ANMÄRKNINGAR
OCH NÖDVÄNDIGA
UPPLYSNINGAR
VID
Herr C. J. HOLMS
Anteckningar öfver Fälttågen emot Ryssland åren 1808 och 1809;

Uti N:o 102 af det fjerde Aftonbladet den 26 Maj 1836, under rubrik: Litteratur, läses en recension af anteckningar öfver Fälttågen emot Ryssland åren 1808 och 1809 af Carl Johan Holm, tjenstförrättande Regements-Pastor vid Savolax Jägare-Regemente. Denna recension är bland de värdigaste och mest hugnande belöningar för qvarlefvorne af Finska Arméen, för öfverståndne faror och uthärdade mödor. I synnerhet om bland dessa någon skulle finnas, som, genom en eller annan händelse, orättvist blifvit förbigången vid utdelningen af Militaire belöningar, hvilket så lätt kan hända äfven den bästa — den mest opartiska Befälhafvare.

Detta uttryck af nationlig erkänsla och välvilja, uppväger i sanning både stjernor, band och titlar; åtminstone för den kloke mannen. För honom måste det vara mer tillfredsställande, att med godt samvete kunna af en sådan belöning tillegna sig den vederbörliga andelen, än om han utan särdeles utmärkelse erhållit en Tapperhets-medaille eller en Svärds-Ordensstjerna, — hvilken sednare icke alltid utdelas för krigsförtjenster och således ej alltid bevisar mycket.

Den sålunda gifna belöningen tillkommer ej endast de decorerade af Finska Arméen, den tillhör ifrån och med Trumslagaren till och med Befälhafvaren, om icke för gjorde Storverk, åtminstone för ståndaktig tro och ihärdighet i fosterjordens försvar. Den tillhör alla, utom de få svaga, hvilka som sjukliga odugor, öfverlemnade sig i fiendens våld och dymedelst för evigt brännmärkte sine namn.

En Nation, som ger offentliga uttryck af aktning och erkänsla för krigarens bemödande att uppfylla sina pligter, skall aldrig sakna en god — en tapper armée. Derigenom lifvas ynglingens kärlek till ära — han kan ej önska sig en skönare lott, än att få ägna lif och blod för Konung och Medborgare. Men ingalunda sker det derigenom, att man för en ringa och föga oväntad öfverilning söker nedsmutsa den militaira ynglingen med trycksvärtan. Kanske man borde dermed vara mera sparsam och nogräknad i vårt land, i afseende på dess inflytande på sjelfva National-lynnet, som, i hänseende till vårt geografiska läge, bör vara krigiskt. Den sansade Medborgaren kan i alla fall icke undgå att se, hvarifrån stridsorsaken utgått — och öfverilningen straffad efter landets, icke efter utländska lagar, måste tillfredsställa alla.

Men denna, för Finska arméen så smickrande recension, är framkallad af en skrift, som skulle kasta en mörk skugga på denna Armée, om Författaren dertill varit en af dess Militaira medlemmar. Skriften upphöjer Arméens förtjenster till skyarne, i synnerhet Savolax-Brigadens, hvartill Författaren varit en sorts bihang under det att ett gement klander riktas emot dess Högre Befälhafvare. En låghet så vanlig hos de store Fältherrar, som efter krigens slut framstå, sedan alla faror, alla svårigheter och bekymmer äro förbi, för att ifrån sina skrifbord med pennan utbasuna huru mycket visligare och tapprare de skulle handlat, om de fört Befälet och ordnat företagen.

Ja, tjenstförrättande Regements-Pastorn C. J. Holm, viste nog huru Finland kunde med Finska hären försvaras emot Ryska öfvermagten; huru det lätt kunnat återtagas, äfven sedan det var förloradt. Men föga kärleksrikt var det af Herr Holm emot Fäderneslandet, att hålla sin stora förmåga förborgad, medan ännu tid var.

Jag tackar emedlertid Försynen att denna lumpne Författare icke hörer till mina Vapenbröder. Ädlare tänkesätt lifvade dem, än att de skulle tillåta sig kasta smuts på dessa Befälhafvare, som så mången gång hade fört oss till ära och heder, som delade med oss mödor, försakelser och faror. — Författaren hörer till ett stånd af hvilket man väntat öfverseelsens mildare språk, emot mensklighetens ofullkomligheter, äfven hos en Befälhafvare. Men han har nedlåtit sig till smädelsens tungomål.

Gerna skulle jag med tystnad lemnat Herr Holms anteckningar åt deras förtjenta öde, om han icke med så ovanlig oförsynthet påbördat min aflidne Broder Hans Exellence m. m. Grefve Adlercreutz och alla Arméens högre Befälhafvare: att hafva afgifvit falska rapporter, att hafva anställt gyckelspel, der det gällde menniskolif och att på andras bekostnad hafva sökt upphöja sin ära.

Den respectiva Allmänheten må ursäkta: att jag icke med tillräcklig kallsinnighet kan se en Broders minne sålunda angripas; och ehuru ringa jag erkänner min stilistiska förmåga vara, för att mätas med Herr Holms, hvilken synes vara lika stor i det militära som i det evangeliska vetandet, så nödgas jag likväl våga mig till strids med denna Buse, och sålunda blottställa mig för alla de obehag Herr Holm förmår åstadkomma på ett stridsfält, der han redan är mera hemmastadd än jag, och som han nyligen med några så vackra recognosceringar ecclairerat.

Jag börjar mitt anfall med den frågan:

Hvarför har Herr Holm så sorgfälligt recelerat sina anteckningar och sitt vetande ända till nu?

Nu, med Generalen m. m. Grefve J. A. Cronstedts frånfälle, äro alla de män nedstigne i grafven som Herr Holm genom sina anteckningar och omdömen angriper till heder och ära. — De kunna ej mera uppstå att försvara den och tillrättavisa angriparen, som med sitt Stånds värdighet ansett förenligt, att i grafven störa de dödas hvila. — Han har förmodat att de bortgångne icke mera i lifvet ägde några vänner som kunde eller ville försvara deras hittills obefläckade namn.

Se der det enda svar, som den värde Författaren kan gifva på min fråga.

Ty förgäfves åberopar han sin kärlek för sanningen. Den hade vunnit mer om han utgifvit sina anteckningar medan de deri angripne lefde och fullständigt kunnat utreda hvarje klandrat förhållande. Nu måste dessa anteckningar räknas till smädelsens utgjutelser.

På skriftens första och andra sida säger Författaren: ”Med en styrka 20,000 man skulle i ett så genomskuret land som Finland, mycket kunnat uträttas; vid de många fördelaktiga passen, kan en liten styrka lätt hindra och uppehålla öfverlägsna fiender.” (Nu var det likväl vinter), men på femte sidan säger Författaren redan:

”Ehuru Fienden vintertiden, då isarne öfverallt voro farbare, kunde på fem särskilte vägar intränga i Savolax.”

Hvartill tjente då de fördelaktige passen och vattendragen, hvaraf Finland var genomskurit?

Passen kunde nu på isarne kringgås och vattendragen öfverridas både med Cavalleri och Artilleri.

Redan denna inconsequense i yttranden så nära inpå hvarann, ger något nära tillkänna Författarens halt och värde och hvad tillit man kan fästa vid dess omdömen. Om honom kan man med skäl säga, att han märkte grandet i Befälhafvarens öga men icke bjelken i sitt eget.

På andra sidan börjar Herr Holm utveckla sina vackra militaira åsigter, med den frågan: ”Hvem har kunnat klandra Finska hären om den, seende de usla anstalterne etc. — om den förlorat modet, ledsnat och återvändt till sina hemvist?”

Derpå svarar jag å egne och mine vapenbröders vägnar: att vi blifvit af våra fiender begabbade och hade förtjent det. De medborgare, som nu så välvilligt emot Finska Arméen recenserat Herr Holms skrift, hade då med rättvisa föraktadt och kallat oss uslingar — och Herr Holm sjelf hade i sådant fall icke nu sutit vid ett godt brödstycke och Kongl. Wasa-Orden inom detta Fäderneslands område, hvilket bordt tysta munnen på hans ärelystnad som Författare och skona qvarlefvorne af Finska hären från så lumpna frågor som denna.

Hans ytterligare raisonnement på samma och följande sidor ådagalägger Herr Holms fullkomliga obekantskap med ärans och en riktig militair-esprits fordringar. Han anför att intet annat än ”Finska folkets trohet och medfödda tapperhet — — Arméens från barndomen inplantade vördnad och tillgifvenhet för Konung samt ett med modersmjölken insupit hat till Ryssarne” skall qvarhållit Finska hären under sina fanor.

Finska Arméen hade likväl svurit sina fanor att med lif och blod försvara dem — att icke förr än i döden öfvergifva dem — Fanorne voro Svenska och Sverige var vårt fädernesland. — Men Författaren, tjenstförrättande Regements-Presten, tillåter sig ändå fråga om någon kunnat klandra Arméen, i fall den svikit sin ed och förrädiskt lemnat sig i fiendens våld! Det var icke det gifna löftet, med ed bekräftadt, som förbandt Arméen vid sina Fanor, det var frugtan för Finska Folkets tro och tapperhet som höll Finska Arméen till sina pligter. Bevare Gud, för slika Predikanter!

Finska Befälet visste att Arméen hade en Krigsära att bevara, hämtad från Lützens slätter, och jag hoppas man medger att detta befäl uppbudit all sin förmåga att försvara den. Detta är allt hvad Finska Arméen uträttadt. Men denna bevarade Krigsära är en klenod, om hvars värde Herr Holm icke synes äga något begrepp.

Herr Holm påstår: att Savolax-Brigaden, till hvars bedrifter han uppger sig hafva varit åsyna vittne (förmodeligen likväl alltid utom skotthåll), skall varit Finska Arméens kärna. Härom kan jag med full visshet försäkra att Herr Holm betydligt förnärmar sanningen. Väl var Savolax-Brigaden en del af kärnan, emedan Finska Arméen för det mesta bestod af kärna.

Att Savolax-Brigaden alltid vid återtåget skall utgjort Arméens eftertroupp, är en uppenbar osanning, enär denna Brigad icke förr än efter den 27 April 1808 stötte till den öfriga hären, som då redan hade gjort ett betydligt återtåg, och derunder flera gånger slagits med fienden.

Att samma Brigad deltagit i den stora Finska Härens (om den så kan kallas) alla hufvudsakliga strider är äfven en dito osanning. Affairen vid Sikajocki anses af alla dem som förstå något, vara en af de hufvudsakligaste af flera skäl; men i synnerhet, emedan den återgaf Finska Arméen initiativen eller förändrade dess förhållande från defensift till offensift; emedan Finska Arméen här för första gången fick göra Ryssarne ett alfvarligt motstånd; emedan här gjordes ett betydligt antal fångar, trophéer m. m.

Dessa betydliga oriktigheter i uppgifter bör upplysa Herr Holm, att det icke är så lätt att vara Militair-författare och Krigsdomare, samt att man icke äger snille fast man är galen, såsom en af Sveriges stora författare sagt.

Den totala bristen på arrangement till ett alfvarligt krig, som i Finland förefanns 1808, är så allmänt känd, att Författaren väl kunnat spara sin svaga tekning deraf, likasom jag besparar mina anmärkningar öfver den.

Savolax-Brigadens enskilta förhållanden, rörelser och drabbningar, känner jag för ofullständigt, för att derom tillåta mig något yttrande; men det klander författaren Holm ansett sig värdigt att allestädes låta påskina mot sin Brigad-Chef och Arméens Högre Befälhafvare, skall jag, om icke till fullo vederlägga, åtminstone i betydlig mån förringa.

Författaren framställer Magazins-anläggningen i St. Michel, som alltför obetänksam, men är likväl så samvetsgrann att han åt andra öfverlåter bedömandet, förmodeligen såsom klandervärdt, tör hända till och med äfven såsom egennyttigt, emedan Magazinet kort derefter brändes; men huru mycket af de sköna Spannemåls- och Hö-förråderna som lemnades åt lågorna, har författaren ansett för obeqvämt att uppge. Saken var emedlertid välkommen. Den gaf anledning klandra Befälhafvaren.

Förhållandet härmed är likväl sådant: att då Uppbrotts-Orderne för Finska Arméen utfärdades, uppmanades derjemte Rust- och Rothållare i hela Landet att af kärlek för allmänt väl förse sitt manskap, Cavalleri- och Tross-hästar med Proviant och Fourage för en månad, hvilket de med beredvillighet allestädes fullgjorde på Trouppernes samlingsställen. Det är nu denna lefverering jemte en ringa upphandling för de värfvade Corpserne, som författaren gör till en stor Magazins-formering, hvartill i Finland vid krigets utbrott icke fanns några penningar, Kongl. Maj:t och Kronan tillhörige.

Längre fram i skriften skriker likväl författaren som en örn öfver brist på föda i de få och spridda qvarteren, oaktadt så mycket medfördes ifrån Magazinet i S:t Michel. Månne bristen på föda, om man icke haft något med sig — om man uraktlåtit all omtanka i detta afseende, blifvit mindre?

Att Savolax-Brigaden samlad låg qvar så länge i S:t Michel, tills man med någon säkerhet kunde förese, huru och hvar fienden ville inbryta i Landet, lärer icke klandras af någon annan än författaren Holm. Man vet att en samlad styrka imponerar aktning, då deremot en fiende icke kan önska sig bättre än att få sin motståndares Här spridd i Detachementer längs gränsen, likt den Svenska mot Norrige 1808. Dessutom synes tjenstförrättande Regements-Presten Holm icke hafva fått någon del i Brigad-Chefens förtroende om de säkra kunskapare hvarmed han hade omgifvit Brigaden, efter Holm är så orolig öfver dess qvarliggande, och i sin himmelska vishet förutser händelser som likväl icke inträffa.

På ett annat ställe klandras Brigad-Chefen för det han för hastigt och utom drabbning öfvergaf Brigadens hembygd och här för det han icke genast rakade bort. Hvilket mische-masche i tankar och omdömen?

Brigad-Chefens pligt var att ställa Brigadens rörelser i samband med den öfriga härens, hvilket han gjorde till Högste Befälhafvarens tillfredsställelse, hvarmed Holm äfven kunnat låta sig åtnöjas.

Hans yttrande i dessa afseenden är ett ägta Holmiskt skryt, med sitt bättre vetande.

Att Brigad-Chefen Grefve Cronstedt skall låtit Brigaden, i följd af ett falskt rykte, stå hela natten under Gevär, så att folket störtade till marken af köld, tillåter jag mig icke att tro; väl måste man gilla Grefvens försigtighetsmått att hålla Brigaden samlad, i synnerhet då det kunde hända att han ibland fick vänta på en Bataillon en hel timma, såsom det hände i Paavola; äfven att han icke tillät Bivouaqueeldar. Men deremot kan man med skäl lägga Herrar Bataillons-Chefs till last, om manskapet icke bakom Bataillonens kopplade Gevär fick röra och hoppa sig varma. Savolax-Brigaden, som skulle vara Arméens kärna, borde väl icke varit klemmigare än vi öfriga, som utan vakteldar ofta fingo stå på fältvakt i lika köld. Det var således icke värdt att Författaren tänker förbluffa alla läsare med sådane underverk. Grefve Cronstedt, om han ännu lefvat, skulle säkerligen vederlagt Författaren med ännu kraftigare skäl; men för Författarens eget anseende hade det varit bättre att han hade hållit sig närmare sannolikheten.

Här lärer det nu vara i ordningen anmärka: att den Corps, som ville anses för kärnan af Finska Arméen, icke bordt knota, ännu mindre att högt yttra sitt missnöje öfver de åtgärder Brigad-Chefen vidtog i följd af ordres och instruction. Sådant kallas eljest brott emot tuckt och krigslydnad.

Brigad-Chefen sjelf liksom vi öfriga af Arméen hade nödgats öfverge hem, maka och barn. Vi stridde när som så fordrades, men vi voro ej så öfvertappra att vi knotade och högt yttrade missnöje då vi nödgades retirera. Vår egenkärlek tilltrodde sig icke att bättre förstå Arméens och Fäderneslandets bästa, än våra högre Befälhafvare.

Påståendet att Grefve Cronstedt afgifvit falsk rapport om den obetydliga affairen vid Läppävirta är, lindrigast sagt, en oförsynt skamlöshet. Grefve Cronstedts instruction att icke inlåta sig i någon afgörande strid eller att onödigt blottställa sina troupper, utan gå norr ut och betäcka vägen åt Uleåborg, satte honom utom allt behof att med en osanning bemantla sin retraite från Läppävirta och det ringa motstånd han der gjorde. Det är således alldeles otroligt att en högre Befälhafvare utan något behof, skulle blottställa sitt anseende, genom anförande af en så lumpen osanning.

Författaren har också blott calculationsvis uppgjort beräkningen öfver Brigadens styrka i och omkring Läppävirta, då deremot Grefve Cronstedt i rapporten endast upptagit de troupper som deltogo i striden, dit Brigadens åsyna vittne troligen icke vågade sig fram, att räkna rotarne. Hvad förtroende kan då sättas till åsyna vittnets bestridande af rapportens riktighet.

Af lika halt och värde är Författarens berättelse angående den bortglömda posteringen i Jyngkkäby.

Då denna postering utsattes, erhöll den förhållnings-ordres.

Jag kan icke ens se: att då Brigad-Chefen ansåg denna instruction tillräcklig för alla händelser, att han på något sätt hade af nöden att underrätta Posterings-Chefen det Brigaden gick från Kuopio öfver sundet till Toivola ½ mil, blott för att bevisa Herr Holm att han icke glömt densamma.

Men efter Herr Holms framställning synes att Capitaine Dunker uraktlåtit sin pligt att inrapportera så snart posteringen af fienden blef angripen, och således i betydligare mohn brustit i de föreskrifna iakttagelserna, än Brigad-Befälet. Utgången visar ock att någon vidare ordres ej var af nöden.

Men bland de många löjligheter, som i denna skrift nästan öfverallt förekomma, må här nämnas Författarens uttryck: Vår Kanon. Vi presterskap, sade klockaren, eller månne kanonen kunde förkunna Evangelii lära och således var en Presterlig kanon?

Tapperhet fordrades visserligen här, såsom vid alla tillfällen, der det gäller förlusten af armar, ben eller lifvet; men någon särdeles rådighet — något hjeltemod, ser jag icke här kunde ådagaläggas, i synnerhet då författaren medger att snön, som betäckte isarne, var så djup att Cavalleri-attacken förlorade allt inflytande; icke eller har Författaren försökt uppgifva någon hjeltedat som dervid blifvit utöfvad, utom Cornett Dunkers, hvarföre han också blef decorerad.

Ingen af Finska Arméen missaktar eller förnekar Capitainerne Dunkers och Malms egenskap och förtjenster. Med högaktning och vänskap hedras deras minnen af Finska Arméens qvarlefvor. Här bör åter icke förgätas huru Författaren uppger att Cavalleri-anfallen på isen afslogos med drufhagels-Salvor, ehuru detachementet endast hade en enda Canon med sig.

Den ädle författaren yttrar på sidan 13: ”Ingen bör förundra sig deröfver att Grefve Cronstedt i sin rapport icke upptager: att han och hans Adjutanter vid Brigadens aftåg från Kuopio glömde hela fältvakten.”

Är detta språk värdigt en religionens tjenare, som uppger sig nitälska för sanningen? såsom sanning söker han påtruga Läsaren sina egna enfaldiga misstankar, hvilka han icke med ringaste bevis förmår styrka. Han borde hafva påmint sig att han nu icke talade i Predikostolen.

Vidare anför författaren att Grefve Cronstedt, för att förringa Dunkers och Malms förtjenster, uppger det Fältvakten fick till understöd utom Artilleri och Cavallerie 2:ne Batailloner.

Efter sig sjelf, dömer man andra, det är en erkänd och obestridlig sanning. — Något bevis att motivet för en sådan Grefve Cronstedts framställning, var, att fördunkla sina underhafvandes förtjenst, har sanningsvännen Holm icke förmått låta framskymta.

Han påbördar Grefve Cronstedt här en nedrighet till hvilken han sjelf varit capable. Och hvad skäl kunde väl en Befälhafvare äga till en sådan afund mot underlydande Befäls skicklighet, duglighet och förtjenst, som vanligen plägar utgöra en Befälhafvares tillfredsställelse och största glädje; men att Grefve Cronstedt af en ganska vanlig sak icke gjort ett underverk, det kan Herr Holm icke så lätt förlåta.

Vid den af Herr Holm upprättade marchroute öfver Brigadens Tåg till och ifrån Uleåborg, är ej särdeles att anmärka; men det eviga knotet, som Herr Holm ifrån denna Brigad låter genljuda öfver allt, skulle verkligen kunna förringa den, ifrån kärna, till en, af egenkärlek och missbelåtenhet med allt, maskstungen och bräcklig yta, om de militaire medlemmarne deraf deltagit i en så dålig esprit, som likväl aldrig förmärktes förr än Herr Holms skrift såg dagsljuset.

Sedan han med särdeles öfverdrift beskrifvit sina fältmödor under Brigadens återtåg, yttrar han på 16:de sidan: ”Vår påräknade och utlofvade hvila i Uleåborg blef ganska kort.”

Hvem hade lofvat och hvem kunde lofva en längre hvila? Det har författaren icke uppgifvit.

Hädanefter fäster Herr Holm sitt skarpsynta öga och sitt genomträngande omdöme emot General Adlercreutz, medan Grefve Cronstedt något får hämta andan; men såsom vanligt börjar bekantskapen med ett misstag eller osanning.

Kl. 8 f. m. den 26 April afgick Ordres från Högqvarteret i Limmingo, till Grefve Cronstedt i Paavola, beklagligtvis, icke såsom Herr Holm säger, med Courier, utan, genom misstag, af en Adjutant vid Staben, med brefposter. — Denna Ordres hade dock med säkerhet bordt vara framme kl. 2 eller 3 eft. m., då emellan Hög-qvarteret och Paavola icke är mera än 4 mil, då tiden bordt vara tillräcklig för Brigaden, att på tid och ort kunna inträffa.

Herr Holm medger att fjerde Brigaden hörde mellan klockan 3 och 4 att strid vid Refvola från annat håll var börjad, men oaktadt Brigaden då bordt påskynda marschen, åtminstone fortsattes den utan uppehåll och således på några timar hade bordt närma sig betydligt, förmådde Herr Holm likväl icke höra att den började striden var häftigast emellan kl. 6 och 7. Vådan för hans åt Himmelen helgade lif och räddhågan, hade troligen redan då tilltäppt hörsel-organerna.

Utan annat bevis, än sitt eget inskränkta omdöme, tillåter författaren sig beskylla General-Adjutant Adlercreutz att hafva afgifvit falsk rapport — ja han anser sig tvungen dertill, genom hvad, är svårt att förstå — om ej af sin smädelust.

På 18 sidan yttrar Författaren: ”Vid ringaste besinning måste det ock synas omöjligt, att med 150 man, som angripa nära 3,000, fortsätta striden i fyra timmar utan att innehafva någon särdeles stark ställning.”

Men det är ock en bestämd osanning att Ryssarnes styrka i Revolax öfversteg 2,500 man, och det medgifves gerna, att det varit en orimlighet med 150 man angripa den, om det icke hade skett i förening med 4:de Brigaden, som skulle göra det verkliga anfallet.

Ehuru motbjudande det är, att göra en framställning som kan hafva något utseende af skryt, nödgas jag här undertrycka äfven denna grannlagenhets-känsla för att tillrättavisa den oförsynta Presten.

Med posteringen i Lankinen under Lieutenanten Blums vid Björneborgs Regemente Befäl, bestående af 100 man utaf nämnde Regemente och 50 man af Tavastehus Regemente med nödigt Öfver- och Under-Befäl, uppbröt General-Adjutant Adlercreutz omkring kl. ½2 om morgonen den 27 April 1808. Under tyst och sakta marsch nalkades vi Revolax, gjorde ofta halter för att höra om Fjerde Brigadens anfall hade börjat. Klockan omkring 3 upptäcktes vi af en Cosack-Patrull helt nära Cosack-vakten. — Valet emellan att återvända eller attaquera, var hastigt tagit. Jag och Lieutenant Blum, med 40 man hvardera, beordrades att genast rusa på Cosack-vakten, hvilken flydde med sadlarne i hand. Vi formerade Jägarekedja och fortsatte marschen framåt circa 1,600 alnar genom en gles småskog. Framkomne till slätten stötte vi på Ryssarnes Infanteri Fältvakt omkring 100 man stark. Betäckta i skogsbrynet, der vi stadnade, underhölls här en liflig eld nära en timma, allt i förväntan på 4:de Brigadens ankomst, eller ock att Ryssarne åtminstone med någon betydligare styrka skulle vända sig emot oss och vi sålunda kunde lätta 4:de Brigadens anfall. Men då ingendera inträffade, beordrades jag och Lieutenant Blum att med bajonetten bemägtiga oss de Rijbyggnader, hvarifrån Ryssarne underhöllo en ganska häftig eld emot vår troupp; detta verkställdes med vanligt hurrarop och lyckades väl. Ryssarne öfvergåfvo sin fördelaktiga ställning; uti Rijan togs några och 30 fångar, hvaraf flera blesserade, hvilka dock i början ville försvara sig; men sedan några blifvit nedskjutne in i Rijan sträckte de öfriga gevär.

Ännu skiljde oss en skogstrakt ifrån åkerfälten som omgifva Prestgården, och vi erhöllo ordres att genast framtränga dit. Uti skogen stötte vi på en stark Jägar-kedja, som 2:ne gångor repousserade oss. — Vi hade redan icke obetydligt blesserade, då vi erhöllo en förstärkning af 30 man Björneborgare, hvarefter vi med bajonetten och med de muntra hurraropen hastigt nog rensade skogen; åtskilliga Ryska blesserade tillfångatogos här. — Ankomne till skogsbrynet gjorde vi halt, och rapport insändes att hela Ryska styrkan var under gevär, uppställd framför Prestgården, då vi genast med förnyad ammunition, fingo ordres att från skogsbrynet underhålla en liflig eld med Ryssarnes Jägarkedja, men att ingalunda framrycka på slätten.

Till höger om mig hade jag en liten i åkern utskjutande skogsbacke, hvarifrån jag trodde kunna derigera min troupps eld med bättre fördel och äfven bättre observera fiendens företag på andra sidan backen. Slätten, som skiljde mig ifrån backen, hade icke öfver 30 alnars bredd, men vid öfvergången deraf erhöll jag en svår blessur som afbröt min vidare verksamhet härstädes. — Jag har således med min blod besannat denna enkla berättelse och att kl. nu var nära sju kan jag med godt samvete intyga, Herr Holm till föga heder, som sedan min broder 21 år hvilat i grafven, vill belasta honom med vanäran att hafva gifvit falsk rapport.

Sedan jag genom badning med kallt vatten för att hindra förblödning, enär ingen förbindning här kunde äga rum i brist af Fältskär, dragit mig ur striden, affördes jag af min broders betjent uti hans släde till Lumijocki. Då jag under vägen hörde första kanonskottet, frågade jag min brors betjent, hvad klockan var, och han svarade ½ till 9. Om man afdrar den halfva timman för ljudet att hinna mitt öra och någon skillnad mellan urens gång medgifves, så var kl. åtminstone 8 då 4:de Brigaden började sitt anfall. Herr Holm har dock här visat någon sorts hederskänsla, då han sökt urskulda den Brigads långsamhet till hvilken han var ett bihang, men det är likväl fult att på sanningens bekostnad söka tillvägabringa excusen.

Herr Holm säger: ”Det säkra är, att Ryssarne, sedan de slagit och förföljt Adlercreutz, återtagit sina qvarter och frukosterade som bäst.”

Åter 2:ne stora osanningar, hvarken var Detachement under Adlercreutz slagit, eller förföljde Ryssarne honom ett enda steg. De voro kanske glada att slippa hans påhälsning. Likväl torde hända att General Gearnault var utsänd i ändamål att förfölja Adlercreutz; men han gick, utan att lossa ett skott, raka vägen till Sikajocki med sina 500 man. Adlercreutz deremot, sedan han i 4 timmar hade fortsatt striden mot en så öfverlägsen styrka, för att invänta Cronstedts ankomst, trodde då att orderne till honom icke hade framkommit, och ansåg derföre ändamålslöst att vidare fortsätta striden, hvarföre han, utan anfall af Ryssarne, drog sig tillbaka.

På 19 sidan heter det vidare: ”Lika så måste jag bestrida hvad Grefve Klingsporr och Öfverste Adlercreutz i sina rapporter uppgifva: det Öfverstens anfall kl. mellan 3 och 4 bidrog till den seger som Grefve Cronstedt med 4:de Brigaden sedermera tillkämpade sig.”

De fångar som om morgonen togos, de dödskjutne och blesserade som Ryssarne fingo under den tidigare striden, men i synnerhet General Gearnaults återtåg till Sikajocki som fullkomligt var en följd af Öfverste Adlercreutz anfall, lärer icke ringa bidragit till Grefve Cronstedts seger; om härtill beräknas den moraliska inverkan som en föregående djerf attaque från alldeles motsatt sida åstadkom, så lärer Herr Holm böra medgifva att Adlercreutz i någon mohn bidragit till den sednare segern, hvilket skulle bevisas.

Att det skulle varit Adlercreutz’s afsigt: förringa Svågerns, Grefve Cronstedts och 4:de Brigadens verkliga förtjenst, för att derigenom upphöja sin egen, är, lindrigast sagt, en Holmisk uselhet, alstrad i hans medelmåttiga hjerna, eller ock under samtal med de yngsta af Befälet. Brigadens berömvärda förhållande vill och kan ingen bestrida, men som derför icke med skäl får upphöjas till rang och värdighet med under- och storverk, såsom Herr Holm synes hafva pretenderat, lärer den upplyste Allmänheten ursäkta.

”Att Brigad-Chefen, då han skulle göra anordningen till anfall, sannerligen var i en svår belägenhet,” säger Herr Holm. Han vill dermed locka oss det vi tro skole: att han stod vid Brigad-Chefens sida, således i têten, der Grefve Cronstedt vanligen tog sin plats; men i vår upplysta tid tror man icke på Jesuiter.

Att Grefve Cronstedt icke ägde den ringaste kännedom om fiendens styrka i Revolax, är en ytterligare osanning. Orderna till honom af den 26 April 1808, contrasignerade af Baron v. Knorring, innehöllo att General Bulatoffs styrka var omkring 2,500 man, hvarpå Grefven ägde att förlita sig, utan vidare bekymmer. Fiendens ställning var han skyldig sjelf inhämta och på stället öfverskåda. Om jag skulle tillåta mig någon anmärkning mot denne redbare mannens åtgärder vid Revolax, grundad på Holms beskrifning, skulle jag tro att han begick ett väsendtligt fel, då han delade sin styrka förr än på slagfältet. Utgången visade ock, att han deraf hade mera olägenhet än nytta, men jag erhindrar mig att det är lätt klandra en Generals åtgärder med ett om här, och ett dito der, det kan hvar torpare och skräddare, men göra bättre när det gäller, skall vara svårare; derföre tiger jag.

Att hela utgången skulle berott på Collonne- och Bataillons-Chefernes köld och rådighet, som författaren säger, derföre att Cronstedt i sin rapport yttrade det han hade att tacka Försynens skickelse för den lyckliga utgången. Menar då tjenstförrättande Regements-Presten, att man icke alltid har att tacka Försynens skickelse för en lycklig utgång, äfven då den icke beror af Colonne- och Bataillons-Chefs köld och rådighet? Att General Gearnault med sitt uppställda Regemente på kanonskotts afstånd från Revolax skall hafva afhört striden i afbidan på ordres, såsom Herr Holm anför, ökar ännu hans syndaregister med en osanning.

Under det jag såsom blesserad låg uti Uleåborg hade jag äran göra General Bulatoffs bekantskap. Han sjelf uppgaf sin styrka i Revolax, efter Gearnaults aftåg, hafva varit 1,500 man. Om således Herr Holm aldrig så många gångor förnyar sitt påstående och sina uppgifter, att Ryssarne voro 3,000, måste jag anse sådant för blott förnyade osanningar.

”Hade stormningen skett en timma sednare, skulle den sannolikt hafva misslyckats,” säger Herr Holm. Deremot tillåter jag mig anmärka: att om den skett en timma förr, som den kunnat och bordt, så hade den säkerligen gått bättre än nu, och då hade troligen hela Ryska fördelningen blifvit tagen.

Det anstår verkligen f. d. tjenstförrättande Regements-Presten Holm, att med alla sina om, men, och i händelse etc. bedöma Adlercreutz såsom en oklok anförare och att anropa både samtid och efterverld att bedöma honom som sådan. Är det sålunda som en ärlig mans bemödande att tjena fäderneslandet efter sin bästa förmåga skall belönas? Försynen hade kanske icke begåfvat honom med så stora egenskaper som Herr Holm, men han älskade äran, fäderneslandet och sanningen öfver allting annat, och hvarje ögonblick var han, färdig att uppoffra lifvet för dem, derpå gaf han sina medborgare flera bevis. Att han icke var någon stor Statsman — blott en djerf Soldat, det har den store Capten Lindeberg skrifvit — och hvem kan vidare derpå tvifla? Men det felades ännu att Finnen, tjenstförrättande Regements-Presten Holm, skulle lägga lök på laxen.

Om Adlercreutz haft några Batailloner med sig, så hade han kunnat uthärda striden till dess Savolax-Brigaden (den 4:de menar Herr Holm, ehuru han icke har någon reda på sig) hunnit anlända, och då skulle ovilkorligt hela den vid Revolax befintliga Ryska fördelningen blifvit tagen, säger Författaren. Hade detsamma icke inträffat om 4:de Brigaden i rätter tid infunnit sig på stridsfältet? Det var således icke Adlercreutz’s, utan 4:de Brigadens fel, att alla Ryssar i Revolax icke blefvo tagne. Att Adlercreutz hade hos sig tre hela syslolösa Brigader är icke sant, och om dessa icke behöfdes att betäcka stora vägen, tillåter jag mig icke att bedöma. Men hade Ryssarne på densamma erhållit en större förstärkning och angripit, så hade det varit farligare, om Adlercreutz hade begagnat troupperne från denna sida, för hela Arméen, än om 4:de Brigaden hade blifvit afslagen. I alla fall visar utgången att den mot Revolax använda styrkan var tillräcklig. Herr Holm hade således bordt förlåta Adlercreutz att han häruti handlade efter sitt, och icke efter Herr Holms hufvud. Visserligen tror jag också att Adlercreutz, utan allt biträde af 4:de Brigaden, kunnat slå Ryssarne vid Revolax; men 4:de Brigaden hade icke sett någon fiende sedan retraiten från Toivola den 15 Mars; deremot hade de andre 3:ne Brigaderne slagits den 16 April vid Kalajocki och den 18 vid Sikajocki. Herr Holm har dessutom sjelf berättat att enär Brigaden högt yttrat sitt missnöje öfver att ej hafva fått slåss, samt äfven yppat deras brinnande lust att mäta sig med Ryssarne, så hade det varit hårdt hindra Brigaden förtjena den Lager, hvilken den nu förvärfvade.

Men att General en Chef Grefve Klingsporr derföre blef Fältmarskalk, Adlercreutz General-Major (hvilket likväl skedde för Sikajocki-affairen) och Grefve Cronstedt Riddare af Svärds-Ordens Stora Kors, utan att Herr Holm för sitt åsyna vittnesmål och sin rådighet icke en gång fick en Cardinals-hatt, var bra hårdsmält.

Herr Holms resonnement på 28 sidan är af så låg beskaffenhet, att det icke från något Svenskt Boktryckeri bordt utgå. Han gör Finska General-Befälet, Fältmarskalk Grefve Klingsporr, General-Adjutant Adlercreutz, icke till mindre än Fäderneslands förrädare. Männer som intill sin död likväl åtnjöto Konungens och Nationens aktning samt välvilja, som hedrades med deras förnämsta utmärkelser, hvars handlingar voro gillade af både Konung och Folk; men f. d. tjenstförrättande Regements-Presten Holm beröfvar dem nu lönen för hela lefnadens mödor — NB utan andra bevis mot dem, än Herr Holms fantasier om motiverna till deras handlingssätt. Och detta får äga rum i vårt Fädernesland utan ansvar inför Lag?

Herr Holm är visserligen en så lumpen Författare och dess arbete så utan all förtjenst, att han icke är värd en ärlig mans afseende. Men slagdängan, om den utan tillrättavisning finge fortlefva, faller i händerne på en kommande generation, som icke kan föreställa sig Rikets förlägenhet och detresse under perioden af åren 1808 och 1809, och då skall slagdängan förvilla våra son-söners söners omdömen och väcka deras förakt för Fädrens minnen — och detta tror jag hvarken vi, eller de män, som af Herr Holm angripas, förtjena.

Men vårt General-Befäl (Fältmarskalken Grefve Klingsporr, General-Adjutant Adlercreutz) syntes icke hafva någon böjelse att återtaga Finland, hvilket vid denna tidpunct hade varit lätt och hvilket så tydligt bevisas af Sandels förhållande. Dessa äro Författarens lika märkvärdiga, som nedriga, eller måhända blott oförståndiga ord.

Att icke hafva håg återtaga Fäderneslandet då det lätt kunat ske, kan ej kallas annat än förräderi och är icke eller annat.

Kastom derföre ögat på kartan. Sandels har ända till Kuopio och Vehmasmäcki, blott en enda väg att betäcka. Honom kan återtåget således icke afskäras, så länge den större Arméen icke är slagen och alldeles tillbakakastad. Sandels hade i denna Armée alltid en stödjepunct. Hans styrka utgjorde omkring 2,000 man. Han framträngde i den mohn han insåg möjlighet att föda sin corps. Der ett fiendtligt förråd eller magazin fanns, dit framträngde han. Ingen kan med större glädje än jag erkänna Hans Exellence Fältmarskalken m. m. Grefve Sandels förtjenster såsom Befälhafvare; men äfven han kunde icke göra omöjligheter, hvarföre han också af den ädle Författaren i sinom tid, får uppbära andelen af tadlet — beskyllning för falsk Rapport.

Voro nu omständigheterna lika för Fältmarskalken Grefve Klingsporrs Armé-Corps?

Visserligen hade han med all lätthet kunnat rycka fram för Ryssarnes Militairestyrka i norra delen af Österbotten, Hans corps utgjorde omkring 7,000 man stridbare; men hade han alla förnödenheter för denna här? kunde han med de utsvultne och utkörde Artilleri- och Tross-hästarne framskaffa Artilleriet och Ammunition, ägde han transportmedel att framskaffa nödig subsistance i fall sådant icke funnits i de blifvande qvarteren som vid Finska Arméens och Ryssarnes frammarsch i det hufvudsakligaste var medtagen och som Ryssarne troligen skulle ytterligare förstört då de funnit att deras eget väl derpå berodde.

Ehuru från 1:sta, 2:dra och 3:dje Brigaderne intill denna tid inga nödrop hade hörts öfver bristande föda under tåget, så hade sådant likväl så lätt kunnat hända, i synnerhet om bristen blifvit alltför stor och sedan den otåliga tjenstförrättande Presten hade blifvit ett bihang till denna Armée-Corps.

Redan i Gamla Karleby skulle Grefve Klingsporr nödgats dela på sin styrka om han icke velat löpa fram såsom en tjenstförrättande Prest.

Ju längre fram Grefve Klingsporr med sin här hade trängt, ju mer hade han nödgats dela den, i mohn som communicationsvägarne blifva flera.

I Wasa, Åbo och vid Hangöudd stodo större och mindre Ryska Corpser utom den Grefve Klingsporr hade emot sig på sjelfva stridsbanan. — Grefve Klingsporr skulle således aflägsnat sig ifrån sina med säkerhet påräknade och förberedde tillgångar, medan fienden närmade sig till sina egna och de förstärkningar han väntade som sedermera inträffade.

Den 25:te April erhöll Fältmarskalken underrättelse att Amiral Cronstedt på Sveaborg hade capitulerat och att Fästningen den 3 Maj skulle åt fienden öfverlemnas, i fall icke ett bestämdt antal Linie-Skepp såsom förstärkning innan den tiden voro i hamnen inlupna. Isarne voro ännu denna tiden fasta som berg och med sundt förnuft kunde hvar man, utom Herr Holm, förutse att Fästningen skulle gå öfver.

Härigenom blef Ryssarnes belägrings-corps emot Sveaborg för dem disponibel, då deremot Grefve Klingsporr icke hade mer att vänta någon appui af denna Fästning eller dess Garnizon. Han skulle således framryckt utan att i landet hafva ägt en enda stödjepunct, i fall hans här lidit något nederlag, hvarigenom hela Arméen, Grefve Sandels Corps deri inbegripen, tvärt emot Konungens bestämda instruction, äfventyrats.

I Maj månad, som nu var för hand, förestod öfvergången från vinter till sommar, som i Finland sker med mycken hastighet. Floderna svälla öfver sina bräddar och vattnet rusar fram med stormens fart. I och med detsamma tillföll också Ryssarne de stora fördelar, hvarom Författaren i början af sin skrift gör så mycket väsende, nemligen de fördelaktiga passen i det genomskurna Finland, der Författaren påstår att en liten styrka länge kan hindra och uppehålla öfverlägsna fiender.

Kunde väl Grefve Klingsporr här nu anses Ryssarne så öfverlägsen att dessa icke i de fördelaktiga passen skulle kunnat hindra och uppehålla honom tills nödiga förstärkningar från deras operationsbas kunnat utgå?

Herr Holm pretenderar nu äfven att Finska Arméen under fiendens eld skulle slå bryggor öfver de framrusande vattnen som genomskära landet. Huru skulle de dervid stupande ersättas? Jo, i händelse Grefve Klingsporr hade fått begagna sig af alla Författarens om, så skulle det gått bra. T. ex. om Arméen alltid fått sina behofver och förstärkning när det behöfdes, samt blifvit rätt anförd, så skulle Arméen, såsom f. d. Konungen påstod bordt ske, kört Ryssarne ur Europa. Men då skulle icke händt hvad likväl nu inträffat och som Författaren sjelf berättar: att Savolax Jägare vid Lappå-affairen nödgats qvida: voj-voj minum Jalkanin. Författaren har äfven velat vara en hänförande målare, men har glömt att utan en riktig hållning ingen målning duger. Men då Författaren berättar förenämnde anecdot, minnes han icke hvad han här sagt.

På samma sida, säger han vidare: ”att vi nesligt öfvergifvit landet.” Det är en skamfull osanning. Hvar gång fienden nalkades, försvarade vi oss såsom män ägnar och anstår, men vi retirerade utan knot på våra förmäns ordres, vi lydde — sådan är krigarens pligt.

Att Författaren i Kalajocki fick under islossningen uthvila och roa sig efter alla sina utståndna fältmödor, klandrar han, men yttrar missnöje deröfver att sådant icke fick ske i Uleåborg, då Brigaden behöfdes på ett annat ställe. Författaren är en öfver allt, och med allt, missbelåten man.

Men hvad blef nu slutligen också Fältmarskalken Grefve Sandels öde? Jo, att gå tillbaka — rik på ära, men utan nytta för arméen — för land och rike.

Hvad hade väl den större Finska härens öde blifvit, om den efter Herr Holms förslag framrusat utan alla beräkningar och försigtighetsmått? troligen detsamma som Grefve Sandels, i fall dess återtåg icke blifvit afskuret; men huru många olyckor — huru mycket lidande besparades icke det olyckliga landet, genom inställandet af ett sådant tåg? men hvad rör sådant en tjenstförrättande Regements-Prest? blott han får klandra General-Befälet.

Hade Sveaborg ännu varit Svenskt och man med säkerhet kunnat räkna på en förstärkning af 12 à 15,000 man reguliera troupper jemte nödiga gevär och ammunition till Finska folkets väpning, då hade det varit oförlåtligt att lemna fienden rast eller ro — då hade man kunnat lemna något mer åt hazarden. Men hela verlden, utom Herr Holm, visste att f. d. Konungen ville leka krig, icke allvarsamt göra det, hvilket ock öfverallt är bevist, då under Finska Arméens framträngande till närmare Tammerfors, gjordes några landstigningar med 2 à 3,000 man, som icke kunde framtränga 3 à 4 mil i landet, icke ens få fast fot der.

Herr Holm citerar det Spanska Guerillakriget såsom bräckande Napoleons lycka; må han kasta ögonen på de 9,000 Polska och Lithauiska Bönder som af ett enda Ryskt Regemente sprängdes.

Presten Holm tror icke att stridernas utgång beror af Försynens skickelse, men han tror att med platta predikningar kunna slå fiendtliga härar och eröfra länder.

Ett enda tillfälle lärer gifvits, då Finska Fälttåget troligen kunnat få en annan vändning än det nu tog: det var då första och andra Brigaderne i Tavastehus hade sammanträffat.

Till Generalen m. m. Friherre af Klerkers ära och af tacksamhet mot denne tappre Gubbes minne, må mig tillåtas att här anföra en anecdot, som af en aktningsvärd man nyligen blifvit mig meddelad, hvilken verkligen ägde tillfälle vara tillstädes då General Klingsporr anlände till Tavastehus och af Generalen Baron Klerker mottog Befälet, samt att åhöra deras första samtal.

Innan Grefve Klingsporr anlände, hade redan General af Klerker vidtagit alla nödiga anstalter att följande dagen angripa den fiendtliga styrka, som hade förföljt oss på vägen åt Tavastehus, till och med var ett betydligt antal hästar och slädar upptagne för att dermed i händelse af en lycklig utgång, framkasta 2 à 3 Batailloner på vägen till Helsingfors och sålunda afskära fiendens tillflyckt och förening med Belägrings-Corpsen i Sveaborg.

I och omkring Tavastehus var vår styrka fullt ut lika, om icke större än fiendens. Här skulle troligen Finska krigarens förmåga utvecklat all sin kraft. Det hade gällt här allt hvad som var oss heligt, ära, maka och barn. Den moraliska kraften var här fulkomligt på vår sida.

Hade det lyckats General Klerker att spränga fiendtliga Corpsen mot Tavastehus, som icke synes alldeles otroligt, så hade Sveaborg varit räddadt; en del af dess Garnizon kunnat understödja oss; den Corps som hade framträngt på vägen åt Hangöudd hade fallit i våra händer utan svärdsslag, och om ifrån Ryssarnes operationsbas, icke genast nya krafter kunnat framtränga, hade deras anfall för det året åtminstone echouerat. Men åter är jag en stor Fältherre med mina om, hvarföre jag återgår till tystnaden.

Emedlertid skall General Klerker hafva erbjudit sig att med sitt 70-åriga gråa hufvud ansvara för sakens utgång, men hvarå Grefve Klingsporr skall svarat: Min instruction är bestämd, ”Ordres skola genast utfärdas om Arméens marsch i morgon.” Härvid skall tjenstgörande General-Adjutanten Grefve Löfvenhjelm, som var närvarande, tillåtit sig flera inkast, men då Grefve Klingsporr påmint honom om Lewenhaupts öde förföll all vidare discussion derom.

Författarens raisonnement på 29 sidan är det plattaste man kan läsa.

Han säger t. ex. ”Och utan att veta hvad man flydde för.” Finska Arméen marcherade alltid med fullständig ordning; den lydde vid alla tillfällen ordres; den försvarade sig när fienden angrep.

Kallas det att fly? förstår denne författare hvad han säger?

”Men man hade en gång fattat föresats att retirera, och det retirerades med eller utan skäl.”

Må man läsa den instruction Konungen hade utfärdat för General-Befälet i Finland och döma om General-Befälet fattat föresatsen eller lydde föreskriften. Men hvad frågar bedrifternas åsyna vittne efter Konungens föreskrift, han lyder ej en gång Evangelii, ty då hade han icke skrifvit som han gjort.

Finska Arméen fortsatte sin marche utan att angripas, utan att förföljas. Det är sant, den gick således för att uppnå, hvad man kallar en operationsbas, eller en sådan punct, der den icke af en öfverlägsen fiende mer kunde tourneras eller afskäras från Fäderneslandet. Detta kallar den djupsinnige Författaren flykt. Hvem rår väl före, att man vid Författarens bildning lemnat en sådan lucka i hans vetande, att han icke förmått uppfatta sådana saker? Likväl tilltror han sig kunna skrifva en Krigs-historia, att bedöma Generalerna lika väl som Soldaten. Också har han riktigt gått på i ullstrumporna och bedömt allt huller om buller.

Här upprepar han åter de vackra fraserna: om de många utvägar landet erböd till försvar, förmodligen åter de fördelaktiga passen — de obeväpnade tappra bönderne. Han riktigt söker nöta sitt eget oförstånd på läsaren.

”Och hvarföre företogs icke nu genast försöket att återtaga landet?”

Emedan man icke ville blottställa Arméen, utan all förut synbar nytta, att förlora hvad den genom så ansträngda marscher och mödor ändteligen hade upphunnit.

På slutet af 29:de och 30:de sid. yttras:

”Härvid kan jag icke undgå att göra den anmärkningen, grundad på alla Officerares af stora Arméen enstämmiga yttrande: att drabbningen vid Sikajocki ingalunda företogs med vårt General-Befäls vilja och afsigt.”

Här kan min vedervilja mot alla smädelser icke längre återhålla rätta benämningen å Författarens yttrande, neml. att detta var en ägta Holmisk Lögn. Författaren behagade, så vida benämningen icke skall vinna vitsord eller laga kraft, uppge vid hvilket tillfälle han kunnat inhemta ”alla” Officerares af stora Arméen enstämmiga yttrande i detta ämne.

Att hvarken jag eller någon annan af mina närmare bekanta hört af en sådan fråga, kan jag med godt samvete försäkra. Och icke har någon af den större Arméens Officerare, som NB. kände förhållandet, möjligen kunnat ge ett sådant intyg, som Herr Holm uppger, om ej för att drifva litet spektakel med Bedrifternas åsyna Vittne.

Hvad General-Befälets afsigt, i afseende på Sikajocki-affairen, var, är temligen klart, att den låg utom deras beräkning, nemligen: att Ryssarne skulle till sin ofärd komma åkande med 3 à 4 Batailloner för att upphinna oss. Men deremot, hvad viljan beträffar, skall följande korta relation om affairen ådagalägga, att den från början var bestämd att afslå Ryssarnes anfall.

Den 16 April, sedan Grefve Löfvenhjelm blifvit fången, kallades Brigad-Chefen, Öfverste Adlercreutz, af Excellensen Grefve Klingsporr att emottaga General-Adjutants-befattningen för Arméen. Han framställde genast för H. E. Grefve Klingsporr, att Arméen redan vore så concentrerad, med Savolax-Brigaden deri inbegripen, och att Arméen redan upphunnit den ståndpunct, att ej mer kunna afskäras från Sverige; att Arméen behöfde hvila och en reorganisation, efter den våldsamma marschen, samt att nu också vore tid på att försvara Arméens krigsära.

H. E. Grefve Klingsporr gillade och godkände dessa åsigter, samt öfverlät till Adlercreutz att bevaka och utföra de militaira affairerne vid Arméen, naturligtvis under Excellensens tillsyn och med hans bifall, hvilket Adlercreutz aldrig underlät att inhemta.

Den 17 hvilade Arméen öfver i Brahestad. 2:dra Brigaden (hvarvid jag var anställd som Adjutant) i Salo, med Brigadens Högqvarter i Salo Prestgård. Öfverste Döbeln hade efter Adlercreutz mottagit Befälet öfver denna Brigad, som nu utgjorde förposterna.

Kl. 3 eft. m. inkom rapport, att en betydlig fiendtlig Cavalleri-styrka syntes på isen, ställande sin direction mot Salo strand. Brigad-Chefen beordrade mig att genast utrycka med en Sqvadron Nylands Dragoner och Infanteri-Piquetten, för att observera fiendens företag och hindra honom gå i land. Så snart jag kom ned på isen, fant jag likväl den stora fiendtliga styrkan endast bestå af en Sqvadron Husarer och omkring 50 Cossacker. Fiendens hela ändamål syntes vara att utforska om Svenska Arméen låg stilla. Så snart jag avancerade, drog fienden sig tillbaka. Emedlertid uppehöllt han mig till långt inpå aftonen, då han drog sig tillbaka åt Pyhäjocki.

Den 18 i dagbräckningen uppbröt Arméen för att gå till Sikajocki; 2:dra Brigaden utgjorde Arrier-Garde.

Ankomne till de främste gårdarna i närheten af Sikajocki, der Fältvakten skulle utsättas, och medan jag ännu var sysselsatt att utställa vedett-kedjan, visade sig först ett parti Cossacker och strax derefter Infanteri, då skottvexlingen började; med Fältvakten drefs Ryssarne genast tillbaka ur en liten skog, som omgaf gården, der Fältvakten var placerad.

En half timme sedan jag hade insändt Rapport om Ryssarnes annalkande och förtrouppens ankomst, anlände General-Adjutanten sjelf till stället, och nu syntes på fältet en större fiendtlig Colonne anrycka med forcerad marsch. Jag beordrades, att med Fältvakten uppehålla fiendens framryckande genom skogen, så länge som möjligt.

Emedlertid hade Brigad-Chefen låtit formera Brigaden på en höjd tvert öfver vägen. 2:ne 6-pund. kanoner placerades venster om den, midt för en större öppning i skogen, der vägen från fienden framkom. 2:ne större hus voro nära våra kanoner som tjenade till ett godt skydd för den egentliga kanonbetäckningen. Brigadens flyglar stöddes på bägge sidor mot en ganska tät skog. Fältvakten uppryckte på Brigadens båda flyglar. Först här blef affairen allvarsam. Fienden syntes åtskilliga gånger ämna angripa med blanka vapen, men hvilket icke ville lyckas, då Björneborgs Regemente alltid visade sig färdigt att möta honom på halfva vägen. Sedan affairen sålunda fortfarit flere timmar, fick Brigaden ordres att vid Sikajocki genombryta 1:sta Brigaden för att hemta någon hvila och föda, sedan den hade marscherat 2½ mil och slagits flere timmar, hvilket sålunda icke var ovälkommet.

Nu striddes å ömse sidor om ån, mest med Artilleri. Mot aftonen hade fienden tournerat begge våra flyglar. I det Krigsråd som nu hölls, voro de fleste rösterne för en snar retraite sedan man var öfverflyglad; men Adlercreutz förklarade, att han ansåg fienden så hafva försvagat sin centre, att den troligen icke skulle kunna motstå ett hurtigt anfall, hvarföre han ock genast befallte attaque, som utfördes af 1:sta Brigaden, hvarvid numera General-Lieutenanten Grefve Björnstjerna och 2:dra Brigad-Adjutanten Carl Ramsay, såsom den dagen tjenstgörande hos Adlercreutz, särdeles skall hafva utmärkt sig. Utgången af denna attaque finnes i officiela rapporten derom detaillerad.

Dömme nu läsaren sjelf, af denna obestridligt sanna berättelse om affairens gång, huruvida någon, och aldraminst bedrifternas åsyna vittne, som dervid alldeles icke luktade på röken, med skäl kan påstå: ”Att drabbningen vid Sikajocki ingalunda företogs med vårt General-Befäls vilja.”

Men följom den ädle Författaren vidare, der han yttrar:

”Och vi, efter vanligheten, erhöllo befallning att draga oss tillbaka.”

Vi voro alldeles icke med här. Kanske att presterskapet hade erhållit ordres draga sig undan, men att Arméen icke erhöll sådane ordres, synes af förestående relation.

”Hindrades sådant af vår stora tross, som var frånspänd och omöjligt nu i hast kunde fås undan.”

Huru Författaren, som hörde till Savolax-Brigaden och låg bort kring Tomme, kunde hafva någon slarfva med på den så kallade stora Arméens tross, efter han kallar den vår, är verkligen förundransvärdt. Men till Författarens framtida efterrättelse får jag meddela, att då affairen flyttades till Sikajocki, eller då 2:dra Brigaden genombröt den 1:sta, var redan trossen ett godt stycke på vägen till Karinkanda och således icke i vägen för trouppens rörelse. Väl var både Excellensen Grefve Klingsporrs Högqvarter och trossen blottställde för ett anfall af fiendens Cavalleri och Jägare, som på isen hade kringgått Arméens högra flygel; men hvilket hurtigt afslogs af högqvarters-vakten och tross-betäckningen.

Jag bör högt förklara, att Fältmarskalken m. m. Grefve Klingsporr var en värd Befälhafvare för Finska Arméen. Hans ålder och således mindre vigueur, hindrade honom väl att sjelf föra troupperna i elden, som här alldeles icke var af nöden; men han var af hjerta och själ Konung och Fädernesland tillgifven. Han bar bekymren för Arméens ära liksom för dess oumbärliga behofver med all möjlig drift och omtanka, hans förtroende för den activa General-Adjutanten för Arméen, hans consequence i beslut, hans värdiga representation vid sammanträffande med fiendtliga Generaler, hans långa erfarenhet samt djupa och genomträngande förstånd gjorde honom till en värdig General-Befälhafvare, utan att likväl kunna vinna nåd inför Bragdernas åsyna Vittne.

På 36 sidan yttrar Författaren: ”Men Sandels var en ärlig och pålitlig Befälhafvare, och alla de af Fältmarskalken Grefve Klingsporr och dess General-Adjutant Adlercreutz åberopade hinder öfvervunnos af en god vilja.”

Dessa egenskaper saknades således hos Klingsporr och Adlercreutz?

På 37 sidan: ”något större bevis emot Grefve Klingsporr behöfves inte — — Efterverlden må döma om han icke förtjente den stämpel Finska Arméen gaf honom och som jag i det föregående uttalat.”

Här afbördar Författaren rågan på sin låga skamlöshet. Han vågar här föra ordet i Finska Arméens namn. Utom 4:de Brigaden var Holm en okänd person, som smög fram i mörkret. Jag hoppas framtiden må bedöma honom som den låge belackaren förtjenar.

Jag kan icke tillåta mig tro, att inom 4:de Brigaden en så dålig esprit ägt rotfäste som Herr Holm vill låta påskina. Det är väl möjligt, att någon af de yngsta gossarne, som, lika med Herr Holm, ansett sina bragder mindre tillräckligt af Grefve Klingsporr belönte, yttrat något missnöje; men inom Finska Arméen hörde jag aldrig något klander emot Fältmarskalken, hvilket lika mycket hade träffat General Adlercreutz, och det med all rättvisa, emedan Fältmarskalken, i hvad det militaira angick, mycket anförtrodde sig till honom. Jag hade likväl många vänner och relationer i Finska Arméen och var dagligen i beröring med alla corpser, för att ett sådant missnöje eller klander skulle kunnat undfalla mig. Jag är också förvissad, att mina gamla Vapenbröder ingalunda gilla Herr Holms förfarande att i offentligt tryck så nedrigt angripa Fältmarskalken Grefve Klingsporr och General Adlercreutz.

För inbrottstjufven kan man värna sig med starka lås och bommar, men emot äreskändaren efter döden kan endast nationens förakt freda.

På Samma sida fortfar Herr Holm vidare:

”Träffande och sant yttras i en år 1809 författad visa:”

I afseende å innehållet af första raden, borde man vända sin bitterhet mot den instruction Konungen under den 4 Februari 1808 låtit utfärda för General-Befälet i Finland, icke emot detta General-Befäl.

Angående innehållet af andra raden, så har jag redan derom yttrat mina tankar, att Arméen icke bordt framrycka i landet utan att deraf kunna vänta någon förut synbar nytta, men väl blottställa den för en påskyndad upplösning.

Snillets utflykt, i innehållet af de båda sista raderna, bör ej såra någon, och är ju dessutom en påtaglig sanning, som sjelfva Herr Holm icke kunnat bestrida, hvilket han eljest så gerna gör.

Men hvarföre segrade Finska Arméen så illa?

Emedan den med hvarje seger försvagades utan att erhålla någon förstärkning, och att till krigets utförande ingenting var förberedt; emedan gevär icke kunde erhållas för att beväpna Finska folket, hvarföre också Fältmarskalken Grefve Klingsporr icke kunde begagna sig af det tappra folkets erbjudande att deltaga i landets försvar och återeröfring; hvarföre Fältmarskalken af den kortsynte Författaren så grymt angripes och nedsmutsas, såsom icke ägande allvar med landets återtagande. Sverige ägde icke en gång tillräckligt gevär för eget Landtvärn, än mindre för att öfversända till Finland.

På 57 sidan beskylles åter General-Befälet för osann rapport.

Förhållandet var likväl sådant, att första Brigaden verkligen återgick, ej till Sarvikka, utan till Kuhalampi, der Brigad-Högqvarteret utsattes, men förstärkningen under Major Tujulins Befäl förlades till Sarvikka och således var rapporten riktig. Författaren har derföre här ännu äran af ett ytterligare misstag och oriktig beskyllning emot General-Befälet.

Hans yttrande om det orätta af General-Befälet, som hade utsatt Sarvikka till posteringsstation, bevisar Författarens obekantskap med en Posterings-Chefs åliggande att sjelf recognoscera sin local, och att derom rapportera till högsta Befälhafvaren. Dessutom voro de vägar, som tournerade Sarvikka, endast gångstigar. Infanteri kan tränga genom skogar och moras och behöfva således icke en gång gångstigar, också erhöll Major Tujulin en allvarsam föreställning för sitt återtåg till Kuhalampi.

På 58 sidan yttras: ”der både Befäl och Soldater (vid Savolax Regemente) hade den ärelystnaden att alltid vilja anses för ett af de tappraste Regementer vid Finska Hären.”

Att denna epidemie verkligen starkt graserade inom 4:de Brigaden, så ser det åtminstone ut på Författarens alla framställningar, men i synnerhet hos Brigadens åsyna vittne. Eljest ägde jag flera bekanta och vänner vid 4:de Brigaden, högaktade och värderade för deras förtjenster och verkliga tapperhet, som ingalunda bestod i feta ord. Men dessa märktes aldrig hafva varit af epidemien angripne.

På samma sida yttras vidare: ”Så snart Grefve Cronstedt återvändt, öfverenskom Officers-corpsen före afmarschen från stället med handslag: att vid Sarvikka ovilkorligen stå till sista man, hvilken befallning de än kunde erhålla om återtåg.” I sanning en vacker krigstukt och lydnad!

Det är då besynnerligt, att de icke stå der vid Sarvikka ännu? men handslag betyda icke alltid mycket.

Vid Lappo-affairen omtalas en C. M. v. Fieandt, som utan ordres — ja utan tillstånd, skall hafva med sin Pluton bortgått ur reserven för att göra underverk, som i alla fall blifvit en följd af hufvudstridens utgång. — Om man nu skulle tillåta sig tro allt detta, så var i sanning disciplinen och krigslydnaden i rätt bedröfligt skick vid denna Brigad.

I öfrigt, men med undantag af Författarens radoterie om manövern och den falska rapporten, är hans berättelse om Lappo-affairen den närmast med sanningen öfverensstämmande af alla hans berättelser. — Men i manövern ville Herr Holm att Adlercreutz skulle begå samma fel som Ryssarne vid Sikajocki, och blottställa sig för samma följd.

Men hvad som skulle förmått General Adlercreutz att äfven om denna affaire afgifva en falsk rapport, såsom Författaren låter påskina eller åtminstone sätter i fråga, är svårt att begripa.

Att en anförare under striden, som ännu väger oafgjord, skulle bortsända en half Brigad, för nöjet att få skrifva en osanning, derom lärer Författaren knappt kunna öfvertyga de enfaldigaste.

Deremot afviker Författarens berättelse i allt för många delar, om affairen vid Alavo, från rätta förhållandet.

Dertill är också en naturlig orsak, ty stridsfältet var här af beskaffenhet, att icke kunna öfverskådas af ögonvittnet, annorlunda, än inom skotthåll.

Och jag, som i denna affaire var tämmeligen mycket använd på alla ställen, men kunde icke någonstädes upptäcka denne för sin oförsynthet utmärkte man, hvarken hos Grefve Cronstedt, då han blef blesserad, eller under det han af Archiatern af Bjerkén förbandts på stridsfältet, icke heller hos Öfverste-Lieutenanten Lode eller hos Major Tavast, sedan de hade blifvit blesserade. Trossen, hvilken jag icke hade tillfällen besöka, lärer här, liksom vid de flesta tillfällen, varit den värde Författarens tillhåll, i fall han ens var med vid Alavo.

Vägen mellan Sarvikka och Alavo går genom en hög och vacker skogstrakt. Den 16 Augusti, då Troupperne concentrerades för att följande dagen angripa fienden, inträffade mot aftonen åskväder med störtregn. Troupperne bivuakerade om natten, som var mörk, uti förenämnde skog.

Kl. emellan 11 och 12 om natten hördes en skottvexling och jag afsändes för att inhämta underrättelse om anledningen dertill. Min ridt igenom bivuakerne längs vägen, der manskapet plundrade och rengjorde gevären samt torkade sina kläder vid eldarne under de höga träden, utgjorde en så skön anblick, att den hade förtjent en skicklig målares pensel. Skottvexlingen var föranledd af en fiendtlig recognoscering på våra förposter, hvilken återvände genast utan att söka repoussera dem.

Den 17 Augusti om morgonen i dagbräckningen sattes Troupperna i rörelse, icke såsom Herr Holm uppger: ”omkring kl. 12 på dagen.” Det var icke förenligt med General Adlercreutz’s lynne att söla med hvad han hade beslutit och således skulle ske; men innan han företog något, betänkte han sig allvarsamt.

Morgonen var klar, vacker och lugn ifrån dagningen, och kunde således icke uppklarna, såsom Författaren anför. Kl. omkring 6 stötte vår Jägarkedja på fiendtliga vedetterna, icke såsom Herr Holm uppger, kl. ½ till 2 eft. m. Om mitt minne icke bedrar mig, anförde nu mera Öfverste-Lieutenanten G. Brunow vår Jägarkedja och med hans vanliga continence repousserade fiendtliga fältvakterne ända tills han af fiendtliga Artilleri-elden möttes.

Jag nödgas erkänna att jag icke under kriget förde några anteckningar, emedan jag dertill hade föga tid, men tilldragelserna stå ännu så lifligt för mitt minne, så jag vågar tro, att jag skall göra få misstag, i hvad jag tillåter mig anföra. Jag kunde då omöjligt föreställa mig, att 28 år derefter nödgas uppträda på publicitetens stridsbana, att försvara mina högaktade Förmäns och Anförares ärliga namn och rykten mot en så kallad Religionens tjenare.

Ibland Herr Holms domslut och större misstag rörande Alavo-affairen är: att en Bataillon af Savolax Regemente, under Öfverste-Lieutenant Lodes Befäl, på högra flygeln, skulle afgjort stridens lyckliga utgång, är, allt för lindrigt sagt, en osanning.

Ryssarnes första ställning var framför kyrkan, med Artilleriet på den något upphöjda kyrkogården. Högra flygeln, stödd emot ett djupt kärr, den vänstra mot en liten sjö nedom kyrkan; i denna ställning fortsattes striden ganska länge, hvarunder Grefve Cronstedt blesserades; men utan någon för oss synbar orsak, gjorde Ryssarne hastigt en frontförändring åt höger, betäckte emot vårt Artilleri, genom några små höjder och brytningar på fältet samt en skogsdunge. Förmodligen skedde denna rörelse på underrättelsen om Brigaden Gripenbergs anryckande på vägen från Töijsä i ryggen på Ryska ställningen.

Ryssarnes andra ställning stödde sin högra flygel inpå stranden af förenämnde sjö med centern och Artilleriet i Hörkeläby och vänstra flygeln mot skogen späckad af Jägare.

Det var ifrån denna ställning Ryssarne repousserade Carelska Jägarnes anfall, hvilka understöddes af Öfverste-Lieutenanten Lodes Bataillon, som med bajonetten återdref Ryssarne, hvilka redan hade framträngt halfvägs till kyrkan. Här voro Ryssarne ingalunda betäckte af någon tät skog, som Författaren uppger, men Lodes Bataillon blef under detta anfall blottställd för fiendtliga carteche-elden från Hörkeläby, hvarigenom hans förlust blef så betydlig. Af en Bataillon Österbottningar under Öfverste-Lieutenanten von Otters Befäl, understöddes Savolax Infanteri-Bataillon, icke af Tavastehus Regemente, under Wetterhoffs Befäl, såsom Herr Holm behagar att berätta.

Deremot var det Åbo Läns lätta Bataillon, under Öfverste-Lieutenanten Reutercronas Befäl, som hade ränsat skogen, på Ryssarnes vänstra flygel och kringgått densamma. Det var då denna Bataillon bröt ur skogen i fiendens rygg, som Ryssarne i fullt språng drogo sig några 100:de alnar tillbaka, men gjorde åter stånd vid ändan af slätten.

I fall det någonsin vore tillåtit använda en önskan i en beskrifning: ack, att vi hade här haft en väl beriden Esqvadron! hvarje Cavallerist förstår denna önskan.

Svenska centren intog Hörkeläby, der vårt Artilleri nu afbröstade; högra flygeln upptog slätten mellan Byn och skogen samt Åboläns lätta Bataillon fortsatte att forcera Ryssarnes vänstra flygel, hvarföre de också efter en timmas strid i sin sista ställning brådstörtadt anträdde sitt återtåg på vägen åt Wirdojs.

Det var således det ihärdiga anfallet på vänstra flygeln af Åboläns lätta Bataillon som afgjorde stridens lyckliga utgång, men ingalunda det på högra; hvilken flygel för Sjön icke kunde kringgås, icke heller med fördel angripas i fronten, emedan den var mycket gynnad af localen.

Herr Holm torde nu af denna framställning finna, att det för ett åsyna vittne icke duger stå vid trossen, der man knappt hör skotten, och skrifva detailler om förloppet af en strid, efter personers berättelser, som omöjligt kunnat vara i tillfälle öfverskåda hela stridens gång, emedan hvar och en af de dugliga äro sysselsatte med egna åligganden och de odugliga alltid se illa.

Endast Befälhafvaren, hvars pligt är att följa det hela med sin uppmärksamhet, och hans Adjutanter, om de icke taga misste på Savolax Jägare och Ryssar, såsom Herr Holm vid Lappo-affairen låter så serdeles qvickt förmoda, äro äfven de i tillfälle att något när kunna göra reda för det helas gång.

Emedlertid är väl Herr Holm det första exempel i verlden på en tjenstförrättande Regements-Prest, som tilltrott sig förmågan och rättigheten att bedöma både högre och lägre krigares mer eller mindre förtjenster vid hvarje tillfälle — ja bättre än den erkände och erfarne Befälhafvaren. O, Holmiska egenkärlek! du är i sanning lika stor som oförsynt.

På sidan 61 säger Herr Holm: ”Fiendens styrka vid Alavo var, inberäknadt Rytteri etc.” Vid Alavo syntes icke en enda fiendtelig Cavallerist, Ryttare eller Cossack.

Att Öfverste Palmfeldt endast skall förföljt Ryssarne ¾ mil från Alavo, är osanning, ty han förföljde dem ända till Wirdojs hvilket Herr Holm äfven sjelf längre fram berättar; men som jag förut sagt, har denne Författare ingen reda på sig.

Jag bör också fästa Läsarens uppmärksamhet på inconcequencen af Hr Holms yttranden och omdömen om Grefve Cronstedt i S:t Michel, vid Läppävirta och Toivola, samt efter Grefvens nu erhållne blessure vid Alavo och hans aflägsnande från Brigaden. — Herr Holm har på det sednare stället velat göra bot för sina synder och erkänna sanningen, samt utfärdar derföre ett sanningsfullt, rättvist och vackert Prestbevis för den sårade Grefven.

Jag hade visserligen med min uppmärksamhet ämnat följa denna slingrande och lömska Författare till Finska Campagnens slut, men intet menskligt tålamod kan dermed uthärda. Jag tror mig nu också redan hafva tillräckligt ådagalagdt halten och värdet af Herr Holms anteckningar och tillåter mig endast en observation till, som fullkomligt skall ådagalägga denna Författarens nära frändskap med den vidt bekante Münchhausen.

Öfverallt yttrar Herr Holm sig, som om han varit närvarande vid tilldragelserne med Dunker och Malm, med Grefve Sandels och 4:de Brigaden på samma gång. Läsaren behagar erinra sig, att han i början af skriften uppger sig hafva varit åsyna vittne till alla Savolax-Brigadens bragder. Till slut afger han en förtekning på dessa bragder, 42 till antalet, hvaraf han bevisligen icke varit närvarande vid hälften.

Mina anmärkningar och upplysningar skola visserligen icke komma Författaren anonyma tillhanda: huruvida han vill och för sig anser nyttigt att begagna dem vid den nya blifvande upplagan, som han ämnar låta utgå öfver land och riken, beror på hans egen rådighet.

Men I, unge medborgare! låten edra omdömen icke förvillas af denna smädefulla Författares anda. Hela hans skrift innehåller knappt någon enda sida utan osanning eller misstag som liknar den — utan oriktiga grundsatser och falska omdömen.

Finska Arméens så väl högre och lägre Befäl, som troupper, gjorde visserligen inga underverk — ingenting mer, än hvad hvar och en del af Svenska Arméen skulle gjort i samma omständigheter. Den uppbjöd hela sin förmåga att uppfylla krigarens pligter. Låten qvarlefvorne af denna Armée sluta sin bana i den sköna öfvertygelsen, det I erkännen deras redliga bemödanden, att uppfylla dessa svåra pligter. Det är den enda belöning I kunnen gifva och vi få. Ädlare och större män skola derefter bland Eder framstå att belöna Eder rättsinnighet. — Hvad förtroenden kunnen I väl fästa vid en Prests radoterier, som vågat framställa den frågan: hvem hade kunnat klandra Finska hären om den förlorat modet, ledsnat, och återvändt till sin hemvist?

Tillägg.