The Project Gutenberg eBook of Mythologia Fennica, by Christfrid Ganander

                   FÖRKLARING
                      ÖFVER
      De NOMINA PROPRIA DEASTRORUM, IDOLORUM,
               LOCORUM, VIRORUM &c.
                      ELLER
   Afgudar och Afgudinnor, Forntidens Märkelige
     Personer, Offer och Offer-Ställen, Gamla
           Sedvänjor, Jättar, Troll, Skogs-Sjö-
                    och Bergs-Rån m. m.
                       Som
   Förekomma i de äldre Finska Troll-Runor, Synnyt, Sanat,
        Sadut, Arwotuxet &c. samt än brukas och
                  nämnas i dagligt tal;

                 Til deras tjenst,
  som vela i grund förstå det Finska Språket, och hafva smak för
           Finska Historien och Poësin,

         Af Gamla Runor samlad och uttydd
                       Af
          CHRISTFRID GANANDER, Thomasson
              Philos. Mag. & Sacell.

MYTHOLOGIA

FENNICA.

        Tro-Tjenare och Professor
               i
     Vältaligheten och Skaldekonsten,
              vid
        Kongl. Åbo Academie,
      Högädle och vidtberömde,
      Herr Mag. HENRIC GABRIEL
              PORTHAN,

Med hvad berömvärd nit, beledsagad af de vidsträktaste insigter, Herr Professoren sökt uplysa vår Finska historie, updaga landets ålderdoms minnings-märken, granska, upodla, tilöka och fullkomna Finska Språket, samt stadga dess poësie, därom vitna Herr Professorens utkomna arbeten, som icke allenast äro kända och högaktada innom eget land, utan ock med bästa loford emottagne och granskade af de lärde i Göttingen, London och Pettersburg, samt flerestädes; hvarigenom Hr. Professoren altså hedrat sig sjelf, sin fosterbygd och sina landsmän, samt förskaffat vårt Finska Språk all aktning.

Utom dess har Hr. Professoren satt sine Landsmän i en berömlig medtäflan, at upodla och lära bättre känna sit Landsspråk, som härtils blifvit föga agtadt.

Herr Professorens outtrötteliga Bref-växlingar och täta resor, hafva alla syftat därhän, at befrämja et så lofligt andamål.

Jag, får min del, har förmon, at härmedelst offenteligen tacka Herr Professoren för, nu snart i 21 års tid, gunstigt, så munteligen som skrifteligen meddelte underrättelser och upmuntringar, at fortfara til Finska Litteraturens förmon.

Denna Finska Mythologie, som til större delen är samlad af Hr. Professorens egna skrifter, både trykta och i handskrift varande, mig gunstigt meddelte, gamla Finska Runor, tilägnas vördsammast hel och hållen Hr. Professoren, såsom et vedermåle, huru jag använt Finska Vitterheten til fördel, de undervisningar jag haft äran, at handfå af Hr. Professoren.

Tillika utbeder mig ödmjukast, at detta må få blifva til evärdelig åminnelse af den agtning, hvarmed har förmon at framhärda Högädle och Vidtberömde Herr Professorens

Finska Mythologien är, så vål som alla andra folkslags, inveklad i många mörka sagor och berättelser om Landets fordna Gudar och Gudinnor, med tillämpningar eller allusioner til naturliga händelser och borgerliga förrättningar, som behöfva sin utläggning och förklaring, hvilken bäst vinnes af Finska, så kallade, gamla troll-Runor; då de jämföras med hvarandra, och til hjelp tages andra Nationers Mythologie.[1]

Våra Finska Runor likna mycket i det Mythologiska eller Fabelagtiga
Ovidii Metamorphoses; som ses i synnerhet under namnen Luonnottaret,
Louheatar, Joukawainen o.s.v.

Våre Finnar voro dock ej ensamma de, som nyttjat detta sätt, at föreställa höga sanningar, om Gud, verlden, dess skapelse, naturens ändringar och verkningar, tingens uphof, själens odödlighet, et tilstånd efter döden i et glädje- eller plågo-rum m.m. under förtäkta ord och i liknelsetal, som, för deras sinlighet, bättre kunde fattas och, i brist af skrifkonst, i väl sammanhängande Runor, i minnet bibehållas, alt ifrån hedentimma til närvarande tid; utan nästan alla Slägter på jorden hafva älskat dessa sinnebilder och mythiska sagor. — Alla hedningar hade en otalig mängd af Gudomligheter.

Nästan alla ting i naturen, dalar, berg, trän, vatn, luft hade sin egen vålne, eller, om man skall så säga, Gud.

De Ægyptier, den äldste och lärdaste nation, tilbädo Osiris,
Isis, och en outsägelig hop af apor och andra djur.

Phænicierne, de störste handlande i gamla verlden, ärade Baal, Baalsemen.

Så trodde ock de Araber och Indianer; och et tallöst antal af Gudar, af större och mindre rang, hade de visaste folkslag i ålderdomen, de Græker och Romare.

Dock tillade de sine Gudar och Gudinnor de största och gemenaste laster; såsom, ägtenskaps-brott, afvund, hämd, ondska och grufsamhet, som voro deras vanliga dater, hvilket Homer, Aristophanes och Æschines ådagalägga. Til exempel kan Jupiters och Junos äfventyr vara nog tilräckeligt bevis.

Ehuru de äldste Scribenter, Herodotus, Plato och Aristoteles, antaga den äldre tidens berättelser för helt sanfärdiga och i egentelig mening, och hafva så trodt dem, som de berättas; så hafva dock sednare tiderne ansedt dem för kloka fabler af Allegorisk betydelse, och de vise hafva gjort dem til Physiska eller Moraliska vehiclar, och formerat deraf Philosophiska sanningar, klädde i sinnebilder och Mythologiska Sannsagor. Zeno, den Stoiska Sectens stiftare, var, som det synes, den förste, som utveklade sanningen ifrån dess lindor. Cicer. N. D. I: 14. II: 24. — Närmast bidrogo därtil de Platoniker, efter Christi börd i det 3:dje och 4:de århundrade, hvilka, til at afhjelpa den insmygande hedendomen, förvandlade desse fabler i Allegoriska hölsor, som gömde de högsta sanningar.[2]

Jag kan icke undgå, at här anföra något af det Hr. Abboten och vice Presid. m.m. J. Fr. v. Jerusalem i sina Betraktelser öfver Religionens Förnämsta Sanningar, angående denna sak, skrifver: 2. Del. sid. 15. Hvarföre skulle Stjernorna allena vara upfylde af Gudomlighet? Någre menniskjor hafva framför andre så utmärkt höga egenskaper, at de omöjeligen kunna härstamma af naturliga människjor; deras ande måste vara af högre art, och de således vara en högre Guda afföda. Efter döden återtaga de sit rum ibland Gudarne; dock behålla de altid utmårkt böjelse för deras förra fädernesland och äro dess Skyds-Gudar t.ex. S. Niclas i Ryssland, Wäinämöinen, Ilmarinen i Finland.

Luft, haf, floder och vädret äro i den grofva menniskans ögon, som icke känner naturens lagar och dessas gemensamma ändamål, så många särskilde magter, som til deras verkningar icke bero af hvarandra; hvarföre skola ock icke de vara fulle af en lika osynlig kraft? — Åter igen nye Gudar — Deras storhet är väl sins emellan åtskild, men de äro sjelfrådande i deras Herradömen, och måste altså blifva ombedne af Gudar och menniskor om deras välvilja. Juno nödgas gifva Æolus goda ord, när hon vil hafva storm på hafvet, och lofva honom til tacksamhet en af sina skönaste Nympher; Neptunus åter finner ganska illa, at Väder-Guden dristar besatta sig med hans element; och således blifver aldrig någon ande på dikter om Gudar och Gudinnor.

Uti Naturen och i hennes eget lefverne, vederfares den enfaldiga menniskjan både ljuft och ledt, både goda och förskräckande händelser, hvilkas närmaste orsak hon icke inser; alt detta kan icke komma af annat, än af sådane osynlige och verksamme väsenden. Så mycket flere blifva Gudarne; altid nye under-gudar, goda och illa görande spöken, vålnader och féer. Trettio tusend voro de redan vid Hesiodi tid. Och alle desse Gudar, så månge de åro, större och mindre, blifva altid människorna like: kunna altså icke dyrkas utan på människjo sätt och bibehållas i deras goda vilja, eller försonas; äro de icke för mägtige, kunna de ock för deras oginhet straffas, och förmås til mera tjenstfärdighet, medelst indragning af deras vanliga offer och lofsägningar. Augustus, at hamna sig på Neptun för en utstånden storm, vågade förbjuda, at uti en högtidlig procession bära hans bild med de öfrige Gudarnas.

Sådane äro Gudarne hos Homerus, sådane voro de hos de uplyste Romare, och sådane äro de i denna dag hos Samojederne och Villarne i Canada.

Sid. 17. Det enda man af dem begärte, var endast tilfredsställandet af närvarande behof och begärelser, samt at få veta sit tilkommande öde — — Dygdig kunde man sjelf vara.

Satis est orare Jovem, qui donat & aufert,
Det vitam, det opes: æquum mi animum ipse parabo.

Sid. 39. Genom många Symboliska föreställningar, som til äfventyrs skulle betekna vissa Nationale händelser och naturs verkningar, dem hvarken de eller deras mästare sjelfve mera förstodo, så väl som genom de mångfaldiga diktade små Guddomar och Andar, hade den gamle Religionens sanningar förlorat deras första enfald. Se vidare sid. 27, 40 och Apolog. Conf. Aug. p. m. 229.

Sammalunda utmärka våre Finnar i sin Mythologie ofta naturliga verkningar och orsaker, under flera Guda-namn, såsom til exempel, åskan med Ukko och Ilmarinen, Järnets uphof med Luonnotar — samt ådagalägga en mycken naturlig insigt i naturens kännedom, dels kraft och verkningar.

Sjelfve Götherne i sin äldsta Mythologie komma öfverens i samma idéer om troll i Berg, Sjöar, Dalar, Skogar, Resar och Jättar — som äro aldeles de samme med Romarenas, Grækernas och Finnarnes samt Lapparnes Mythiske varelser.

Vi hafve inga andra spår qvar til Finnarnes, såsom ostridigt de äldste[3] Nordens inbyggares, härkomst, regering och lefnadssätt, än dem man spridda och strödda kan komma öfver och blifva varse i Finska Mythologien, i Finska Språket och i landets uråldriga hemseder[4]

Så vål Finska ordspråk, som Runor eller Poëtiska Sånger, aldeles olika andra nationers, 8 stafvige Rythmer utan rim, gifva anledning at sluta om Språkets fordna häfd — i de förra, är folkets gamla Sedo- och Vishets-lära förvarad; de sednare eller Runorne angå deras Hedniska Gudalära, Metamorphoser, Theogonie, slögder, näringar, vidskeppelser m.m, — Därigenom at desse blott i allmogens minne många secler igenom varit bibehållne och först i nyliga tider, utur dagligt tal samt mundteliga sånger, blifvit fattade i Skrift, har händt, at de i et och annat tyckas vara försämrade; men i dem är ock mycket qvar, som en kännare af språket välbefogad fötter i jämförelse med det man i upodlade tungomål anser starkt ock vackert.[5] I gamla Finska Runor finner man ock, under regelbunden och Sinrik ordaställning, et med Allegorier, Metaphorer och flera sådana prydligheter lifligt lekande snille.[6]

Til at kunna därföre begagna sig af den äldre Finska Poësin, och med nytta, nöje och smak läsa våra Finska Runor, och igenfinna det höga, det vackra, det intagande i de samma, är en Mythologisk kundskap oundvikeligen nödig, Finska Mythologien är en clavis poëseos Fennicæ. Lika så litet som Ovidius, Wirgilius och Homerus skulle förstås, och deras rätta mening, hvartil de alludera, inhämtas utom Mythologisk insigt, och kundskap om Romares och Grækers hemseder; lika så litet kommer man ock til rätta med Finnarnes Runor, utom Mythologie.

I den afsigt, at gifva ljus åt den äldre Finska poësien, har jag gjort den Mythologiske Samling, som jag nu ställer inför allmänhetens ögon, under det jag i flere år genomgått alla tilgängelige, och möjligen i landet existerande Runor, af hvilka jag tillika utplockat flere hundrade ord, til en vacker tilökning til et nytt Finskt Lexicon, med phrases, som nu äfven är under renskrifning.

Under en tid af några och 20 år, som jag samlat och granskat Finska ord, har jag väl blifvit varse, at flere ord til ljud och betydelse äro lika med Graekiska, men huruvida Probsten D. Nils Idman (l.c. p. 39.) rätteligen slutar, at Finnarnes Hedniska Gudalära varit til största delen Grekisk; hvilket däraf skulle bestyrkas, at de fläste Gudars namn äro i Finska Språket främmande och komma intet af Finska ord; det är något som jag, för min ringa del, anser vara betydande tvifvelsmål underkastadt; emedan de med samma skäl, i min tanka, kunde hänledas ifrån Hebraiskan, eller flere Europäiska än lefvande språk. Så väl Stam-orden i Finskan och ändelserne, hvilka äro Finske, som den Mythologiska. Genealogien tyckes bevisa motsatsen; härtil gömmer, at samma begrep, som Romare, Græker, Göther, med flere, sig gjort om sina större och mindre Gudamagter, hafva ock Finnarne. Dessutom äro någre Mythologiska namn verkeliga Stam-familiers, märkelige i lifstiden och efter döden ihågkomne personers samt än varande orters namn.

Hvad jag af Lappska Mythologien anfört, har jag tagit af et Manuscript, författadt af Danske Missionairen, Lenart Sidenius, och öfversändt ifrån Öfver-Sallsetter i Astafjorden d. 17 Oct 1728. til Kyrkoherden Johan Tornberg i Jukkasjärfvi och af honom til Probsten mag. Hinr. Forbus d. 1. Jan. 1728. Det är öfverensstämmande med en annan Dansk Missionarii Jöns Kijhldals berättelser.

1:o Til de Gudar, som äro allerhögst uppe i Stjernhimmelen, eller Öfver-Gudar, räknas Jubmel, Rariet, Radier och Rana-neida.

2:o Til Gudar, som äro lägre ned i luften, höra, Beiwe, Torden, Bjegs-olmai, Gissen-olmai, Akklikkes-olmai.

3:o Gudar, som äro på jorden, räknas Stor- och Lill-Junkker,
Leib-olmai, Kiase- olmai, Mader-akka och dess 3 döttrar: Sarakka,
Ux-akka, och Jux-akka, Saiwa- olmai, Saiwo-neides, Saiwo-serva,
Saiwo-lodde, Saiwo-gwelle.

4:o Underjordiska Gudamagter och Orter äro Jabmiaimo, Jabmi-akka, Nemagwelle, Rota, Rotaimo, Rota-landa, Jamikiatser; hvilka alla i detta Mythologiska Lexicon, under sina alphabeter, kommaa at utredas och beskrifvas, efter Danska Missionairen Sidenii upgifter i nämnde Mscr.

För den likhet, som fins i Lapparnes och Finnarnes Mythologie, såsom folks, hvilka synas vara af en Stam och extraction[7] få til Språkets, som fordna lefnadens öfverensstämmelse, (hälft som det är bevist, at Lapparne bodt förut i landet och Finnarne med dem äro befryndade) har jag velat förena bägges Mythologie; samt här och där i detta arbete jämföra dem med hvarandra; och hvarest ske kunnat, äfven visa då och då til den äldre Svenska Mythologien, hvarest

äfven förekomma, om icke samma och lika lydande Mythologiska namn, dock dylika idéer. Som hos de bägge andra; hvartil äröfringar, commerce och folkflyttningar måtte bidragit.

Af alla dessa 3, nu under Sveriges Krono lydande folkslags Mythologie, kan aftagas och lätteligen slutas til deras likhet i tänkesätt om Religion; at de trodt själens odödlighet och et annat lif efter detta; som kan ses då man efterslår Tuoni, Jabmiaimo, Manala, Kipumäki, Kivutar o.s.v.

Man skulle förmoda, at af denna Finska Mythologien vinna tillika någon uplysning i Finska folkets historie och geographie; då här och där anföras fordna Sedvänjor, af hvilka många än äro bibehållna, och någre orter blifva updagade, som förut varit föga kände.

At denna Mythologie må vinna det påsyftade ändamålet, at uplysa, samt dess mera trovärdighet och pålitelighet hos Finska vitterhets älskare, bör jag til slut upgifva de källor, ur hvilka jag hämtat dessa närvarande Mythologiska uplysningar, näml.

Af Ol. v. Dalins och Af Botins Sv. R. historie. Af Björners Brew om
Finnars, Lappars och Samojeders ursprung. Archtopolitani Disp. de
Religione & origine Fennnorum, Upsaliae 1728. Magist. Christ. Er.
Lencquists Disp. de Superstitione Veterum Fennorum — Aboae, Praes.
Prof. Eloqv. Hinr. Gabr. Porthan, edit. 1782.

Biskop Agricola har, som bekant är, i sina kända rim, nämnt Finska
Gudars och Gudinnors namn, dem jag ock, ehuru råbråkade, här uptagit.

Finska så kallade troll-Runor, hafva praesterat mig de fläste Mythologiske personers och orters namn, som förklarat sig sjelfve, genom det sammanhang som i dem träffats.

Denne Finske Mythologie tryckes i qvart-format, för at kunna framdeles biläggas det under arbete varande nya Finska Lexicon.

Om mine värde Landsmän och älskare af Finsk Vitterhet, kunna hafva häraf någon nytta, skall det vara mig en ogemen fägnad.

MYTHOLOGIA FENNICA

AARNI, en vålne, som tros ligga öfver gömda skatter i jorden; kallas Aarnion haltia, Aarni haudan isäntä, joka makaa Aarteen päällä. Då skatten nedlades, gjordes flere löften, såsom: at en röd tupp, eller 3 fårhufvuden, m.m. skulle offras åt Aarni haudan haltia, eller draken, af den som ville uptaga de gömda penningarna &c. Se Kratti. — Skattgräfvare hafva så väl här, som i Tyskland, hvarjehanda vidskeppeliga uptåg, då de leta efter skatter. Se Fresenii Past. Saml. om Skattgräfvande: de mumla, läsa troll-ord, kasta tärningar af bly, offra, bruka slagruta; och finna sig dock ofta bedragne såsom Alchemisterne.

Aarni ses om Solskensdagar, och nattetid vid eld, i skogar och på backar uptorka och skura sina möglade skatter; ofta höres han skallra sina Riksdalrar, då han är gunstig åt någon melancholisk penningekär.

Dock, oaktadt all vidskeplighet, finnas än ofta här i Finland penninge-gömmor, som blifvit af invånarena nedgräfde dels i förra seculo, då Wenäjän Räikkä, pelko wuosi var, eller Ryssens fiendtliga infall befarades, 1656. (Se Finska Ajan-Tieto), dels i sednare krigstider omkring 1713 til 21; kanske också af någon gammal Penninge-Gud, som af afvund och illvilja frivilligt nedgräfvit sina pengar och redbarheter, på det hvarken barn eller slägt måtte efter döden få någon del af deras svett och möda. — Ännu händer någon gång, at med notdrägter utur insjöar fås hela penninge-kistor, hvilket händt för någre år sedan i Pijppola här i Sijkajoki Socken. I Kemi och annorstädes har funnits, efter stora Ryskasegden och än i våre tider, i gropar nedgömd Spanmål i skogarne. Se Haltia.

Af Aarni, såsom rikedomars och skatters gömmare, synes _Arils_tider fått sit namn; såsom de äldste i verlden och de sällaste fordom varit i Jothanhem (Jothers, de Finnars land) långt förr, än Krake fådde guld och et så dyrbart mjöl dambade af Frodes qvarnar, mjölk lopp i floderne och ekarne svettades honing.

AATES eller Audes; en Finsk Drott, om hvilken v. Dalin säger, at dess dotter var gift med Wisbur, son af Wanlander och "Drifva, en dotter af Finska Höfdingen Snö eller Nieu; och vidare: Wisbur emottog efter Fadren Wanlander Upsala öde, och förlikt med Finska huset gifte sig med Finska Drotten Athes eller Aude den rikes dotter, som födde honom Sönerne Gisl och Audr (i Finska Krönikan kallade Gris och Amund), men snart förskjuten måste med dem resa hem; hvarpå Wisbur med en annan qvinna aflade sonen Domalder: den Finska Hulda gaf då åter förbannelser, med hvilka Gisl och Audr sändes til honom, at utkräfva åtminstone Modrens morgongåfva, som var tre stora byar och en guldkädja. Resan var dock fåfäng, oaktadt Gudarnas försäkran: at Ynglingarne från den stunden skulle sins imellan strida och guldkädjan en gång blifva en bane för den ypperste man i deras ätt. Modren Hulda ville med vidskeppelser fördärfva Wisbur; men sönerne gjorde det med vapen: de sköflade i Sverige och anstälte upror, hvarvid Fadren en natt blef innebränd vid år 340.

"Men Domalder, Wisburs Son af andra giftet, ärfde dock sin Faders rike tillika med kriget, hvarigenom han intog många länder och kallades Jota-Dolge eller Finnars förföljare. Finland kallades ock fordom Jätteland.

"Domalder blef offrad åt afgudarne för missväxt vid år 365. Denne hungers nöd orsakade en stor folkflyttning ur Skandinavien, Wiliner, Wendler eller Bergfinnar drogo ned åt landet in i Skåne, sedan anförde af Ajo til Småland, och vid år 370 til Gottland, samt sedan til Tyskland." Finnmarkken i Småland, och Gottländska Språkets sträshet, äro bevis til Finnarnes därvaro. Se Vinder, Joter, Jättiläiset, Drifva.

AHTI, En Sjö-rå, som gaf fisk och anropades af vidskeppelige Fiskare. Kanske Lapparnes Akte eller Ahti, den Lapske Afguden Stor-Junckarens Hustru, (Se Veden-emä) Finnarnes Akka. De Grækers Actæon, Pan, piscatoribus & venatoribus favens, synes vara den samma.

AHTOLAINEN, En stygg ond vålne; et troll, som bandt ormar om sina gärdsgårds-störar, i stället för vidjor. Ödlan kallas därföre i Runorne: Ahtolaisen aidan wittas.

AJATTARA, — Ajattarot in pl. Skogs-Spöken — Priapus. En ond förskräckelig vålne af könet i skogar: förvillade Skogsmän och jägare: nämnes i Finska Bibel-version i plurali 3 Mos. B. 17. v. 7. Ej pidä Ajattaroille uhrattaman — i Svenska öfversättningen: åt djeflomen — Se Hattara.

AKKA, Ukkos Hustru: en mägtig Gudinna, jämföres med J. Maria, och tyckes vara den samma i medeltiden. I Runor heter det om Mehiläinen:

    Pistä siipesi simaan,
    Toinen siipesi meteen,
    Akan wanhan wakkaseen;
    Tuo sitten simoa tuolta…

AKKA, äfven en Sjö-Råderska, Hafs-Fru: bodde vid et sund; hon kammade eller borstade sig, och då därvid hände at en tinne eller borst flög i sjön; blef däraf genom böljornes skummande en tomt-orm och metmaskar. Se Ahti.

    Akka Salmen Korvallinen
    Oli päätään sukiwa,
    Hapsiaan harjaawa,
    Pii harjasta pirahti
    Lawialle lainehelle,
    Selwälle meren selälle.

AKKA wanha Kaiwo-Keträ, en flitig käring i spånad och väfnad; planterade furun och tallar. Se Sämsä och Wennon-härkä.

AKLIKKES-Olmai, trenne Gudamagter hos Lapparne, lägre ned i luften, til hvilkas ära lördagen och Söndagen hölts helig. De fleste Lappar hafva helgat Fredagen Sarakka, Lördagen Rariet och Söndagen de 3:ne Aklikes-olmai til ära. Därföre när Lapparne hafva försedt sig med Fredags- Lördags- och Söndags-arbete, hafva de gifvit offer i förlikning. Sidenius.

ALAMAN-Järvi, samma som Aloen-järvi, Fennorum Lerna malorum sive
Styx; en eldputt, där elden fants sedan flere varp dragits; skall
finnas ytterst i Lappmarken, äfven af samma namn i Pudasjärvi,
Pedersöre, och Ilmoila Soknar i Österbotn &c.

Uti en gammal Runa, där det berättas om eldens upkomst, genom det at Ilmarinen flintade eld af en orm, säges, at gnistan flög keskelle Alaman-järwen:

    Iski tulta Ilmarinen,
    Wälkytti Wäinämöinen,
    Ylhännä Taiwoisessa,
    Eläwällä ennuxella,
    Kirjawalla kärmehellä,
    Kirpaisi kipuna yxi.
    Läpi Taiwoisen yhdexän,
    Taiwas puolen kymmenettä.
    Meni ajna mennesään,
    Wieri ajna wiertessään
    Keskellen Alaman järwen,
    Nieli tuon tuli Soroisen — —

ALOEN-järwi, Finnarnes Styx, i högsta Lappmarken. En eldpuss; där elden fanns i en sarf. Då Ilmarinen och Wäinämöinen slogo up eld, for en eldgnista i Alue-träsk, som deraf 3 gångor i sommarn uptorkades, så at Stengruset på botnet syntes. Där drogs sedan not, at upsöka elden; först med en not af bast, och man fångade väl fisk, men ej den hvari elden var; sedan gjordes en annan not af lin och hampa: J. Maria rodde och Wäinämöinen satt i styret; noten drogs mot och med strömmen; och då fångades en krampfisk; men hvarken Wäinämöinen eller Maria tordes gripa den. En svart karl 3 tum hög steg då up från hafvet, som hade stenskor, en hjelm af flinthårda hällen, långt hår til hälarne och skägg alt til midjan: han släkte med bara händer Krampfisken, fann i den en lax, i laxen en gädda, i gäddan en sik, i siken en sarf, i sarfven et rödt nystan, i nystanet eldstrimman och elden, hvars sveda och värk sedan manas och hänvises til Kipumäki.

ALWA-järvi, En insjö vid Kammola hemman i Wijtasaari Socken, där rudera funnits vid en källa af fordna tiders åbyggnader djupt in i jorden, vid hvilkas gräfvande flere blifvit illa betagne, samt sårade med blemmor och utslag på kroppen.

Denna Alwa-järwi insjö såsom ock Pudasjärwi Sjö äro förr besökte af Tavastlänningar för fiskeri: — Krono-skyttar hafva först nedsatt sig här på orten. Af de 3 första som här stadnat at bo har en hett H. Leppänen, den andra uptagit Urpela hemman vid Kiwijärvi Sjön, den 3:dje med tilnamnet Hassinen stadnat vid Alwa-järvi forssen, och förmenas, at alla desse varit Savolax-boer, hvilka uppå någon viss årlig ränta bekommit Kongl. tilstånd, at uptaga denna ort.

I en gammal Runa om eldens upkomst heter det: Tuosta tuo tuli soroinen, pahan tehtyä pirahti, Alwejärwen ala päähän — —

ALUEN-jarvi eller Ljemon-wesi, en så eldhet Sjö, at ock Sjöfoglarne där ömkeligen qvidde:

    Koskelot kiwuttelexen,
    Keskellä Aluenjärwen
    Tuon tuiman tulen käsissä,
    Waiwatessa walkiaisen.

AMUND den 6:te. Sextus Rex Finlandiæ, vestes pelliceas, quæ tum in usu erant, auro argentoque distingvi curavit, vestes autem corpori proximæ a capite ad calcem cohærebant. Messenius in Chronic. Finland. Mscr. Limnels Disp. de Tavastia p. 17. Praes. Hinr. Hassel, Aboæ.

ANTERETTOIN, Löylyn-haldia: en bad-patronessa, som förvarar sår, at ej värman i dem ingår. Se Auterinen.

AUTERINEN, Bad-qualme. Finnarne äro mycket rädda, at badångan skall gå i et öppet sår, hvarföre de hafva Löylyn Sanat eller Synty, som äro Signelser til bad:

    Löyly poika Auterinen,
    Auterettären tekemä,
    Hiki wanhan Wäinämöisen,
    Herran hengestä hywästä.

AUTERETAR & Auterinen: så kallas badet i Runor, och anses för botande och sundgörande Gudomligheter; ty Finnarne viste ej af bättre medicament än badstugugång.

ÄRJÄMÖINEN, en kall buse, med rimfrost, stel och skyf; härmed förstås en sträng alfvarsam vinter. Se Puhuri och Hyytämöinen.

BEIWE, Solen: Lapparne räkna Solen ibland sine Gudar, som äro längre ned i luften. — De offrade åt Solen, på det hon skulle skina väl och befordra gräsväxt och hvita Kreatur, samt åto gröt om midsommars qvällen Solen til heder; de offra ock åt Solen för åtskilliga Sjukdomar, besynnerligen för mangel på förstånd. Lenardt Sidenius.

CAJANA — De Gamlas Qvenland, eller Amazoners land, singeras hafva fått namn af Janus, en afgudabild, som nedslutit utför Ämmänkoski, då Finnarne ropat; Ca — Janus! Se Janus! jämför Qwenland, Qvenaström.

Cajana Slott är funderadt i K. Carl IX tid 1606 af Clemens
Eriksson, mot Ryssarnes anfall, 15 mil ifrån Ryska gränsen. 1716 in
Jan. intogs det af 4000 man Ryssar. Se Ol. v. Dalins Sv. R. bist. 3.
D. p. 562.

DOMALDER, Se Aate, Joter, Jätit. Domalder hämnades grymmeligen Finnarnes trolöshet emot sin Fader, däraf blef han kallad Jota Dolgi eller Finnarnes fiende.

DRIFWA, Finska Höfdingen Snö eller Nieus dotter af Fornjoterska stammen, Wanlands, den 6:te Upsala Konungens af Ynglinga Stammen, gemål; Wisburs moder, som hon födde i Finland; hon förgjorde sin man. Se Aate.

DUMBR, Konung i Öster- och Wästerbotn. Se Verelii not, ad Herv. S. p. 27. Han regerade vid pass A. C. 867. Messenii Scond. Illustr. T. X. p. 4. Pet. Nic. Mathesii Disp, de Ostrobotnia p. 3 & Stecksenii de Westrobotnia p. 15.

ERÄ-pyhä, offer-hälla i Orihwesi, af samma sorte som Lapparnes parse-ware, Se Uhri-paikka.

ESIWALDA, kallas all öfverhet af Finnarne. Grefve Bonde, i sit tal om Finnarnes härkomst uti Kongl. Vitterhets Academien, skrifver Aesiwalda, Som han deriverar af Asar, eller de sednare Nordens inbyggare, Som kommo från Asien under Oden den yngres anförande.

ETELÄTÄR, Sjelfva Sunnan-vädret, anses per allegoriam, som en ljuslig och vän Mö, och kallas Etelätär neiti nuori. Hon anropades af Hofslagare eller hästgällare, at svalka luften ifrån Östan och Wästan. Bön til henne lyder sålunda:

    Etelätär Neiti nuori,
    Ijätäk ijästä pilwi,
    Nosta lonkka luotehesta,
    Syrjin yhtehen syseä,
    Lomatuxen loukautak,
    Sada mettä Taiwoisesta,
    Sima pilwistä pirota,
    Teoxillen tehtäwillen,
    Panoxillen pantawillen

FORNIOTI eller Fernioti, är sammansatt af Jotun eller de Joter, som fordom var Finska folkets namn; härmed öfverensstämmer, hvad Suidas nämner om et folk, som kallades Iouthouggoi, hvilket synes hafva bodt i negden af floden Ister, som nu kallas Donau. Fornioter var Konung i Jättaland, som kallades Finland, i Qvenland eller Terra Amazonum beläget öster om hafsbotn. (Peringskjölds ättartal, Genealog VIII p. 86.) Se Kare.

I Swewernes ställe nalkades Nya Schyter från Mithridatiska bullren til Scandia.

En vördig Husfader Fornioter, förmodeligen af Jumalers ätt, nedsatte sig i en del af Jotnahem, som då kallades Kuenland, nu västra Ryssland, Finland, Österbotn. Se Athe.

FROSTI, en Finsk Kung. I K. Frostes tid gjorde Svenska Konungen Agne anfall på Finnarne. Sic enim Sturlesonius in vita Agni Expeditionem bellicam suscipiebat in Finlandiam, ubi proelium committebat cum Froste Rege Finnorum, quem superabat acie. Schefferus in Lapponia C. 6: p. 49, 50.

GYLPHO, Svensk Konung, men til sin härkomst en Finne, ty han var
Finska Konungen Ferniottis Sonason. Loccenii hist. Sv. Lib. I. p. 2.

HAARNI, et Ähkys tilnamn, it. samma som Aarni — — menes Haarni hautoja sywiä. R.

HAGA gods, Ugglarne tilhörigt, i Janakkala Socken i Tavastland; var först ämnadt til Slott. Et högt berg.

HAKOISTEN linna, vid Haga gård; en djup graf som där finnes, är märke därtil. På 2:ne ställen i Hattula, i Säxmäki och 1/4 mil ifrån Tavastehus emot Norden vid en liten sjö, ses ännu rudera af en mur, uprest af ofanteligen stora stenar, i nog lång sträcka; ehuru nu mera något lägre än tilförene.

HALLGRIM, en Reese, dräpt af Domar, i dess egen kula. Se Miehen-Syöpä och Kuippana.

HALTIA, en Rådare; ande, som troddes finnas särskild för hvar menniskja, hvar tomt, hus, skogslund, sjö, penninge-gömma och berg.

Denna tanka, om en rådande och en menniskja medföljande ande, har blifvit bibehållen ifrån äldre tider — Se om Petri ande Act. 12: v. 15. och i våra Symboliska Böcker är det uptagit i morgon och afton-bönerne.

Item: Haltia, är en menniskjas kynne och naturell samt hardiesse; t.ex. säges: Sillä on kowa eller hywä haltia, karhia luonto, han är modig, orädd.

Aarnen-haudan haltia, Draken eller Penninge-skratten, som låg öfvar nedgräfna skatter. Denne Aarnen-haudan haltia kan förliknas med Thrain i Svenska Mythologien. Et troll, som uti sin graf förvarade sin Rikedom eller en stor skatt, som därföre var svår at röra.

Denne var också efter sin död förskräckelig för den eld och rök, som han pustade ur sin graf; hvilket kan syfta på de lysgubbar (Errones, ignes lambentes), som synas på sådana ställen.

Weden-haltia, en ande i insjöar, som skulle blidkas af fiskare. Hans elaka anslag förhindrades genom själspeck, tran. Se Weden eukko eller Emä.

Wuoren-haltia hupia, en Hijen heimolainen, Hiisis frände, och Wäinämoises, Eldgudens, compagnon vid järnsmide.

HATTARA, paha hattara; en troll-kåna i gamla sagor; nästan samma som Ajattarot och Lemmas, v. infra. Kallas i Finska käringa-sagor paha hattara, för dess okynne. Item Hattarat, bångstyrige jättar och Himmels-bestormare. Hattaroita hallitseepi, håller styr på bångstyrige Rimthussar. Prov. Ei tiedä Jumalakaan kuinga kurjaa pitää, hattaraa hallitsee.

HÄRKÄ eller Mulli, En rätt märkelig Mythologisk Oxe, mycket lik de Separatisters och Chiliasters, hvaraf de tänka hålla et fett gästabud på jorden, utan tvifvel i sällskap med Troglodyterne, sedan de få et jordiskt herravälde.

Finska Runorne beskrifva denna Oxe ofanteligen stor, så at dess hufvud rördes i Tavastland och svans fläcktade i Tårneå. Dermed förstås altså förmodeligen Karlvagnen. Svalan flög en hel dag ifrån manken til svansändan, och Ickorn sprang en månads tid imellan hornen, utan at hinna sitt mål.

En liten svart karl slagtade honom, hvaraf fecks 100 såar kött, 7 båtar fulla med blod och 6 tunnor talg eller fett, hvaraf smörjor gjordes, därmed man läkte bränsår, m.m. Runan berättar:

    Hätkä kaswo kaunihisti (aliis, kainuhussa),
    Lihoi mulli lijotengin,
    Pää häly Hämeen maassa,
    Händä torkku Torniossa:
    Päiwä kauden pääsky lensi
    Häpeheldä hännän päähän;
    Kuukauden orawa juoxi,
    Härjän sarwein wäliä,
    Eipä wielä päähän pääsnyt,
    Ensingänä ennättänyt;
    Hajettiin Tappajata…
    Mies musta merestä nousi…
    Ensin wäänsi polwillensa,
    Sitten käänsi kyljellensä,
    Sijtä siirsi seljällensä.
    Saatijn siitä saalihixi,
    Sata saawia lihoa;
    Werta seitsemän wenettä,
    Kuuta kuusi tynnyriä;
    Täst on woitteet otetut,
    Tästä kahteet katotut,
    Jolla wihat wiskotahan,
    Tulen poltot poltetahan,
    Tulen woima woitetahan,
    Tulen pahat paratahan…

HÄRJÄN-pyry. En Ström, Hämeen Linnan takana, på andra sidan om
Tavastehus: förekommer i Runor.

HELAA, den årstid, då Pingst-högtiden infaller i Maji eller Junii månad, hvaraf Christi himmelsfärd kallas Hela-Tuorstai och Pingst Heluntai. Finska folket, i Synnerhet i Tavastland och Åbo anställa då lekar, Hiippa kallade, enke-lekar, m.fl. dansa kring eldar i åkrar och gröna parker o.s.v. Tyckes träffa in med Grækernes 'anthestaeion och 'agoa, arealia — hvarom Suidas. De lust-eldar, som på flere ställen i åkrar och på öpna fält göras, kallas på Finska Hela walkia, vid hvilka brasor de sig roa, i synnerhet i Tavastland uti Hattula Socken, med godt öl under musik och hoppande. Elden flintas ej altid up; utan tages med gnidning af trän, såsom villarna göra i Norra America. Detta sker hälft då man underhåller rök på åkern vid koernes fållande. En sådan eld anses för helig, och kallas på Finska Kitkan-walkia.

HELKA, utan tvifvel Helga, el. Olga, aliis, den heliga Helena. Finnarne beskrifva henne, såsom hywä, priski, warsin walittu waimo. d.ä. hon anses för en ganska god utvald Qvinna och vis Gumma, at, jämte Maria, dämma blodsår efter järnskador; Se Luonottaret, hennes döttrar. Hon anropades, at tilbinda blodsår, på följande vis:

    Tule tänne tarwitaan
    Helka waimo hempiätär,
    Tukis multa turppailla,
    Maan saroilla sammaltelek
    Reikeä rewennyttä,
    Peitä pienillä kiwillä,
    Ettei maito maahan pääse,
    Puna peltoon putoa.

    Kom hit, här behöfves
    Du väna qvinna Helka,
    Stoppa til med muld torf,
    Mylsja med tåteltafs
    Det uprifna hålet,
    Täck med små stenar,
    At mjölken ej må nedrinna,
    Den röda bloden drypa i åkern.

Kipumäki, hänvisa ock troll ofta plågorne. Deriveras af Svenska ordet Heel, som emottog dem, som ej voro märkte i tiden med Sverds (Geirs-uddi), och sägnade de döda, som lefvat väl.

HERHILÄINEN, (En Bålgetinge) i Runor; upkom då Karilainen stötte med sin häl i jorden. Se Karilainen.

HIIDEN eller Hijjen Emäntä; Hijsis Stygga hustru; af dess sträfva hår togs strängar til Wäinämöises nya och märkeliga harpa.

    Kust' on kielet kantelossa?
    Jouhista hywän orihin,
    Hiuxista Hijjen emännän,
    Weden wahoista walitut,

HIIDEN eller Hijjen HEIMOLAINEN, Hijsis Slägtinge och anförvandt. Wuorten- haltia Hupiat rectius, Upia, en som förvarar och gömmer malmstreken i berg — Bergs-rå.

HIJJEN-HEVONEN, en helfvetes Fri-trafvare, hvarpå troll och sjelfva Pesten skjutsades til afgrundens klippor. Pesten (Rutto) får denna skjutshäst på följande sätt:

    Lähe kumma kulkemaan,
    Maan paha pakenemaan,
    Ihosta alastomasta;
    Kyllä mä sullen annan kyyin
    Ja annan ajo hewosen,
    Jonk ej kynnet jäällä nuljak,
    Jalak räiskyk kalliolla,
    Sija tuonne kunna käsken,
    Otas Hijjestä hewonen,
    Warsa wuoresta walihtek,
    Kotiis männäxesi;
    Kuin sinä liet kyytiä kysywä,
    Anowa ajo hewosta:
    Tunnema sinua manoan,
    Ajoaxes hyvästi,
    Tuonne Turjan kallioon,
    Wuoreen teräxiseen;
    Aja sitten kalliot kowastik,
    Pesät Hijjen pelmuutak.

    Kotiisi männesästi
    Hijjen hirmu kankahia,
    Ikusseen helwettijn,
    Jost et kuulu kuuna päänä
    Ilman sinä ikänä:
    Mäne sinne kunne käsken
    Lapin sysmän synkiään,
    Pohjan pellon penkereen,
    Mäne tuonne kunne käsken
    Pimiäseen pohjolaan.

    Far tilvägs du underliga,
    Fly du landsplåga
    Ifrån det nakna hullet;
    Nog skall jag ge dig skjuts,
    En häst at köra med,
    Hvars hofvar ej flinta på isen,
    Hvars fötter ej snafva på hällan,
    Kör dit jag ber dig,
    Tag häst ifrån blåkullan,
    Välj dig en fola ifrån berget,
    Til din hemresa,
    Om du frågar efter skjuts,
    Och begärar en trafvare:
    Jag manar dig dit,
    Så at du må köra friskt,
    Dit til fjälls i Norrige,
    I ståhlhårda berget;
    Kör sedan hårdt på hällarne,
    Häf Blåkulls ugnarne huller om buller.

    Då du far hem.
    Efter blåkulls hiskliga sandmoer,
    Til den eviga afgrunden,
    Hvadan du ej hörs någonsin,
    Ej heller syns i evärdeliga tider:
    Far dit jag visar dig,
    In i Lappmarkens tjockaste skog,
    I nordens åkerbrink,
    Far dit jag ber
    I den mörka Norden.

HIJJEN-HIRWI, de Göthers Alpandir, et ohyggeligt djur, på hvilket Sigurd ridit. Peringskjöld gör det til en Elephant. I Finska Runor är det en elg; Hijsis tamde dragoxe. Af des tagel togs afven harpsträngar til Wäinämöises välklingande harpa. Hiwuksista Hijjen hirwen, karwoista merikateen.

HIJJEN-IMMI, en Hijsis hus-jungfru, en dugtig möja; också af dess sträfva tagellika hår tog Wåinämöinen strängar til sin harpa.

    Teki harpun hauwwin luusta,
    Kandelen kalan ewästä,
    Pani kielet kandeleseen
    Hiuxista Hijjen-immin,
    Jouhista uwet orihin.

HIJDEN-KIUKAAT, eller luolat, i Björneborgs Lähn, stora stenrösar eller Jättegrafvar, dylike, som ock finnas i österbotn; förmenas vara af Hijsis slägt och afföda upstaplade, dels nedfallne boningsrum, dels Grift-ställen ifrån Braane-åldren; hvartil märken funnits i de qvarlefvor af karl- och häst-rustningar, som ibland aska och bengrus träffats under desse stenhögar, hvilka finnas på ansenliga högder i skogarne — Se Jätit och Åbo Tidn. 10:de årgången för år 1783, p. 186 — och 9:de årgång, för år 1782, sid. 221 och följ.

HIJDEN-LINNA, et upstapladt berg, af Hijsi utsedt til Slott Paldamo
— Se Kalewan pojat.

HIJJEN-LINTU, i.e. Ampiainen, så kallades Getingen, och ansågs för en blåkulles fogel.

HIJJEN-PESÄT, Bergstrolls boningsrum, Se Hijjen-Kiukaat och Hijjen hevonen.

HIJJEN-WÄKI, alt Hijsis husfolk, en gruflig skara af plågoandar, som uphetsas af troll på dem de vilja illa. Voi Hijjen väki är en af små-svordomarne.

Hijsi hade et väl försedt hushåll: hus och hem, hustru och barn, hästar, hundar och kattor, som alle voro af et argt kynne och likadana med sin husbonde.

Hippa var en af Hijsis döttrar, som i lag med Kalma gaf brådtom åt tjufvar, at återhämta det bortstulna. Se Kipinätär; och alle föregående artiklar under Hijjen och Hijsi.

HIJLITÄR, En af skogs-dejorna i Nordanskog, som skulle förtaga svedan af brännsår. Hon anropades vid dylika eldskador således:

    Palon tytti pohjan neiti
    hiilitär Tapion vaimo,
    Tuo polwin porossa pyöri,
    ypenesä kyynärwarsin.
    Oris juoxi Pohjolasta,
    Jonk on lampi lautaisella,
    Wesi selwä selkä luula:
    Ottipa siitten hyytä,
    Otti jäätä jähdyttöä,
    Suusta pohjolan orihin
    Tuolla hyyllä hyyvvytteli
    Tuolla jäällä jäähytteli
    Paikkoja palaneita
    Lihan tuiki tullehia.

HIJSI, En mägtig Gud eller Gudinna, som fredade för skogsdjur, men var i sig sjelf förfärlig; dyrkades på flera ställen i Finland, hvarom än vitna orter nämnde efter honom, til åminnelse af dess dyrkan: t.ex. Hijden-wuori, Hijden linna &c. Hijsi är til namnet mycket lik de Ægyptiers Gudinna Isis, Osiris syster och maka, bägge födde af Saturnus; bonarum artium, morum & agriculturæ promotores.

Hijsi ansågs för en grufvelig stark Jätte, grym och förfärlig; hvilken dref Björnar och Vargar som lamb. Agricola säger: Hijsi metseleist soi woiton. i.e. Hiisi de feris largitus fuit victoriam.

It. med Hiisi förstås så väl Blåkullan, som Hin Onde, då det säges: mene hijteen, far til faners; mistä hijjestä se tuli, af hvilket elakt rum kom han? jo sen hijsi wei: woi hijsi toki, det var Hin — vox indignantis & admirantis.

Hijsi är af flere slag: 1:o Wesi hijsi, 2:o Mettän hijsi, 3:o Wuori hijsi eller Hijden wäki — desse alla, näml. vatn-, skogs-, bergsrån, tro trollen sig kunna uphitsa och utcommendera, at qvälja och plåga i synnerhet tjufvar, at göra en döf, blind, darrande, och med flere sjukdomar behäftad; en sådan önskan är denna:

    Ken katehen Kahtonowi,
    Silmin kierin kexinöwi,
    Ken kuujalla kuunnelwoo,
    Wälillä wäjystänöö,
    Hiijen hursti hurmehinen,
    Korwiin kohettuoon
    Korwin kuulemattomaxi.

    Ho som afvundsamt ser,
    Koxar med sneda ögon,
    Den som lyss på tåget,
    Lurar på vägen häremellan,
    Hin ondes blodiga duk,
    Må svepas om hans öron,
    Så at han blifver döf.

Hijsi eller Hijttis, anses för Hijsis fula och stygga boning. Et hiskeligit ställe; helfvete. Run. Hijden hijli huonet — Flere orter i Finland, hemman och sjöar bära namn af Hijsi — i Pijkis och i Paldamo Hijsi och Hijttis i Åbo Stad en gård, Hijdenala i Pemar, Hijttis i Janakkala, Kimito och Lojo, Hiiden kangas i Nousis, Hijden wesi och Hijden wainio i Wichtis &c. Se Kalewa.

HIJTEIN-KIRKKO, vid gamla Kunga-Sätet Saaris i Wirmo Socken, vid berget Isomäen wuori, Hijtein Kirkko, i.e. Templum Deorum sylvestrium; där finnas stenar satte i den ordning, som Tempel brukade grundläggas och upmuras.

HIJTOLAINEN eller Hittolainen, et elakt bergstroll af Hijsis familie, hvars sträfva hår förvandlades til ormar; hvarföre ormen titleras: Hijtolaisen hiuskarwa, Pannahaisen partakarwa.

HIPPA, (Ylimmäinen Metän Kuningas) Faunus el. Pan, den förnämste
Skogs-Gud, kanske den samme, som titleras Kuippana; skulle drifva
Skogsdjur i giller och fällor, hvarom han anropas således:

    Kuippana metän kuningas,
    metzä Hippa halliparta,
    Kulettele kultiasi
    Mieluussa mehtolassa,
    Käyttele hopeitas,
    Puhalla punainen lanka
    Poikki pohjolan joesta,
    Sini lanka siuwwauta,
    Tulla suurta tulla pientä,
    Wiljaa monen muosta,
    Kynttä kaiken karwallista,
    Lapin laajalta mäeltä
    Niin säs tu-u tuonnempata
    Laajasta lapin perästä &c.

    Kuippana du Skogens Kung,
    Du Skogens lustige Gubbe med skiftande skägg,
    Led dina guldvärda djur
    I den nöjsamma skogen,
    För an dina silfverdyra Kreatur, (i synnerhet Räfvar),
    Blås ut rakt dit röda garn
    Tvärs öfver ifrån Nordens elf.
    Svinga den blåa tråden (tvinna),
    At både stora och små djur må komma,
    Villebråd af många slag,
    Klordjur af alla färgor,
    Ifrån Laplands vidsträkta högder;
    Hämta dem längre ifrån,
    Ifrån det vidlyftiga Lapplands yttersta vrå. —

HILLERWO, en Utter-Gudinna, Saukon oma Emuu. Bodde vid forssar, bäckar och källor; Skulle gifva uttrar; kallades ock wejen ehtosa Emäntä; en rik och gunstig vatu-fru; dess man var Juoletar.

St. HINRIK, En Lärare ifrån England; kom til Sverige med sin Landsman Cardinalen Nicolaus Albanensis 1153, och blef af honom förordnad til Biskop i Upsala. Han fölgde med Erik den Helige til Finland, där han omvände och döpte många hedningar, och styrkte dem, som af Eriks vapen redan voro tvungne til dop och Christendom.

Men när Hendrik på Svenskt sätt ville gästa på et gods, som tilhörde Lalli, en förnäm Finne, och i ägarens frånvaro uttog det han behöfde, blef han af den förtörnade Lalli öfverfallen och ihjälslagen på isen i Kjulo träsk, först på året 1158. Lalli afhögg St. Hinriks tumm, hvarpå var en gullring, som flög på isen, men glittrade fram om våren, då den gjorde mirakel och en blind, som först blef den varse, feck sin syn igen. Samma tumm, är nu et insigne i Åbo Dom-Capitlets Sigill.

Detta dråp gjorde Henrik til en Martyr och uphögde honom til et Helgon. Påfven Adrian IV utgaf en Bulla, at St. Henrik skulle blifva Canonicerad, och d. 19 Januarii, kallad Hindriksmessa, skulle hans åminnelse heligt firas, och St. Henrik antagas til Sveriges och Finlands Patron. Hans graf i Nousis kyrka, tre mil ifrån Åbo, blef mycket besökt, Hans åkallan troddes bota sjukdomar och hela kropps bräkligheter. Dom-Kyrkan i Åbo blef invigd på Unikangar til hans ära, och hennes underlagde Bönder kallades St. Henriks Landtboar. St. Henriks bild i Lebens grösse fins af träd, med Biskops mitra, i Pedersöre kyrkas väkenhus.

HIPPA, en Skogs-Gud. Se Hiippa — En annan vid namn Hippa anses för Hijsis dotter, Som skulle plåga tjufvar, hvarom Runan säger: Hippa hijjen tyttäriä — warkahani wartaxi, omoani ottamahan. — Se Hijjen väki, Hijsi, Kipinäter.

HIRMU, en förskräckelig Jätte; fördref colique. Hirmu kourilla kowilla, kaikkiwallan kahleilla.

HITTAWANIN eller hittavainen, dref, lik en Jagthund, de rädda hararne fram; anropades som en Gudamagt, för at gynna Jagt och djur-fånge i Careln.

HITU, Hijjen neitosia eller Hijten. En orm-piga, en af Furierne. Ormen liknas vid henne: Hitu hijten neitosia, palmikko paulalle nojjan, hius rihma hijten nojjan — ormen trollens hårband, at fläta med.

HOMARIN Koski, En strid Ström med forss, som i Runorne dels nämnes vara i Sverige, dels tros vara Turkin rajalla, vid Turkiska gränsen.

HONGAS, En Nordanskogens Fru, skulle hålla styr på björnen, at han ej skadade boskapen:

    Hongas pohjolan emäntä
    Pane panta pihlajainen
    Nenän ympäri nykerän
    Kuin ei pihlaja pitäne
    Niin sä rautanen rakenna

HONGATAR eller Hongotar, n. pr. foem. En Skogs-nymph, Furuträns beskydderska; Björnens mor och amma; Hongonen dess man, Björns fader. Beskrifves såsom trumpen och tvär, waljo-waimo, bor i Romentola — Se Tapiola. Den grymma Björnens amma kan ej heller hafva mildt utseende. Om Björnen heter det i Runorne; Hongikosta sinun sukusi, Hongotar sinun sukusi. — — —

HOROGALLEN, en gammal Lappsk, af dem så kallad, under-himmelsk Gud. Kan äga likhet med oksgia, Bacchi högtider, som höllos på sky-höga berg, hvars Präster nämndes oksgenones, de där höllo sammankomster hjeltar och Gudar til heder. Suidas.

    Hölmä tuonelta tulowi,
    Maan alta manalan poika,
    Löyti suosta ruoste heinän,
    Teräs heinän hetteestä,
    Weipä Ilmarin pajaan,
    Itte seppä Ilmarinen — — —

HULDA, en Finsk trollkäring, hvilken berättas hafva förgjort Svenska
Konungen Wanlander — törhända Taciti Welleda, en jungfru,
som kunde spå, och Dalins weli öda, en af honom föregifven
Spådoms-Gudinna. Se Athe.

HURUS och hurus-wäinen, en välgörande Nymph, Wäinämöises dotter, hämmade blodfloder.

HYRYITÄR eller Hyryttär, n. pr. foem. af Panittares afföda, skötte elden i koppar-kettlar.

HYSE, en skogs-ande, rådande öfver vargar och björnar, samma som
Hijsi, Hysi dref skogs-djuren i vall.

Hysis häst eller Hijjen Ruuna var en underjordisk häst, hvarpå reds til blåkulla efter smörjor, då man blifvit sårad af järn: R. hikoowako Hijjen Ruuna, kastuuko Manalan karwas — — —

HYSISBORG eller Hijsi Slott i Öfterbotn, emellan Sotkamo och Paldamo.
Et berg med trappsteg. Se Hijsi, Soini.

HYYTÄMÖINEN eller Hyyhäröinen, den af is och snö rimmige och stele Pakkases Farfader. Vintern kallas Talwi poika Hyytämöinen. Hotades, at ej förr kyla tår och fingrar, än han islagt Wuoxen-forss, så at ingen droppa skulle drypa; äfven en qvinnas händer i deg-tråget och fålan i stod-qveden; kölden skulle höra til dessa orden:

    Pakkanen Puhurin poika,
    Talwi poika Hyytämöinen,
    Ellös kylmäk kynsiäni,
    Warpahiani palelek!
    Äskensä minuua palelek,
    Kuinkas kuiwat Wuoxen kosken
    Weden wuotamattomaxi,
    Akan kädet taikinahan,
    Wahtahan hewosen warsan.

IHARI, en forss uti Kangasala vid Pälkänä i Tavastland, som kom up 1604 vid Ihari by, då Sarsan koski flod torkades, hvaraf är detta ordstäf derpå orten: Ilkiä Iharin koski saatti Sarjan waiwaisexi d.ä.

Imunitis Torrens Ihari dum nascitur extra
Pauperiem peperit, qua pungitur incola Sarsae.

Vid. Christ. Limnel Disp. de Tavastia P. II. p. 24 & Åho Tidn. för år 1784. Se Inari.

ILKKA eller Ilkainen, Jacob, en bonde från Ilmola Socken i
Österbotn, anförare för Bönderne i Klubbe-kriget 1596 mot Claes
Flemming. Se Nujja eller Klupu- sota. Ilkka, är et Bonde-hemman
vid Ilmola Moderkyrka, straxt bredevid landsvägen.

ILMARITNEN, Wäinämöises yngre bror; Luft-Guden, öfver väder; samme med AEolus, rådde äfven öfver eld och vatn. Iski tulta Ilmarinen, wälähytti Wäinämöinen pimiäsä Pohjolassa. Han gjorde krigståg och färder lycklige. Ilmarinen rauhan ja ilman tei ja matkamiehet edes wei. Denne Wäinämöises Bror och Compagnon, var ock en god järnsmed och masugns mästare vid tack- och myrjärnets kokning — — — hvarom sjunges i Raudan Synty:

    Itte Seppä Ilmarinen
    Pani orjaat liehtomahan,
    Painamaan palkalaiset,
    Orjat liehto löyhytteli:

    Mitä mun tuleni tuopi,
    Kuta ahjoni ajaa?
    Rauta tungexen tulesta,
    Iso rauta lähteestä
    Emä rauta we-en nawoilta
    Kahteloo, kääntelöö:
    Hoss! sinua rauta raukka,
    Ettsäs silloin ollut suuri,
    Kuins tuotihin pajahan,
    Kuissas heilut hetteessä,
    Wenyt wehnässä tahassa,

    Sjelfver Smeden Ilmarinen
    Satte trälarne at draga bälgen,
    De legda, at krysta på (pusta),
    Drengarne drogo bälgen, at de flåsade:

    Redan den 3:dje dagen
    Besåg han sin ässjas botn (understa lag);
    Hvad godt förer min eld,
    Hvad drifver min ässja fram?
    Järnet tränger sig ut ur elden.

    Det stora järnet från källdyn,
    Moder-järnet ifrån vatudjupet.
    Han beser det, vänder om det:
    O! du stackars Järn,
    Intet var du då stor,
    Då du hämtades i Smidjan,
    Då du välde (gungade) i hängdyn,
    Var segt och tögdes såsom en hvetmjöls-deg,
    Uptogs obrukadt likt deg,
    Då jag föste dig in i ässjan (i masugn)

Finnarnes Ilmarinen beteknar ofta regnet, åskan och luften, såsom Josur eller Jupiter. I anseende til Smed-kunskapen kunde Ilmarinen anses för Swafnis, den Finska Vulcanus, ty honom blefvo alla goda vapn tilskrifna.

    Jollama puskuja puserran,
    Ampu-tautia ajelen;
    Itte llmoinen Jumala,
    Itse Wanha Wäinämöinen,
    Itse Seppo Ilmarinen
    Täsä myöskin tarwitahan,

IMMI, En kärleks-mö — Finnarnes Astrild, som skänker ej mindre oro än ro, bryr och sårar de dödeligas hjertan. Se Pohjolan impi.

INARI, En af Stygis hiskeliga brådstupande forssar. Inarin wesi,
Pohjolan puolesa; et afgrundens träsk ytterst i Norden; dit troll,
samt alla onda vålnader och gastar hänvises. Se Aluen-järwi och
Ihari. R.

    Tuonne ma sinun manoan
    Inarihin ilkiähän
    Rutian koskehen rumahan,
    Kust et kuulu kuuna päänä,

INDOMIEHET, samme som Tietäjät, eller lika med Grönländares Angekokker och Persernes Magi — trodde sig veta alla hemligheter: om något var bortstulit, en häst bortrymd, eller någon skada skedd; så viste de beskrifva alt, endast de sågo i en bränvins-bägare: de viste säga om man hade at förvänta lyckelig eller olyckelig utgång på et ärende, om giftermål &c. Desse voro Läkare, som äfven frånvarande kunde bota, om något af den sjukas kläder eller husgeråd til dem hämtades.

De föreskrifva åtskilliga narraktige botemedel, såsom at gå omkring en kyrka, eller om natten inpå kyrkogården &c. och den som af deras cur ej blir frisk, beskylles at icke hafva observerat alla deras löjeliga uptåg och föreskrifter, eller säger man, at en ond ande eller menniskja varit förhinderlig m.m.

Desse Tietäjät, eller vise Gubbar, sökas på flere mils väg. De äro altid försedde med vidskeplige amuleter, t.ex. menniskjo-hufvudskallar, ben, stoft från kyrkogården, ormhufvuden m.m. hvarmed de tro sig uträtta alt. Ingen törs förtörna desse allvetande herrar; ty då rasa de, bita tänderna, deras hår resa sig, de hoppa af enthousiasme up i vädret, stapla fram några ord, stampa med fötterna och bärga sig som fullkomligen rasande; därföre kallas de Indo-miehet — — jotka owat innosansa, haldiosansa liikkuwat — — Myrrys miehet — Se Haltia, Tietäjät, Noider eller Noidat, Myrrys miehet.

JABMIAIMO, Lapparnes Wallhall eller Gripnis-Salar, Finnarnes Tuonela, Manala, dödens boning, et stycke ned i jorden. När någon dör, säga Lapparne, at själen är faren til Jabmiaimo. Äfven mena de, at själen är faren til Jabmiaimo, när man är blefven sjuk, hvarföre Lapparne sluta, at kroppen vil komma efter och dör. Då de falla i sin ecstas eller dvala (Lappi lankeepi loween); fara de til Jabmiaimo; när Noiden är kommen til Jabmiaimo, begärer hans slägt, at själen må äterkomma i kroppen och menniskjan framdeles lefva. De sjungas dädan up med troll-Runor. Sidenius.

Alla döda äro i Jabmiaimo lika så väldiga, som de hafva varit häruti verlden, och de få en ny lekamen i dess stad och ställe, som här förrutnat i jorden. Se Rotaimo, Rota och Tuoni. Jabmiaimo kan jämföras med gamla Göthernes Gripnis-Salar; de döda hjeltars boning och hemvist, där de möttes och bodde i de dödas rike. Här satt Jallwadur på en gyldene stol, och omkring honom de berömdaste hjeltar, hvilka verlden någon tid sedt. Här sjöngs Gymesliod, en sång, som förnögde de aflednas öron i Gripnis-Sal eller Jabmiaimo.

JABMIAKKA, är dödens moder, härskarinna i Jabmiaimo. Til Jabmiakka offra Lapparne, på det menniskjorna må så lefva; ty Jabmiakka och dödningarna sjelfve stå efter, at af de lefvande få ned til sig dem, som äro i slägt med dem, såsom barn, barnabarn &c. Sidenius.

JAMI-kiatser, underjordiske andar, åt hvilka Lapparne offra ben och några små stycken, som de taga af de förnämsta lemmar på offer-altaret, och om hvilka de säga, at Gudar och Jamikiatser skola däraf kunna göra sig nya kreatur och skapa kött på benen. Alla tider bruka de ock tilbedja på knä och låfva Gudarna med deras sånger. Sidenius.

JÄTIT el. Jättiläiset, samma som Kalewan-pojat, eller Bibelns Enakims barn, Nephilim et Gibborim, Resar och Goliather, Jättar, tyranner och väldige.

Dem tilägnas än de Sten-rötor (ehuru de mästa äro Lapparnes qvarlefvor, af fattiga kojor), som finnas nästan öfver alt i Finland, i synnerhet i Haliko, äfven i Björneborgs Län, där de ock heta Hijjen kiukaat, luolat; i Vijtasaari, Lapinrauniot; i Laihela och Sijkajoki i Österbotn Jättiläisten haudat, asunsiat, huoneet.

Desse Atins barn. Nordens äldste invånare, lekte i sina tjocka skogar, hvarest träden äro lika gamla med verlden och stå med sina lummoga qvistar snärde kring hvarandra, och gömma i sina snären de villaste djur.

Vårt gamla Sverige och Finland kallades Jotanhem eller Jättars land, af sina Reslika inbyggare, som då hade ben och ej bråsk, blod och ej vassla, hvilkas kroppar hvarken veklighet, eller vällust, eller utländske drycker hade gjort qvinliga.

Jättstrikar bodde i Norrland. Fordna invånarena i Jästrikeland och i vårt Paldamo. (Se Hijsi och Calevan pojat) i längd och styrka, nästan Jättarne lika. Se Kalewan-pojat.

JORTANA, Styggie flod, öfver hvilken de döda skuggor skulle föras, dit svedor förvistes: i Runor, stundom en Elf, stundom heter det: Jortana, Jumalan Poika, Tulek työsi tuntemahan.

Bukrefven (Ähky) manas til Juortanin jokiin suuhun (Ilomantzin) rajoilla yxi Juortanin joki där säges ock qvesan (Se Kotalahti) vara upkommen, Juordanin jokijn suissa — dit förvises ock qvesan från fingret:

    Hoss sinua koitu hoihka
    Menes Tuonne kunne käsken,
    Jordanin jokiin suihin;
    Sielt olet kutta kulkenunna
    Mieron herjä heittänynnä,
    Märkinä märättämään,
    Panemahan paisumina — — —

Då de läsa öfver ormbett, gifva de in åt boskapen qvicksilfver, salt, camphert, dyfvelsträck och bäfvergäll, som de blanda med vatten, hvilket de mana ifrån Jordanin joki af Kyytöläinen:

    Tuo wettä Jordanin joelta,
    Hywän wirran pyörtehestä
    Wettä Wennon lähtehestä — —
    Laula wettä kielelleni,
    Tuolta wettä tuota kohden,
    Jordanaisesta joesta.

JOTUN — Joter, Finska folkets fordna namn, hvarföre Domalder heter Jota-Dolgi, Finnarnes Baneman eller mördare, häraf är ock Fornijoti sammansatt — — Se Fornioti, Athe, Jätit.

JOUKKAWAINEN, En Jätte, som ville täfla med Wäinämöinen; men Wäinämöinen stack honom genom hjertat med et spjut; då Nuori-Joukawainen anropade alla Gudamagter så til lands som sjös, och äfven i sin nöd vände sig til J. Maria, som på en natt läkte såret, så at han blef helt frisk. Han öfvertalte sedan Wäinämöinen, at sjunga, hvaraf mörkrets portar öpnades, luften daldrade, klipporne brusto; härom heter det i Runan:

    Leuwat liikku, pää järisi,
    Kiwet rannalle rakoovvi,
    Paaet paukku kalliolla,
    Wäinämöisen laulaissa;
    Portit pohjalla repesi,
    Ilman kannet katkieli,
    Wäinämöisen laulaissa.

Joukawainen mötte Wäinämöinen på en väg och retade honom, hvarom Runan berättar sålunda:

    Ennen Wanha Wäinämöinen
    Ja tuo nuori Joukkawainen
    Tulit tiellä wastuxuta,
    Aisa aisahan takisti;
    Wembel tarttui wembelehen — —

    Se nyt tiellä olkohon,
    Joka tienneepi enemmin;
    Se tieldä pois poiketkohon,
    Joka tienneepi wähemmän.
    Muistan meret kynnetyxi,
    Sarka jaot sauwwotuxi,
    Ilma pielet pistetyxi,
    Mäet myllermöitetyxi,
    Kiwet luoduxi kokohon.

Jussit & extendi campos, subsidere valles,
Fronde tegi silvas, lapidosos surgere montes.

Men Wäinämöinen beviste sig vara äldre, och fattade i Joukkawainen, för at kasta honom i sjön, säjande:

    Lapin tietoo, waimon muisto,
    Ja ei Uron parta-suisen!
    Minun on meret kyntämäni,
    Sarka jaot sauwwomani — — —

    Laula, laula Wäinämöinen,
    Hyräile hywä sukuinen — — —
    Tuopa wanha Wäinämöinen
    Warmon kyllä wastaeli — —
    Warainen on laulamaxi
    Aikainen on ilon teoxi.

Men när ock Wäinämöinen började sjunga; så måste alt daldra och röras, såsom det äfvanföre är berättadt. Se Wäinämöinen.

Joukkawainen var lik Thormoder, som sjunger när han drager pilen ur hjertat, och lifvet följer efter handen. Joukawainen kan ock liknas vid Göthernes Hogne och Håward. Den förre sönderslet Swiphalder, när han förvandlat sig i et lejon, och log när man skar ur honom hjertat. Håward, kämpen, hotar då han står på knä, och kämpar ännu när han mistat bägge benen: kroppen är stympad, men hjertat oförsagdt.

JOULU kalla Finnarne Julen, den de af gammalt och ännu hålla för den yppersta högtid, och hvartil i synnerhet välplägning af mat och dricka beredes, samt då framför andra tider nyttjas; däraf är äfven detta ordspråk gängse: Juoman l. juoda Jouluna pitäwi syöda lihaa laskiaissa — Se Laskiainen, d.ä. om Julen skal man dricka.

Biskop Jesper Swedberg i dess Schibboleth och Ol. v. Dalin i Sv. Rik. Hist. derivera ordet af Jul, rota, som fans på Runestafven för denna dag, til tecken, at Solen återvände tilbaka mot Norden; eller af Jola, Joldra, för de lekar och dryckes-lag, med Odens galtens förtärande, som då anstältes Oden til heder, och för at vinna god årsväxt, i det inträdande nya året. Om den påföljande kornväxten mycket lagt sig härs och tvärs, säga Finnarne än i dag, at husbonden, eller den som sådt, varit full om Juldagen.

Hos Graekerne firades en Högtid af mäst lika namn, hvarom Suidas. Ióleia, festi dies, qui in Jolai honorem celebrantur. Iólaos, Heros quidam, qui apud Athenienses colitur; Hos Scapula finner man följande: Ouló vocabatur Ceres: 'Oulos & 'Ióulos, hymnus, qui in honorem Cereris concinnebatur. And. Wennerdahl, i dess Mytbol. Lex. förmäler ock, at Cereri til ära firades en högtid i December månad; hvilket alt leder Julen, Finsks Joulu, i hänseende på namn, tid och äfven vällefnads plägsed, åtminstone för Christendomen, til gemenskap med Graekernas omrörde fest. Vist och aldeles afgjordt är det, at våre Joter och äldste landets invånare, långt för Christum uti hedenhös, i uråldriga tider firade Jul rätt högtideligen, just samma tid i December, som vi nu för tiden, ehuru i andra afsigter.

JUMALA, Den Högste Guden: är ej Nom. propr. utan Apellativum. Jumala Tempel var beryktadt i Helsingeland. v. Hervara Sagan med Verelii noter. De Bjarmer, som voro af Finsk härkomst, dyrkade en afgud, under namn af Jomala, hvars Tempel högst heligt förekommer äfven i gamla Isländska Sagor. I Herrauds Saga p. 27: thar är gofgad God, thad er Jumala heitir, och hos Snorro Sturleson i St. Olofs Saga P. VII. 143. i garthinom stendur Goth Bjarma, er Jomali heitir.

Ordets Jumala derivation se Dalins Sv. Rik. Hist, I. Del. C. III. not. r. C. IV. not. m. Andre derivera det af Ebreiska Jom, dag, och El, Gud, som ock kommer öfverens med Lapparnes Jubmel: andre af Jom, dag, och Malech, full, (plenus fuit) plenus dierum, evig, alsmägtig &c. Andre af Samojediska Jum, himmel, och Baal (Syriska) Herre, eller Esthiska pallua, dyrka, tilbedja, det samma som Finnarnes palvella.

Den Högste Guden kalla Finnarne, efter inkommen Christendom Luoja och Kaikkiwalda, Skapare och alsmägtig. De gamle Finnar hade likväl redan i hedentima begrep om et alltings skapare, som de kalla kaiken mailman takoja, ilman kannen kalkuttaja, expansi fabricator, fästets utsmidare, uttänjare.

Så väl Finnar, som Lappar, nämna alltings Skapare Jumala — Finnarne Jumo, Lap. Jumi eller Jubmel. Se Archtopolitans Disp. p. 12. de origine & Relig. Fennonum.

Schefferus in Lapponia och Petr. Bång hist. Eccles. nämner en Jumala, som Bjarmerne skola hafva dyrkat: inne i gårdenom står ock de Bjarmers Gud ocb heter Jumala, St. Olows Saga supra cit. Häfdateknarena äro ej viste, hvarest de skola sätta detta Bjarme land (waara, wuori maa, Bergland, Fenn.), där Jumala såsom en Öfver-Gud, bland andre små-gudar, dyrkades. Somlige sätta det emellan Wäster- och Österbotn, andra i Cajana Län, andre i Finnland &c. v. Architopolitani Disp loc. cit. De Wotaker i Kasan dyrka Gud, under namn af Jumar, de Ctscherennisser — Jama.

Af gamla Konunga-Sagor är otvifvelacktigt, at Finska folket ansågo Jumala för en Öfver-Gud, och gåfvo honom en präcktig dyrkan. Mycken likhet är, at Finnarne kallat Gud Jumala, af Grækiska 'Iomaleios Zeus hvilket Epitheton Grækerne tillagt Jupiter och derunder dyrkat honom som en fridgifvande Gud. Ceres har äfven i Thebae blifvit för lika orsak dyrkad, och kallad 'omaloia — Suidas in voce 'omaloios.

JUMALERS eller de Amalers ätt härstammade af Gudar, de äldste och förste landets invånare; af hvilka Fornioti var. Se Fornioti, Aathe, Jätit.

JUMO, Jymi, Yme — En af öfverboer i Västerbotn af Resa-slägte, Som skulle bestorma himmelen. Umeå Stad är efter honom nämnd. Se Pohjolan poika, Jätit, Kalewan-pajat.

JUNKKER eller Junkari, En Lapsk afgud, hvilken dyrkades såsom gynnande jagt och djur-fånge: han anroptes vid en stor sten eller träd-stubbe, dit ock, honom til heder, Renblodet och alla hornen af hvar Lappsk famille samlades: han var tilbeden under namn af Stor-Junker och Lill-Junker. Af Renhornens myckenhet i dessa stora högar på gamla offer-ställen, kastade Stor-Junker til åminnelse, kan dömmas til Lapparnes ålder.

JUOLETAR — Neptunus. Hillervos man; styrde i lag med henna uttrar i giller. Han bodde eller hölt til i källor och gölar, hvarifrån han upmanas:

    Juoletar ukko kaunis,
    Wejin kultainen kuningas,
    Nouse tänne liettehestä,
    Antomahan ainoasi — —

JUUTAS, Sjelfver Hin onde, ormens uphof, Loke. Härmed utmärka Finnarne en elak, ond, arglistig, som ormen. Juutas bemärker äfven i Esthniskan, djefvulen eller hin onde. Se Katrinatar. I ormens tjusnings-ord heter det:

    Uupu Juutas juostuahan,
    Wäsy wäipäs käytyään,
    Ukon uuelle kiwelle
    Kuola tippu konnan suusta,
    Kino ilkiön kiasta
    Äsken Herra hengen antoi
    Käskyn Pietarin perästä.

Juutas hade med sin Hustru Catrinatar 9. stygga afgrundens foster.
Efter honom äro än dessa Finska talesätt: Jo sen Juutas wei — han
for til faners: mihenkä juuttaalle se meni: mikä Juutas sinun on:
Juutaskos sen on, joss ei se lähde &c.

JUXAKKA, den 3:dje Maderakkas dotter hos Lapparne, hvars beställning är, at emottaga barnen, när de äro födde, och bevara dem ifrån stöt och fall. Hon hjelper ock qvinnorne i deras sedvanliga månads- sjuka; Lapparne offra til henne, på det hon må vara flitig därutinnan — Sidenius.

JYRY, St. Jöran, Georg, d. 23 April; en dag, hvars märkvärdighet efter Sanct Jöran säkert kommit ifrån Påfvedömet. Jyryn päivä helgades, som en sabbath, än i detta seculo; ingen fick då arbeta, hugga eller bulta, eller gå härdt i dörrarne; hvarföre ock dörr-gångjärnen smordes, på det de ej skulle knarka. Alt detta skedde, för at förekomma åskan (Ukko) om sommarn, på det ej årsväxten skulle skadas. Ändteligen fingo qvinfolken denna dag sticka strumpor, men alt annat groft arbete var förbudit: Eljest skreks nog starkt, i synnerhet om isen sköt denna dag: at supa sig full var likväl ingen synd. Denna dag offrades ock mjölk eller hela silbunckar under vissa helgade träd i skogs-lundarne.

KAINU, Kainun maa, Sjökanten i öfterbotn. item, de gamlas Qvenland eller Cajana Län.

KAINULAISET, kallas, så af Savolänningar, som af alla öfverboar uti Sokneskatarne i Österbotn, alle de som bo åt Sjökanten och tala finare eller förnämare Finska; hvaraf denna phrasis är: se puhuu — — murtaa kainuuxi, talar sin Finska.

KAISAN, KAJJAN, KATHARINAN PÄIWÄ. En af de Påviske antagen helg hos Finnarne för detta. Då samlade värdinnan utomgårds af dess grann-qvinnor par näfvar mjöl af hvarje; hvaraf tilreddes en moos, mämmi kallad. Därtil kokades med et härtil spardt Kohufvud, hvaraf tungan allenast med mämmi blef i fähuset förtärd. Då kliptes fåren 3:dje gången på året, som det ock än sker. Se Katrinatar.

    Tuonnema sinun manoan,
    Rutian koskehen kowahan,
    Iharihin ilkiähän,
    Kalannin karkiahan,
    Siell on hywä huiskatasi — —

KALEWA, En Jätte, förfärlig och stark, alla Jättars General och Fader för 12 Söner, hvilkas namn äro förgätne, dock nämnes Hijsi som bygde Slott af berg i Paldamo; Soini, hvilken rodde på en dag til Limingo, och satte sig där ned (et hemman nämnet än efter honom): Kihawanskoinen och Liekiöinen rögde ängar och brukade svidjor. Sjelfva Wäinämöinen och Ilmarinen tros vara Calewas Söner. De bodde förut å sin Faders hemort i Paldamo, men begåfvo sig sedan til flera orter; äfven voro de i Kemi.

KALEWAN-pojat, Jättar, som arbetade öfvernaturligt och gjorde storvärk; de voro goda slotter-karlar; ty de bärgade ängar på en natt. Biskop Agricola räknar dem bland de Tawasters Gudamagter. Calewan pojat (Calebs Söner) niitut ja mwöh löit. Filii Calebi, Fennice, Calewan pojat, talas än om i Finland; de tros varit Jättar, af större kropps växt, än vi. Arngrimus Jonae säger, at de voro de Cananeiske Jättar, som skolat flytt åt Norden för Josuae och Calebs Svärd. Jfr. Disp, de Borea Fennia p. 20.

Österbotn styrdes i Ingialds tid af Jätten Calewas, Califas, kanske den Skandiske Drott af Gylfes ätt, som ännu i den orten behåller namnet af ätteläggar. (Dalin.)

Calewa hade, såsom sagt är, 12 Söner, otroligen starke, af hvilka förnämligast 3 bygdt stora Slott i Österbotn. En Hijsi upförde en ofantelig Byggnad 10 mil öfter om Cajaneborg, midt i moras och kärr, af grufveligen stor sten och jord, med trappsteg af mer än en famn mellan hvartdera.

Calewas andre Söner Wäinämöinen, Ilmarinen och Lieköinen bodde i
Finn-, Tavast-och Savoland.

Med desse Kalewas Söner hafver Konungen i Finland underkufvat sig
hela Ryssland, som de gamle Finnar därom ännu qväda. Pass. & praep.
Joh. Cajani bref til Probst. P. N. Mathesius införd i Disp. de
Ostrobotnia.

Kalewan pojat tilskrifves i uråldriga muntliga sagor och berättelser åtskilliga hjelte- och jätte-dater. Deras öfvermage Jungfru-döttrar voro så starka och karlvulna, at de i sina förkläden buro ofanteliga stenar och lade dem i högar, hvaraf berg äro upkomne. Et sådant berg, af Jättar ihopburit af lösa stenar, är vid Päjände i Hattula Socken i Tavastland, et stycke från Rahkola hemman i en bro-ända, hvarom jag hörde där dylikt berättas.

Desse Jättar (Kalewan pojat) måtte ock hafva bodt i Kemi Socken. Följande anecdot tycks bekräfta det. För 20 år sedan lefde i Rouwwanjemi i Kemi, i Paawoniemi gård, en gammal gumma Caisa vid namn, som berättat: Kalewan tyttären ottaneen hewosen ja kyntäjän ja auran, jotka toi äitilleen ja sano: mikä sitti sontiainen tämä on, jonka minä löysin, äiti, maata tonkimasta? äiti sanoi: wie pois piikani: meidän pitää pois paeta täldä maalda; ne tulevvat tänne asumaan. Det är. En Jätte-flicka uptog i sin famn en häst, plöjarn och plogen, bar dem til sin moder och frågade: hvad för en torndyfvel månde detta vara, som jag fant, min mamma, gräfva eller böka i jorden? Modren svarade: för dem bort, min pia, vi måste bort från detta land, och de komma hit at bo.

KALMA, likstank, följer med Kejjuset och deras anhang. Anses ock i troll-Runor, för en särskild underjordisk magt, som skal näpsa tjufvar, mot hvilka han uphetsas således:

    Nouse Kalma kaaheille,
    Hippa Hijjen tyttäriä,
    Warkahani wartiaxi,
    Omoani ottamahan.

KALMISTO, Begrafnings platser, i synnerhet sådane, som finnas än i skogar och på holmar efter Lapparne och fordna landets invånare, för hvilka de vidskepplige bära mycken aktning, och upggräfva där fordna lik til sina trollskap. Sådane finnas flerestädes i Finland, t.ex. i Sijkajoki Socken vid Frantzila Capell, Pungere gamla kyrkogård, och Kalma-saari i Mangila träsk &c.

KALLIIT-ILLAT, dyra Helgedags-qvällar, voro måndags och hela torsdags qvällen; äfven Söndagen. Om Söndags-morgonen i dagjämningen, då koerna varit i fållan, har värdinnan gådt omkring dem 5 gångor mot Solen, och i en besynnerlig kropps ställning burit imellan tänderna en knif, och i handen gårdsens nycklar, lija, yxa, m.m. i andra handen brinnande stickor af torrved.

KAMMO, n. pr. den samma som Kimmo. En förskräckande och hiskelig vålne i Sten-rötor; hvadan det Finska verb. neutr. se kammoo — — se kammotaa kattooxeni, det fasar mig, at se.

KAMULAINEN, et bergs-troll af samma calibre med Koljumi och Pirus anhang. Se Ukko.

Lik Geirskagel, en af de underjordiska plågo-andar; plåga med Piru de osälla skuggor.

KANGATAR, En skogs-mö, bodde på sandåsar, där hon ruskade, i lag med Tuuletar, furuträn, at de bättre växte i längd och tjocklek.

KARE, Jätten Forniots Son, af hvilken de Carelare eller Karjalaiset härstamma. Björner säger Sv. R. Häfd. åld. p. 17: Kyre och Kare-boerne häratamma af ättfadren Kare.

Fornioter hade med sin hustru Laufeja Sönerne Kare, Loge och Htar eller Ägir. Kare blef genom sina lyckliga Sjöresor en väder-Gud och i Fadrens ställe domare i Kuenland (Finnland), Kajana, Karjalan maa eller Carelen.

KARELN, Fennis Karjalan maa, nämnd af Kare. Fornioteri tertius filius Kari, Fenningiae Aboriginum, eorundemque pastorum (nominis fui originem habet a fennica voce Karja, pecus), alterius instar Romuli, Rex erat. De regione Carjala ad pagum Carjala in Wirmo coloniam accessisse probabile videtur. Nam Carelia Fennis Carjala audit. Regio quaedam vasta quoque nomine Carja in desertis Russiae esse dicitur a Rudbeck Atl. T. I: p. 363.

KARILAINEN, Kiwi karista, hemma från stenklipporne, skulle göra järnet slött (Raudan sulkia), eller förtaga dess värkan. Han var halt och ofärdig, som Vulcanus; men med sin tå och häl gräfde han i jorden, hvadan Herhiläinen och Mehiläinen utflögo, at hämta honings-smörjor åt järn-skadorne:

    Karilainen kaita poika
    Kaiwo maata kannallaan,
    Warpahallaan watusti;
    Herhiläinen maasta nousi,
    Karilaisen kannan tiestä;
    Jo päiwänä kolmantena
    Karilainen kaita poika
    Kaiwo maata wielä kannallaan,
    Mehiläinen maasta nousi,
    Karilaisen kannan tiestä;
    Lähitti mein perään,
    Ylitze meren yhexän,
    Meri puolen kymmenettä,
    Simoa tawottamahan.

Til Karilaises klippa förvises Ähky: Tuonnema sinun peto manaan,
Karilaisen kallioon. — —

    Kati kaunis, neito nuori
    Pisti karwan kankahaseen,
    Ukon mustihin mutihin,
    Sijtä eppä synty synty
    Siitä Eppä suku sikisi — —
    Honka puu Romentolasta
    Mesi lauhto mehtolasta — — —

Meri-kate — id. ac Wesi-Hijsi — Karwoista meri kateen, eller en Sjö- Häst, hippopotamus.

KATRINATAR, Sanct Catharina; Et af Helgonen, hvilken ock anropas som Deja, God Ladugårds gumma i sällskap med J. Maria, hafvande sina pigor och stillerskor, som skulle hägna och sköta boskapen. Bön til henna lyder således, där hon tillitas om, at stilla eller hejda Björn ifrån hjorden:

    Katrinatar Waimo kaunis!
    Aita rautanen rapa-ak
    Ympäri minun eloni,
    Kahen puolen karjastani
    Ettei koske konnan poika;
    Yön tytti, hämärän neiti,
    Wiisi piikoa pityö,
    Kuusi käskyn kuuliata,
    Karjoani kahtomassa.
    Neity Maria Emonen,
    Maasta asti aita pannuk,
    Wilun ilman wiskomatak,
    Kowan ilman koskematak,
    Käywwä karjan kaunihistak,
    Tänä kiesuxen kesänä,
    Jumalan suwena suurra,
    Peltomata pieni kynnen,
    Wasikan warajamatak
    Kiwexi minun omani,
    Pääxi kannon kaunoseni
    Suulla-annik suun suun e-essä
    Ano luojalta lupoa,
    Jumalalta uskallusta,
    Tänä kiexuksen kesänä,
    Käywwä karjan kaunihisti.

    Catharina du väna Fru!
    Sätt up i hast en gärdsgård så stadig som järn,
    Omkring min egendom,
    På ömse (båda) sidor om min boskapshjord,
    At den gemena styggans afföda ej må komma åt;
    Nattens flicka, daggryningens mö,
    Må hålla (bestå sig) 5 pigor,
    6 lydige underhafvande,
    At vårda (valla) min boskap.
    J. Maria du väna moder!
    Sätt up alt ifrån jorden (marken) börjandes en gärdesgård,
    Så at Skogs kalla vädret (björn) ej må kullkasta den
                                    (Slänga öfver ända),
    Och et hårdt väder ej röra vid den,
    På det boskapen må så gå vackert, fredligen,
    Hela denna sköna sommar,
    Guds långa sommarn igenom,
    At de små klöfvarna må få gå utan farhåga,
    Kalfvarne utan at rädas före!
    Mine egne må blifva til sten förvände (i hans ögon),
    Min vackra mjölk-ko til en stubbända
    Äfven för den glupskastes mun!
    Begär låf af Skaparen, Förtröstan af Gud,
    Om denna vackra Sommar,
    At boskapen må få gå i fredlig stillhet, väl fredad.

KAWE, Wäinämöises Far, en mägtig Herre i Norden; låg i moderlifvet 30 Somrar, där han ledsnade at längre vara, och som en Pallas eller Mars kom där ut med sköld och hjelm. Runan berättar:

    Kawe ukko pohjan Herra,
    Ikäinen iku Turilas,
    Isä wanha Wäinämöinen,
    Makais äitinsä kohdusa
    Kolme kymmentä keseä;
    Ikävvystyi aikojaan,
    Oudostui elämitään;
    Wijlaisi äitinsä kohdun,
    Potkaisi punaista tuota,
    Sormella nimettömällä,
    Wasemmalla warpahalla — — —
    Päästi sotamiehen miekkoneen,
    Satuloineen orihin,
    Kupehesta kunottaren,
    Lapsen waimon lappiosta — — —

KAWEH, KAWOH eller Kawet, anses ock stundom för en stark välgörande
Ande, då den anropas til hjelp mot sjukdomar:

    Kaweh ennen jaxon jaxoi,
    Kaweh ennen päästön päästi,
    Mixetsä minua päästä?

Märk 1:o med Kawet förstås ofta en mägtig Förste i Månan, som hjelpte den mot Kuumets anslag. Se Kuumet.

2:o Ofta menas med Kapeet Skogsdjur med släta hår, såsom haror, räfvar och hemtamde, såsom får, hästar — ja, sjelfva menniskjan. — Se mitt Finska Lexicon, sub Kawet & Kapeet. — t.ex. då orm-förgiftet blåses och manas vidskepligen ifrån menniskjohullet, heter det:

    Weeäs wiinana wihasi,
    Maitona oma makusi,
    Luojan luonto kappaleesta,
    Karwasta iso-kapeen, det är menniskjan

Men at med Kapeen eller Kaween förstås menniskjan, synes ännu tydeligare af följande Runo-fragment, då sjukdom utmanas utur kroppen:

    Ihosta imehnolaisten,
    Emon tuoman ruumihista,
    Karwoista Kawon tekemän,
    Minä mies Jumalan luoma,
    Luoma kolmen Luonnottaren,
    Kantama kahen Kapeen.

    Ifrån menniskjornes hull,
    Af dem som äro födde af qvinno,
    Ifrån et menniskjo barns hullhår,
    Jag af Gud skapade menniskja,
    Af de 3 natursens krafter värkad,
    Buren af 2:ne menniskjor (af et par ägta folk).

Dessa verser förklara hvarandra, och synes tydel. af repetition, at Kapeen karwa är det samma, som iho imeisen, menniskjans hull.

Karwa Emo & Emo-Kawet-Kapeen, kallas menniskjan, för dess hullhår, ofta i Runor.

3:o Kapeet beskyllas orätt, så af Biskop Agricola, som Dr. Juslenius och flere deras anhängare, hafva upfrått månan; utan tvärt om hjelpte och frälste de månan från Kuumet; ty Runan säger: Kawet päästi päiwän paistamaan, Päästi kuun kuumottamahan.

4:o Dessutom deriveras Kapeet, som är pluralis, orätt af kapeendua, coarctari; ty kapeet har i singulari kawet, gen. kapehen eller kapeen och brukas här i Österbotn, på min ort i dagligt tal, om får, haror, ja, om hästar, som äro släthullige, äfven om menniskjor — &c., altså et apellativum och ej proprium — Se Rändämäki, kapeetten hauta.

I Runorne Suru Runo-suomalaiset, eller Klago-Runorne öfver det usla, tilståndet i landet efter Storkyro Slaget 1714, nämnes kapeet, efter vårt dagliga sätt at tala, för får och lamb: om fienden heter det: Tuimuuwella tultuansa, söi siat sikiiöinensä, karihtat kapeinensa, lamben med sina tackhår.

5:o De som påstå at kapeet äta månan, derivera ordet af Grækiska ordet kabaistos, infatiabilis, inexplebilis.

6:o Kapeet anses ock för fiskare och at de hade sitt fiskevatn. I Runor heter det, Kapeet kalalle läxi — item Kapeen kala wesi.

KÄITÖS, Deus pecorum, Pan; skulle vårda och valla boskapen i skogen.
Se Kekri.

KÄREITÄR, (Ketun Emuu). En Räfvens patronessa, som skulle skaffa honom i saxen; heter

    Käreitär kulta waimo!
    Otas kullat kulppiisi,
    Hopiat pikariisi…
    Nämä on kuulut Ruotsin kullat…

KÄÄRÄMÖINEN — En ormödlornes patron. Ödlan kallas i Runor; Käin käärek Käärämöisen — Se Panula, Kyytöläinen. Käärämöinen, den samma som Fafnis, en ohyggelig orm, som förvarade en stor skatt.

KEJJUSET eller Kejjungaiset, små elfvar, flygande genier: likna i ögonen på dem, som tro sig se desse vid lik, processer, kyrkogårdar och vägar, snösjun, små barn-dockor, eldstrimmor; utan tvifvel ej annat, än förstörda lifs-andar. De tros vara hvita och svarta, onda och goda, infinna sig där någon själas och där lik är, hafva en stank (kalma) med sig, hvarmed de upfylla rummet. Det fordras en god imagination och vantro, at få se dem, eller ock et godt bränvinsrus, eller feber-yrsel. Somlige tro dem vara mellan-andar, hvarken änglar eller djeflar.

De som hata hvarannan och vilja straffa sin fiende, sägas bära de dödas ben och stofft ifrån kyrkogårdar, här i yttersta norden, i sängrummet, där då Kejjuset infinna sig, at oroa och qvälja. Si credere fas est.

KEITO, En af Cycloperne, eller en af underjordiska smidje-drängar, som uptog de pilar, hvilka Rampa hade med perisokia och pirulainen skutit i luften, som däraf daldrade:

    Ampu perisokia,
    Ampu yhen nuoliahan
    Ylähäiseen Taiwasehen,
    Tahto taiwaskin haleta,
    Ilman kaaret katkehella,
    Mennesä pahan otahan;
    Risti rautanen putoisi,
    Tuon keito käsin tapaisi,
    llman maata maistamatak,
    Tannerta tawoittamatak.

    Otak keito kehähänsi,
    Tahik woipa wäkehensi
    Siwalla siansi harja,
    Wä-äk poisi werinen weihti — —

KEITOLAINEN -sen, skogs och tufvornes vålne. Af dess pik formerades ormtungan. Aliis, kietolainen. I Troll-Runor, sjelfva ormen, som fick ögon af linfrö, tungan af Jätten Calewas svärd, tänderne ifrån Tuonis brodd. Om ormen heter det:

    Mist' on silmät siunailtu?
    Silmät liinan siemenistä.
    Mist' on kieli keitolaisen?
    Miekasta Kalewan pojan.
    Mist' on hammas keitolaisen?
    Orahasta Tuonen Otran.

KEKRI eller KÄKRI, Befordrare af Boskaps trefnad. Ansågs af Carelare, såsom en Boskaps-patron. Biskop Agricola säger i sit rim: Kekri se liseis Karian kaswon — hvarföre ock Kekri til heder i November hölts ymniga dryckeslag. Se Ollin päiwä. Huru Käkri kan jämföras med de Athenieniers lagstiftare Kekrops och Cecropia, under hvilket namn Minerva dyrkades i Athen, lämnas därhän.

KEKRI (Allhelgona), en stor och gammal högtid, at fägna sig öfver god årsväxt och inbärgning. Se Wuoden alkajaiset och sielujen päiwä.

Til Kekri slagta Carelare åter et får, såsom til Olsmessan, och förtära den jämte annan mat, öl och bränvin, med flere vidskeppelser, såsom om Olsmesso- dagen, men nu med än större helgedoms-ceremonier. Man fick ej en gång smaka på maltet, då det var på badstugu-lafven at mältas; ty då skulle halsen svälla på dem, som det gjorde: och utom alt annat tillagades då om aftonen upvärmd mjölk med så kallad Mämmi, hvilket skulle ätas i fähuset, och få noga, at intet åter utbärs; eftersågs ock noga, om någon af gästerna dölgt sådant i munnen, det han oförmärkt utbära ville. Men skulle något blifvit qvar, som ej förtärdes på en gång; så spardes det i fähuset til en annan gång. Vid samma tilfälle indoppades en fogelvinge uti öl och därmed öfversmordes koerna på ryggen och sjöngs en Kekri Runa til Tapios heder. v. Köyry. Den än i dag brukelige Kekri visan sjunges som 1, 2, 3, 4. låt oss lustige vara, &c. eller yx, kax, kolm, neljä, ann ilonen olla, kosk suru tulee, ann hänen mennä — &c. och lyder således:

    Ei aina Kekriä kestä,
    Ei aina Tupia pestä,
    Ei aina höyky,
    Ei aina möyky,
    Ei aina wiina flaskusa löyky;
    Kosk juomme hywä oltta,
    Niin mahdam tupakkaa polttaa;
    Isken siis walkiat taulaan,
    Ja wirwoitan kaulaan,
    Ja wihdoin iloisest laulan.

KIASE-OLMAI, en Lappsk fiskeriets Gud, som sänder fisken til kroken och nätet eller garnet. Sidenius.

KIJRON-KOSKI, en strid forss up i kallasta Lappland, dädan kölden har sin första upkomst, efter Runorne mot kölden (pakkasen sanat).

    Itki syyttö poikojaan,
    Wesi silmästä tipahti,
    Pirahti pisaran werta,
    Toinen toisesta norahti:
    Tuoll on poikani polosen,
    Kiiron koskessa kowassa!
    Äläs kylmä kynsiäni,
    Ennen kuin kylmät Kiiron kosken
    Tilkan tippumattomaxi,
    Pisaran pirahtamatak — —

    Hyyttö (den af rim och is stela) begret sina söner,
    Vatnet (tåran) dröp från ögat,
    En droppa vid lag föll ned;
    En annan droppa tilrade ned af det andra ögat:
    Där är, min älendas. Son,
    I den faseligen strida Kijro forssen!
    Förkyl ej förr mina finger-ändar,
    Föran du tilisar Kiiro forss,
    Så at icke en enda tår dryper,
    At ej mer en droppa spritter ut —

KILLAN-KETO, Svet. Hedendantz och kaunis nummi, en lund vid Tursunperä by i Wirmo Socken, där Wirmo och Nousis boerne fira sina ludicra isthmia med löpa, springa, bållspel, sjunga. At de Nordiske folkslag således förvärfvat sig armstyrka och vighet berättar Ol. Magn. Lib. XV. p. 340. Stephanius in Saxonem Grammaticum.

KIMMO och KAMMO, Et Spöke, som knakar och brakar samt slår i knutarne. Grækernes och Romarenas Camus; tyckes vara Stenarnes patron. Kiwi Kimmon kammon poika, syöjättären syämmen syrjä — v. Kammo.

KIPINÄTÄR, en af Hiisis arga klösande hus-kattor; uphetsas på tjufvar til at truga dem, at med skyndsamhet hämta det stulna igen.

    Kipinätär (en hon-katta) Hiijen kissa,
    Rewi reisiä jalosti,
    Kipinänä kiirehtiös — — —

KIPUMÄKI, En plågo-ort: berättas vara uppe i Kemi Socken vid Kemi Älf; en hög kulle, där en flat ihålig sten fins midt uppå backen, lik et bord, med flere sten altaren omkring uti en ring; et gammalt offerställe: men dit nu ingen, af vidskeppelig frugtan, vågar upstiga; ty ingen, som där upgått, skal kommit helbregda tilbaka. Detta hafva lefvande menniskjor i mit tidehvarf berättat.

Beskrifves i troll-Runorne sammaledes, hvilket bekräftar föregående berättelse.

I sten på Kipu wuori, som står midt uppå backen, äro 9 hål, 9 famnar djupa, dit sveda och värk manas och förvises af troll således:

    Kunnek kipuja kiistän?
    Kunnek tungen turmioita?
    Kipu wuoren kukkulalle;
    Tuosa on reikeä yhexän,
    Joka reikä keskinäinen,
    Yhexän sylen sywyinen,
    Sinnek kipuja kiistän — —

    Tuonnema kipuja kiistän,
    Ajan tuonne aluhia,
    Kiwen kirjawan sisähän,
    Maxan karwasen malohon,
    Korennolla koiwusella,
    Walkamella waskisella

    Annas kattua kokea,
    Kumman kynnet kilpistywät,
    Kumman warpahat wajoowat
    Nostessa nokimäkiä,
    Kiwetessä kipumäkiä.

    Tuo kiwa Kipulan neito
    Istuu tykyttelöö,
    Keskellä kipumäkeä,
    Kipuja kokoiloo,
    Wammoja walitteloo — — —

    Kippu Tytti Tuonen neiti
    Se ennen kiwussa itki,
    Sekä waiwoisa walitti — —
    Sinne kiirehen kipuja — —

    Kipu Tyttö Tuonen neito
    Kipuja kokoeleepi,
    Keskellä kipumäkiä,
    Kipumäen kukkulalla,
    Kirja wakkanen käessä,
    Kirja kansi kainalossa — —

    Kiwi kimmon kammon poika
    Pukin hännästä putoisi,
    Nostessa kipumäkeä,
    Kipuwuorta kiiwetessä.

KIRIS eller Kirsi Tuorstai, Skär-thorsdagen i dymmel-veckan; höls helig efter införd Christendom: men missbrukades ock til vidskeppelse. I synnerhet skedde flere uptåg i fähuset med liar och med korsande, at förekomma troll-kånors åtkomst.

Träffar, i anseende til kälfall och vanligt årstids arbete, in med
Grækernes högtid Skizon, hvarom Suidas: Skizon, festum apud
Athenienses in honorem Minervæ eo tempore celebratum, quo ædificare
& domos tegere solebant.

KIWUTAR, En af plågo-möerne; Den samma som Kipu-Tytär, en Wäinämöises dotter: dryftade eld, och bodde på Kipumäki, dit alla onda värkar och svedor förvistes. Hennes syssla var at koka plågorne:

    Tuonne Kiirehen Kipuja,
    Kattila on Kiwuttarella,
    Pata Wäinen tyttärellä,
    Jolla keittäwät kipuja,
    Keskellä Kipumäkeä;
    Siell ompi kipuset koirat,
    Hallit hallan karwalliset,
    Jotka ennen kiwussa ulwo,
    Sekä waiwoissa walitti.

    Dit hänviser jag, manar, plågorne,
    Där plågo-möen har en kittel,
    Wäinämöises dotter en gryta,
    Hvarmed de koka plågorne,
    Midt uppå plågo-backen (blå-kullan);
    Där äro plågfulla hundar, cerberi,
    Stora gråhårige doggar,
    Som fordom tjöto (ylde) i plågorne,
    Qvidde under qvalen.

Kiwutar emottog på plågo-orten, Kipumäki, svedorne, då de dit manades; hvarföre Noider och lndomiehet säga:

    Tuonne kiirehen kipuja,
    Kiwuttaren kinttaiseen — —
    Kattila Kiwuttarella,
    Pata Wäinen tyttärellä,
    Jolla keittää kipuja,
    Keskellä kipumäkeä,
    Kipu wuoren kukkulalla,
    Reikä siell' on keskellä kiweä,
    Johon kiirehen kipuja,
    Johon waiwoja walitan
    Ihosta alastomasta — — —

Hon kallas ock Kipumäen Iso Emäntä och Kiwutar kauhia Emäntä —
En af Hwedrungs möerna eller de 3 plågo-andar hos de underjordiska;
Furier och Olycks-andar, som plågade de onda efter döden. Se Kipumäki.

KOLJUMI, En stark Rese; kanske Goljat — men anses i Runor för Piru, wahwa peto, som med et eldgnistrande svärd (Risanöth) krossades:

    Tuo Jesus tulinen miekka,
    Kannas kuuran karwallinen,
    Säkeinen säihäytäk
    Käteeni oikiahan,
    Jolla paikkoan pahoa
    Rumat henget ruhtasisin
    Jolla ma hurttia hesusin,
    Koljumin kowasti löisin.

I gamla Svenska Sagor nämnes Kole, et troll, til Jätte, som sölat sina händer med mycket oskyldigt blod — Se Miehen syöpä.

Eljest är här i Frantzila en muntlig gammal saga, om 2:ne Jättar Koljo och Kiljo, som täflat sins imellan, och kastat stora stenar, af hvilka den ene än heter Koljon-kivi och den andra Kiljon-kiwi. Hundrade årtag är imellan hvardera i Sijkajoki elf, hvaraf gölen heter koljon suando, och backen där gent emot kiljon kangas. — Ex auditis & visis.

KOTALAHTI, et ställe, eller en sjövik, där qvesan är född, af gemene horors byk och kläd-tvätt:

    Koi synty kotalahessa — —
    Huorat huhto huntujaan,
    Juordanin jokiin suussa — —
    Sieltä läxi koina kulkemaan.

KÖNDÖS, Förestod svedjor och åkrar (Huhdat) befrämjade åkrar och
Svedersbruk.

KÖPELI, Gast och spöke, som stimmade i hus, gamla slott m.m. och syntes vid galgbackar samt Kalmistot. Visade sig i åtskillig skepnad. Allmogen befarade af Köpeli sig tilfogas skada och hvarjehanda illistiga och oförmodade anfall. I gamla Finska Sagor förekomma Köpelin wuori och Linna. Namnet tycks vara graekiskt. Kobalos (tyskarnes Kobolt) assutus, qui malis artibus utitur; Latro bipennem gestans, qui exercet latrocinia, Suidas.

KÖÖPELIT in pl. samma som männingäiset och kejjuset, af Grkiska Kobaloi, Daemones Asperi & immites. Scapula. Namnet liknar Gebeleitzin, den Thracierne och de Göther dyrkat såsom Seger-Gud. Dalins Sv. R. Hist. t. Del. p. 24.

En Göthernes Gud, Gebleitzin, nämnes i Ek. Bentzelii Utkast til Sv. folkcts hist, p. 94.

KOUWWON-PÄÄLLISET, Björn-graföl, firades med många ceremonier, under musik af Runor och öldrickande, då Björn-hufvudet uphängdes i et träd: til detta gelag gjordes af grannarne et sammanskott af spanmål och matvaror. En gosse och flicka utvaldes til brudpar i full skrud. Gästerne voro högtids-klädde. Först bars hufvudet, och sedan det öfrige Björn-köttet in, hvarpå ärtsoppa var kokad; när han kom med dessa tilredde rätter til förstugutröskelen, sade han dessa orden til introitus:

    Pois olkoon pojjat porstuasta,
    Piiat pihti puolisista
    Hywän tullesa Tupaan
    Autuan sisälle astuisa.

Vidskepelser och löjelige sedvanor vid Björn-jagter äro ännu öflige på visse orter i Lappland. Fordom ansågs det som en trosartikel, at Björn var et heligt djur (på Lapska, passe waisie). De gifva honom på sit språk många besynnerliga titlar. (Efter uttydning på Svenska, kallas Björnen, Berg-gubbe, Berg-farfader, m.m.) Sammalunda gifva Finnarne Björnen flere heders-titlar, såsom Ukko, messän wanhin, kulta kämmen, kultainen kuningas.

Alla hans lemmar, ben och knotor nämnas med vissa ifrån det allmänna Lapska språket åtskilde namn. Man vet icke hvarest de tagit alle orimligheter som endast vid Björnars fångande brukas. De anse alt sådant för hemligheter, hvilka icke för främmande böra uppenbaras. Så snart Björnen blifvit dödad och under det de föra honom hem, upstämmas vissa Joikningar eller sånger.

Schefferus, Lappon. ill. p. 233, omtalar några af deras visor. Deras första compliment til Björnen skal vara denna: Kitulis pourra, kitulis i skade tackemis, Sobbi jalla saiti: det är: de tacka Björnen, at han ej gjort dem skada, sönderbrutit deras stafvar och spjut.

Den förnämste Banemannen slår merendels en mässings-nagel i sit gevär, eller hänger något visst märke på sin hals, det han en lång tid bär, som et heders tecken. De hafva äfven hvarjehanda underliga ceremonier och sånger, sedan de äro hemkomne, samt när de sönderdela och förtära Björnen. Dylika uptåg voro i detta seculo i Österbotten, Savolax och Carelen vanliga.

Alt detta slutas med en sång, angående den heder, som de nu visa emot Björnen, med begäran, at han ville förkunna detta åt andre Björnar, på det desse ock villigt måtte låta fånga sig.

Alla ben i Björnen hopsamlas så hela de äro, och rangeras i behörig ordning uti en upkastad grop, af samma längd som Björn varit, hvarpå lägges fint björkris: gropen betäckes sedan noga med långa klabbar, hvaruppå sedan bredes granris. Desse löjelige ceremonier blifva dock icke hos alle Lappar på lika sätt i akttagne.

KRAKLA, et troll, en Jättinna; gjorde et skepp af spånor, bar endast en och kunde dock aldrig öfverlastas. fick altid börd hvar det ville.

KRATTI, En Tavasters Penninge-Gud, samme som Svenskarnes Skratt.
Låg öfver de i jorden gömda skatter och Penninge-kistor. Se Aarni.

Probsten Doct. Nils Idman deriverar ordet af Kestaios — Rei alicujus potens & Dominus; valens in continendo. Kratti troddes ock ej upgifva gömman, utan offer och åtskilliga signerier. Viste ofta penninge-kistan vid jord- eller vattu-ytan, men sänkte den åter ned, då han ej var gunstig.

Kratti, samma som Svenskarnes Wable eller Pluto. Wables Tempel var på et rum i en lund utaf Alträn, som aldrig löfvades, utan stodo nakna, också den tid då alla andra skogar frögdades. Inga foglar qvittrade uppå deras grenar; utan några korpar hade där endast bygt sina nästen. Där skrattade skator, där tjöto ufvar och ugglorne skreko. Inga herdar drefvo där sina hjordar; ty backarne voro brände (utan tvifvel af koppar-erg). Luften där ikring var tung. Om nätterna syntes där sällsamma syner.

KUIPPANA, En Förste i Skogen, lång och förfärlig, med grått skägg; dref harar och räfvar i giller och snaror; han får den hedern, at heta Skogs-kung (tör hända en Finsk Fylckis-kung), Kuippana metän Kuningas, messä Hippa halliparta.

Se Hippa. Lik Rhomund Hallgrims Son; et troll och Rese, som tillika med blodet hade ärft både växt, krafter och grymhet af sin Fader. Hans gång var så tung, at han ock tyktes vilja vada genom jorden. Alla hans åtbörder voro faselige och sjelfva upsynen grym. Han hölt til i Skogar i Kyrials botten el. Pohjola.

KUNINGS-KALMAR, Et berg i Wirmo Socken vid Parsila by, där et sten-bord står, med 12 omkringstälde stensäten. Tecken til Räfste-ting eller Allhärjars-ting med allmogen i Hedendomen.

KUNNARI, et så kalladt Silfverberg i Kalajoki Socken, emellan Metzäby och Alavieska. Består af stibium, blyertz och Svafvel-kjes. Jag fick däraf 1783 en spitsglas malmstuff. Finnarne kalla berget Hopiawuori.

KUOHARIT, Hästgällare, utgifva sig för de ypperste och kunnigaste troll; kunna ock värkeligen än i dag de bästa gamla troll-Runor, synnyt och sanat. Förr än en lärlinge antages til detta hederliga ämbete, omdöpes han på en sten midt i en strid forss; då han får Indo och haltia, nästan som Lapparne i Nemagwelles namn.

Kuoharin sanat läsas vid hästars utskärning, där Etelätär neity nuori, neity Maria Emoinen, Wäinämöinen, Mehiläinen med flere anropas, at kyla, svalka, förtaga sveda och värk.

KUONTOLAISET (Koiran Kuonolaiset); Et slags vilda kalmukker, Som tros äta människjo-kött. Skola til mun och ansigte likna hundnos. Anthropophager. Se Miehen Syöpä.

KUUMET, förmörkade Månan (Peto, Piru joka rupeis kuun peittämän) hvarom de hafva en barnslig berättelse; Kawet hjelpte månan i sit skick; härom lyda orden i en Runa:

    Kuumet ennen kuun kehitti
    Kawet kuun kehästä päästi
    (Kawet i.e. lintu, Eläwä Jumalan luoma, Eläin),
    Riihen rautaisen sisästä
    (Oli jo peittänyt kuun rautaseen riiheen),
    Ja mix ett sinä sitten paha pakene?
    Pakene pakana hengi,
    Kule kutta kunne kasken,
    Lähe herja häätämällä;
    Pääsi ennen päiwän poika,
    Päiwättären päästäjessä,
    Jesus kuun kehästä päästi,
    Päiwän päärlystä ylenti — — —

Om månans af- och tiltagande bruka Finnarne i dagligt tal följande utlåtelser, utan tvifvel i afseende på föregående fabel: Kuu syödään månen ätes, månen födes, Kuu syntyy hvilka likligen leda sit Ursprung af mythologiska historien om Saturnus, som ätit sina barn. Isis var Saturni dotter, och dyrkades i eget och äfven i Cereris namn, under månans bild. Se kapeet.

KUSTÖ-Capell eller Slott, är af Åbo Biskopen Ragwald anlagd 1312. Messenii Scond. Illustr. T. X. p. 13. Sedan Biskops-sätet avbrann 1470 intogs det år 1523 av de ädelmodiga Flemmingarne, nedbröts 1528, så at nu näppeligen några lämningar synas. Nu Öfverste Boställe vid Åbo Läns Infanteri-Regemente. Se Tunelds Geographie 5:te uplagan 2 afdeln. sid. 165.

KUUTAR, En af månans bus-jungfrur; sknlle agta för getingars styng — Kätke kuutar poikiasi, päiwätär pereitäsi — — —

KYRÖN-KOSKl. En strid forss i Tavastkyro, brant och brådstupande öfver en bergshälla. Skall hafva någon gång stadnadt i dess fart, såsom Motala, och då har man sedt under fallet en stor kittel, som, efter forn-sägen, i fegde-tiden skal vara dit nedsatt, full med pengar, dem ingen kan dädan få.

KYRIALS botn, där Hallgrims kula var; det stycket af Finland, som ligger högst i Norr; bebodd af Jättar, Kalewat och Jättiläiset, Samt Hijsis familie i Sotkamo och Paldamo — grymma och hasklige — Se Miehen-syöpä.

    Kovin itki Kytöläinen,
    Wiholainen wingutteli,
    Kyynnel juoxi kyön silmästä,
    Toinen toisesta norahti — — —
    Kannoille pajut pakahtu — — —

Kyynäläinen, deriv. a kyy, en koppar-orm, Aspis; hade ormar til piskor, hvarföre Runan säger om ormen: Kyynäläinen kyndö ruoska, mato musta maan alanen.

KYYITÖLÄlNEN, den samme. Et afgrundens foster, som varit uphof til alla maskar och ormar; kallas af Finnarne, Matojen Emuu — maskarnes moder och uphof. Då han plöjde, betjente han sig af ormar til oxpiska. Ödlan kallas Kyytöläisen kyntöruoska. Se käärämöinen, panula, ahtolainen, juutas — Mitäs itket kyytöläinen Tihiässä Tuomikossa, Paxussa pajumetässä.

LALLI, en finsk bonde som mördade St. Hinrik. Sedan han kom hem ifrån Kjulo- träsk, och hade den mördade Biskopens mitra på hufvudet, sjöng barnflickan vid vaggan: Mistä Lalli lakin saanut, Paha mies hyvän hytyrin. Se St. Hinrik.

LASKIAINEN, Laskiais Tiistai. Fet-tisdagen i Fastan. De gamlas Bacchanalia. Firades mäst in Februario, då Fastlagen infaller. Samma tid blef i hedendomen årligen[8] offrat och offergille hållit, hvarvid kött, äfven af hästar, i synnerhet, såsom en gammal Göthisk lif-rätt, blef ymnigt ätit. At äta allehanda fett, såsom fläsk, stekt och kokt, ärt-soppor, korn-bröd med fläsk inbakadt, i agttages än i dag öfver alt i Finland: hvarpå sedan skrinnas med kälkor och skidor ned för backar, under rop och skrik: Pitkiä hamppuja, pitkiä pellawia, d.ä. lycka til lång hampa — til långt lin — näml. nästa sommar. Dagen användes ock til åkande med bjellror och skällor, samt andra uptåg. En sådan motion och krops-rörelse tyckes ock vara nödig, när man ätit så mycket fett cch tagit til lifs af spiritueusa drycker och liqueurer.

Finnarne hafva om Fet-tisdagen et ordstäf, som betygar om en uråldrig plägsed af kött-ätande denna dag: Juoman jouluna pitäwi Syywwä lihaa laskiaissa — — — Men at Laskiainen skulle för köttätande deriveras af lasana, culinaria vasa, ubi Senatui post sacrificia carnes parantur, såsom det läses hos Suidas, och Probsten Doct. Idman i dess Afhandling om Finska och Grekiska Språkens gemenskap sid. 40 menar, är ej afgjordt. Hälldre synes ordet Laskiainen, härröra af skrinnande i backar; ty Lasken, Lasketella är skrinna ned med kälcka. Denna dag slutes ock köttätandet och Fastan vidtager för Graeker och Catholiker.

Åtskilliga vidskeppelser i akttagas om Laskiainen, såsom: at ingen får spinna eller hugga ved, på det koerna ej må blifva halta: matmodren går tidigt til sängs, och alt folket med dagen, på det äfven kona må hemkomma om Sommarn tidigare om qvällarne; men när man ätit så mycket fett och druckit, samt haft god rörelse på släng-kälckan, eller eljest, torde sömn vara nödig, med mera vällust, som sången åtföljer.

LAURIN-LåHDE, St. Laurentii källa i Janakkala Socken, äfven kallad Janakkalan lähde; är dyrkad och besökt, såsom offerkälla, til sednare tider, därvid de ock öfvade foedissima Veterum Bacchanalia, hvarföre dess besökande ock vid vite är förbudit.

LEIB-OLMAI, En af Lappska Gudar, som äro på jorden. En Gud för skytterier, djur- och fogla-fånge. Lapparne gifva honom offer, at de må vara lyckelige i deras skytterier och fogla-fånge. Sidenius.

LEMMAS, en vän Nymph, kunde tilbinda sår och mildra svedan: Lemmes Laukan Hattaria — Suo muron murottaria. En myrjärnets omrörerska, då järnet koktes, uptaget från kärr och myror.

LEMMES — En Skogs-Gud, eller Faun, som satte al och var dess Skyds patron. Leppä on Lemmexen tekemä, Kanelian kasvattama, puu puhdas Jumalan luoma.

LEMMETÄR el. LEMMÄTÄR, En smidje-mö, som dragit på bälgen, då järnet danades. Se Ruojuatar.

Rauta on Lemmättären liekuttama eller liehuttama, blåst, pustad med smidje-bälg. Skakade äfven med sin pust på trän i skogen, med en runkande väderil: hvarföre om furun heter:

    Honga Hongattaren huojuttama el. huiskuttama
    Lemmättären liejuttama,
    Rangattaren Kajuma
    Tuulettaren Tuuittama

LEMPO, En flygande ond ande; trollskott och sjelfver Hin Onde: Noita nuolia wanuupi, Lempo lehti keihäitä — Smidde onda flygande pilar, drakar och trollskott. De Svenskars Midgars orm, Loke. Se Piru.

Med Lempo förstås ock Tapio i Björn-Runan; Tuoppa Lempo Lepeelle, Tänne saalis saapuille, Du Skogs-Rå, hämta, skaffa Rofvet på flacka strid-fältet.

LIEKKIÖ, En gast, som skrek i skogar, efter utkastade barn, och skrämde med sit skrän de resande; hade välde öfver gräs, rötter och trän. — De Graeker kallade Apollo lukeios men tyckes ej hafva någon gemenskap med denna Finska Skogs-gast, om icke för medicinsk insigt och botanisk kunskaps skull.

LIEMO, Et stilla stående vatn. Et träsk, där elden fans; samme som Aluen järwi, där not drogs, för at finna elden.

    Wietiin wesille nuotta,
    Liemon wienoon weteen,
    We-ettiin, wennättiin,
    Liemon wienossa we-essä —
    Saatiin sären kalooja — — ec.

LIETO-LEMMINGÄINEN, En stark Roddare, af Wäinämöises Sjö-gastar, den han satte at ro sin nya båt:

    Sitte wanha Wäinämöinen
    Pani Lieto Lemminkäisen (soutamaan);
    Äsken keikku wenehen keula,
    Purajasi puoren nokka — —
    Souti päivän suo-vesiä,
    Toisen päivän maa-vesiä,
    Kolmannen Emä-wesiä,
    Laski laivansa kiwelle
    Kiwellekko wai hawolle,
    Waikko hauwwin hartioille — —

LlNNA-KANGAS, et gammalt Fäfte i Pavola i Sijkajoki Socken. Item, mellan korsu gästgifvare-gård i Pavola och Pattijoki af Salo Socken i Öfterbottn; där äro 8 portar af et gammalt Slott. Flere sådane, af lika namn, finnas här i landet.

LINNAT, Slott, fästen, skansar och borg: månge sådane aro i Österbotn och Finland på högder och branta berg anlagda gammeldags-fästen och borgar i Rundlar, til försvar mot fiendtligt anfall, hvarföre de kallades i fordna sagor, ormar, drakar, m.m. i anseende til utseendet. Innom de samma försvarade de sig, och nedkastade stenar på fienden. Sådane fästen, anlagde af Konung Erik Emundsson eller Väderhatt, hvilken intog sjelf, såsom Holmgårdska Hofvets skydds herre, med sin sjömagt, Finland, Estland och flere Östra orter, som nu velat draga sig undan Sveriges Herravälde, syntes sedan i långliga tider därstädes. Sådant har skedt vid är 930.

TORGNY Torgnyson, Uplands Lagman, hvars skägg betäkte hela bringan och låg ned på hans knän, i sin tid den visaste och en vördig man, talade på Riksmötet i Upsala vid är 1023 och sade: at hans Farfader Torgny hade bivistat Konung Erik Emundssons segrar i Finland, Estland, Österbotn — — &c, och han förebrådde Olof Sköt-Konung, at han vårdslösade sina Östra Skattländer, Se Trägårds utdrag af Ol. v. Dalins Sv. R. Hist. p. 204, 182.

LINTUINEN, Et Björns heders-namn, för dess snabbhets skull. Ohtoseni
Lintuseni, Kaunoiseni Kultaiseni.

LINTU-KOTOLAINEN, Et slags små Dvärgar i Turian maa, som troddes föra strid med tranor, och kunde et par af dem ligga på en tunn botn. Et gammalt rykte och tradition är ibland Finnarne, at sådane små menniskjor existerat, hvilka krigat med tranor, och af dem blifvit öfvervundne. Finnarnes imaginerte Lille-pytter, och Svenskarnes Andwar, en dvärg, fången i en gäddas liknelse, som gaf til at lösa sig en otrolig skatt, hvarpå den ohyggeliga ormen Fafnis låg, som blef dräpen af Sigurd Fafnis baneman.

LOAUS eller LAUS, En Skogsmagt för Renar och Elgar, som anropades vid
Ren-jagten — Se dess hutru, Pohjan Eukko, Loweatar eller Laheatar.

    Loaus, Pohjolan Isäntä
    Anna mulle aika lintu
    näistä puista puhtaista,
    Warwuista walanteista;
    Siitä mä sitten hywää kiitän,
    Siitä kuuluwa kumarraan,
    Kuins sas annat aika linnun,
    Kotosixi tuomisixi — — —

    Loaus Nordens Husbonde,
    Gif mig et fullkomligt Rodjur
    Af dessa mina rena trän,
    Släta (qvistlösa) giller stickor,
    Därföre skal jag sedan tacka den goda,
    Buga mig för (hedra) den beryktade.
    När du nu ger en dugtig Elg,
    Til hemkomst gåfvor, at fägna hem-folket med.

LOUHI, Pohjolas Hustru, den kalla nordens maka, eller Louhiatar, Qvinnor eller Nympher, som rådde öfver Nordanfjäll, och bodde i yttersta Nordens Skogar. Se Hongas.

Louhi skulle svalka med Nordan, at ingen hetta eller inflammation kom i öpna sår.

    Louhi Pohjolan Emäntä,
    Wetyöön wetinen lumme,
    Kahden puolen kämmentäni
    Tulen tuiki polttamata,
    Walkian warastamata.

LOUHIATAR el. LOWEHETAR, beskrifves som en arg trollkona; förordsakade många plågor, såsom tandvärk, styng. Risen m.m. Hennes Character är:

    Portto Pohjolan Emäntä,
    Lowehetar wanha waimo.
    Selin tuulehen makasi.
    Persehin pahaan sähän,
    Toki tuli tiinehexi,
    Ahawa kohullisexi;
    Tuota tyyny, Tuosta täyty,
    Tuosta paxuxi panihin,
    Lihawaxi lijtettyi — — —
    Teki poikoa yhexän,
    Yhestä wattan wäestä — — —

Item Suen Emuus, födde ock vargen ur sin qved. Kohussansa koiran kandoi, suwen muissa suolissahan, penin alla pernohinsa — — —

Hennes Söner voro Ruho, Rampa, Perisokia, samt dessutom hundar och andra rifvande djur.

LOWEEN langeta, falla in ecstasin och vandra utom kroppen til Wallhall, i synnerhet hos Lapparne ttl Jabmiaimo — Se Saiwo-neides.

LUGUT, ord, som mumlande läsas öfver järnskador och contusioner, eller andra hexerier, at förgöra någon. Sådane läxor läsas med mycken andägtig mine, med blottadt hufvud; sådane voro de Svenskars gallrar och Odens galder. Se Synnyt, Aloen-järvi.

LUMOUS, var en konst, at göra sig hård mot skått, förgift, andras trolleri, ormbett och så vidare; ja, at kunna bevara sin boskap. Sina hus förvara de för eld med åskviggen, sina res-slädor med menniskjo-ben — — Vid Rättegånger ansågo de sig för stora advocater och oöfvervinnerliga, om de buro hos sig korp- eller ormsten, ormskallar, grod lår-ben, o.s.v.

LUONOTTARET, 5:ne raska Möjor, som i Ilmarises smidja, mjölkade af sine egne bröst tre slags järn, såsom nedanstående Smed-Runa ger vid hand.

Luonnottarat äro i sjelfva verket ej annat än naturens värkningar vid järnets tilverkning; därföre kalla ock Finnarne dem sjelf Raudan-haltiat, Emuset, Tyttäret, neijet, jotka synnytit rautaa. Visan eller Runan berättar således:

    Kolme oli neittä Luonotarta,
    Yxi lypsi mustan maijon,
    Toinen walkian waletti,
    Kolmansi punasen maijon.
    Joka walkian waletti,
    Sijt on tehty rääky-rauwwat.
    Jokapa punasen piiotti
    Sijt on tehtynä teräxet;
    Joka lypsi mustan majjon
    Sijt on tehty mellot rauwwat.
    Ei rauta paha olisit,
    Ilman käärmeen kähytät,
    Maon mustan muojuitak.
    Hoss sinua rauta raukka,
    Ettsäs sillon ollu suuri
    Ett kowan kipusakaan el korjakaan,
    Kuinssas maitona makaisit,
    Hettiessä heiluvassa,
    Wenyt wehnässä tahassa,
    Sepon Ilmarin pajassa,
    — — — ec.

    Trenne Jungfrur voro värksamma i naturen,
    En mjölkade svart (mörk) mjölk,
    Den andra lät drypa hvit,
    Den 3:dje en rödbrun mjölk.
    Den som lät sqvala den hvita,
    Däraf gjordes det spröda kallbräkta järnet;
    Den som neddröp (fälde) den röda
    Däraf äro stål tilverkade;
    Af den svarta mjölkade mjölken
    Äro de bästa, segaste stång-järnen.
    Ej vore järnet sjelf så elakt,
    Utom ormens ondskefulla hväsande,
    Den svarta maskens efterfulla illska.
    O! du stackars järn,
    Du var ej då stor,
    Ej heller mycket svedande eller vacker,
    Då du låg en som en mjölk
    I den gungande hängdyn (flyn),
    Töjdes som en hvete-deg
    I Smeden Ilmarises hytta,
    — — —

Se vidare Helka, som kallas Ite Raudan-Emuu, jämets moder, ja näitten tytärten äiti, och mor åt dessa 3:ne flickor.

De Braminer i Indien tilbedja äfven, utom den Högste Guden, 3 andra gudomligheter, Brama, Isuren och Vischnou. Se Gotfrid Less Geschichte der Religion I. Th. p. 424 utgifven i 8:o i Göttingen 1784.

LUONOTAR, är lika med de 4 mjölkströmmar, som i Edda säges hafva runnit af koen Audamblas spenar. Tör hända Finnarne härtil alludera vid järnets smältning och tilverkning. Tör ock betekna de 3 Nordens gudomligheter Oden, Thor och Frigga. Se Kawet.

MAAHINEN -sen, alt hvad af jorden tros fastna, såsom räform, utslag, exanthemata — — — Et slags små-andar, Elfvar, som en vis Gubbe på Holmön uti Qvarken i Wästerbotn trodde ligga vid tröskgårdarne, och förböd därföre kasta hett vatn ut, at de ej må skällas — deras små ben sade han sig hafva funnit i skogar. Han lefde än 1760 och var en Smedenborgian; de troddes dansa, hvaraf är elfve- dansen, och bo vid stenar, träd-rötter, i hus, under gålf, vid husknutar och trösklar, oroade någon dem til förtörnelse; så fick han skorf och utslag; hvarföre de borde först påhälsas vid inflyttningen til nytt hus och blidkas med salt, malt och bröd, eller messing skrapad i mjölk. Dödade någon dem, så blef han sjuk. Swedenborg såg dem vid Stockholms brand 1759 som myror, pissa på en husvägg och fläcka ut elden, som ock där stadnade och huset blef conserveradt. - - — — Ingen fick kasta sit vatn utan farhåga af skada eller åkomma. En ägta Ceylonernes sats efter Pythagoras i Ostindien, at man först bör sopa med qvastar för sig, för än vatten kastas, at ej dessa elfvar må dö. Se Kati, Meri- kati.

MAAN-EMONEN, Ukkos hustru; gaf styrka åt de svaga. Nouse maasta maan Emoinen, wäixeni woimaxeni — — v. Ukko.

MAAN-HALTIA, En Rådare i gårdar, Som visar sig under menniskjo-hamn, som en gammal gubbe eller käring, och stökar om nätterna. Se haltia.

MADER AKKA, En af de Lapparnes Gudinnor, som äro på jorden; som emottager af Radier, det af honom belefvada eller med anda försedda fostret, och lefvererar det åter straxt til dess dotter Sar-akka.

Qvinnan Maderakka är med sina 3 döttrar, Sarakka, Uxakka och Juxakka, Qvinnorna til hjelp. Lapparne offra til henne, at hon skall tillåta sina döttrar, at tjena qvinnorne. Några säga, at denna Maderakka sjelf hjelper qvinnorne, i det hon bemänger sig i en hvar sina döttrars gärning. Sidenius. Jämför Neity Maria Emonen.

MAHNA, Et Svenskt troll och Jättinna; sådana äro många i de fordna sagor — Jämför Hattara, krakla.

MAMMA, En underjordisk troll-kona, maskarnes och ormarnes Moder. Mikä nosti mamman maasta, tielle teuhakehtamaan, kartanolle kapsahtamaan. R. MAMMELAINEN eller Mammeloinen, En faselig kött- och ben-frätande troll-kona; ordsaken til tandvärk; dess beskrifning är:

    Mammelainen maasta nousi,
    Kolmikanta kaukahasta,
    Lihan syöjä, luun purija,
    Weren uxelta wetäjä.

MAMMOTAR, n. pr. foem. Matoin Emuu, ormars alstrerska. Anses äfven för en Sten-patronessa, hvarmed skatter betäckas. Kiwi Kimmon kammon poika, Syöjättären syämmen syrjä, Mammottaren maxan pilppu.

En af furieme och underjordiska troll, som tros förvara i jorden nedgrafna gamla skatter. Hecate, Plutonis uxor inferorumque regina. Se Kratti, Arni, Haltia.

MANALA, den samma som Tuonela. De dödas rike. Häraf är talesättet: Jo se meni manalaan eli manalle han tog farväl af verlden.

Manala eller Tuonela är Göthernes Glitnis, döden, eller underjordiska Riket, hvarest Gandel, Skagel och Geirskagel lupo med brinnande ögon kring dödsens marker (det är i Tuonela eller Jabmiaimo); förskräckelse, ångest, qval och elände voro i deras följe, och det var en ängslan, at se dem. Tuoni eller Glitnis har här utbredt alla sina förskräckelser, hvilka Thors moder (neity Maria Emoinen eller Mariatar, hvilket liknar de Påfviskas sats), med sina böner hindrat, at ej få utbredas öfver jorden. Se Tuonela, Jabmiakka och Jabmiaimo — I Manala var ock en Pegasus eller Skjutshäst, at föra fram plågorne efter järn-skador. Hikowaako Hijjen Ruuna, kastuuko Manalan karwas. Tietä tuonne juostessahan.

MANALAN MATTI, döden, härskande i Tuonela, eller Tuonen Tuomas. Manalan Matti samma som Loke eller Charon; förde de döda skuggor öfver floden til Tuonela eller Manala. Finnarnes ordstäf är, då de blifva gamla, ledsna vid at lefva och tro sig ej mer blifva gifta: Manalan Matti minun naipi, ja Tuonen Tuomas mun perii.

Neity Maria Emonen, anropas ofta i de af hedendom och Påfvisk lära blandade vidskeppeliga Runor, som utan tvifvel äro sammansatte för Reformations seculum. J. Maria är i alt en förträffelig hjelperska, i synnerhet vid barnsbörder, sjukdomar, pest, blod-sår och eldens upkomst.

    Neity Maria Emonen,
    Mesi keittä kielelläsi,
    Sima suussasi suloa,
    Konnan kuohuun kowaan

Är ej heller oförfaren til sjöss, ty det heter: Neity Maria Emoinen, itek airollen asehin, Tungeixen Tuho kätehen — grep sjelf til årarne.

Beskrifves såsom en god Baderska, Barberska, Apothekerska, olje- och flått- kokerska, til allehanda sår smörjor, med Silkes Robe och långt släp, samt med en gullslef i handen.

    Jos rauta pahan teköö,
    Teräs hieno hilpasoo;
    Neity Maria Emonen
    Pistä sormesi sulonen,
    Reikään revennesehen,
    Hienot helmasi kokoat.

    Isäni ikunen Jesus,
    Esivanhemman Jumala — —
    Tuoltama anon apua,
    Isältäni Jesuxelta,
    Emoltani Marialta,
    Näihin töihin työlähiin:
    Neity M. Emonen
    Tule tänne tarwitaan — —
    Woiteles metisin siiwin - —

    Mariatar kaunis Waimo,
    Tu-us pikku kattilansi,
    Jolla Werta keitetään,
    Jolla ma hurmeen tymeen,
    Weren wuotamattomaksi — —
    Punasta putoamatak — — —

MÄNNINGÄISET el. Menningäiset, Kyrkspöken, Vålnader, bodde i grifter, bergsskrefvor och öknar; skrämde folk. Se Kejjuset och Köpeli. Men Biskop Agricola föreger dem vara Gudar, som befordrade ägtenskap; hvarföre Probsten Doct. Idman, i sin afhandl. om Finska och Graekiska Språkens gemenskap, deriverar ordet af grækiska hymen, Hymenæus, Nuptiarum Deus — Suidas.

MEHILÄINEN — ilman lintu — En honings-fogel eller Trochilus; Linn. Den minste och lättaste af alla foglar. I Troll-Runor, et honings-bi eller Vise, som skall efter ordres ofta flyga öfver haf och fält, at hämta honing, mjöd, olja, med mera sött, de sjuka til vederqvickelse och trollen til smörja. t.ex.

    Mehiläinen ilman lintu,
    Lennä tuonne kyyhyttele
    Yhexän meren ylitse,
    Meren puolen kymmenettä — —
    Tuo mettä mehtolasta,
    Simoa Tapiolasta,
    Ripiälle woitehexi,
    Wammollen parantehexi — —
    Wojjat yldä, wojjat pääldä.

Denne honungs-fogel var ock utftäld för Snaror; därföre önskas honom lycka på resan, at hämta honing.Käy kuin kehää myöten päiwän permetä samoa. Se Karilainen. Ja, Mehiläinen flög högre än de som göra luft-resor med aëroflatiska machiner;ty han skulle flyga öfver om stjernorna och in i himmelen, som en Mersurius, och hämta horungs salfvor och smörjor för brännsår: det heter:

    Mehiläinen ilman lintu,
    Lennä tuonne, jonne käsken,
    Yli kuun, alati päiwän,
    Taiwon tähtein ta-ati,
    Otawaisten olkapäitten;
    Lennä luojan kellarihin,
    Kamarihin kaikkiwalllan;
    Pistä siipensi simahan,
    Kasta kaapunsi metehen,
    Höyräytäk höyhenensi;
    Tuo simoa siwessänsi,
    Kanna mettä kaapussansi
    Kauan rahnoin pahoin,
    Tulen tuiki polttamihin.

    Mehiläinen ilman lintu,
    Käy kuun keheä myöten,
    Päiwän päärmättä samoa — —
    Tuuok mettä Mehtolasta,
    Simoa Tapiolasta — —
    Tuo simoa siiwelläsi,
    Mettä kielensi nenällä — —
    Wojjak yldä, wojjak pääldä,
    Kerran keskeä rapaja.

MEHTOLA, En ren barr-skog; annat än Tapiola. En skogsbygd, där skogs-djur, foglar, bien och andre skogens håfvor vanckade — Item, en skogs-Guda-magt, Pan: anses ock i Runor, som en Skogs-Fru rådande öfver djur och foglar. De titlar, hvarmed hon under tilbedjandet behedrades, äro: Mielus Mehtolan Emäntä, du benägna Skogs-värdinna:

    Metän Ehtosa Emäntä,
    Mielly mejjän miehiimmäk,
    Antamaan ainuasi,
    Omas ojentamaan,
    Mielusasta Mehtolasta.

    Du välviljoga Skogs-värdinna,
    Var benägen åt oss Skogsmän,
    Til at gifva ditt enda,
    Räcka åt oss ditt egna,
    Af den luftiga, nöjsamma, skogsparken.

Hon dref harar i gillren och vippsnarorne i lag med Ukkonen hvarföre harfångarne bedja:

    Puhas Mehtolan Emäntä,
    Metän kultanen Kuningas!
    Kuk on laiska kulkemahan,
    Sitä sijmalla siwalla,
    Karkota kari perällä,
    Mieluusta mehtolasta —

Ifrån Mehtola och Tapiola, skulle Mehiläinen anskaffa honing til sår- smörja. Se Mehiläinen.

MERI-TURSAS, En strand-bo; kallas partalainen, dels för det han vistades vid hafs-stranden, dels för sit långa våta skägg, hvarmed han krystade Pohjolas dotter som blef moder för 9 barn, alla afgrundens foster. Se Pohjolan imbi.

    Synty Neitsy Pohjolassa,
    Impi kylmäsä kylässä,
    Jok' ei suostu sulhaisihin,
    Mielly miehiin hywiin;
    Kuin tulowi immintuska,
    Pakko neitosen panexen,
    Syxiin syöstäxen mereen,
    Kalsoin aaltoin ajaxen.
    Meri Tursas partalainen
    Teki neiden tiinehexi,
    Meren kuohuilla kowilla,
    Weden wankan waalehilla;
    Teki pokoa yhexän,
    Yhestä watanwäestä;
    Piilotteli poikiahan
    Alla wijden willa waipan
    Sarka kauhtanan kahexan;
    Nimitteli poikiahan:
    Minkä pani pakkaisexi — — —

METZISTÖ, En skogs-lund, där afguden bedrefs. Item, idolum, forte
Priapus. — 2. Reg. 23; 6: 7.

METZÄN-EUKKO, Tapios hustru, Metän Emäntä; anroptes af Jägare, at gifva villebråd. Syntes stundom, då hon var gunstig med gyldene ringar och insvept i gyldene duk. — — — Men onådig viste sig med ringar af vidje-länkar och med ris-ruska. Henne til heder skulle sjungas Messän miehin wirsi, då man gick ut til skogs: Hon var ej blid då Jägaren sjöng:

    Mielestä Metän Emännen,
    Usein hywän Emännän
    Sormet kulta sormuxisa,
    Käet kulta käärehissä,
    Jotk on soaanut[9] annillahan;
    Usein pahan Emännän
    Sormet wihta sormuxissa,
    Käet wihta kääreissä,
    Aina auttamattuessa.[10]

    Alt efter Skogsvärdinnans godtycko,
    Är den goda Mors
    Finger understundom i gullringar,
    Händerna inveklade i gulldukar,
    Som hon fått med sina gåfvor;
    Men ofta då mor är ond,
    Äro fingren med vidjelänckar prydde,
    Händerna omvicklade med vidjor,
    Och altid då hjelplös.

Då Wäinämöinen slog på sin citra, kom ock Skogs-gudinnan med alla sina skogsdjur, at lyss på den härliga musiken: Itekkin metän emäntä, rinnon aidalle ajain. Se Wäinämöinen.

MIEHEN SYÖPÄ, Anthropophag, menniskjo-frätare — troddes vara i
Norrska Lappmarken; dit hänvisas sjukdomar: ex. gr.

    Mennekkös sinne sekahan (näml. til Rutian koski)
    Tuol on muutkin murha-miehet
    Miehen syöpähän kylään,
    Lapin maahan laukiaseen,
    Pohjan pitkähän perään. — —

MIESTEN SYÖJÄIN KYLÄ, var i Kyrials land, eller den ort i Kyrials botn, högft i Norr i Finland, där starke Resar och Anthropophager förfärade de ankommande; se föregående miehen syöpä. Efterföljande saga besannar det. När Domar (Upsala Kung) ännu var ung och låg uppå sjön, för at förvärfva sig ära och rikedom, blef han genom en häftig storm drifven emot Kyrials-botn, eller til det stycket af Finland, som ligger högst i Norr (Kemi, Cajana, Paldamo, Sotkamo, där Hijsi bodde och andre Jättar i berg; ty landet var än segelbart den tiden, emedan skeps-vrak ännu i dag finnas i flere moras i Kemi Socken). Han kallade sit ankare under en stor och mörk skog; han betäckte stranden och gick up, at bese landet. Där råkade han Hallgrim, en Rese, som var, för sina krafter och än mera för sina många konster, den farligaste. Hela vägen til hans kula var betäckt med nakna hufvudskallar och multnade ben, efter dem som han mördat och upätit. Hans grymhet var intet mindre än hans krafter, och det var et vidunder i naturen, hvars blotta åskådande kunde injaga en skräck hos det modigaste hjerta i verlden. Alla de som hördt hans namn, hyste en räddhåga för honom. Men Domar mötte honom utan fruktan. Deras strid var svår, men Risanöth (et svärd, det Rolf tagit i Grims kula; hörde Ynglinga-stammen til; dess sår läktes aldrig; flog genom sköld och hjelm), som den tiden var i Domars hand, behöll segren. Hallgrim föll, och Domar gick in i hans kula, hvarest en större rikedom, än han någonsin tilförene sedt, lyste honom i ögonen. Alla väggar voro klädde med sköldar af blänkande silfver, samt hjelmar af klaraste guld. Där hängde åtskilliga horn med ränder och bilder af den dyraste metall inlagde.

MIKKELIN päiwä. En stor högtid hos Norr-finnar; Se wuoden alkajaiset. Alla hästar tagas då in i stall; fodras med öl, korn, granris och hermelins kött, som skal praeservera dem för hufvudsjukor, m.m. Boskapen drifvas tidigt och utan ljud i fähuset, om eljest väl skall gå. Se Ristin päivä.

MUNNU. En oculist i gamla Runor. Munnu silmän Tytteriä. Item, en af
Nordens möer, som anropas af häst-gällare, at hämta is, rim och kyla.
Texten säger:

    Munnu silmän tyttäriä,
    Höyhenes panuttaria.
    Tuuwwos hyytä Pohjolasta,
    Jäätä kylmästä kylästä,
    Sillä hyyllä hyytele,
    Jäällä tuolla jäähyttele,
    Pistän hyyn hyppyseni,
    Jällä jäähytän kätem,
    Teen tulen tehottomaxi,
    Walkian warattomaxi. — — —

MYRRYS MIEHET, de samme som Indomiehet, trollkarlar och vidskeppelige, som dels med läsningar, lugut, synnyt, spåttande, flåsande och på-blåsande, med troll- Runor, synnyt, tro sig bota ormhund- och vargbett, eldskador m.m.

NÄKKI, Neptunus, Svenskarnes Åge. Se Weden-Emo — Efter forntidens berättelser och skrock-sagor (Se Urban Hjernes Flocker om flere hafs-fruar). Här i Finland beskrifves Näcken med långa utslagna hår naken visa sig på vatn, i solsken, på stenar vid forssar borsta och kamba sig, eller ajustera sit ljusgula hår äfven stundom sjunga utan tvifvel en Siren sång eller Crocodils gråt, at låcka barn til stranden, och simmare i vatnet, dem hon kramar så at de blifva kål-blåa, suger deras blod m.m. Hvilket i sjelfva verket är kramp- eller seno-drag. Käringar och utlefvade Sjö-galtar kunna skräma lätt-trogna med tusende Näck- och hafs-fru sagor, Se Ahti.

Näkken och alla de små guda-magter, som bo i de våta Riken, voro alla framkomne, at höra Wäinämöises sång och harposlag, hvars like de aldrig förnummit. Se Wäinämöinen.

NEITONEN NOROSTA, En vattu-nymph; bodde i våta dälder; kylde och svalkade. Af dess bröst-mjölk upväxte björkar. Hon anmodades af häst-gällare, at förtaga eldens eller det heta järnets kraft.

    Nouse Neitonen Norosta
    Wuotehilta hyisen pojjan,
    Jäisen lapsen lappeasta;
    Weä wijttasi wilusta,
    Hamehensi hallan alta,
    Heitä pahoilllen potowan
    Kaatoowallen kattehixi;
    Jottei poikasi potoisi
    Kaatowaisi kannettunsi,
    Jonk on huntu huutehessa,
    Iho liiwi iljannessa,
    Pajjan kaulus kaikkalassa.

NEMAGWELLE. En af Lappska jordiska Guda magter, hvars hjelp ganska få meddelas. De få endast dess bistånd, som första gången omdöpas; ty Lapparne döpas med troll-döpelse mer än en gång; hvilket sker således, at när menniskjan blifver sjuk, gifver man henne et annat namn, och öser vatn på henne med dessa ord: Jag döper dig i detta namn N. N. och du skall lefva i detta namn N. N. De som få således troll-namnet, få äga, tillika med namnet, Nemoigwelle. Som denne Lapp ser ofta Nemoigwelle gå för sig öfver bäckar och moras; så har han honom ock när han skall gå tilkyrkan. Han dricker ock Sarakkas blod i samma bäck, hvar nemoigvelle står. Sidenius.

NEURERNE, äro stammen til Finnar, Lappar och Esthlänningar, som i
Språk mycket liknat Hebreerne.

NOIDER, Lapparnes troll och vise män, som falla i dvala, under en viss sång; och hämta ifrån långt aflägsna orter något i barmen, samt berätta hvad de sedt och hördt, under sin vandel utur kroppen. Finnarne kalla denna ecstasis, langeta loween — Om Finnarnes Noidat och Myrrys miehet har man ej hördt sådant; utan endast, at de hoppa i raseri och gnissla med tänderna, som kallas, olla haltioisaan. Se Myrrys miehet och Indomiehet.

NUJJA-SOTA eller Kluppu-sota, Klubbe-kriget i Finland 1597. På flere ställen i Finland, Tavastland och Österbotn hölts sådane klubbe- batailler. I Padasjoki by i Tavastland på åkern vid Nystelä by har i Konung Carl IX tid år 1597 klubbe-kriget ock gått för sig, såsom ock på flere orter i Finland; hvarföre Säxmäki, Ilmoila, Gamle-Carleby jämväl äro af klubbe-kriget märkvärdige. Nästa holmen vid Nystelä åker, på hvilken de slagne blefvo begrafne, heter än Nujja saari, i.e. insula clavorum. Menniskjo hufvud skallar synas där än i dag.

Hertig Carls afsägelse gjorde öfver hela landet mycket buller. Särdeles utblossade lågan i Öserbotn och Finland. Bönderne hade därifrån kommit til Hertigen och klagat öfver det betryck de ledo af Clas Flemmings Rytteri: sedan, då de nu blifvit upmuntrade, och hörde, at Hertigen af missnöje tagit afsked, blefvo de aldeles obändige: en af dem Bengt Poutu, samlade en stor svärm af sine likar, angrep dessa Flemmings Ryttare, ehvar han dem råkade, och öfvade på dem all barbarisk grymhet; hvaribland äfven Lagläsaren Erich Olofsson i Woitby mördades, för det han höll Rustning. Allmogens hop öktes derpå ansenligen, och valde sig en ny anförare. Jacob Ilkainen eller Ilkka från Ilmola Socken i Österbotn, af hvilken detta buller kallades Ilkkainens krig eller, af dess vapen, Klubbe-kriget.

Afsigten var nu icke mindre, än at anfalla Tavastland och Carelen, jaga därifrån hela Konungens (Sigismunds) rytteri, upbränna eller sköfla Clas Flemmings, Axel Kurks, And. Bojes och Anders Larssons gårdar, samt aldeles förstöra Åbo Slott.

Clas Flemming ryckte up med sit krigsfolk från Åbo den 23. Dec. 1596, tågandes til Birkkala i Öfredels härad och Björneborgs Län, där Bonde-hären vid Nockia Sätes-gård hade sit hufvud-läger. Han lät skjuta några Falkonet-kulor genom husen, hvaraf Bönderne förskräktes.

Ilkkainen drog sig om natten tilbaka in i en stor skog, som skiljer Tavastland och Österbotn; men förlorade i afvikningen några 100 man. Han blef sedan fängslad och afrättad. Antalet på de Bönder, som fallit i detta fält-tåg, var grufveligt, och har stigit öfver 11,000, hvilket för Österbotn var en obotelig skada.

OHTO, Ohtoinen, Et Björnens namn i Runor, för dess breda änne och stora hufvud. Tapios starkaste djur. — Se Tapio.

Han anropas, at ej röra vid Boskapen (som kallas sonda-reidet). Och skulle han vela pröfva sina tänders och ramars styrka så hade han därtil stockar och stenar. Dock om hans maj:ts grymhet vore alt för stor; så anropades Skogs- Gudinnan Tapio, at hon ville styra björn, och göra månan för honom mörk, sänka himmelen i moln, och förblinda hans ögon, på det han ej må se kona, som skulle vara i hans ögon som stenar och stubbar. Se Sini sirkku.

Ohtos födelse och höga härkomst alt ifrån himla hvalfvet och Sju-stjernorne, med J. Mariae tilhjelp, beskrifves i följande Ohtos-synty eller Archaeologie, ifrån Kuopio i Savolax.

    Misä ohto synnytelty?
    Mesi kämmen kääunyteldy?
    Kuun luona, tykönä päiwän,
    Otawaisten olkapäillä:
    Sieldä on maahan laskettuna
    Hihnoisa hopeisisa
    Kuldaisisa kätkyhisä.
    Neityt Maaria Emonen
    Wisko willoja wesillen
    Kapalolta kuondaloita,
    Selwälle meren selallen
    Lakeelle laineellen;
    Noita tuuli tuuwwitteli,
    Wein henki heilutteli
    Nenään metisen niemen,
    Saloja samoamaan,
    Pohjan maita polkemaan:
    Ellys piiloja pityö
    Häpeseen hämmendyö,
    Emosi sinun epäsi;
    Elä sorra sonda reittä,
    Koaha majjon kandajata
    Enempi on emoillen työtä,
    Suuri waiwa wahimmalle,
    Kuin poika pahoin tekee,
    Lapsi kangein asuu:
    Kule sikana siwuhte,
    Wierihte wein kalana:
    Tule tuwissa tulille,
    Ilman Immin tietämätä.

    Hvar är Ohto född?
    Gull-ramen vänd som et barn (vaggad)?
    Hos månan, nära vid Solen,
    På axeln af karlvagns-stjernorne:
    Dädan är han nedsläpt
    I silfrade remmar (feltyg),
    I gyldene vaggor.
    J. Maria den lilla modren,
    Kastade ulltappar på vatten,
    Lindor som flagor,
    På de klara hafs-själarne,
    På de vida vågorne;
    Dem vaggade vädret,

    Vatu-draget omgungade dem
    Til en honings-rik udd af näset,
    At springa i skogarna,
    För at tråka de Nordiska länderne:
    Gör ej hvad elakt och rasande är,
    Blanda dig ej i det nedriga (skamliga)
    Din mor förbjöd dig det;
    Förtryck ej det gönings orena låret,Fäll ej mjölk-bäraren:
    Mera har din moder at göra.
    Din fosterska har stort besvär,
    När sonen gör illa,
    Dess barn förhåller sig argsint (styfsint);
    Far förbi som et svin,
    Där nära bredevid som en silk i vatnet:
    Kom hemma vid til vårt vistnings-ställe,
    Utan at dejan vet deraf.

OLLIN päiwä, Olsmessan; då tordes ingen bärga hö, af farhåga, at om då rördes vid något boskaps-foder, så skulle björnen göra skada. Då slagtades och åts Willa-wuona (et oklipt lamb ifrån våren), då skörden slöts, hvartil äfven tilreddes öl och bränvin. Då fåret inbars, skulle med al- och granqvistar vatn kastas öfver Tröskeln. Förr än man tordes smaka af alla anrättningarne, skulle däraf utgjutas något i vrån vid bänken i bordsändan och på golfvet, samt under Aaatto-koivu d.ä. en helgad björklund, eller det träd, som om midsommars qvällen sättes på gården. Sirppi-juusto kokas eller bakas denna dag och ätes i Österbotn.

OTAWATAR, En Gudinna ifrån Karlvagn eller Sjustjernorne, som synes varit dess make; kallas i gamla troll-Runor dagsens dotter. Hon anropades til hjelp mot natt-tjufvar, och at igenskaffa det bortstulna.

    Otawatar päiwän tyttö
    Tule tänne tarwitahan
    Omoani ottamahan
    Kadonnutta kaihtemahan — —

Se Päiwätär. Med dessa kan Svenskarnes Thiodan jämföras, eller Titan hos de Latiner, som skulle köra solens vagn.

PAHOLAINEN, En ond ande, djefvul, en ond vålne, ormens stamfader — Hade ormar til briskar och söljor; hvarföre ormen titleras i troll-Runor eller dess Synty:

    Mato musta maan alainen
    Toukka Tuonen karwalllinen,
    Rinta solki Syöjättären,
    Paholaisen pajjan naula — —

PAINAJAINEN, Maran, som af mjeltsjuka ses, som en hvit nymph om nätterna under sömn; uplyser med sit sken hela rummet och trycker öfver bröstet, hvarunder de vråla och låta illa. Item Painajainen, som krossar barn och gör dem vindögde: fördrifves af vidskeppelige med stål och betsman, lagdt under hufvudef. Är i sjelfva verket en nerv- och convulsiv sjukdom hos barn af fyra —

PAKKANEN, Smäll-kalla kölden, den bistra Puhuris Son, med dess kulna och surmulna fru Hyyttö anvises til Kijron koski, at tilisa den, om han vore i stånd. Mot kölden stod man nog, när man fick följande at skyla sig med:

    Tuos mulle Utunen turkki,
    Kanna willan karwallinen
    Jolla tuima turwellennek,
    Ettei pakkanen palelek,
    Kowan ilman koskematak,
    Pakkasen palelematak:
    Talwen ilma Taiwaellek,
    Ettei riko riskittyä.
    Eikä wismoille wiraak:
    Ämmöni Utunen uuwin
    Turvvaxeni tuotuwohon,
    Päälleni pujettakohon.

    Hämta mig den varma svanskinströjan,
    Bär hit den rikullige lurfviga pälsen,
    Hvarmed jag förvarar mig mot den bistra kölden,
    At ej kölden förkyler,
    At ej den kalla luften får komma åt,
    Vintern förkyla mig:
    Den klare vinter-luften fare up under himmeln,
    At den ej skadar någon christen el. gör någon enda lytter,
    Eller verkar på huden rinnande fråstskador:
    Min farfars, farmors varma edderduns paulun-säng el. tält
    Må hämtas til min skygd,
    Jag må påklädas, öfverhöljas därmed.

Jag tror man nog skall stå sig mot kölden så väl ombyltad, utan någon trollkonst.

PANNAHAINEN, En bannlyst, förbannad. Därmed förstås ofta ormen eller en elak stygga.

PANULAN NEITI, En underjordisk troll-mö, hvars bindel upfattes med ödlor. Ödlan kallas därföre: pää-puikko Panulan nejjen — En af furierne; upammade ödlor och ormar. Se. Kyytöläinen — Hon höll til i Aluen-järwi djup; plågade genom elden.

PANUTAR. En af ormens däggerskor — Juutases stygga dotter. Panattar den samme, förorsakade sveda och värk; åberopas äfven vid läsningar öfver sår och järn-skador. Rauta Ruoste hettäriä, höyhenes Panuttaria, maa isänsi, maa emänsi. —

PARA, samma som de Svenskas Bjära; en troll-konornes villige tjenste-ande, hvilken skall di mjölk af främmande koer, ysta det i sin mage och bära i Smör-kärnan. Dess underliga födelse ses i Mag. Christ. Er. Lincquists Disp. de Superstitione Veterum Fennorum P. I. p. 53.

För 100 år sedan, då man än förmodeligen var för skumögd och lätt-trogen och såg nog ofta spöken och elfvar dansa, hade man fått se detta kreatur, som til utseende skall varit luden, hvit och svart-spräcklig, mera rund än aflång (utan tvifvelen tjufaktig grannens katta), fötterne smala som en tranas, och 3 til antalet, liknade mycket en gammal dags slända. Då Paran klämdes imellan en dörr i et mjölk-hus och dog, sjuknade ock värdinnan samt afled straxt därefter.

När Para, bjäran, är född och fått lif, efter description l.c. så säges:

    Kanna woita, kanna maitoa,
    Tuo woita Wuoren Lukko,
    Piimä Pirun-emäntä,
    Pääästä piimä pindehestä,
    Maito happaman hallusta — —

PARAN-WOITA, Bjär-smör, som i sjelfva värket är en sort blöt svamp i Rötmånan (mucor unctuosus flavus, Linn. Fl. Svec. 1282), bruka de vidskeplige bränna i tjära, salt, svafvel och piska med en vidja, då dess ägarinna, troll-konan, tros komma af med ömkan och visa sig, med förbön för sin tjenste-ande.

PÄIWÄTÄR, En af vargens foster-möer — It. dagsens brudfrämma, den sköna morgonrådnan, som frälste Solen och månen ifrån förmörkelser, som den elaka Kuumet anstälde. Se Kuumet, Kuutar.

PÄIWÄIN WALITZIAT, dagväljare, namnes i Bibeln; utmärkte vissa dagar för olyckelige, af hvilka några kallades Katehen päiwät och Tyhjät päiwät, då var ej godt, at så åker, kuiwat päiwät 4, 5, och 6:te i nyet, ej aldeles gillade för goda. Tuulen päiwä, d. 2 Januarii, då skulle ej eld göras, af farhåga för eldsvåda nästa sommar. Måndag och Thorsdag, gamla teknedagar.

PÄÄSIÄINEN, en väl de Christnas högtid, men af vidskeppelige mycket vanärad. Om Påsknatten sättes än skällan på skäll-koen och lior på fähus-dörren, at förhindra de flygande troll-konors ingång.

Nu sittes hela natten, och man lyss, som det kallas. De tro sig se trollkonor flygande i luften utan aerostatiska machinens tilhjelp, höra bultas, smidas, tröskas — hvaraf spås om tilkommande ting, om årsväxt, dödsfall m.m. De flygande trollen skola ock nu föra all den ull, kohår, svansar m.m som de samlat, til blåkulla, såsom tionde åt Hin. (Se Norrländska troll-väsendet Capitain Elin). Nu tros ock, at man ser Solen dansa om morgonen. Jämför Strelings Physica.

At derivera ordet pääsiäinen af Grækernas paianisai, Pæanem aut apollinem invocare[11] och paianismós, Carmen ob liberationem a malis aut præteritis, aut futuris — Suidas, är något tvungit, hälst Finnarne ej vetat af Pääsiäinen eller Påskas firande, förr än efter införd Christendom: häldre kan ordet vara helt och hållit Finskt, af primitivo pääsen-stä — jag blifver fri, slipper lös — och betyder pääsiäinen, vi vocis, en lösnings, befrielses- dag, i likhet med Ebreernas passah, transitus — en öfver eller förbigång i afseende på mord-ängeln i Egypten vid första Påsk, och övergången öfver röda hafvet &c.

PELLERWOINEN, En god Skogs-planteur och åkerman, dess son var Sämpsä — Sämpsä poika Pellervoinen. Se Wennon härkä och Sämpsä.

PELLON PEKKA eller pekko. En korn-gud; befordrade vår-sådden och gaf god vört, som kallas pellon maito.

Probst. D. N. Idman l.c. deriverar namnet af Graekiska paelo eller pelithro pekos, coeni el. jugeri Deus — på finska Pellon Jumala, Agri Deus — Pellon pekkoa maistaa el. juoda, är, dricka vört, eller buska, färskt gäsit dricka.

PERKELE, djefvul; får flere namn — Lempo Hiisi, Piru, Pirulainen, Peiko, Pejjakas, Pejjainen, Pendele, Kilka, Kilo, paha Kurki — Graecis pérkos, niger, nigris maculis variegatus — Sv. Hin Svarte. Hin onde. Diabolus enim, nescio qvare, nigris coloribus depingitur, nam alias format se in angelum lucis 2. Cor. II:14. Hädan är Finnarnes talesätt: Musta kuin perkele. Den samme som Svenskarnes Loke och Midgards-orm, hvarmed medel-guden Thor stridde; hos Lapparne den Gud, som var uphofvet til det onda. Probst. D. Nils Idman loc. cit. p. 35. deriverar Perkele af Lpeisokalos, recti experientiam non habens, Decori ignarus, ineptus; men nog tvungit. Hårdragit är ock, at förege, det Perkele vore den markelige Bergelmer, som blifvit räknad ibland Gudar, hvilken, efter Eddas upgift, varit en Jotuner, namnkunnig af visdom och kallad Hin frode Jotun, af hvilken Odin den äldre lärt regerings- och krigs-vetenskapen; men hvilken han sedermera med sit anhang drifvit ifrån säte och land. Se Schönings afhandl. om Tids Regering i den gl. Nordiska bist. p. 105. Detta uphäfver ordet perkeles derivation af 'Apeirókalos — dock säga finnarna, i anseende til Bergelmer, sillä on Perkeleen konstit — wiekas kuin perkele, illslug — men naturligen härstammar det af pérkos, svart, som är lika til uttal och betydelse, emedan ock en sådan idée än i dag åtföljer sjelfva namnet. Se Piru, Hijsi. —

PERI-SOKIA, En af Louheatars 9 stygga söner — En af Thussar eller
Cycloper — Enögda bestar; smidde viggar åt Thor eller Ukko och
Ilmarinen.

PESUAN KANGAS, En stenhögd i Pavola af Sijkajoki, Socken i Österbotn, där jag d. 16 Sept. 1783 nedraserade 4 stenhögar; det är en sten-rundel, liknande en gammal skants eller fäste, Linnat, med 2 portar på en ganska brant högd, midt uti låg och flät utan stenar, men omkring murad af gråsten. Tör hända en Kalmisto. Se Linnat, Linna kangas, Kalewa.

PIEHINGIN-WUORET — Bergs-rygg i S.O. ifrån Landsvägen 6/4 ut ifrån Piehingi by i Salo Socken. Där skola än synas tecken til rum och 4 st. portar. De äro första landt-känningar för seglande ifrån Brahestad.

Santta PIETARI, rådde til ormens födsel — Se Juutas. St. Pehr åberopas ofta i troll-runor, i anledning af flera Påfviska sago om hans vandel med sin mästare. Sådane Runor höra til medel åldern för Reformations-tiden.

PIRU, djefvulen, Perkele; agerar ock smed; smider pestskotts pilar, som Loke.

    Piru pijliä takoo.
    Pajassa owettomassa.
    Ilman ikunattomassa;
    Isä piiliä takoo.
    Poika nuo sulitteloo — —

Hans gesäller aro Ruho och Rompa samt Perisokia. Finnarrnes talesätt, Tulinen perkele el. piru, ger tilkänna, at han umgicks som smed med elden och det glödande järnet.

Rossæus säger, at Ryssarne dyrkat en Gud, under namn af Perun, den de förestält under en mans bild, hållande en eldhet sten i handen, hvilken til heder de underhöllo ständigt en brinnande eld af ekträd.

För det at ordet Piru, tyckes hafva någon gemenskap med Grækiska ordet pyr, ignis, eld, den Perserne dyrkade som en Gud (Suidas), och den Finska Piru förstod sig på eldens kraft i ässjan, såsom smed, sluter Doct. Idman p. 36. loc. cit. at elden i Hedendomen blifvit hållen för Gud, och dyrkad under namnet Piru. Eldens dyrkan i Norden påstår Schöning i sin afhandl, om Tids Regering i den gamla Nordiska hist. p. 105.

PIRULAINEN. En ond ande af mindre slaget — Fans unge, lång och förskräcklig, i Runorne. Louheatars Son. Pirulainen pitkä poika hakkasi Tulisen koiwun, Saaressa nimittömässä — — item — alt hvad som var af Pirus slägt, kallas Pirulainen, hin ondes pak; Se Paholainen. Dess tilhåll var i —

PIMENTO eller PIMENTOLA, pohjan perä, ultima Thule; yttersta mörkret, dels i afgrunden, dels i Norden vid Novaja Zembla och Turja (Norrige).

    Ukko Turjasta tuloo.
    Mies pitkä pimentolasta.
    Täynnä hyytä, täynnä jäätä.
    Syltä on housun lahkeesta.
    Puolta toista polwen päästä,
    Kahta syltä Roatiolda,
    (i.e. housun persauxilta ifrån byxlinningen)
    Täynnä hyytä, täynnä jäätä —

Denna långa man ifrån Pimendola, anropas ock som Hofslagare, då hästfoten flintat:

    Tuli Poika Pohjalasta,
    Uros uudesta kylästä,
    Pitkä mies Pimendolasta,
    Tuo tulla tuhahteloowi.
    Suoni wihko kainalossa,
    Liuta kesseli selässä;
    Minä nuota anelemaan,
    Anna miekkonen minullen,
    Minä nuota tarvvihteisin;
    Tästä liuta liukahtanna,
    Tästä kalwo katkennunna;
    Tähän kalwo kaswattele,
    Tähän liityö lihoa,
    Ellys märille männy,
    Ellys wismoillen wiruoo — — —

Då elden fans i Aluanjärwi, sedan flera notvarp blifvit dragne, kom ock en stark Otter ifrån Pimendola —

    Tuli mies Pimentolasta,
    Mies tarkka Topiolasta,
    Joka rohkeisi ruweta,
    Wiilemähän wikkelästi,
    Rautaisitta rukkaisitta,
    Wantuitta matoisitta

    Poika lähti Pohjan maahan,
    Mies pieni Pimentolahan,
    Nuolia teettämähän,
    Wasamoita walmistamahan,
    Ambu nuolia asetti,
    Ruho nuolia takoi
    Ramba jousta jännittääpi — —

PITKÄINEN. Et Ukkos tilnamn. Den långe, store, hederlige, ansenlige, majestätlige Ukko — at betekna Guds magt i åskan och betyga vördnad för honom. Ordet förekommer i Finska Bibeln.

POHJOLA, yttersta Norden, beskrifves såsom en mörk och förfärlig ort.
Tartarus & ultima Thule — Se Pimendola, Pirulainen och Tuli poika.

POHJOLAN-EMÄNDÄ, både god och ond, alt efter nycker och behag; en af Nordens mägtigasta Herskarinnor; kunde både hjelpa och stjelpa, bota och skada, anropas därföre ofta. Hennes namn var Louhiatar eller Louheatar, Loweatar, Lowehetar eller Louhi.

POHJAN-EUKKO, Loaus hustru, en Skogs-gumma i Nordan fjäll, som skulle skafva Renar och Elgar i vipp-snaran: hade en blå mantel:

    Sini wiitta Pohjan Eukko
    Pane juonet juoxemahan,
    Poikki Pohjolan joesta,
    Sääret soikelehtamaan
    Kynnet keikelehtamaan

Nämligen för Rendjuret. Pohjolan Emäntä, den samma, Nordens värdinna — Se Louhiatar.

POHJOLAN IMBI el. Neity; en spotsk, fräck men kättjefull mö — föraktade, som Penelope, friare: men af kättjebad kastade sig i hafvet, för at svalka sin hetta; hon blef där rådd af Meri-Tursas och födde 9 söner, utbölingar och arge bofvar — ibland dem Pakkanen, Hijsi, Puhuri, Hyyttö, Mäntykoiwu — Runan om henna säger:

    Synty Neity Pohjolass
    Imbi kylmässä kylässä
    Jok ei suostu sulhaisisin,
    Mielly miehiin hywiin — — —

Nordens mö, hvilken, såsom ganska kall af sig, upmanades, at svalka brännsår och eldskador:

    Nouse neitonen Norosta,
    Wuotehilda hyisen pojjan,
    Ijäisen pojjan Lappeasta,
    Weä Wijttasi wilusta,
    Hame-ensi hallan aIda.

    Stat up ifrån den däfviga dälden,
    Ifrån din rimmiga Sons barnsång,
    Ifrån sidan af din Östliga (evärdeliga) Son,
    Drag din manteau ifrån kölden,
    Din kjortel undan frosten.

POHJOLAN-ORIS. En af Nordens Pegaser, som var så smäll fet, at vatten hölts på hans rygg, hvarmed brännsår svalkades. Se Hiilitär.

POHJOLAN-POIKA. (Se Piru & Pimento) En af Bores söner, som dräpte Yme (Jumo) och gaf honom så djupa sår, at all Rymthursa slägten drunknade i blodet — Se Jumo — Yme.

PUHURI, Köldens Fader: Pakkanen Puhurin poika, Talwi poika Hyyhäröinen; kallas så, för det man blåser i näfvan och är stel om fingren, aliis:

PUPULI, idem: Pakkanen Pupulin poika — eljest en hare. Då tänderne skaldra af köld, säges hakkaa pupulin-pupuu ellerjänexen kaalia —

    Puna parta Tuonen poika
    Kirnusi Tulisen kirnun,
    Säkeäisen säywytteli,
    Pukumissa puhtaissa,
    Waatteissa walkeissa — —

PUSKUT eller Kirouxet, kallas de bannor och svordomar, hvarmed troll sysselsätta sig, at förgöra folk och boskap, då de i raseri gnissla med tänderne, och uphetsa mörksens andar. En trånsjuka eller annat ondt, som de tilbringat sin ovän. Af samma slag, som Göthernes Seidur eller kokningar, hvarmed den Finske trollkonan Hulda om lifvet bragte den Svenske Konungen Wanland, efter Sturlesons berättelse.

PYHä Forss, i Ulo elf, 3 gamla mil lång; så svår och strid, at man med båt därigenom ej kan komma upp, utan nödgas de, som med båt vilja ifrån Ulo til Cajana, för berörde forss svårighet skull, släpa sina båtar och foror 1/4 mil öfver land. Et lax-patu ställe är uti Pyhä forss i Muhos, som ännu kallas Trattila — Se Trattila, Ulo under ordet Uhri paikat. Se et gammalt Mscr. af 1705 af Erik Jacobsson Frosterus, Præp. & Pastor in Kemi — Anmärkningar öfver Ulo Socken af Norra Häradet uti Österbotns Höfdingedöme.

PYHå-MAA, utom kyrkgården, andre vidskeppelige offerställen. — Se Uhri paikat. Än är den omenskliga oseden här i svang, at rifva och sarga lik; afhämta de kraftigaste Amuleter, panaceer och medicamenter ifrån kyrkogårdarne; eller ock taga dädan trollpossor, at skada menniskjor och kreatur; gå om nätterne i kyrkan och rådfråga de döda; då trollet skall kläda sig in albis, eller messhaka och gå på altaret, upmana Kejjuset, eller de så kallade kyrk-spöken, at förfölja tjufvar, eller ovänner, eller befria en svagsint, som tros plågas af elfvar eller detta följe m.m. Se Risti-kannot. Ehuru detta låter otroligt, i vårt så kallade högt uplyfta tidehvarf, får jag dock, efter Assessor Swedenborgs exempel säga, at alt detta har jag ex auditis & visis; & cum Sacellano in Wöro ol m, Tunæo, Relata refero.

QWENA-STRÖM; flumen Amazonum, vid Cajana i Österbotn, kallad af Finnarne Ämmän- koski; strid och faselig, där ingen än lefvande kunnat nedfara, eller stiga upföre. Bryter af de största furustockar i et ögnableck i sit brådbranta fall, som pinnor eller pärttor.

QWENLAND — Cajana Län i Österbotn. Et gammalt säte för de tappra amazoner och skölde-möjor. I Konung Erik IX eller den Heliges tid 1150 underlagd med det öfrige Finland Sveriges Krona.

Ericus Jacobi Frosterus, Conrector Scholæ Uloensis, postea Pastor & Præpositus in Pudasjärwi, tandem Præpos. & Pastor in Kiemi, skrifver om detta land d. 14 Sept. 1705 i sina Breves observationes ad Antiquitates Ostrobotnicas spectantes, pag. 2 & 3 på följande sätt:

"Emedan nu Finland med Österbotn var medelst denne Konung Eriks vapn lagd under Sveriges Krona, så har detta landet den tiden blifvit kallat Cajania eller Cajana, Cajnun maa, som det ännu af de Savolaxiske kallas, och bemärker uti det Finska Språket så mycket som Verecundus. pudicus, tuchtig, å Finska (sijwollinen) Cainulainen, ty Österbotniske invånare hafva altid ifrån fordne tider betedt sig uti deras handtering, huus och umgänge sedigare och tuchtigare, än de som boo uti Sawoland; renligare och eljest i mycket annat vijst sig tjenstachtige emot de resande och vägfarande: härtil kan detta lämpas, at Hans Kongl. Maj:t, Konung Carl IX, i Österbotn här låtit i sin Kongl. Titul inflyta de Cajaners Konung, Konung Erik har låtit straxt igenom Biskopen Sand Henrik fortplanta den Christeliga Religionen här i landet, at församlingen af vist folks antal inrätta, så at allaredan 170 åhr therefter uti Konung Magni tid (som är vorden kallad Smek) hafver i Österbotn varit några Pastorater, som Kjemi, Sahlå och andra Sochnar, hvilket kan bevisas af samma Konungs bref daterat Stockholm A:o Christi 1335 på Wåhrfrudags nativitatis, derest desse orden stå: Wij Magnus med Guds nåde, Sveriges och Noriges Konung, och Hemming med samma nåde Biskop i Åbo, helsom Eder Kyrkio-Präster i Sahlå, Kjemi, och andra Sochnar i Osterbotn &c. — Häraf spörjes, at den Christliga läran långt förut hade förkåfrat sig, för än samme Konung Magnus regerade, hvarföre ock denne Biskopen Hemming i Åbo är den 22, uti hvilkens tid Församlingarne hafva haft sina Kyrko-präster och visse intrader til Prästes öhl tijonde &c. Som Kongl. bref närmare utvijsar: ibland dessa gamle Sahlå och Kjemi Församlingar räknas ock billigt Pedersöre och Gamle-Carleby, Nerpis, Mustasaari med Storkyrö, ibland de äldsta, varandes fördenskull undran värdt, at man in til thenne dag icke något annat document har kunnat frambringa af de äldsta Församlingars Handlingar förutan detta Kongl. Brefvets Copia, hvaraf fuller för 80 el. 60 åhr sedan berättas originalet varit til finnandes i Calajoki, men nu icke mera kan framtees, mindre, at man fått namn på dem, som the tiderna varit Pastores uti de 350 åhr, nemligen ifrån 1335 intil 1500, då man befinner några såsom 1525 Michael, Pastor i Kalajoki, 1558 Canutus Pastor i Ijå, Petrus Simonis i Sahlo, 1558 Thomas Lungonis Pastor i Limingå, 1568 Jacobus Sigfrid i Kyrö, 1546 Petrus Andræ Pastor i Mustasaari, 1558 Eschillus i Kjemi, — — &c. Utaf thesse Pastorum Fullmachter, utgifne af Konung Gustaf I. och Erik XIV. finnes ännu Copier i behåld" — — &c.

RADIEN, Lapparnes så kallade Öfverhimmelike Gud — Graecis Kralaios, viribus potens — samma som Ilmarinen. Radier, ehuru högst uppe i Stjernhimmelen, är något ringare än Rariet, som skall nedsända andan til menniskjo-fostret i moderlifvet och lefverera den Maderakka i händer — Se Rariet och Maderakka.

Radier uptager de döda til sig, när de efter döden en lång tid hafva varit i de dödas land; Se Tuonela.

RAMPA, född af Louheatar, som blef hafvande af väder — var en arg skytte; sköt dödeliga pestskott. Ruhos broder, eller en af de 9 syskon, som Lowehetar födde. Piru var deras Fader. De Svenskars Thoraren, bekant för sina stygga fötter; hade en fot med 4 stygga tår och den andre med fem sådane, hvilken var styggare.

Äfven kan Rampa sättas i bredd med Welint, som fyllt de gamla sagor med sina konster. En krympling, gjorde sig en hamn af fjädrar, hvarmed han flög ifrån sit fängsle.

RANA-NEIDA. En af de Lappska Gudamagter, som bo mycket högt uppe i Stjerne-himmelen. Råder öfver de fjäll, som först om våren grönska, och gifver nytt gräs til Renens föda. Om våren göra Lapparne offer til henna, på det Renen måtte komma i tid til gräs-gång; kan jämföras med Finnarnes Etelätär, Svenskarnes Fröjja eller Frigga, Romarenas Flora. En Gudinna, som skulle utdela skönhet och gynna kärleken.

Det är under Fröjjas namn, som man vördat jorden, på hvilken vi bygga och af hvars ymnoga qved vi alla näras.

RARIET. En ibland de förnämsta Lapske Gudar, som äro allerhögst uppe i Stjern-himmelen. Somlige säga, at han är allestädes närvarande, somlige icke; dock förstå de ej den sanna Guden med Rariet.

RAUNI, Ukkos gemål, lika med Jupiters Juno. En af Carelska afgudamagter i fordna Hedenhös, hvarom Biskop Agricolæ ord och rim lyda:

Ja qwin kewä kylwö kylwettijn, Silloin Ukonmalja juotiin. (dracks skål eller minne, Thor til heder, som teknades med hammar-merket),

    Siihen haetin Ukon wacka,
    Nin joopui pika etta akka.
    Sijttä paljo häpie sielle techtin,
    Owin sekä cwltin ette nechtin.
    Owin Rauni ukon naini härsky,
    Jalosti ukoi pohjasti pärsky.
    Se sijs annoi ilman ja woen
    tulon — —

En Gudinna dyrkad vid vår-utsädet, hos Græker Reione, kallades Gudinnan Juno. Suidas. Njord och Freijer fingo äfven den äran efter döden, at deras minne dracks, och blefvo med dyrkan ihogkomne, at göra års-grödan ymnig och det allmänna lefvernet fridsamt.

RAUTA MULLAN MÄKI, En hög backe imellan Sijkajoki Socken och Salo i Österbotn, 3/4 mil ifrån Korsu gästgifvare-gård och 1/2 fjerdedel ifrån Sorkasten Suo åt Pattijoki, straxt vid Landsvägen, där äro 6 à 8 st. lapphögar, och marken til fordna tiders järn-smältning och hyttor.

RAUTA REHKI eller Rauta Rekki, En Järnets Gud, som behedras med Guld-hjelm — Kulta Kilpi. — Se Wuolangoinen & Ruojuatar. (Ferri genius, aureo scuto insignis). Han anropas vid järnskador:

Rauta Rehti, kulta kilpi. Tee mullen iku sowindo, Wanno waka el. wankka weljexesi, Wasten syöntäni syldäk, wannottele wahtoani. p&

    Etpäs silloin suuri ollut,
    Etkäs suuri etkäs pieni.
    Et kowin koriakana,
    Kuins sas suosta sotkettihin,
    Wetelästä wellottihin.
    Woi sinua Rauta raukka.
    Rauta raukka koito kuona
    Teräs Tenho päivällinen.
    Poikasi teki pahoa.
    Lapsesi tihoa työtä.
    Tule työsi tuntemahan
    Wikasi parantamaan.

RÄJJÄNNES, en updiktad ond ande; ansågs for vållande til barntrånsjukan (atrophia): Rijsi poika Rijjentehen. Rijjentehen Räjjentehen — — — Se Rijsi.

RÄNDÄMÄKI. Första och äldsta Biskops-sätet i Finland. Uppå Påfven
Alexander III:s bref foro Hertig Gutorm och Arch. Biskop Stephan
til Finland och lade Biskops-säte i Rändämäki. — Örnhjelm Hist.
Eccl. p. 491.

K. Erich XIII 1453 inrättade Råfstting, där Biskopen i Åbo med några af Dom-Capitlet och en Riksens Råd, som repræsenterade Konungen, höllo Konungens Dom.

Biskoparnes värdighet var så stor, at de hade 40 vapendragare ifrån Österlandia eller Fenningia. Se Konung Albrechts bref 1366 til Åbo Biskopen Hemming. Om Biskop Magnus Olai Tavast berättas, at han hade Konungslig respect af Adel och Ofrälse, hvarföre han ock kunde båda upp folk, at dämpa et upror i Satacunda — vid. Gyllenstolpe in Descr. Sweogoth. L. V. C. XI.

Rändämäki har varit den första Christna Kyrka i Finland. Biskop Johan var den 8:de och sidsta Biskop i Rändämäki, de bodde på landet häldre än i Staden för Hedningarnas öfverfall och raseri, som de fruktade före. Biskop Magnus, som var en född Finne, flyttade först til Åbo 1300.

Mot norr ifrån Rändämäki kyrka, åt höger ifrån Landsvägen, är et berg, som tjent til borg och fäste. Innom åkergärdet, åt vänster, är en grop, där vatnet 2 gångor om hösten torkas, för än vintern kommer, och kallas där på orten Kapeetten hauta — dem jag sjelf besåg 1766.

RIJSI, En barnsjuka, troddes vara Rijjentehes eller Räjjäntehes afföda — Skulle brännas och utrotas, med den eld, som Ilmarinen och Wäinämöinen blänkte från luften — NB. at electricera barn torde ock ej vara oäfvet; emedan flera led- och trån-sjukor botas med electricitets-kulan. — I troll-Runor heter det härom:

    Iski tulta Ilmarinen,
    Wälähytti Wäinämöinen — —
    Jolla poltan Rijjen suuta,
    Rijjen hammasta hajotan —

RISTI KANNOT och Petäjät, helgade eller korssade stubbar och trän, tallar. At sådane varit af ålder i mycken helgd och högaktning ses af Påfven Gregorii IX bref 1228 til Biskop Thomas i Åbo, om deras afskaffande, Hans Capellan Wilhelm fick ock hela den tracten genom öppet bref dat. i Nousis 1234.

Sådane helige lunder och trän nedhögg klockaren Påhl Lydikäinen vid pass år 1656 i Kuopio i Savolax. Se Åbo Tidning, för år 1772. N:o 14. sid. 3.

RISTIN PÄIWÄ, Korsmessan, då fähus-väggarne och koerna korssades och en helgad sten utbärs i skogen, under många löjliga ceremonier: denne dag eller d. 15 Sept. är Tavast-länningarnes, i Hattula och där omkring, års-högtid än i dag efter slutad skörd och inbärgning — Se Wuoden alkajaiset, Kekri, Mickelin päivä.

RITIKAINEN, En orm-patron. Ormen kallas Ritikaisen rintasolki,
Ahikaisen ajjan-witzas.

ROMENTOLA, En ohyggelig skog. Se Hongatar, där Kati planterade furu-trän. Honka puu Romentolasta i.e. Sydän-maasta — Se Kati.

RONGOTEUS, gynnade Råg-skörden. En Carelsk afgud efter Wexionii och Wiborgska Biskopens Agricolæ upgift, Rygos el. tryges Theos, grani aut hordei Deus, Fennice: Rukiin Jumala hos Finnarne än vanligt talesätt — Se Pellon pekko. Svenskarne dyrkade Niord, en berömlig Konung; dess minne draks. Efter döden dyrkad, at befrämja årsväxten.

ROSTIOF, En finsk Kung; blef så högaktad af Svenskarne, at de efter döden gåfvo honom Gudommelig heder. Joh. Magnus Lib. I. C. 10.

Rex Fenniae Rostiophus, qui CXXV annos ante natum Christum floruit, delectatus fuit regni sui mediterraneis. d.ä. han bodde up i landet; ty hafs-stranden var osäkrare för Sjö-röfvare.

ROTA, Lapparne Rodaman, Grekernas och Romarenas Proserpina, Finnarnes Tuoni och Manalan Matti. Har sitt tilhåll mycket djupt neder i jorden i sitt —

ROTAIMO, hvart de personer komma, som icke lefvat efter deras Gudars vilja. De som äro i Jabmiaimo komma til Radien, sedan de hafva varit där en tid; men de som komma til —

ROTÄLANDA, slippa icke därifrån, men pinas där som i helfvetet. Til Rota hafva Lapparne offrat och där sökt hjelp, när ingen hjelp kunde väntas hos de andre Gudar. Lapparne hafva funnit, at Rota kommer med sjukdomar och plågar ut menniskjan och renen, då de intet annat råd funnit, än at de hafva köpt dem ifrån sig med offer; dock hafva de icke gärna offrat til henne på det gemena vis: utan nedsatt en död häst, at Rota på honom skulle rida bort från dem. Sidenius. Se Hiijen hevonen.

RUHO, Louheatars Son, smidde pilar och pestskott. Den samme som Svenskarnes Egill; en snäll bogspännare; Sköt fogeln i flykten. Ruho jousta jännittää, Rampa rautoja pitää, ampu perisokia — — — v. Piru, pimentola. Han var en obäklig Rese, af de 9 onda foster, som dess moder i en nedkomst framfödde.

    Akka poikia tekeepi.
    Saunan lautain perällä,
    Poiki poikoa yhexän,
    Yhellä wesi kiwellä,
    Yxi Ruho, toinen Rampa,
    Kolmas verinen sokia — —

Detta Nom. propr. Ruho fins i gamla handskrefne domar utaf åren 1378, 1391, 1398, 1400 och 1417, så at det varit länge i bruk.

RUOJUATAR, n. pr. foem. En järnets foster-moder; nästan samma som Wuolangoinen.

RUOSTEHETAR, Samma som Ruojuatar. Rauta Ruostehettäriä, d.ä. järnet af Råst-slägtet.

RUOTUSWÄINEN, En af Juutases döttrar. En helfvetes furie med ormar kring hufvudet. v. Panutar, lik Göthernes Gandel. En af de underjordiska plågo-andar, plågar de osälla skuggor.

RUSKON-KIWI, En Rå-sten, i Muhos Socken. Hvarom Probsten Erik
Jacobsson Frosterus i sitt Mscr. af 1705. Breves observationes ad
Antiquitates Ostrdbotnicas spectantes p. 5. skrifver:

"Österbotn, som i Hedendomen är först bebodd af Lapparne, hvilka varit skattskyldige til Finska Regementerne jämte Ryssar och de Svenska eller Helsingiske Föreståndare, bevises af de många namn, som Lapparne efter sit afträde lämna måst, sedan de längre sig i Norden begifvit, sedan landet cultivera begyntes; såsom Lappfjerd Socken, Lappo Socken, Lapinoja i Calajoki Socken, Lappi by i Sijkajoki, Lappiniemi by i Limingå. Lappen har ock rodt efter Lax i Uhleå Socken ocn å Turcka holmen, det de äldsta bönder af sina förfäder hördt hafva; men sedan de Finska Regenters Regemente ändades, hvilkets gränsor alt hit til norden sig utsträckt hafva, som den stora Råmärks-stenen utvijsar, som i dag finnes 3 alnar bred, lång och hög, 4 mihl ifrån Uhleå stad, Öster-Norr belägen i Uleå Socken och Muhos by, kallas af landsfolket Ruskon kiwi, därpå finnes uthuggit den Svenska Cronan, Ryssens kors och Lappens hammar, hvilka märken nu mera ej så grant kunna igenkännas, men för några tider varit helt synlige."

RUTIAN KOSKI, Tunturin takana; En strid forss i Norrige. Tör hända härmed förstås Mälströmmen, emedan Runan nämner hafsfjälar och sund.

    Tuonne tungen pois turmiot
    Rutian koskehen kowahan,
    Hauwin suuren hartioille.
    Lohen pyrstöhön punaisen;
    Johon puut tywin tulowat,
    Hinat helpehin menewät.
    Eli latwoin lankeawat;
    Tuonnema kipuja kiistän.
    Tuonne waiwoja walitan,
    Sewille meren selille.
    Ulapoille aukeille.
    Lakeni lie lainehille.
    Se sinun etehäk wiepi,
    Aiwan kauwas kaimoawi.
    Eikä sinne kuu kuumotak.
    Eikä sinne päiwä paista.

RUTIAN MERI, Norrske kusterne, Ishafvet, dädan Norrskenet (chasma Boreale; Se Pontoppidans Noriges nat. hist. Beskr.) tros komma; finnarne kalla Norrskenet eller lyssman Rutian el. Rujjan pilwet el. Rewon-tulet. Rujja — samma som Rutian meri.

RUTIMO. Et stort Skogs-spöke, som förmörkade Månan; Rutian meri hakkasi Rutimo rajjan, oxillaan päiwän peitti latwallaan kuun kehitti — —

SAARIS. Et gammalt Kunga-säte i Finland, hvaraf lämningar ännu Synes; i Wirmo Socken fordna Finska Kungars Hof och Säte. Et schytiskt namn är Saar, Ser eller Sir, som än brukas; betyder mägtig, stor, och stämmer öfverens med det Latinska ordet Cæsar eller Aesar, hvarmed de gamla Hetruscer beteknat all tings Herre och Skapare. Efter Götherne är Saragossa nämnt. Saraeen och Saarmat, Saarmader en stor och myndig man. Härsaar, Härsir och Ryssarnes Saar eller Czaar.

I England och Frankrike heter Konungen Sir. Turkiska förnämste Ministern Visir, aldeles som våre gamle Göther i sine fornsagor och sten-krönikor kallat dem, som i härfärder och eljest varit deras anförare, Visir.

Ordet Saar finnes i orternes namn i Finland. Saar, Odinsaari, Hermensaari, Mustasaari, Pietarsaari. Sjelfva Finland heter Suomensaari, Finska Herradömet el. Stor-Förstendömet, det ena NB. af alla 3 Stor-Förstendömmen i hela Europa. Omkring Åbo har altså varit sedes Imperii Fennici — vid Dissert. de S:to Henrico p. 53. Cancell. R. och Prof. Algoth Scarins Wecko-Tidning, sub Tit. Saar Lovis den Tartariske nation, som nämner sig Zeremisser, af Finska orden Saar och mies, härman — Efter Sal. Biblioth. Ass. Brenners bref p. 107 til Biskop D. Er. Benzelius hafva de ock hos sig många ordasätt och sjelfva ordet Jumala ur Finskan behållit.

1646 d. 20 Aug. blef detta Saaris med Helgö Ladugård i Bjermo med dess underhafvande bönder, som utgöra en skatt af 2491 Dal. årligen under titel af Wasaburgs Grefskap, gifvit åt Grefven och Bisk. Gustaf Gustafsson; men 1681 d. 12 Jan. återföll den åter til Kronan.

SAIWOGWELLE, (Bergfisk) som bevarar Lapske Noidens lif, när han skall begifva sig til Jabmiaimo, antingen til at hämta någon af sin slägt, fader eller moder upp igen, som skall vara Renvaktare, 1, 2, 3, 4 år och längre, eller at hämta en sjuk menniskjas själ upp igen. Se Jabmiaimo. — Sidenius.

SAIWO-LODDE, Bergsfä, som visar väg, hvarest Noider aktar at resa, och noiden brukar Saiwo lOdde til at antasta andra menniskjor och Noider, när de äro vrede. Sidenius. Se Saiwogwelle och Saiwo-serva.

SAIWO-NEIDES, Bergs-qvinnor, som med deras saiwo-kiätse (bergs vatn) inviga och styrka noider, då de skola i strid mot hvarandra och försöka sin styrka.

SAIWA-OLMAI, Bergs-Gudar hos Lapparne, tjente Noidar, eller dem som i Noiderskap varit flitige, och sig dem tilköpt mot andre Noidar. Desse Saiwo- olmai gifva råd uti åtskilliga svårigheter, både uti sömn och eljest. Sidenius.

SAIWO-SERVA. En Bergs-Ren, som Lapparne sätta mot andra Noidars Saiwoserva, hvilka härdeliga stängas med hvarandra: den lapp, som äger den Ren, som mister hornet eller hufvudet, blifver sjuk och under tiden dör — i detta följe räknas ock Saiwolodde.

SALAMÄNTTI, En Finsk stark Otter. Beskrifves af Finnarne för priiwi ja wäkewä, riski, warsin päälleen oiwallinen mies, d.ä. en braF stark, frisk, och öfver sig ypperlig, förträffelig karl. R.

SALO. Den äldsta Kyrka i Österbotn. Sahlo Kyrkan, som hålles före vara den första och äldsta i hela Österbotn, hafver följande monumenter, som där finnes, neml. 1:o Liber Missalis Papisticus, 2:o Historia Lombardia, 3:o Revelationes Brigittæ uti pergament, 4:o Jungfru Mariæ beläte med dubbla dörrar före, af skönt arbete. 5:o S. Brigittæ beläte, med dubbla dörrar före, af skönt arbete. 6:o S. Jörans beläte. 7:o St. Petri och Pauli beläten. 8:o 3 st. små beläten. 9:o Christi Crucifix. Probst. i Kemi Erik Jacobsson Frosteri brev. observ. ad antiqv. Ostrobotnicas spectantes, af 1705 i Mscr.

SARAKKA. En af Lapparnes ofvanjordiska Gudinnor af Finnarnes Akka eller Zagreus, Bachus infernalis, född af Proserpina, med Pluto samman aflad. Suidas. Sarakka är den första Mader akkas dotter, som gifver barnet kropp i moderlifvet, när Radier har nedsänt andan. Sarakka har ock smärta af barns-börden, lika som qvinnan, hvilken är fruktsam och hafvande. Denna är flitigt tilbeden af hafvande qvinnor. — De dricka hennas skål i bränvin och äta Sarakka gröt, för en god barna-födelse. Sidenius.

SÄMSÄ, Faunus, en skogs-planterare; sådde alla backar, sandmoer och kärr med träd-frön, som wennon härkä upplögde. Han var Pellerwoises Son, och tänkte redan i sin tid på Skogs och villa träns plantering.

    Sämpsä poika Pellerwoinen (Puihin Isäntä)
    Otti wiisiä jywiä,
    Seihtemiä siemeniä.
    Lähti maita kylwämään,
    Saloja tihittämään.
    Suot kylwi, kanerwat kaswoi;
    Norot kylwi, nousi koiwut;
    Mäet kylwi, nousi männyt;
    Kylwi kummut kuusikoixi,
    Karangot kataikoxi — — —

SIGMUND. En Finsk Kung. Heidrekur, hans Bror, nämnes i Adalriks och Göthildas äfventyr 8 Bok, I, D. p. 430.

SIGTUNA. En by, i Kemi Socken i Österbotn, kallad efter Sigtuna Stadsboer ifrån Sverige; är i förstone bebodd af Svenskar för fiskeriets skull, hvilket, såsom Regale, var åt dem bort-arenderadt; som af gamla innemot 200 års original-documenter kan bevisas.

SINERVOl En Roslands-vålne, som födde Rot-maskar, utan tvifvel en blå fjäril. Den lästes, at bortfly ifrån Rosland, på följande vis:

    Sinerwo sinun isänsi,
    Sinerwo sinun emänsi,
    Kulaten tulit kulosa,
    Heläellen heinikossa
    Minun hengi heinihini.
    Minun ruoka ruoho-oni,
    Kulisten kulossa menet,
    Heläellen heinikossa,
    Minun ruoka ruohoistani,
    Syömästä tätä hywää.
    Kaunista kalwamasta.

Finnarne hade altså begrepp om insecternes förvandling ifrån ägg, larv och puppa til insect eller flygande fjäril, långt för Linnæi tid.

SINISIRKKU, Et heders och smickrans namn åt Skogens Moder (Mehtän Emuu), som troddes upamma Björnen in i den tjocka skogen; hyssa, gunga, styra och sköta honom:

    Tuuwwitteli, lijkutteli,
    Wijnnä willa kuontalona,
    Kuuana pellawas kupona,
    Kirjawassa kammarissa.
    Kehän kultasen sisällä.
    Sisällä Salon sinisen.

    Vaggade och hyssade på armarne, (Björnen)
    Som det varit fem ullslagor,
    Som 6 lin-kärfvor,
    I den brokiga, tapezerade, utfirade kammaren.
    I den dyrbara uptimbringen,
    I den blåskiftande tjockaste skogen.

    Sini-sirkku pohjan neiti
    Kielläs pojjes poikojansi,
    Ettei turhaan tulisik,
    Häpesehen horjatasik — —

    Du blåskiftiga sköna Nordens nymph
    Neka bort (förbjud) din fosterson,
    At han ej må komma i fåfängan (förgäfves),
    Råka (snafva) på Skam — —

    Hiuxet kullan suurtuassa eller suortuessa,
    Pää kullan wipeleessa,
    Käet kullan kääreessä.

    Dess hår i gyldene låckar,
    Hufvudet med gyldene flijkar och bjefs,
    Händerne invecklade i gyldene svep (dukar).

Madame Sini-Sirkku skulle ock hålla styr på Björn så, at han ej rörde vid Boskapen: ty det heter åter:

    Sini-sirkku Pohjan neiti
    Peitä kulta peite-ellä,
    Kata kulta katte-ella,
    Wijys sikana siwutek,
    Wyörytä weden kalana.
    Ohitte minun omani

    Sini-sirkku Nordens mö
    Betäck med et gyldene täcke,
    Skyl öfver med gyldene skygd,
    För fram honom förbi som et svin,
    Vältra honom likt en hafsfisk fram om,
    Förbi min egendom, egna hjord.

SIELUJEN-PÄIWÄ, dagen efter Kekri eller Allhelgona, då Badstugu värmes, qvastar, bad-vatn tilredes för pyhät-miehet, de heliga män, som tros komma, at bada. Den dagen drickes tappert; gås ut på visite i gårdarne, och hotas med ugnars och spislars nedstörtande, om ej bränvin gifves.

SKIALWA. En Finsk Kunga-dotter, som mördade Konung Agne på Fitets-näs, sedan kalladt Agnefit; där nu Stockholm är anlagd, Agne Skjafr Bonde var Dags son och efterträdare. Han for mycket i härnad och hade stor framgång i Finland. Omsider blef han af sin sednare gemål Skjalfva, Finska Försten Frostes dotter, uphängd med en guld kjäd i et trä på den holmen i Mälaren, där Stockholm nu är. Ifrån den tiden kallades orten Agnesfit, som betyder Agnes näs. af Botin Sv. R. Hist. Messenii pentatopolis Sv.

SODAN AJAT Pohjanmaalla. Stora fejde-tider i Österbotn. Nog många. A:o 1496 brände Ryssen Pohjan perä under Sten Stures regering. 1517 brände han andra gången samma tract. 1597 var klubbe strid med Clas Flemming. 1585 upbrände Ryssen Limingå kyrka och by, på 3:dje dag Jul; äfven på samma år i Augusti månad Ijo kyrka och tog Kyrkoherden Hr. Jacob med dess folk och slägt til fånga. 1591 brände han andra gången Limingå kyrkan. 1714 stod Kytö slaget, hvilken tid intil 1721 kallas ison sodan eli wenäjän wallan aika — — &c.

SOTAKEDOT, Valplatser, eller fältslags-ställen; flere sådane äro i Finland, i Pälkänä, i Willmanstrand, i Storkyrö — — &c. Nykyri, en bonde, hvarefter en gård uti Muhos ännu kallas, skall med sine anhörige och grannar ena reso så bemött de ströfvande Ryske partier, under stora fejden, at bloden flutit på isen och kyrkan blifvit frälst ifrån fiendens brand, hvilket skal vara händt, då Limingå kyrka af Ryssarne upbrändes år 1591.

Troll hänvisa qvesan, tandvärk och luu-walo til Suurille sotikedoille, siell on luutoinda lihoa, purraxesi, kalwoaxes. —

SOINI eller SOLE. En af Kalewas söner: får det tilnamnet Kalkki (en skalk). Han var en ullspegel i alt sit lefverne; redan efter födslen, då han var endast 5 nätter gammal sparkade han sönder sit lindeband, hvaraf man förstod, at han skulle blifva en god busse; han utbjöds ock såldes därföre til Carelen åt en smed, Köyrötyinen vid namn, hvarest han gjorde flera skalck-streck: han antogs först til barn-amma, men gräfde ögonen ur barnet, matade det och åt äfven sjelf; dödade det och brände up vaggan, hvarom en gammal Runa säger:

    Se kalki Kalewan poika.
    Kuin ensin emästä syndyi,
    Wijdellä wesi kiwellä.
    Heti kohta kolmiöissä,
    Katkasi kapalowyönsä;
    Nähtijn hywä tulewan,
    Kenitihin kelpuawan
    myyntihin wierahalle.
    Karjalahan kaupittihin.
    Sepoille köyrötyiselle,
    Pandihiinpa lasta katzomahan;
    Katzoi lasta, kaiwoi silmät.
    Syötti lasta, söi itekki:
    Lapsen taudilla tapatti
    Kätkyen tulella poltti.

Sedan satte hans husbonde honom at gärda; då han uprykte furur til gärdsel och ökn-granar til störar, samt vidjade med ormar: han sattes til at valla boskap: hans matmoder bakade honom et bröd, hvari hon lade en sten, däri han skar sin knif fördärfvad, då han var med boskapen i vall; hvaraf han så uphittades, at han kallade Björnar och vargar ihop, at rifva och upäta hela boskapshjorden: af koers ben och oxars horn gjorde han sig lurar, i hvilka han blåste och dref den nya hjorden, nämligen Björnar och Vargar, til gårds, hvilka han sjelf klafvade, och ändteligen uphittade björnen, at rifva sin matmoders lår. Så hämnades Soini det gäck, som matmodren spelt med honom: Runan säger:

    Pani karhut kahleisiin.
    Sudet rautoihin rakensi;
    Neuwwolewi karhujaan,
    Susillehen suin puheli:
    Repäse Emännän reisi:
    Tarttui karhu kandapäähän.
    Repäisi Emännän reiden.
    Sillä kosti piijan palkan.
    Naisen naurun paransi.
    Pahan waimon palkan maxo —

SUKKA-mieli, Asmodæus. En som stiftade oenighet imellan ägta folk, så at mannen bar svarta strumpor; anroptes, at ändra de afvoge sinnen til kärlek och bättre inclination:

    Sukka mieli mielen käändäjä.
    Mesilläs tuon mieli haudo,
    Haudo mieli mielettömän,
    Armahi armottoman.

    Du svartstrunp-ande, som ändrar sinnen,
    Uphöra med din honings-söta trut den dårens sinne,
    Upmök den vetvilligas hjerta,
    Min kärestas, som är ogin, hård och obarmhertig.

SUMBLE eller SUMBLI. En Finsk Kung efter hvilken Finland förmenes vara nämnd Suomen maa —

    Tuonnema sinun manoan,
    Sumuxen wesijn päälle;
    Pohjan pitkään perään,
    Jost et pääse päiwinään — —

    Sen minä miehexi sanosin,
    Urhohoxi arwelisin,
    Joka kyytä kynsin lypsäis,
    Käärmettä käsin pitelisi,
    Syleilisi synnytärtä — —
    Winga wangahan makaisi,
    Kiwellä ala perällä.
    Tihiäsä Tuomikosa,
    Paxysa paju metäsä — — —

SYNNYT, Archæologier öfver elden, ormen, sten, alla trän; läses öfver skador och sår af vidskeplige — Sådane aro Tulen-synty — Se Aloen- järvi — Kiven-synty — Se Kimmo — Madon sanat el. Kärmeen-synty — Se Juutas — &c.

SYÖJÄTÄR, n. pr. foem. naaras piru — puoli pirua. Et halft troll.
En af Anthropophagerne, grym och stor kött-äterska. Se Miehen syöpä.

Ödlan kallas dess bröst-brisk — Syöjättären rinta solki — — &c. Af Syöjätärs spott växte tomt-ormen — Syöjätär merellen sylki — — — anses äfven för en Stenarnes patronessa — Kiwi kimmon kammon poika, Syöjättären syämmen syrjä — — —

TAPIO. En Skogs-Gud, under hvilkens styrsel alla skogs-djur stå; han har magt, at gifva dem i Jägarens händer, och släppa dem därut. Var Gud öfver Jagt-redskap. Agricola.

TAPIO och TAPION WAIMO. En Skogs-Gudinna, den Jägare anropade om villebråd. Hennes heders-titel är mäst, Tuo Tarkka Tapion-waimo.

Tapiotar — Waimo tarkka, suuri sulkain Emuu, du noga agtgifvande
Skogs- värdinna, du stora Fjäder-Fänas moder. Item: Metzän Eukko,
Kaunis karwa — — — dref haror, foglar och smärredjur i giller,
flakor och snaror.

    Mielus Mehtolän Emäntä,
    Tapiolan Tarkka neito,
    Wedä riistaista rekiä,
    Tawaroista taluttele.
    Kohden kulda langojani.

    Du goda, gunstiga, Skogs-värdinna,
    Löfskogens agtsamma Mö,
    Drag en rik el. fyld släda af peltteri,
    Led an dina skatter,
    Åt mina vippsnaror af messing, som blänka som guld.

TAPIO, ofta sjelfva Skogen; Björn däri är i Norden Herre och Kung öfver djuren. Titleras i Runor: Kuldanen Kuningas Tapion kainalossa d.ä. En Konung och Herre för alla andra skogsdjur här i Norden, residerar i den dystra skogen. Björn får ock det namnet Ohtoinen — v. Ohto & Ukkonen.

Tapio, sjelfva Skogs-Rån, blir ock för dess ålder och vördsamma skägg hedrad med det namnet Ukko, då Björn och harar (mettän kapeet) af honom anhålles. Om harar heter:

    Anna Ukko uuhiasi,
    Anna oinahat omansi
    Ukko kullainen kuningas,
    Tuuwwos ilman tuusimata,
    Waromata waaputtele — — —

    Mehän (metzän) kullainen kuningas
    Mehän Sippa haliparta
    Pane panta pihlajainen,
    Ympäri nenän nykerön (nykerän)
    Kuin ei pihlaja pitäne,
    Nijn sä rautanen rakenna — — —

Åt Tapio låfvades en tupp til offer — Kukko sinulle, kukko
kaikelle kylälle, och i slutet af troll-Runor står ofta Kukko!
Kukku! liksom Socrates på sin dödsstund bad offra en tupp åt
Hälsos-Guden Æsculapius.

TAPIOLA, Löfskog; Tapios trygga hemvist in i tjockaste skogen. — Se Mehtola.

    Tapiola Tarkka waimo.
    Metän Ehtosa emäntä — —
    Jos lähen mina metällen,
    Heti mehtä mieltyköön
    Mielly mejjän miehihimma.
    Kostus mejjän koirihimma.

TARANIS, de Scythers Högsta Gud — tör hända Taurione, Diana, culta a Tauris Scythiæ populis, Suidas.

TARAN UKKO, gift med Taranis — En Lappsk och Finsk Öfver-Gud. Finnes i inscriptionerna, hvilka än finnas i Dalmatien samt vid Heilbron i Schwaben.

TIAKKA, in plurali Tiakat, fordom Diar eller Präster; förklarade
Gudarnas vilja; förestodo afguda-tjensten och voro tillika folksens
domare; nu kallas klockare och ringare kyrkjo-betjening, så i
Ryssland som Norra delen af Österbotn, Tiakar.

TIERMES. En Lappsk öfver-gud, som rådde öfver åskan, thordön, regnboge, samt menniskjors hälsa, lif och död — Grækemes Hermes, Mercurius, Dis Hermes, Deus Hermes, famosissimus hic fere per orbem Deus, cui varias tribuebant ethnici functiones — är i lika rang med Biegsolmai (och Thorden, Lapsker Luft-gud); råder öfver väder och vind, öfver hafvet och vatnet. Har fått offer, på det han skulle nedlägga hafvens storm. Sidenius. Kan jämföras med Æolus, Neptunus och Finnarnes Ilmarinen.

TONTTU, En hus-gud, Lar, gick och rustade i en gård om nätterna; var af många slag; Jywä Tonttu bar hem skylar och ökte sädes-bingen. Raha-Tonttu, samma som Kratti — Paska-Tonttu drog gödsel til gårds — Han skulle hvar morgon få et gröt-fat med smör-öga och flere rätter; hölts i mycken heder; Ficks på et besynnerligt sätt til gårds; Den som ville hafva honom borde Påsknatten taga et par märr-ranckor om halsen och gå omkring kyrkan 9 gångor — då tomten mötte honom, och frågade, hvad vil du ha? Om han då i sin häpenhet sade, paskaa, gödning; så fick han ock til öfverflöd, så at alt öfverflödade af den varan. — Sade han ock pengar, spanmål: så hämtade Tontten alt; därföre ock ordstäfvet är, där alt är i öfverflöd, Tonttu sillä on, Tonttu kantaa — Tomten måtte bära åt honom. Tonttu, Hushållnings-guden, Græcis; Thod, Thond, Mercurius — Suidas.

TOUKO-LEIPÄ, Et stort bröd, som bakas i Julii månad. Ukko, åskan eller Thor, til heders; men brytes ej, utan förvaras i sädes-bingen tils vårsåningen följande år, och då med vissa cæremonier utdeles gårdsfolket at äta af.

TORDEN (Thordön), Lapparne fruktade den, som en Gud, som oftast blifver vred och slår stora stycken af bergen, nedfäller trän och slår fä och menniskjor ihjäl: ty åskan buldrar ofta i Lappmarken för de höga fjällen skull. När han i sin vrede låtit höra sig i luften, hafva de låfvat honom offer, hvilket de också hållit — Sidenius.

TORNIO, Staden i Wäster-Norrland, kommer före i Runor, såsom en ort hvadan skinn-varor fås. — Af Räf-fångare heter det om Räfven:

    Torin on tuotu Torniosta,
    Tappelun Tapiolasta,
    Toaatani on soasta soaanut,
    Isän polwen korkeunna,
    Äitin wärttinän pitussa.

Det är: med trätor hämtad från Torneå, med strid ifrån Tapiola — Min farfar har fått den från kriget, då han var sin fader knäs hög, så lång som modrens slända —- It. samma med Ymes land (nu Umeå), där Rimthussarne berättes hafva blifvit dränkte i Yme Jättens blod. Se Jumo.

TUISKO. En Finsk Kung, item de Teutoners, eller gamla Tyskars. Deras bygd — Tuiskuland. Tuisku, Fennica wox — Sv. Urväder. Tulee kuin Tuisku — on se Tuiskun nähnyt —

TULEN SYNTY, ord, som läses i troll-Runor öfver brännsår och eldskador, om eldens uphof. Archæologia ignis — Se Aloen järvi.

TULI POIKA POHJOLAINEN, En kall buse ifrån Norden, som skall släcka elden och förtaga dess sveda, anropas på detta sättet:

    Tuli poika Pohjolainen!
    Tule tummenna tuloja
    Waltiaista warwentelek;
    Nouses maasta mamman-Eukko,
    Kana rautanen kawaak,
    Syömään tulen kipuja,
    Tulen lientä lakkimahan,
    Hyinen tyttö, jäinen poika,
    Tuli hyiseen sotaan,
    Kiwiseen kellariin,
    Täynnä hyytä,
    Täynnä jäätä — —

    Du eldens Son, Norrbagge!
    Kom lät elden tafsna,
    Minska eldens hetta (låga),
    Stig upp ifrån jorden du gamla mormor,
    Stig hastigt up du järn-höna,
    At upäta eldens svedor,
    At läpja lågans velling.
    Den rimmige flickan, isige gossen,
    Kom i den rimfulle kåtan,
    I den sten-kellaren,
    Full med rim, full med is — —

TULKKILA. Et bonde-hemman i Kemi, där den Påfviske tolcken bodde. Guds-tjensten skedde här i landet i fordna tider på Latin af de Påfviske Präster, som icke förstodo landets språk; därföre de nödgades bruka med sig å Predikstolarne tålckar, som hafva uttolkat, hvad predikanten på latin först predikade, på Finska för menigheten; häraf kallas ännu i dag et bonde-hemman i Kiemi, Tulckila, hvarå den Påfviske Translatoren eller tålcken bodt hafver — Probsten Erik Frosterus i sina observ. ostrob. 1705 i Mscr. skrifver härom således:

"Til et prof af denna Påfviske Tålcken, berättade för mig fordom Probsten och Kyrkoherden i Kemi Sal. Hr. Johan Tuderus, som förvisso haft denna tradition utaf sina förfäder; nämligen, när den Påfviske Predikanten å en Juhldag hafver läsit Esaiæ II Cap. v. 1. och i anledning deraf betygat, at Christus skulle födas af Jesse root, har Translator på Finska tålckat, och sig intet bättre förstått, än meningen skulle vara af gjässen eller en gåås, hvaröfver menigheten begynt lee, har den Påfviske Predikanten varnat honom til at rätta sig; men han sagt på Finska: 'Jos ei hän ole hanhen jalast, nijn olkohon warpahast, h.e. är han ej född af foten, så må han vara född af gås-tån'." Samma fins i Biskopens Pauli Justens relation utförligare.

TURILAS, En stark Jette, som gungade klippor, hällar och berg, lika som bollar: Musta mies wäki Turilas, Sepä Kijkutti kiweä, waaputti wahan neneä. Honom liknade Stark Otter i Svenska sagor, hvars namn ännu lefver i fruktan efter hans död, och aldrig lärer dö. Swerkker plägade slå handen i berget så hårdt, at hvar led syntes i fasta stenen. Elgthor vadade i hårda bergs-klippan. Sådane Jettar kalla Finnarne Wäki-Turilas.

TURJAN-MAA — Æthiopien, de Blåmänners, de brända Æthiopiers hemvist. Hiskeligen långt aflägsne varma länder, hvarom Finnarne selfve säga: se on kaukana. Ho! Herra Jumala sitä matkaa! Det är: Bevars! dit är en grufvelig lång väg! item, et föraktligt namn på aflägsna orter; fast ock under et sådant namn utmärkes orter, där svartkonster brukades.

TURJAN TUNTURIT, Norrska fjällen — item Alperne. Turjan kallio,
Norriges klippor, dit Rutto förvises — Se Hijjen hevonen.

Ukko Turjasta, en kall buse, som förtar eldens värkan — Se Tuli poika — Ukko Turjasta tulo — — — Se följande under T. pimentola.

TURKKA. Et fördom rikt laxfiske med Pata i Uhleä Elf, 3/4 mil ifrån Uhleå Stad; var det förnämsta Krono-fiske i fordna tider; men nu försämradt, för åmynningens upgrundande.

TURRI-TURRAS el. TURRISAS. Finska Krigs-Guden, som gaf seger. Mars, lika med Svenskarnas Thyr, mäst afhållen af de gamla Kämpar.

I Euräpää i Carelen är Tyriän-wuori, där dennes boning varit, och kallas än Tyrjän-Äjjä. Inbyggarena tro, at han än spökar förr krig, och slår på trumma i skyn, hvaraf de spå krig instunda.

Biskop Agricola räknar Turrisas ibland Tavastarnes afgudar, och säger i fina bekanta rim: Turilas annoi woiton sodast, gaf seger i krig. Synes öfverensstämma med Thouras, de Assyriers Kung, näst Ninus, som sedan blef kallad Mars, eller Thourias, bellicosus Mars. Andre finna likhet i Thor, de Göthers Öfver-Gud eller Krigs-Guden. Thyrarting kallas Fältslag i gamla Svenska historien.

TUONI. Wallhall, döden — v. Manala och Marta, brukas i Finska Psalmboken och Bibeln ofta för döden, grafven, förruttnelsen, helfvetet och förgängelsen — Se Radier.

TUONELA. Dödsens tilstånd och underjordiska Rike, full med förruttnelse — it. Audins-åkrar eller de dödas hemvist. Tuonella käydä Tuonelassa waeltaa — falla i dvala, bortdåna, komma in ecstasi; a Graec. Thanein — Sv. dåna, animo delinqui, ethanon, thanes, Macedones, Scytharum vicini mortem apellabant danon, Teste Plutarcho inde Fennorum Tuoni, död.

I Tuonela trodde de gamla finnas alt hvad som härpå jorden förnögde — där var ägta nöjen — silk, fläsk, korn, m.m. hvarföre de ock med sina döda satte i högen i hedentimma, knifvar, spjut, pilar, mat, kläder, ringar, husgeråd, pengar, gull, silfver, och trodde, at de gingo updaga och räknade sina skatter än efter döden. Se Jabmiaimo. Sådane qvarlefvor har funnits i ättehögarne äfven i Laihela Socken i Österbotn.

Emedan nu i Tuonela fans korn, gäddor och flere ätlige varor, kan man föreställa sig lätt, et Turkiskt paradis, där nectar drickes utur gyldene skålar, och de gamla Göthers Glyssiswallar, eller de sällas hemvisten efter döden, hvarest dygdens vänner fägnades. De gamlas föreställningar, i verldenes barndom, voro mycket sinlige; dock slutes billigt häraf, at de trodde själens odödlighet och et annat bättre lif efter detta.

TUONEN NEITO, En af Parcerne, dödsens brudfrämma. Bor på Kipumäki eller Kipuwuori. Har en Pandoræ ask i handen, full med plågor, med et måladt låck.

    Kippu Tytti Tuonen neito,
    Kipuja kokoiloopi,
    Kipu wuoren kukkuralla,
    Kirjo kansi kainalossa,
    Kirjo wakkanen käessä,
    Itkiä tihotteloopi — —

TUONENOHRA el. OTRA, brädd af korn i Wallhall; förekommer i Runor, äfven som Tuonenhauki, en Gädda, för älskare af hvardera i andra lifvet; likasom Odens galt i Svenska sagor; ty fläsket var en lif-rätt för Götherne här i lifvet.

Wäinämöinen lade Tuonen otra til sträng pinnar i sin harpa. Pani naulat kandeleseen, orahasta Tuonen Otran, Tuonen hauwin hampahista — — —.

TUULETAR, Väder-gudens Æoli väna Fru, vaggade och omrunkade de upväxande Furu- trän, som Skogs-möjan Kati planterade — Se Kati, Lemmätär, Kangatar.

TYRJÄN KOSKI, En strid forss i Norrige, eller Mälströmmen — Tuosta tywy Tyrjän koski. Run. It. Tyysty ennen Tyrjän koski, wesi Jordanan wäsähti el. joki Jortanan kunehuk — i.e. kuiwu, lugna — stadna i loppet.

    Metsän piika pikkuruinen,
    Aukase rahanen aitta.
    Mun metälle mäntyäni,
    Luinen lukkosi murennat.
    Mieluussa mehtolassa
    Et Emäntä lienekkaän.
    Jos et anna ajallani.
    Ijälläni ilmuutak — — —

UHRI PAIKAT. Offerställen; sådane hade Finnarne så väl som Lapparne, så i hedendomen, som än nästan til våra tider, flere, såsom helgade lunder, stora trän, furun och tallar, stenar, hällar, berg, källor, kyrkor och kyrko-gårdar, dit mjölk, pengar, ja, ända til knappnålar offrades, at återfå sin syn, hälsa — och den som tog af källan eller Offerstället, sådane dit lagde persedlar, troddes krossas, få ögonsjuka, blifva blind. I Hattula Socken i Tavastland är en sådan sten, där regn-vatten stannar i en ihålighet, där flera surögde tvätta sig och offra dit nålar; det finnes ock källor och träsk, som man besöker för at löga sig. v. Eräpyhä & Pyhä maa, Janakkala källa &c.

Probsten Er. Frosterus i Anmarkn. öfver Ulo Socken i Mscr. berättar om Offerställen följande: "Beträffande gl. offerställen, så kunna icke monge af them mera namngifvas, förutan hvad som skedt på Kehkoses hemman 1/4 mihl ned ifrån Mohos kyrka på norra sidan af Elfven, hvars första åboer kommit ifrån Kandalaxi Sochen i Ryssland, på hvilket hemman en korsboda mitt på gården varit, i hvilken boda blifvit offrat genom särskilte fönster för gåss- och flickebarn, sölfver, tenn, penningar &c. tå the skulle föras ther förbi til kyrkan at döpas, efter alle barn i annor händelse hafva fått något lyte, så at the antingen blifvit döfve, blinde eller dumbe" o.s.v.

En Soldat stjelpte bodan i elfven. Gården som förr varit förmögen blef utfattig.

Trattila et lax-patu ställe uti Pyhä fors och Muhos Capell-gäld; har äfven varit offer-ställe, där en vid namn Philippus offrat kokad lax i en tratt, at ärnå godt lax-fånge, då hans granne åt up det och sade, Ruto rualle, Jumala rohkiast andamaan, h.e. fort til mats och fort at ernå lycka af Gudi.

Landshöfdingen Friherre Conrad Gyllenstjerna har, efter gjordt löfte, vid et särdeles tilfälle skänkt til detta Capellen Silfver-kalk, med drifvit arbete, samt en rar liten Communion-kanna, med et långt glas-rör samt foten och locket af Sölfver förgylde, med dess namn och vapn.

UKKO. Den äldsta Finnarnes Gudamagt, näst Jumala. Dyrkades vid vår-utsädets görande (Agricola) i parallel med Wäinämöinen och Ilmarinen. Äldre än Fornioter Finnarnes Stamfader, och efter döden tilbeden som Gud — Se Åbo Tidning. N:o 20, för år 1772.

Honom tilägnas flere egenskaper och värs. Han anropades til alla företaganden, och fruktades för dess ålder och magt.

Den samme, som Thor, ty Finnarne kalla än Thordön eller åskan, Ukko, ukkosen ilma, ukon ilmajylinä; ukko jylisee. Än talas ock om åsk-viggen, som man tror sig hitta där askan nedslagit; en svart hård sten-kil. Sammalunda hade Thor en vigg, til tecken at han var utdelare af mandom och styrka. Thors skål signades med hammar-märket och blef drucken til styrka och mandom — Sammaledes dracks Ukkos skål — Se dess gemål Rauni.

Ukko hos Finnarne var altså den samme som Thor hos Svenskarne, Taranis hos Celterne, och Atia eller Ajja hos Lapparne — Se Taranis och Taran-ukko. Ukko skulle besatta sig med alt; han skulle beskydda alt, äfven boskapen i skogen: hvarföre man, då den utsläptes, önskade:

    Piäk pilwessä käräjät
    Säkehisä selwät neuwot,
    Ettei noita kyllin soisi,
    Kaihi wiljaltan witoisi;
    Wähän minulla olisik,
    Ahollen ajettawia,
    Päällen pälwen pantawia
    Pantu Akka paimenexi
    Luoja karjan kahtojaxi,
    Iskekk Ukko uta puuta,
    Komauta kongelota,
    Miekalla tuli terällä,
    Kurikalla kultaisella

Item, vid Björn-jagten sjöngs: Ukkoseni lintuseni, käyppä kaiten karjan maita — — — Ukko kallas ock Pitkäinen, eller den längste och Högste, äfven Isäinen och vanha mies, at beteckna dess Faderliga omsorg och allmagt. Ehuru Ukko var Åske-Guden; så ägde han dock ej ensam den magten at dundra; ty Wäinämöinen och Ilmarinen kunde ock låta blixt och dunder fara fram. Ukko gaf styrka åt svaga, mot Bergs-troll, (dem han med sin åskevigg krossade) tillika med sin maka Maan Emoinen och tilbådos bägge på en gång således:

    Ukon woima taiwahasta,
    Maasta Maan Emoisen woima
    Wäixeni woimaxeni,
    Pirua pusertamaan,
    Ramulaista kaatamaan — — —
    Annas wielä Ukko uuluansi
    Wäkeänsi mies wäkewä,
    Wäixeni woimaxeni.
    Ettän taitaisin tapella.
    Että mä häjyn häwitän,
    Tuiki tuimenettomaan,
    Perkele peri katoon — — —

Ukkos magt sträkte sig altså icke allenast til luften, utan ock til
Skogs-lundarne; hvarföre han af Harfångare anropas:

    Kostu korpi, mielly mehtä,
    Taiwu ainonen Tapio,
    Metän Ukko halliparta,
    Ota kullat kullistasi.
    Hopiaiset housustasi,
    Anna Ukko kindaisi,
    Anna Ukko kirwestäsi,
    Jolla puuta hakkailen

Ukko tycks hafva likhet med 'Ogenos, Ogenus, antiquus Deus, Ukko, 'oxos et Nom. propr. i Grækiskan. Emedan Ukon malja skulle drickas, eller Thors skål såsom Bisk. Agricola säger, vid vår-utsädet; så kan Ukko fattas i bredd med Frejjer, en Svensk afgud, hvars minne äfven dracks i samma afsigt, näml. at befordra god årsväxt och befrämja ymnoghet och välsignelse på alt — Och emedan Ukko nu i Finskan betyder appellative, en gammal gubbe eller man; så får man räkna, ifrån Ukkos tider de lycklige Arilds tider, som voro under Frejjer, som var i sin regering en lycklig Konung, och blef därföre äfven efter sin död dyrkad; til at välsigna årsväxten — I hans tid svettades honing utur ekarne, floderne runno med mjölk och guld maldes på qvarnarne. Så sjunga skalderne, och de enfaldigare tro det; men det är ej annat än Biskötseln. (Se Mehiläinen). Boskapsskötseln och åkerbruket var i högsta flor; de skötte sina bien, vårdade sina hjordar, brukade sina åkrar, hvaraf de njöto rika kärfvor. Det var det guld, som de slogo på sina qvarnar. Ej under om Finnarne drucko Ukkos minne om våren, förväntande af Ukko en god kornskörd, at få godt öl til Wuoden Alkajaiset och Joulu.

    Ukko kultainen Kuningas
    Waari wanha Taiwahinen,
    Tee minulle kiwinen miekka,
    Eli rautainen rakenna,
    Eteheni seisomahan,
    Miehen päätä päästämähän.

    Ukko kultainen Kuningas,
    Tuuwwos ilman tuusimatta,
    Waromutta waaputtele.
    Kynsin kytiyxelle (kynnyxelle),
    Käpälön kahan eteen — —

UKKONEN -sen i diminut. Väder- och Åske-Gud — anroptes äfven vid harfångst således:

    Ukkoseni ainoseni!
    Nostas pilwi luotehesta,
    Toinen lännestä lähetä.
    Kolmas ijästä iske,
    Lomatusten loukautak,
    Sa-a hyytä, sa-a jäätä,
    Näille puillen puhtaille,
    Warwuille walanteille.

Det är: väck up dina väder-ilar ifrån alla streck, låt snöga rim och is på mina giller-stickor — — —

    Metän kultanen kuningas
    Anna Ukko lampaasi (uuhiasi),
    Lupi Luppa karwasesi;
    Juoxe wimpura wipuhun,
    Pyyrö silmä pyyxeen — — —

ULAPPALA, Koiran Emuu, Canum nutrix. En hund-patronessa i gamla Runor; kallas, i anseende til det at hundarna födas blinda, Pohjolan sokea umpi, Ulappalan umpi silmä; skulle hämta mjölk åt hästgällare.

    Lypsä tänne maitoansi,
    Tipauta nisuxiansi,
    Rauwan rahnoin pahoin,
    Tulen tuiki polttamihin — —

UXAKKA, Maderakkas andra dotter, af Lappar tilbeden. Hon skulle förändra dotter til son i moderlifvet. Lapparne hafva offrat til henne, ty Lapparne synes vara bättre betjente med piltebarn än pigbarn, som icke kunna hållas til fiskeri eller skytteri. För sine piltebarn offra de, at få behålla dem til Leib-olmai tjenst, som är skytteri, efter som uxakka är altid i oenighet med Leib-olmai och emot honom. Sidenius.

WAARAT, Berg, månge sådane äro i landet, dem Jättiläiset tros hafva upstaplat — Se Linnat, Jätit.

Metelin-waara, et högt berg emellan Limingå och Uhleå Soknar, på hvilket man kan se 7 kyrkor på en gång. Er. Frosten Mscr. l.c.

WAAWATAR, samma som Wauwutar, en som har en at skrika; en plågo-qvinna, i hvilkens ullvant svedorne ifrån sår skjutsades af troll. Tuonne kiirehin kipuja, Waawuttaren wanttuiseen (i.e. Wawutar, joka otta kipuja luoxeen — kiputyttären sisar — åt kipu Tyttö). Se Kiwutar, Kipumäki — — —

WAIWIOTAR, En gammal troll-kåna, som troddes vara Vargens foster-moder — Woahetar, ex pronunciatione Savon. idem.

WANGAMOINEN, En stark kål-brännare och svidje-karl, född af Wanga med fadren Winga. Herre öfver ormar och ödlor.

    Lieneekö minussa miestä,
    Ukon pojassa urosta,
    Wangamoisessa waroa?
    Tämän pulman purkajata,
    Tämän jaxon jaxajata? — —

WARA MIES. Vargernings eller Reserve-karl, deriveras af Waregis Väringar, Nordiske kämpar, som tjente andra Konungar; de gingo ut ifrån Norden i krigstjenst hos andra — Hinc Fennorum Wara-mies, fast än et i sednare tider antagit ord af waregis, väringar, som voro hädan ifrån Norden och tjente som lifvagt Kejsaren i Constantinopel.

WÄINÄMÖINEN eller Wainemoinen; en af de förnämsta Finska Gudamagter; beskrifves näst Ilmarinen, såsom rådande i luften, vatnet och elden: Wälähytti Wäinämöinen pimiäsä pohjolasa, ljungade i den mörka Norden. Smidde järn eller åtminstone länte sin eld därtil.

    Wäinämöinen walkia walosa.
    Tuli wuori arpal arpelemaan,
    Maita matkustelemaan.
    Rotkot wuoren waeltamaan,
    Wieläpä runno rohkiasti,
    Mäen laxosa sywäsä,
    Wuoren suuren runnakosa.
    Sielläpä sinä wammuxet rakenat,
    Keihät terävät teroitat — —
    Teräwixi teit teräxet — —

Wäinämöinen kallas i gamla Finska Runor redan för Reformation den äldste Guden, Himmelske Fadren, synbart och ljusligen kände Guden. Græc. fainomenos, lucens, splendens. fanaios Zeus, plendidus Jupiter, nitidus — est & cognomen Apollinis. Scapula.

Wäinämöises kaftan, råck och vepa var så förvarande, at den anropades til et Palladium i häftigaste striden; hvarom det heter:

    Waippa wanhan Wäinämöisen
    Kaapu kauka Lappalaisen
    Sepä tänne tuotuwohon,
    Suurillen sotikeoillen — — —

Wäinämöinen ansågs för så helig, at hans svett skulle bota, dårföre anropas Hiki wanhan Wäinämöisen.

Han kallas ock för sin ålder och styrka samt vördsamma person Ukko wanha Wäinämöinen — — —

Han är ofta med Ilmarinen i sällikap i hedenhös tiden; men efter Påfviska lärans införsel i landet, måste han vara i sällskap med Neitsu Maaria Emonen, som tyckes taga högra handen, såsom et fruentimmer. Då af en Carelare frågades, hvilka han trodt vara de högsta Guda-magter i hedendomen, svarade han: Itte wanha Wäinämöinen ja neitty Maria Emonen, utan at göra skilnad på tiden. — Än sedan Christendomen infördes och en någorlunda Guds kännedom upkom, blandas den Sanne Högste Guden af de anropande ibland med de fordna inbillade högsta magterna; ty ofta står i gamla Runor: Itse llmoinen Jumala, itse wanha Wäinämöinen, itse Seppä Ilmarinen, Neity Maria Emonen täsä myöskin tarwitahan, tämä jaxo jaxamahan, tämä päästö päästämähän — — När de voro så många, så måste, om den ena ej hjelpte den andra hjelpa.

Wäinämöinen berättas hafva haft en besynnerlig rolig klädedrägt. Hans bälte var beprydt med fjädrar och plumer — Han synes varit bevingad som Mercurius, och klädd som en American i dun, som ses af efterföljande Runa, där Maria anmodas, at nappa en vingfjäder af Wäinämöises skärp, at smörja med:

    Siwalla simanen siipi
    Wyöltä wanhan Wäinämöisen,
    Wyöltä ainosen kapeen.

    Ryck en honingsfull vinge
    Ifrån den gamla Wäinämöises bälte (midja),
    Den förnämste mannens lif.

Wäinämöises barn voro en dotter Kiwutar, och en son, af mariage de conscience, med en hafs-fru aflad, som kunde bota bölder; han åberopas i följande stycke.

    Nosta miekkasi merestä,
    Lapiosi lainehista,
    Jollas ruhtat rupia.
    Eli painat paisuita — —

    Du Wäinämöises naturliga (i löndom aflade) Son!
    Lyft up dit svärd ifrån hafvet,
    Din spade (tre-uddiga gastel) ifrån vågorne,
    Hvarmed du krossar utslaget,
    Eller ock krystar bölderna — —

Hafsvatnet torde ock vara torkande och helande i synnerhet när en Wäinämöises son blef Doctor.

Fogelfångare, Jägare och skogsmän anropa Wäinämöinen, at slå på sin Harpa, på det dess ljufliga klang, må låcka fram alt villebråd — såsom följande Linnun-pyytäjän sanat gifva vid hand:

    Itte wanha Wäinämöinen
    Teki kalliolla kandeletta.
    Kust on koppa kandelessa?
    Koiwusta wisa-perästä.
    Kust' on naulat kantelessa?
    Tammesta tasaiset oxat.
    Kust' on kilet kantelessa?
    Jouhista hyvän orihin
    Lemmon warsan wahteista — —
    Ite wanha Wäinämöinen
    Kuhtu pijjat, kuhtu pojjat.
    Soittamahan sormillansa.
    Ei ilo ilolle käynyt,
    Soitto soittollen tajonnut.
    Kuhtu nainehet urohot.
    Ei ilo ilolle käynyt,
    Soitto soitolle tajonnut.
    Ite wanha Wäinämöinen
    Otti soiton sormillensa,
    Käänsi käyrän polwillensa,
    Kanteleen kätensä alle:
    Wasta ilo ilolle käwi.
    Soitto soitolle tajoisi.
    Ej sitä metässä ollut.
    Neli jalkasta jaloa.
    Lintu parwia parasta.
    Jok ej tullut tuiskuttain,
    Karhukin aidalle kawahti,
    Soitettua Wäinämöisen.
    Mielus Mehtolan Emäntä,
    Tapiolan tarkka neito,
    Wedä riistasta rekiä,
    Tawaraista taluttele,
    Kohden kulta langojani.

Sammaledes anropade Fiskare Wäinämöinen, om likaledes då förfärdigade en Harpa, hvarpå han spelte så ljufligt och kraftigt, at Fiskarne sprittade af glädje, sjelfver Hafs-Frun, Sirener och Delphiner högde sig up på vattubrynet och på hafs-stranden, at lyss —. Ja, sjelfva Wäinämöinen var så pathetisk och rörd af sin musique, at tårarne af glädje nedtilrade; såsom föregående och flere sådane gamla Runor tydeligen gifva tilkänna. O! en oförliknelig virtuose!

WÄINÄMÖINEN el. ÄINEMÖINEN. Poëternes Patron. Sjelf den ypperste
Skald — Finlands Apollo — Harpors (Kanteles) stämmare och
Fabriqueur. En ypperlig Orpheus, som med sin sång feck näcken, fiskar
och alla skogs-djur, at glättigt lyss och röras.

Skaffade, som en Promothæus, elden på jorden; ljungade i lag med sin yngre Bror Ilmarinen; bygde skepp och båtar — Den unge Resen Joukawainen disputerte med honom om styrka, men blef illa belönt — Se Joukkawainen.

Den kunnige och vördige Wäinämöinen bygde sjelf pråmar och håpar; hvarom Runan berättar:

    Ite wanha Wäinämöinen
    Weisti wuorella wenettä,
    Kalliolla kalkutteli:
    Ei kirves kiween koske.
    Eikä kalka kalliohon — —

Wäinämöinen ansågs ock i krig för en skyds-gud; hvarföre hans vepa vördades som et palladium mot skott, bly och krut:

    Waippa wanhan Wäinämöisen,
    Kaapu kauko Lappalaisen,
    Sepä tänne tuotuwohon,
    Suurilta sotikedoilta,
    Weri pellon penkereiltä — —
    Jonga suojasta sotinen,
    Jonga tappelen takoa — —

Wäinämöinen öfverträffade Svenskarnes berömlige Skalder Eiwinder och Smider, berömlige för sin konst, at leka på harpa. Hans öde hade gömt honom ytterst i Norden, men hans själ var dock ädel i sina tankar. Han hade en särdeles gåfva, at röra alla sinnen när han slog på sin harpa och sjöng sina dikter. Det fick hans medtäflare den unga Jätten Joukkawainen erfara. Hans infallen voro lifliga och hans tankar höga. Han sjöng de framfarna hjeltars beröm, om verldenes grundläggning, om eldens uphof, om de skapade ämnens förborgade natur, och luften daldrade, och bergen gåfvo genljud; han beklagade den ömkelighet och fåfängelighet, mellan hvilka det menskliga lifvet delas, och de dödelige smulto i tårar. Han kunde beveka de hårdaste hjertan til medömkan, och upmuntra de sorgsnaste sinnen, til frögd. Ofta hade Weden Emäntä, Hafs-frun, Näcken och Åge, med de andra små Gudamagter, som bo i det våta, dansat på vatnet, när han suttit vid stranden och stämt sina strängar. Ofta hafva de Råd-andar, som bo i backar och lundar samlat sig för honom och lekt, när han slagit på sin harpa. Man sade, det den mägtige och vise allfadren Kaweh eller Hallbordur, den samme som Apollo, vore hans fader, och hade lärt honom, at handtera strängar. Och det, at han kunde beveka stenhårda bröst, och til lek och lust upmuntra halfdöda hjertan, gaf de enfaldigare anledning, at tro, det stenar och liflösa ting, björnar och skogs-djur, näckar och fiskar, Tapio och Mehtola, med foglar och yrfän rördes af hans spel, och samlades at lyss på hans gudomliga sång.

Då den gamle harpo-slagaren, vår Finska Orphæus, slog på sin harpa, sattes hela naturen til sjös och lands i rörelse; och förtjenar den Acten här in extenso at afskrifvas, såsom et mäster-stycke, som trotsar all Grækisk och Italiensk musik:

    Sittek vanha Wäinämöinen
    Istuxen itek ripahan,
    Otti soiton sormillensa,
    Käänsi käyrän polwillehen,
    Kantelen kätensä alle.
    Soitti wanha Wäinämöinen;
    Wasta ilo ilolle käwi,
    Soitto soitolle tajusi.
    Ei sitä metässä ollut,
    Jalan neljän juoxewata,
    Koiwin koikelehtamata,
    Jok ei tullut kuulemahan,
    Tehessä Isän iloa,
    Wäinämöisen soitellessa:
    Karhukin aidalle Kawahti
    Soitettua Wäinämöisen.
    Ei sitä metässä ollut,
    Kahen siiwen suikawata,
    Jok ei tullut tuiskuttain,
    Ei sitä meressä ollut,
    Ewän kuuden kulkewata,
    Kahexan waeltawata.
    Jok ei tullut kuulemahan
    Itekkin Wein (weden) Emäntä,
    Rinnoin ruoholle rojahti.
    Wetäy wesi kivvelle,
    Wahtallehen waiwoaxen.
    Isestänni Wäinämöisen
    Wedet juoxit silmistähän,
    Kaseammat karpaloita,
    Pyyliämmät pyyn munia,
    Reheille rinnoillehen
    Rinnoiltahan polvvillehen.
    Jaloilla jalkansa päälle,
    Putoisit wesi pisarat
    Läpi wijden willa waipan,
    Sarka kauhtanan kahexan.

    Sedan satte sig den gamla vördiga Wäinämöinen
    Sjelf på fiolen (sätet),
    Tog stränga — spelet emellan sina fingrar,
    Vände det utgröpta krokiga instrumentet på sina knän,
    Harpan stälde han på sin hand.
    Den vördige Wäinämöinen spelte;
    Då blef det en fullkomlig glädje utaf,
    Och spelet liknade en riktig concert.
    Det var ej i skogen något
    På fyra fötter löpande,
    På sina långa ben (belingar) skänglande.
    Som icke kom at lyss,
    Då fadren sjelf väkte glädje,
    Då Wäinämöinen sjelf spelte:
    Sjelfva björnen äfven sprang häftigt up mot gärdes-gården,
    Då Wäinåmbinen slog på harpan.
    Ej fans någon i skogen,
    Som flyger hvinande med två vingar,
    Som ej kom lika som ur och damb
    Ej heller af alt hvad i sjön fans,
    Som rörs med sex senor,
    Simmar af och an med åtta årar,
    Som icke kom at lyss (höra).
    Sjelfva vatnens moder (hafs-frun),
    Kastade sig bröstgänges mot sjöstrandgruset,
    Och makade sig på en strand-hälla,
    Dragandes sig up besvärligen på buken.
    Af sjelfva gubben Wäinämöises ögon
    Tildrade tårarne,
    Något större än tranbär,
    Litet drygare än hjerp-ägg,
    På hans vidöpna, breda, modiga bröst,
    Och ifrån bröstet på knän,
    Och dädan på föttren;
    Hans tårar (vattudroppar) föllo
    Genom fem ylle-vepor,
    Genom 8 valmars jackor.

WEDEN EMOINEN eller Weden Emä, dref fiskar i nät och notvarp, samma som Ween eller Wein Emäntä. Hon kom at lyss på Wäinämöises ståtliga musik. Itekki Weden-Emäntä wetihin (wetäy) wesi kiwelle, waiwousi wattalolle — Se Näkki.

WEEN-KUNINGAS och Ween Emäntä, (Neptunus med dess hafs-fru) Sirene, anroptes af Fiskare.

Hafs-Regenten beskrifves hafva en slokig hatt och vått skägg; til honom lyda orden:

    Rätti-hattu tuores parta,
    Lähes kanssani kalaan,
    Kerallani Tuoresehen — — —
    Ween kultanen kuningas,
    Annas aika ahvenia.

Rätti hattu i.e. ween isäntä, kuningas weesä, We-en armas anti waimo — item:

    Ween Ehtosa Emäntä
    Sinä olet waimoista wakanen
    Annas mulle ahvenia,
    Kuletteles Kuukupoja,
    Käytteles marut mahoja,
    Hiekan hieromattomia,
    Päiwän paistamattomia.
    Alta aaltojen syvien,
    Kalaisista kaarteista,
    Awarasta aitastasi — — —

En Vattu-Rå, som kai iksoxen simplement kallas Uros el. Ukko. En man, en gubbe; beskrifves som liten, oansenlig, med långt hår och skägg; men ganska tiltagsen och stark, som tordes gripa i eld-fisken, det hvarken Wäinämöinen eller J. Maria vågade sig til — Härom lyder Runan til Uros, denna karlvulne mannens, heder, vid eldens fångst ifrån Aloen-järvi; således;

    Mies musta merestä nousi
    Uros aallosta yleni,
    kolmen sormen korkuinen,
    Neljän peukalon pituinen,
    Wähän kuollutta parembi,
    katonutta kauhiambi.
    jalasa kiwiset kengät,
    Pääsä paasinen kypärä;
    Hiwus kannolla takana,
    Parta rinnolla edessä — — —

    En svart karl steg up ifrån hafvet,
    En modig man reste sig up ifrån böljan,
    Tre fingers hög,
    Fyra tums lång,
    Litet bättre än en dod,
    Haskligare än en afliden.
    På foten hade han sten-skor,
    På hufvudet en hjelm af hafs-hällan
    Dess hår hängde baktil på hälarne,
    Och skägget frammantil på bröstet — — —

Denne tappre Uros blef den skiljesman, som slet trätan imellan Wäinämöinen och Joukkawainen, då han företedde sig i följande armatur.

    Ej ennen ero tullut,
    Kuin Uros merestä syndyi,
    Rautalakki lainehista,
    Rauta kintahat käessä.

    Det blef ingen skilnad.
    Förän Uros föddes (reste sig up) från hafvet,
    Den med järn-hjelmen ifrån vågorne,
    Hafvande järnhandskar på händerna,

Denne Uros mätte vara den samma, som Meri-Tursas. Se Meri-Tursas,
Aloen-järwi, Joukawainen.

"Alle forntidens Resar äro icke annat än sinnebilder och varelser, dem Skalde- konsten diktat, med hvilka alla gamle folkslag beteknade deras stora förfäder, när de ville föreställa deras sällsynta hjelte-bedrifter. At vara stor på moraliskt sätt, var icke kändt i dessa grofva tider; man kände ingen annan storhet än et vildt mod med ovanlig styrka, och alt bestod uti en laglös våldsamhet.

"At göra Skalde-bilden så mycket större och förskräckeligare, kunde den icke starkare uttryckas än under namn af Jättar och vidunder.

"Detta är dessutom naturens eget språk, som icke behöfver något härma och efterfölja.

"De gamle Nordiske Folken beskrifva uti sina skalde-qväden alla sina hjeltar, såsom dylike Resar; af samma beskaffenhet aro Grækernas nio alnar höge Aloider och Titaner, hvilke hade en styrka, som ingen kunde emotstå, och lade hela berg ofvan på hvarandra — Djärfve nog, at dymedelst vilja bestorma sjelfva himmelen." — Jerusalems Betraktelser öfver Religionens förnämsta Sanningar, 2 Del. sid, 188.

Sådant är språket äfven uti sångstycken om Wäki Turilas, Uros,
Joukkawainen m.m.

WEINÄMÖINEN WEINEMÖINEN el. WEINEMOINEN, anses af några för et fruentimmer, och kallas Akka vein Emoinen, — af wesi, vatten — wein och Emoinen, lilla mor, sjö-fru. Se Kiwutar.

WENNON-HÄRKÄ, En stark drag-oxe, in i tystaste skogen, som upplögde det Sämpsä Pellervoinen sådde med trä-frön.

    Wennon härkä Uljamoinen
    (Puiden Hevonen, joka puita kynti, wäkewä kyntäjä)
    Lähti maita kyntämään.
    Saloja wakoamaan,
    Suot kynti, kanerwat kaswoi;
    Mäet kynti, nousi männyt — —

WESI HIJSI, En ond ande, eller vattu-råderska (Wesi-piru). De vidskepplige säga sig än i dag, kunna upmana henne från vatnet, och bära henne i et vattu-käril, at skada nästan, i synnerhet tjufvar, som skola plågas af henne, eller blifva sur-ögda m.m. Eljest är denna, naturligtvis, en vattu-syrsa (Larva Dytisci), som upäter agn och fisk för fiskare, då fiskeriet vantrifves.

WILLATAR, En troll-häxa, som födde och upammade Ormen. En Juutases maitresse.

WINDER, Et folk, som förmenas hafva gifvit Finland sit namn. Hos dem hade visheten sit Tempel.

Windernes Tempel voro upfylda med vidskeppelser. De brände ljus vid de dödas grifter och läste där sina sånger.

WINDLAND. Beboddes af Winderna, Finland. Det är knapt något land i Norden, som til större ymnoghet, under et omildt luftstreck, genom invånarenas outtrötteliga arbetsamhet, gifver alt, hvad til det menskliga lefvernets nödtorft och beqvämlighet betarfvas. Dess fördelaktiga hamnar befrämja dessförutan handeln, och dess flaggor blifva ärade i de fjärdar, där de synas; invånarena äro höfliga i sina åtbörder och behagliga i sit umgänge; Mot sin Konung trogna; i sina tankar förvetna, och i alla kroppsens öfningar skickeliga i faran oförskräkte; i segren ädelmodiga och i alla sina beslut snara. Se Adalrik och Göthildas Äfventyr. 8. Bok: I Del, p. 430, Se Arngrim, Sigmund.

WINGA, En Satyr, som besofde Wanga, hvaraf föddes Wangamoinen. Winga wangahan makaisi— — deras afföda blefvo ödlor.

WUODEN-ALKAJAISET, En slags Högtid, efter Finska nations smak, på åtskilliga tider om hösten efter slutad tröskning och inbärgning, då måltider hållas och drickes väldeligen. Norra Österbotningen firar Mickels messan eller Kekri, Allhelgona, sedan slagten gått för sig; då af det slagtade ätes stekt och sjudit. Kallas ock Sonnin-pejjahaiset — d.ä. Ox-graföl — Se Ristin-päiwä, Kekri.

Wuolahetar, den samma. Kaut on poika Wuolahinen, Wuolahattarein tekemä, eller Rauta poika Wuolattaren — Rauta poika Wulangoisen, Emä rauwwan Ruojuatar.

WUOLANGOINEN. Järnets fader, Vulcanus. Därmed förstås i Runor et myrjärn, som tages up ifrån kärr, myror och lösa dälder. vid. Ruojuatar.

WUOREN-WÄKI. Bergs-Troll. Flere batailloner af dem kunde framvisa sig, arbetande i berg, smälte och förädlade metaller — Röfvade bort Prinsessor och vackra flickor. Höres ofta i gamla Sagor. v. Haltia.

WUOTAR, En smörje-kokerska och pulfver-häxa. Wuotar woitein tekijä kesät keitti woiteita — — anropades då man fått contusion af något träd.

YFVER-BOER, kallas Nordens inbyggare;, och än hos oss, de som bo up i landet i Sockne-skatorne — Sättas mot Kainulaiset.

YRJÄNÄ — Nom. propr, viri. St. Jöran, vid. Jyryn-päiwä. — Då Boskapen om våren utsläptes ifrån Fähuset, skulle en karl gå så långt i skogen, som koerna pläga gå i bete, och ropa öfverljudt 3 gångor dessa orden: Sanct Yrjänä! tuo karjas kotiin. Detta skulle betyda så mycket, at Sanct Jöran, som var en Hus-Gud, rådande öfver hus-folket och gårds-boskapen, skulle drifva kona hem om aftonen, på det de ej måtte blifva i skogen liggande öfver natten.

ÄMMÄN KOSKI. Samma som Qwenaström i Cajana. Förmenes hafva sin uprinnelse af en källa, kallad Kulda-kaiwo, gullbrun, eller guld-källa; ligger under Maanselkä eller Landt-ryggen, å hvilkens ena sida vatnet löper mot öster Norr ut i Hvita hafvet; men å den andra sidan mot väster in Sinum bothnicum. Här var Cajana Borg eller Slott bygdt, som sprängdes af Ryssarne 1715.

Konung Erik IX gjorde Korsbolm til et Herra-säte, lät befästa det och nämnas af det heliga korset. Den ypperste af Riksens Råd i Sverige, Erik Puke, blef A:o Christi 1400 den förste Höfvitsman på Korsbolm. Han lefde i Engelbrechts och Konung Carl VIII:s Knutssons tid. 10 Socknar i Österbotn behålla deras Finska Språk, hvarutinnan de fulleligen differera sin emellan i anseende til pronunciation, och eljed de, som bo närmare åt Ryska gränsen och Savolax, några particulariteter hafva; men Språket är dock enahanda.

Sedan landet kom under Sveriges lydno, är det straxt besatt med Föreståndare eller Ståthållare, Domare, Fougdar med flere Esivallan personat.

Ifrån är 1400 hafva följande Landshofdingar varit här i Österbotn til år 1734.

    A:o 1400 Erik Puuke — på Korsholm.
        1540 Mats Mårtensson — på Korsholm.
        1564 Hans Swänske — på Korsholm.
        1570 Petrus Bagge — på Uhleåborg.
        1597 Hans Mönich — på Uhleåborg, då Flemmings
               klubbekrig stod i Ilmola.
        1600 Isaak Behm — på Uhleåborg.
        1611 Erik Haare — tilförordnad Befallningsman öfver
               Uleå och Cajanaborgs Fästning Samt dess Län.
        1622 Christopher Werensstedt — på Uleåborg.
        1626 Johan Månsson Ulfsparre — på Uleåborg.
        1630 Ernest Creutz — på Uleåborg.
        1635 Melchior Werenstedt — på Uleåborg och Landshöfdinge
               öfver Öster-Norrlanden.
        1646 Hans Kylle — pä Uhleåborg.
        1650 Erik Åkeson Soop — på Uhleåborg.
        1656 Thure Ribbing — på Uhleåborg, Landshöfdinge öfver
               Öster-Norrlanden.
        1660 Johan Graan — på Uhleåborg, Landshöfdinge öfver
               Öster- och Wästerbotn.
        1676 Diedrich Wrangel — på Uhleåborg.
        1687 Guftav Grasse — på Korsholm.
        1694 Johan Ehrensköld — på Korsholm.
        1707 Lorentz Clerck — General-Major, Landsh. och Friherre.
        1720 Reinhold Wilh. von Essen, blef Landshöfdinge öfver
               Österbotn med Cajanaborgs Slått och Län år 1720. Dödde
               d. 3 Maji 1732 uti Uleå, därest han ock blef begrafven.
               Var General Major.
        1733 Broderus Rålamb, Landsh. och Friherre. Kom til Österbotn
               1733. Afsomnade 1734. Var en ganska litterat Herre.

Sednare tiders Höga Herrar, detta Lands Styresmän, äro i så färskt minne, (såsom Herrar, Grefv. och Riddare, v. Creutz — G. A. Piper, Groth, L. Göös, Jägerhorn, (Carl Magnus) som dog d. 29 Apr. 1782. Landshöfdinge i Uhleåborg, den förste efter Österbotns delning i 2:ne Län), at man i en urgammal antiquitets samling, ej velat inblanda så höga namn.

Hvad för öfrigt rörer Österbotn och dess öden, hörer egenteligen til Historien och Geographien; men denna sidsta Artikel om Österbotn, har man endast velat hit foga som appendix, tagen ifrån gamla papper.

[1] Profess. Henr. G. Porthans Disp. de poësi Fennica P. V:ta p. 94. — Adde, quod in plurimis (sc. Runis Magicis) Mythica illa rerum incunabula, quae narrant, studio plerumque indicantur obscurius; ac Mythologia praeterea prisae Fennicae ratio hodie fere ignoratur, unde munia & attributa Idolorum Veterum, quorum saepe mentio injicitur, aegerrime explicantur; ut allusiones taceam ad instituta & mores Majorum jam antiquatos.

[2] Se Prof. Meiners hist. Doctr. de vero Deo, p. 162. sq. Jämför Gottfried Less Geschichte von Religion, tr. 1784 i Göttingen i 8:o. I. Theil pag. 90.

[4] Se Prof. Gadds Företal til Kyrkoh. och Probst. D Nils Idmans afhandl. om Finska och Graekiska Språkens gemenskap.

[5] "Den äldsta Verlds-Historien består af idel Original urkunder eller Historiska Sånger, såsom de enda minnesmedel hos alla gamla folkslag, och med hvilka de första menniskjorna sökte, at hos sig bibehålla och til efterverlden öfverlämna de märkvärdigaste — —" Jerusalem loc. cit. pag. 185.

"Gamla Kämpe-Visor hafva länge uti Norden förlustat hopetals samlade åhörare, och samma bruk är ännu hos de vilda Americaner gångbart." En gammal Mans Bref til en ung Prisns 2. Del. sid. 304. ed. 1785.

[7] De convenientia Lingva Hungarica cum Lapponica, Praeside Ihre, Upsaliae 1772. cfr. De origine lingvarum P. 11. Praes. Ihre, Upsaliae 1761.

[10] Locat. caf. a auttamattuen -essa — är altid, utan at hjelpa contractum pro auttamattomuessa — a auttamattomuus -uuden hjelplöshet, ogunst.

[11] Doct. och Probst. Nils Idmans afhandl. om Finska och Graekiska Språkens gemenskap pag. 40-41.

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK MYTHOLOGIA FENNICA ***

Updated editions will replace the previous one—the old editions will be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright law means that no one owns a United States copyright in these works, so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United States without permission and without paying copyright royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to copying and distributing Project Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™ concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you charge for an eBook, except by following the terms of the trademark license, including paying royalties for use of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for copies of this eBook, complying with the trademark license is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, performances and research. Project Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free distribution of electronic works, by using or distributing this work (or any other work associated in any way with the phrase “Project Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full Project Gutenberg™ License available with this file or online at www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™ electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™ electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to and accept all the terms of this license and intellectual property (trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be used on or associated in any way with an electronic work by people who agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works even without complying with the full terms of this agreement. See paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™ electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual works in the collection are in the public domain in the United States. If an individual work is unprotected by copyright law in the United States and you are located in the United States, we do not claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, displaying or creating derivative works based on the work as long as all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™ works in compliance with the terms of this agreement for keeping the Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily comply with the terms of this agreement by keeping this work in the same format with its attached full Project Gutenberg™ License when you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in a constant state of change. If you are outside the United States, check the laws of your country in addition to the terms of this agreement before downloading, copying, displaying, performing, distributing or creating derivative works based on this work or any other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no representations concerning the copyright status of any work in any country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not contain a notice indicating that it is posted with permission of the copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in the United States without paying any fees or charges. If you are redistributing or providing access to a work with the phrase “Project Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™ trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted with the permission of the copyright holder, your use and distribution must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works posted with the permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™ License terms from this work, or any files containing a part of this work or any other work associated with Project Gutenberg™.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this electronic work, or any part of this electronic work, without prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with active links or immediate access to the full terms of the Project Gutenberg™ License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any word processing or hypertext form. However, if you provide access to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official version posted on the official Project Gutenberg™ website (www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works provided that:

• You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has agreed to donate royalties under this paragraph to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid within 60 days following each date on which you prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty payments should be clearly marked as such and sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation.”
• You provide a full refund of any money paid by a user who notifies you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™ License. You must require such a user to return or destroy all copies of the works possessed in a physical medium and discontinue all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™ works.
• You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the electronic work is discovered and reported to you within 90 days of receipt of the work.
• You comply with all other terms of this agreement for free distribution of Project Gutenberg™ works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread works not protected by U.S. copyright law in creating the Project Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™ electronic works, and the medium on which they may be stored, may contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all liability to you for damages, costs and expenses, including legal fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a written explanation to the person you received the work from. If you received the work on a physical medium, you must return the medium with your written explanation. The person or entity that provided you with the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a refund. If you received the work electronically, the person or entity providing it to you may choose to give you a second opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy is also defective, you may demand a refund in writing without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in accordance with this agreement, and any volunteers associated with the production, promotion and distribution of Project Gutenberg™ electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, that arise directly or indirectly from any of the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™

Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of electronic works in formats readable by the widest variety of computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will remain freely available for generations to come. In 2001, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure and permanent future for Project Gutenberg™ and future generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit 501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to date contact information can be found at the Foundation’s website and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread public support and donations to carry out its mission of increasing the number of public domain and licensed works that can be freely distributed in machine-readable form accessible by the widest array of equipment including outdated equipment. Many small donations ($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating charities and charitable donations in all 50 states of the United States. Compliance requirements are not uniform and it takes a considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up with these requirements. We do not solicit donations in locations where we have not received written confirmation of compliance. To SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state visit www.gutenberg.org/donate.

While we cannot and do not solicit contributions from states where we have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition against accepting unsolicited donations from donors in such states who approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make any statements concerning tax treatment of donations received from outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation methods and addresses. Donations are accepted in a number of other ways including checks, online payments and credit card donations. To donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be freely shared with anyone. For forty years, he produced and distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of volunteer support.

Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper edition.

Most people start at our website which has the main PG search facility: www.gutenberg.org.

This website includes information about Project Gutenberg™, including how to make donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.