att detta onda samvete jag nu känner över mitt förhållande till
Ziri, för exempel, tror du att det är fruktan för Gud? Vet du vad jag
tror: det är en blandning av den ovillkorliga sedelagen och rädsla för
helvetet. Med helvetet menar jag då allt slags straff, både här på
jorden och efter döden, som skall drabba oss enligt kristendomens lära.
Du ler åt kristendomen, akta dig du, du är inte så kvitt den som du
tror, en vacker dag, eller rättare, en förfärlig natt, upptäcker du att
mycket satt kvar som du trodde dig kvitt. Det man uppfostrats i, ser du
Larsson, det sitter i. Som tjära och löss sitter i. Men det kan också
sitta kvar till tröst i döden. Vi ska inte vara högfärdiga, Larsson!

Men stopp litet, låt oss undersöka om inte helvetesfruktan sitter som
botten under själva det kategoriska imperativet, du kallar. Vad säger
dom uppe i ditt samhälle, Larsson, om det? Jag har hört sägas att man
är rädd för att om nationen avkristnas, så tilltar osedligheten. Jo jo,
du! Ursäkta mig, jag skojar bara, du är ju modern och frigjord från
kristendomen och helvetet och ändå sitter du här och röker och är inte
ute för att begå lustmord på Skabb-Sara, som bor en bit härifrån, utan
du är ganska sedlig, Larsson, och har bara några få fästmör, av vilka du
väl så småningom gifter dig med en, och nån annan kandidat med de andra.
Men nu återgår jag till saken. Jag har alltså ont samvete för mina
felstegs skull, dessa felsteg kan jag inte bli kvitt, och det är därför
jag inte kan bli kvitt det där om syndernas förlåtelse. Tycker du det
skorrar i öronen så säg ändå ingenting, du är möjligen för ung ännu --
-- -- Nu skall du få frågan: tror du på syndernas förlåtelse? Skratta
inte, det är någonting i det, ändå? Mitt behov därav är åtminstone
verkligt, du erkänner det? Då finns det hopp för dig. Med mig är det så,
att jag känner mig nedsmutsad av det förflutna, hemlös i det närvarande
och fylld av skrämsel för det tillkommande. Jag tycker ej att jag kan
leva mer utan en genomgripande förändring. Och nu är frågan: vilketdera
är klokast, självmord eller syndernas förlåtelse?

Låt oss först tala om självmordet. Detta är möjligt endast med
förutsättning att man förkastar alldeles läran om en individuell
tillvaro efter döden, om vedergällning i en annan värld för felsteg i
denna. Alltså kan icke en på något sätt eller till någon del troende
begå självmord under fullt förstånd. Men nu är jag just en sådan där på
något litet sätt troende, fast icke fullt säker, jag kan ej komma ifrån
det. Således är självmordet ingenting för mig. Det skulle dessutom
bringa mina anhöriga sorg intill döden, och det har jag ingen rättighet
till, i all synnerhet som de kanske lidit och lida lika mycket som jag,
och ändå ej bringa mig denna sorg. Självmordet är ej för mig.

Återstår syndernas förlåtelse, men det är mycket svårt, ty jag är ju
bara en sådan där på något sätt troende, och så fort det gäller,
inställa sig tvivlen. Du har väl läst din teologi, så att du vet nådens
ordning? Kallelsen, bättringen, omvändelsen etc? Du vet att man till
sist, även om man går mycket gent till väga, måste tro att synderna är
borta, annars är de kvar. Vilket är logiskt betingat och klart. Ty
syndasmärtan består i känslan av att de äro kvar. Så fort man tror fullt
och fast att Kristus tagit dem på sig, då har man dem ju inte mer? Men
det är just detta jag inte alls kan tro.

Men vänta litet, låt oss nu undersöka saken, jag har liksom en liten
bekännelse att göra, och jag bekänner för dig, fastän du i grund och
botten bara är en träbock, kanske just därför, det går lättare, och
kanske du nu begriper varför du just skulle vara en sådan där vanlig
kandidat. Ditt förstånd är klart nog att du skall kunna uppfatta det
jag säger, men inte genomträngande nog för att jag skall behöva skämmas
för dig, du kommer aldrig att ana min riktiga och fulla uselhet, det
är förtjänsten med dig. Du har kunskaper men saknar erfarenhetens
förtvivlan, om du tilllåter uttrycket, och så är du inte känslig.
Jag har alltså en bekännelse.

Det är nämligen inte alldeles säkert att jag vill ha syndernas
förlåtelse. Vet du varför? För att jag ännu inte riktigt kunnat släppa
Ziri. Jag kan varken ha henne kvar eller släppa henne. Jag tänker ofta
på henne, och om jag börjar med att längta så där själsligt efter henne
så slutar det med att jag längtar kroppsligt. Du har väl haft flammor,
Larsson, så du vet hur det är, sådant begriper du åtminstone. Och du
förstår att jag inte kan bli en kristen så länge jag har en brottslig
förbindelse med en annans hustru? Jag tycker du nickar därborta, alltså
är du med på saken. Nu, kan du hjälpa mig att bli kvitt min lidelse för
Ziri? Kan någon annan mänska göra det? Nej. Kan Gud göra det? Ja, men
först fordras det att jag tror så mycket på Gud att jag kan bedja, men
det kan jag inte. Inte till den där guden som förlåter synder, men jag
tror på en annan, en som Hartman mötte på Jakobsgatan, och nu är frågan
den: förlåter även han synder? Men det är ännu värre, jag kan inte
alltid ens tro på Hartmans gud, och för resten saknar han personlig
karaktär, han är filosofens gud, men ingen fader att stödja sig till.
Rent ut sagt: det är min faders gud jag vill göra upp med. Och han finns
nog inte, eller vad tror du? När jag alltså varken kan tro eller ge upp
att tro, varken kan vara utan Ziri eller syndernas förlåtelse, vad
återstår, när jag inte heller kan begå självmord? Men om jag trodde att
döden vore döden, och att intet vore där bakom, att allt vore slut
därmed, då dödade jag mina föräldrar och mig själv och Ziri. Men jag gör
det inte för jag fruktar att det rymmes någonting bortom detta jordiska
vara. För mig kan detta jordiska således få bara ett namn: lidande, och
det där bortom: helvetet. Och detta är således vad som återstår mig
ifall jag ej kan få syndernas förlåtelse. Och nu skall jag strax hålla
ett litet tal om detta.

  _Om helvetet_

Jag ser på dig att du tycker jag är vidskeplig, men det är inte så
farligt. Min enda stora vidskepelse är att jag absolut antager en
individens fortvaro efter döden, emedan jag känner på mig att det är så.
Filosofiskt har kanske detta antagande inget värde, men jag är ingen
filosof, utan bara en syndare. Låt mig alltså ha den vidskepelsen att
jag tror att själen överlever denna min jordiska kropp! Nu frågar jag:
får jag vara i fred när jag är död, får jag vandra kring här i skogarna
som ett litet moln bland blommorna, har jag levat så att jag är värd en
så dräglig tillvaro som en ensam och oroligt kringvandrande andes, och
får jag välja vistelseort, och slipper jag frysa om vintern? Kan jag få
nåden att gå omkring häruppe under långa julmånader, när snön gnistrar
som miljoner diamanter och dessa nu grönskande berg står som rasade
borgmurar kring en osedd sagostad, bakom tingen? Får jag det, så vill
jag den gamla himmelen ingenting, ty Gud skall vara vittne hur jag
älskar denna jord! Jag är trött på människorna, och jag älskar jorden!
Men i mitt hittillsvarande liv har jag mest älskat somrarna, därför att
jag alltid varit så dåligt klädd på vintern och frusit så. Slipper jag
frysa bara, så skall jag be min faders gud att han låter mig stanna här
uppe i ödemarken, vinter och sommar, höst och vår. Jag skall gå omkring
överallt, på de gamla älskade ställena, och vara smekt av blomdoften
om sommaren och den isiga vinden på vintern. Men helst vill jag vara
ungefär som en människa, fast utan denna frysande, smärtfyllda, ständigt
matkrävande kropp, och jag skall vara en vildmarkens skyddsande, utan
sorg, utan bekymmer, låt oss säga i tusen år, så att jag får vila mig,
finna ro. Ser du, det är min salighet.

Det var himmelen. Men tror du jag kan få komma dit, har jag gjort mig
förtjänt av sådan nåd, jag som tagit min broders hustru, som hädat,
stulit, ljugit och vittnat falskt om min nästa? Jag som är så högfärdig
att jag väljer umgänge, jag som haft så många kvinnors kärlek och själv
givit intet, jag som -- som gjort allting? I min barndom började min
lastbarhet, små små hemliga, naggande synder åt på mig redan då. Har du
reda på det största eländet, den abnormt tidiga erotikens helvete? Vänta
du, jag skall berätta dig om helvetet, men låt oss ta det från början,
från början, min kära välmående kandidat!

Föreställ dig då några stycken små gårdar spridda kring några av dessa
berg, många många mil härifrån. Föreställ dig en stuga, gammal och grå,
med krusbär och vinbär och äppelträd kring knutarna. Därinne bor en
predikant, en finnmarksmissionär Mattson, en jätte till karl, mycket
from och mycket sträng mot sin hustru och sina barn, men också mycket
kärleksfull, jag bara tycker han är litet för sträng ibland. Han har
tre gossar i åldern fem, åtta och tio år, livliga, utrustade med snabb
fattningsförmåga och fantasi, litet bångstyriga som pojkar bör vara.
Fadern håller dem absolut isolerade från andra barn, han har i sin
ungdom varit en stor syndare och känner världen och vill rädda sina barn
från det onda, från alla frestelserna. Han bevakar dem kväll och morgon,
natt och dag, han ser till att icke ett av deras steg ej kan övervakas.
Och han tror att han lyckas. De är i alla fall tre stycken, de har
varandras sällskap, och mer behöver de inte, tycker han. Och somrarna
och vintrarna går. De är som sagt, fem, åtta och tio år. En dag händer
det något.

Vad tror du Larsson, det är som händer? Jo, två av de små, de äldre av
dem, gör odygd, försvarar sig med lögner och får stryk, förfärligt med
stryk, men inte på det viset att det skadar deras kroppar. Fadern piskar
dem med ris på nakna kroppen, på det vanliga stället, och då, under det
slagen haglar och lille Fredrik gråter och tjuter, blandas plötsligt en
besynnerlig känsla med smärtan av riset. Fadern vet ingenting om detta,
han slår dem för Guds skull och i Jesu namn på det lögnen må utrotas ur
deras unga hjärtan. Han begriper inte, han hör inte, att lille Fredriks
tjut blivit så besynnerligt dämpat, och just nu, när faderns hand
tröttas och han släpper den lille, så ser han inte att den lilles skam
och förskräckelse blandats med ytterlig förvåning. Hans glödande kinder
brinner som eld, och darrande i hela kroppen smyger han sig bort i ett
hörn, inte för att gråta ut, utan för att finna vad det är som hänt
honom, som gått rysning på rysning genom hans unga kropp och känts så
oerhört befriande och ljuvt och så helvetiskt smärtsamt på samma gång.
Matt och med glödande ögon sjunker han ihop vid muren och somnar.

Dagen därpå berättar han saken för Erik, som känt detsamma förr en gång.
Och utan att veta varför sitter de timme efter timme och talar bara om
kroppsaga, om ris och slag. Det kittlar deras nerver, det blir en
ständig njutning att låta fantasin leka med riset och den nakna
kroppsdelen. De förstår ingenting, de endast erfar.

I veckor och månader grubblar de över detta, och så tar frestelsen att
erfara detta ännu en gång överhand. I hemlighet smyger de sig bort till
skogen, det är mycket svårt och det gör ont, och var och en måste göra
det på sig själv, de skär små mjuka ris av ungbjörkar och lägger sig
nakna bakom klipporna och undrar bävande varför de gör så. Sakta,
varligt börjar det, ty det gör så ont. Men snart blir vällusten större
än smärtan, slagen faller tätare, armen slår tills den domnar och
befrielsen kommer! Förkrossade, medvetna om en förfärlig synd, ligger
de där och gråter, tills solen går ner.

Sedan känner de den stora misstanken av att vara annorlunda inrättade an
andra barn. Och detta förmörkar deras liv i ett år, varunder de då och
då faller offer för frestelsen igen. Då händer ännu något.

Det bor tre mil bort ett annat Guds barn med egna barn, en predikant,
och en dag hälsar han på i gossarnas hem. Han har en tioårig flicka med
sig, en robust varelse med irrande ögon och korpsvart hår. Även hon
uppfostras för sig själv, långt borta från synden och frestelserna. Och
Erik och Elsa sitter på trappan och solen skiner och där inne i det
dunkla helgdagsrummet sitter de båda gudstjänarna i ett fromt samtal,
trygga och förvissade om att de alltjämt håller sin älskade barn borta
från alla frestelser. Då säger Elsa plötsligt med en skamsen rodnad och
lysande ögon:

-- Säj, har du fått ris nån gång?

Erik rycker till och rodnar han också, det far som en blixtsnabb aning
om en kamrat i detta hemlighetsfulla och smärtsamt dunkla, men ändå
retande och eggande elände. -- Har du fått? -- Och du? -- Ja, då. -- Och
-- hur kändes det? -- Ä, så du frågar, du vet väl -- -- Har du varit
naken nån gång när du fått ris, jag menar? -- Ja, visst! -- Har du sitt
på när nån flicka fått ris? -- Nej -- klär dom av flickor också då? --
Ja, visst!

Med dunkla ögon och skamliga kinder sitter de där och viskar till
varandra, talar om hemligheter för varandra. Och de går nästa dag långt
in i skogen och lär varandra -- Det är egentligen varandras kroppar de
söker, men det förstår de ännu inte, de vet bara att detta inte är det
riktiga, att de gör synd. Och lille Eriks samvete arbetar och plågas med
detta under år som kommer, tills han lär sig att ha flickor. Men innan
dess hittar han en liten bok i sin fars bokhylla, med titel: Pilar mot
den förfärliga och hemliga självbefläckelselasten eller Ungdomens vän.
Och han lär sig i den boken att han varit på väg mot kroppsliga
sjukdomar och ett evigt helvete.

Ser du, käre Larsson, nu har jag liksom skildrat inkörsporten till det
jordiska helvetet, de våldsamma passionernas helvete för dig. Och jag
befinner mig för närvarande mitt uppe i detta helvete, fast underligt
nog är mitt huvud kallare och mitt lugn större just nu än det varit på
många år. Kanske det är den annalkande döden som ger mig detta lugn,
och måhända är det endast skenbart. Jag säger dig, jag behöver ej någon
himmel, annat än om det efter döden tillätes mig att vara fri från alla
dessa passioner och att få vara här i min gamla ödemark och utan att
hungra eller frysa få se årstidernas festliga marsch genom hedmarker,
över gröna ängar, näckrosfyllda sjöar och gula kärr. Men jag vet ej om
dessa våra nyssnämnda passioner stannar kvar hos kroppen. Och du förstår
vart jag är kommen, när du fattat den inledning till livet jag nyss
beskrev. Ty när detta hände i barndomen, vad tror du ej då har hänt i
ungdomen! Alltså, jag skall väl efter döden få lov att sällskapa med
de skamlösa, de plågade och lastbara? Jag har ingen rättighet, jag
lastbare, att få vila och ro för min frigjorda själ här i dessa granna
ödemarker. De moderna människorna säger att jag skall fortsätta mitt
liv i någon form till dess jag stridit ut med lidelsen och liksom gått
igenom skärseld. Ja, jag blir gärna teosof -- giv mig bara den enfald
som behövs!

Jag skall öppna fönstret -- nej, dörren, se ut där! Titta, har du sett
något liknande i alla dina böcker? Ser du Roussannas himmelshöga ås och
de becksvarta furustammarna som står skarpt och dystert mot den röda
kvällshimlen? Ser du hur natten bereder sig att gå stilla över kärret
med sina ångor av någonting friskt ruttet, om du tillåter uttrycket?
Vet du hur det är att sitta på Vagnbergets utsprång bland de skrovliga
klipporna en höstnatt under häftig storm och jagande skyar, när månen
skiner över all världen. Detta är dysterhetens och ödslighetens skönhet,
när man ser milsvitt runt om hur topparna böjer sig för stormen och
känner luftens hårda tryck mot klipphålan som en omfamning av vår Herre!
Det är mitt paradis, dit vill jag komma efter döden -- men jag är så
lastbar, ser du, jag får nog lov att stiga ned i avgrunden först,
eftersom jag tycks alldeles stå utanför syndernas förlåtelse. Och denna
avgrund är full av hundra tusen sådana som jag.

Vet du, jag är rädd. Allt detta är min stora feghet, och jag har så
starka anfall av fruktan inför det okända att jag ibland tror att jag
kommer att dö av skrämsel. Och dock är jag ingen feg varelse bland
människorna, och jag har ingen fruktan för döden i vanlig mening.

Och så en sak till: du har hört historien om Alexanders hammare? Ser
du, hammaren finns här, jag har den. Det är också en utväg, jag kanske
slipper dö, om jag i rätt tid tar fatt på denna hammare. Du förstår:
vansinnet. Nu hör också detta till mitt helvete, därför att jag inte
alls vet hur det är att vara vansinnig, jag funderar över arten av
sinnesförvirring jag då skall undergå. Och det är som kände jag mig
redan dömd till endera döden eller detta. Jag hade en dröm en gång, vari
en vithårig präst spådde mig döden inom ett år. Det var bara en dröm.
Och hör mig i alla fall: här på stället svär jag vid alla himlens
invånare och vid jorden jag står på, att jag aldrig tar upp arvet från
mina förfäder: Alexanders hammare. Aldrig någonsin. Jag har släktens
blod i mig, jag kan göra blodssynd kanske, jag kan dö i kampen för mitt
förstånd, men knackar aldrig sten!

Och nu, sedan jag sagt detta med så hög röst, känner jag mig plötsligt
svag och rädd, ty vad förmår min vilja mot hans, som Hartman en gång
talade med i anden? Jag bävar, jag är omåttligt rädd, och jag vet ej vad
jag fruktar. Allt det jag talat om fruktar jag, och dessutom mig själv.
Ty detta helvete, som jag beskrivit, det är endast jag själv. Men är det
därför mindre fruktansvärt?

Och nu har jag inget bruk för dig mer, herr kandidat Larsson. Jag vill
vara ensam och tyst, mycket tyst. Och du är numera återigen bara en
träbock som jag kan sätta en sotig gryta på när jag vill. Tack för i
kväll!"


16. Spökguden

  Med örat har jag hört Dig,
  men nu har mitt öga sett Dig.
      _Job_

Han förvånades över sitt eget lugn, men det föll honom ej in att detta
lugn kunde vara en sjuklig trötthet som stegrats till ett slags själslig
stillhet. Hans inre liknade nu en massa, ännu strax före sjudningen,
utan en märkbar rörelse ens på ytan. Nyfiket började han betrakta
hammaren, under det han lät dörren stå öppen så att vårsolen föll in
som om det tömdes hela ämbar med ljus över det svarta golvet. Detta var
således Nilenius' sista hälsning till David, här höll han i händerna
arvet från fäderna! Han strök sakta med fingrarna över den krossade,
taggiga kanten av själva slaget på hammaren. Man kunde sätta ett nytt
skaft på den, tänkte han, så kunde den användas igen. Sakta knackade
han den mot spiselkanten och lyssnade, men då blev han plötsligt rädd,
ställde undan hammaren i ett hörn och satte sig vid skrivbordet, där han
mekaniskt, med nästan en sömngångares rörelser letade rätt på papper.
Bläcket hade torkat ut, han måste skriva med blyerts. Då och då rätade
han upp sig och mumlade:

-- Jag måste tvinga mig att vara hård och lugn och inte tänka på detta.
Jag måste -- jag vill!

  Käre vän Hartman, skrev han slutligen med litet darrande hand, jag
  skriver till dig därför att jag är ensam och inte vet om jag uthärdar.
  Om du kan låna mig ett hundra kronor så att jag får betala maten för
  den sista månaden hos mina föräldrar, vore du hygglig. Kanske jag
  aldrig kan betala dem -- men vad betyder det väl nu? Jag tycker det
  är som om allting höll på att sluta.

      Din vän D. R.

Han tillslöt brevet, sedan han tillagt: skicka pengarna till mina
föräldrar, adress -- -- -- Sedan gick han ut till landsvägen. Han hade
ingen klocka, men av solen slöt han att gångpostbudet, som kom här fram
varje lördag på väg till Morås, borde vara här snart. Men han fick vänta
i två timmar vid vägen, varunder han satt på dikeskanten och rörde
kroppen fram och tillbaka, slött stirrande på vattenspindlarna och
grodorna nere i pölen, ty det var kärrmark. När han slutligen såg mannen
komma, reste han sig och gick emot honom. Gubben hälsade och språkade om
vädret och den långa vägen, tog upp frimärken ur väskan, smetade ett av
dem på tungan, viktig som om han varit en betrodd tjänsteman, och så
försvann brevet i skinnväskan. David hörde hans steg dö bort i gruset
medan han återvände uppåt åsen.

Han gick ej in utan strövade ända till källan i skogen, satt långa
stunder vid en sjöstrand och stirrade ut över vattnet och de vilda
stränderna. Det fanns massor av slätslipade, flata stenflisor vid
vattenbrynet, som han lekte med, och i bäckinloppet såg han musslor. Han
öppnade flera av dem med slidkniven och skrapade i skalen, som han sedan
kastade ut i vattnet. Om man skulle ta sitt eget liv, tänkte han, så
kunde det ej finnas lämpligare ställe än här. Där långt ute fanns en
stor sten i vattnet, han kunde vada dit ut och sedan hoppa från stenen.
Var det förenat med någon smärta att dö i vattnet? Han var knappast så
rädd för själva döden som för dödskampen. Nu tog han fram den browning
han alltid bar i fickan, mest i tanke på självförsvar, och såg på den.
Gjorde det ont just som skottet passerade genom hjärnan? Han mindes en
handelsman nere i byn som skjutit sig i huvudet och han hade levat en
timme efter skottet. Hade han då känt någon smärta? Var han själv då en
sådan vekling att han övervägde smärtan i ett dylikt fall? Fy fan! en
sån stackare en människa kan vara? Och så -- det dugde inte, far och mor
skulle aldrig överleva det. Men om han ställde till så att de trodde
honom omkommen genom olyckshändelse, då mildrades väl deras börda en
smula? Och varför satt han då grubblande så envist på det som han ej
skulle ha mod att utföra? Ty ville han verkligen dö? Bedrog han ej sig
själv, satt och lekte med självmordstanken för att ha något att fördriva
tiden med? Han log bittert för sig själv, det var tid på att gå
härifrån, solen sjönk på andra sidan bergen och sjön och en ensam trast
spelade i en gran ute på Hällandsudden. Annars var det så tyst, så tyst,
bara en och annan liten blyg våg plaskade mot land och sländorna for av
och an och kom nära och tittade på honom. Sakta steg han upp och gick
emot stugan.

Det första han såg när han kom in var hammaren, och med en svordom tog
han den och kastade den ut genom dörren. Han makade bädden till rätta på
golvet, men saknade mod att lägga sig, tände lampan, fast det ännu var
ganska ljust, och försökte läsa. Han tog Mäster Eckharts predikningar
och stavade sig långsamt fram, det var på ett främmande språk som han
klent behärskade. Han lade bort boken en stund, gick och reglade dörren
noga, täckte för fönstret, såg sig omkring i det dammiga, oordnade
rummet och ryste. Var han då mörkrädd? Så tog han den gamla luntan igen
och läste halvhögt:

"Som du älskar, sådan är du. I det du älskar, förvandlas du. Älskar du
jorden, då är du jordisk. Älskar du Gud, då är du gudomlig. När jag
alltså älskar Gud, är jag då Gud? Det säger jag icke, men jag säger eder
vad skriften säger: I ären gudar -- --"

Hur skall det gå till att älska Gud? brusade han plötsligt upp för sig
själv. Jag känner att jag älskar mor och far, och kanske är det något
gudomligt i denna känsla. Varför säger Eckhart icke: du skall älska det
högsta du vet på jorden, eller, du skall känna kärlek till alla lidande,
eller till hela skapelsen? Men nej, det säger han icke, han sätter dit
ett ord i stället som för mig saknar varje betydelse: Gud. Vad vet
Mäster Eckhart om Gud? Ingenting. Vad är det som han kallar Gud?
Naturligtvis detta obestämbara, dunkelt förnumna Högsta. Detta är också
blott ett nytt ord. Konstnärlig känsla, rus, kärlek, allt detta välver
sig på djupet av de lidande själarnas hav, som gläder, lyfter, trampar
ner, pinar och krossar! Detta är Gud. Mor, som sätter fram den sista
brödkanten åt sin son. Hon är Gud. Men så menar inte Eckhart, nej, han
tror på en intelligent, personlig varelse, som själv känner kärlek till
oss alla. Och denne är det jag skall älska.

Han gjorde våld på sig för att bli lugn. Kanske, tänkte han, att Eckhart
känner det ungefär som jag, att han visst inte för sig själv erkänner en
intelligent skapare, en gud som tänker och handlar och hämnas, kanske
detta hans tal bara är en formel varunder han söker få fram något av det
medlidande, den stormande kärlek till hela världen som är Eckharts egen?
Ja, ja, talet om Guds kärlek blir en avloppsväg för den känsla som
annars skulle spränga sönder mannen.

Han slängde bort boken och kröp ned på bädden, men lät lampan brinna.
Jag känner mig bestämt lugnare än förr, tänkte han, men också liksom
stelare. Vad kan det vara? Men om en stund föll han i en underlig
halvsömn, som då och då avbröts, men så småningom blev allt djupare.
Det var den kroppsliga tröttheten som blev övermäktig. Han hade gått så
mycket och ingenting ätit på så länge. Han sov oroligt, kastande sig av
och an.

Han vaknade och kände sig förunderligt ivrig att komma upp och han
smög sig, tyckte han, halvklädd ut i den skumma natten, sökande efter
hammaren. Han ryste, men han måste, han var rädd, att annars skulle
gamle Alexander komma och hämnas på honom. Han bar in den och lade den
bredvid bädden, han kände sig rädd, och hammaren var i alla fall ett
vapen. När han fann sig liggande halvnaken på bädden trodde han att han
drömt även detta, men hammaren låg ju där. Var han ännu ej vaken? Han
gnuggade sig i ögonen och satte sig upp, smekte hammaren med fingrarna.
Du är ändå min, mumlade han, jag skall inte överge dig mer. Han sjönk
ned, kände sig besynnerligt kall om huvudet och tycktes somna.

Om en stund låg han och stirrade på en underlig skepnad som stod på
golvet ett stycke från bädden. Han kunde se ett par vita skor, så vita
att de var nästan skinande. Hastigt gjorde han en rörelse för att kunna
uppfatta ansiktet, men ett litet jämrande rop undföll honom. Det fanns
bara en kropp, men intet ansikte, ty varelsen hade ett kolsvart skynke
kastat över axlar och huvud, så att dess övre del liknade en stor svart
kägla. Men han uppfattade att huvudet vred sig och vaggade under detta
svarta omhölje. Detta var ohyggligt, han satte sig upp och försökte,
stirrade som om han velat med blicken genomborra omhöljet. Det fanns
intet mer av skepnaden som var skrämmande, bara det att ansiktet måste
vara förfärligt, eftersom det var dolt.

Nu sträckte den besynnerliga varelsen ut handen och tycktes peka på
Alexanders hammare, som låg på golvet. David försökte tala, men rösten
svek honom alldeles, han kämpade efter luft, och äntligen fick han fram
det. Han reste sig häftigt upp från trasbädden.

-- Jag drömmer -- jag drömmer! ropade han vilt. Men gestalten stod kvar,
han såg så förfärlig ut i det blandade skenet från dagern där ute och
lampan som ännu brann. Och plötsligt tyckte David att all hans rädsla
gav efter, han blev ond.

-- Hör nu, jaså, du är här, du kom ändå till sist! Jag har bedit till
däj som barn många, många gånger, och sen jag vart man också har jag
bedit men du kom inte. Du var väl högfärdig, kan jag tro! Du tänker
skrämma mäj nu, men det går inte, ser du jag skall slå huvudet av dig
med Alexanders hammare! Vill du föra mig till helvetet? Det finns inget
helvete, så nu vet du det! Du är en stor stackare, det är du, ha, ha!
Men vill du inte höra hur dina älskade barn har det? Tror du inte jag
känner kärlek till dina barn? Men inte till däj, hör du det! Ty att
känna kärlek till alla dina barn, det är ju det högsta, det finns intet
högre. Du är själv inte alls så stor som kärleken, du!

Han tyckte att gestalten kom framåt och med ett skrämt skrik sprang han
till ett hörn av rummet, med hammaren i handen. -- Du får inte ta mig
innan jag talat, hör du! Du har väl andra att gå till än mäj, bara en
mil härifrån bor Skabb-Sara, du känner väl Skabb-Sara, som alla är så
elaka åt. Varför har du skapat Skabb-Sara? Då var du dum. För hon har
nio barn utan far och ingenting att äta, och hennes kjortelfåll, den är
inte av stjärnljus, som din -- hennes är en enda skålla av bara löss!
Jo, du! Sen kan du gå till Lax-Kerstin, det är också en av dina dårar,
hon är sjutti år och så ful och så fattig att det kan du inte göra dig
en föreställning om. I kyrkan går hon. Men vet du, hon har alldeles
fyrkantig kropp och rinnande ögon, men hon har karlar hos säj, dom där
rallarna som du skickat till Parjala att gräva kanalen, dom ligger hos
henne och betalar en krona åt gången. Det lever hon på. Vill du döma
henne för det, hon skulle svälta ihjäl annars! Gå dit, gå! Det är inte
bara jag som är eländig. En sån fattigvård håller du oss med! Och så kan
du gå till den där mannen med snörena -- som Monna Lisa -- -- du har
många, många, och du vill jag skall tacka dig för allt!

Han smög sig sakta fram mot detta tysta, skrämmande väsende och han
skakade till som av köld, sedan skrattade han.

-- Hör du, vad är det egentligen med ditt ansikte, eftersom du jämt går
med ett skynke över det? Jag har sett dina barn och en stor del av --
dina välsignelser har jag erfarit -- och sett -- dina gärningar! Nu vill
jag se hur du ser ut i ansiktet. Tag bort skynket, hör du! _Tag bort!_

Ursinnigt störtade han fram och rev slöjan från ansiktet, såg in i det
och blev sedan stel i hela kroppen. Han skrek till högt, högt, och sedan
blev det alldeles mörkt omkring honom, och han låg mycket stilla mycket
länge.

När han vaknade var det morgon. Matt, men dock i stånd att gå upp och
röra sig, tog han, utan att veta varför, den gamla hammaren och smög
sig ut och gick sakta nedåt landsvägen. Hans ansikte var uttryckslöst,
endast oroligt sökande irrade ögonen hit och dit, då och då skakade han
på huvudet. -- Jag såg det, jag fick se det, mumlade han. Om en stund
småsjöng han för sig själv: jag såg det, jag såg det, jag har sett --
-- --

Han kände sig trött och satte sig invid en sten vid vägkanten. Han höll
hårt omkring hammarskaftet och plötsligt rann honom en vers i minnet.
Han ville sjunga, han kunde ju sjunga så bra, och han kunde knacka
takten med hammaren mot stenen, bara litet, det gjorde ingenting, och
hör hur det klingade, när han sjöng:

  _Där i min natt och stora synd jag övergiven låg,
  igenom mörkrets tunga vägg Guds anlete jag såg_
        -- -- --


17. Lovsången

En främling som var mycket fint klädd och hade hasselbruna ögon och en
mycket hög panna och såg ut att vara omkring fyrtiofem år gick sakta upp
mot Efraim Ramms stuga. -- Hans föräldrar måste vara döda av sorg nu,
tänkte han, varför går jag då dit? "Den i söken är icke här" -- -- och
vill jag då se honom? Skall han känna igen mig? Där är alltså stugan --
låt oss då sitta ned -- han talade högt med sig själv som till en kamrat
-- låt oss sätta oss här i skuggan -- vad är det jag har hört om honom
-- vad har jag då hört? Han kände på sin panna, den var fuktig av svett
fast vinden var sval. Nu går snart solen ner -- nu snart går den ner! Å,
jag kan förstå att man blir -- -- en sådan om man växer upp här! här är
så vackert att här bor sannerligen Gud! Jag Karl Herman Hartman förstår
detta fast jag bara är en stackare. Och jag har ett brev i fickan från
henne -- från henne.

Stugan låg på en hög ås under några jättelika granar och nedanför var en
långsträckt dalgång där tre tjärnar blänkte i rad. De fjärran bergen var
så blå som stål och de bruna myrarna slingrade sig som ormar kring dem.
Koskällor skramlade i fjärran och svalorna flög lågt.

Han reste sig och gick fram till stugan. Det såg ut som om man redan
lagt sig därinne, de snövita jalusierna var tätt dragna för fönstren.
Kunde man då sova härinne trots allt?

Då hörde han plötsligt slagen av en slägga och spratt till. Han följde
stigen åt det håll varifrån ljudet kom och smög sig sakta fram till
stället. Det var en liten uthuggning i skogen, full av granit- och
kvartsblock, och mitt ibland alla stenarna satt David, iförd endast
byxor, skjorta och en grå arbetsrock. Om Hartman ej vetat att han var
vansinnig skulle han ha tagit honom för en stenarbetare. Ivrigt och
sökande utvalde han vissa stenar, lade dem på en större och slog sönder
dem med hammaren, för varje gång tycktes han noga undersöka brottytan,
som om han sökt efter någon sällsynt bergart.

Hans ansikte var mycket ivrigt och mycket oroligt, men när han emellanåt
liksom vilade sig och torkade svetten ur pannan, tyckte Hartman att han
liksom fick ett klokt, eftertänksamt uttryck.

Han gick fram och ropade hans namn, varvid David såg upp rädd och skygg.
Han tycktes inte riktigt erinra sig vem den främmande var, men han reste
sig och kom emot honom utan att hälsa.

-- Sätt dig, sade han nervöst, du är översteprästen. Ty om någon gjort
en synd till orenhet, så att han är oren enligt guds lag, då skall han
taga två turturduvor och två unga duvor och gå till prästen och han
skall offra dem till ett brännoffer -- så att den orene blir ren --

-- Känner du inte igen mig -- Hartman -- minns du inte -- säg, minns du
Ziri? frågade Hartman förtvivlat för att försöka väcka hans förnuft.

David såg förvånad på honom. -- Du vet då inte att jag har sett honom --
jag har sett ansiktet. Men han hade inget hjärta. Det är Hans hjärta jag
letar efter här i stenarna. Tror du inte att Guds barmhärtighet finns
här? Men säg mig att jag bliver ren -- om en -- två -- tre dagar -- men
till dess skall jag vara utom lägret, säger Herren! -- -- Men tyst nu --
David bleknade plötsligt och lutade sig mot sin slägga -- de sjunger --
de sjunger däruppe!

Och Hartman var nära att sjunka ihop av rörelse, men han behärskade sig
och lyssnade. En sång kom däruppifrån stugan, två gamla röster sjöng,
den ena var en gubbes, skälvande och tunn, den andra, troligen moderns,
litet fylligare. De teg bägge och lyssnade, men plötsligt började David
sakta gnola med och knackade varsamt takten mot en sten med släggan.
Fallande och stigande och vaggande slöt sig de två rösterna däruppe
liksom intill varandra, stödjande och bärande varandra ut i vinden och
vårnatten och doften av granbarr och klöver, och blandade sig med surret
från humlorna och de små klingande slagen av släggan:

    _O Gud vi tacke Dig för att Du gav och tog!_
  _I kärlek sträckte du din hand mot den som så du slog._
    _För oss till sist till dina hus i frid,_
    _giv oss en var en ren ovansklig skrud --_
      _ty trefalt lovad, lovad vare Gud!_

Men då sjönk David ihop i våldsam, befriande gråt -- De tackar honom,
de tackar honom för allt detta! snyftade han.

       *       *       *       *       *
           *       *       *       *
       *       *       *       *       *

  [All English text is as in the original.]







*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK DAVID RAMMS ARV ***


    

Updated editions will replace the previous one—the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for an eBook, except by following
the terms of the trademark license, including paying royalties for use
of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for
copies of this eBook, complying with the trademark license is very
easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation
of derivative works, reports, performances and research. Project
Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may
do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected
by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark
license, especially commercial redistribution.


START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase “Project
Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg™ License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™
electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person
or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the
Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg™ License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work
on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the
phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

    This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
    other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
    whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms
    of the Project Gutenberg License included with this eBook or online
    at www.gutenberg.org. If you
    are not located in the United States, you will have to check the laws
    of the country where you are located before using this eBook.
  
1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase “Project
Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg™.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg™ License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format
other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg™ website
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain
Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works
provided that:

    • You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
        the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method
        you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
        to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has
        agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
        Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
        within 60 days following each date on which you prepare (or are
        legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
        payments should be clearly marked as such and sent to the Project
        Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
        Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg
        Literary Archive Foundation.”
    
    • You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
        you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
        does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™
        License. You must require such a user to return or destroy all
        copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
        all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™
        works.
    
    • You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
        any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
        electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
        receipt of the work.
    
    • You comply with all other terms of this agreement for free
        distribution of Project Gutenberg™ works.
    

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of
the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set
forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right
of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg™
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™

Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s
goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg™ and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West,
Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up
to date contact information can be found at the Foundation’s website
and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread
public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine-readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state
visit www.gutenberg.org/donate.

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our website which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org.

This website includes information about Project Gutenberg™,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.