The Project Gutenberg eBook of Helmi, by Hanna Ongelin

Det ungdomsförsök, som härmedelst öfverlemnas i en välvillig allmänhets händer, framträder utan alla anspråk. Det är drömmar af en ung fantasie, som af en oöfvad hand blifvit sammanknutna till ett helt, hvilket man vågat gifva benämningen "dramatisk dikt". Förf. vet nogsamt att många brister gömmas mellan dessa blad, mången osannolikhet, mången inkonseqvens, röjande de första stapplande stegen, men det som manat förf. till den djerfheten att framlägga det omogna försöket för allmänhetens ögon, är medvetandet att i detsamma hafva inflätat många af sina skönaste tankar, sina innerligaste känslor och öfvertygelsen, att en allmännare, rättvis, om ock sträng, granskning skall, som en frisk vind, välgörande gå fram öfver den späda skörden och skilja de små hvetekornen från agnarne.

Konung Erik, den helige.
Biskop Henrik.
Tancred, ung munk, italienare.
Taini, finsk trollqvinna.
Helmi, hennes dotter.
Aino, ung finsk kämpe.
Welli | gamla finnar.
Matti |
Toivo, Wellis son.
Två svenske kämpar.
Kämpar, munkar, finnar.

Theatern föreställer en öppen plats vid liafsstranden. En stor sten midtpå scenen. I bakgrunden några klippor. Solnedgång.

Matti samt en hop andra finnar.
Welli inkommer långsamt, utan att varseblifva de öfriga.

Nu solen sista strålen kastar re'n
På trädens toppar, på det blanka haf.
Och alla foglar tystna uti skogen,
Men än jag icke sonens steg förnummit.
Jag lyssnande på stigen vandrat har
Om ej hans glada stämma sjungande
Månd' till mitt öra hinna ifrån fjerran,
Men allt är tyst. Jag hör blott trädens sus
Och ängslan spänner klon uti mitt hjerta.
Än bittida det var, knappt solen stod
Så högt som nu, då bort han vandrade
Från hyddan, och han än ej återkommit.
Good afton, bröder! Hvarför' stån j här
Församlade? Han j min son ej sett?

Vi samlats här, att klokt ett rådslag hålla.
Vi väntat dig och dina visa tankar,
Som alltid vägde tungt i runden af
De pröfvade och gamle männen sluten.

Ej skall jag kunna lugn i rådslut sitta
Förrän jag käre sonens öde vet.
Jag ville gå att honom söka, om jag
Blott visste hvilken väg han vandrat har.
Kanske kung Eriks folk har honom träffat
Och bundit, velat kanske honom tvinga
Att sina fäders gudar svärja af.
Han trotsig är; kanske de honom dödat.
O ve! min ålders tröst, hans moders fröjd!

Hvar har du dröjt, o son? Jag har dig sökt
Från middag allt till sena qvällen nu.
Hvi åt din fader slik en ångest smida
I dessa blodbestänkta, olycksfulla tider,
Då ung och gammal faller, vildbråd likt,
För mäktig fremlings skoningslösa svärd
Och ingen säker går i fädrens ängder?
Du hän från hyddan drog om morgon tidigt
Och återvänder i den sena qväll.

Tillgif mig, fader, om jag ve dig skapat!
Ej var mitt uppsåt att så länge dröja.
En dröm jag drömde i den lidna natt;
Dess syner väckte mig ur slummern tidigt.
Ej kunde jag i hyddan längre bida.
Med skräck så stor i barmen ilade
Jag hän, att skåda om min dröm var sann
Och ej ett gyckel blott af mörka andar,
Som spinna svarta trådar kring vår ro.
Jag drömde —

Ej vi kommit hit, du pilt!
Att dina drömmar höra. Dem förtälja
Du kan för moder din i qväll vid härden.
Vi annat ha att byta tankar om.
Som barnen höfves, må du tiga still
När männer tala och dig visdom lära
Af deras ord för dina mogna dagar.
Nu, kloke Welli, må du trygg ett ord
Uti vårt rådslag tala, när oskadad
Den fagre pilten vid din sida står.
Så hör då hvad uti vårt sinne stigit:
I våra hyddor qvinnorna begråta.
I klagan vild de många käcke män,
Som fallit för kung Eriks svärd, små barnen
På sina fäder ömkligt ropa och
Blek fasa går med blodigt spår omkring
I våra grönskande och stilla nejder.
En kvar, som morgonsolen helsar, vet
Ej om hans trötta öga qvällsol skådar.
Och Jumala de döda icke väcker
Och ingen blixt från molnet sänder ner,
Att fridsförstörarns höga hufvud krossa.
Från våra gudar makten tagen är
Och gifven åt den starke nye Gud.
Hvi längre mot hans skarpa vapen spjerna?
Ej makt vi hafva att besegra honom;
Hans välde drager fram på våra lik,
Men frid och evig salighet han bjuder
Åt dem som för hans spira ned sig böja.
Och mild kung Erik är mot alla döpta.
Mitt ord det lyder, att vi draga må
Till kungen fram och utaf egen drift,
Som fria männer höfves, nye Guden
Till vår och till de våras väl anamma.

En tanke slik och i mitt sinne bott.
Dock lyster mig, j bröder, att förnimma
Hvad pilten här att tälja har ock hvad
Han drömt, hvar han den långa dagen bidat.
Mig anar att dock större ting han skådat
Än man i spiselvrå om qväll månd' jollra.

Nåväl, så tala då, oss höra låt
Hvad du har drömt ock hvad i dag du sett.

En syn så sällsam såg jag i min slummer:
Jag var i skogen vid det gamla altar,
Der än åt Jumala man offer bär.
Der stod kung Erik med sin gyllne krona
På hufvundet och spiran uti handen.
Kring honom kämpaskaran sluten sågs
Och blanka svärden blixtrade i solen.
Så klar som stjernans eld en låga brann
På altaret och sände gnistor ut.
Och derinvid uti det mjuka gräset,
Der låg, så blek, med sargad, blodig barm,
Trolltärnan, björnens dotter, Helmi skön,
Och hennes hjerta brann i klara lågan
På altaret, till offer åt kung Erik.
I fasa vild jag upp ur sömnen flög;
Det morgon var, jag bort från hyddan smög
Och ilade så snabb som jagad hare
Till offerlunden i den djupa skogen.
Så tyst der var och intet menskospår
I blomsterströdda gräset hade trampat.
En ensam fogel blott i tallen slog.
Men oro bodde än uti mitt bröst;
Ej kunde jag till härden återvända.
Då gick jag bort till källan, der de kristne
På deras hufvud vatten ösa, som
Till deras lära sig bekänna vilja.
En hop så stor af folk var der församlad.
Och med sitt anlete mot solen vändt
Och öfvergjuten af dess gyllne skimmer,
Stod på en höjd vid källan biskop Henrik.
Han skön och högrest var lik en af dem,
De ljuse stridsmän som hos Wäinö gästa.
Jag närmre gick, att honom tala höra.
Hans stämma mäktig ljöd lik forsens brus
I stilla sommarnatten. Dunkla orden
Ifrån hans läppar väldigt klungo fram.
Om blodröd synd han talade, om dom
Så tung, om evigt straff i mörka riken,
Ett töcken blott af våra gudars makt,
Så sade han, en nattens skugga blott,
Som smälter bort, då morgonrodnan vaknar.
Och så han talade i ord så höga,
Att jag dem knappt begripa månde, om
Den store Guden, som deruppe bor
Högt ofvan verlden all och om hans kärlek,
Som större är än hela himlens rymd,
Med alla, alla tusen stjernor på
Och varmare än solens middagsstråle
Och rikare än verldars skatter alla;
Och huru Gudens ende son steg ned
Ifrån sin thron vid Fadrens högra sida,
Och smälek led och neslig plågodöd,
Att med sitt blod försona våra synder,
Och sedan herrlig stod ur grafven upp
En morgon arla och från höga berget
Till himlen åter for i fadrens famn.
O, kommen, sade han. Er kallar Herren!
Se, himmelrikets portar öppna stå;
Deruppe fröjd förutan ände vinkar
Och fridens palmer undfå skolen j.
Så ljuflig ljöd hans stämma, pannan sken
Så klar; han sina armar bredde ut.
En bäfvan sällsam nedsteg i mitt hjerta
Vid dessa orden. Sådant jag förnam
Än aldrig, då när oifret flammade
Till våra gudars pris och fromma bönen
Med suckan steg till blåa rymden upp.
Se'n hela skaran uppå knä sjönk ner
Och vatten öste han på allas hufvud.
Ej längre kunde mer jag bida der.
Jag ilade från källan; på en höjd
Jag stannade och såg mig om, ty sången,
Af munkar sjungen, nådde till mitt öra,
När den i fridsäll ton steg upp till himlen. —
Den tystnade. Jag såg hur' biskopen
Allt folket signade, som knäböjdt låg,
Men nu stod upp, och genom luften klar
Jag hörde hundrafaldigt amen!

I denna qväll ännu vi vandra må
Till Henriks källa och till Erik kung,
Hans Gud att helsa och i friden åter
Till hyddan gå.

Jag mer att tälja har,
En ting så märklig att förkunna än.
Hän ilade jag från den höga kullen
Och ner på skogens stig. Der mötte jag
En man, som okänd var för mig. Han sade:
Den stolte Aino, kämpen, hvar är han?
Med svärd han sökes af kung Eriks män
I skogar, hyddor, berg och dalar alla.
I går han tolf af kungens män har slagit.
Om nu han funnen blir, han svärja skall
De gamle gudar af, hvarför han kämpat;
Om ej han gör det skall han dödad varda.
Att honom fånga kungen ej förmår
Jag sade, än ej fångad Aino var.
Kung Erik seglar ej från denna stranden,
Förrän den vilde björnen tämjd är vorden.
Och skall han söka honom dagar mång'
Och hundra männer skola honom binda,
Så skall han bunden bli, det kungen svurit,
Så talte mannen och försvann i skog.

Jag sade er, j tappre männer, ju,
Att pilten annat hade att förtälja,
Än hvad med moder man i qvällen jollrar.
Man Aino söker, på den höge vill
Man armen binda, som med björnen brottats.
Ve, grånad ålderdom, som stapplar arm
Vid staf, ve barnet utan far och mor,
Ve, värnlös jungfru, om den starke fäller!
Oss alla ve, om furan i vår ängd,
Den däjliga, till marken bruten sjunker!
Han får ej falla, lefva måste han!
Den nye Gudens tro må han annamma
Och lefva för sitt folk och fädrens bygd.

Så vild och stolt den starke kämpen är.
Förrän sitt hufvud han för kristne Guden
Nedböjer, skall han välja blodig död.

Jag Aino känner; kär jag honom varit
AlltseA den tid då jag helt liten var
Och han mig vaggade på starka armar,
Likt klara källan, gömd i klippans famn.
Der ömhet uti jernebarmen bor.
Jag går att honom söka; han skall höra
De ord, som milde guden månd' mig lära,
Att till hans hjerta hviska. Vise män.
J grånade och vidterfarne kämpar,
Som många ting i klokhet grundat ut,
Mig tyden dock, förrän nu bort jag går
Den drömmen, som i arla morgonväkten
Min själ förskräckte i dess stilla slummer.

Den drömmens mening månde lyda så:
Den stolta hednatärnan skall sitt hjerta
Till offer bära åt kung Eriks Gud.

Den tydning ljuder huld! O höge Wäinö!
Nu led mig, om i öster, söder, norr,
Om uti purprad vester jag månd' finna
Den, som jag söker! Se, der kommer han!

J, bröder, djerfve, starke kämpar alle,
Som kring mig stån! Hvi ser jag er i dag,
Som slagne trälar utan svärd vid höften,
Med hufvud lutadt och med blicken sänkt?
Han j er döpa låtit?

Icke döpte
Vi äro, men hvad båtar motstånd göra
Mot konung Erik och hans starka här?
Som gräs de hugga oss till marken neder.
Vår hydda bränna upp och barnen små
Med värnlös moder uti vintern vandra,
En brödbit tigga och i drifvan dö.

Är det de män, som fostrades i hyddan
I furans skygd, vid hafbesköljda stranden,
Som lyssnade i sommarnattens ljus
Till Wäinös sånger, klingande i skogen;
Som Jumalas, den höges, altar byggde
Och firade dess fest med kämpadans:
Som svärden drogo mot de vilda folken
Och vände hem med hjelmen segerkrönt:
Är det de män, som djerfvas stå och säga,
Att nu de rädas för en bleklagd kung,
Som kommer med en här af svarta munkar
Och stiger fräck på deras fria strand,
Förkunnar falska läror, slår till jorden
Friboren kämpe, i hans eget land?
Månd' männen, som med svarta gastar stridde
I mörka natten uppå ödslig mo
Och skaran skränande till Tuoni jagat,
Nu skola fly för kung med ljusa lockar?
Nej, kämpabröder, tagen ned från vägg
De skarpa svärden, som j upphängt hafven,
Att rosta fegt. Omgjorden er med dem!
Om svärdet rosta skall, må det då ske
I grafven vid den kalle kämpens sida.
Och låt oss än till kamp för våra gudar
Vår klinga svänga öfver oväns hufvud
Och jaga honom blodig från vår strand!

Måhända, men att falla vi förmå
Till siste man på fria, ärfda stranden.
Väl dö vi kunna, men ej trälar bli.

Kung Erik lofvar lyckosamma dagar
Och spira mild om svärd vi lägga ned
Och låta döpa oss till kristna läran.
Kanske man mera salig är hos Guden,
Hvarom de milde prester här förkunna,
Den ljuse, som förlåter alla brott,
Än uti gamle Tuonis kalla riken.

J fege uslingar! till kungen gån!
För honom böj en knä och kyssen foten,
Som edra gudars altaren har trampat
I gruset ner och låten dopets bad
Er hjessa skölja! Trälar sedan blifven
Åt fremlingskonungen! Jag ensam går
Att kämpa mot de lömska, kristna skaror.
Jag hundra redan slagit, hundra än
Och ännu fler' mitt svärd nedmeja skall.
Och faller jag engång till Eriks fötter,
Så sker det med hans klinga i min barm.
Med ära frälsad och med odöpt hufvud,
Jag hem till gamle Wäinös salar går.

O, starke Aino! hör den späda stämma,
Som hviskar vid din sida liksom bäcken
Till höga furan hviskar, vid hvars fot
Han stilla sorlar. Hör! en röst uppstiger
Ifrån de vida dalar, tysta skogar.
De tusen hyddor, spridda på vår strand;
Den rösten beder: fall ej ned från fästet,
Du ljusa stjerna! brist ej, starka sköld!
O, slockna ej, du vårdeld uppå höjden!

O, Aino! hör den arma modrens klagan
Och blyga jungfruns bön, den gamles suck:
Bevara kämpaarm så väldig än
Till deras värn och höga gudars fröjd!

Stå upp, du pilt! Ditt tal är likt de drömmar,
Som ungmö sysslolös i tjället sömmar.
Men icke kloke männers tal det är,
Som gå att strida för den kära torfvan,
För gamle gudar och för fädrens hydda;
Som blöda för att värna modrens graf,
Att trampas af den fräcka fremlingsfoten.
Gå fritt, att leka vid din moders knän!
För henne och för dig jag drar i strid.
Och faller jag, så lefva starke gudar.
At annan arm de skola kraften skänka
Och svärdet lägga i en annan hand
Till svaghets styrka och till deras pris.

För hög jag vuxit att vid moders knän
Mer leka. Stolte Aino! uti striden
Jag går med dig, som du att kämpa, falla.
Om jag förblöder, ej det skada är.

Hell, fagre yngling! pilt är du ej mer.
Och om i dag jag uti kampen faller,
Mitt svärd, mitt värf, i arf jag lemnar dig.
Och nu, j bröder! hem till hyddan gån.
Omgjorden er med svärden, kommen sedan
Till gudaaltaret i djupa skogen,
Dit kristen skändarfot ej hittat än.
Der skolen j mig finna. Hu jag går
Till hyddan hem, gråhårig fader att
Min helsning ge; kanske jag ej mer träder
In under åsen, der jag dagen såg.

Du mannadråpare! du vilde björn,
Som hundra ädla, kristna kämpar slagit
Med syndigt hednasvärd i döden ned!
Nu, aldrig funne, är du fångad vorden,
Nu skall din vedergällningstimma slå!

Jag ana kunnat, fastän jag ej visste,
Att sju mot en är kristen kämpased! (Skrattar.)

Du höge konung! Här du fångadt ser
Det rika byte, som vi länge spanat.
Nu björnens ram i bojor slagen är.
Oss bjuder du att honom nederslå?

Ej någon må man nederslå förrän man
At honom bjudit Kristi höga nåd
Och lifvets bad. Och om han det annammar
I troget uppsåt, må i frid han gå.
Du vilde kämpe! nu jag frågar dig
Uti den Gudens namn, som är den sanne,
Den evige, som ensam frälsa kan:
Vill du afsvärja dina falska gudar,
Det helga dopet taga an och lägga
Ned för den ende Gudens fot ditt svärd
Och det upptaga, blott för att det föra
Till Kristi ära i Hans stridsmäns skara?
Då skola alla dina synder dig
Af evighet förlåtas och du engång
I englars rund lofsjunga Herren Gud.

Jag vill dig svara, kung, som du mig frågar.
De höge gudar, vid hvars sånger mig
Min moder vaggade till ljuflig slummer
På sina armar, då än späd jag var;
De gudar, mina fäder kämpat för,
Och som i mäktig huldhet gula fälten
Med skördar signat, värnat hyddans härd
Och lyssnat till vår bön i altarlunden,
Dem byter jag ej bort mot dina sagor
Om milda gudar, ropande på blod,
Om himmelen, der dessa gudar bo,
Om helvetet, som dina prester diktat.
Och aldrig mig ditt vattenbad begjuter.
Vi ha' här ruskigt nog ändå; vi ej
Kallt vatten på vårt hufvud gerna ösa.

O, yngling! smäda ej Guds helga lära,
Men böj ditt öra till Hans kärleks röst!
Ej sagor är det jag för er förkunnat.
Ej jag för dikter uti härnad drager.
Det sanning är, den högste Gudens ord
I ende Sonens skönhet uppenbaradt.
All annan lära falskhet är och mörker,
Så mild, så gammal den än vara må.
Jag ej föraktar dina gudar, yngling!
De höge andar, som i eder drömt
När genom natt till ljus och dag j vandrat.
Men nu har solen uppgått öfver verlden,
Att lysa alla, som på jorden bo;
Och nattens skuggor ila bort för dagen,
Som mäktigt skinande från himlen stiger.
O, kämpe stolt! till fridens gårdar kom!
Låt döpa dig och på Försonar'n tro!

O, starke yngling! skön du för mitt öga
Och hög, som unga, friska furan står.
O, kom och blif en väldig Herrans kämpe
Och evig ära smycka skall ditt hufvud.
Stig ned i dopets himlaflod och synd,
Som, blodröd, nu din själ betäcker, skall
Borttvagen bli och frälsad skall din ande
Sig svinga upp ur badet, snöhvit som
Den dufvas vinge, som sig himmelsk sänkte
På Kristi hufvud ner, då upp han stod
Ur Jordans helga hölja. Yngling, svara!
Vill du ej kristen bli?

Den svärd tillgriper, skall med svärd förgås.
Så Herren bjudit har. Ditt blod ej komme
Uppå mitt hufvud! Jag din frälsning ville.
J, kämpar! fräcke hädarn nederslån.

Du sjelf, du kung, för mördarsvärd skall falla
Och fara till den svarta afgrund ner,
Hvarpå du tror. Jag hem till Wäinö går!

Han föll, den starke, stolte yngling neder!
Så går det den, som nådens bud föraktar
Och hellre tjenar djefvulen än Gud.

O, Gud och Fader, i den ljusa höjden,
Som här oändlig kärlek i din hand,
Gjut blott en enda droppe öfver
Den stolte syndarns hufvud som här hvilar,
I döden sjunken för sin vilda ondska,
Att han engång omsider frälsad från
De mörka riken, der hans arma själ
Nu irrar kring, din fotapall må hinna
Och evig ro invid ditt altar finna.

Du höge kung! Man ännu här har funnit
Ett hednaaltar djupt i mörka skogen,
Der offer brinna åt den falske gud.
Vill du vi draga dit att det förstöra?

I natten ej vi må i djupan skog
Att irra gå. Försåt kan ligga der.
Jag älskar ärlig strid, försåt jag hatar.
I morgon bittida, då första flamman
Af solens eld på blåa böljan står,
Då draga vi att hednagudars säten
Med jorden jemna till vår Faders lof.

Tancred. Helmi (som inkommit under det kungen talat till Aino och obemärkt stannat i bakgrunden.)

En gnista sig gömmer i mörkaste skuggan,
En flamma der slumrar i svartnade skyn.
Men gnistan till ljungeld skall vexa och springa
Ur remnande molnet vid himmelens bryn;
Och fräsande blodröd den framila skall,
Att nedslå och splittra den skyhöga tall.

En gnista sig gömmer i mörkaste skuggan.
En flamma der slumrar i svartnade skyn.
Men gnistan till ljungeld skall vexa och springa
Ur remnade molnet vid himmelens bryn:
Och fräsande, blodröd, den framila skall,
Att nedslå ock splittra den skyhöga tall.

Du bleke ungersven, hvad vill du här?
Hvad söker du väl uti björnens klyfta?
Ett offer säkert åt din hvita Gud!
En orm der lurar i ditt milda öga
I svarta manteln gömms kanske ett svärd.

Ej svärd jag bär, du höga hednatärna!
Och intet svek uti mitt öga bor.
Men hit jag djerfdes träda in att bedja
Om en dryck vatten endast ur din hand,
Att svalka törsten het, som mig förbränner.

Uti vår helga lära står ett ord.
Som säger: bägaren med vattnet friska,
Du åt den törstande framräcker, skall
Uti Guds stora bok upptecknad varda.
O, sköna ungmö! räck mig svala drycken.
Då du det gör, till hinlajungfruns thron
Jag skall för dig mång' fromma suckar sända.

Gå dit, der höge kämpen ligger slagen.
Kanhända bloden än ej stelnad är,
Som väller fram ur stolta, stungna barmen.
Gå dit och släck din törst utur den källan!

Ej har jag dödat ynglingen och ej
Hans död jag ville. Nej, Guds hand det var
Som honom slog. Till nåden och till dopet
Han bjuden blef af fromme konung Erik.
Med hån så fräckt han smädat helga läran
Och mördarsvärdet höjt mot Herrans smorde,
Och derför slogs han af Guds kämpars hand.
Ty hvar och en som Frälsarens nåd föraktar,
Som honom huldrikt bjuds, ett ogräs är,
Som skall afmejas och i ugnen brinna.

Du frågade af mig om offer jag
Här sökte åt min hvite Gud. O, ja!
Ett offer kostligt sökte jag i hyddan,
I björnens klyfta åt min ljuse Gud.
Du ädla tärna! skön en gnista lågar
Af himmelsk sol uti ditt ögas natt,
En klarhet skimrar på din höga panna,
Der du går fram bland dessa mörka vildar.
Träd ut från hednadomens mörka dal,
Der onda andar uppå harpor spela
Och syndens skuggor sväfva uti dödsdans,
Träd ut i Herrans ljusomgjutna ängd,
Der källorna med lifvets vatten sorla
Och englaväsen ibland liljor gå.
Bortkasta svarta slöjan, som fördöljer
För dig Guds klarhets sken och ila fram
Till Frälsaren, som står med öppna armar.
I dopets bad ditt stolta hufvud sänk.
Förklarad skall du åter upp det höja.
O, höga, fagra jungfru, kristen blif!

Ditt ord du kunnat spara, munkeyngling,
Att dårligt locka till din falska himmel!
Ty mina gamla, helga gudar, de
I sångerna besjungna, höga, aldrig
Jag skänker bort emot din bleke Gud,
Som sitter på en dimmig thron i fjerran
Och, aldrig mättad, dricker skuldlöst blod.
Nu har jag svarat dig. Välan, tag svärdet,
Det skarpa här, och stöt det i min barm!
Och elda se'n en ugn, så het liksom
Den afgrund, hvar om j prediken, bränn mig,
Som ogräs der, till offer åt din Gud!

Ej lefvande du kan mig göra, ty
Jag lefver ju, men döda mig du kan.
J kärleksprester endast döda kunnen!
Välan, hvi tvekar du? Se här, tag svärdet!

Hur' skulle jag väl kunna döda dig,
Du starka, sköna, der du för mig står,
I fägring dunkel ock med brand i ögat?
Ej döda vill jag, men dig saliggöra.

Helmi.
Och hvi, lik mannen
Får då ej qvinnan sjunka ner till jorden,
Med sargad barm för det hon trofast är?
Hvi skonas hon, då hennes broder blöder?

Han dödat kade många, säger du!
Ha! lömske fremlingar, med lockar ljusa!
Med eder mördarkung j trädden djerft.
På denna gamla strand och drogo fram
I våra bygder, störtade i gruset
De helga altaren, der våra fäder
Till höge guden bådo, stungo ned
De fagre ynglingar och starke kämpar,
Som höjde svärd, att värna gammal tro
Och ärfda hyddan emot oväns våld.
Så gjorde äfven han, den fallne yngling.
J åter, falske prester, som prediken
Om kärlek blott, hur' mild försonar'n sitter
I ljusa himlen, på Gud Faders hand,
Men gömmen svärdet under tempelskruden,
J helige, som sägen, att det är
Ett brott, väl värdt ett evigt straff, att döda,
I edra gudars namn j honom mördat!
Tag svärdet här och döda äfven mig!
Hvad? vågar du det ej, du fege pilt?

Ja, kär han var mig, kär liksom den hydda,
Min moder skyddar under vinterns köld.
Så kär han var mig som min faders svärd.

Ja, hon, som mig
Har lifvet skänkt och vid sin barm mig fostrat,
Hon är mig kärare än alla andra.

Ej feg jag är, men dig jag ej kan döda.
Ej ondt jag vill dig, höga, vilda mö!
Men höj ditt svärd och göm dess blanka klinga
Uti min barm, den utaf ångest tärda,
Att jag får frid här fallen vid din fot.

O, stolta mö! Vill du min saga höra,
Så ljufligt sorgsen som mitt hemlands natt:
Jag föddes i de solbegjutna länder,
Der sommarn aldrig dör och bladen aldrig
Från träden falla, blomstrens kronor aldrig
Kring fälten jagas utaf höstens vind;
Der snön blott smyckar, lik en bländhvit hjelm,
De höga bergens toppar uti fjerran,
Men aldrig kyler foten, hvilken ilar
På doftrik gräsbädd under palmer fram;
Der drufvan sväller uti solens brand
Och gjuter eldig saft uti pokalen;
Der såg jag dagens ljus; min moder dog
Då jag blef född. En riddare så ädel
Min fader var. Han fostrade mig upp
I tro så from på Gud ock helga jungfrun.
Som ende Sonen har till verlden födt.
Uti en borg så skön, på höga stranden
Af evigt blåa hafvet bodde vi.
Då jag var tolf år gammal, drog min fader
Långt fjerran med mång' kämpar, att befria
Försonar'ns graf ur vilda Turkars hand.
Ett år förgick; så kom ett bud en dag,
Som sade: fallen är din ädle fader
I blodig kamp mot grymme Saracener.
Mitt slott, mitt riddarnamn jag skänkte då
Åt helga jungfrun och i kloster gick.
Der lefde jag i fromma böner, fastor
Samt späkningar och helig visdom lärde.
Och ofta då i midnatten jag bad,
Stod Herrans moder uti himmelskt strålljus
Inför mitt öga, log mot mig så huldrik.
Och en gång hörde jag den höga hviska:
Drag fjerran bort till isomgjutna stränder
Och Sonens herrlighet förkunna der.
Då vandrade jag hän den långa stråt.
På snöbetäckta fält och höga berg,
Der nordanvinden isig hvirflar. Genom
De strida floder fram jag vandrade.
Kom ändtligen till konung Eriks land
Och på hans korståg hit till Finland följde.
Att evangelium förkunna här
För mörka andar, uti vantro snärjda.
Ej annan kärlek bodde i min barm,
Än Gudasonen och Hans namns förklaring. ─
Då såg jag dig, der fram i går du trädde
Till kämpens lik och dina armar upp
Mot himlen höjde, dunkla orden talte,
Som ljödo örnens vingslag lika för
Mitt öra. Ångest nedslog i mitt hjerta.
En trängtan flammar der blott efter dig.
Och helga, jungfrun i en sky försvann
Och englarne sitt anlete betäckte
Med hvita vingar. Ingen annan himmel
Min heta trånad anar än din famn.

Du höga mö, med natten kring ditt hufvud!
O, låt ett ögonblick mig blott få drömma
Om paradiset vid din stolta barm!
Kom! fly med mig och svarta kåpan låter
Jag falla uppå denna frusna strand,
Och far med dig till evigt gröna stränder,
Och blir igen den man, hvartill jag föddes,
En riddare, ty läran, som oss bjuder,
Att lifvets fröjd försaka, är en lögn,
Af menskor diktad, att oss plåga blott.
Den ed jag svurit, som de lömske munkar
Af barnet stulo, ej jag måste hålla,
Ty Gud blott kärlek, evig kärlek är!

När jag på berget i midsommarnatten
Med ynglingarne dansade, de sade,
Att jag en ljungeld var och flydde från
Min barm. (Till Tancred.) De kämpar unge aldrig djerfdes
Sig låta fångas utaf mina armar
Vid dansen i den klara sommarnatt.
Du späde yngling! vill du blixten famna?

Min moder kommer. Hon skall döda honom!
Han dödat ingen; må han derför lefva.

För skön din läpp dock är att dricka blod.
Tag här den läskedryck som du begärde!

Ej bort jag går
Från dig! (sluter henne i sina armar.)
Blott här uti ditt varma sköte
Min salighet jag finner, ty du är
Min helga jungfru!

Nu ungersvennen blixten famnat har,
Som käcke kämpaynglingar ej vågat.
En brand jag kastat i den späda barm
Och kristen yngling älskar hednatärnan.

God morgon, Helmi! Hvad för sällsamt värf
Du sysslar med! Hvi skurar du så blankt
Med idog hand det gamla, tunga svärdet?
Jag alltid såg den kämpaklingan förr
På högan vägg, der invid härden hänga;
Lik saga stolt, om fordna bragder täljd,
Den skimrade så klart i hyddans skymning.
Hvi ser jag den i dag uti din hand?
Ej jungfrur pläga ju i striden gå.

Ej unga björnen plägar ju berätta
För foglar små hvad han i hågen gömmer,
Då han om morgon bort från klyftan drar.

Väl är jag späd och ung, dock fogel ej,
Som, svag och menlös uppå grenen qvittrar.
Jag svänga skulle ock i dag ett svärd,
Som mig min fader i går afton skänkte.
Men ej jag kunde kära modrens tårar
På bleka kinden rinna se, der hon
Låg vid min fot och bad mig att ej röfva
Dess ålders hulda morgonstjerna bort.
Mitt svärd jag henne räckte, bågen tog
Och vandrade, så tung i håg, från hyddan.
Kom, Helmi! följ med mig till friska skogen,
Att vildbråd jaga som du fordom gjort.

Lägg skarpa svärdet, fagra Helmi, bort
Ifrån din hand och lyssna till mitt ord.
O, kom med mig! Ej vill jag ensam irra
Uti den vilda skog. Se, gräset ej
Mer grönskar för mitt öga, böljan ej
Vid stranden ljufligt sjunger, glada göken
I höga björkens topp så stum är vorden,
Då ej på stigen vid min sida jag
Ditt fjät förnimmer, ej den gamla runan,
Utaf din stämma sjungen, klingar mellan
De furors stammar ifrån bergets topp.
O, kom med mig och till de milde gudar,
Som bo i luft, i skog, i moln och vatten!
Vi bedja skola, att de signa må
Min fader och de starke männen alle,
Som denna dag i strid emot kung Erik
Med Aino gå.

I strid med Aino gå!
Du har då ej den svarta fogel hört,
Som kring vår bygd med blodig vinge flaxar
Och öfver skogens toppar, fjärdens våg
Och hyddans ås oeh vida sädesfälten
Blott höjer hämndeskrän mot klara skyn?

Gå bort till stranden, der den stora stenen
Af jättars händer fordom slungad blef.
Der invid stenen skall en syn du skåda,
Som löser för dig gåtan i mitt tal.

I morgon vill med dig i skog jag gå.
Och då vi skola fagra kransar binda
Af gröna videt, af de blommor blå
Och hänga på hvar gren; och hvarje strå,
Med perlor smyckadt, skall i solljus gunga
Och vi en runa ny på berget sjunga.

Jag tror du, lik ett tvåårsgammalt barn,
I hyddan sitter och med fadrens vapen
Blott leker, fastän ovän grym för dörr
Med bloss och slagssvärd står och bygdens kämpar
I gräset falla, liksom unga björken
För bondens yxa störtar uti skog.
Och Wäinös gamla altaren, der fordom
De klara offerlågor stego upp
Till höge Jumala i blåa skyn,
Af fräcke fremlingen i gruset trampas,
Och hatadt kors i stället reser sig:
Då sitter sysslolös på stugans bänk
Högboren, väldig kämpes unga dotter,
Hans, som med trollen kämpade och vann,
Som skräck på svärdet bar och nu hos Wäinö
I ljusa tjällen mångbesjungen sitter;
Hans dotter, björnens unge, sorglös, nu
Med gamla gudavigda svärdet leker.

Ej än jag leker, moder, jag blott skurar
Till leken svärdet. Se, hur' blankt det är!
Som blixten skall det ljunga, då det tränger
I stolta örnens hjerta, der han sitter
På klippans spets.

Vill du att strida gå mot kristna kämpar
Och hugga ner dem med din faders svärd?
Der skräck på eggen bor. De skola falla,
Som gräset faller för den hvassa skäran.

Blott en skall falla, en allena skördas,
En som är mer än alla andra värd,
Lik örnen, som för hundra sparfvar små
Ej köpas månde. Liksom de förkunna,
De bleke prester, att en enda offrad,
Att många tusende försona, blef:
Så skall i denna dag en enda falla
Till väldig hämnd för hvad de många brutit.

Men hvadan kommer det att qvinna klok,
Som gammal är och mången dunkel gåta
I klarhet tolkat, Wäinös runor läst
Och syner skådat uti trolldomskitteln,
Ej tyda kan det visdomsspråk, som kommer
Ur barnets mun? Skall dottren blifva nu
Mer klok än modren och de unga djerfvas
De gamle vexa öfver grånadt hufvud?

Nog sådant händer när de gamles hand
För skröplig blifvit till att föra svärd.

Nog djerft ditt mörka tal du lägga vågar.
Nu månd' jag veta hvad i håg du bär.

Så hör då och förnim hvad jag förtäljer:
Jag ock har runor läst i sena qvällen,
Så röda runor, ristade i blod.
I fallen kämpes harm der skrifvet stod,
Att en, en hög, skall fälla att försona
De bleka skuggor uti Tuonis land.
Den helige med kronan uppå pannan,
Som svänger mördarsvärd i blodig hand,
Han är den örn, som uppå klippan sitter,
Som ej för hundra sparfvar små månd' köpas.
Den örnen falla skall på Finlands strand
Och aldrig vingen lyfta, till att flyga
På blåa höljan hän till Sverges land.

Pris vare Jumala, som mig, den gamla.
Ej örat lyckt förrän jag höra månd'
De höga ord ur dejlig ungmös mund!
Nu fagra våren visare är vorden,
Än gulnad höst, nu björnens unge vuxit
Till väldig ungbjörn upp, som vredgad slår
Till jorden ner den starke, som djerfs träda
hans klyfta nära. Hell dig, som jag fostrat
Med visdomssånger upp invid min barm!
Dig hell, du tärna stolt, med kraft omgjordad!
Nu gå att kämpa med den stolta örn,
En kamp så skön och väldig seger vinn!

Farväl, min moder! Då jag vänder åter
Och in i stugan träder, ligger örnen
I sanden sjunken på sin blanka sköld
Med hjerta stunget af mitt svärd. Farväl!

Dig signe Jumala ock alla gudar,
Du fagra dotter utaf kämpe båld!
När örnen faller ner för ungmös hand,
Då blixtrar svarta skyn vid himlens rand
Och gamle Wäinö, som på molnet sitter,
En högre ton på konstrik harpa slår.
Nu vill jag läsa uti djupa kitteln
De runor sprakande, mig månd' förtälja
Den segerstråt, som högrest jungfrun går.

Theatern föreställer det inre af en djup, gammal skog. Ett afgudaaltar i förgrunden.

Den hela långa natt vi bidat här.
Nu natten ren för dagen flygtat hän
Och ännu ej vi Ainos steg förnummit.

Han komma skall, ty än ej Aino svek
Het ord han gaf. Måhända har han mött
En ovän, som hans steg fördröjt.

Men då Aino
Än lefver och uppå dem tror, vi tvifla
Ej må. Jag steg kan höra uti skogen;
De skyndsamt nalkas hit. Hu kommer han!

Hvi stån j här och biden,
J tappre männer? Ej han komma skall,
Hvars fjät j lyssnen efter, om j ock
I mannaålders längd här stoden.

Yngling!
Hvad fåvitskt ord är det din tunga talar?
Vill du väl gäckas med oss gamle män?
Väl starke kämpen, som han lofvat har,
Skall snarligt komma och för oss i striden
Gå fram liksom ett ljus.

Det ljuset är
I natten slocknadt, att ej tändas åter.
Dess sista gnista re'n i dödens dimma
Har brustit.

Lögn det ordet vara må,
Som nu din tunga djerfves tala ut!
En droppe blott af midnattsdaggen fallen
Uppå din läpp. Du plägar drömma, yngling!
En dröm du täljde oss i går, i dag
Du täljer oss en lika sann som den.

O, om en dröm det vore, om jag kunde
I dag till stranden ila, som i går
Jag ilade till lunden och ej finna
I gräset rysligt mördarspår och ej
Der blod på blomstrens skära kinder låg
Och korpen icke skrek i kala tallen!

Nej, död han är! Här skåden j hans svärd,
De helga arf, som mig den starke skänkte.
Jag tog det nyss ifrån hans stela hand.
Och sen, der kommer stolt i hågen mördarn!

Hvi stån j här, en rund af männer sluten
Kring hednaaltar, väpnade med svärd?
Hvad viljen j? Hvad vanten j väl på?

På Aino, kämpen, som i går oss sade,
Att honom här uti den flydda natt
Vi möta skulle, för att gå i striden.

Den väntan fåfäng är, ty kämpen Aino,
Han ligger slagen för sin ondska stor
På strand. Hans röst som högste Guden gäckat,
Ej skall er kalla mer till syndig strid.
Nu Herren sjelf ert värn har nederslagit
Och spiran tagit från er hand, då Aino
I stoftet sjönk, liksom ett vissnadt löf
Inför Hans andedrägt. Er böjen då
För Honom ned, Hans allmakt ödmjukt dyrken,
Mot hvilken intet väsen spjerna kan,
Er döpa låten och Hans kärlek er
All skuld förlåter och i himlen engång
Er lifvets krona skänker.

Lömske kung!
Vi vilja icke dina kronor hafva,
Då du vår krona från vårt hufvud slog
Och trampade i spillror uti stoftet.
Du tror att Aino hos de döda är
Och aldrig mera höjer domnad arm
Till kamp? Att dina gudar seger vunnit?
Men än han lefver, än han draga skall
Framför sitt folk att ovän hugga neder
Och jaga som ett stoft i stormen kring.
Då qvällsol sista kyssen tryckte på
Hans höga panna, mig den starke sade:
"Och om i dag jag uti kampen faller,
Mitt svärd, mitt värf i arf jag lemnar dig."
Hans ande, konung, den du flyktad trodde
Till fjerran dunkla riken hän, han bor
Nu i min späda barm. Hans svärd jag svänger
Inför ditt öga här. Jag Aino är!

Tillbaka träd, du yngling! ej mot barn
Jag plägar uti striden gå. Fall neder,
Om tillgift bed, för det du svärdet dragit
Mot Herrans smorda.

Barn jag icke är
Och ej för dig jag faller neder! Männer,
Hvi stån j der och tveken? Fram till strid!

Hej, håll! Ej mera blod här fåfängt flyte
På denna strand! Ej älskar Herren blod.
Låt fallne kämpens sista droppen vara,
Som gjutes i den blinda striden mot
Den sanne Guden. Sänken svärden neder,
Förtörnen ej den mäktige i höjden
Med eder arghet. Se, så mild Han än
Mot eder räcker faderliga handen!
Ej trotsen honom, ty då slutes handen,
Af kärlek fylld, och med den andra Han
En ljungeld slungar ut, att er förkrossa!
Då nåden ändad är och domen redo.

Sen der, j hädare! Likt brutna röret,
J liggen der. Med oss så kämpar Herren!
På våra hufvu'n håller Han sin hand.
Utaf Hans stridsmän ingen föll i kampen.
J alle, som Hans milda hand har skonat
Och som Hans starkhets verk här skåden nu,
Er böjen för Hans spira och de offer
Af bön och lofsång, som j Honom bringen,
Med välbehag Han höra skall och stor
I nåd, en stråle deraf låta falla
På dessas arma, hädangångna själar.

Er signe Herren Gud allsmäktig och
Till tecken att j vändt från edra gudar,
De falska, om till Honom, hjelpen oss,
Att afgudsaltar störta ner!

Hej, biskop!
Man icke ned må rifva hvad engång
Man heligt aktat och i tro har dyrkat.
Ej samma händer, som de offer fromma
Till gammalt altar buro uti bön,
Dess stenar nu till marken månde slunga.
En saga blott var Wäinös lära, men
Hans stämma dock till stora bragder kallat
Och hviskat ro i månget sorgset bröst.

Mig, biskop, hör! Då altar jemnadt är
Med jorden, må j fromma böner läsa
Och rikligt gjuta helga vattnet ut
På rummet, der de offer många brunnit
Åt hednagud och trolldomssånger sjungits,
Hvari de onda andar bo. En psalm
Man under arbetet må sjunga och
I sången desse männer in må stämma.

Hvart går du, yngling? Vill du ej i lofsång
Din unga stämma höja upp till Gud?

Ej lofsång åt din Gud jag sjunga skall!
Då Jumala, den starke, mig har skonat
Allt undan döden, för sin ära var det,
Som han mig skonade. Nu bort jag går.
Och djupt i skog, dit du ej finner vägen,
Jag bygger upp ett altar nytt, som högre
Och skönare än detta blifva skall.
Och der de offer nya skola flamma
Och nya böner sväfva upp mot skyn
Och lofsång ny skall ljuda uti rymden!
Och höge Jumala, så fröjdfull, än
Engång skall sitta uppå solens strålar
Och le åt dig och dina arma gudar.

O, vandra ej från himlens morgonljus,
Du yngling, uti mörka natten hädan!
Vänd åter om och tillbed Herren Gud!

Då blomstret vissnar uti vårens morgon.
Då sol blir svart och blåa böljan frusen
I sommardag, då tillber jag din Gud.

Ett svärd så skarpt engång skall gå igenom
Hans själ och skilja ljus ock mörker åt.
Till denna tid kan hednaaltar bygge.
Till verket gån ock låtom oss derunder
En helig psalm i gladligt sinne sjunga.

De förre. Helmi inkommer, nalkas kungen och lyfter svärdet mot honom, men bäfvar, låter det falla och sjunker till jorden.

Hvad vill väl fagra jungfrun här med svärd?
Ej dödshugg blixtra må i ungmös hand.
De väna värfven blott med veka fingrar
Må qvinnan sköta och i bön dem sluta.

Hon svärd mot dig har riktat, herre kung!
Ditt lif har vilda tärnan traktat efter.
Hvad straff befaller du för kennes brott?

Ej straff jag äskar för den unga mön.
Se, Herren sjelf till jorden henne slagit.
Den näpst har blifvit af Guds egen hand,
Ej höfves menskohand att röra vid.

Svärdet blef
Ett halmstrå blott i hednatärnans hand.
Det kan ej skada dem som Herran utvalt.
Låt henne det behålla. Unga flicka!
Den Högstes hand dig väldigt träffat har,
Då du det mörka värf gick att fullborda,
Som satan hviskat i din arma själ.
Se tecknet, som från himlen väldigt ljungat,
Att blända dig, likt blixten fordom Saulus,
Som blind i synd, förföljde Herrans trogna!
Stå upp ock se den Herrliga i skyn
Och böj ditt anlet' för hans ögons strålar
Och tillbed Herren Gud ock gack i frid!

(En messa sjunges. Biskopen bestänker med
vigvatten platsen, der altaret stått.)

Och nu, du svarta rum, der hednahärd
Har fordom stått, i fager grönska åter
Du smycke dig ock ljufva blomsterhåfvor
De offer vare, som ur dig stå upp.
Nu är vårt stora värf fullbordadt vordet
Allt till Hans ära, som oss kraften skänkt.
Nu hem vi draga åter till vårt land,
Vårt folk att helsa uppå Sveas strand.

(Alla gå. Biskopen fattar Tancred vid handen och förer honom med sig. Helmi blir liggande knäböjd och sträcker armarne efter kungen.)

Det flög en ljungeld ur hans klara öga,
Som brände upp min själ. Jag ingen själ
Numera har; hon är en flägt allenast,
Lik den, som far imellan björkens blad
En stilla sommarqväll vid gröna stranden.
Och denna flägten kring hans hufvud susar.

Blef jag för kungen rädd? Nej, rädsla ej
Uti min barm än sports. Jag har på stigen
I djupa skogen uti höstnatt vandrat,
Då stjerna ej från svarta fästet sken
Och månans ljus ej gycklade på gren:
Blott stormen brusade mot mina kinder
Och björnen brummande der gick invid
Min sida. Var jag då väl rädd för honom?
Nej! han min frände var. Allt från min barndom
Man har mig björnens unge nämnt; ej kan
Väl björnens unge rädas för en kung,
Med blåa ögon, midt på ljusa dagen.
Ej rädd jag blef. — Men hvadan kom det då,
Att svärdet föll ifrån min hand och jag
Till marken sjönk. Ett svärd af eld jag kände
I samma stunden genom hjertat gå.
Och hjertat slog ej mer i varma barmen.
Mitt öga ej upplyfta kunde jag
Och ej stå upp. Jag fastsmidd var vid marken.
Månd' mäktig trolldom i hans öga låg?
Jag ville honom döda: då från mig
Min själ han stal och band mig fast vid jorden.
Men dö han skall! Han våra gudar skändat
Och våra kämpar dödat, altaret,
Det heliga, till marken trampat ner.
Kom hit, du svärd, du uti stoftet fallna!
Ej höfves dig att ligga uppå jorden,
Du helga klinga, som min fader svängt
Med väldig arm. I kristen barm så djupt
Jag skall dig sänka ner. Men hvadan detta?
Hvi har så tung du blifvit i min hand,
Som förr dig svängde lätt liksom en leksak?
Du skarpa, spegelklara stål, hur' skönt
Du blixtra skall uti hans röda blod!
Hu! hvad din egg är hvass! För dig jag rädes!

Jag ser dig, höge Wäinö, der du sitter
På stol af åskmoln, jag din stämma hör,
Som dånar genom vida rymder till
Mitt öra. Men för dig jag icke rädes.
Ej björnens unge fruktar vredgad gud!
Du tingen skapat med ditt strängaspel
Och sköna väsenden ur dunkla gömmor
Vid sången lockat uti dagen fram:
Slå an en väldig ton uppå din harpa
Som krossar mig till stoft, der nu jag står!

Jag svarta tecken såg i djupa grytan
Och skräck sin vinge slog omkring min själ.
Hvar ligger kung, till jorden slagen ned,
Med stelnad ögonsten? Här ser jag svärdet.
Månd' kristet blod på skarpa klingan blänker?
Nej, blank den är, som nyss den skurad blef.

Mitt svärd till örnens bröst ej vägen fann,
Men han med svärd mitt hjerta genomborrat.
Den vigg jag sände uti munkens sköte,
Har återstudsat till min egen barm
Och tusen åskor med i flygten tagit.

Ve! ve! nu svärdet föll ur ungmöns hand!
Ve! ve! nu ropar marken ve ock träden
Och hafvet, solen ropa alla ve!
Och luften ve ock gammal moder ve!
Nu björnens unge till en orm sig bytt,
I stoftet krälande ock stygg att skåda.
Och nesa står på hvarje grässtrå ristad.
Ej mera må jag trampa jord, hvarpå
Det barnet enfödt, vid min barm jag bar!
Högättad kämpes dotter, trolös sjunker,
Med kärleksstungen barm, till kristen konungs
Fördömda, blodbegjutna fötter ner.
Jag ej förbannar dig, ty vid mitt hjerta
Jag burit dig, dig vaggat i mitt sköte.
Ej må man banna eget kött och blod!
Men bort jag vandrar ifrån skändad härd,
Der eld ej mera tändas kan ock maten
Ej nånsin mera skulle färdig blifva.
Din hand, den svartnade, ej komme vid
Det helga, Jumalainvigda svärd,
Som kämpe hög har fört till gudars ära.
Du klara öga, ros vid modersbarm,
Du sköna stormvind, nu farväl! Jag vill
Hem till min kämpes hydda vandra.

Hon höjde svärdet emot kungens hjerta,
Och ögat brann ock kinden var så blek
Som snö. Men svärdet föll ur kennes hand
Och ner hon sjönk för kungens fot. Hvi kunde
Hon ej slå till, hans hjerta genomborra?
Hvad stal väl handens kraft ock böjde ner
Till marken starka jungfruns knä? Ve mig!
Hvad ord är det? Hvad önskan gömmer sig
En huggorm lik förrädiskt i mitt sinne?
Den kung, som, ren ock hög, lik en apostel,
Af helga dygders gloria kransad, har
Inför dig stått ock vid hvars fot du böjde
I ödmjuk vördnad dina knän ock bad
Om hans välsignelse, den fromme kungen
Du ville dignad ner till jorden se,
I blod, med panna bleknad! Helge Erik!
Om du för jungfruns klinga hade fallit
Och denna morgon bort till himlen gått,
Du stode nu så ljus inför mitt öga,
En skuldlös, hög martyr i snöhvit klädnad,
Med helgonskimret kring ditt gyllne hår
Och uti trogen suckan sjönk jag neder
Och bad dig mana frid för mig hos Gud!
Men nu, du helige! min fasa är
Du vorden. Hvarje fjät, som än du tager
Med ängslan och med fasa fyller opp
Mitt hjerta. Nu min fröjd det vore, om
Du bleknade i dödens famn. — Ve mig!
Ve mig! — Men hvar är hon? — Den älskade
Jag finna skall och icke konungar,
Ej englar eller djeflar ur min famn
Mer skola henne rycka! — Min hon är!

Du munk, mig säg om henne du har skådat!
Hvar är hon? Har du henne mött? O, säg!

Har du ej fagra Helmi skådat, henne
Jag sökt vid altaret i skogen, som
Din kung har störtat, men på helga rummet,
Der sköflad gudahärd i går än stod,
Blott hennes gamla moder låg i blod,
Med kämpasvärd i stelnadt hjerta stunget.
Mig fasa grep; jag ilade åstad,
Högt ropande i skogen Helmis namn.
Men intet svar har till mitt öra hunnit.
Till hennes hydda sprang jag då, men öppen
Den gamla dörren stod, och slocknad eld
På kalla härden sörjde, men ej fann
Jag henne der. Så ända hit jag irrat.
O, munk, om utaf sanning blott en gnista
Inom din svarta klädnad bor, mig säg
Om ej ett spår du sett utaf den flydda!

Jag dig ju säger, att jag ingen sett!
Det sanning är, ty utaf lögn ett stoft
Ej fastnat än vid riddarsonens mantel.
Gå, tärnan sök! Jag söker henne ock.
Var snabb, att jag ej sköna bytet fångar
Långt förrän du dess spår på stigen spanat.

Min son! Hvarthän med kind så blek och öga
I flammor mörka? bida här en stund.
Jag till ditt sinne tala vill ett ord.
I dag du är ej mer densamme milde
Och fromme yngling, som i går du var,
Som än med frid i klara blicken bad
De helga böner, gladlig lofsång höjde
Till höge Sonens och Hans moders pris.
I dag du flyr från mig och dina bröder
Och irrar ensam, fridlös uti skog,
Liksom du sökte eller flydde något.
Din blick ju brinner mörk liksom en gåta.
Af onda andar diktad, ej en bön,
Ej sång från dina stumma läppar stiger.
Den blick jag såg, som ur ditt ögas djup
Till vilda hednajungfrun flög, der hon
Till jorden sjönk, af Herrans finger träffad.
Min son! i mången skepnad frestarn träder,
Att hjertan snärja, som åt Gud sig vigt
Och locka dem i syndens hvirfvel åter.
Men vaka, bed, så ljuder Herrans bud!

O, biskop! var ock du ej ung engång?
Och knoppades der ej i heta barmen
En lustgård dold, der, fröjders aning lik,
En glödskön, outsprucken blomsterverld
I drömmar gnistrande på stängeln skälfde?
Och stod en bild ej för din trängtans öga,
I fägring hög, emot hvars sälla famn
Du dag och natt de aldrig trötta armar
I suckan räckte? Var der i ditt bröst
Då frid? och bodde helig lofsång då
På dina törstande och heta läppar?
Bad du i ro vid helga jungfruns fot
Din bön, då skön en jordisk jungfru tog
Din dyrkan all?

En verldens man jag engång
Har varit ock. En brand der rasat vild
Uti mitt hjertas tempel. Längtans ve
Min ande smakat. Jag i vällust vandrat
I lustgård utaf purpurblommor full.
Men se! en morgon mina rosor lågo
På jorden vissnade, en nattlig frost
Dem härjat alla och en öken vorden
Mitt hjertas lustgård var, en öken jorden
Och jag en ensam pilgrim, vandrande
I öknen. Men en natt der nedersteg
En snöhvit engel till mitt bittra läger.
Ett ankare han räckte mig och jag
Det starka himlastödet fattade och upp
Ur djupet stod och fröjd den tomma själen
Uppfyllde. Guds ords ankare, min son,
Det var! Med krossadt bröst igenom dalen,
Med törnen sådd, jag vandrat förrän jag
Det fann, men salig den, som från sin ungdom
Af Herran korad blef, den, hvilkens fot
Ej nödgats uppå ormar trampa, för att
Förklaringsberget nå, men buren blifvit
Af hulda englar till dess fot! Sin skatt
Han väl bevare, att ej satan arg
Den lockar bort från honom.

Vise biskop!
Din lustgård vissnad var och dina rosor
På marken döda lågo, då du dig
Vid himlen vigde. Om man bjudit dig
Att från ditt Eden i dess blomstringstimma
Gå bort, ej detta bud du lydt.
Och se! min lustgård ej i aska ligger!
Nej! herrlig står den uti morgonfägring
Och bidar endast på sin middagsstund,
Att i dess brand de blomsterkalkar alla,
Af fröjdens doft uppfyllda, öppnas må.
Och frostig natt skall aldrig andas der,
Ty evig sol uppå dess himmel brinner.

Min son! den lede frestarn dig har fångat
Uti sitt skönsta nät. O, se hur' der
Blott ormars ögon bland dess trådar glimma!
O, fall för höga Jungfrun ned i bön!
Hon har en hand så ren och skär som snön
Och kraftens krona bär hon på sitt hufvud.
Hon från din själ all synd borttvätta skall.

En jungfru blott jag känner, en blott tillber,
En enda är den heliga för mig
I himlen och på jorden. Denna jungfrun,
Hon lefde ej i fordna tiders skymning,
En bleknad saga lik; nej, än i dag
Hon mig till mötes går, i fägring solvarm,
Och ny och skön en gudasaga jag
I hennes famn skall dikta!

Farväl! du vackra, finska strand, der jag,
Ett redskap blott i Herrans starka hand
Det helga kors på hednatemplens grund,
Till Kristi ära resa upp förmått.
Liksom den unga dagen stilla skrider
Allt högre upp, tills öfver jorden den
Uti den skönsta middagslusten står
Och hvarje skugga, hvarje skymt af mörker
Förjagar, så ock gnistan, som jag lemnar
Här qvar på stranden, utaf Kristi ljus,
Uti Hans kraft skall flamma upp och blifva
En sol, som engång hela Finland lyser,
Till Herrans ära, menskosjälars ro. —
Och nu, du ädle biskop, förrän jag
På skeppet stiger för att hädan fara,
Jag böjer knä, min krona lyfter af
Inför din fot och ber dig signa mig.

Ett ödmjukt hjertas offer älskar Herran.
Med välbehag Han till sin smorde ser,
Som böjer sig till tjenarns fötter ner.
Så vare du välsignad uti alla
Din lefnads skiften. Hvarje morgon må
Ett arlaregn af Frälsar'ns nåd begjuta
Ditt helga hufvud och ditt fromma hjerta!
Och länge må du lefva för att Guds
Och lärans makt befrämja här på jorden,
På det du må ett säte engång vinna
Vid erkeengelns sida och bestrålas
För evigt af Guds anlets klarhet. Amen!

Jag ödmjukt tackar dig, du gode biskop,
För din välsignelse. Så from en bön
Till himlens port skall säkert vägen finna.
Nu låtom oss en lofsång ännu sjunga
På vägen, medan vi till stranden gå.

Min hand är svart, så svart hon är,
Ja, svart af moderblod!
I hafvet djupt, i källan blå,
I tusen tårars flod
Jag tvättat har den svarta hand.
Hon blir ej hvit ändå!

Jag måste gråta mera, mycket mera! Rinn, ymnigt, mitt öga! Jag har tusende ögon: de gråta alla. Hör, huru tårarne falla! — Ve! ve! det är blod, som rinner från mina tiotusende ögon! ve! — Handen blir än svartare! Nu är den så svart som sot af mordbrand. — Jag vill gråta ännu litet mera, så blir den än svartare. Nu är den så svart som den moders multna barm, som eget barn dödade. Ha! ha! ha!

Det var för många tusende år sedan. — Du sol! än du dryper af blod. Du föll ned då — och rullade dig i blodet och du ristar en väg så röd på blå himmel alltsen då. Du ristar och ristar, och droppar, som stenar så tunga, regna från dig på mitt hufvud. — Hör! der föll en! en! en! en! Ha-a!

När skådar jag dig åter, höga sol!
Så gyllne ren som då för tusen år.
Så ljufligt du uppå mitt hufvud lyste,
När jag ett barn så litet ännu var
Och stenar skimrande vid stranden sökte?

Din svala hand uppå mitt hufvud hvilar
Jag lyssnar till din stämmas vårvindsflägt:
"Stå upp och se den berrlige i skyn
Och böj ditt anlet' för Hans ögons strålar
Och tillbed Herren Gud och gack i frid!"
Ja, höge konung! Jag vill följa dig,
Du dejlige, som uppå stjernor vandrar,
Till dina land, der solen ej går neder.
Der låt mig falla ner inför din sol
Och döp mitt hufvud med din hvita hand
Till tro uppå din Gud, som allt förlåter.
Jag följer dig till dina ljusa salar
Och der dig tjenar evigt vid din fot,
Den tvättar skär med morgondaggens perlor
Och torkar den med mina kyssar sedan! —
Ve! bort du går! — Der gnistor i ditt spår
Ur jorden springa upp!— — Ha! vandrar du
Der än uppå den svarta bron och visar
Det djupa såret i din vissna barm!
Och jagar bort min konung från min sida!
Blir du ej trött engång? Tror du att ej
Jag höra kan ditt ord? Jag hör det, hör det:
"Du klara öga, ros vid moders barm,
Du sköna stormvind, nu farväl! Jag vill
Hem till min kämpes hydda vandra." Ha!
      Som grafsten så kall,
      Nu härden den är
      Och ormar i kitteln sofva.
Än rinner klara bloden ur din barm!
Blir då den källan aldrig tom? Hon rinner
Så strid, så strid! En ström det är som nalkas
Till mig. Den når min fot! Uti dess våg
Jag står! Ve! hjelp! Jag flyr! —

Så fann jag dig,
Du vilda sköldmö, du af stormen födda!
Som mig vid dig med glödhet kedja smidit.
Nu sluter jag dig åter i min famn
Och aldrig mer du derutur dig sliter.

Och is och snö och gulnadt barr af tall,
Och stormvind dansar i den glada leken.

Du flyr med mig långt bort till fjerran länder.
Gör du det ej, så dör jag här med dig.
Men aldrig ur min famn du flygtar mer.
Hvi skall din fägrings blomma trampas neder
I snön på denna öde, kalla strand?
Kom, fly med mig till soligare stränder,
Der is ej finnes, evig sommar bor!
Der vill jag döpa dig; en hydda bygga
Vid hafvets strand i tysta myrtenlunden
Och der vi skola bo i kärlekslust
Och stå hvar morgon upp till nya fröjder.

Min hand är svart, så svart hon är,
Ja, svart af moderblod!
I hafvet djupt, i källan blå,
I tusen tårars flod
Jag tvättat har min svarta hand.
Hon blir ej hvit ändå!

Hvad toner hemska är det, som du sjunger
Om svarta händer och om moderblod?
Se! hvit som vågens skum är ju din hand
Och intet blod dess skära renhet fläckar.

Ha! du är djefvulen! Den svarte, han,
Som alla plågar. Du allena är det,
Som har förgiftat fröjdens hvita blommor.
Gack hän till afgrunden, hvarfrån du kom!

Ej jag förstår det dunkla ord du talar.
Ej är jag djefvulen! En yngling är jag,
Som mer än jord och himmel älskar dig.
Kom, skynda dig! Vi vilja fly! O, kom!
Ett fartyg väntar än vid stranden, hvarest
En vän jag har: med honom må vi fara.

Jag har dig funnit. — Wäinö prisad vare!
Kom, Helmi! Kom med mig! Gif mig din hand!
Och följ mig hem till hyddan till min moder.
I hennes hulda famn vill jag dig föra.
I henne finner du en annan mor!

O, Helmi! hör min röst! hör vännen från
Din barndoms väna dagar, som dig kallar!
Kom! följ med mig till fridlyst härd, der skall
Mitt hjerta hviska läkdom till ditt hjerta.
En krans af ro jag flätar kring dit hufvud
Och sjunger dig till hvila hvarje qväll.

Kom! fly med mig och uti mina armar
En verld af glödhet fröjd skall öppna sig
Och famna dig.

Du mig förbannar, men i mina armar
Jag dig dock håller qvar! Och vill du ej
Med mig i glädjen lefva, skall du dö
I hatad famn, som evigt dig omsluter.
O, högsta fröjd, att dö vid denna barm!
Och dit du far, dit följer äfven jag,
Du vid mitt väsen vigda, sköna brud!

Helmi (springer upp på den högsta klippan vid stranden och sträcker armarne mot hafvet. Tancred håller henne omsluten.)

Jag ser dig, ljuse, der du går
I fjerran på den blåa vägen!
Och morgonsolens krona hvilar
Uppå ditt hufvud, ur ditt hår
Framspringa tusen, tusen stjernor
Och strålar skimra i ditt spår.
Med handen skinande du vinkar.
Jag kommer, o, min konung!

Nu Helmi åt kung Erik offrad är.
Ej sannt du drömmen tydde, gamle man!
Nu blomstret vissnadt är i vårens morgon,
Nu sol är svart och blåa böljan frusen
I sommardag. — Ha! hvilka ord är det?

Har någon sett den unge Tancred, han,
Den käre ynglingen, kung Erik lemnat
Hos mig! Med honom nyss jag talte här.

Då nyss jag ner vid stranden stod, på klippan.
Den höga der, en qvinna såg jag stå,
Med långa håret fladdrande i vinden
Och handen sträckta efter kungens skepp.
Vid hennes sida stod i munkedrägten
En yngling, hög och smärt. Hon talade
Mång' ord, som icke jag förnimma kunde,
Sig störtade i hafvet ned och munken
Höll henne famnad och försvann med henne.
Jag blef förfärad, då jag detta såg
Och trodde, att det satans bländverk var
Och bad en bön och korsets tecken gjorde.

Den fromme yngling, som så högt jag älskat!
En messa må vi läsa för hans frid
Och många trogna böner sända upp
Till Gud och helga Jungfrun, att han måtte,
Från afgrundsqvalen frälst, till himlen hinna
Och evig frid för Herrans anlet få.
Jag ensam då är vorden här! Ej har
Ett hjerta ungt och fromt jag vid min sida,
Att tala med om himlens underting
Och i hvars friska jord jag kunde så
De högsta tankar, som den Helge Ande
Ingjuter i min själ, till herrlig skörd
I framtids dag, då jag ej mera är.

Du, stolte yngling, som, så djerf i håg,
Än denna morgon skulle bygga altar
Åt hednagudar och i all din tid
Åt dem allena dina offer bringa!
Hvad makt har nu din fot vändt om på vägen
Från mörkrets land? Hvad namn har väl det svärd.
Som skiftat ljus och mörker i din själ?

Se, fader! vissnadt är mitt lopp på jorden,
Som gulnadt löf i höstens mulna dag.
Och gamle gudar, sorgset leende,
Förblekna i ett töcken uti fjerran.
Led mig, o biskop, till din nye Gud,
Att ro Han må mig skänka i sitt sköte!
Kanske Han ock skall frid åt henne sända.
Hon, hvilken all min glädje med sig tog
I hafvet, om du lärer mig att bedja
För henne många tusen böner.

Son!
Välkommen var till Herrans vingård!
Se, Hans är äran! Han drar nog försorg
På väg så underlig om offret, medan
Vi uti sorg och jämmer klaga. Lof
Ske dig, du starke Gud i evighet!

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK HELMI ***

Updated editions will replace the previous one—the old editions will be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright law means that no one owns a United States copyright in these works, so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United States without permission and without paying copyright royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to copying and distributing Project Gutenberg™ electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG™ concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you charge for an eBook, except by following the terms of the trademark license, including paying royalties for use of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for copies of this eBook, complying with the trademark license is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, performances and research. Project Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away—you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg™ mission of promoting the free distribution of electronic works, by using or distributing this work (or any other work associated in any way with the phrase “Project Gutenberg”), you agree to comply with all the terms of the Full Project Gutenberg™ License available with this file or online at www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg™ electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg™ electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to and accept all the terms of this license and intellectual property (trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy all copies of Project Gutenberg™ electronic works in your possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project Gutenberg™ electronic work and you do not agree to be bound by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. “Project Gutenberg” is a registered trademark. It may only be used on or associated in any way with an electronic work by people who agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few things that you can do with most Project Gutenberg™ electronic works even without complying with the full terms of this agreement. See paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project Gutenberg™ electronic works if you follow the terms of this agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg™ electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation (“the Foundation” or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project Gutenberg™ electronic works. Nearly all the individual works in the collection are in the public domain in the United States. If an individual work is unprotected by copyright law in the United States and you are located in the United States, we do not claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, displaying or creating derivative works based on the work as long as all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope that you will support the Project Gutenberg™ mission of promoting free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg™ works in compliance with the terms of this agreement for keeping the Project Gutenberg™ name associated with the work. You can easily comply with the terms of this agreement by keeping this work in the same format with its attached full Project Gutenberg™ License when you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in a constant state of change. If you are outside the United States, check the laws of your country in addition to the terms of this agreement before downloading, copying, displaying, performing, distributing or creating derivative works based on this work or any other Project Gutenberg™ work. The Foundation makes no representations concerning the copyright status of any work in any country other than the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate access to, the full Project Gutenberg™ License must appear prominently whenever any copy of a Project Gutenberg™ work (any work on which the phrase “Project Gutenberg” appears, or with which the phrase “Project Gutenberg” is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not contain a notice indicating that it is posted with permission of the copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in the United States without paying any fees or charges. If you are redistributing or providing access to a work with the phrase “Project Gutenberg” associated with or appearing on the work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg™ trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg™ electronic work is posted with the permission of the copyright holder, your use and distribution must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked to the Project Gutenberg™ License for all works posted with the permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg™ License terms from this work, or any files containing a part of this work or any other work associated with Project Gutenberg™.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this electronic work, or any part of this electronic work, without prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with active links or immediate access to the full terms of the Project Gutenberg™ License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any word processing or hypertext form. However, if you provide access to or distribute copies of a Project Gutenberg™ work in a format other than “Plain Vanilla ASCII” or other format used in the official version posted on the official Project Gutenberg™ website (www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon request, of the work in its original “Plain Vanilla ASCII” or other form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg™ License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, performing, copying or distributing any Project Gutenberg™ works unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing access to or distributing Project Gutenberg™ electronic works provided that:

• You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from the use of Project Gutenberg™ works calculated using the method you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed to the owner of the Project Gutenberg™ trademark, but he has agreed to donate royalties under this paragraph to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid within 60 days following each date on which you prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty payments should be clearly marked as such and sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in Section 4, “Information about donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation.”
• You provide a full refund of any money paid by a user who notifies you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he does not agree to the terms of the full Project Gutenberg™ License. You must require such a user to return or destroy all copies of the works possessed in a physical medium and discontinue all use of and all access to other copies of Project Gutenberg™ works.
• You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the electronic work is discovered and reported to you within 90 days of receipt of the work.
• You comply with all other terms of this agreement for free distribution of Project Gutenberg™ works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg™ electronic work or group of works on different terms than are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of the Project Gutenberg™ trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread works not protected by U.S. copyright law in creating the Project Gutenberg™ collection. Despite these efforts, Project Gutenberg™ electronic works, and the medium on which they may be stored, may contain “Defects,” such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the “Right of Replacement or Refund” described in paragraph 1.F.3, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project Gutenberg™ trademark, and any other party distributing a Project Gutenberg™ electronic work under this agreement, disclaim all liability to you for damages, costs and expenses, including legal fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a written explanation to the person you received the work from. If you received the work on a physical medium, you must return the medium with your written explanation. The person or entity that provided you with the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a refund. If you received the work electronically, the person or entity providing it to you may choose to give you a second opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy is also defective, you may demand a refund in writing without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth in paragraph 1.F.3, this work is provided to you ‘AS-IS’, WITH NO OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone providing copies of Project Gutenberg™ electronic works in accordance with this agreement, and any volunteers associated with the production, promotion and distribution of Project Gutenberg™ electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, that arise directly or indirectly from any of the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg™ work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any Project Gutenberg™ work, and (c) any Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg™

Project Gutenberg™ is synonymous with the free distribution of electronic works in formats readable by the widest variety of computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg™’s goals and ensuring that the Project Gutenberg™ collection will remain freely available for generations to come. In 2001, the Project Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure and permanent future for Project Gutenberg™ and future generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 and the Foundation information page at www.gutenberg.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit 501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal Revenue Service. The Foundation’s EIN or federal tax identification number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by U.S. federal laws and your state’s laws.

The Foundation’s business office is located at 809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to date contact information can be found at the Foundation’s website and official page at www.gutenberg.org/contact

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

Project Gutenberg™ depends upon and cannot survive without widespread public support and donations to carry out its mission of increasing the number of public domain and licensed works that can be freely distributed in machine-readable form accessible by the widest array of equipment including outdated equipment. Many small donations ($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating charities and charitable donations in all 50 states of the United States. Compliance requirements are not uniform and it takes a considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up with these requirements. We do not solicit donations in locations where we have not received written confirmation of compliance. To SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any particular state visit www.gutenberg.org/donate.

While we cannot and do not solicit contributions from states where we have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition against accepting unsolicited donations from donors in such states who approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make any statements concerning tax treatment of donations received from outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg web pages for current donation methods and addresses. Donations are accepted in a number of other ways including checks, online payments and credit card donations. To donate, please visit: www.gutenberg.org/donate.

Section 5. General Information About Project Gutenberg™ electronic works

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg™ concept of a library of electronic works that could be freely shared with anyone. For forty years, he produced and distributed Project Gutenberg™ eBooks with only a loose network of volunteer support.

Project Gutenberg™ eBooks are often created from several printed editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper edition.

Most people start at our website which has the main PG search facility: www.gutenberg.org.

This website includes information about Project Gutenberg™, including how to make donations to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

The Project Gutenberg eBook of Helmi

HELMI

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE