The Project Gutenberg eBook of Fjällbyfolk, by Maria Rieck-Müller

Där Anders Nygren hade timrat upp stugan sin, var trakten vild och öde. Piteälfven strök förbi på ena sidan, och där päråkern slutade på andra hållet tog stenmarken vid. Det var Salsbärget, som där — alldeles bredvid — tornade upp sina svarta, stupande hällar och block.

Andersmor — Brita hette hon — tyckte nog, att det var någonting hemskt och ohågasamt med bärggrannskapet de första åren. Det var ju så alldeles inpå en, och så var det den där historien som gick. Ja, det var också en otäcking!

För länge se’n kom sig en lappflicka ditupp på skidor för att söka en ren, som villat bort sig. Bäst hon åkte, kom hon för nära branten, och så bar det af utför. Utför hällarne och stupen gick det och ner i älfven, som där[8] går öppen året om. Fram på vårsidan funno de henne i en timmerbråte två mil längre ner.

Det var förstås bortåt en tjugu år se’n den dödsfärden gjordes, men, att det var oknytt där vid bärget, det kunde mor Brita svära på.

Var det kanske inte för jämnan, som om en skinnpäls och en röd lapplufva skymtade högst uppe vid bärgskanten, när hon under nytändningstid gick från föjset om kvällarne och kom att kasta ögonen ditupp? Jo, så sannt var det så, och herre jestanes, hvad det då gick fort att komma in i stugan. Om mjölken skvätte ur stäfvan, fick det inte räknas så noga en slik gång.

Att Anders skrattade smått åt gumman sin — kan en förstå. Han var ju karl och en duktig skogskytt till, som varit med både om björnjagt och påkadans med gråben, och då får en allt vänja sig vid olika slags trolltyg, utan att ta’ till bens för det.

Förresten sa’ han nu som så, att skinnpälsen, som skymtade vid klyftkanten, troligast var vingarne af örnen, som höll till däruppe, och rödlufvan var väl något halfätet, bloddrypande smådjur, som skulle med i boet till örnungen.

Brita trodde ändå, hvad hon ville, men hon[9] lad’ int’ om’et vidare. Se’n, när barnungarne kommo till, hade hon int’ tid heller att kasta ögonen så vidt omkring sig, att hon fick se, hvar oknytt var framme.

Det ena året gick just likt det andra. Än kunde det vara nog så lättsamt, när pärena gick till och Anders hade förtjenst vid flottningen. Än var det tunga dagar i stugan där, tunga och mörka som nöden sjelf. Och det kunde vara en enda natts verk — en sådan natt, då frostdimman kryper upp ur myren och sträcker långa, kalla mördarearmar utefter kornkappland och päråker.

Sådana frostnätter lämna ej endast spår i blaster och ax. Åhnej, djupare gräfva de sig i sinn och i skinn!

Brita var inte stort mer än nio och trettio, när hon hade hela samlingar af rynkor kring ögon och mun.

Främst i mun hade hon bara några svarta tandtaggar kvar, som blefvo mindre och mindre under striden med det hårda kornbrödet. Platt var bröstet och kullrig ryggen. Tungarbetet lämnar också märken, som aldrig gå tillbaks.

Anders var gråsprängd och krokig han med, men tänderna hade då han i behåll.

Ja, som sagdt, ibland var det nog så lätt,[10] ibland tunga dagar, men ett år kom, som blef det tyngsta af alla.

Det var det året, då lill’Brita nyss börjat gå och äldstpojken, Verner, fyllde 10 år. Sedan, när mor tänkte tillbaks på den tiden, tyckte hon det var ett under, att hon hållit ihop.

Vintern kom öfver dem med yrande snöstorm midt under päropptagningen, och drifvor, höga som till mellerststången på pärrishässjan, lade ihop sig på endast några timmar. Med snöskofveln kom man sig ju fram till de upphackade högarne, men sura och blöta kommo de in i källarn’, och stort bättre var det inte med de pärer, som voro kvar i jorden. Det var ett oherrans elände, och mest blef det kräkena, som fick godt däraf, då — som en kan förstå — sjukan efteråt tog fart i så godt som alltihop.

Den snön gick förstås undan, men det blef en ond tid med sjukdom och tråkighet. Alla tre barnen och en Anders med lågo i magsjuka, och den tog åt dem så svårt att, när de en gång kommo på benen igen, voro de inte goda ens att gå bak’ stuguknuten.

Fram i november kom snön drifvande på allvar och det i sådana massor, att det int’ gällde försöka ens komma sig fram till byavägen på nära fjorton da’r. Det var bara att[11] skotta sig fram till föjse och vedskjul och tillbaks — och så börja om igen med det samma.

Så kom kölden ofvanpå det, och den släppte ej taget, förrän det blef vårdags.

Och hvilken köld! Kallvattenämbaret var bottenfruset hvar morgon, fastän det stod nedanför spisen, och kaffepannan var det lika eländigt med. Om nätterna smällde det som bösskott i stuguknutarne och knäppte och knastrade i trävirket, så att Anders för jämnan drömde, att han sköt björn, och hörde hur besten kom emot honom öfver vindfällen och rishögar, så att de torra kvistarne knakade och skreko under labbarne.

Vackert var det i alla fall omkring åbackstugan där i vinterkylan! Salsbärget stod liksom öfverdraget med hvit bomull. Men på somliga ställen hade den inte räckt till öfver de svarta skrofliga blocken. Enrisbuskar, tall och gran och någon enda dvärgbjörkruska, naken och krum, som kröpo uppför i remnorna, gjorde dock sitt bästa att dölja dem och skyla öfver. En del hällar och stup lågo där som underligt uppsvällda isjättar med långa stelnade tårar af ispiggar.

Det var där höstbäckarne hade silat sig utför och frusit allt efter som de kommit dit.[12] De hade tänkt sig ned i älfven förstås, men fingo nu stanna där de voro, tills vårsolen komme en gång och gaf dem fart igen.

Och älfven! Ja, den också hade blifvit tuktad af kölden. Där den aldrig frös till, gick den kufvad och knotande, och där det på något enda ställe kokade och fräste i den ändå, var det mer som tal i sömn.

Svart och trolskt sken vattnet mot iskanten, och om nätter och kvällar, då norrskenet flammade och kastade gröna och röda ljusknippen omkring toppen af Salsbärgen och mot bärgskammarne långt, långt bortöfver, då gnistrade det och rörde sig nere i älfvattnet, som vore där något lefvandes.

Om dagarne lyste själfva luften i grönt och rödt — den tid ljusningen räckte. Ibland lät det till att bli’ väderskifte, och dimma steg upp ur älfbädden, men det blef ingen annan ändring än att dagen därpå alla buskar och trän voro klädda i rimfrost. Björkarne stodo som arbetade i filigrams och spetsväf, och det gnistrade i ädelsten af all’ världen, när solen se’n ett ögonblick såg på härligheten. Men det var endast ett ögonblick. Så blef det dagar, då hon inte alls kom, och då varade ljusningen blott ett par korta timmar.

Du, herre jestanes, så det nöp i skinnet den vintern! Mor Brita måste mången gång lägga från sig vedträet hon späntade på, då fingerstackarne voro så klumsna, att de int’ kunde styra spänteknifven.

Ibland hände de sig, att en Anders gick åt kyrkbyn för att sälja en hare eller annat vildt, och att han då kom hem senare än nödigt var — och ostadigare på benen också än nödigt var.

Men mor Brita sa’ aldrig knyst den vintern, hvad ostadigheten beträffade. Fattigman har så lite glädje i lifvet, och när så blodet håller på att gå ihop till bara issörja, och han just i det taget blir bjuden på en sup — och så har tjenat sig en slant, så han är karl för att köpa sig en till, — kan en väl inte missunna honom det.

Själf hade mor ingen annan muntration än pipsnuggan, — men så hängde den också i mungipan så lång dagen var. — På nyåret drog Anders till skogs på timmerafverkningen, och nu blef den svåraste tiden där i stugan.

När far var hemma, gick det ändå an och var just som tryggare, och aldrig var han oregerliger — som så många andra — hvarken mot Brita eller ungarne. Nu blef det då hon, som[14] fick ta’ på sig utearbetet med. Än så länge var ju Verner för späd till dylikt. —

En kväll, när det var undanstökadt i föjset — det var månljust och stickande kallt, och snön knastrade och jämrade sig under kängskorna — stannade mor Brita — just som hon satte foten på stugubron, och lyssnade inåt skogen. Den tog vid österåt och strök längs efter bärgsfoten.

— Kunde någon komma så dags? För det var då hundskall som hördes nyss. — Ja, nu hördes det igen, men ... Åh nej, hundskall var det inte! Gråben, varguslingen var det, som var framme!

Så ja, nu lät det längre bort — han drar till fjälls igen — kut’ som troligast efter någon lös ren.

Men otäckt och ängsligt var det, och det gick trögt med att få ihop ögonen den kvällen.

Ungarne sofvo och snörflade under fällen i fållbänken, och i månskenet syntes andedräkten som en lätt rök omkring fällöppningen, Brita snodde sig rundt flera hvarf, men kunde inte sofva. Hon stack upp hufvudet för att lyss — tyckte bestämdt, att det skällde och tjöt igen.

Men så vardt då tyst, och så småningom[15] fick den blytunga tröttheten, som följer med slit och släp, makt öfver henne och hon sof.

Det smällde i väggarne, och på insidan — rundt om i stugan — slog det upp allt flera rimknutar, som sutto där liksom märken efter snöbollar. I hörnet närmast dörren drog det sig en lång, hvit frostrand från golf till tak, och ute frös det, så det knakade i älfisen.

Och gråben — som visst blef lurad på renköttet den natten — vände åter med ett långdraget, olycksbådande tjut ner mot åbackstugan. Där fanns det får och lam i föjsekätten, och det drog han väder af på långt håll. Tungan hängde som en lång röd klut ur munnen på honom, där han smög fram mellan buskarne. Det var som ville han skicka den i förväg. Begär och lystnad låg i hvarje hans rörelse, och endast ett ögonblick gaf han sig tid att stanna. Det var vid föjseknuten, och där satte han sig på bakbenen, den fege nattjufven, vädrande, lyssnande, och med de sneda ögonen i gnistor af återhållen lusta till dem där innanför.

Men ingenting oroande hördes, och med ett skutt stod han — säker på hvad som skulle göras — uppe på snödrifvan, som hade vräkt[16] sig mot föjseväggen och nådde ända upp till det fyrkantiga fönstret.

Det var ej första gången, han var ute på slik förrättning. Nogsamt kände han till, huru sådana ställen vore inrättade och visste lika väl som folk, att fårkätten stod ett stycke från kobåsen och närmast till. Komme han bara in oklådd, skulle det int’ stå länge på förr’n han var husbonde där.

Det här var en riktigt van föjseröfvare, och något senarbete blef det minsann inte för honom att krossa fönstret och komma in.

Men nu var det inte tyst längre. Ut genom den öppna fönstergluggen kommo ångestskri — sådana som kräkena kunna få fram i dödsfarans ögonblick, när varg och björn stå öfver dem. Ut i natten ljödo rop om hjälp från Gullrosa, från tacka och lam, och trängde sig in under fällen till mor Brita. Snarkande, pustande tungt sof hon och vaknade ej med det första. Men så reste hon sig yrvaken — tyckte bestämdt att en Anders skrek henne i örat, att det var morgon och att hon försofvit sig.

Hon gnuggade ögonen. Herreje, Anders var ju åt skogom, — ensam satt hon där i sängen — och i föjse var det ett okristeligt lefverne! Hastverk blef det att komma i kläderna[17] och ut ... Hon visste nu, hur det var fatt, och det gick kallt efter ryggen, när hon tänkte på det, som väntade henne därute.

Åh herre Gud — lammena mina — satans blodkäft — oh jesses hjälp mej, usla stackare!

Yxan låg på vedkubben, och den ryckte hon till sig. Ut genom fönstret ångade den varma föjsluften, mättad med lukt af blod, och gjorde mor Brita nogsamt kunnig om, hvad som var å färde — visste hon det inte förr.

När hon nu öppnade ytterdörren, lät det som om något klöste och ref efter väggen där innanför, och i detsamma hon — med yxan lyft till hugg — stötte upp innerdörren, såg hon en luden bakdel, som med flyende brådska försvann genom fönstergluggen.

Ljust var det som det kan vara när månsken och norrsken kapplysa, och alltför väl såg mor förödelsen därinne.

I båsen trampade och flåsade Gullrosa — alldeles vettskrämd — och hade klämt upp sig i ena hörnet, så hon stod nästan dubbelviken. — I kätten låg granntackan — riktigt konstslaktad — med hål i strupen och ursugen hvarenda bloddroppe.

Det ena lammet låg nedanför fönstret delvis[18] uppätet. Hade nog varit ämnadt till reskost men fått stanna efter i hastigheten.

Det andra lefde och såg ut att vara orördt. Det stod med hufvudet nedborradt i ströhalmen och skakade och skallrade i dödsångest lika svårt som mor Brita själf.

Det stackars, eländiga skratet hade sjunkit ner på mjölkpallen, och satt där och vaggade fram och åter med händerna för ansiktet. Tårarne droppade mellan fingrarne och ned på golfvet, där de fröso till is.

»Oj, oj, jag fattiga stackare — tackan min — lammet mitt — oj, oj, Anders! ...

Åh, herrejesses, din förbannade satan — blodsugare — svinpels — rackare, tjuf!» Och hon stönade och kved och förbannade tills ett ängsligt bäh hördes och fick henne att komma till sig själf igen.

Hon såg krokig och hoptorkad ut, då hon nu reste på sig och gick fram till kätten.

Lammet kom fram och gned sig mot henne, och hon måste taga det öfver. Det var bra nog stort och tungt, men hon lyfte det ändå upp i knäet, i det hon satte sig ner på pallen — och nu bar det till med gråten på nytt.

Hon stödde pannan mot den mjuka, ulliga kroppen och grät den all’ våt. Det fanns så[19] många tårar hopsamlade — hade just aldrig varit tid med sådant, om det också hade trängt på ibland.

Ett slut på dem blef det i alla fall, och så var det int’ lönt att sitta där i kylan längre, då så mycket annat var att rusta med.

Stor stund drog det inte om heller, förrän det var undanstökadt efter odådet, och när det öppna fönstret blifvit tillstoppadt med halm och trasor, gick Brita in i stugan igen — inte för att sofva — men för att sitta på vakt.

Hon slapp dock se vargen mera den vintern. De komma just aldrig dit de äro väntade.

Frampå vårsidan blef det som lättare, och en Anders hade kommit hem med nog så bra förtjenst.

En dag strax före midsommar låg moran nere vid älfven och gnodde opp lite småkläder åt lill’Brita. Där hon höll till var det bakström, men utanför gick den stor och vild, och just som hon slutat och reste på sig för att gå hem, såg hon liksom någonting ovanligt ute i värsta skumhvirflarne. Först tyckte hon det var en knölig stock, som dök upp och ner.

— Jesus, hjälp! Brita blef hvit i synen som småsärkarne hon nyss vridit upp.

Där ute i skummet skymtade en röd lapplufva — sådan som lappkvinnorna hafva — en gråhvit skinnpäls såg hon alldeles tydligt. Till och med fransen af långt hår neromkring den syntes, och den hängde drypande våt.

Lappflickan var det, och mycket riktigare än då hon — förr i världen — höll på att skrämma vettet ur Brita, när hon i nytändningsljus skymtade uppe i bärgskrefvorna.

Nu vände hon också på sig och sträckte ena armen upp mot toppen af Salsbärget, allt under det hon skakade på hufvudet.

Brita stod som trollbunden — kunde röra hvarken hand eller fot, och kallsvetten dröp om henne.

»Anders — Anders!» — skrek hon, när hon fick till sig andan. I detsamma var spökelset borta, och det var bara hvitt skum igen, som glittrade och lyste i kvällsolen. Det fräste och surrade och mumlade och hviskade i älfvattnet. Det var långa historier. —

Anders tyckte nog det lät styggt, när han fick höra om’et, men hur det var, trängdes det ur tankarne af allt, som just i det taget skulle[21] göras i arbetsväg. Kälen hade sent gått ur jorden, och en del af vårarbetena var ännu ogjordt.

Det hade lidit ett stycke fram i juli, då mor Brita en dag lagade sig att gå neråt kyrkbyn. Barnen hade plockat ihop två korgar med jordbär, och för det skulle hon få pängar — och för pängarne refvegarn till bussaronväfven. Verner skulle med och bära ena korgen.

Det var att gå i god tid — kan en förstå — för att hinna hem samma dag. Kyrkbyn låg två mil längre ned efter älfven. Anders var ute i timmerflottningen och Lina — mellanflickan — blef satt till husmor och att se om lill’Brita. Det arbetet var hon nog så van vid. Hvem annars skulle göra’t, när de andra voro ute i arbetet? Och dagen gick gladeligt under lek och ras, och när lillan var le’ skakade Lina på’na, liksom mor brukade göra.

Var hon le’ ändå, var det att gå in i skåpet och leta fram lite kallgröt och fil. Det hjälpte bra. —

Mot aftonsidan voro de nog så trötta båda två — storsyster mest — och det var ju inte att undra på heller. Att passa på hus och barn, när en själf blir 8 år först till Michaelsmäss, kan kännas nog så tungsamt.

Solen sken ännu hett, och fäbroms och[22] mygg surrade och stack. Skällan på Gullrosa hördes då och då, när vinden förde bruset från älfven bortåt.

Brunstekt och tjock — med en grön och rödrutig mössa knuten under hakan — satt lill’Brita midt i gårdssanden och öste med en träsked.

Lina hade kastat sig bakåt på stugubron och tittade sömnigt på en timmerkuse, som kröp i en springa på väggen. Ena benet hängde och dinglade utom bron, så att tårna — hvar gång de skrapade i marken — rörde upp ett moln af damm.

Timmerkusen kröp fram och tillbaka — samma väg — och stannade ibland. Och så blundade Lina ett tag för att se, om han satt kvar, då hon tittade opp. Benet dinglade långsammare, och tårna skrapade upp dammet mer sällan — och så satt kusen alldeles stilla. Och så blundade hon igen — men glömde titta opp — och benet hängde på en gång rakt ned alldeles stilla det med. Men, hur det var, öppnade sig munnen — först helt litet — och blåste ut andedräkten i djupa, jämna drag. — Hon snodde sig halft om på bron med hufvudet mot ena armen. Storsyster sof —

»Ligg’ du int’ rak lång och sof, ditt spektakel! — Hvars har du lill’Brita?»

Det var mor och Verner, som hade kommit tillbaks, och det var nu så sent att endast de mest aflägsna bärgkammarne lyste röda.

Nu bar det till att leta. De letade alla tre — inne och ute, i föjse och nere vid älfven, bakom stenar och buskar — och allt ängsligare ekade det långt borta — lill’Brita — lill’Brita!

Mor grät inte och ojade sig inte häller — ångesten var för stor — men hon skälfde och var alldeles kall, när hon till slut satte sig ner på bron.

Lina och Verner hade krupit ihop på tröskeln, och de sa’ ingenting de heller.

»I ska sitt’ hänna nu och pass’ på, om lill’Brita komm’ igen. Je går ost åt Forsgåla, och ber om hjälp te’ få ihop skalle ...»

Hon var redan nere på gångstigen. Kängskorna hade hon knutit öfver armen för att komma fortare fram.

Nattskyarna lyste nu dunkelt röda, och från fjällsjön hördes lommens skrik — utdraget och skarpt.

Vägen gick längs efter myren, som lyste röd på sina ställen — där hjortronen började mogna. Brita tyckte ibland, att hvart hon såg, lyste det i rödt. Än såg hon framför sig det vargrifna lammet från i vintras, än blef det till lill’Brita i röd lapplufva. Och blodrödt var det öfver allt.

Myren var så oändligt lång den natten, och fötterna, som måste framåt så trängande fort, voro svullna och ömma af allt gående. — Om ändå tårarne hade kommit! —

Där hemma på stugubron, började det kännas kallt under väntan på lill’Brita och mor, och barnen makade sig tätt intill hvarann! Det värmde alltid något.

Verner, stackare, som hade gått långa vägen, blef snart trött och somnade med hufvudet i Linas knä. Men hon kände minsann ingen trötthet längre. Hon bara såg och lyssnade och lyssnade och såg, med ögonen stora och vidöppna af väntan och förskräckelse. Sofva, tänkte hon visst, att hon aldrig mera skulle kunna — se’n hon sofvit bort lill’Brita.

När solen hade varit oppe några timmar,[25] kom mor hem. Frampå förmiddagen skulle skallgången börja, och tills dess var det knappast lönt att söka mer, annat än närmast omkring stugan.

För sin del trodde nu Brita, att lill’jänta hennes hade kommit sig ner i älfven till lappspökelset, och då finge hon nog aldrig se’na mer.

Herregud, så trött och gammal hon kände sig, och i bröstet slet och trängde det — trängde till gråten, som inte ville komma!

Timmarne kröpo fram under långsam väntan, och ändtligen hördes tramp och röster från vägen.

De voro från två byalag och spridde sig nu åt alla håll, — uppöfver bärgåsen och nedåt älfven, inåt skogen österut och inåt skogen västerut.

I tre dagar och tre nätter gick skallet och när de så möttes igen vid stugan, var det med långsamma steg och allvarliga ansikten. De hade ingenting sett, ingenting hört.

Nu kom ångesten för mannen också. Hva’ skulle’ne bli’ te’ när han kom, och lill’Brita fattades — bästbarne’! Det var int’ te’ tänka på en gång!

På ett sätt var det då bättre för Anders. Han fick hjälp af tårarne. Svårt är det att se en man gråta, men för honom sjelf är det till en välsignelse.

Tiden gick och lättade väl litet på sorgen. Skörden var förbi — och höstplöjningen med, — då Anders en dag tog ner bössan och styrde gången uppåt Salsberget på nordsidan. Han skulle se till att nå ett af högsta klipputsprången, där örnboet var, och försöka fånga ungen lefvande. Verner hade legat efter honom med det både länge och väl, och nu skulle det då bli’. För att far inte skulle tro, att det bara var för ro skull, visste han berätta, att en pojk’ ner i kyrkbyn hade fått sålt en tam ungörn te’ en resandes herre och fått mängda me’ pääng’, flera blanka kronor.

Frampå dagen hördes ett skott uppifrån bärgstoppen. Verner tänkte: nu sköjt’ far storörn — och så ta’n ungen se’n! — — —

I alla fall led det bra nog på tiden, och ingen hördes af. Mor Brita gick flere gånger ut på stugubron för att lyss’, men Anders lät vänta på sig.

Som hon stod där ett tag, kom det för[27] henne, huru lappskrymtet hade pekat upp mot bärgstoppen där.

Det tog åt henne som ett hugg tvärs genom bröstet, och hon hade visst segnat ner, där hon stod, om inte med detsamma Anders själf hade synts mellan träden halfvägs i bärgssluttningen.

Men långsamt gick det för honom den här gången att komma sig hem. Brita undrade ömsom, om han gjort sig illa eller hade mycke’ tungt te’ bära.

Ingenting mer än bössan bar han på, men gick ändå så tungt och olikt sig. Han var mest lik en gammal vägman där han kom.

»Den sköjt jag ihjäl — och han ligg’ opp i boe, så gamm’örnan ha’ någe te’ glä’ sig åt, då dom kom te’baks!»

Det var inte Anders röst heller. Den lät[28] också olik sig, hes och dof, och så stirrade han så konstigt framför sig.

»Jag har som en hälsning från lill’Brita!» Anders satte sig tungt ned på brosteget.

»Hva’ går’ä åt dej?» Brita blef hvit ända ut på läpparne, och hon kom i frosskakning, »haf du sett nå’ åf’na?»

»Bju’ te’ å bära’ne!» han tog hustrun i handen och drog ner henne bredvid sig. »Lill’Brita ä’ salig nu, och hä’ va’ väl Guds vilja, att så sku’ ske.» Han drog fram något, som han haft gömd innanför skjortan. »De’ hänna fann jag opp i örnboe ... hä’ va’ de’ enda ... och Gud vare hennes själ nådig!»

Mor såg på den liksom undrande. Se’n var det, som om hela hennes kropp blifvit förlamad. Endast i halsen kände hon en kväfvande, kväljande smärta.

När hon blef så pass, att hon kunde röra sig, tog hon i den försigtigt och vände den åt alla håll. Den var nedsmutsad och illa tilltygad med stygga fläckar af lefradt, hoptorkadt blod.

Men, som hon satt där och vände på den och kände den mellan sina händer, — strömmade[29] en underlig, tinande känsla genom hela hennes lamslagna varelse ...

Det är som när snön kommer och lägger sig hvit och mjuk öfver afmejade åkertegar. Den gör godt och den gör vackert igen, och så blir, hvad en gång varit därunder, till slut endast ett vemodigt minne.

Erik Spelman.

Det var för många år tillbaka. Gammelfolket, som sitter på undantag, talar gärna om dessa gångna tider, när de om vinterkvällarne trampar rocken och täljer spånteträ vid den öppna spiselelden. När lågorna flamma upp mellan den nypålagda veden, synas rynkorna väl i de gamla fårade ansiktena, och hvarje rynka gömmer ett minne.

På den tiden växte Västerbottensskogarne högre och kraftigare än nu — den ena skyddande den andra — och timmerafverkarens yxhugg föllo ej så tätt och skoningslöst bland lifskraftiga, kådiga stammar.

Umeälfven skummade sin väg fram vild och fri, hvar den bäst behagade. Vatten från otaliga fjällbäckar längtar till hafs, och i sin yrande färd rifver det med sig stora stycken af bondens tegar.

Nu tvingas älfvarnes vatten den väg människoviljan stakar ut — mellan skyddsbyggen och långa timmerbommar —, och Näcken och allt älffolket hafva flytt — man vet ej hvart.

Men på den tiden fanns det både skogsrå och tomtar, och när månens skifva full och glänsande gick upp öfver bärgskanten, smög sig Erik Spelman ned till forsen för att lära någon ny låt af Näcken, som satt därute bland stenarne och strängade harpan bakom en fin dimma af vattenstänk och skum.

Strax ofvanför, vid foten af bärgåsen, låg stugan, där Erik och mor hans bodde. Liten var stugan och mager jordlappen, som skulle föda deras enda ko. Men när mor Karin började sucka öfver, hur tungt det är att vara fattig och utan annat stöd än en speltokiger pojk’ till son — då tog Erik fram fiolen och drog till med så lustiga låtar och hade så många konster med stråke och strängar, att det ibland lät som fågellock, ibland som skratt — och då måste mor skratta med. Det var alldeles — fast omvändt förstås — som när Erik var liten och skrek och grät. Ville ingenting annat hjälpa, måste mor sjunga — var hon än aldrig så tung till sinnes — och då blef han glad igen till nästa gång.

Under loppet af sträfsamma år blef mor tunnare och mindre, och Erik växte upp, blef stor och stark. — Och när mor slutade sjunga — det var när far dog — var Erik så slängder i fiolspelet, att det knappast märktes därinne i stugan, hur tyst mor hade blifvit.

Sedan, när han började spela till dansen på lekstugorna, voro de alla ense om, att ingen hört slikt spel där i bygden förr. Det nästan ryckte och slet i benen på gammelfolket med, när Erik började knäppa på fiolen — men nog trodde också mesta delen, att han lärt konsten af »honom» där nere i forsen.

Nåja, han nekade aldrig för’et heller, när någon talte på’et. Han bara småskrattade och såg illistiger ut.

En gång — strax efter jul — skulle Erik till grannbys och spela. Det var till tjugondagslekstugan, och han visste, att där skulle gå hett till, och i tre dagar skulle dansen stå.

Då gällde det att ha’ fiol och armar i ordning och att kunna sitta där och spela och spela och se, huru pojkar och jäntor svängde om med hvarann — glömma att en sjelf var ung och att det fanns någon, som — — — hm, »hä gäll’ nog aldrig te’ tänka på det,» sa’ Erik för sig själf, där han satt på vedbänken[36] och synade sin storrutiga helgdagsväst. Och så tänkte han om och om igen på samma sak: att han skulle träffa Lena från Sörgården i kväll, och hur ledt det kändes, när pojkarne foro åstad i dansen med henne — men så godt det skulle vara att själf få ta’ henne om lifvet och svänga om ... Den dansen skulle allt spelman få hålla ut med!

Mor Karin stannade rockhjulet. »Pratar du för dej själf, eller sa’ du någe te’ mej?»

»Jaa, jag sa’ bara, att det va’ int’ lönt låta sugga lefva länger, nu, då korneftermjöle’ ä’ slut ...» Erik smygtittade på mor, som suckade tungt och började spinna igen.

»Du ska’ int’ sucka för det mor, för se nu går jag och spel’ ihop ficka’ full med slantar, och ta’ mej näcken ...»

»Tyst pojk’ med näcken! Jag tror han redan har dej te’ hälften, och jag är som vettskrämd, hvar gång, du sitt där ute på forsnabben och lyss och ser ut som om du hörde det ingen ann’ kan höra.»

Mor Karin reste på sig med en skygg blick ut genom fönstret, som vette åt forsen till.

Men Erik bara skrattade, så att tänderna lyste. Om det var vid tanken på spelslantarne[37] eller åt mors förskräckelse för näcken eller åt något annat är ej så godt att säga.

Västen och bäst’jackan hade nu kommit på, och sedan fiolen — inknuten i en rödrutig duk — var fastspänd öfver axeln, nickade Erik adjö.

»Adjö då och hälsa, och blir du hungrig på vägen, så jär ä’ fem pärpaltar i näsduken hänna.» Och med mycken omsorg stoppade mor matsäcken ned i jackfickan.

På skidorna gick det nu med fart för Erik — utför backar och gärden. Kylan, som varit svår alltse’n jul, hade slagit sig, så det var bara lusteligt att fara fram där öfver snön.

Det började skymma på, och röda skyar — som glödde likt eld, där solen gått ned — kastade en underligt varm glans öfver allting. Dimman steg upp, där älfven gick öppen, och var som hvita slöjor, genomväfda med rödt. Och Erik vände skidorna — utan att just tänka därpå — ned mot forsen. Han hade aldrig varit där se’n i höstas.

Han kom ihåg, huru — en gång, när han på en dans i somras satt och spelte för sig själf — Lena hade blifvit alldeles stilla och[38] sett så konstigt på honom, ända tills han slutade. Då sade hon bara — »du spel’ allt vackert du Erik. Det ä’ alldeles som lärkalåt». —

Det var ju ingenting att ta’ sig nära af, men hon brukade aldrig säga något allvarsord åt pojkarne, utan dref och skämtade med dem för jämnan. Och pojkarne togo till godo de, fast hon var nog så morsk ibland, — men så var hon också enda arfvingen till Sörgården och hade bara moran i lifvet.

Stödd mot skidstafven, stod nu Erik där nere på forsnabben och tänkte öfver allt detta, och hur mycket bättre det vore, om Lena inte hade någon gård alls. — Nu var det som om fjäll och sjöar lågo emellan dem. — Men, huru det än var, skulle han i alla fall locka fram det bästa han kunde ur fiolen den här gången för att se, om hon brydde sig om’et mer.

Och som han såg ut öfver forsen, var det liksom om något skymtade och blänkte i dimman där nere. Erik kunde ej se, hvad det var, ty de röda skyarne hade bleknat, och en skarp, gulröd strimma längs efter bärgsryggen gjorde blott skymningen dunklare.

Men så hörde han — först svagt som ett sus, se’n starkare och klarare — de underligaste toner han i sitt lif kunnat drömma om.

Det var som gråt och längtan, så vekt och sorgefullt — se’n blef det som lock af tusende fåglar, och det steg och steg och blef till ett jubel, som tonade öfver forsen likt den starkaste klockeklang — så sjönk det igen — djupare och djupare, längre och längre bort ... — Se’n hördes ej annat ljud än bruset af vågorna. Och när Erik helt kom till sig sjelf igen, var dimman borta och forsen såg svart och hemlighetsfull ut.

Jo, nu hade han att spela efter! Och säker om vägen styrde han skidorna uppför och utför backar, ginade öfver älfven, där den gick som krokigast och var framme vid lekstugugården, just när den andre spelmannen satte klarinetten till mun och blåste förelöpningarne.

Ett par pojkar, som voro heta på dansen, snurrade redan om på golfvet, gjorde piruetter och slogo hälarne i golftiljorna så det blef märke efter.

Och nu blef det ett lif i stugan, ska’ en tro, när de fingo syn på Erik. Kaffe skulle han då först ha’ och en sup med förstås, men se’n var det att börja med spelet. — Det var inte värdt att öda bort tiden, när julen skulle dansas ut.

Och dansadt blef det den kvällen: vals,[40] polska, polka och kadrilj, tätt efter hvarann’ utan hvila — — —

Tvi, spottades det i näfvarne, och iväg bar det, så att dammet stod som en rök, och grenljusen fläktade och stänkte taljen vidt om. Ingen hade just tid att säga många ord åt den andre heller. — Men så spelte också Erik, som voro han besatt, och någon trötthet kände han ej utaf.

Klarinettspelaren följde nog med så godt han kunde, men när klockan var fyra på morgonen, var det stopp för stackarn — munnen var styf som läder och stod tjock och stinn som efter getingsting.

På maten tänktes ej mycket — men hembrännvinet, som det fanns godt om, togo de allt en klunk af emellanåt.

Jäntorna började pusta och oja sig fram på morgonsidan, och så sattes kaffepannan på. Det smakade något te’ bra, kan en förstå, efter slikt arbete.

Mest hela tiden, som Erik suttit där och spelat, hade han följt Lena med ögonen, men hon såg inte ens åt honom, mer än då hon helsade. Och — som vanligt — voro pojkarne om henne som fiskar kring ett bete. Det var då förstås ingenting att undra på heller. Hon[41] var täckelig att se på, högrest som hon var och kraftig till byggnaden, med ett käckt ansikte, där ögonen ibland lyste som solsken och ibland gäckade i kapp med munnen.

Erik tyckte dock, att, när hon satt och grundade öfver något — ja, som den gången han spelte i somras — då var hon allra likast.

Värst efter henne var Karl Jons Petter. Han var visserligen rödhårig och skelögd, och när han tittade på Lena, for ena ögat åt spiseln och det andra åt gästgifvarens Emma — eller hvem som satt i vägen för’et. Men se far hans hade ett stort, välskött hemman med ägorna intill Sörgårdens.

Han såg som säker ut också, och Erik kände en stockning i bröstet, hvar gång han dansade ut med Lena och konstrade och gjorde fukter för henne.

Sedan kaffet var drucket, gingo de under stoj och lek — så’nt rår en alltid med — för att sofva ett slag.

De, som voro hemma i byn, gingo till sitt. De inbjudna bodde inne lite hvarstans, och spelmännen lågo i lekstugan.

Vid tiotiden efter morgonsysslorna skulle man mötas igen — och så var det att fortsätta.

Till en början gick det då lugnare till, och mest gjordes danslekar så länge dagsljuset varade.

För en stund fick Erik lägga bort fiolen och vara med. Han tog då mod till sig och bjöd upp Lena till en danslek. Men många ord blefvo inte sagda mellan dem, fastän Lena nog såg ut att vilja skämta som vanligt. Sedan det varit deras tur att dansa ut, tog Erik — utan att rätt veta hvad han gjorde — fast i handen hennes och höll den så hårdt, att hon måste rycka till för att komma lös.

Men efter det såg Lena ej åt honom, och hela den dagen var det, som om hon aktade sig att komma i närheten af honom.

Petter hade stått bakom dem och såg nogsamt, hvad de två hade för sig. »Nu tog du allt miste, Näck-Erik» — hånade han skadeglad.

»Och du, rödhår, tittar kanske miste, hur du än bligar!» Erik var så ond, att det kokade i honom, och utan att säga ett ord till Lena ryckte han åt sig fiolen och började spela igen. Och han spelte så vildt, att det var ett under, att strängarne höllo. Och fart blef det på dansen, fastän inte så i ett flängande som dagen förut. Trakteringen började också verka[43] sitt till, och glåpord och puffar, fnitter och nojs skulle hafva sin tid med. Ett tag höll det på att arta sig till ett ordentligt slagsmål — det var förstås bara om ett strumpeband — men det blef till ingenting — dunstade bort i surret och dammet.

Öfver och igenom alltsammans ljöd Eriks fiol. Klarinetten hade nog så svårt att hålla tonen nu, då läpparne på spelman voro så illa i olag. — Den natten höllo de ej ut så länge, och det fanns nog dem bland jäntorna, som kände sig lite konstiga och ledbrutna, när de skulle ut i föjse och mjölka om morgonen.

Men ingen gaf sig, och se’n ansikte och händer blifvit afgnodda i det iskalla brunnsvattnet och morgonmålet undanstökadt, bar det af igen till lekstugan. Det var nu sista dagen, och den började med ett oherrans lif i snödrifvorna. Öron och ögon murades igen med snö, och gudnåde den pojke, som många voro danna i. Han blef till slut som en stor snöklimp, och snö fick han både bak och fram innanför halslinningen. Det gjorde förstås ingenting, och morgonfriskt var det, och våta blefvo de ju i alla fall, när det bar till med dansen.

Erik hade hittills hållit sig undan, och när de nu stormade in i stugan, danslystna[44] och lifvade, satt han på sin plats och stämde fiolen.

Han kände sig bitter till sinnes i dag, Erik Spelman, och ville helst, att det skulle vara kväll och slut på alltsammans. Trött var han också. Men det var som om han fått sig ett piskrapp, när Petter skrek åt honom: »sitt int’ där och gnid och gnäll som en gamm’ tupp utan dra’ te’ me’ bästa låten — för se nu ska’ jag och Lena i dansa».

Det blef ett skratt och skoj — de flesta sågo nog, huru pass sams Erik och Petter voro.

Om Lena också skrattade, det kunde inte Erik se, då hon stod med ryggen åt honom.

Men hvit i ansiktet blef han, och vreden tog honom, så han ej fick fram ett ord. Hade han inte lofvat mor att aldrig ge’ första slaget, skulle han svarat Petter med ett knytnäfvenyp öfver hans leda mun.

I detsamma vände Lena på sig, och hon såg så ledsen och allvarsam ut, att det rigtigt gjorde Erik godt, och utan att svara hvarken på ena eller andra sättet började han spela.

Visst lät spelet lite stillsammare i dag, men så dansade de i stället, som om det gällde lifvet. Tjo, skreko pojkarne och lyfte jäntorna högt i polskan, och de, som ej voro ute på[45] golfvet, stampade takten, så det knakade i bjälkarne.

Klarinettspelman, som var oförmögen att bruka mun längre, försökte för ombytes skull med benen och var nu också med i dansen.

Vid fyratiden på aftonen, skulle det vara slut, och så skulle golfvet skuras och stugan fäjas, innan man skildes åt.

När Erik drog sista stråktaget, voro visst också mest alla nog så belåtna för den gången.

Nu bars vattenämbar, såpa och tvagor in, och fyra de starkaste jäntorna togo till med att skrubba och gno — fastän inte var det just stort med krafterna nu. Den andra ungdomen höll till i kammar’n och förstugan.

»Kom in spelman och spel’ en låt om fingran’ håll’, så går’e lättare me’ arbete’!» ropade en af dem som skurade.

»Jaa, jag ska’ se te’ att få fram e’ låt och hä en, som I aldrig hört förr», och med en blick bort åt Lena, som stod i förstugudörren, började han spela.

Ja, det blef alldeles så som han hörde det nere på forsnabben. — Först sakta som ett sus kom det fram under stråken — se’n starkare och klarare. Det var som gråt och längtan så[46] vekt och sorgefullt — se’n blef det som lock af tusende fåglar ... Och det steg och steg och blef till ett jubel, som tonade likt starkaste klockeklang — så sjönk det igen — djupare och djupare, längre och längre bort ...

Det hade blifvit alldeles stilla, både i stugan och utanför, och pojkar och jäntor skockade sig andlösa och halft förskrämda i förstugan — in tordes de ej.

Nej, slikt hade de inte hört förr, och det nästan kröp efter ryggraden på dem efteråt.

Lena hade ej tagit ögonen från Erik, och under spelet drog hon sig allt närmare, så att, när han slutade, stod hon tätt bredvid, och blicken, som då mötte hans, var glänsande och varm som sommarsol.

»Det ä’ om mej själf, jag spelt», hviskade han tillbaks, »och om dej me’, Lena, och nu veit du hur’e står te’ me’ mej, och ...»

»Jag tror trolla rid’ båd’ pojken och jänta», hördes Petters hetsiga röst; — de hade nog varit som förtrollade allesammans, men nu började de röra på sig och tala sins emellan — »Och för resten, din fattiglapp», fortsatte han, »har du int’ nån rätt te’ stå och locka och hviska[47] djäfvulskap me’ Lena på Sörgården. Och spar du me’ trollkonstar dina — näckpojk dänna, för annars får du me’ mej å göra!»

Han hade kommit in i stugan, och alldeles ursinnig knöt han näfven åt Erik, som ingenting hann säga, förrän Petter började igen.

»Du veit kanske int’ hva’ dom säj om dej! Joo, du, jag skäll’ dej int’ näckpojk’ för assint’» han spottade föraktfullt, »för ser du, en gång innan du kom te’ — och hä frös så hä knakte i älfisen, och mor din va’ yngre än nu och fägre me’ — satt näcktrolle och tyckte hä drog nalta kallt, och så gick’en opp för å värm’ sej ett slag hos mor din — han visste nog ho va’ ensam i stuga. Haha — begrip’ du’et nu! Och se, att du ä eljest än annat folk märks nog på dej. Int’ kan du sup’ dej redigt full, och int kan du ta’ ett ordentligt nappatag en gång som en ann’. — Eller ä’ du för go kanske, din stråkhas ...»

Knifven låg i fickan, men, när han stack ned handen, träffade han istället på mors pärpaltar,[48] och rent från vettet drog han upp en och slängde den midt i ansiktet på Petter.

»Där har du för näckpojken ... och där har du en för mor ... och där har du en på köpet, och där har du en, och där har du en till!» Och dask, dask — där sutto de nu alla fem paltarne fastsmetade på Petter, som hvarken såg eller kunde öppna mun.

Mor hade nog gjort dem stadiga och bra, men se, det hade frusit i dem på vägen, och se’n när värmen tog åt dem, blefvo de lösa och klistriga, kan en förstå.

Han stampade och slängde omkring sig som besatt af onda andar, och det blef ett skratt och ett väsen, som aldrig ville ta’ slut.

Men Erik hade lättat af sig det värsta sinnet och skyndade det fortaste han kunde ut ur stugan, fick skidorna på — och hemåt bar det, medan skrattet ljöd efter honom utåt lägdorna.

Först frampå förmiddagen kom han hem. Han visste knappt själf, hvar han varit. Hade åkt och åkt som en förföljd, och uppgifven af trötthet var han, när han kom fram.

Mor Karin blef helt förskräckt, när hon fick se, huru eländig han var, — och ingenting fick hon till svar på frågorna sina heller. »Herre jestanes» — mumlade hon bekymrad —[49] »jag menar rent åf att skogsrå’ fått tag i andra hälften af’en — de gussrise’!»

När hon efter en stund gick ut ett slag i föjse — och Erik blef ensam — kastade han sig ned öfver fällbordet med hufvudet mot armarne och satt så — utan att röra sig — medan tankarne brände som eld.

Åter och åter hörde han Petters skamliga ord — och så skrattet som följde honom — —

Ja, visst var det åt honom de skrattat — honom — fattiglappen — näckpojken — — åh åh! Han stönade högt som i bittraste nöd.

Han vände till hälften på hufvudet, och där stod ... nej, han såg visst i syne — —

Men så gnuggade han sig i ögonen och såg igen. Ja, Herregud, det var ju Lena — Lena lifslefvande. Men så blek hon var!

»Hva’ är’e me’ dej, Lena?» Han glömde alldeles bort sina egna sorger — hon såg ju så bedröfligt eländig ut, hon, som alltid var så hurtig och glad.

»Joo, ser du, jag har int’ fått en blund i ögonen i natt utan bara sett dej för mej. Du[50] såg så från dej ut, när du sprang i kvälls, att jag bara tänkt på, om du gjort dej nå’ ondt, och så fick jag int’ nån ro, utan måst’ opp hit. Och så tänkte jag» — hon gjorde ett uppehåll — »joo, se — jag tänkte — att, då jag aldrig fick svara dej, hur jag hade’ne — för Petter, som kom och ställde te’ otyg, så skull’ jag också göra det nu, om jag fann dej i lifve’.»

Erik visste ej om han drömde, och försigtigt — som rädd att hon skulle försvinna — tog han hennes händer i sina. Nej, nu ryckte hon sig inte lös, och lite rödare om kinderna fortsatte hon. — »Det ä’ nog bäst, att du komm’ ner te’ oss på Sörgården — om du ä’ så te’ sinnes som i går. Vi träng’ allt te’ karlhjälp ibland.»

Men nu hade Erik fått så pass sans igen, att han började förstå. Det var ingen dröm! Lena var det, som stod där framför honom och som hade sagt honom allt detta, medan han satt här med hennes händer i sina. Och i stormande fröjd lyfte han henne upp på sin arm, och så dansade han som en galning rundt om stugugolfvet.

Det var den dansen han tänkt på så mången gång — fastän aldrig hade han väl ändå tänkt, att det skulle bli’ till något.

»Ser du, Lena» — sade han — »när lyckan komm’ så här oförväntandes, tar’a nästan på förstånde’!»

Men det var för många år sedan. Nu för tiden går det inte således till på Västerbottensbygden. Näcken finnes ej heller längre i älfvarne här, och funnes han, vore det nog ingen som lyssnade till hans strängaspel — och ingen som förstode det heller.

Tok-Johanna.

Det var — att döma efter det yttre — en stor bondby. Gårdarne, rödmålade och väl hållna, lågo strödda utefter sluttningen. En del högt uppe vid bärgsfoten, där de lågo tätt intill hvarandra likt en klunga frodiga rödklöfverblomster, men så allt färre och glesare ju längre ned på lägdan de kommit — som vore de rädda att där taga för mycken plats från åker och pärlandet.

Längst nere vid ån fanns ej en enda gård — endast äng och vajande sädesfält.

Däruppe bakom öfversta gården togo hemmansskogarne vid — mörka och kraftiga — och troligen äfven beteshagarne in emellan dem, ty pinglorna från boskapen hördes långt bortifrån och uppöfver åsen.

En och annan kossa, som trådde hem och brutit stängslet, skymtade framme i skogsbrynet och sträckte hufvudet fram öfver gärdesgården under längtansfullt råmande.

Bruset från forsen hördes aflägset och dämpadt — ibland så svagt att det gick i ett med suset från skogen. Härifrån syntes ån knappast mer än vid någon tvär krök långt borta. Det var lågvatten, och åbädden låg djupt just där bortöfver med höga och tvära stränder. —

Fönsterrutorna glimmade emot mig i solskenet som lika många vänligt blinkande ögon.

Jag valde ut en gård högst uppe på backen, med en väldig blommande rabarber utanför gafvelfönstret, och styrde vägen dit.

Ingen lefvande varelse syntes till mer än en tjudrad grå get, men ut ifrån stugan hördes en underlig, entonig sång, omväxlande med ett slags reciterande tal af samma röst eller en tung utdragen suck, som slutade i ett litet torrt skratt.

Jag stannade en stund i förstugan och lyssnade, och det blef mig med ens som om en skugga lagt sig öfver hela byn därute. De röda gårdarne sågo mörka ut, och alla de glimmande fönstren voro lika många svarta hål.

Min mening hade ju varit att gå in här[57] för att få stanna ett par dagar och hvila ut. — Ja, det gjorde jag också — när sången upphörde.

Mor själf satt i väfstolen. Hon såg upp, när jag öppnade dörren, och bad mig stiga fram och sitta ned. Sedan fortsatte hon lugnt sitt arbete.

I den öppna spiseln brann elden under kaffepannan, och där nedanför satt en liten sällsam varelse på en pall. Det var en gammal krokig gumma, klädd endast i lintyget och en kort, lappad stubb. Hon höll på med ullkardning och hade bredvid sig en korg full med luftiga, färdigkardade ulltyller.

Håret, som var snöhvitt och glänsande, hade hon uppsatt i två flätade snurror — en bakom hvardera örat — och med ett par konstiga mörka ögon sneglade hon som oftast bort mot det håll där jag satt.

Hon var mest lik en liten ofjädrad skatunge — men det var äfven någonting hos henne, som väckte intresse — något vilsekommet, hjälplöst — något där bakom.

Snart nog förstod jag, att hon ej var riktigt klok, att det var från henne den underliga sången kommit.

Men, när hon se’n efter en stund började[58] tala med husmodren om arbetet, lät hon fullt redig och såg klok ut också.

När moran reste på sig och gick ut för att hacka upp pärer till middagen, följde jag efter för att göra upp om husrum under ett par dagar. Jag fick då veta, att hon därinne hette tok-Johanna och gick på socken. Bönderna i två byar skulle hafva henne, föda och kläda henne under tre veckor hvardera, då hon fick hjälpa till med hvad som förekom. Hon var skicklig i en del kvinnfolksarbete och ville gärna ha’ något att syssla med.

Sedan många år tillbaka var hon klen till förståndet, men det kom öfver henne ryckvis, och då kunde hon vara nog så besvärlig att ha’, bråkig och högljudd som hon blef sådana gånger. Just under senaste dagarne hade hon haft ett sådant där tok-il, hade gråtit, skrattat och sjungit ömsevis och pratat bara det galet var.

»Men ho’ blef all’ töst, nål I steg inom döra.» — Moran nickade mot mig, där hon stod och gräfde i pärlandet.

»Ho’ plär sno alldeles om iblan’, nål hä’ komm’ någe oförväntanes, och komma sej på go’-ile, och då ä’na ackurat som e’ann människ’[59] långa tia’ — då bå’ talar och svarar’a vettigt. Men då jär’e ock som ondt för’na — för se, då minns’na bå’ likt ock olikt, och ho’ har nog haft som svårt i sina da’r. Håhå, ja, ja!» Moran rätade på sig från sin dubbelvikna ställning, och med pärämbaret i ena handen och förklädet fullt med pärris åt geten tassade hon barfota och snabb i vändningarne öfver gården.

Hon hade nu klädt på sig kofta och kjol och bar handduk och ett tvättfat med sig till brunnen, där hon började tvätta sig. Jag gick fram till henne och hälsade, som om jag inte sett henne förr. Hon hälsade tillbaks och sade med en blid, litet darrande röst — »En mått’ väl snygg’ sej nalta, då främmand’ komm’. Hä jär int’ ofta slikt komm’ på hänna oppåt.» —

Hon såg lite nyfiket på mig, medan hon gnodde och torkade sig i ansiktet, som tänkte hon: — hvad ä du för en?

Nu voro ögonen inte längre virriga och konstiga som nyss, då jag kom in i stugan. Men allra innerst i dem låg ett uttryck af sorg och kval, så gripande och tungt, att jag måste tänka: — stackars tok-Johanna! du har det[60] visst bättre, när tok-ilet kommer på och minnet sviker dig!

Dagarne, som följde, var hon fortfarande redig och klädde sig ordentligt och snyggt.

Jag såg, att hon gjorde sig all möda för att behaga främlingen. Hon förstod kanske instinktmässigt den varma medkänsla hon väckt.

Att Johanna i sina yngre och sin krafts dagar varit en ovanligt duglig kvinna märktes väl. Nu, då gårdens karlar voro ute i skogsarbete, hjälpte hon moran i alla sysslor och gjorde dem raskt och väl.

Men hon var tystlåten och allvarlig under arbetet, och aldrig hörde jag henne sjunga eller ens gnola nu.

Mor själf var inbunden och ordknapp, och jag kunde inte locka ur henne något mer om tok-Johanna, än det jag fått veta första dagen ute i pärlandet.

Hon tycktes betrakta mig med en viss misstro och kunde ej begripa, hvad jag hade att göra där hos dem eller hvad jag haft för mig ute i fjäll och vildmark.

Och Johanna själf ville jag ogärna fråga om något direkt — hon syntes så lugn och[61] belåten nu — utan hoppades jag, att den skulle komma af sig själf — historien. Hon ville gärna vara i mitt sällskap och tycktes hafva fattat en viss tillgifvenhet för »främmane’», som hon kallade mig.

Det var en dag, som jag användt till hvila på mjuk, svalkande mossa i skogen och njutande af doften från linnea och barr, af solskenet, som man bara anade därinne och af att inte tänka mer än myggorna, som surrade och stucko i värmen.

När jag mot aftonen gick ned till gården, hade mor redan gått till sommarföjset för att mjölka, och Johanna kom ut till mig med en stickstrumpa i handen.

Jag hade satt mig på gräsvallen bakom byggningen, och hon tog plats bredvid mig.

Hvad hon såg hoptorkad och fattig ut, där hon satt midt bland maskrosor och ängsvial!

Det var som om något tryckte henne, och jag såg tårar i ögonvrån, när hon sporde — »och te mornom jär’e, som I ska’ dra åsta’ igen?»

»Ja, men nog trifs Johanna här. Mor är ju snäll, och bra mat får hon ju också.»

»Ja, visst jär’e bra nog åt mej hänna» — stickorna gingo blixtrande fort — »men hä jär så olycklitt lång från ån — och si, ja’ vill te ån! Hänna hvarsken ser eller hör ja’na.»

Hon svarade inte strax, men stickorna stannade af och händerna sjönko ner i knäet. Och när jag såg det spända, ångestfulla uttrycket i hennes ansikte, ångrade jag att hafva gjort en fråga, som ju måste rifva upp alla minnen — fastän nog ville jag ändå bra gärna lära känna dem till slut.

»Om ja’ ä’ född ve’ ån? — Jaja men, å dänna ha’ ja lefva’ bå’ goddagar’ å dom onda — hm, om I visste hur ond’ dom va’!» — Hon såg på mig, och det ryckte omkring ögon och mun som vid börjande gråt — —

»Hä’ gäll’ visst int’ te’ streta mot. I ska nog ändå måtta höra’ne — hur ondt ja’ hatt’e. Hä’ jär rakt åf som tvang I mej te tala om mej själf, fast I aldrig säj’ så myttje som e’ ol’.»[63] Hon knäppte i hop händerna öfver knäet och vaggade fram och åter, stirrande åt det håll, hvarifrån forsen hördes som ett aflägset surr — den kvällen dock ovanligt tydligt.

»Hä’ jär länge se’n ja’ bodde denna ve’ forsen — många år — ja’ håll på glömm’ hur många. Stuga’ hade ja’ kvar ätter en Erik, gubben — ser I, han drunkna’ ve’ timmerflyttjen’, nål vi vare’ gift i tie år. — Jaja, hä’ va’e tungt slag! Men så hade jag flicka mi’ — I skulle sett’na, Eva, nål’a stog på gången! Hon va’ inte mer lik dom andra bonnjäntan’ än e häggblomma ä’ lik e kattfot. — Jaa, hä’ va’ visst e stor synn’, men ja’ kunne int’ annat än tyttje’, att a Eva för jämnan va’ liksom bättre än de andran’ å hä fast ho va’ fattig — —

Vi hade stuga’ förstås å e ko, men för resten fick vi arbeta från morran te’ kvälls me väfninga å slikt — för te’ dra’ oss fram. Ja, hä’ förstås, ja’ bota ju kräka den tia’ å smorde för rise’ — I vet me’ örter å sån’t. — Å nål så jänta hade läst sej fram å hä’ sku’ bli’ te’ skicka’na ut i tjänst, så var’e som om hä’ int kunne gå för sej. Ja’ halte å halte, å jänta va’ blyg å stante lik’ gärna hemm’, då ja’ ville’ne. [64]Ho va’ väl e styttje opp i sjuttente åre’ då ...

I sku’ sett’na å hört’na, nål ho satt i väfstol’n å sjöng! Ja kunne stå ve’ spisen iblan’ å fumla i onödan me’ eldtänne’ bara ideligen för te’ glä’ mej åt’na där’a satt.» Den lilla fattiga stackaren växte, där hon satt bredvid mig och talte om sitt barn — hon var inte arm och tokig i det ögonblicket. »Ja’ ha’ aldrin sett så myttje solsken i ögona på nån’ människ’ som på den flicka’, å mjuk å fin i skinne’ var’a som tocken här ängsull, å hä va’ håre’ hennes me’, fast hä va’ tungt och stort. Å så sku’ I hört sångrösten hennes! Ja, ho va’ märkvärdig te’ sjung’, å aldrin hade’na lärt åf nå’n ann’ än fåglan’. — Var’a glad så sjöng’ na, å hade någe gått’ na emot så sjöng’ na ändå, men då var’e som me’ en ann’ ton. Å hva’ ho va’ gullgo’ me mor sin! — — —

Hos oss bonnfolk jär’e int’ bruklitt te’ slicka å smeka, men i de’ också va’ Eva, eljest än andran. Iblan’ kunne’ na komma faranes så ja’ vardt hufvurvill’ — å slå arman’ om mej å säga — att ho’ va’ så hjärtegla’, å att mor va’ de’ bästa ho visste — — —»

»Hm, hä jär unnerlitt, hva’ ja’ ser’na[65] lefvanes för mej, nål ja’ sitt’ så hänna å blunner — men I blir visst trött te’ höra?»

»Ja, men hä blir svårare nu te’ minnes ... — Jo, ser I, samma vår som Eva fyllde sitt adertonde år, komm’e e lass me’ tattare te’ byn. Dom bruk’ nog dra’ genom byan’ iblan’, trollpacke’ dänna, å stann’ nån vecka me’, men de’ hänna följe’ slog sej som te’ kvarters i våran by å gjorde påhälsning lite hvarstans i grannbyan. En åf dom va’ en ung, grann en karl, svart-Jossi, som dom kallte’n. Å han va’ en tocken’ dänn’ en, som kunne förgöra hvart endaste kvinnfolk han ville rå på. Att’ en ville åt mi jänta jär int’ te’ undra på, så som ho va’ — å ja’ såg nog, att’en allt oftare tog vägen öfver gärdan, som låg åt me oss, och att ögan’ va’ som bloss i hufve’ på’n, nål han fick dom på Eva. — Men så gjole’ högmode mej blind. Ja ville int’ och kunne’ int’ se annat än att Eva va’ bättre än de andran, å att där dom stupa’ sku’ ho stå, fast ho bara va’ e fattig backstugujänta. Å så såg ja’ då förstås, att den sommarn’ var’a bara vackrare å gladare å sjöng mer än nånsin’. — Gud hjälpe mej usla människ’ — ja’ kunne ha’ hjälpt’na å varna’[66] na, hade ja’ int’ vare bunnen i högmode! Aldrin i lifve’ glömm’ ja’ den da’n — hä va’ e vecka före Michaelsmess, å ja’ kom hem från päropptagninga hos Karl Israels. — Ja’ hade nytt te’ berätta å va’ kvick på föttran. — Eva höll på ta’ ner väfven — men ja’ hörde’na int’ sjung som vanligt — å så fort ja’ kom’ mej inom döra, förtalde ja’ då nyheten om Svart-Jossi’s sista bedrift.

Han hade ställt Stor-Anders Mathilda så, att ho va’ me’ barn, och nu hade gubben svure’ på att lysninga sku’ tas ut’ å dom sku’ vigas — se’n fick tattarpojken löpa utan mer vinst på hä’ än farsnamne’. — —

Å herre Gud, herre Gud! Hä’ va’ int’ förr sagdt, så släppte flicka de’ ho hade i händran’, och me’ ett skrik så svårt att hä’ skar genom märg och ben kasta ’na sej om halsen på mej. Ho skrek bara i ett i ett — mor, mor, mor — hjälp mej, mor! — Då var’e hä blef slut på mitt högmod. Oj oj, ja’ stackars usla kryp! — — —

Fram på hösta’ blef’e då bå lysning å vigsel för Stor-Anders Mathilda å tattarvrake; å hur ho väsnas å ba’, fick svartolyckan dänna bli’ kvar å lär’ sej te’ bonne. — Hä va’ e fett styttje för e så’n — å va’ nog hä, som han räknat ut me’ trolltyga sina. — Men hos oss[67] blef’e värre å värre, å slut var’e me’ sång å solsken, å barne’ mitt vissna bort som e afskure’ blomster. Hä va’ int’ bara skammen — utan ho va så olycklitt dann i karl’n, så hä va ändå värre te bära. — Ja, hä gick då som hä skulle — hovaligen så’n vinter hä va’ — å på vårsia fick då Evastackarn e pojk’. Oherrans sakta gick e för’na te’ få kraftan igen, å lik sej blef’na aldrin ätteråt. Ho va så stillfärdig å tyst nu — int så myttje som e vaggvisa gnola’ na engång. Å pojkkräke var’e som konstitt me’. Svart va’ han me’, men int’ ögan’ — dom va’ Evas, och goa va’ dom me’ — och iblan’ kunne’na vara så dann me’ n, men så var e tider, som ho int’ ville se åt’en en gång. Å aldrin talte ’na godt me’ mej mera — å om de ho hade i tankan’. — Jaja — ja’ syndiga stackare hade stor del i elände’ å va’ int’ bätter värd — och aldrin for’a mej om halsen mer heller! — — —»

Stackars Johanna! Tårarne runno i tunga droppar utför de skrynkliga kinderna och ned på tröjan, där de gjorde stora mörka fläckar. —

»Håja! Herren sparde mej int’ den gången — hä blef aldrin nog — — ja, hva’ var’e ja sa’?» — — —

Det virriga i blicken syntes där åter, men[68] försvann igen, och hon fortsatte: »Ja visst ja — så ska’ I veta, att han fanns dänna i byn nu — Svart-Jossi — å sku’ bli folk. Eva hade int’ sett’en — som väl va’ — men e dag unner slottanna mötte hon’en, nål’a gick hem från gärdan. Han hade visst tala’ te’na å konstra me’na, för nål’a kom hem, var’a som vettskrämd å grät å jämra sej så eländitt, att ja’ mått’ gå ut för te’ int’ börja likadant ja me’. Se’n på aftan följdes vi åt te’ ån för te vri’ opp nån’ tvätt, å pojken hade’na tage me’ å lagt te’ sofva i gräse’ på åbacken. Dänna som vi höll te’, var’e som agga eller bakvatten innanför e stenarm, som va’ oppbyggd där för timrets del, men utanför den fräste’ne å gick hvitt, å länger ner va’ forsen. Och Jesses, hvilken dag!»

Hon kastade förklädet öfver hufvudet, och hela den lilla krokiga gestalten skakade och darrade som i frossa.

»Hvilken olycksdag! — Jo, ser’ I, vi hade nästan vride’ slut, å Eva hade gått opp i backen te pojken. — Så fick ja höra’na sucka så okristlitt tungt — å nål ja’ vände mej om, stog’na alldeles bakom mej me’ barne’ på armen.»

»Ja’ kunne då int’ säga annat än ja te’[69] hä. Då såg’ na på pojken riktigt noga å såg som så konstitt på’n — å så sa’na — »I måst’ förlåt’ mej mor — men ja’ vill int’ att’ en ska’ bli’ lik far sin. Han får int’ göra nån så olyckli’, som ja ha’ vare’ — ja’ ä så olyckli, att ja kan int länger — — —

Å innan ja’ hann’ så myttje som sträck’ ut hanna eller röra på mej, var’a ute på stenarmen — me’ pojken tätt te’ bröste — å därifrån ut i ån — å så utför forsen — — —

Mej fann dom liggande som dö’ se’n — där ve’ ån — jaa, ja’ veit int’ — ja va’ kanske dö’.»

Nu var det där igen — vanvettet i blicken — tokilet — och nu på allvar. Hon böjde sig mot mej och hviskade — »dom sej att ja’ ha’ hugge’ tattarpojken i ryggen me’ e lie, så han stupa — han me’ — men dom säj så myttje — — — —»

Nu grep hon mej hårdt om armen och pekade rakt fram öfver gräsvallen, medan ögonen stirrade dödt —

»Se — dänna komm’a — å pojken har’a på armen. — Hovaligen, hva’ vattene’ rinn’ om dom! — Tyst, så ho int’ ser oss! — Mor hennes väntar me’ torrt — låt’na få gå in i stuga’ å värm sej nalta — —»

Hon tog upp stickstrumpan och rullade ihop den hårdt. Sedan lindade hon förklädet omkring den och lade byltet på armen, som vore det ett barn — och så vyssade hon det fram och åter och började sjunga — först sakta, sedan högt och skärande:

hahaha, jär ä’ du, Karl Israels mor — jär du hänna nu igen? Ja’ ha’ ju flerfaldiga gånger sagt, att kläna’ dina jär så full åf jord, att ja’ mått’ ha’ dom i luten en gång te, — En vänt’ int’ för läng’, nål en vänt’ på nå’ godt — hihihi.»

En begrafning.

Det var på dagen en vecka sedan Erik Jons Olle slutade sin glädjefattiga tillvaro, och nu hade han legat sex dagar i likkällaren under bårhuset, däruppe på den kala, sandiga kyrkogården.

Olles lif kunde nog — trots sjukdom och plågor — hafva varit gladare än det i verkligheten varit. Fadern, Erik Jons, var kyrkovärd och en af de rikaste bönderna i byn.

Själf hade Olle i morsarf fått — förutom lungsot och skrofler — flere tusen kronor och kunde nog vänta sig lika mycket i farsarf, då nya Erik Jons’mor inga barn fick — hon var vissen och torr som fjolhässjadt potatisris — och han bara hade en äldre bror att dela med.

Men om Olle också ej hann med denna andra utdelning, hade han dock vid sitt inträde i världen fått någonting annat i arf efter far[74] sin, och det var dennes ömma kärlek till gods och guld och hans ängsliga rädsla, för att den minsta lilla slant skulle rulla ifrån honom och till någon annan. Och det var nu denna ömhet och oro, som gjorde Olles lif så fullt af bekymmer.

Fick han inte så ondt af att Karl Pers’ Kalle tjänte sig tre kronor om dagen vid järnvägsbygget, att han gick med agg både till Kalle och den ingeniör, han var i arbete hos! Och det fastän han själf — stackarn’ — knappast orkade spada ut ett lass grus på landsvägen. Då nämndemans Anna gifte sig utbys, blef det ätter värre för honom.

Hon var det rikaste giftet i byn och borde väl — om någon rättvisa funnits till — blifvit åtminstone svägerska till Olle.

Ibland hade han nog tänkt på henne för egen del med — men, när han så kom att titta sig i dragkistspegeln och där såg ett magert ansikte, vanställdt af blåröda skroflerknölar och ett djupt ärr, som stramade och drog ned hufvudet mot ena axeln, då suckade Olle och tyckte, att det just ej passade ihop med Annas hvita skinn.

Det kändes i alla fall som en stickande torrvärk i bröstet, hvar gång han sedan hade[75] tänkt på nämndemans präktiga gård och alla de sedlar, han hade inne på banken. När så till slut hela härligheten kom en annans hus till godo, var det nästan som om Olle blifvit smått ifrån sig för en tid.

Nu var emellertid Olle fri sina bekymmer, och hans usla kropp tog sig så god en hvila, att om också järnvägsingeniören kommit ned till honom i likkällarn och bjudit fem kronor i dagspänning — och lätt arbete till — hade han inte rört så mycket som ett finger engång. Nej, inte ens om nämndemans Anna kommit fri och ledig och bjudit honom gods och sedlar och sig själf på köpet.

Hos kyrkovärdens hade det i stället varit oro och bråk. Att Olle inte skulle bli’ långlifvad, det visste man nog, och inte sörjdes det stort öfver det heller.

En Anders, brodern, hade långa tiden — innan han somnade om kvällarne — legat och räknat på fingrarne, huru mycket hans och Olles morsarf blef tillsammans — och så med alla årsräntorna till. Och det första han smygtittade efter, när han vaknade, var om Olle sken som en lefvande, där han låg.

Men så kom en annan omständighet till, som inte kunde undvikas, och det var, att det[76] måste hållas graföl, och det ett hederligt också, när det var efter kyrkvärdens son.

Erik Jons mor tänkte för sig själf — att då hon nu var kvitt de lea åbäket, så skull’na då för en gång int’ sätt’ sej på tvära.

En otur var det att storbyggningen hyrdes ut till rallarefolk, och själfva bodde de i bryggstugan, så att något graföl hemma kunde det inte bli’ af. Och gud vete, huru det gått med alltsammans — hvad kalaset beträffar — om inte Olles moster, som hade en rymlig gård och för resten var bygdens kalaslagerska, hade föreslagit dem att hålla till där.

Fastän Erik Jons nogsamt både kände och såg i andanom, huru långa rader af blanka slantar rullade ifrån honom uppför backen till moster Kristina och in i hennes dragkista — utom alla de, som vid det tillfället rullade åt andra håll — måste han nu för skams skull låta olyckan ske denna enda gång utan att blinka. Men nog tyckte han ändå — att en Olle hatt’ bätter vett, om’en gjort allvar åf hädanfäla’, när’n höll på me’n en gång strax’en var kommen hit te’ världa. Hä va’ int’ så laggrant me’ rustningen för en tocken, som när hä sku’ bär te’ me en fullgo’ karl.

I fyra dagar hade där slaktats, bakats,[77] bryggts och kokats hos moster Kristina — det var ju bjudet sextioåtta personer, utom hemfolket.

Hon var kanske den enda, som kände någon saknad efter Olle — och hade nog alltid tyckt det vara synd om honom — men nu hade hon inte stor tid att tänka på det, där hon for fram och tillbaka som en skottspole.

I salen stod slagbordet dukadt för kaffedrickningen, och moster Kristina hade just satt ifrån sig två stora brickor med högar af anisbröd, smörbakelse och saffransbröd i tjocka skifvor, när ladugårds’Lotta stack hufvudet inom dörren med bud, att bärarne, som skulle efter liket, hade kommit.

Nu var det att bjuda dem på kaffe i lillkammaren, och se’n fick då både död och lefvande komma — granriset var strödt och ingenting glömdt. Jo kors, lådan, som kistan skulle ställas på, var ju kvar i vedboden, sedan den svartströks i kvälls; och nu blef det ett hastverk för kyrkvärden att dra’ fram den och ställa den på sin plats midt på gården.

Det hade väl gått om en kvart, när de syntes med kistan uppe vid kyrkogårdshörnet,[78] och länge stod det inte på, förrän de voro framme vid grinden.

Där satte de ned henne ett slag och torkade svetten ur pannan med bärlakanssnibbarne.

Tvi! så spottades i åtta par brunbarkade näfvar, och så bar det åstad uppför gården öfver finhackadt granris — här och där uppblandadt med gulnade löf — där kistan ställdes upp på den svartmålade lådan.

Locket, som pryddes af en storbladig papperskrans af hvita blommor i grönt, lyftes ifrån och ställdes upp emot bryggstuguväggen, och där låg nu Olle färdig till likskiningen.

Inte hade han just vunnit på att ligga sex dagar i likkällarn — han gick nästan lite i grönt, han med — men en geraniumskvist, som moster stuckit i handen på honom, sedan hon svept färdigt, hade hållit sig frisk och vacker där nere i fukten.

För resten var han branog stygg att se på, och det tyckte allt mesta delen af siarne och grafölsgästerna, som nu kommit, den ena gruppen efter den andra, och i långsam högtidlighet stannade framför kistan.

Svepningen skulle man då i alla fall syna, och ingen kunde säga annat än att den var riktigt laggrannt tillställd.

En gumma, som hade trängt sig fram och nöp i spetsen, som gick rundt om kistkanten, gaf sig också till att låta illa, för att slikt skulle ner i jorden.

»Men jästanesligen» — hördes en röst — »när hä var så ulusteli’ mä e’ määnsk’ bara ätter e’ veeck’ — hvars gär dom mä’n opp i fjällbyan, när dom hvarsken på vår eller höstsian’ kom sej fram te’ köörk’ och präst?»

»Hä kan je sääg» — upplyste en ann’ — »för si je haad e’ faster som bood nolom Arvidsjaur, å ho la’ sej te’ å dö på höstasia, når hä int’ gall te’ ta’ sej öfver myran och träska — och si, då tog kärn’ henses och salta på’na — ja, unner’na me’ förrexten, så når dom sku’ jolföra’na mot jula, sken’na ackurat, som om’a nyyss släppt vääjre’» —

»Pastorns!» hördes nu i högljudd hviskning från dem, som höllo till längre ned på gården. Och sedan moster Kristina nigande välkomnat prästgårdsherrskapet, bjöd hon alla stiga in och ta’ för sej af kaffet, innan det bar af till grafven.

Där inne i salen blef det på en gång både trångt och varmt. Pastorns hade slagit sig ned i långsoffan, där hedersplatsen delades af kyrkvärdens.

Sedan gästerna varit framme och helsat och[80] sagt »tack och har äran te’ sorgas beklagelse!» hördes åter moster Kristinas bjudande stämma. Och snart var kaffedrickningen i full gång med påtår — och kask åt karlarne — och stora högar med anisbröd, smörbakelser och saffransskifvor, som, när gummorna inte orkade mer, vandrade ner i deras förningskorgar och handdukar. En och annan gubbe kom nog också med lite, som inte gått ner, och bad a’ mor ta’ reda på’ne.

Kyrkvärden suckade, där han satt i soffhörnet, försjunken i betraktelser — om det var öfver sonen, som låg därute i kistan, eller allt bakverket som gick åt till förningen, det vete Gud allena.

Pastorn hviskade nu något till klockaren, hvilken skyndade ut på bron och — hviftande med en hvit duk — gaf tecken åt ringaren att börja med klockorna.

— Bing — bång tonade det i enstaka, dröjande slag, tills de kommo rigtigt i takten, och nu kom det förra allvarsamt beklagande uttrycket tillbaka i alla ansikten — det hade så småningom försvunnit under kaffedrickningen.

Ute på gården samlades de sörjande för sista gången omkring Olle. Kyrkvärden stod[81] med hatten för ögonen och kyrkvärdsmor bredvid, och hon snöt sig och torkade ögonen ömsevis, tills hon blef alldeles rödögd — nästippen var mest alltid som röd af sig.

Hvad nu gubben tänkte på var ej så godt att säga, men sorgen kunde skäligen inte vara så stor, då sonen — som sagt — i alla dagar varit för usel att kunna göra rätt för sig på något vis. Och i medecin och doktorering hade han kostat modiga pängar.

Det kändes nog helst, som om han vore i färd med att stoppa ned en ärgig slant i jorden för att aldrig mer taga upp den — och det kunde nog på sitt sätt kännas svårt.

Moster Kristina grät en värs, men stannade tvärt af vid det att ögonen föllo på Olles ansikte — »hoaligen, hva pojkkräke skin oharrans lej, där’en ligg!»

Nu kommo bärarne med locket, och snart var Olle för alltid afstängd från Guds vackra solsken och denna världens goda och på väg till sitt sista hvilorum.

Liktåget ordnade sig led efter led med pastorn, klockarn och den dödes anförvanter närmast kistan. Vägen upp till kyrkogården var ej lång, och fastän det var på höstsidan sken solen riktigt varmt. Det gjorde nästan[82] ondt i ögonen, när man tittade ut öfver älfven, som bred och lugn flöt där nedanför och gnistrade så vackert i solskenet.

Framme vid graföppningen ställdes kistan ned för att få sina skoflar mull, och sedan prästen läst bönerna och välsignelsen och klockaren tagit upp begrafningspsalmen, sänktes den ned under tystnad.

En vindil rörde upp en hop affallna gulröda löf, som under hvirflande dans föllo ned öfver kistlock och begrafningskrans. Några blommor bestods ju ej, så Olle fick vara nöjd med det som blef.

Stönande suckar från en och annan var det enda ljud, som afbröt stillheten, tills prästen vände sig om, tog kappan på armen, och, efter att hafva sagt kyrkvärdens några tröstande ord, beredde sig att med de öfriga återvända till grafölsgården.

Allt efter som vägstycket blef längre mellan grafplats och grafölsgäster, blefvo dessa också mindre högtidliga, och när de i spridda grupper gingo uppöfver gårdsplanen igen, hade just ingen kunnat gissa, hvarifrån de kommo, om ej prästen varit med, klädd i kappa och krage — och så gingo de ju fram öfver finhackadt granris.

»Oill i tro’ne eller int’, men ja’ kaveer för, att en Anners får tre tusen och syv hondra blaankt nu, å hä jär nästan som hä syns på’n — för int’ hav då sorga blåst opp’ en slikt ändå.» — Det var Karl Pers Kalle, som temligen högt sade ut sin tanke till en fem, sex andra pojkar, som i en klunga veko in genom gårdsgrinden.

»Jaa då, men nu vaar’ä nog lääng, tills våran Märta får ut årslöna ätter de hänne kalase — ho hav int’ fått fjolårskängskorna än» — hördes från en liten skarpögd gumma. Hon tystnade tvärt, när moster Kristina i detsamma — röd och varm — kom ut från salen och till alla utevarandes glädje förkunnade, att köttbullan’ va’ på bole å pastorns hade redan börja’ — å varsågo’!

Gubbar och gummor trängdes om hvarann’, och det ena fatet efter det andra bars in fullt och togs ut tomt. Det var köttbullar med bruna bönor — och pepparrotkött med potatis — och blodpalt med mjölksås — och lika tyst var det nästan som där ute på kyrkogården. — Maten är då också någonting, som det kan löna sig att tiga för.

En gammal förgångskarl, som nog inte var så van att handskas med knif och gaffel, kröp in i en vrå och tog till med fingrarne för att[84] inte förolyckas med köttbullarne. Gubbstackarn ville nog ändå, att det skulle vara ordning med det och slickade tallriken så ren — att inte var det mycket att diska efter honom.

Så kom soppan in. Det fanns både köttsoppa och saftsoppa med risgryn och sirup i, och var det ändå någon som tyckte det var lite af supanmaten, så stod där fem stora tillbringare med mjölk och hembryggdt dricka på dragkistan i lillkammaren, och de fylldes så fort de blefvo tomma.

Tumtjocka sirupslimpskifvor lågo uppskurna i stora högar, och de, som tyckte det vara nog ändå, stoppade ned dem till den andra förningen.

Efterrätten, som moster Kristina gjort sig särskild möda med, bars nu in. Det var saftkräm med grädde och smörtårtor, och af den rätten var det nog många, som togo sina tre tallriksfyllor — och slickade af skeden likafullt.

Erik Jons miste nästan aptiten själf af allt detta ätande, och han började nästan ångra sin spendersamhet. Det kändes rent af, som om de bitit stora stycken ur hans eget kött. Inte kunde på det här viset någon eftermat bli heller — och se det hade han då räknat på —[85] att togs det till regelt, så skulle, ne bli’ mängda’ kvar också.

Pastorn reste sig nu — tackade Gud och kyrkvärden för en god välfägnad och bad sedan, att värdfolket samt och synnerligen inte skulle misstycka hans och pastorskans hastiga uppbrott: de hade en son, som dagen därpå skulle till stadsskolan och som därför måste rustas i ordning.

»Hilijo, nu jär ä som lustigheta ska’ te’ å begynn’» — hördes en röst i förstugan, och en pojktok, som visst snokat rätt på brännvinsflaskan, körde klacken i väggen, så att pappen sprack.

»Håll trutamente, din vettvilling!» — och den glade fick en knuff i ryggen, så att han for som en kornsäck rakt in genom köksdörren, och därinne stannade han med ena armen i renvattenämbaret och den andra om benen på ladugårds’Lotta, som blef så hufvudvill, att hon satte både sig sjelf och paltfatet, hon åt ur, direkt i golfvet.

Moster Kristina måste nästan skratta åt eländet men lofvade pojken — att höll’en sej int’ i skinne’ och där’n sku’ var, så blef det då int’ nån traktering mer, hva’ honom angick.

Hon hade just ingen tid att bråka vidare[86] med honom, ty nu — sedan bordet var afdukadt — skulle kaffet fram igen.

Erik Jons mor kom sig till att oförmärkt hviska åt henne en påminnelse om saffranskringlorna, som hon var i färd med att lägga upp. Det va’ allt säkrast att räkna dem, för si blef de godt om dem, va’ de nog somliga, som nappade åt sej två.

Inne i salen började nu munlädret mjukas upp på lite hvar, och när moster Kristina slog i kaffet och bjöd omkring de stora kringlorna — som höra till hvarje hederlig begrafning — fanns där då intet spår kvar af någon slags sorgmodighet.

Erik Jons handterade nu brännvinsflaskan själf och fyllde på kopparne så det rann öfver. En ordentlig kask kunde han väl bestå, tänkte han, när han i alla fall gifvit sig i leken, och så var det någonting, som han själf inte ville försaka, där det kunde fås.

Flaskan blef påfylld och tömd igen, och Erik Jons visste snart inte, om det var hans brännvin eller någon annans, som strök med.

»De hänne jär allt bätter slag de än kolijoxen, dom hav på boa» — skränade en, som med[87] långa krängningar och hopp försökte svänga rundt gården på ett ben — »hurra för bränndevine å för en Olle!» —

»Å nu ska’ vi få fram e’ lockspel å dra’ på, så få vi nog fram kvinfolke me’ de’ saam» — föreslog en annan.

Och snart var det så lifvadt och lustigt där ute på gårdsplanen, som det anständigtvis kunde vara på graföl, och fastän de höllo i tills det mörknade, hann det aldrig bli’ hvarken slagsmål eller annat otyg. Och det kanske tack vare Erik Jons försigtighet med varorna.

Ingenting som gick att dricka fanns då kvar, när de gingo hem hvar till sitt — och ändå var det bara två, som blefvo liggande efter i logeporten.

Hade det funnits mer att tillgå, hade det nog druckits ur det med — men så hade väl logeporten varit full i stället.

Vid forsen.

Har du varit där — vid Fällforsen? — Jaså, inte. — Axla då din matsäckskont och tag vandringsstafven i hand!

Kanske du bor så långt därifrån, att vägen blir dig lång? Men vet då, att när du är framme, skall du känna tacksamhet för tröttheten — tacksamhet för hvila i sådan härlighet!

Bara det att — sedan man gått genom ändlös, mager barrskog, där renmossa och laf inte ens ger lingonriset lof att växa — bara det, att då helt plötsligt stå midt i den grönaste yppighet — är ju vidunderligt!

Det är ju länge sedan jag var där första gången, men sent går det ur minnet.

Mellan mariga barrträn, där grå mossa växer utefter grenarne och hvarje susning är en vefylld suck efter näring, där trifves tungsinthet och[92] ångest. I sådan skog sjunga ej fåglarne, och den heter: den grå skogen, fattigdomens skog.

Man går där i skräck — ensamheten och tystnaden är ej att lida längre. Då ljusnar det med ens omkring en, och bruset af vatten höres helt nära.

Vägen börjar slutta brant, och djupt, nästan lodrätt där nedanför, flyter älfven i hvirflar och aggor.

Den går fram mellan höga, skogsklädda stränder, där klungor af ljuslöfvade björkar glänsa mot den mörka barrgrönskan liksom unga skogsjungfrur i skira slöjor.

Bärgskammar med mjuka, buktande linjer och bärgskammar, som djärft bryta sig i underliga former, synas där bakom och förtona sig långt, långt bortöfver i violett töcken, violett med rosa öfver och så blågrönt där ofvan.

Och midt framför — där vägen slutar — ligger en grå bondgård alldeles ute vid åbackskanten. Uppför den brant stupande åbacken klättra höga, hvitstammiga björkar med riktigt sydländsk växtkraft, och högst uppe stå de som på vakt framför den gamla bondgården. — De vilja rädda den ifrån att åka ut i strömmen där nedanför.

Då solen silar sig ner mellan löfven, breder sig ett grönt skimmer öfver väggar och fönster, så att man inte märker, huru riktigt grått det i verkligheten är.

Tätt intill gården sluta sig ängar och kornfält i saftig grönska och omramas af högväxt skog, som gå i ett med bärgåsen. Det är en kraftig djupgrön skog, som växt sig stark under ansträngningen att hinna uppför branterna.

Man hör blott det entoniga dånet från fallet, hvaraf endast röken synes — och då och då pinglan af skällkon borta i beteshagen.

På stugutrappan sitter en flicka — hon är kanske fjorton år. Hon är blek med mörkt, tofvigt hår, som hänger oredigt och kastar en djup skugga öfver ögonen. Och hvilka ögon! Skiftande i ljust och mörkt som skogen omkring henne! Hon måste vara sådan — dottern af fors och skog.

— Lyssnar du till bruset från älfvattnet? Hör du sagor och sånger, som ingen ann’ får höra? — — —

Där inne i ett stort rum står mor själf —[94] med pipsnugga i munnen — just i färd med att lyfta af pärgrytan.

Det är en mörkhyad, medelålders kvinna med vackra, kraftigt skurna drag. Flickan på trappan ärfver inte sin skönhet blott af fors och skog.

Familjen, som är stor — nio personer — sitter just till bords, där hela servisen består af träskedar.

Alla äro de mörklagda, utom gubben, som — gammal och grå — mer liknar det vanliga allmogefolket där i trakten.

Maten är enkel — som alltid hos allmogen i öfre Norrland — bröd med en smörklick och ett tvättfat med välling och så pärer. Sedan måltiden är slut, knäppas händerna till tack, träskedarne slickas väl af och stoppas ned i bordslådan, och hvar och en går till sitt.

Mor är nog så språksam och kan tala om litet af hvarje om deras lif och arbete. — Där på Näset — så heter gården — ha’ de bott i många år, och de tycka nog själfva, att där ä’ fägert — och Fällforsen deras — ja den ä’ fägerst. Där har också gubben år efter år vågat hälsa och lif under flottningsarbetet. — De väldiga timmerbrötar, som hopa sig ofvanför fallet, ä’ minsann int’ så goa’ te’ tas’ me’!

Och vill en dit opp och se, finnes ingen bättre roddare än äldstpojken deras.

Han är också präktig — äldstpojken — spänstig och mörklockig. Med säkra årtag drifver han fram båten, och där han sitter med skjortan öppen i bröstet och slokhatten tillbakaskjuten på nacken, minner han om söderns gondolierer — sigenarblod smyger sig ofta in här uppåt. Man kan tro sig glida fram på lagunens vatten ... Men så kommer verkligheten med bedöfvande dån allt närmare och närmare, och älfven går strid och upprörd. Det är nog bäst att få stiga i land då! En lummig skogsstig, där fåglar bo och sjunga i träden, slingrar sig efter niporna och upp till fallet. Och där — ytterst på klipporna — är man omgifven af kokande, fräsande vattenmassor, som störta sig utför under bedöfvande dån och kasta omkring och öfver sig en slöja af finaste skumrök.

De höga, lodräta stränderna klädas äfven här af rikt schatterad skog. Här och där bryta sig vilda, svarta klippor fram i stup med klungor af saftiga ormbunkarne i remnorna.

Ofvanför fallet skummar och brottar sig älfven hvit, ända tills den ett stycke uppför gör en tvär krök.

Det är en stormande skara vreda, hvita[96] vågor, som här kasta sig öfver hvarandra och arbeta sig till raseri under kampen att först komma fram. Och när de så kasta sig utför branten i en enda väldig massa, skimrar och lyser det som smaragd mellan skummet.

Det kokar och sjuder, och brottvågorna kastas tillbaka mot klipporna under rytande hot. Och när stockarne följa med i den vilda dansen, slungas de ned mot undervattensklipporna, och ofta äro de afbrutna, när de åter dyka upp igen.

Men det är ej värdt att länge se dit ned i det dårande, dragande! — Svindeln står på lur, och ve den, som ej är den starkare! I selet där nedanför breder älfvattnet ut sig i maklig ro efter det djärfva språnget, och där hålla vildänderna till. De simma gärna upp emot forsen — och i solskenet lysa de hvita teckningarna på vingarne likt skummet, där de gunga upp och ned med vågorna.

Här faller lugnets ljuflighet öfver en, och kännes välgörande efter det vilda, fruktansvärda, men lockande sköna, som förut hållit en fången.

Åh, än en gång säger jag dig: axla din matsäckskont och tag vandringsstafven i hand!

En lapphistoria.

Nog kan det gå an att vara lapp och lefva i obygden den tid på året, när dagen räcker dygnet om.

Det är för ljust då både för varg och andra rentjufvar, och godt om bete är det också där uppe kring träsk och vattendrag.

Nere på hjortronmyren ligga ungarne och äta sig fyrkantiga, medan far och mor sitta utanför kåtan och rusta till redskapen. Emellanåt se de bort mot sluttningen, där renarne beta, om allt är som det skall, eller gå de in i kåtan ett slag och lätta på kaffepannan.

Det är vidunderligt vackert att se ut öfver markerna en sådan där sen sommarkväll, när det brinner i rödaste guld efter fjällryggarne, och locklåten ekar långt bortifrån. Fjällsluttningen, där renhjorden ligger och idisslar, lyser i aftonglöden lik en jättetufva med stora flockar[100] rödgråa kattfötter, och röken från kåtorna lägger sig som en blåviolett dimma öfver granskogen.

Men nu är det så, att den där välsignade goddagstiden är nog så kort. Ännu innan höstmörkret riktigt börjar breda ut sig öfver vildmarken, kan det hända, att drifvande snöstorm flere gånger svept in den i hvitmörker.

Får snön makten snart, så är också tiden inne för lapparne att börja flytta. Först drifva de omkring uppe i högfjällen så länge renmossan räcker där — och så längre och längre nedåt landet.

Det kunde väl vara en åtta veckor före jul, när de uppe i Willax’ kåta började ordna sig för flyttning österut.

En sådan där våldsam, förödande snöstorm hade just grasserat i fjällen, och dräng-Matto hade sedan tidigt på morgonen varit ute för att söka några bortkomna ungrenar.

Mot kvällen slog det till med kylan — branog stickande — och ett par af de spetsnosiga och spetsörade renhundarne sökte sig in genom kåtöppningen. Där inne var det varmt och godt, och de kröpo ihop i ring på renhuden, klippande med öronen, lyssnande utåt äfven i sömnen för att vara till reds, om något misstänkt skulle höras från renstängslet.

Soppkitteln hängde öfver elden, och ångan från kokande renköttspad blandade sig med röken från eldstaden.

De små skinnklädda gestalterna, som på korslagda ben sutto rundt om därinne, skönjdes endast otydligt.

Sanko och Kaira hade just kommit västfjälls ifrån för att göra upp följe under färden nedöfver ådalen, och de hade munnen full med händelser från sista ovädersdagarne.

De korta järnpiporna hade blifvit stoppade och hunnit slockna många gånger om, men nu voro de alldeles bortglömda och hängde kallnade och svarta i mungiporna.

Det gick kallt under pälsarne på dem allesammans, när Sanko förtalde, huru Anders Nilsa fått stå och se på, att ett fyrtiotal af renarne försvunno midt för ögonen på honom — som uppslukade af jorden. Det var under ett af de första och värsta snöilen, då luften stod tjock som en grå vägg. De hade mistat spåret och kommit sig ut med djuren åt ett stup.

En Guds lycka var det, att inte allesammans och han själf — och drängen med — gingo samma väg.

De vaggade fram och åter under stönande suckan, och Willax tänkte med ängslan på de präktiga ungrenar, som dräng-Matto var ute på skall efter.

Fastän tidigt på året hade vargen redan hörts af både här och där. Snöstorm och gråben göra oftast sällskap, och de arbeta bra tillsammans.

Ja, hade inte Sanko själf kanske haft att göra med en af dem, dagen innan han gaf sig af hemifrån? Och det alldeles invid kåtan. — Gumman hade hållit på med mjölkningen, och Sanko fångade in renkorna, då hundarne med ens började morra och resa borst. Det var i mörkningen, och de sågo ej genast hvad som var å färde, men så fingo de syn på ett par glimmande ögon och en luden, smygande kropp, som strök tätt utmed stängslet. Det var en djärf, uthungrad rackare, och han hade nog tänkt sätta tänderna i den första orädda kalf, som kommit inom räckhåll.

Men gumman var kvick i tankarne den gången, och skrek åt Sanko: fånga’n i tömmen du, innan han hinn’ vända på sej, så ska’ jag dänga’n.

Sanko kastade tömmen precis som om det varit nästa mjölkko i tur — fastän om halsen förstås — och drog åt, ju värre besten stretade. Och mor med skidstafven i hugg var inte sen att dänga. Hon hade dängt, så att hårtofsarne röko om vargpälsen, tills han låg där stendöd — både strypt och ihjälpiskad.

»Hihihi, du Sanko» — kom det som knipslugt från Kaira — »du skulle kanske tala om storhoppet, du gjorde på vägen hit — eller hva’? Hihihi!» — Och Kaira storskrattade och slog sig på knäna — skrattade så det kluckade i honom.

Sanko var känd som en svårt djärf skidlöpare, den där vågade sig fram, när många andra stodo och menade — och vände om igen.

Piporna stoppades på nytt och tändes, och under skinnpälsarne kändes det nu en sådan där behaglig rysning som alltid inför ett äfventyr, hvilket man vet har slutat väl.

— De hade löpt på skidorna väl halfvägs, när de nådde fram till tvärstupan rätt väster härifrån. Den hade väl ingen klok lapp gifvit[104] sig utför, om han inte haft en retad björn eller slikt i hälarne.

Stupan hade legat där så ombäddad med hvita, mjuka snömassor, att den inte var att stå emot — och så bar det af med Sanko.

Till en början hade det väl gått lämpligt nog, men så — på ett ställe, där snön låg lös och obärig, just innan satsen för hoppet skulle tagas — hade det burit ned framtill med skidorna, och Sanko ...

Kairas små sneda ögon voro ej att se — så flinade han, och så gaf han kamraten en knuff i sidan.

De hade glömt bort bedröfvelserna nu hvarenda en och voro riktigt uppiggade af Sankos färd — utom han själf förstås.

När det nu hade burit ned med skidorna, sågo de så väl, huru det sedan hade gått för sig — nästan som om de varit med själfva — eftersom skidlöparn satt där bland dem kry och oskadd.

Jo, Sanko hade lämnat skidorna efter sig och på egen hand tagit fart utför stupan.[105] Rundt, rundt, rundt hade han rullat som ett ludet nystan, och fort gick det, och ner hade han kommit — och det på fötterna.

Hahahaha! Skinnpälsarne skakade af skratt, och Sanko måste skratta med. Han var aldrig långarg.

En af hundarne reste nu på sig och morrade, och så bar det af ut med dem bägge två under högt skall.

Men in genom kåtöppningen kom en lapp, nästan som om han blifvit inkastad. Han var svettig och andfådd och kunde ej få fram ett ord i det första.

Det var dräng-Matto, och alla skockade sig omkring honom. De förstodo att något var å färde.

Willax behöfde inte höra det engång. Det var vargen förstås och renarne. Åhå!

Nu, sedan Matto fått en kosa smäldt snövatten i mun, kom målet tillbaks, och han berättade:

Upp mot långfjället, där nedre jökelisen tar vid, hade han funnit två af renarne,[106] och med dem hade han då vändt hemåt, men gjort en sväng västerut för att se om de andra voro till finnandes åt det hållet.

Han kunde väl haft så pass långt hem, att röken från kåtan synts, om det inte varit skumt, när han med ens blef varse något mörkt, som låg halft under snön nedanför en hälla. Först trodde han det var bakdelen af någon ren, som blifvit jagad och på hufvudet kommit sig utför branten och så blifvit där med knäckt nacke.

Men det var det inte. Utan, när han hade kommit närmare, fick han se, att det var en människa, som låg där — och hon var inte död heller — hon rörde på sig.

»Attje almisne! En människa, en lapp!» — De sågo förfärade på hvarandra, och Willax sprang upp. — »Hvem, ... hvad gjorde du med honom?»

Jo, det var en lapp, men Matto kände honom inte. Han var gammal och fattigt klädd och var visst af tiggarlapparne, som gå omkring nere i bygden.

— Han hade som sagdt rört på sig, när Matto gräfde fram honom ur snön, och, när han hade gnidit honom och bråkat länge för[107] att få mer lif i honom, hade han slagit upp ögonen.

Men i alla fall såg han ut som en död man — och vänstra handen hade han haft fast hopknuten innanför kolten. Den var inte att få opp — fingrarne voro nästan hopvuxna.

Men så hade han rest sig till hälften och fattat tag i Mattos arm och hade mumlat — mer för sig själf — med en brusten, hes röst — men så innerligt belåten — »kättja tuoko — porjas tuoddari! — Tat lä Inga — son vuoja — so pejis reinar!» — det är — »se där — på fjället! Det är Inga — hon kör — sin hvita ren!»

Matto hade släpat den döda kroppen med till kåtan, så att vargarne ej skulle ohelga den, och den låg nu där ute.

Det rörde på sig längst inne i kåtan. Det var mor Kajsa, den gamla skumögda lappkäringen — Willax’ svärmor.

Hon hade rest sig upp, och skrumpen och torr som ett affallet löf, krokig och stapplande makade hon sig fram mot kåtöppningen.

Med ett svartbrunt finger pekade hon på Matto — »tag du en lysesticka — och visa[108] på honom därute!» — Rösten gnällde och darrade.

— »Tat lä Inga — tat lä Inga?» — sad’ han. »Jaja — hade också handen i knut, — öppnade den aldrig — aldrig.»

Hon stod och såg rakt framför sig, och de små sura, halfblinda ögonen blinkade och runno. Hon var långt borta nu — hän i de dagar, då hon också löpte på skidor utför fjällbranten och var med i lappmarkens händelser.

— »Ja — och död såg han ut fastän lefvande. Vill nu se dig! Kom Matto!»

Den gamla stod lutad öfver liket och försökte i det flämtande skenet från stickorna få syn på anletsdragen.

Hon blef ifrig och handen kom i skälfning, när den gled ned öfver skuldran, nedefter vänstra armen och så till slut stannade på hans fast knutna hand.

Den var också underlig, hård och vriden som i kramp och mer liknande ett stycke vrilträ än en människolem.

Men lappkäringen syntes nöjd. Hon knäppte ihop sina händer öfver den och mumlade — »Guds vägar ä’ underliga vägar — sjaddes to situd! Gud vare så din själ nådig, tok-Paava!»

Ingen af karlarne kände till den omkomne. De bredde ett hårtäcke öfver honom, innan de följde efter mor Kajsa, som hade gått in i kåtan igen.

Hon satt längst därinne på sin renhud vaggade fram och tillbaka, mumlande halfhögt för sig själf och stirrade in i elden, så att ögonen blefvo ännu rödare och skummare.

Dottern — Willax’ hustru — hade lyft af soppkitteln och höll nu på att laga det svarta, doftande kaffet.

De hade blifvit stillsamma och högtidliga allesammans, sedan Matto kommit hem. En blir nog det, när döden är i närheten. Och stillfärdigt slefvade de också i sig soppan. Köttet och ostbitarne, som simmade omkring i renfettet, voro nästan som segtuggade den här gången, och det fastän de kokat goda tiden.

Bättre blef det, sedan det starka kaffet var drucket. Kaffe är någonting, som lapparna[110] förstå sig på — både att koka och dricka. Det är deras hjälp och tröst i alla väder.

»Ja nu, hör I mor — han därute» — Willax drog sugen på pipan — den ville inte tända. — »Joo, han därute — I känn’en visst?»

Kajsa satt som i ett dås, helt insvept i röken från sin korta pipsnugga. Hon hörde inte först, utan Willax fick säga om.

Den tjocka, rökiga luften inne i kåtan var den kvällen mättad med hemlighetsfullhet och aning om händelser, och hvarenda en där brann af nyfikenhet och begär att få höra.

— »Ja visst, ja, — han därute» — det gamla surögda pyret stoppade och tände pipan på nytt — »jaja, det ä’ en historia det med. — Känner honom nog — håhå ja — var en af Gud slagen — det var han!»

Hon satt tyst en stund och runkade på hufvudet, så att de grå hårtestarne åkte fram under lufvan och hängde ned öfver panna och kinder. Hon var lik en gammal krokig martall med grå hängmossa. Vinden far genom grenarne och hängmossan vajar fram och åter, fram och åter.

— Paava hette han, som nu låg därute — tok-Paava sedan många herrans år.

Han hade varit en rask och kvickfotad unglapp engång han med. Men så kom något, som gjorde slut på honom.

Det var en dag på eftervintern, mot tiden för lillmarknaden nere på kyrkplatsen. Paava hade kommit styrande på skidorna längs efter fjällsluttningen. Var på bröllopsfärd och var storglad. Brudgummen det var han själf, och henne, som han fäst — det var Nings Anders Inga — henne skulle han nu hemta och draga i följe med ned till kyrkplatsen.

Drängen hade han skickat före med smycken och en hvit ren som bröllopsgåfva.

Men så mötte Paava en på vägen — det var också en unglapp — som kom emot honom öfver snöfältet med hvinande fart.

De två hade just ingenting otaldt med hvarann’ — den andre hade en gång blifvit försmådd af Inga och det för Paavas skull — men den här gången var han språksam ändå.

Nila — så hette han — tyckte att Paava hade onödigt brådt med att komma fram. Han stötte ned skidstafven i snön och undrade, om[112] de inte kunde språkas vid ett slag — de komme nog ändå dit de skulle. Han, Nila, kom just från Nings Anders håll och kunde hälsa. Men visste Paava, hvad han hade hört där borta, skulle han kanske aldrig börjat resan sin. Paava blef otålig och ville fortsätta på skidorna. Han tyckte inte riktigt om mötet och anade ondt. Då hade den andre tagit ett fast grepp fram i pälskragen Paavas, för att han inte skulle komma undan ett enda ord af budskapet, och så förtalde han, hurusom Inga tagit sig annan vän och minst af allt tänkte på bröllop med honom. Och fortsatte han färden, skulle han mötas af spott och hån. Inte var det något att ta’ sig af minsann — jäntor fanns det godt om i lappmarken, både vackra och rika.

Men Paava hade ändå tagit sig så nära, att den andre visst aldrig tänkt sig slikt. Han höjde den skarpskodda skidstafven mot Nila, och det hade visst blifvit ett dråpslag, om ej denne varit vig och snabb nog och i rätta ögonblicket kastat om skidorna.

— »Vik hädan, satan!» — skrek Paava med ögonen i gnistor och kastade stafven som spjut efter honom. Det hade ej varit en vettig människas blick i de ögonen, och om munnen stod hvit fradga.

Nila fick brådt i sin tur nu och åkte undan för lifvet. Hade nog inte kunnat ana ett dylikt slut på mötet. Men när ondt sås, kommer ondt upp!

Hunnen ett stycke bortöfver hörde han som ett vrålande tjut, och när han saktade farten och vände sig om, hade Paava legat på snön, och han rullade och kastade sig som en dödskjuten varg. Sedan — efter en stund — satte han sig upp, men då hade han gråtit högt, stönat och vridit sig så illa, att Nila måste ge sig af igen. Det gick som kast af isvatten efter ryggen på honom, och han tordes inte se sig om längre.

Om vanvettet toge åt honom där borta en gång till, hade inte Nilas lif varit mycket värdt, ensam som han var med en galning i ödemarken, och en galning, som var snabbare på skidorna än de flesta.

Detta allt lär nu Nila tvungit sig förtälja många år efteråt, när han låg och drogs med döden. Han hade det svårt då, och någon ro fick han inte förrän det blef sagdt — det och mera till. Gud hjälpe hans fattiga själ! Men det budskapet, som han kommit med till Paava,[114] det hade han gifvit honom af hat och svartsjuka. Det var en svart lögn.

Inga hade väntat på Paava både den dagen och många dagar sedan. När han så aldrig kom, och hon sedan fick spörja, att han blifvit från vettet just under färden till henne, då tog hon det som en Guds straffdom öfver sig. Hon hade visst varit allt för glad i Paava.

Men Paava hade — sedan den svåraste stunden där uppe på fjället var öfverstånden — blifvit nog så lugn. Hade endast fått så brådt igen, men nu gällde det att komma nedöfver i stället. Bort från fjällmarken — ville aldrig dit upp igen — och nedåt bygden! Han hade förskräckelse för hvarje lapp han såg, och höll sig undan långa tider, när de kommo nedöfver med renhjordarne och slogo läger i den by, där han höll till.

Ingas ring hade han gömt i vänstra handen, och den öppnade han aldrig. Fast knuten höll han den, och under årens lopp hade den blifvit som hopvuxen och missformad.

— Den ringen skulle han gömma riktigt väl, så att Inga en gång, när de möttes inför vår Herre, kunde se, att han likväl inte hade svikit.

Nere i bygden hade de blifvit vana att se tok-Paava år efter år. Han gick från by till by, från stuga till stuga, och när den stillsamme, tyste fattiglappen stod där innanför en dörr, fanns det alltid en bit bröd eller en skål välling för honom också.

Det är nu så där nedöfver, att om en sådan där lite konstig en börjar vandra by emellan — till om det är en lapp — törs de just inte låta honom gå alldeles utan. Hvem vet, om han då inte för olycka med sig! — — —

— Och nu hade väl Herren låtit nåden lysa öfver honom till slut — — —

Gamla lapp-Kajsa nickade och knäppte ihop sina små skrumpna händer. — Jaja, efter de många år i mörker, hade han väl fått känna längtan efter fjällen, när det närmade sig slutet, och så hade han börjat vandringen uppåt. Och här — sedan snöstormen farit fram öfver honom och Herren kallade — fick han också som en aning om sanningen.

»Hur var det nu han sa’ Matto, i dödsstunden? — Jo visst — jo visst — Tat lä Inga — son vuoja so pejis reinar! — Ett under var det! Herren har låtit Inga hämta honom härifrån jämmerdalen. Ett mäktigt Guds under.»

Pell Pers-mor berättar.

»Ja, men här jär som så blygsamt te’ sitt’ hänna å prat’ om bonntokforan’ — å’ minne’ håll’ liksom på te’ bli’ dålitt de’ me’.»

Pell Pers-mor såg fundersam ut, och hela hennes tvärskurna, godmodiga person riktigt vred sig under lusten att få berätta. Men hon hade ännu inte kommit längre än till andra kaffekoppen och var liksom för sval i kläderna än så länge.

»Jaa, si nå’ rolitt veit ja’ då rakt int’ — åtaminstone int’ nå, som går an te’ tal’ om» —

Det var hett ändå, men det var nu tredje koppen också, och den drack Pell Pers-mor alltid med eftertanke.

»Jo, för så vidt ja’ int’ sku’ tal’ om, nål[120] ja’ å Karl Mikaels mor gjole affärsresan’ våra te’ sta’n» —

Det, som var kvar i koppen, slogs nu på fatet, och hur det var, blef det bättre med minnet. Det kunde man se på de små lifliga, gråblå ögonen, som blefvo fulla af lustighet och hågkomster.

Det breda, brunbarkade ansiktet log och sken. Nu var hon också både varm och annat och måste till med berättandet.

»Hä jär då just int’ nå’ rolitt heller, å nål en blir som gammelaktig ’tyttj’ en nästan, att de’ en vare’ me’ om i ungdomma’ ä’ rena tokforan’. Ja hä va’ då bara som så, att bå’ en Erik Mikael å gubben min va’ nå’ fylltratter, å kom dom sej te’ sta’n nå’n gång å hade nalta i plånboka, fick dom int’ nån’ lefvanes ro, förr’n hä va’ oppsupe’. Å hä’ dom int’ orkte me’ dänna, drog’ dom me’ sej hem. Iblan’ kunne en int’ se annat än dom sku’ mått’ släpp’ te’ lifve’ på’ne. Ja’ menar hvar gång dom sku’ ta’ sej öfver ån — helst de tian’, nål isa’ gick. Flerfaldiga gånger sa’ ja’ väl åt en Pelle, att dom sku’ se sej för å int’ vräk’ i sej så myttje, nål ån rörde på sej — men de’ gussrise’ gaf sej te’ å skratte’ å sa’ — att bara ideligen dom va’ redigt full’, så tog’ dom nog sej öfver hort[121] hä bar eller brast — för se, vår Herre ä’ de dårars förmyndar’ sa’n. — Värst blef hä me’ supninga’ de’ gångan, dom for te’ sta’n me’ sågebrädran. — Se, på den tin’ var e int’ så olycklitt tjockt me’ sågverka’ dänna, utan de’ virke böndran kransågde hemm’ ve’ gåla’, fick dom bra betalt för nere hos storhandelsmännan’. Vi blef rakt åf rålös bå’ Erik Mikaels-mor å ja’, å vi såg nog att hä’ int’ kunne’ gå i längda, för dom såga’ å svettas’, å så for dom te’ sta’n å sålde brädran’, men likväl hade dom bara ideligen fyllan me’ sej hem. Å skojen den blef tunnare och tunnare. Men hur vi räkna’ ut å språktes ve’ i föjse om kvällan’ — Erik Mikaels mor å ja’ — så sa’ vi åt gubban’ nästgången hä’ sku’ bär åf för dom, att vi hade så olycklitt myttje me’ beställning hos handelsman för färgninga å väfninga å ett som anne’, att vi mått’ ta’ te’ sta’n — å så kunne vi väl gå ut me’ å ta’ brädlassa’ me’ de’ samm’, så fick dom då var’ i fre’ å såg’. —

Dom släppte sågdona, de armade spektaklan’, å tog’ te’ å klå’ sej i hufve’ å se stinnögd’ ut. Men en Pelle, som då va’ den bätter åf dom, å som ja’ veit grämde sej åt brädaffäran’ sa’ då te’ sist, att hä väl fick bli så, å då mått’ den andren me’ säja likt — för skams skull.[122] Lass’ på dubbelstöttingan’ gjole vi själf, å tiditt på måran’ va’ vi i väjen. På hä’ vise var e, som Erik Mikaels-mor å ja’ fick hanna om brädkörninga, för se, nål vi kom hem å hade mängda åf pänninga’ te’ lämn’ gubban’ vår’, tog dom förstånne te’ fånga — så te säjanes — å lät oss gå på me’ skjutsninga. Å hä gjole vi — å slet ondt gjole vi me’, för iblan’ kunne’ne var’ så okristlitt kallt, att hä gnall i ett gnällane unner medan’ från gåla’ å te stan’, å bå’ vi å hästan’ va’ så drifvanes hvit åf rimme’, som sku’ vi ha’ lega i mjöl. Eller å’ kunne vi komm’ oss ut för snöyra, så vi fick spänn’ från hästan, nål lasse fastna ’ti snön, å då var e bara te krafla’ sej opp på dom å låt dom sök sej fram te’ nån gål’, där vi fick hjälp me’ lassa’ då. Men så kunn’ hä vart som treflitt å en ann’ gång! Nu var’e så, att Erik Mikaels-mor va’ alldeles olycklitt klok på hästan’, å mång’ hundratals kroner had’ de kvinnfolke drage’ te’ kista på hästbytinga. En kan väl förstå hur pass garf ho va’ i den ändan, nål en veit, att en gång, nål en Erik Mikael had’ slage’ sej fördärfvad å fick ligg i sänjen i tre måner, så låg moran så dannt i hästaffären, att a tjänte sexhundra kroner unnar ti’n. Me’ tottje humör jär e då lätt te’ förstå också[123] att ’a int’ kunne håll sej unner stadsresan’ våra heller, me’ minner ho fick reger’ å dyfla me hästan då me’, å nog blef vi då onödigt sinke’ på vägen för hä mång’ gångan.

Ja’ kan då kaveer för, att int’ en gång heller komm’a hem me’ samm’ en, som a for me’. — Var e likt hä!

Men sedlan tjänte’na på’ne. — Hä va’ nog för rexten fler slags affärer, som Erik Mikaels-mor försökt’ sej på — fast en gång kunne’na då ha’ komme’ sej illa ut — — —

Då hade’na haft fårkroppan me’ på lasse’ — hä va’ visst två — å fick förstås sälj’ dom te’ nå herrskap. Just nål vi komme’ oss utom sta’n på hemväjen, kom ja mej te å fråg’na, hort a hade fått myttje betalt för dom. Men ja’ hade int’ förr sagt’e, så var e som människa’ blossa te’ å gaf sej te’ å pisk’ på häststackarn’, så han bar te’ å kut’ — å min ätter’ — å hä så oherrans utan förstånn’, att ja’ då tänkte vi sku’ kut’ in i evigheta me’ ett — slingritt å ogått som väjlage’ va’. Ja’ skrek å hojta’ åt’na, men då blef bara hästan’ ätter värre, å int’ förr’n vi va’ minst halfmila’ bortom sta’n, höll a då in sin — men då va’n ock så pass, att hä löddra’ om’en — å om min me’. Å ja’ va’ som grym på’na å sa’ som så — att hä’ väl kunne gå[124] för sej utan te’ far’ fram ätter väjan’ som nå’ tattarpack — å att ho fick ta’ på sej, om ja’ kom hem me’ hästen sprängd å fick höra olåten åf en Pelle. Då såg a som skamsen ut, å så kröp e fram, — att hä int’ va’ just så helt me’ fårkroppan’ dänna, å nål ja’ had’ börja’ tala om dom — så komm’a ihåg sej å fick som tvärbrådt me’ te’ komme’ sej från sta’n. Se, hä va’ som så, att ho hade int’ sålt nå’ fårkropper. Hä va’ gettran’ förstås! Å på dom hade de gussrise’ sytt fast hvar sin fårrompa!

En’ kan då int’ unnra — ätter hä — att människa’ for fram som hade’na hatt skam i hälan’.

Jaha, hä va’ nog bå treflitt å ledt på en dänna tin! Men int’ sku’ ja’ då rå me’ te lass’ å kör’ brädran nu länger. Å Erik Mikaels-mor ä’ som stillsam af sej hon å, utom — förstås — nål a tar’ sej ur flaska, för se, hva’ hä beträffar, så jär’a int’ stort bätter — ho’ nu än gubben hennes. — Hä komm’ sej väl åf hästbytninga, tänk’ ja’, för nål en mått’ håll’ sej me’ hästskojaran å bråk me’ karlgöra, så slutare nog me’, att en själf blir lika ussel å klen som karlan’ ä.»

Hustrumord.

Midt emellan kyrkbyn och öfre byn var det en vägbit, som folk endast vid fullt dagsljus kunde gå utan att öka på farten, och kommen ett stycke där förbi var det just ingen, som gärna såg sig om. Men i mörker eller månljus gick en aldrig den vägen i onödan, och var det inte tid nog att kröka in på gångstigen nordöfver malmen, där det fanns gårdar och folk, utan en måste fram där, så gick det också undan för brinnande lifvet.

Kvinnfolken drogo kjolarne tätt omkring sig och läste både fader vår och välsignelsen och någon psalmstump också, som föll dem i minnet, under det de löpte efter vägen med steg, som ångesten gjorde så osäkra, att de snubblade öfver sina egna fötter. Och karlarne sträckte ut hvad de kunde och stoppade händerna i byxfickan för att möjligen komma öfver någon spik[128] eller hästskosöm att kasta efter sig, om det behöfdes — slidknifven ville de spara till det yttersta.

De voro nog ej så alldeles säkra på att sådant skulle hjälpa dem här ändå. Att vittra, skam och oknytt gjordes oskadliga af järn och stål, det hade de väl pröfvat och sett, men om gastar och dödingar brydde sig om slikt, voro de ej så riktigt vissa på.

Och just det slags otyg var det, som grasserade där omkring stupstockbacken och satte skräck i folk.

Inte för att någon aflifvades där numera, men ännu sedan många år tillbaks låg stupstocken kvar på sin gamla plats mellan vägen och ån — dock närmare åbacken — och under de skumma höstkvällarne aftecknade den sig svart och skarp mot den rödgult granna västerhimmeln.

Den halfrunda halsgrubban i stocken syntes som fylld med blod, och mellan sidopålarne skymtade älfvattnet — ibland svart, ibland glittrande i rödt det också.

Och folk, som gått där förbi, kunde berätta, att de sett både kropplösa hufvuden och hufvudlösa kroppar och hört gråt och tandagnisslan därifrån, och tviflade någon på otyget, buro deras[129] egna gasthvita ansikten och af fasa stela ögon vittne om sanningen.

En tid var det värre än någonsin där omkring afrättningsplatsen, och den hade så dåligt rykte — eller så stort anseende — det beror på, huru man tar’ det — att barnungarne i trakten blefvo som skrämda lam — huru vrånga och ilskna de än varit — bara mor nämnde det stället.

Ja, hästarne voro så vana att få sig ett rapp just där, att de satte af i skarpt traf, så snart de kommo i närheten af den vägbiten.

Men det var för bra många herrans år sedan — tiden närmast efter att siste brottslingen miste hufvudet där. Och det gjorde väl sitt till, att det den gången rörde dem så nära där i trakten. Förbrytaren var en storbonde — Nils Ersa hette han — från själfva öfre byn, och brottet, som han led för, hade varit så särskildt ohyggligt. Att han ej fick ro efter döden var då inte så underligt!

Nils Ersa var barnfödd där i öfre byn och far hans med, och just ingenting ondt hade sports om någon af dem förr. Nils var till och med hållen som gudfruktig emellanåt.

Gården, som han ärft efter fadern, låg i rad med fem andra bondgårdar längs efter åbacken.[130] Därifrån kunde man se långt uppöfver älfven, och allra öfverst lyste det hvitt. Det var den nedersta Pängforsändan, som fräste och skummade där ofvanför selet, hvilket bredde ut sig bredt och blankt med någon enda sughvirfvel här och där.

På ena sidan gick äng och åkerland i en långsträckt, bukig sluttning ända ned till vattnet, och där tog sjögräset vid och växte tätt och frodigt ut i halfva ån. Den andra stranden återigen stupade tvär och sandig, och längst nere vid vattnet växte en tät kant af albuskar liksom ett långt grönt band upp efter älfven. Vid Nils Ersas gård hade de arbetat sig uppför backen med — som väl var — ty annars hade det varit lätt göra för vårfloden att gräfva sig in och draga hela gården ut i selet.

Och en lycka var det då, att den stod där den skulle, då så mycket annat där började gå åt galet håll.

De första åren hemmanet var i Nils händer, hade allt gått sin gilla gång, och i början af tredje året tog han matmor i huset.

Det var en bonddotter från nedre byn — Erik Lars’ Erika — och hon förde ej så litet med sig i boet. Inte hade de sett så värst glada ut, när prästen läste välsignelsen öfver dem,[131] men det är inte sed här uppåt, att en visar så mycket i den vägen.

I alla fall kunde ingen se annat än de lefde bra med hvarann’, och efter tre år hade de två pojkar, som kröpo omkring där i gårdssanden och gjorde hvad de kunde för att komma sig utför åbacken och ner i älfven.

Erika var en stilla och arbetsam kvinna med någonting beherrskadt, nästan inbundet i sitt väsen, och det var inte utan, att mannen ibland kände sig liksom tafatt och osäker inför henne — isynnerhet om han någon gång tagit sig för mycket ur flaskan och bråkat och pratat tok.

Den känslan hade det då blifvit drägligare med, när han slog om och blef Guds barn.

Då tyckte han just som om han fått ett slags öfvertag öfver hustrun, och med detsamma blef han lite vänligare mot henne också. Ty, hur det var, någon riktig kärlek hade det aldrig varit ändå från hans sida.

Men hade Nils Ersa sett och begripet att rätt tyda det, som låg och tiggde och bad djupast i hustruns ögon, när hon ibland såg efter honom genom stugufönstret eller inifrån föjseskymningen, då hade han också vetat, hur han lättast skulle kunna riktigt få öfvertaget.

När arbetet för någon stund släppte henne, kunde hon stå vid fönstret och se bort till logeporten, där mannen höll på med sitt. Han såg reslig och kraftig ut — kvinnfolken hade alltid tyckt, att Nils var en, som det kunde löna mödan att se sig om efter — och när Erika en sådan gång lät ögon följa mannen tänkte hon oftast, att då var han nästan henne närmare än sedan om kvällen inne i stugan. På samma sätt hade det varit förr, när han som ogift kom uppöfver vägen till hennes hemgård. Han såg bra ut, och ett vekt drag kring munnen gjorde, att det eljest hårda, nästan råa i hans utseende inte märktes så väl — och för hvar gång blef det med större glädje hon såg honom komma öfver gården. Men då också hade det känts, som vore han henne närmare där ute på vägen än sedan, när han satt inne hos henne i stugan, eller när de två gingo ut tillsammans.

Hon kunde aldrig förstå det, men när han var henne närmast, var det som om fjäll och strida strömmar legat emellan dem.

Sedan, när han blef väckt och började försöka få henne till samma tänkesätt, hade hon tyckt, att han kom ändå längre bort.

Hon var för klar och lugn till sinnet för att kunna begripa den sortens gudlighet, som[133] fått makt med mannen utan tyckte, att när hon gick i kyrkan och läste i bibeln om söndagen och förresten inte gjorde hvad orätt var, kände hon sig mest tillfreds.

När han med en långdraget jämrande röst började tala om Guds straff och helvetets eld, kunde hon nog tycka, att det lät otäckt, men hon svarade just aldrig och såg inte gärna åt honom heller. Hon hade ju ingenting annat att säga, än att hon inte förstod sig på’et riktigt, och att han väl fick ha’ tålamod med henne så länge.

Det hade blifvit en gråaktig, tryckt stämning öfver hela gården, och sällan hördes gladt tal eller skratt därifrån. Det enda, som gjorde afbrott i stillheten, var, när Nils Ersa spelte psalmer på dragspelet. Han hade dålig sångröst och tyckte det gick bättre, när spelet var med.

Det var han inte så klen att sköta, sedan den tiden han var ute om kvällarne på danser och slikt.

På vårsidan hade de tagit sig piga. Hon var upp ifrån en fjällby och hade nog lappblod i sig. I alla fall var hon liten och svartögd,[134] rörlig och smidig som alla lappar, och en god hjälp i arbetet blef hon. Hon kunne både spinna och sy och köra plogen med, om det knep.

Erika kände sig dock aldrig rätt väl till mods, sedan hon kom till gården. Visst var ju hjälpen bra, men lapp-Anna — som hon kallades — var det aldrig något lugn med. Hon var ständigt i rörelse, och de små svarta ögonen irrade omkring utan att kunna se fast och öppet på någon. Och det kunde matmodern ej lida.

Efter någon tid hade mannen börjat med omvändelseförsök där också. Han talade och sjöng till dragspelet, men med lika liten framgång som hos hustrun.

Ja, en dag, när han med en tung suck och ett par utdraget jämrande sluttoner lade från sig spelet, hade lappjäntan tagit det från bänken och dragit till med en vild polska, medan ögon gnistrade och tänderna lyste spetsiga och hvita — som på ett litet mårddjur på jakt efter får. Hon hade spelat så skickligt och flinkt, att Nils blef sittande stum utan att ens komma ihåg, att det kunde vara den lede, som här dref sitt spel.

Från de svarta ögonen flög det som eld, och framför de hvita spetsiga tänderna lyste läpparne som en smal, blodröd kant. Det ryste[135] i Nils, fastän han satt tätt intill spiseln, där elden brann stor och värmande under pärgrytan.

Men efter det började det taga af med läseriet för Nils, och med psalmspelet gick det rakt inte. Det var som om dragspelet inte ville ge ifrån sig någon psalmlåt nu längre.

Och Erika gick där och såg förändringen med mannen och tyckte nog det var bra, att han blef sig lik igen och på samma gång tog bättre tag i arbetet än han gjort den senare tiden. Men att pigan hade sin hand med däri, såg hon väl, och det kunde hon inte rätt fördra’.

Mot hösten, när linet skars, fick hon också se något mer, som gaf henne onda tankar om lapp-Anna — och mannen med förresten.

De hade buntat ihop linet och voro på hemvägen öfver lägdan. Att Erika var i hebbere’ och kunde se dem genom gluggen, visste de ju inte, och när de skulle gina öfver stängslet tog Nils jäntan för att lyfta henne öfver. Och då hade han hållit henne en lång stund upp emot sig, innan han ställde ned henne på andra sidan, och ögonen — både hans och hennes — hade lyst mot hvarandra som i lågor.

Erika stod länge och såg efter dem, och hur hon såg, började det dansa eldgnistor öfverallt[136] därinne i det halfmörka hebberet, och hon sjönk maktlös ned på en saltsäck, som låg där bredvid.

Det var någonting som gjorde så ondt, att hon i det första kände sig oförmögen att resa sig upp igen, men så småningom gick det öfver, och hon undrade, om det inte var inbillning det hon sett — hon hade ju ej många månader kvar till sin svåra stund och var svag och tung till sinnes.

Men nu hade i alla fall misstanken blifvit väckt, och för hvar dag såg hon klarare, hur konstig mannen var, och hur han gick ur vägen för henne och barnen så mycket han kunde.

Och det hon inte hade sett, fick hon höra snart nog och det så fruktansvärdt tydligt, att hon länge efteråt inte visste, om hon var lefvande eller död.

Det var en dag under tröskningen. Hon hade stillat kräkena och skulle just gå från föjset och in i stugan igen, då hon hörde, att slagorna stannade af, och det blef tyst på logen. Hon gick ditåt för att se, om tröskarbetet var slut och fick så höra ett hviskande där inifrån.

Det var mannen och lapp-Anna, och kommen så nära, att hon kunde höra dem, nådde[137] henne först ljudet af skratt och tissel, sedan hörde hon honom halfhviska — »ja, hä säj ja’ dej Anna, att innan en hänna halmenj är oppstilld, ska’ hä var’ en minner hänna i gål’n.»

Han hade inte behöft säga något namn — Erika visste mer än väl, hvem han menade, och det kom en ångest öfver henne, som gjorde henne nästan stel, och hon visste ej rätt, hur hon kom sig in i stugan efteråt. Men så fort hon fick kraft att röra sig igen, knöt hon på hufvudduken och gick bort från gården.

Hon visste inte riktigt, huru länge hon gick, men till slut hade hon kommit till brodern och svägerskan, som hade hemmanet öfverst i byn, och då var hon så eländig och konstig, att de trodde henne vara sjuk och fick i henne lite kamfertsbrännvin.

»Neej, hä var’a då int’. Ho va’ bara så olycklitt trött å oppskrata — hade drömt så farlitt ’en sista natten — och ville bara säj’ dom — att sku’ne hända’na någe’ — nå’n ofäl’ — så had’na int gjort’e själf — —»

De runkade på hufvudet åt hennes tal och tänkte nog ändå, att det var någon sjukdom hon gick och drog på, eller att hon rent af räknat fel på tiden, och att det var början till barnsnöden.

I alla fall följde brodern henne på hemvägen, och då de skiljdes åt, hade hon blifvit som lugnare.

En tid bortåt gick det som vanligt där på gården. Hustrun blef bara blekare och klenare, och hade hon förr varit tyst och stillsam, hörde man nu knappast ett ord från henne.

Nils började nog fundera öfver det och kände på sig, att hon hade bättre reda på honom, än han just fann lämpligt.

Allt sedan han började hålla sig med lapp-Anna, hade han kännt hustrun som ett hinder, och hennes fördragsamhet och blida väsen var som en enda stor förebråelse.

Men nu hade hon blifvit honom rent af förhatlig — förhatlig som ett ondt samvete.

Han bara gick och väntade på, att hon skulle öppna munnen till förebråelser, så att han kunde få anledning att förgå sig. Han gick efter henne ibland och riktigt eggade henne, och då kände han nästan, huru han — hade hon bara sagt ett ord — skulle ha’ lyft handen till slag — och så ..... Ja, längre tänkte han sig inte så noga, hvad han skulle göra med henne.

En svart och rägnig kväll — svågern och en till hade kommit inom, och halfstopsbuteljen hade kommit fram — blef det en sådan oro öfver Nils Ersa, och det var honom rent af en plåga att se hustrun, som tyst och ovig gick därinne och torkade ur mjölkstäfva och kärl, tills hon skulle ut och mjölka. Det kom med ens för honom, att snart nog hade de en unge till i huset — blef det inte två — det såg inte olikt ut — och så var det att åka till prästen, och där blef det kanske att stå till rätta både för honom och hustrun.

Kyrkoherden hade tittat så konstigt på honom sista helgen, och så hade han en god stund stått och talat med Erika — den satan hade väl int’ för assint hålle’ mun här hemma.

Och så — strax sedan hustrun gått ut i föjset — hade Nils gått ut med under förevändning att se till hästen ett slag. Men i stället glänte han på dörren till bryggstugan, där en hjälpkäring och lapp-Anna voro i färd med höstbaket och vinkade åt henne att komma ut.

När jäntan kom, tog han henne hårdt om båda armarne och sade — »I kväll ska’ne ske, du, hä som vi talts ve’ om! Hä skvaler och blås’ bra, å du har int’ anne’ te’ göra än håll mun å se gla’ ut — resten gör ja’ själf.»

När så jäntan i häpenheten höll fast honom och bad honom dröja lite — åtminstone tills karlarne gått från gården — skrattade han bara och slet sig lös. Men så vände han tillbaks, innan hon hann öppna dörren igen, och hviskade tätt intill örat på henne — »Ska’ne ske’, så ska’ne ske i en hänna stunn’, å se’n jär e du, som blir matmor hänna på gåla.»

Inne i föjset hade Erika slagit första mjölkstäfvan i det stora bleckämbaret och skulle just sätta sig ner på mjölkpallen igen, då mannen öppnade dörren.

Han såg ut att hafva brådt och ropade i en hastig ton — »Sätt från dej stäfva’ å skynd’ dej — ja’ kom just ihåg linsöntje’ å sprang för te’ se åt’e, å hä håll på å ger sej utför ån.»

När hon kom fram till åbackskanten och lyste nedöfver med lyktan, såg hon Nils stå, där linet låg sänkt och staka nere i vattnet med en stör. Då han fick syn på hustrun, gick han ut på en klappbrygga, som låg där, och började känna sig för med stören där också. Han tycktes försöka komma till rätta med, huru långt linsöntje’ hade åkt i väg.

Hon hade nu kommit sig ned och gick ut till honom på bryggan, som ranglade till under tyngden.

Mannen tog af henne lyktan och lyste ned i vattnet, och Erika sträckte sig fram för att se hon också, om linet syntes till där nere.

Med detsamma smög han armen bakom henne, och med ett slag i veka lifvet stötte han henne ut i ån.

Det hade gått så fort, och inte ett rop eller det minsta ljud hördes annat än plasket i vattnet. Så var allt tyst igen. —

Det var hemskt svart öfverallt utom på den lilla fläck af vattenytan, där lyktskenet föll.

Nils stirrade på den fläcken och började känna en ångestfull förskräckelse, för att hustruns hufvud skulle dyka upp där igen. Han kände kallsvett i pannan, och handen, som höll lyktan, skälfde, så att det ljusa där ute började dallra och röra på sig.

Men så — bäst han gick — tyckte han, att det stönade där nere och lät, som när någon slår och plaskar i vatten.

Han blef först alldeles stel af fasa och kunde ej röra en lem, men så for den tanken blixtsnabbt genom honom, att när han stötte ner hustrun, hade hon stått innanför honom på bryggan, där det inte var så djupt, och sålunda hade hon väl kommit sig upp igen.

Så var det också, och när han vände sig om, så att lyktskenet föll nedöfver, såg han henne stå mellan albuskarne och försöka vrida vattnet ur kläderna.

Då grep honom ett vildt raseri, och med ett par språng var han där nere igen.

Hon hade hvarken sett eller hört honom, förrän han stod öfver henne. Lyktan hade han slängt ifrån sig och grep henne nu om armarne med båda händerna. Hon föll alldeles ihop af dödsångest och fasa och fick inte fram annat än — »Herre Jesses — tänk på barna våra!» — och det kom bara som en hes hviskning från henne. Läpparne rörde sig, men det blef ingenting mer.

Men han släppte inte taget och hade bara en tanke: att hon kunde hinna få kraft att ropa på hjälp — och då vore han förlorad.

Och fastän hon var tung och våt och med sina sista krafter arbetade och brottades för[143] lifvet, fick han henne ned på bryggan igen och nu allra längst ut.

»Din seglifvade satan!» hväste han, och så stötte han ner henne för andra gången, och nu var han då säker på att hon inte skulle komma upp igen, inte som lefvande åtminstone.

Men nu var det också slut med Nils Ersas krafter, och han måste sätta sig ner, innan han förmådde taga sig uppför backen igen.

Lyktan fick han lof att söka igen, så att den inte skulle röja honom, och benen gingo i kors, och tänderna skallrade mot hvarandra, innan han ändtligen kom upp på gården.

Stormen hade tagit till och rägnet piskade honom som nålar i ansiktet, och där nerifrån vattnet stönade och jämrade det sig — ett tag lät det som gråt från ett nyfödt barn — och lik en drucken raglade han in i föjset. Där blef han en god stund sittande på spiselkanten, innan han fick igen makten öfver sig själf.

Korna började flåsa och råma omkring honom. De flesta voro ju ännu omjölkade, och det var en god stund öfver vanliga stillningstiden. Så länge hade int’ matmodren låtit dem vänta någon gång förr.

Där inne sutto gubbarna kvar, och när Nils steg in, började de undra, hvar han hållit hus så länge — om det var något i olag med hästen.

»Hm — hä va’ som konstitt, för ja’ va’ inom i föjse nyss för te’ hjälp’na me’ mjölkämbare, å då va’na int’ dänna heller, å hä’ va’ int’ halfmjölke engång — å int’ va’na i bryggstuga heller — men ho komm’ väl — —»

När de hade suttit en stund och språkats vid utan att hon syntes till, undrade brodren om hon kanske hade blifvit sjuk, och om Nils ändå int’ skulle gå och se åt en gång till i föjset.

Det gjorde han, men när han så kom in lite orolig, och sade att hon inte syntes till nu heller, började de andra två också att bli fundersamma. Och när så Nils talte om, att hon varit som konstig af sig sista tiden, kom svågern ihåg, huru underligt hon bar sig åt den där gången hon kom till dem, och då blef han ändå mer fundersam.

De började nu söka alla tre — i uthusen,[145] på vind och i källare, och Nils ville aldrig sluta med letandet.

När de kommo in igen sent på kvällen, hade pigan satt fram aftonsmaten, men ingen rörde den just.

Nils Ersa satt alldeles blek i spiselvrån. Han tycktes tro, att hustrun blifvit från vettet och gjort af med sej.

Fram på natten började han läsa och sjunga psalmer och bar sig åt, som hade han varit konstig själf.

Svågern gick vid midnattstiden — han skulle komma tillbaks på morgonen och hjälpa söka, om hon inte kommit igen då. När han öppnade dörren var det med en lång, forskande blick på Nils.

Han tyckte ändå, att det här var som underligt — både det systern hade sagt den där gången — och så var det inte helt med lappjäntan.

Hon hade sett så märkvärdigt på husbonden, när han satt där i spiselvrån och sjöng. Hon hade bestämdt dragit på mun, det trollet!

Dagen därpå blef det då att fortsätta med sökandet, men förstås utan att finna någon.

Flere dagar gingo sålunda, och Nils tycktes[146] bli’ mer och mer säker på att hustrun gjort af med sig.

Han gick omkring som den tiden, när han var Guds barn, sjöng och läste hela dagarne och syntes taga detta med Erika mycket hårdt.

Men svågern hade fått misstanken väckt engång och använde både ögon och öron efter den stunden.

En dag åkte han bort till länsman och hade ett samtal med honom, hvilket ledde till att både han, länsman och fjärdingsman sedan följdes åt till Nils Ersa.

Det hade nog sports där, hvilka som kommo farande, ty, när de gingo uppför stugubron, hördes psalmsång därinifrån och nu med dragspelet till.

Emellertid blef det en väldig predikan utaf också, och det var länsman, som höll den, men det förde till ingenting.

Nils grät och talte bara godt om hustrun och kunde på alla sätt bevisa, huru orättfärdiga sådana misstankar voro.

Det såg nästan ut, som om rättvisans tjenare skulle få vända hem igen med oförrättadt ärende.

Men så, just som länsman hade rest sig[147] för att gå, bad han Nils följa sig ut ett slag — han hade en annan affär också, som han ville afhandla mellan fyra ögon.

Att han gjorde ett tecken åt de andra två med det samma de gingo genom dörren, det märkte inte Nils.

Bakom uthusknuten gick länsman med honom, och — sedan han sett sig om åt alla håll att ingen obehörig fanns i närheten — tog han Nils i rockuppslaget och satte ett par skarpa ögon i honom.

»Hör du, Nils Ersa», sade han, »nu är det så, att lite hvar har reda på, huru du har’et med pigan, och då du nu inte vill eller kan säga, hvar hustrun din är, så tar’ jag lapp-Anna med — handbojorna ligga i kärran — och anklagar henne för mord.»

Detta kom alldeles oförberedt, och utan att tänka sig för stammade han med en af förskräckelse darrande röst:

»Jojo, Nils Ersa, det är nog du ändock, som vet, hvar vi ska’ söka hustru din», han lutade sig närmare honom och såg ändå godmodigare ut, »men jag lofvar dej på heder och tro att aldrig med ett ord anklaga eller ange dig, om du i all tysthet bekänner det för mig. I annat fall får du pigans straff och olycka på ditt samvete också, ty hon har skenet emot sig — och — ja, seså, ta’ nu mod till dej, Nils Ersa, och tala om hur du har’et!»

Nils stödde sig tungt mot väggen. Han försökte taga på sig en lugn min, men det gick dåligt.

Han visste att länsman var en karl, som stod vid sitt ord. — Inte kunde han låta Anna dra’ från gården i fångkärran just nu, när de skulle ha’ som trefligast tillsamman.

Han var het i hufvudet och hade tagit af sig hatten och rullade och vände den ut och in och vred den, som om den varit en våt trasa.

Men om han nu skulle tala om det för länsman och kanske ge honom något för tystnaden, kunde han nog få riktigt lugn med sig själf också .... Ja det skulle han!

Han vände sig till hälften bort, medan han[149] vred och slet med hatten, så att svettremmen gick lös och föll till marken.

»Jaa — herr länsman — ha gäll’ visst int’ länger te’ håll’ sej bätter än en jär — men ja’ tänkte först be’n ta mot 200 riksdaler, så han riktitt komm’ ihåg tysthetslöfte sitt. Jo se, hä jär nog så, att sök ni’na i ån, så ligg’a visst dänna ve linsöntje åt me klappbrygga.»

Han såg inte den belåtna blick, som länsman kastade åt knuten till och inte heller svågern och fjärdingsman, som kommo smygande där bakifrån.

När han vände sig om för att bedja länsman följa med in i kammaren, där dragkistan med pängarne var, hade han bägge två öfver sig.

Det var inte rop från en människa — det var som tjut af ett vildt djur han stötte ut, när svågern sade —

»Nu får du sätt’ dej å åk’ kronskjuts, Nils, och böta för din synd — jag och fjärdingsman ha stått bakom knuten hänna och ha hört hvart eviga ol’.»

Ja, så hade det gått till, när Nils Ersa från öfre byn blef anklagad för hustrumord, och sedan han nära ett halft år suttit i häkte, fick[150] han tidigt en marsmorgon där uppe på stupstockbacken med lifvet böta för det odådet.

Lapp-Anna, som skulle anklagas för delaktighet i mordet, var spårlöst försvunnen, samma dag som länsman kom och tog Nils, och ingen hade sett något af henne sedan.

En backstugugumma sade sig hafva sett en ren med en stor hornkrona skymta en afton i vild fart framme i skogskanten, och på honom hade en lappjänta ridit med svart utslaget hår och ögon som glödande kol — men det var ju bara käringprat.

Jan Persa och hans framfärd.

Jan Persa var storbonde. Gården hans låg på en nipa, som stupade tvärt ned i Umeälf, och hette Rundeliden. Om det nu var för att både folk och fä höllo sig som runda och välfödda där, eller om den fått namnet efter Rundan — en fjällbäck, som flyter strax förbi — det vet man inte så noga — och det kan då också kvitta lika.

I alla fall var där som lusteligt. Ängar och åkrar drogo sig frodiga och bukiga upp mot bärgåsarne, där hemmansskogen tog vid, och den skämdes inte heller för sig.

Nej, skogen var en af de bättre, och inne emellan stammarne där hade många träkarlar gått och snokat och slickat sig om mun. Men Jan Persa tyckte som så — att träna stod’ bra där de stod’, och pängar trängde han int’ allra värst te’. — För resten hade han väl sin[154] mening med att låta dem gå där och känna begärelsen växa med träden. Bakom det bondörat kunde man nog hitta mer än en räf.

Tre ting fanns det här i världen, som Jan Persa »extimerade», och det var: först och mest pängarne och det som hade pängars värde, sedan var det spriten och så — ett godt stycke därefter — dottern sin — Anna hette hon.

Och det han med sin sega västerbottensnatur trådde så dannt efter, det trådde lika mycket till honom i sin tur. Hvilket ju bara är som det bör vara.

Jaa sannerligen, slantarne rullade som af sig själfva in i fingrarne på honom, och där blefvo de sams med honom om att stanna till hans bleka död. Folk visste nog inte, huru pass rågadt han hade i storkistan, men rågan var det, och ingen lefvande mer än Jan Persa sjelf hade lyft på det locket.

Om han var omtyckt där i bygden, Jan Persa? Åh nej, inte så värst, för se han hade liksom ett snöre om benet på mest hvarenda en där, och när han ryckte i det — då sved det. Ja, det vill nu säga som så, att när någon kom i knipa, gick han till Jan Persa och knackade på storkistan. Han fick förstås det han ville, men i utbyte fick han lämna ett papper,[155] där det stod skrifvet, att han hade fått precis en femma mer än han hade fått, och att han därtill skulle betala Jan Persa sex procent i ränta. Se, det var snöret, och det stramade åt på bestämda dagar. Kan en då undra på att de blefvo le’ den, som stod för slikt! Tro därför inte, att de kunde undvara honom!

Eller om han var högt aktad, Jan Persa? Jaa — åhja, för se, han hade ju ändå storkistan, och då gjorde det väl inte så allra värst mycket, om en del af innehållet hade kommit dit i misshugg — så till sägandes.

Det hade nog varit som så med den karln’, att han aldrig kunnat läsa sjunde budet utan att staka sig, och då kan en inte begära, att han skulle lefva efter’t heller utan att staka sig. Ja, för att säga sanningen, hade han — så storbonde han var — setat inne.

Det var nu bara för att en tiokronssedel, som han inte hade någon sorts gemenskap med, smetat fast sig vid plånboken hans. Och nog var det branog lite att väsnas för, men som det inte var första resan, räckte det ändå till för att Jan Persa skulle få åka kronskjuts.

Man kan då säga, att det var rena oturen för honom den gången. — Det hände sig just som så.

Jan Persa, en som hette Stursken från Burträsk och ett par till kommo opp en dag — det här gick för sig för flere år se’n — till en Karl Michael. De hade lurat ut, att han haft kuttingen på lasset, när han kom från stan’ kvälln’ förut. Nu blef det att lätta på den — som en väl kan tänka sig — och hur det var, och hur talet gick, fann Stursken det lämpligt att dra’ opp plånboken och visa fram en tiokronssedel. Den skröt han med.

Det var också en grann sedel — fastän på ena sidan hade den en stor lakriskladd — och Karl Michael tog och vände på den för att se, från hvilken bank den var.

En skulle bara sett då, hur ögonen glindrade i hufvu’t på Jan Persa. Det var ackurat som när en katt sitter och skyttar efter en mus.

Ja, sedeln var — som sagt — grann, och sedan Karl Michael tittat och snott på den tillräckligt, lade Stursken den långsamt och varsamt tillbaks i plånboken — och så plånboken lika långsamt och riktigt i bröstfickan.

En skulle sett på Jan Persas ögon då. De följde med ända ner i fickan, och där skulle de visst också blifvit kvar, om inte kuttingen varit på bordet och liksom behöfde eftersyn, den med.

Hur det led blef kuttingen tom och bönderna fulla, och, som gångdona deras inte voro goda till att bära dem, blefvo de där de voro och lågo snart så stocksofvande, som om de tröskat en vecka.

Bort mot kvällsdags blef det lif i dem igen, men värst i Stursken, ty han saknade tiokronssedeln, och plånboken låg i fällen.

»Era djädrans tjufsatar!» skrek han. »Till länsman ska’ ni hvar eviga en!» Och han regerade och svor, så de andra blefvo klar nyktra på en gång.

Karl Michael, som tyckte det började osa hett, då han ju hade stått för trakteringen, blef liksom allvarsam och förbannade sig på att ingen kom lefvande från gården, som inte visade fram hvad han hade i plånboken.

Och fram kommo också plånböckerna. — Men se, när Jan Persa drog opp sin, hade han inte sedlar i den invändigt bara, utan en satt också och hängde utanpå, men fast satt den, och en tiokronssedel var det. När Karl Michael fick ögonen på den, spottade han. »Tvi däj, Jan Persa! Nu ä’ du allt lika myttje fast som sedeln där, och hä, fast du ingen lakriskladd har på baksia. Men serru, hä har sedeln, hä kan jag kaveer för, som synte’n nyss».

Och så var det också. Det var sedeln med lakriskladden, och den hade smetat fast sig så säkert på plånboken, som om den hade tänkt stanna där för jämnan. — Nog hade storbonn’ haft den tanken med.

I alla fall svor han på att sedeln varit hans i allan tid, och att förr skulle de få klå’n förr’n de fick det papperet.

Och hur det bar till, så kom han sig undan med sedeln. Men Stursken och Karl Michael voro säkra och styfsinta de med, så att, när vintertinget hölls, gjorde de långskjuts alla tre, och huru än Jan Persa snodde och vred sig framför domarebordet, fick han fortsätta resan och det direkt till häktet. För se, han hade — som sagt — konstrat med fingrarne ett par gånger förr.

Egentligen — och för att säga hela sanningen rent ut — så var det just ingen i det byalaget, som hade så alldeles rensopadt för sin dörr — hvad ärligheten angick. I grannbyarne gick det ordet om dem, »att i deras lag fanns det bara en ärlig bonde — och han hade stulit en märr».

Nå nå — så farligt var det väl ändå inte,[159] och hela skulden får man inte kasta på dem heller.

Just i bygden däromkring hade träkarlarne grasserat som allra värst — och skojat och lurat för att komma åt skogen billigt. Bönderna hade lärt sig så småningom, hur det skulle vara, och de voro snart lika knepiga själfva, när det gällde.

Om herremännen tänkte på hvilket ansvar de hafva, när de handla och vandla med det lättrogna, okunniga allmogefolket, skulle de visst tänka sig om, innan de lärde dem sina konster. — De få stupa i det själfva sedan.

I alla fall fanns det en på Rundeliden, som höll anseendet uppe, och det var Anna, dottern Jan Persas.

Hon var också en jänta, som det fanns både kraft och saft i. Inte ett skapande grand i henne bar vittne om att hon hade Jan Persa till far, om inte möjligen det, att hon var snartänkt.

Annars hade hon kropp som själ efter modern — modern, som varit död sedan hennes tolfte år.

Det år hon läste sig fram, fick hon bli’ både matmor och piga själf på gården, och utom drängen vankades det sällan lejd hjälp i göromålen,[160] inte ens vid ann’tiderna. — Jan Persa glänte int’ gärna i onödan på storkistlocket.

En kunde bli’ hjärteglad vid att se Rundelidens-Anna, när hon om sommarmorgnarne och kvällarne med rodde uppåt älfven för att mjölka och se till kräkena. De hade sommarföjset uppe i ett utänge, dit det var dryga kvartsmilen roddvägs. Motström var det — nästan strycka på en del ställen — men Anna skötte årorna, så det slog hvit fradga kring båten, och barmen höjde sig lugnt och jämnt, när hon lade upp vid utänget. Endast på den starkare ansigtsfärgen märktes det, att slik rodd var tungarbete.

Det bästa fjällvindarne förde med sig hade hon supit in’, och därför gick hon så svingande lätt uppför brantaste stig.

Kådstark och full af barrdoft slog luften emot henne från skogarne, och därför ljödo skratt och visor så klingande friska, när hon bar fyllda spann och tog karlatag i grofarbetet.

Älfven gick djup och bred nedanför Rundeliden, och såg man Anna i ögonen, var det som att skåda ned i ett djupt vatten — ett vatten med starka strömdrag.

Ingen hade väl ändå sett ner i det vattnet så noga som Per, gårdsdrängen på Rundeliden. Och hur han såg, blef han så yr och från sig, att han glömde både, hvilken fattiglapp han själf var, och huru Jan Persa var hopkommen — och att han, Per, allra minst blefve utsparkad, gjorde han friareslag där i gården.

Men nu var att lägga märke till det, att när Per såg — såg Anna tillbaks. Han var lika så styf karl som hon var kvinnfolk, och rädder af sig — det var han inte heller. Från högfjällsbygden var han kommen, och där hade han från barndomen lärt, att orädder karl är stark. Och styrkan hade han pröfvat både med björn, snöstormen och nödår.

Däraf kom det sig, att han när kärlekstankarne togo åt honom, gick fram till kammarfönstret om lördagskvällen och knackade på lika trygg, som om han varit storbondson.

Öppnadt blef nog ett fönster också, men det var stugfönstret — och Jan Persa själf var det som öppnade.

»Hut fjällbopojk’!» skrek han, så det ekade. »Så högt som te’ det kammarfönstret ä’ du int’ karl te’ klifva ändå, och te’ höstflyttninga jär e du, som går te’ fjälls igen.»

Det händer så ibland i högfjällen. Bäst man går där i sommarvärme och sommarsol, blir det med ens kolmörkt, och man är inne i drifvande snö, som sveper in en så väl och sluter så tätt till, att färden kan bli till döds.

Men det kan ock reda sig med slikt — är en bara säker på vägen och orädd af sig. Och det var Per — nu med.

»Om hä nu skulle vara två mot en» — mumlade han och nickade mot stugufönstret — »hur skull’ du re’ dej då, storbonne? Jag säj bara om jag!» Så gick han bort öfver ängarne till hagen för att se till hästen ett slag, innan han gick till sängs.

Efter den lördagskvällen smygtittade Jan Persa som oftast på de två, och det han såg måtte visst ha’ varit ledt för honom att se. I alla fall höll han sig mer hemma från supning och vägafärder efter det.

Vintern förut hade en träkarl slagit sig ned midt emot Rundeliden på andra sidan älfven och där byggt upp en såg. — Det var en herreman.

En kväll satt Jan Persa på stugubron och[163] tittade på ångan från sågpipan. Han stirrade så ögonvattnet rann, och när klingan skar genom stockarne, skar det också så ondt i öronen på honom. — Han hade lite otalt både med patron och verket hans. — Hade int’ den rackars karl’n narrat åf’en skogen ändå! Jan Persa spottade och vände på snusvalken. Kontanter hade han förstås fått — och det redigt också — och konjak med. — Hela snusvalken fick afsked, och en ny lades in på ort och ställe.

Så inte var det något i vägen med det, men se — det var det här med stämningspapperet, som han visste låg färdigt i patrons låda — patrons snöre på honom, om han en enda gång till tog ett träd ur skogen, som var aldrig så lite för stort. — Spårhund där! — — — Det var det, som han satt där på stugubron och retade sig öfver och grundade så styft på, att han glömde både — att han hade en dotter och en utfattig fjällbodräng.

I kontraktet på skogsköpet stod det, »att han, Jan Persa, hade rätt taga smärre virke till reparationer och husbehof».

Att han hade byggt sig en lada på vårsidan, och att timret blef lite större, än det[164] hade lof till — det råkade komma med lite af det sålda — var väl ingenting att bråka om.

Till husbehof — det var väl till behof af hus. Han, Jan Persa, behöfde en ny lada — hvilken ock är ett hus. Det virke, som gick åt, måste således vara husbehofsvirke.

Men han skulle få se, hvem Jan Persa var! Hade varit ihop med tockna förr. — I kontraktet stod det också, att han skulle få ta’ stängselvirke, men inte huru groft. Där hade du sofvit, herreman! Och stämmer du för laduvirket, ska’ du få se, att jag sätt’ opp så grofva stängsel, och så höga med, att du får svårt te komma öfver!

Nu hade Jan Persa hunnit så långt i tankegången, att han liksom sken opp igen. Han kände sig belåten och mäktig. Han, storbonden, kunde kapplura med herremannen.

Under sommar’n blef nyladan fylld med doftande hö, och aldrig hade Jan Persa känt sig så nöjd med en full lada, som när han spikade till den nya, stadiga dörrluckan på henne.

Sex präktiga timmerhvarf nedersttill lyste[165] emot honom och narrade honom till skratt. Det var groft slag, riktigt så det hade gått för sig till tingshusbygge. Och ännu låg stämningen kvar i patrons låda — det visste han.

Men ladan skulle i alla fall bli’ en nederlagets och förödmjukelsens plats för Jan Persa till slut.

Tiden för höstflyttningen närmade sig. Att Anna och Per voro sams, kunde hvar och en begripa, som fick se dem någon gång, då gubben inte passade på. Segt slag var det i dem bägge två och bra slag med. Kunde det inte gå att få komma tillsammans nu, fick det väl vara tills Per fått något i kistan själf.

Det var — som sagt — vid höstflyttningstiden. Per höll på att rusta i ordning vinterkördonen, och Jan Persa var nödd att själf fara upp till nyladan efter en höskrinda.

Rägnigt och kallt var det, som det oftast är vid den tiden, och han hade halfstopsflaskan i fickan för säkerhetens och sällskapets skull.

Väl kommen upp till ladan — och se’n luckan blifvit fråntagen — tyckte Jan Persa att ansträngningen gjort honom värd en slurk[166] ur flaskan, och det en redig — som en väl kan förstå.

Sedan skrindan var pålassad, kröp han in i ladan igen och satte sig ned i höet. På det kände han sig behöfva en styrkare till.

Han sträckte på sig, så det knastrade och knäppte i torrhöet. Herre jestanes, hvad den här ladan var riktigt hopkommen ändå, tyckte Jan Persa. Om patron sätter till all ånga han har på sågen och vår Herre alla sina väder, skulle hon likväl stå där hon stod. Skål på det, patron! Och med en öfvermåttan förarglig handrörelse åt det håll där sågen låg, satte han flaskan för munnen och tog en dubbelklunk. Det var den skålen värd.

Det var oherrans lusteligt här i ladan idag! Jan Persa började fundera på, om han rakt utaf skulle ta’ sig en lur medan han var där. Om han ändå haft ett par gubbar till med sig! Då hade det kunnat bli’ riktigt jultrefligt. Nu hade han bara flaskan att sällskapa med, och hon kunde int’ säga emot honom en gång. — Var nog bra — hon med — bara det var något i henne.

»Skål på dej, flaska, och lycka te’! Nu ser du ut te’ vara halffull, men hä går nog om.[167] Nu lägg’ jag mej och sof en blunn’, så jag int’ blir’et jag med. Godnatt på dej!»

Den skålen var det inte heller lönt att fuska med, och sedan var inte flaskan halffull längre.

Men, huru det var med Jan Persa, hvad den saken beträffar, är inte så godt att säga. Han sof.

När Per kom till ladan för att se, hvad det blifvit med husbonn, stod hästen och åt hö af hjärtans lust, och Jan Persa sof, — sof så det blåste om honom.

Per klef in för att skaka lif i kroppen. Men så fattade honom en tanke. — Han blef stående framför husbonden och tittade på honom, medan det röck i mungiporna af skrattlust. Det var en lustig tanke och en djärf tanke!

Ett eländigt skrof var det allt, som låg där i höet framför honom, och sjuhimla rasande var han på’et för Annas skull, men nu skulle han få se på något roligt. »Hejsan fylltratt, storbonne, högfärdsgök! Nu lär det bli’ din tur te’ be’ mej! Adjö med dej, och sof som du har börjat!»

Han sof som ett nyfödt barn, och flaskan låg upp och ned och utrunnen i armvecket.

Nu grep Per sig an med det han hade i sinnet. Fort och säkert satte han för dörrluckan och dref in spikarne med en stor träklubba, som låg kvar där sedan timringen i våras. För visshetens skull slog han dit ännu några stycken fyrtummare, som han hade i fickan, och så vände han hästen och åkte hem. Till Anna sade han, att det med ens tagit åt gubben, att han skulle göra långtur till sta’n i sällskap med grannbonn’. Hon hade varit ute i byn och visste inte, att han kört till ladan engång.

Det knastrade och prasslade i torrhöet. Jan Persa sträckte på sig. Han vaknade först nu.

»Jär ä du Per? Hvem i svartaste helvete har stängt för ladlucka? Släpp ut mej på blankaste minuten, om du int’ vill jag ska’ knäcka nackbene på dej!»

»Hä jär som groft slag ni har gjort ladan af, så I får nog tungarbete med att komma åt nackbene mitt. Men vi ska’ vara sams nu och[169] tala förstånd i stället!» tyckte Per. »Vill I ge’ mej Anna, ska’ jag dra’ ut luckspikarna tvärt.»

»Hahaha!» hånskrattade det inne i ladan. »Dra’ åt fjälls, fjällracka! Hä var läng’, tills du får den fångsten!»

Där satt nu storbonn’ i sitt sköna, doftande hö, ensam igen med sin tomma halfstopsflaska och sina tankar.

Det första han gjorde var — som en väl kan förstå — att försöka komma sig ur fångenskapen. Men luckan var tilbommad med fyrtumsspik, och virket var af reelt slag, det visste Jan Persa allt för väl.

Vreden tog åt honom, och han började sparka och lefva i höet, så det rök om honom. Han bar sig åt ackurat som en björn, när han fått ett skott i kroppen och inte ser sig god att komma undan. Han ställer sig också och rifver och klöser i marken, så torfvorna ryka omkring honom.

När motioneringen i höet släckt af värsta hettan, gaf han sig till med att svära och hojta. Han tänkte, att någon möjligen kunde höra olåten och komma till hjälp. Men det kom ingen, och då rakt ingenting lönade försöka,[170] satte han sig ned i höet och teg. Men se tänkte — det gjorde han, och inte hade det varit rådligt för Per att just då vara honom inom räckhåll.

Frampå förmiddagen följande dag fick Per med sig två pojkar, som hade reda på historien, och gick opp till ladan igen.

Han fick just inte något begripligt svar. Det fräste och spottade från höet därinne.

Nu brakade det löst från Jan Persa, och det är ej lönt engång försöka säga efter all olåt, Per fick sig tillgodo då. Men Per stod lugn och hörde på, och pojkarne måste stoppa mössorna i mun, för att inte skrattet skulle röja dem.

»Jaa, du vet, hvad som löser dej ur fångenskapen, Jan Persa, och när du själf har hjälpen i din hand och int’ vill — så får du också skylla dej själf! Adjö då, om vi inte råkas mer här i lifvet!»

Återigen var storbonn’ ensam. »Per!» skrek han. »Pe—er!» Men ingen svarade. Det var riktigt hemskt tyst. Han satte sig och började fundera.

Per var fjällbopojke och af styft slag, som inte väjer för någonting. Och så hade han fått tåla ett och annat från husbonden den senare tiden — — — Ja ja, hvem vet, hvad han hade i sinnet? Det sista han sa’ lät så otäckt — »om vi int’ råkas mer i lifvet» — — —

Och så började det rifva och slita så eländigt i magen, och törstig var han, så det stramade i halsen — — — Det kan en väl förstå — efter så mycket sprit!

— Tänk, om han fick sitta här och dö af törst och svält! Jesses! han tyckte, att bredvid honom i halfmörkret skymtade som en död kropp — en utmärglad, blåhvit gast — — —

Han rusade mot luckan, dunkade, kastade sig emot den, skrek med gråten i halsen, men till lika liten nytta som förr.

Hu, så konstig han började känna sig! Han tog hö och försökte tugga på, men det blef till ingenting. Om han nu haft sig en enda kallpära och en dricksskvätt, skulle han gifvet en näfve ur storkistan för’et. — Om han skulle läsa en bön! Kanske det kunde göra godt? Han knäppte ihop händerna. Det var länge se’n Jan Persa läste böner. Han försökte sig på Fader vår. Början och slutet gick bra,[172] och det liksom lindrade för en stund. — Storbonn’ hade blifvit mjuk.

Den natten som kom var det nästan ogörligt att sofva, — så slet det och ref i inelfvorna, och samvetet började också konstra. Det var ett dåligt tecken, tyckte Jan Persa, och det gjorde honom nästan vettskrämd.

— Ute blåste det och pep, och fastän det var kolmörkt, såg han allt möjligt oknytt där inne i ladan.

I de där nedersta timmerhvarfven — de som egentligen voro patrons egendom — knakade det och lät som om det högg i dem, och när vinden snodde om ladknuten tjöt det så ledt. Det lät som — tjuf, tjuf, tjuf!

Först fram på morgonsidan somnade han, och vaknade med att någon knackade på luckan. Jan Persa var då alldeles förbi af dödsångest, dåligt samvete, hunger och törst.

»Nåå» — hördes Pers röst utanför — »får jag Anna, om ni slipp’ ut nu? Jag har lite skåpamat och en skvätt brännvin med — om I vill ha.»

En het blodvåg steg upp åt hufvudet på gubbstackar’n när han hörde Pers talföre, men den gick samma väg den kom. Han var mjuk nu — som sagt.

»Kan du int’ släpp ut mej ändå? Jag ligg’ på mitt yttersta, och du gör dej skyldig te’ dråp, Per». Han lät så olyckligt ynkelig, men Per stod på sig och sade lika oberörd som förut, — »du vet, att jag står med det jag sagt, och vill du int’ ge me dej, så blir det här sista gången jag komm’ hit. I kväll går jag i tjenst grannbys.»

»Jag får väl helsa Anna då, att I heller dör än unnar’na den hon vill ha’. — Adjö då för sista gången!» — —

Tjockt och rosslande lät det, när han tätt intill luckan ropade — »du får väl ta’na då, — Pe-e-er!»

Han trodde att Per redan hunnit gå ett stycke. Men han stod allt kvar, — gjorde sig ingen brådska med luckan, — tecknade istället åt pojkarna, som också nu voro med, att hålla sig stilla.

»Stor tack ska’ I ha’! men innan jag öppnar, ska’ I säja, om vi få ta’ ut lysninga sista[174] söndan i november, så brölloppe kan stå i Jul. — Hvad säj I?»

Jan Persa sjönk ihop ner i höet vid tanken på, hvilket hål i storkistan detta skulle åstadkomma. Men ut ur ladan måste han — den förbannade nyladan — och han var nu i alla fall slagen till en slant af Per, så — — »Ja du får ta’ ut lysninga i morgon, bara du släpp’ ut mej», kom det kvidande ynkligt inifrån ladan.

Tre pojkar började nu bända och slå på dörrluckan och förhjälpte så Jan Persa ur fångenskapen i nyladan.

Mäkta belåten sken Per istället, när han tog fram skåpamaten och bjöd husbonn’.

»Tack ska’ I ha’ för löftet!» sa’ han. »Här har ni te stärka er med. Jag tog Jonte och en Israel med som vittnen på hva’ som sagts — ifall ni finge lust te glömma’ne. — Här har ni brännvinsskvätten också.»

En kan väl förstå, huru pass Jan Persa var till mods efter den utfärden. Arg var han, och skamsen var han — mest arg ändå. Löftet kom han i alla fall inte ifrån, och som Per hade sagt blef det. Juldagen och tre dagar efteråt stod det bröllop på Rundeliden. Kostade[175] det något, så smakade det väl också. — Jan Persa söp sig så full, att han glömde förargelsen och dansade polska med mågen sin — fjällbopojken.

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK FJÄLLBYFOLK: BILDER FRÅN ÖFRE NORRLAND ***

Updated editions will replace the previous one—the old editions will be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright law means that no one owns a United States copyright in these works, so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United States without permission and without paying copyright royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to copying and distributing Project Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™ concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you charge for an eBook, except by following the terms of the trademark license, including paying royalties for use of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for copies of this eBook, complying with the trademark license is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, performances and research. Project Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free distribution of electronic works, by using or distributing this work (or any other work associated in any way with the phrase “Project Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full Project Gutenberg™ License available with this file or online at www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™ electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™ electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to and accept all the terms of this license and intellectual property (trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be used on or associated in any way with an electronic work by people who agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works even without complying with the full terms of this agreement. See paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™ electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual works in the collection are in the public domain in the United States. If an individual work is unprotected by copyright law in the United States and you are located in the United States, we do not claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, displaying or creating derivative works based on the work as long as all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™ works in compliance with the terms of this agreement for keeping the Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily comply with the terms of this agreement by keeping this work in the same format with its attached full Project Gutenberg™ License when you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in a constant state of change. If you are outside the United States, check the laws of your country in addition to the terms of this agreement before downloading, copying, displaying, performing, distributing or creating derivative works based on this work or any other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no representations concerning the copyright status of any work in any country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not contain a notice indicating that it is posted with permission of the copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in the United States without paying any fees or charges. If you are redistributing or providing access to a work with the phrase “Project Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™ trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted with the permission of the copyright holder, your use and distribution must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works posted with the permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™ License terms from this work, or any files containing a part of this work or any other work associated with Project Gutenberg™.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this electronic work, or any part of this electronic work, without prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with active links or immediate access to the full terms of the Project Gutenberg™ License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any word processing or hypertext form. However, if you provide access to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official version posted on the official Project Gutenberg™ website (www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works provided that:

• You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has agreed to donate royalties under this paragraph to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid within 60 days following each date on which you prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty payments should be clearly marked as such and sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation.”
• You provide a full refund of any money paid by a user who notifies you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™ License. You must require such a user to return or destroy all copies of the works possessed in a physical medium and discontinue all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™ works.
• You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the electronic work is discovered and reported to you within 90 days of receipt of the work.
• You comply with all other terms of this agreement for free distribution of Project Gutenberg™ works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread works not protected by U.S. copyright law in creating the Project Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™ electronic works, and the medium on which they may be stored, may contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all liability to you for damages, costs and expenses, including legal fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a written explanation to the person you received the work from. If you received the work on a physical medium, you must return the medium with your written explanation. The person or entity that provided you with the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a refund. If you received the work electronically, the person or entity providing it to you may choose to give you a second opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy is also defective, you may demand a refund in writing without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in accordance with this agreement, and any volunteers associated with the production, promotion and distribution of Project Gutenberg™ electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, that arise directly or indirectly from any of the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™

Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of electronic works in formats readable by the widest variety of computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will remain freely available for generations to come. In 2001, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure and permanent future for Project Gutenberg™ and future generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit 501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to date contact information can be found at the Foundation’s website and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread public support and donations to carry out its mission of increasing the number of public domain and licensed works that can be freely distributed in machine-readable form accessible by the widest array of equipment including outdated equipment. Many small donations ($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating charities and charitable donations in all 50 states of the United States. Compliance requirements are not uniform and it takes a considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up with these requirements. We do not solicit donations in locations where we have not received written confirmation of compliance. To SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state visit www.gutenberg.org/donate.

While we cannot and do not solicit contributions from states where we have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition against accepting unsolicited donations from donors in such states who approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make any statements concerning tax treatment of donations received from outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation methods and addresses. Donations are accepted in a number of other ways including checks, online payments and credit card donations. To donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be freely shared with anyone. For forty years, he produced and distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of volunteer support.

Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper edition.

Most people start at our website which has the main PG search facility: www.gutenberg.org.

This website includes information about Project Gutenberg™, including how to make donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

The Project Gutenberg eBook of Fjällbyfolk: Bilder från öfre Norrland

E-text prepared by ronnie sahlberg
and the Online Distributed Proofreading Team
(http://www.pgdp.net)
from page images generously made available by
the Google Books Library Project
(http://books.google.com)

FJÄLLBYFOLK

Innehåll

I Obygden.

Erik Spelman.

Tok-Johanna.

En begrafning.

Vid forsen.

En lapphistoria.

Pell Pers-mor berättar.

Hustrumord.

Jan Persa och hans framfärd.

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE

	Sid.
I Obygden	5
Erik Spelman	31
Tok-Johanna	53
En begrafning	71
Vid forsen	89
En lapphistoria	97
Pell Pers-mor berättar	117
Hustrumord	125
Jan Persa och hans framfärd	151

The Project Gutenberg eBook of Fjällbyfolk: Bilder från öfre Norrland

E-text prepared by ronnie sahlberg and the Online Distributed Proofreading Team (http://www.pgdp.net) from page images generously made available by the Google Books Library Project (http://books.google.com)

FJÄLLBYFOLK

Innehåll

I Obygden.

Erik Spelman.

Tok-Johanna.

En begrafning.

Vid forsen.

En lapphistoria.

Pell Pers-mor berättar.

Hustrumord.

Jan Persa och hans framfärd.

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE

E-text prepared by ronnie sahlberg
and the Online Distributed Proofreading Team
(http://www.pgdp.net)
from page images generously made available by
the Google Books Library Project
(http://books.google.com)