[Pg 1]

STUDENTFÖRENINGEN VERDANDIS SMÅSKRIFTER. 261.

V O L T A I R E

AV

G E O R G  B R A N D E S

 

ÖVERSÄTTNING AV HJ. Ö.

 

 

STOCKHOLM

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

[Pg 2]

Denna småskrift utgör en översättning av inledningen till Georg Brandes' stora verk François de Voltaire Bd I 1916, Bd II 1917. Till denna inledning har författaren för småskriftens räkning gjort ett tillägg (som belyser Grundtvigs uppfattning av V.).

Titelplanschen återger Largillières porträtt av Voltaire (25 år gammal).

Rörande en del biografiska och historiska data kan skriften kompletteras bl. a. genom N:r 14 i Verdandis småskriftserie: Voltaire av Hellen Lindgren, 4:e upplagan 1915.

Av Voltaires arbeten finnas i svensk översättning:

Candide, Filosofiska romaner och dialoger övers. av David Sprengel, 2:a uppl. 1915. Pris 3:50.

Filosofiska romaner i övers. av David Sprengel, med en studie över filosofpropagandan i Frankrike på 1700-talet och Voltaire av H. Taine samt noter av övers. 1922. Pris 6:75.

STOCKHOLM

ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1922

[Pg 3]

Det ges författare, som ha sin plats i litteraturhistorien. De förnämsta bland dem representera tidsskeden i sitt hemlands diktning, vetenskap eller historieskrivning.

Det ges ett litet fåtal författare, tillsammans kanske ett par dussin, som tillhöra världshistorien.

Voltaire är en av dem.

Det var en gång ett knippe nerver, laddat med elektricitet, som intog och upplyste Europa.

Det var en gång en man, som tidigt utvecklade sig till att vara och anses som den förkroppsligade intelligensen, och som, så långt civilisationen sträcker sig, ännu i dag bevarar detta anseende.

Det var en gång en demon, vars håg var en eldhåg, vars infall voro blixtar, vars hjärta var varmt i sin hängivenhet och vänskap, men vars förstånd var kallt i sin[Pg 4] lysande klarhet och vars konst var en enkel, naturlig vältalighet, som knappast någonsin blivit uppnådd, aldrig överträffad, en föredragets vältalighet, ty han höll aldrig något tal.

Det var en gång en världsman, en affärsman, en hovman, en herreman, en diktare, en lärd, en historieskrivare, en enstöring vars väsen var vilja, vars åtrå var ära, vars lust var handling, vars formgivning var behag, vars styrka var ett sällsynt minne, vars klokhet var en genialisk vakenhet, vars beröm innebar en utmärkelse, som en påve, en skådespelerska, en kung icke mindre än en poet lidelsefullt åstundade, och vars hån satte brännmärken, som snart stått vid lag ett par århundraden.

Före honom har endast Cicero utgjort en sådan centralpunkt i Europas litteratur; också blickade han därför med beundran tillbaka på Cicero som till en förebild; och det var ingen roll, han hellre spelade på sin teater, än Ciceros i sitt eget drama »Roms räddning». Dock, Cicero uppnådde honom icke i kvickhet och satirisk kraft.

Som den vid alla hov och i alla kretsar namnkunnige satirikern har han en föregångare, Pietro Aretino, fruktad och fjäsad som han. Men Aretino var en smädeskrivare, än slipprig och än skenhelig, vars enda mål var förvärv och vällevnad, och som eftervärlden endast nämner med förakt, under det Voltaires rykte är ännu större efter hans död än under hans livstid.

Genom sin aldrig vilande vetgirighet, sin outtömliga uppfinningsförmåga och genom sin handlingskraft, som gav sig till känna som verksamhetsbegär, kom han till att representera ingenting mindre än en nation, en världsdel och ett århundrade med hela dess kultur.

Goethe, som till en början var hans motståndare, sedermera hans beundrare, har sagt om honom, att han är fransk som ingen annan fransman, ja han har kallat honom »den yppersta skriftställare, som kan tänkas i Frankrike,[Pg 5] den, som bäst motsvarar nationen». Och i våra dagar ha Voltaires två avgjordaste motståndare inom den franska kritiken, hans motpol Brunetière, och Faguet, som hatar honom, sagt detsamma: Intet namn är mera franskt, intet avspeglar bättre det franska väsendet.

Sålunda representerar Voltaire en nation.

Och han representerar ett århundrade. När man nämner 1700-talet, kallar man det för korthetens skull Voltaires århundrade.

Slutligen representerar Voltaire en världsdel, ja mer än en världsdel, ty på andens område företog han erövringståg såsom Alexander och Napoleon i den yttre världen; och han härskade genom andliga medel lika oinskränkt som de. Och hans herravälde har visat sig långt varaktigare. Ty det ges i våra dagar ingen anhängare av Alexander och knappast längre några bonapartister. Men det ges ännu Voltairianer.

Voltairianismen betecknar en ny reformation 200 år efter Calvin och Luther. Den fria forskningen, som under reformationen skrymtaktigt förkunnades, men som gjorde halt inför bibelordet, blev först med Voltaire genomförd och utbredde sig från Frankrike över jorden.

Ingen har blivit smädad som Voltaire. Om få betydande personligheter har det stått hårdare strid.

Lessing, som var hans frigjorde, andlige lärjunge, och som människa gjort sig skyldig till en liten förseelse mot honom, något som ju den skyldige sällan vill erkänna, skrev efter hans död följande hånfulla gravskrift[1] över honom:

[Pg 6]

Voltaire, som satte Pope så högt, blev själv högt uppskattad av Popes uppriktige beundrare, Byron. I Child Harold ägnade honom skalden denna minnesskrift:[2]

I Tyskland var Wieland en diktare i Voltaires anda, och därför illa tåld av diktarförbundet i Göttingen. De tyska romantikerna, som beteckna reaktionen mot 1700-talets filosofi, voro ännu mer fientligt stämda mot Voltaire än Lessing varit.

Ett exempel på den danska romantiska litteraturens påverkan av den tyska lämnar Oehlenschlägers hållning gentemot Voltaire. I dikten »Gipsbilden» från 1804, hånar han Voltaire i den stil, som då för tiden var på modet i Tyskland. Det är en dikt, rik på tyska vändningar, vari Oehlenschläger antager, att bysten på kakelugnen är Voltaires, men sedan finner, att den föreställer Johannes Ewald, som han älskar och dyrkar.

[Pg 7]

I Grundtvigs bok »Kort framställning av världens krönika i sammanhang» (1812) finnas följande, för 1800-talet i Danmark betecknande uttalanden:

»Voltaire bör betraktas som den utan all jämförelse största och bittraste fienden till kristendomen och allt heligt. Han skrev en hjältedikt över Henrik den fjärde; men man kan gärna säga, att alla hans skrifter äro en hjältedikt över Frankrike; ty allt, som var spritt hos de föregående diktarna, var samlat hos honom och han slutade raden. Vantro, kvickhet, ytterlighet, klarhet och lätthet hade han i en förvånande grad; det vämjeligaste kunde han sminka upp, det klaraste kunde han förvränga och det vördnadsvärdaste blev löjligt i hans mun. Det är en heder för kristendomen, att dess fienders hövding avskyddes som[Pg 8] människa till och med av sina tillbedjare, och den tidsålder, som avgudade odjuret, hade icke mycket kristendom att mista; men en förfärande syn är det att se en man, utrustad till att vara släktets välgörare, genom hjärtats vrånghet bli det till en snara och fördärv. Vad han ej kunde uträtta med sina egna skrifter, som i det mest förföriska skick utsändes i länderna, sökte och ernådde han genom att vara encyklopedisternas (kretslöparnas) anförare, och genom att med sitt namn förläna deras verk anseende. En del självkloka män, bland vilka gudsförnekarna Dalembert och Diderot voro de förnämsta, hade nämligen tagit sig för att genomlöpa hela kretsen eller ringen av mänskliga kunskaper, och att framställa det, som var mest värt att veta, på ett sådant sätt, att alla kunde förstå det. Härigenom utbreddes då den mest bakvända uppfattning av all andlig verksamhet och förakt för kristendomen i hela den franska läsevärlden runt omkring i Europa. I Frankrike blev denna ogudaktiga och ytliga skrift ansedd som en samling av all mänsklig visdom, och man kunde vänta, att all gudsfruktan och grundlig insikt skulle gå under i Europa.»

Gentemot dessa skarpa uttryck för en antipati, som icke grundar sig på insikt, och som utformats av Danmarks två mest berömda diktare under 1800-talet, känner sig en nu levande dansk uppfordrad till ett fördjupande i den angripna personligheten, som det varken var Oehlenschlägers eller Grundtvigs sak att utföra.

Voltaire utgick från ett land och levde i en tidsålder, där de mest utvecklades bildning var förfinad, men det sociala och politiska tillståndet barbariskt. Som författare[Pg 9] var han därför rättslös. Som satirisk diktare och reformatorisk författare blev han upprepade gånger insatt i Bastiljen, och han måste hela sitt liv igenom leva i ständig ångest för att bli inspärrad.

Den franska litteraturens mest berömda man har därför tillbragt jämförelsevis endast få år av sitt liv i Paris, där det antingen var honom förbjudet eller alltför farligt att vistas. Till och med då han vid 83 års ålder, efter att icke ha sett Frankrikes huvudstad på 28 år, vågade sig dit, hade Ludvig XVI helst låtit fängsla honom, och lät giva honom det rådet att försvinna så fort som möjligt; något som döden gjorde obehövligt.

Sålunda tillbragte Voltaire sina dagar i landsflykt, antingen i främmande land—England, Holland, Preussen, Schweiz—eller så nära Frankrikes gräns som möjligt—Cirey, Ferney—för att vid minsta vink kunna fly.

Under dessa rättslösa förhållanden skrev han nästan alltid anonymt. Men detta skyddade honom långtifrån tillräckligt, då hans stil var känd, och därtill ett och annat tillskrevs honom, som han icke skrivit. Han förnekade också därför i sin säkerhets intresse åter och åter sina skrifter, ljög sig hänsynslöst fri från dem, och lät ett icke ringa antal ligga otryckta en hel människoålder igenom. Om de blevo utgivna, var det sällan av honom själv.

Nästan alla hans skrifter blevo förbjudna att säljas. Flera av hans värdefullaste arbeten (t. ex. de Filosofiska breven om England) blevo brända av bödeln. Han arbetade visserligen rastlöst, men i ständig oro för att bli berövad sin frihet.

Och likväl blev han ungefär från det han uppnått 24 års ålder hyllad som den andlige hövdingen av jordens mäktigaste och mest begåvade män och kvinnor, en kung, en kejsarinna, tidsålderns aristokrater och krigare, tänkare, diktare, vetenskapsmän.

Till slut hade han ett sådant anseende, att litteraturens[Pg 10] yppersta, alla länders bästa kretsar, i honom sågo icke blott tidens mest namnkunniga och mest inflytelserika författare, utan även den personlighet, som utgjorde sinnebilden för frisinthet och fördragsamhet, för avskyn för grymhet och för högsinnad humanitet; så att en man sådan som Benjamin Franklin, som representerade icke blott det nya Nordamerika utan även folkfrihet, uppfinnarsnille, teoretisk insikt och praktiskt förnuft, förde sitt barnbarn till honom och utbad sig hans välsignelse för den lille gossen. Voltaire sade: »God and liberty» (Gud och friheten).

Strålarna från hans lysande ande upptände hans tidsålders män och kvinnor. Icke få av de mest intelligenta stodo i ljus låga av hänförelse. Vi se av tallösa brev till Voltaire, med vilket svärmeri och med vilken tacksamhet de yttrat sig till honom. Typiska äro t. ex. de första breven från Fredrik den store som kronprins.

För de gammaldags fromma, därnäst för dem, som till varje pris höllo på det bestående och isynnerhet för de dumma, stod Voltaire som en hädare och nedbrytare. För vidskepelsen var han en djävul. För elakheten och missundsamheten var han ett föremål för hat och hårdnackat förtal.

Men han ingav under sitt långa liv släktled efter släktled övertygelsen om förnuftets rätt och makt. Han var aldrig själv kall, när han trodde sig ha funnit en sanning och ansåg sig böra förkunna densamma. Den lågade i honom och han kastade ut den, än som ljuset från en fyrbåk, än som bomben från en mörsare, än så, som man utsänder flyttbart ljus i form av elektriska lampor.

Som Condorcet slående har sagt, var för honom sanningen icke en hemlighet, som skulle viskas invigde emellan. Den var för honom näring, som borde meddelas färsk i form av den aptitligaste och mest tilltalande anrättning, eller ett läkemedel, som för att icke avvisas borde reta[Pg 11] gommen och smaka gott; eller som ett banér, som borde höjas, ett krigsrop, vari man borde instämma.

Hans största konstverk är icke något av hans talrika arbeten utan just hans eget liv.

Detta hans liv har många utvecklingsskeden, långt fler än den insekts, som först är larv, så puppa och slutligen fjäril. Ett sådant liv har ganska fula skeden. Larven är ju ingalunda vacker. Men Voltaires liv har det sällsynta gemensamt med fjärilen (som givit Psyke sina vingar), att dess sista skede är det vackraste.

Voltaire var till en början en diktare för de högre samhällskretsarna, teaterdiktare och estetiker, efter dåtidens begrepp nationalpoet; blev sedan på engelsk mark ombildad till upplysare, tankeväckare, omdanare, modig men försiktig bekämpare av föråldrad fördom och hävdvunnet oskick. Längre fram blir han så småningom historiker, naturvetenskapsman, lyriker, dramatiker, romanförfattare, nationalekonom, filosof, agitator. Dock, han når först sitt livs höjdpunkt, när han från att vara stridstupp blivit fältherre, från skämtare blivit en vis, från hovman patriark, från den anonymt verkande hemlöse, som flackar från land till land, från hov till hov, blivit den fast bosatte slottsherren, välgöraren för en hel trakt. Då står han som förnuftshatets och fanatismens öppna fiende, rättfärdighetens och fördragsamhetens oförtrutne målsman, de undertrycktes och misshandlades beskyddare—en gestalt, som aldrig kan glömmas.

Satyren är (liksom i Victor Hugos dikt) förvandlad till Pan.

Voltaires anda omspänner allt. Hans sunda och praktiska förstånd sträckte sig till hälsovård och koppympning.

Han verkade för renlighet, föreslog inrättandet av bad för allmänheten. Han var den första, som lärde folk att man icke skall begrava inne i städerna, icke i kyrkorna, icke låta de döda slå ihjäl de levande. Och han var den[Pg 12] första, som i Frankrike förordade smittkoppympning (kokoppor blevo först senare använda). Men samme man var den första fransman, som icke nöjde sig med att uppställa för sig själv de viktigaste andliga spörsmål, utan även modigt besvarade dem: Var den kristna läran sann? Var den kristna kyrkan en helig och nyttig organisation? Var den kristna läran gudomligt inspirerad och andligen tillfredsställande? Han svarade utan tvekan: traditionen är full av fabler och orimligheter; kyrkan betyder en sänkning från den hedniska forntidens högre kulturnivå; läran är ofullkomlig, där den är som bäst, en mörk och tyrannisk vidskepelse, där den är som sämst.

Frankrike var säkerligen under 1700-talet näst England det mest upplysta land av alla. Men enligt moderna begrepp var denna upplysning ett oerhört barbari, långt värre än Rysslands i våra dagar. Strafflagarna utgjorde ett virrvarr. Man utfärdade nya lagar utan att upphäva de gamla. Lagarna motsade varandra och voro därtill fulla av spetsfundigheter, otydliga uttryck och omänskligheter. Nästan varje nyck hos domaren kunde finna stöd och berättigande i någon lag. Sålunda blev domarens makt oinskränkt. Domarebefattningarna voro till salu. Barn, som icke voro i stånd att sköta sina egna angelägenheter kunde, nyss sluppna ur skolan, komma att råda över vuxna människors väl och ve.

La Bruyère säger i 14:de kapitlet av sin bok Les caractères: »Det är domarens plikt att utöva rättfärdighet, deras yrke att smussla den undan.» Om de ändå nöjt sig därmed!

Rättskipningens handhavare på landet spärrade in bönderna under förevändning, att de stulit eller burit vapen,[Pg 13] och höllo dem fängslade, tills de betalade. Om någon hade en domare till fiende, så ve honom!—Fogden i Puissieux dömde en viss Carlier till tortyr, till stegel och hjul, enbart av hat. Det hade lyckats honom att vinna en bisittare. En prokurator Frillet ville komma åt ett tegelbruk; anklagade därför den oskyldige ägaren för mord och lät rådbråka honom. Två män, som avlade vittnesbörd om ägarens oskuld, blevo hängda som falska vittnen. Då detta blev ådagalagt och rätten dömt prokuratorn till döden, benådade honom Ludvig XV med 10 års förvisning—till provinsen Bourgogne. En annan domare, som förfalskat aktstycken, blev dömd till 15 francs böter.

La Bruyère säger med fin ironi: Det är icke alldeles omöjligt, att en man, som åtnjuter högtståendes gunst, kan förlora en rättssak.

Den gammalfranska straffprocessen var sammanfattad i Ordonnansen av år 1670. Däremot fanns ingen allmän strafflag. Domarna kunde när som helst gräva upp en gammal, omänsklig förordning. Hur omodern den samtidiga danska lagen av 1683 än må anses, var den dock ett långt bättre och humanare verk än den franska ordonnansen.

I 1700-talets Frankrike rådde ännu samma grymhet som tvåhundra år tidigare. Stegel och hjul hade under Frans den förste år 1535 införts från Tyskland som värn mot rövarband på landsvägarna och straffet var på den tiden knappast för hårt, då rövarna ohyggligt pinade sina offer. Men nu var detta straff icke längre inskränkt till vedergällning för landsvägsröveri.

Man hade fem slags dödsstraff: Fyrdelning, bålet, hjulet, galgen och halshuggning. Men dessa fem skärptes och förenades, då antalet ej motsvarade förbrytelsernas många arter och grader. Varje, än så obetydlig hustjuvnad straffades helt enkelt med galgen. Man hängde t. ex. en tjänstflicka, som stulit ett par serveter.

[Pg 14]

Det lidande, som tillfogades förbrytaren, tillfredsställde ett krav. Och innehavaren av detta krav var efter dåtidens katolska uppfattning—Gud. Därför straffade icke blott den andliga, utan även den världsliga rättvisan i Guds namn. Och därför måste förbrytaren göra kyrkobot.

All makt vilade hos kyrkan och hos konungen.

Ännu så sent som år 1780 indelar en straffrättslärd, Muyart de Vouglans, förbrytelserna mot det kränkta, gudomliga majestätet i tre grupper: Den första innefattar gudsbespottelse, ateism, trolldom, häxeri; den andra kätteri, avfall, sekterism; den tredje helgerån, d. v. s. kränkning av kyrkor, sakramenter, gravar, krucifix, helgonbilder.

Alltsedan upphävandet av ediktet i Nantes hade protestanterna i Frankrike varit rättslösa. 1724 förbjöd Ludvig XV franska undersåtar att överhuvud utöva någon annan religion än den romersk-katolska eller samlas till någon annan gudstjänst.

Döden på bålet var straffet för trolldom, gudsbespottelse, kätteri, kyrkoskändning, blodskam, fadermord och homosexualitet. Den ständiga användningen av tortyr gjorde varje undersökning pinsam.

I fråga om galärstraff var det betecknande, att detta straff, ådömt på viss tid, faktiskt var detsamma som livslångt straffarbete på galärerna, emedan man godtyckligt kvarhöll fångarna. Enär galärerna tjänade till att förstärka Frankrikes makt på Medelhavet, gällde det att ha en tillräcklig bemanning av roddare. Då självmord bland galärslavarna blevo för vanliga, lät man under Colbert somliga av dem, vilkas strafftid var utlupen, slippa lös, och ifall fångarnas släktingar voro rika, kunde det hända, att man av malteserriddarna köpte en turkisk slav som hans ersättare. Men regeln var följande:

På 25-30 dubbelbänkar sutto omkring 300 roddare fastsmidda, av vilka 5-6 tillsammans rodde en åra. Nakna till midjan sutto de på den bänk, där de voro fastsmidda,[Pg 15] och från vilken de aldrig, varken sommar eller vinter, varken natt eller dag sluppo lös. De åto och sovo på bänken. De voro därtill ständigt underkastade fångvaktarens godtycke, vilken gick omkring bland dem med piskan i handen.

Grymmast var behandlingen av de protestanter, som efter upphävandet av ediktet i Nantes kommo på galärerna. Den utgjorde en oavbruten tortyr. Jean Pierre Espinas blev dömd till galärerna på livstid och tillbragte där halvnaken och fastsmidd 23 år, emedan han givit en protestantisk präst kvällsmat och nattkvarter.

Litteraturen åtnjöt ingen rättssäkerhet. Högsta domarmakten tillhörde formellt konungen; rätterna dömde, emedan han överlåtit åt dem den makt, som tillkom honom, och lagen satte ingen gräns för denna. Hans vilja var lag och han hade rätt att bryta varje motstånd mot hans vilja. Där domstolarna icke kunde inskrida (emedan intet brott var begånget), utverkade den, som hade intresse av att få någon i fängelse, blott ett »lettre de cachet», en hemlig arresteringsorder, underskriven av statssekreteraren och försedd med det kungliga sigillet. Den innehöll en befallning för personen i fråga att bege sig till statsfängelset eller i förvisning, antingen i landsflykt eller till ett bestämt ställe inom Frankrikes gränser, som han då icke fick lämna under viss tid, stundom 10 år. Dessa »lettres de cachet» berövade sådana personer deras frihet, vilka—såsom Voltaire—icke begått något enligt lagen straffbart eller icke kunde dömas av någon domare. Därför förekom ingen anklagelse och intet förhör. Fången förblev i fängelse eller i förvisning på obestämd tid. Han kunde icke försvara sig, då intet åtal väckts mot honom.

Efter Damiens' attentat mot Ludvig XV blev litteraturens rättsförhållande genom en lag av 1757 ordnat sålunda: Alla som överbevisades om att hava författat eller låtit författa eller att blott ha köpt skrifter, som gingo ut[Pg 16] på att angripa religionen, upphetsa sinnena, göra ingrepp i konungens makt eller störa statens ordning och lugn, straffades med döden. Samma straff drabbade även kolportörer. Än mera: Författare, kolportörer och utspridare av andra trycksaker, som icke iakttogo de former, som voro föreskrivna för det tryckta ordet, straffades med galärerna.

Ett ringa straff i jämförelse härmed var den gängse tillintetgörelsen av det tryckta, som i enlighet med den allmänna åklagarens krav sönderrevs och brändes av bödeln.

Det är ingen ringa ära att hava skött oppositionen mot ett sådant rättstillstånd.

Voltaires strid för reform av straffrätten är mittpunkten i den rörelse, som under sista hälften av 1700-talet reste sig mot den gamla straffrätten och som ledde till dess fullständiga sammanstörtande under revolutionen. Först genom Voltaire fick denna rörelse fart. Som överallt, där det gällde att förklara medeltidens föråldrade former krig, upphävde han sig även här till anförare.

Var och en som skrev mot det gamla rättsväsendet, sökte anknytning till Voltaire och sökte vinna samförstånd med honom. Var och en, som blev undertryckt genom detta rättsväsens stränghet eller genom de rättsvillfarelser, som härrörde därifrån, såg i honom sin beskyddare och räddare. Under det decennium, som ligger mellan hans död och revolutionens utbrott, verkade de lärdomar han förkunnat mäktigt vidare och om också under detta decennium dess energi tillväxer, så ökas icke dess omfattning. Man håller sig till de fordringar Voltaire uppställt. Alla trådar löpa här ut från honom och föra tillbaka till honom.

Ty genom talrika verk, några hundrade flygskrifter, tiotusen brev påverkar han de högre stånden i alla civiliserade länder, det andliga ingalunda uteslutet;[Pg 17] vidare furstar och furstinnor, kungars gunstlingar och älskarinnor, kardinaler och abbéer, fältmarskalkar och officerare och först och sist hela det skrivande folk, som växer upp efter honom, som lär av honom, som än bekämpar honom, än frigör sig ifrån honom, men som till slut fortsätter hans verk, till och med under oenighet med honom.

Diderot, som väl är den störste av hans efterföljare, och som ofta blev illa berörd av hans begränsning som deist och av ensidigheten i hans goda smak, skrev under en sådan misstämning, att de alla voro skyldiga honom så oändligt mycket, att vad han än måtte säga eller göra, som väckte deras misshag eller motsägelse, allt måste förlåtas honom och glömmas, i betraktande av deras omätliga tacksamhetsskuld till honom.

Voltaire var icke skapt av det ämne, varav det utbildas vad som Paludan-Müller i inledningen till Adam Homo har kallat »de blotte Helte med de bare Struber».

Han är på samma gång gudomlig och skälmaktig, Zeus och Scapin. Innerst i honom bor en skämtare. Till och med när han är som djupast allvarlig, är all svulst, ja allt patos honom fjärran. Han kan skära tänderna av förbittring, men han deklamerar aldrig (i eget namn). Han dundrar icke, han hånar. Litteraturen, som förut varit en konst, blev för honom ett vapen. Och han gör bruk av sitt vapen, det dräpande hånet. Han var på sätt och vis en mycket klok och försiktig man, han var—som John Morley sagt om honom—för klok, för att någonsin kasta bort sin sköld. Men han kände, att om hans svärd en gång var draget, kunde han aldrig mera, så länge han ännu var i livet, sticka det i skidan. Han kastade icke,[Pg 18] (som Horatius Cocles) bort sin sköld, utan skidan till sitt svärd. Hans samtida blevo upprörda intill märg och ben, när de sågo denna klingas blixtsnabba rörelser och hörde den susa i luften.

Så äregirig Voltaire än var och så mycket han än höjde sig över sitt stånd, förstod han icke att som författare hävda sin personlighet. Han hade från första början litterära angripare och fiender. Han svarade dem alltför ofta, ja än mer, han släppte dem aldrig ur sikte; han fortsatte att på ett tröttande, för nutidens människor olidligt sätt fäkta mot dem. Han har mot sin vilja meddelat dem alla sin odödlighet. Deras namn återkommer som omkväde på flera hundrade ställen i hans livsverk, där man skulle tro honom vara sysselsatt med allting annat än med dem.

Hans självhävdelse antog således icke aristokratiska former. Ständigt hetsad och utmanad kunde han med sitt retliga nervsystem, sitt överkänsliga temperament och sin stridslystna instinkt aldrig besluta sig för att låta sina motståndare behålla sista ordet. Han sökte och fick beständigt hämnd, var alltid krigare och som krigare obarmhärtig, stundom grym. Hans angripare voro visserligen i regeln både illasinnade och mindervärdiga, tarvliga och missundsamma; de ville komma sig upp, vinna rykte och ställa sig in hos de kyrkliga maktägande genom att överfalla honom, än från ett bakhåll, än från ett annat; somliga voro helt enkelt högmodiga, klerikala pedanter. Men deras angrepp väckte hos honom en sådan förbittring, att han ofta i sin strid med dem glömde sin kamp för ordets frihet och yrkade på Bastiljen, fängelse i Fort l'Evèque, galärerna för dem; ja han lyckades få en av dem för någon tid insatt i Bastiljen till straff för smädeskriveri.

Hur långt han än var före sin tid och dess fördomar, delade han likväl åtskilliga av dessa fördomar. Åter och åter låter han, ehuru själv av borgerligt stånd, sina fiender höra, av hur ringa börd de voro; och han är ingalunda så[Pg 19] noga med sanningen, när det gäller att göra dem löjliga och utsätta dem för ringaktning.

Rättslösheten i Frankrike hade hos honom åstadkommit den vanan, att frånsäga sig författarskapet till sina verk—han har frånsagt sig i det närmaste alla sina arbeten med undantag av Henriaden och dikten om slaget vid Fontenoy—och denna vana hade den ogynnsamma inverkan på hans väsen, att han kom till att anse en lögn som ett i allmänhet fullt berättigat nödvärn. Icke ens under sina sista levnadsår betraktade han sannfärdighet i vad han sade eller gjorde till sitt försvar som en plikt.

Han skrev den 19 sept. 1764 till D'Alembert angående le Dictionnaire philosophique (Den filosofiska ordboken): »Så snart den minsta fara är förhanden, ber jag vänligen att bli underrättad därom, på det jag må kunna frånsäga mig arbetet i alla offentliga blad med min sedvanliga troskyldighet och oskuld.»

Denna brist i hans karaktär förringade hos hans samtida aktningen för honom. Men även om hans genius under hans levande liv icke hade alldeles rak rygg utan snarare en liten puckel, så var dock denna blott det fula fodralet till hans vingar.

Han var därför trots allt enligt dåtidens yppersta mäns och kvinnors uppfattning förvisso en Zeus, vars olympiska hårprydnad, vars ambrosiska lockar enligt tidens stil utgjordes av en peruk. Men om han avtog peruken, så satt han där, såsom Houdons underbara staty av honom, ännu mer överlägsen, emedan det själfulla huvudet blev tydligare synligt i alla sina konturer, en dominerande centralgestalt.

Det var hos honom, liksom ett halvt århundrade efter hans död hos Heine, något av tigerns lust att riva sönder den som retar honom, i förening med skrattfågelns tonrikedom och gasellens grace.

Han hade emellertid den vackra egenskapen, att, till och[Pg 20] med när han var som mest uppbragt och utslungade hotelser mot en eller annan avundsman, behövdes det blott, att denne kom i nöd eller vädjade till hans hjärta, för att han med ens skulle slå om. Liksom han lät blidka sig och vinnas av fadern till en man, som skulle straffas för det han sålt smädeskrifter mot honom, så var han också villig att öppna sin famn för Jean Jacques Rousseau, då ett (för resten falskt) rykte omtalades för honom, att denne, som nyss utgivit sina Lettres de la montagne (Brev från berget) mot honom, nu tydde sig till Ferney.

Voltaires verk är en orkester, där den poetiska intelligensen innehar första stämman, den genialitet, som grundlägger kulturhistorien, den andra. De utföra melodien; hatet till grymhet och fördom utgör den övriga instrumenteringen; den personliga polemiken är blott piccola flöjten.

Bolingbroke sade om Marlborough: »Han var en så stor man, att jag har glömt hans laster.»—Historikern får tyvärr icke gå så tillväga.

Voltaire har sitt fotfäste i Frankrikes klassiska 1600-tal. Han tror på detta århundrades litterära och politiska storhet; han hyllar i allt väsentligt dess smak. Det är till och med överraskande, hur många rester det är kvar hos Voltaire av 1600-talets nästan sinnessjuka kunga-och adelsdyrkan. Det klassiska kungadömet och dess aristokrati vilade på den föreställningen, att ett fullkomlighetens tillstånd var uppnått. Krav på förändring måste då uppfattas som fräckt uppror mot den gudomligt kungliga världsordningen. Denna uppfattning hade sin majestätiska överstepräst i Bossuet.

[Pg 21]

Aktuella ämnen voro på den tiden författarna förmenta. Efter Ludvig XIV:s död däremot röra sig alla samtal både om tillvarons och om dagens stora frågor: man talar om religion och historia, politik och finanser, krig och diplomati, icke blott som förut om den sista tragedien och den sista romanen.

Voltaire gör stilen; den var ädel men akademisk, levande och muntlig, han ger det flyktiga, muntliga ordet relief och varaktig prägel.

Voltaire förstod vad som i det beundrade sjuttonde århundradet skulle komma att fängsla eftervärldens blickar. Det var förvisso icke det, som mest sysselsatte samtiden: Ludvig XIV:s elegans, hans aptit, hans växlande älskarinnor, hans omvändelse till upprörande intolerans, hans plundrande generaler, hans fistel. Ehuru Voltaire är alltför svag för den glans, som omgav konungens person, var det litteraturen, som han i denna tidsålder satte mest värde på: Racine, Molière och Boileau, Corneille och Lafontaine; dock allra mest den icke franske man, som under äppleträdet i Woolsthorpe och senare under almarna i Cambridge utformade den moderna civilisation, som Kopernicus, Tycho Brahe, Kepler och Galilei hade grundlagt: Isaac Newton.

Då under 1800-talets första hälft Voltaire blivit föremål för allmän ringaktning, då hans poesi ansågs föråldrad och hans kritik inskränkt, anförde man ständigt och jämt utanför Frankrike hans nedsättande ord om Shakespeare i brevet till Franska akademien. Man nämnde icke, att detta är ett brev från hans 82:dra år och uttryck för en åldrings envishet och avundsjuka. Man framhöll aldrig, att det dock icke var någon annan än Voltaire, som i sin ungdom infört Shakespeare i Frankrike, som översatt och bearbetat honom. Trots dess hetsiga överdrifter, motsvarar detta brev i Voltaires liv i grund och botten alldeles det, som i Goethes liv hans ålderdoms avhandling Shakespeare und[Pg 22] kein Ende (Shakespeare och ingen ända på Shakespeare) betyder. Och ingenting gjorde Voltaire så populär i Frankrike som detta brev.

Shakespeare kunde Voltaire kritisera. För Newton böjde han sig obetingat. Voltaire var i Frankrike den förste, som intogs av hänförelse för Newton och som klargjorde hans betydelse, liksom han överhuvud var den förste som begrep vilken omvälvning den nyvaknande naturvetenskapen innebar.

I undrets ställe satte han lagen. Och för naturvetenskapens sol förskingrades spöken och andar. Naturvetenskapen släckte de bål, varpå kättare, judar och häxor blevo levande brända. Den sprängde de sinnessjukas och negrernas bojor. Den erövrade jorden på annat och grundligare sätt, än någon romersk kejsare eller någon hunnerkonung förmått. Men frågar man, var forskaren i Europas skönlitteratur först stöter på den naturvetenskapliga grundåskådningen, så lyder svaret, till och med från naturvetenskapsmännens läppar (från en Du Bois Reymond): Hos Voltaire.

Frankrike stod på Voltaires tid i fråga om naturvetenskaperna hundrade år efter England. År 1686, då Newton förelade Royal Society sina Principia mathematica, utvecklade Voltaires förtjänstfulle föregångare Fontenelle i sina berömda samtal »La pluralité des mondes» (Världarnas mångtalighet) Cartesius' virvellära, som Newton gjort slut på. Ännu tjugufyra år senare försvarade Fontenelle denna lära i ett minnestal över Newton. Den behärskade i Frankrike Versailles och Paris, akademikerna och jesuiterna, som hade undervisningen i sin hand.

Hur stora resultat än Cartesius hade nått i matematiken och i den rena filosofin, i fysiken hade han blott åstadkommit gissningar, gripna ur luften, om tyngdens orsaker, om ljusets natur, om ebb och flod. Magnetens verksamhet förklarade han ur skruvformiga molekylers virvelrörelser.

[Pg 23]

Voltaire skrev sina Eléments de la philosophie de Newton (Elementen av Newtons filosofi)—som icke utgöra ett utdrag ur Newtons verk, utan en självständig utveckling av hans upptäckter i optik och astronomi. Kanslern d'Aguesseau vägrade tillstånd att trycka boken. Den kom ut i Holland. Voltaire erövrade hovet och adeln, damerna och abbéerna från Fontenelle, fattliggjorde de nya idéerna om tyngdlagen, om ljusstrålarnas brytning, avlägsnade massor av villfarelser och banade sålunda väg för D'Alembert och Lavoisier.

Han hade som naturvetenskapsman säkrare blick för vissa naturföreteelsers väsen än själva Réaumur och Euler och var i sina aningar och förmodanden långt före sin tid, fast han blev hämmad i sin forskning genom kemins dåtida låga ståndpunkt och genom omöjligheten av att noggrant kunna mäta och väga krafter och vikter. Han höjde sig med full självständighet över de naturvetenskapliga och metafysiska villfarelser, som på hans tid uppburos av de största namn (som Cartesius och Leibnitz). Det sunda människoförståndet, som hos honom var så utvecklat att det blev till geni, satte honom i stånd att genomskåda och skingra hjärnspöken och i stället bygga på erfarenheten.

Hans begränsning röjer sig även på naturvetenskapens område där, varest det sunda människoförståndet även i sin högsta utveckling icke räcker till. Han kunde då och då höja sig över själva Buffon, när denne hängav sig åt tron på en fantastisk uravling, och Voltaire utöste sitt hån över den föregivna maskart, som skulle genom självalstring uppstå ur mjöl och köttsaft. Men med sin alltför stora böjelse att anse det omedelbart självklara, det påtagliga, såsom det enda trovärdiga, kom han att betrakta försteningarna som tillfälliga bildningar, ehuru redan renässansens genialiske krukomakare, Bernard de Palissy, hade förstått deras verkliga natur. Och i sin i och för sig berättigade[Pg 24] otro i fråga om bibelns syndaflodsmyt, som man ville bevisa genom de på berg funna skalen av musslor underkände han den riktiga, geologiska uppfattning, som Goethe längre fram fann så naturlig. I stället hade han i skarp motsats mot Goethe öppen blick för Newtons matematiska fysik, och tillägnade sig den induktiva forskningsmetoden.

I ett stort antal fall, där Voltaire drog det rätta i tvivelsmål, berodde detta endast därpå, att det för att vederlägga hans invändningar krävdes ännu ett århundrade av de mest djupgående forskningar; som t. ex. när han förkastade läran om energiens oförstörbarhet, enär vid oelastiska kroppars sammanstötning kraft går förlorad och emedan hos djuren uppstår kraft. Så var också hans samtid och han själv sysselsatt med det spörsmålet, varifrån kraften kom, när det av en gnista uppstod en brand.

Voltaire hade i Cirey fysiska apparater och dåtidens kemiska hjälpmedel, laboratorium och mörkrum. Han var den förste, som utförde ett av Newton antytt, icke oviktigt optiskt försök. Han stod genom sin iakttagelse, att om man blandar lika viktmängder av olika vätskor med olika temperatur, så erhåller blandningen icke medeltemperaturen mellan de olika vätskornas temperaturer, vid tröskeln till upptäckten av kropparnas specifika värme.

Och han hade blott behövt fullfölja sina tankar om metallernas förkalkning och luftens sammansatta natur en smula längre för att upptäcka syret och syrsättningen, upptäckter som först gjordes av Scheele år 1774, fullt 24 år senare. Därför ha också 1800-talets naturvetenskapsmän uttalat den största aktning för Voltaires kemiska forskningar.

Det var naturvetenskapen, som satte honom i stånd att ådagalägga skillnaden mellan dåtidens krigshistoria och den kulturhistoria, som han skapade. I hundratal av hans kritiska försök och brev framträder den naturvetenskapliga[Pg 25] grundtanken, uttalad med käckhet och klarhet. Som historiker och poet såg han, tack vare sin andes smidighet, händelserna ömsom från den allmänna jordiska synpunkten (som i Karl den tolftes historia), ömsom från den överjordiska, från vilken jorden tar sig ut som ett klot bland de andra (som t. ex. hans Essai sur les moeurs och i Micromégas).

En historieforskning, grundad på naturvetenskap som Voltaires, visar ynkligheten av mänsklighetens hittillsvarande krigshistoria, referatet om den eviga striden om några remsor land, och mindervärdigheten av dess kyrkohistoria, denna sorgliga berättelse om mänsklighetens feberdrömmar angående högre väsendens vistelseort och uppenbaringar, vilket allt smyckas med namnet religion.

Sedan Erasmus' tid hade ingen hatat och avskytt krig så som Voltaire.

Han har berättat oss de omständigheter, som ledde honom till historiens filosofi. Madame du Châtelet sade en dag till honom, att hon (som var framstående i matematik och fysik) hade en verklig motvilja för historia. »Vad har jag, en fransk kvinna, som lever på min landtegendom, för nytta av att veta, att Egil följde efter Håkan i Sverige, eller att Ottoman var en son av Ortozul i Turkiet? Jag har med nöje läst grekernas och romarnas historia, som erbjöd mig stora, fängslande bilder. Men jag har aldrig varit i stånd att läsa något modernt folks historia till slut: Massor av små tilldragelser utan sammanhang, en mängd fältslag, som ingenting betyda.»

Voltaire svarade, att historien knappast skulle medföra tidsförlust, om man skar bort alla de enskildheter, som äro så tråkiga och otroliga och höll fast vid de stora drag, som dessa detaljer dölja. Dessa drag skulle då måla sedernas tillstånd; det förra kaos skulle förvandlas till en målning, och vi skulle i stället för en brokig mängd av namn, årtal och fabler, få själva människoandens historia.

[Pg 26]

För honom voro lagar, konst, litteratur, seder historiens huvudföremål; de detaljer åter, som icke leda till något, fann han vara blott en onödig ballast, som bör avlägsnas. Sålunda blev han den moderna kulturhistoriens skapare.

Det var icke som historiker utan som diktare Voltaire åtnjöt det största anseendet i sin samtid. Hans förmåga att skriva vers var medfödd; han skrev ypperlig vers redan som gosse och fortsatte därmed ännu som åldring. Ingen har överträffat honom i den huvuddygd hos skriftställaren, som kallas fyndighet, varken på vers eller prosa. Men det är i hans bästa vers dessutom en viss intagande melodi, som varslar om den, som hundrade år senare hos Lamartine vann människornas hjärtan.

Samtiden överskattade Voltaire som diktare. För Fredrik den store liksom för Katarina den andra var han som epiker större än Homer och fullt jämbördig med Virgilius och Ariosto. Numera räkna vi icke med honom som episk diktare. Som lyriker sattes han av samtiden i jämbredd med Horatius, med vilken han dock icke kan jämföras. Det är hans korta, epigrammatiska dikter, som vi i våra dagar skatta högst. Dessa och hans små filosofiska romaner, hans kvicka och fantastiska skälmerier i berättande form, i samtalsform och i brevform äro som konstverk det mest fulländade han frambragt och det som skall leva.

Candide torde vara odödlig genom sin intensiva och genomförda drift med Popes och Leibnitz' obegränsade belåtenhet med världsordningen och sin överdådigt uppsluppna skildring av, hur det på denna jord går den tillitsfulle och trosvisse.

Som tragiker och överhuvud som dramatisk författare bildar Voltaire i franska litteraturen övergången från Racine[Pg 27] till Victor Hugo. Hans skådespel bli, sedan han lämnat sin ungdoms tragedier bakom sig, mer och mer vältaliga melodramer som Victor Hugos, endast i klassisk stil. Hur stor än Voltaires komiska förmåga var, vilken överdådig rikedom på kvickhet han än ägde utanför scenen, saknade han dock som komediförfattare verklig begåvning och han har icke frambragt ett enda lustspel, som står vid lag. Den som vill njuta hans kvickhet, som endast kan jämföras med jordens allra kvickaste mäns, och som överträffas av ingens, bör icke söka den i hans arbeten för teatern.

Horace Walpole har sagt: Världen är en komedi för den som tänker, en tragedi för den som känner.

Som Voltaire både tänkte och kände, var han än satirisk gentemot låghet och löjlighet, än skräckslagen inför den tyranniska fanatismens förbrytelser.

Han var den hänsynslöse och oförsynte hånaren med den djävulska kvickheten, som förvandlade sig till ljusets ängel, själva den store Lucifer. Och som sådan ingav han vördnad till och med hos föga känsliga män och kvinnor.

Då Katarina av Ryssland beträdde det rum i Petersburg, där man uppställt Voltaires böcker, som hon efter hans död hade köpt, bugade hon sig djupt inför hans porträtt och sade till Voltaires sekreterare, Vagnière: »Denne man har jag att tacka för allt vad jag vet och allt vad jag är.»

Till hertigen av Ligne sade hon några år senare: »Jag har velat dra nytta av edra begåvade män på -istes (encyklopedisterna); jag har prövat dem; jag har låtit dem komma hit, har emellanåt brevväxlat med dem; de ha tråkat ut mig och de ha icke förstått mig. Där var endast min gode beskyddare, Voltaire. Vet ni, att det är han, som bragt mig på modet. Han har rikligt belönat mig genom det nöje jag haft av att läsa honom och han har lärt mig ofantligt mycket, under det han roade mig.»

För henne var Voltaire berömmets utdelare, själva Famas basun.

[Pg 28]

Voltaire var visserligen icke stor som Michelangelo eller djup som Spinoza eller människoskapare som Molière.

Men jämför honom med Luther! Luther är än i dag tilldragande genom sin urkraftiga natur, sin äkta folklighet och sin ursprungliga strävan efter att finna sanningen. Han var och förblev dock vidskeplig som en munk eller bonde. Voltaire var på åtskilliga punkter begränsad, men från vidskepelse var han fri. Luther var med nödvändighet ofördragsam och blev det allt mer och mer. Voltaire var trots sin reformatoriska lidelse, som icke stod tillbaka för Luthers, toleransens store förkunnare. Luther hade med all sin fordran på naturens rätt gentemot naturstridig, katolsk askes intet begrepp om naturvetenskap. Voltaire var en naturforskare av rang, som nådde så långt det i hans tidsålder var möjligt.

I jämförelse med det inflytande Voltaire utövat, åstadkom det, som utgick från Luther, väl ett djupare uppror i sinnena, men det var inskränkt och inskränkande. Luther har frigjort. Voltaire frigör ännu.

För den allmänna meningen står han den dag i dag är som den store hånaren. Under den senare hälften av hans liv såg redan hans samtid annorlunda på honom. Grevinnan de Genlis, vilken som ivrig katolik hyste djup ovilja mot Voltaire, men dock liksom hela världen besökte honom i Ferney, skrev om honom: »Hans porträtter och byster likna honom förträffligt; men ingen konstnär har återgivit hans ögon. Jag väntade att finna dem strålande och fulla av eld—och de hade verkligen den mest själfulla blick jag någonsin sett. Men det var på samma gång något sammetsmjukt hos dem—en obeskrivlig blidhet.»

Samma dam skrev sedan hon sett anläggningarna vid Ferney: »Han är här större än i sina böcker; ty man[Pg 29] iakttar överallt en genialisk godhet. Och man kan icke tänka sig, att samma hand, som skrivit så mycket ogudaktigt, falskt och styggt, uträttat så mycket ädelt, förståndigt och nyttigt. Han visade oss främlingar sin by, underrättade oss enkelt och naturligt om allt, som han uppfört och satt i verket, och syntes dock ingalunda berömma sig därav. Jag känner ingen, som vore i stånd till detsamma.»

Är det inte märkvärdigt, att Voltaire slutar, såsom Goethes Faust 70 år senare drömmer om att sluta, som den store herre, som utbreder välsignelse åt alla håll till innebyggarna i en fri och lycklig koloni, som han själv har anlagt?

När man står i foyern till Théâtre français, i detta rum, som under några århundraden varit en av det andliga Europas brännpunkter, så ser man alla Frankrikes större och mindre dramaturger längs väggarna i ypperliga byster, en hel andens här i marmor. Men i den första stora salen i mitten, ovanför den spegel, vid vilken Corneilles och Molières byster stå, är där en enda, allt behärskande staty, Houdons berömda bildstod av den sittande Voltaire, som höjer sig över alla bysterna med detta obeskrivliga leende och denna kloka hand, med dess grepp om stolskarmen.

Detta var visserligen icke mannens ställning i levande livet. Han var faktiskt hela sitt liv igenom förvist från Paris, lika avskydd av Ludvig XVI som han varit av Ludvig XV; och då han under sitt besök dog i Paris, var det omöjligt att erhålla tillstånd att begrava honom där. Han hade alltid hyst fruktan för att hans lik skulle kastas i rackarens grop. I hans ungdom, då prästerskapet nekade hans nära väninna, den sköna och ädla skådespelerskan Adrienne Lecouvreur, en grav, hade han skrivit de berömda raderna:[5]

[Pg 30]

Då han dog, nekades också honom en grav, och det lilla, avmagrade liket undgick att genast bli kastat i en eller annan grop endast därigenom, att hans systerson i djupaste hemlighet lät föra det till klostret Sceslières i Champagne, där man genom överrumpling och oskyldigt bedrägeri lyckades dölja den enkla kistan i en källare, och där priorn sedermera fick sitt avsked, emedan han givit den en plats.

Där stod kistan utan inskrift i tretton år. Så infördes i juli 1791 under revolutionen sarkofagen, dragen av tolv vita hästar, högtidligt i Paris. Den blev mottagen med en hyllning, som Paris varken förr eller senare bevisat någon kungs eller kejsares. Då Napoleons kista ett halvt århundrade senare fördes hem från S:t Helena, var hänförelsen icke på långt när så stor.

Men år 1814 bröt sig en flock unga reaktionärer in i Pantheon, öppnade kistan, stoppade Voltaires benkotor i en säck, körde dem i dimma och mörker till en avskrädesplats och grävde ned dem, så att man sedan aldrig kunnat finna dem.

På avskrädesplatsen hamnade således till slut de kroppsliga kvarlevorna av den man, som för sin samtid länge stod som dess största ande, som under revolutionstiden betraktades som mer än en halvgud, och som eftervärlden anser tillhöra icke blott litteraturhistorien utan världshistorien.

[Pg 33]

1. Om människans ursprung av lektor G. Adlers. 1888. 5:e uppl. 18.

2. I vår befolkningsfråga av prof. Hjalmar Öhrvall. 1917.

3. Koranen, Muhammedanernas bibel, av prof. H. Almkvist. 4:e uppl. 18.

4. Nutidens arbetssätt av byråingenjör Karl af Geijerstam. 3:e uppl. 07.

5. Om överläggningar och beslut, en hjälpreda, av Axel Svenson. 13:e uppl. 19.

6. Istiden av prof. A. G. Högbom. 5:e uppl. 19.

7. Lars Johan Hierta av bibliotekarien Harald Wieselgren. 2:a uppl. 08.

8. Skolans ställning till religionsundervisningen i Sverge och andra länder av Anna Whitlock. 2:a uppl. 06.

9. Skatterna till staten av red. Harald Sohlman. 2:a uppl. 03.

10. Från människosläktets barndom av Ellen Key. 4:e uppl. 20.

11. Den industriella arbetarfrågan av Gustaf Siösteen. 89. 2:a uppl. 04.

12. Husdjurens skötsel av folkhögskolläraren J. F. Hallenberg. 3:e uppl. 13.

13. Tillståndet i Frankrike före revolutionen 1789 av O. v. Zweigbergk. 4:e uppl. 14.

14. Voltaire och hans strid mot fördomarna i religion och samhälle av Hellen Lindgren. 4:e uppl. 15.

15. Om tanke- och yttrandefrihet av John Stuart Mill. Övers. av prof. Hj. Öhrvall. 4:e uppl. 14.

16. Jorden och solsystemet av prof. Karl Bohlin. 4:e uppl. 14.

17. Om pängar av bankfullmäktig E. Meyer. Övers. och bearb. av bankdir. Johan Lilliehöök. 2:a uppl. 02.

18. Giordano Bruno, en tankefrihetens martyr, av Joh. Bergman. 3:e uppl. 07.

19. Syndafloden, efter Edv. Suess, av prof. Gunnar Andersson. 3:e uppl. 08.

20. Den politiska rösträtten av fil. dr David Bergström. 90. 6:e uppl. 05.

21. Färgernas betydelse i djur- och växtvärlden av G. Steffen. 2:a uppl. 05.

22. Den stora franska revolutionen av red. O. v. Zweigbergk. 4:e uppl. 15.

23. Om förebyggande av eldfara och om eldsläckning av E. Wavrinsky.

24. Karl Ivarsson och lantmannapartiet av litteratör Emil Svensén.

25. Huru böra mejerierna betala mjölken? av K. F. Lundin.

26. Folkbildningspolitikern Adolf Diesterweg av Fridtjuv Berg.

27. Socialdemokratin, dess uppkomst och utveckling, av Ax. Danielsson. I. 2:a uppl. redig. av Hj. Branting. 09.

28. Socialdemokratin, dess uppkomst och utveckling, av Ax. Danielsson. II. 2:a uppl. redig. av Hj. Branting. 09.

29. Församlingsrätten av v. häradshövding Karl Staaff. 91. 2:a uppl. 06.

30. Språket, dess liv och ursprung av fil. dr Karl Ljungstedt. 3:e uppl. 20.

31. Likbränning eller begravning? av ingenjör Per Lindell. 3:e uppl. 08.

32. Slumpen. Något om sannolikhetsberäkn. av fil. dr I. Damm. 2:a uppl. 10.

33. Normalarbetsdagen av prof. Gust. F. Steffen. 2:a uppl. 07.

34. Finland av bibliotekarien Harald Wieselgren. Med karta. 2:a uppl. 08.

35. Moralens utveckling av E. Key. 3:e uppl. 11.

36. Om rättstavningen av E. H. Lind. 2:a uppl. 17.

37. Irland och Parnell av O. W. Ålund.

38. Om testamente av juris kand. Bernt E. Drakenberg. 92. 2:a uppl. 07.

39. Konstgjorda gödselämnen av agronom G. Berglund.

40. Industrin och kvinnofrågan av övering. S. A. Andrée. 2:a uppl. 08.

41. Elden av doc. Wilhelm Palmær. 2:a uppl. 12.

42. Rättskrivningens grunder av prof. Adolf Noreen. 2:a uppl. 20.

43. Kolumbus och upptäckandet av Amerika av prof. Karl Ahlenius. 2:a uppl. 13.

44. Robert Burns av Gust. Fröding. 2:a uppl. 10.

45. Socialismen av Hj. Branting. 3:e uppl. 08.

46. Modersmålet och dess utvecklingsskeden av K. Ljungstedt. 93. 4:e uppl. 20.

47. Den svenska nykterhetsrörelsen av prof. Joh. Bergman. 3:e uppl. 05.

48. Kulturkampen mellan semiter och indoeuropéer av doc. K. L. Tallqvist.

49. Fredsrörelsen av Anna B. Wicksell. 2:a uppl. 12.

50. Billigare järnvägsresor av K. Trotsig. 94.

51. Husdjurens yttre sjukdomar och deras behandling av J. Vennerholm. 2:a uppl. 13.

52. Växternas skyddsmedel emot yttervärlden av prof. B. Lidforss. 2:a uppl. 09.

53. Almanackan och tideräkningen av prof. C. V. L. Charlier. 2:a uppl. 11.

54. Om naturkrafternas växelverkan av Helmholtz. 95. 3:e uppl. 20. Övers. av Hj. Öhrvall.

55. Individualism och socialism av Ellen Key. 3:e uppl. 10.

56. Progressiv beskattning av prof. K. Wicksell. 2:a uppl. 03.

57. Slaveriet i antiken av prof. Joh. Bergman. 96. 2:a uppl. 05.

58. Häxeriet och häxeriprocesserna av med. dr A. Nyström. 2:a uppl. 07.

59. Om psykisk uttröttning av prof. Hj. Öhrvall. 3:e uppl. 06.

60. Norge av Harald Wieselgren.

61. Folkundervisningens anpassning till den moderna kulturen av läraren M. Ohlsson-Hörle. 2:a uppl. 09.

62. Hur den svenska folkskolan kom till av fil. d:r Karl Linge. 97.

63. Om tobak av C. G. Santesson. 2:a uppl. 08.

64. Våra torvmossar av prof. R. Sernander. 3:e uppl. 16.

65. Om naturvetenskapernas betydelse för världsåskådningen av Karl af Geijerstam. 2:a uppl. 04.

66. Om sjukdomar hos sädesslag av lekter Karl Starbäck. 2:a uppl. 09.

67. Bildning av Ellen Key. 5:e uppl. 19.

68. Astronomi och kultur av prof. C. V. L. Charlier. 2:a uppl. 06.

69. Sverges inre tillstånd under Karl XII av Hugo Larsson. 2:a uppl. 07.

70. Bergens uppkomst av prof. Carl Wiman. Med 22 fig. 3:e uppl. 13.

71. Spanien och Kuba av E. Svensén. 98.

72. Om Norrlands näringar av prof. A. G. Högbom. 2:a uppl. 08.

73. Förfalskningar av närings- och njutningsmedel av John Landin. 2:a uppl. 11.

74. Gladstone av Gustaf Siösteen. 99. 2:a uppl. 10.

75. Om skidor och skidlöpning av prof. L. A. Jägerskiöld. 2:a illustr. uppl. 04.

76. Om insjöfisket och insjöfiskaren av Carl Cederström. 2:a uppl. 10.

77. Skönhet för alla av Ellen Key. 5:e uppl. 13.

78. Om arbetarnas konsumtionsföreningar av G. H. v. Kock. 2:a uppl. 02.

79. Några ord om Berzelius av prof. H. G. Söderbaum. 2:a uppl. 15.

80. Om stjärnornas natur av fil. dr N. V. E. Nordenmark. 2:a uppl. 10.

81. Olika slag av fortplantning inom djurriket av L. A. Jägerskiöld. 2:a uppl. 08.

[Pg 34]

82. Om lapparna i Sverge av prof. K. B. Wiklund. 2:a uppl. 10.

83. Vad bör Pettersson kalla sig? En bok om släktnamn av K. Trotzig. 2:a uppl. 09.

84. Renlighet och frisk luft av prof. Hjalmar Öhrvall. 3:e uppl. 09.

85. Om skogsodling av G. v. Paykull.

86. Sagoskalden Hans Christian Andersen av H. Lindgren. 2:a uppl. 06.

87. Det svenska språket i Amerika av fil. d:r Gustav Andreen. 1900.

88. Om fosterutvecklingen av prof. J. Aug. Hammar. I. 3:e uppl. 19.

89. Om fosterutvecklingen av prof. J. Aug. Hammar. II. 3:e uppl. 19.

90. Victor Hugo av Rich. Steffen. 2:a uppl. 20.

91. Ur bokens historia av H. Schück. 2:a uppl. 12.

92. Vår bokhandels barndom av H. Schück.

93. Författningsstriden i Finland av red. Valfrid Spångberg.

94. Människans inälvsmaskar av fil. dr J. Erikson. 2:a översedda och tillökade uppl. 19.

95. Om Individualitetens betydelse för det allmänna bästa av Stuart Mill. 2:a uppl. 01.

96. Fornskandinaviska upptäcktsfärder av Karl Ahlenius.

97. Ur de djurfångande växternas liv av lektor K. Starbäck. 2:a uppl. 22.

98. Råd och anvisningar till Sverges insjöfiskare av dr C. Cederström.

99. Fredsrörelsen på 1890-talet av Anna B. Wicksell.

100. Adolf Hedin av V. Spångberg. 2:a uppl. 12.

101. Om vården av späda barn av stadsläk. R. v. Post. 5:e uppl. 22.

102. Om villkorlig dom av A. Rydin.

103. De engelska rösträttsreformerna av Gustaf Siösteen. 02.

104. Träldomen i Norden av E. Semmarin. 2:a uppl. 14.

105. Vår kropps egna skyddsmedel mot bakterier av A. Stecksén.

106. Gustaf Frödings skaldskap av dos. Ruben G:son Berg. 3:e uppl. 14.

107. Den svenska arbetareskyddslagstiftningen och yrkesinspektionen av jur. kand. G. Stjernstedt.

108. Anders Fryxell av J. Bergman.

109. Allianser mellan arbetare och arbetsgivare av prof. K. Wicksell.

110. Om folkbibliotek av A. Steenberg.

111. Bad är hälsa av dr R. v. Post. 03. 2:a uppl. 08.

112. Runeberg av prof. O. Sylwan. 3:e uppl 21.

113. Rättigheter och skyldigheter gentemot statskyrkan av juris kand. Georg Stjernstedt. 2:a uppl. 07.

114. Striden om den danska statsförfattningen 1866-1901 av P. Munch.

115. Ryggradsdjurens närmaste förfäder av fil. lic. L. G. Andersson.

116. Handledning vid elementära dissektioner. I. Däggdjuren av prof. J. Aug. Hammar. 3:e uppl. 21.

117. Råd och anvisningar beträffande hönsens skötsel av Joh. Byman. 2:a uppl. 17.

118. De veneriska sjukdomarnas betydelse av prof. E. Welander. 2:a uppl. 07.

119. Åkerjorden av A. G. Kellgren. 04.

120. Om läsning av Georg Brandes. 3:e uppl. 22.

121. Om anstaltsvård av sinnessjuka av prof. Frey Svenson.

122. Ett modernt renhållningssystem av dr R. v. Post. Med 22 fig.

123. Regeringsformen av C. G. Bergman.

124. Skråtvånget av E. Sommarin.

125. Det skönas problem av Rich. Bergh. 3:a uppl. 09.

126. De i Sverge i stort odlade kulturväxterna av A. G. Kellgren.

127. Kort översikt av vårt livförsäkringsväsende av S. v. Sneidern. 05.

128. De smittosamma sjukdomarna och hemmen. I. Av dr R. v. Post. 2:a uppl. 15.

129. Socialiststaten och nutidasamhället av prof. Knut Wicksell. 2:a uppl. 13.

130. Handledning vid elementära dissektioner. II. Fåglarna av prof. J. Aug. Hammar. 2:a uppl. 15.

131. Ett hem, dess byggnad och inredning av prof. R. Östberg. 5:e uppl. 21.

132. De smittosamma sjukdomarna och hemmen. II. Av dr R. v. Post. 2:a uppl. 15.

133. Språkforskningens strid mot gällande dogm av H. Almkvist.

134. Nordisk folktro och fornnordisk religion av prof. H. Schück. 2:a uppl. 11.

135. C. Larsson av G. Nordensvan. 06. 2:a uppl. 08.

136. Bruno Liljefors av Tor Hedberg. 2:a uppl. 08.

137. Anders Zorn av Tor Hedberg. 2:a uppl. 08.

138. Naturminnesmärken och naturskydd av prof. Rutger Sernander. 2:a uppl. 21.

139. Tänderna och deras vård av tandläkare Alb. Lenhardtson. 2:a uppl. 09.

140. Henrik Ibsen av T. Fogelqvist. 2:a uppl. 14.

141. Om rudimentära organ hos människan som bevis för hennes ursprung av prof. Hj. Öhrvall. 2:a uppl. 11.

142. Första kammaren i Sverge och andra länder av redaktör V. Spångberg.

143. Det internationella hjälpspråksproblemet av fil. dr H. B. Goodwin. 07.

144. Kommunal rösträtt i Sverge av fil. kand. E. J:son Thulin. 2:a uppl. 08.

145. Kommunal rösträtt i utlandet av fil. kand. E. J:son Thulin.

146. Våra vanligaste främmande ord med uttal och förklaring av doc. O. Östergren. 5:e uppl. 14.

147. Om lösningar. Ett kapitel ur den moderna kemien av G. Starek. 2:a uppl. 17.

148. Kristendom och moral av prof. Edv. Westermarck. 2:a uppl. 13.

149. Religion och magi av prof. Edv. Westermarck. 2:a uppl. 20.

150. Jordreformen av Sven Brisman.

151. Vattnet av fil. d:r H. Sandqvist. 2:a uppl. 22.

152. Massornas själsliv och andlig smitta av prof. B. Gadelius. 2:a uppl. 12.

153. Om besatthet och talande med tungomål av prof. B. Gadelius. 2:a uppl. 12.

154. Sinnessjuka och sinnessjukvård av prof. B. Gadelius. 08.

155. Förbrytaren och samhället av prof. B. Gadelius.

156. De gammaltestamentliga böckernas tillkomst av prof. H. Schück. 2:a uppl. 13.

157. Den israelitiska litteraturens utveckling av prof. H. Schück. 2:a uppl. 20.

158. Telegrafering utan tråd av civilingenjör Max Grenander. 2:a uppl. 12.

159. Kyrkan och prästen enligt Sverges tidigaste lagar av fil. dr Arnold Bratt.

160. Jesu liknelser av doc. Sven Lönborg.

161. Paulus av doc. Sven Lönborg.

162. Fredsrörelsen och kulturen av E. Key.

163. Språk i språket av Gustaf Cederschiöld. I. Översikt av stilarna. 09. 3:e uppl. 20.

164. Språk i språket av Gustaf Cederschiöld. II. Stilgranskning. 3:e uppl. 20.

165. S. A. Andrée. En levnadsteckning.

166. Charles Darwin av lektor Gottfrid Adlerz. 2:a uppl. 09.

167. Om kycklingens utveckling i ägget av prof. J. Aug. Hammar. 10.

168. Flygmaskinen av T. Ångström. I.

169. Flygmaskinen av T. Ångström. II.

170. Läran om befolkningen av prof. Knut Wicksell.

171. Michelangelo Buonarroti av L. Lundh.

172. Om hembygdsforskning av folkskollärare N. Edberg.

173. William Shakespeare av prof. Erik Björkman. 2:a uppl. 19.

174. Bibel och Babel av doc. David W. Eyhrman.

175. Ur grävsteklarnas liv av lektor Gottfrid Adlerz II.

176. Instinkt och förståndshandlingar bland grävsteklar av lektor Gottfrid Adlerz.

177. Huru länge har kvinnan betraktats som mannens egendom av riksantikvarien[Pg 35] Oscar Montelius. I. Äktenskap genom rov; äktenskap genom köp.

178. Huru länge har kvinnan betraktats som mannens egendom av riksantikvarien Oscar Montelius. II. Äktenskap genom gåva; kvinnans nuvarande ställning.

179. Till Gustaf Frödings minne av Torsten Fogelqvist. 2:a uppl. 22.

180. 1809 års revolution av prof. Nils Edén. I. Revolutionens förhistoria.

181. 1809 års revolution av prof. Nils Edén. II. Gustav IV Adolfs avsättning.

182. August Bebel. En biografisk studie av H. von Gerlach.

183. Tusen nätter och en natt eller Den arabiska sagosamlingen av David W. Myhrman. 12.

184. Hedvig Charlotta Nordenflycht av Yngve Östergren.

185. De viktigaste knutarna. En handledning för sjöfolk, fiskare, scouter m. fl. av Hj. Öhrvall. 2:a uppl. 22.

186. Charles Dickens av Ida B. Goodwin. 13.

187. Våra vanligaste folkvisor av fil. d:r Sixten Belfrage.

188. Fredrika Bremer av fil. d:r Sverker Ek.

189. Verner v. Heidenstam av Göran Lindblad.

190. Ådalen o. Norrlandsfrågan av O. Bucht.

191. Norrländskt skogsliv av Otto Bucht. I.

192. Norrländskt skogsliv av Otto Bucht. II.

193. Svensk enighet. Tal av Henrik Schück.

194. Beethoven av Karl-Erik Forsslund.

195. Mozart av Karl-Erik Forsslund.

196. Det offentliga talandets konst av Odal Ottelin. I. Innehåll och form. 3:e uppl. 20.

197. Det offentliga talandets konst av Odal Ottelin. II. Talaren och auditoriet. 3:e uppl. 20.

198. Ernst Ahlgren av Mathias Feuk.

199. Svensk nationalitet i Finland av rektor Eirik Hornborg. 14.

200. Om det svenska rikets uppkomst av prof. Otto von Friesen. 15.

201. Marcus Aurelius och hans tid av prof. Einar Löfstedt.

202. Om dövstumhet och dövstumundervisning av dövstumlär. I. M. Ingvarsson.

203. Den kommunala rösträtten av fil. d:r David Bergström.

204. Ärftligheten och dess lagar av Ejnar Malmberg.

205. Om realism och idealism av Friedrich von Schiller. Inledning och övers. av Johan Nordström.

206. Erasmus av Rotterdam. En studie av N. Bergius.

207. Den nytestamentliga textens ursprungliga form av prof. Ivar A. Heikel. 16.

208. Hellenisk utvandring i forntid och nutid av prof. Sam Wide. 17.

209. Om konkurs av juris kand. Y. Östergren.

210. Platons livssyn av N. Bergius.

211. Minnesord över Karl Staaff av advokat B. E. Drakenberg.

212. Tal vid minnesstoden över Ernest Renan av Anatole France. Övers. av bibl. Hj. Lundgren.

213. Ballonger och luftskepp av Tord K. Ångström. 18.

214. Reformation och renässans av prof. H. Schück.

215. Den folkliga föreläsningen. I. Mål och medel av lektor Odal Ottelin.

216. Den folkliga föreläsningen. II. Form och utförande av lektor Odal Ottelin.

217. Två föregångskvinnor i kriget mot kriget av Ellen Key.

218. Ärftlighetsforskningens resultat tillämpade på människan av fil. d:r H. Federley.

219. Lord Byrons liv och diktning av prof. Erik Björkman.

220. Den svenska olycksfallsförsäkringen enl. lagen d. 17 juni 1916 av jur. o. fil. kand. Tage Östergren.

221. Dopet och nattvarden av lektor H. Petrini.

222. Författningsfrågan och valproblem i dansk belysning av red. Einar Rosenborg.

223. Siffror, som tala sanning och—ljuga av lektor Gösta Setterberg. 19.

224. Landsbygdens elektrifiering av agronom Albin E:son Norrgård.

225. Det ekonomiska förhållandet mellan äkta makar av e. o. hovrättsnotarie Y. Östergren. I. Äktenskap ingångna före 1921.

226. Himmelens mekanik av Conrad Lönnqvist.

227. Om nyttan av religion av J. Stuart Mill. Övers. av Hj. Öhrvall.

228. Kvinnorösträttens historia i främmande länder i kortaste sammandrag av Ann Margret Holmgren.

229. Kvinnorösträttens historia i de nordiska länderna i kortaste sammandrag av Ann Margret Holmgren. 20.

230. Susan B. Anthony. Amerikas grand old woman av Ann Margret Holmgren.

231. Kvinnornas del i moralens utveckling av Ellen Key. I. Återblick.

232. Kvinnornas del i moralens utveckling av Ellen Key. II. Framtidsblick.

233. Magin, den primitiva människans naturvetenskap. En psykologiskt-religions historisk studie av Henrik Petrini.

234. Har människan fri vilja? av lektor Gösta Setterberg.

235. Den fysiologiska döden och dess betydelse för livet av Hjalmar Öhrvall.

236. Jenny Lind av Maria Holmström.

237. Kortfattad väderlekslära av prof. Gustaf Timberg. I. Om väder och vind. 21.

238. Vårt folk och bildningen av lärov.-adj. C. Cederblad.

239. Något om folkskolans undervisningsplan av lektor Gösta Setterberg.

240. Krut, dynamit och andra sprängämnen av lärov.-adj. Albert Sjöstrand.

241. Två internationella kvinnoorganisationer av Ann Margret Holmgren.

242. Om prisindexberäkningar av G. Alegård.

243. Om politiska val. I. Majoritetsval av N. Tenow.

244. Om arbetssånger av Gustaf Cederschiöld.

245. Skogens betydelse för Sverige av Sven Petrini.

246. Det ekonomiska förhållandet mellan äkta makar av jur. kand. Y. Östergren. II. I äktenskap ingångna efter 1920. 22.

247. Spiralnebulosorna av fil. lic. K. Lundmark.

248-249. Björnstjerne Björnson. Diktaren, hövdingen, politikern. I-II. Av Ann Margret Holmgren.

250-251. Om sinnesvillor. I-II. Av Hj. Öhrvall.

252. Den klassiska gudavärlden i svensk diktning av prof. Hugo Bergstedt.

253-254. Om den inre sekretionen. I-II. Av J. Aug. Hammar.

255. Emilie Flygare-Carlén av M. Holmström.

256. Constantin Meunier av Einar Rosenborg.

257-258. Snorre Sturlasson och hans verk. I-II. Av Gustaf Cederschiöld.

259. Om meteorer och meteoriter av A. G. Högbom.

260. Fredrika Bremer av A. M. Holmgren.

261. Voltaire av Georg Brandes.

Skrifterna redigeras av en av Studentföreningen Verdandi vald Småskriftskommitté, bestående av fem medlemmar. F. n. utgöres kommittén av: Anton Blanck, professor, Uppsala, Torsten Fogelqvist, redaktör, Stockholm, Otto v. Friesen, professor, Uppsala, Rutger Sernander, professor, Uppsala och Hj. Öhrvall, professor, Uppsala (redaktör).

Återförsäljare erhålla goda villkor och antagas, även på obetydliga platser, om anhållan därom göres hos Albert Bonniers Förlag, Stockholm.

TRANSCRIBER'S NOTES

This translation covers the Introduction only.