FÖRENINGEN HEIMDALS FOLKSKRIFTER. 86.

DEN HELIGA BIRGITTA

AF
LYDIA WAHLSTRÖM
FIL. D:R

STOCKHOLM
P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG

Sveriges medeltidshistoria företer, i synnerhet vid en jämförelse med de skandinaviska grannländernas, en märkbar brist på verkligen kända personligheter. Vikingatågens svenska hjältar blänka fram endast glimtvis genom isländska sagors dunkel eller frankiska krönikors torra notiser, de stora folkungarnes karaktärer kunna vi sluta oss till endast genom deras regeringshandlingar, och själfva vårt nationella skyddshelgon, den helige Erik, är en omtvistad personlighet. Men skymningen räcker längre: hertig Eriks »ridderlighet» och Magnus Erikssons »svaghet» känna vi endast genom de samtida historieskrifvarnes mer eller mindre tillförlitliga, mer eller mindre naiva omdömen, och af vår störste nationalhjälte från denna tid äga vi ingen annan karakteristik än den knapphändiga, som våra vanliga läroböcker pläga återgifva: att han var liten till växten men hugstor och dristig samt krigskunnig, rådig och vältalig.

Saken är lätt förklarlig. En verklig inblick i en afliden persons själslif kunna endast hans efterlämnade skrifter eller privatbref skänka oss, och dylika voro tunnsådda nog på en tid, då skrifkonsten var en företrädesrätt för prästerna och till och med läskunnigheten var en lyx för de förnäma. Några större enskilda brefsamlingar finna vi icke heller förrän på Sturarnes och Hemming Gads tid. Om den svenska medeltidens inre lif skulle vi i själfva verket icke veta mer än hvad vi af andra länders häfder kunna sluta oss till, om vi icke ur vårt lands kyrkliga litteratur här och där kunde hämta en smula personkännedom. Kyrkan, som vid denna tid är den enda kulturbäraren, ger oss också de enda tillfällena till mera djupgående och inträngande karaktärsstudier. Sålunda finna vi ett stort stycke af den vackraste medeltidsromantik hos den gottländske dominikanermunken Petrus de Dacia, som, hemkommen från sina studier i Köln och Paris, viger sitt återstående lif till författandet af en lefnadsteckning öfver den unga tyska flickan, Kristina från Stumbelen, hvilken hos honom väckt en kärlek, den han själf uppfattade som vördnaden för Guds nådeverkningar hos ett helgon.

Bäst lära vi dock känna tidens innersta skaplynne hos en kvinna. Den heliga Birgitta är den enda historiska personlighet under Sveriges medeltid, med hvilken vi kunna känna oss stå öga mot öga, hvars själslif vi kunna studera i minsta detalj och hvars lefnadsvanor vi kunna sluta oss till.

Dock mer än så. Hon är vår medeltids enda europeiskt ryktbara personlighet; tillsammans med Gustaf II Adolf och Emanuel Svedenborg står hon för utlänningen alltjämt som representanten för svensk religiositet. Och hon, det katolska helgonet, gör detta med samma rätt som dessa protestantismens bägge stormän, den ene statsman och fältherre, den andre naturvetenskapsman och uppfinnare. Religiös trångsinthet är ingen inhemsk planta i Sverige, där germansk folkfrihet äfven under medeltiden var påfveväldet för stark, och Birgittas uppenbarelser erinra oss mindre om klostercellen i Alvastra än om lifvet vid kung Magnus’ hof eller i Rienzis Rom. Trots tagelskjorta och gissling, djäfvulsfantasier och medeltidsteologi finns dock hos henne på samma gång tillräckligt af politiker och hofdam, af borgfru och landtkvinna. Den svenska riddarfruns och riddardotterns sunda kärfhet och aristokratiska stolthet förneka sig ej, lika litet som hennes vördnad för den internationella stat, som kallas katolsk kyrka, förmår minska hennes fosterlandskärlek eller försvaga hennes blick för påfvedömets förfall.

Därför skulle man utan att göra våld på den faktiska verkligheten mycket väl omkring hennes storvuxna personlighet med de skarpt markerade dragen kunna gruppera hennes samtids svenska historia, både den politiska, den kyrkliga och den kulturella.

* * *

Birgitta föddes, troligen 1303, på Finstad gård i Uppland, belägen mellan Uppsala och Norrtälje. Fadern var den främste bland lagmän i Sverige, upplandslagmannen Birger Persson, af den släkt, som bar tvenne vingar i vapnet och som sedermera till följd af giftermålsförbindelser med den danska ätten Brahe upptagit dennas namn. Modern, lagmannens andra hustru, Ingeborg, var dotter till östgötalagmannen Bengt, som tillhörde en gren af folkungaätten.

Birger Persson har spelat en icke obetydlig roll i tidens historia. Vi känna honom som ordförande i den kommission, som hade att utarbeta Upplandslagen, innan den fick kunglig stadfästelse, 1296, och vi möta honom senare som de olyckliga hertigarnes, Eriks och Valdemars, anhängare i deras kamp med brodern, kung Birger. Han deltager också i förmyndarregeringen under Magnus Erikssons minderårighet och är med om mötet i Skara 1322, där 35 svenska riksråd ena sig om att stäcka hertiginnan Ingeborgs maktlystnad. Hans fromhet är otvifvelaktig; med stora gåfvor har han hugnat kyrkor och kloster, och såsom pilgrim har han vallfärdat till S:t Jago de Compostella i Spanien. Några större försakelser ha dock gåfvorna näppeligen behöft kosta honom, ty hans rikedom var furstlig, och enbart Birgittas andel i arfvet efter honom uppgick till tretton gårdar med tillhörande kvarnar och sågverk.

Birgittas mor dog redan 1314, fadern 1328, och ännu visas som Uppsala domkyrkas äldsta grafsten den häll, där samtliga familjemedlemmarne äro afbildade; lagmannen enligt seden med ett lejon och hans hustru med en hund, tapperhetens och trohetens sinnebilder, vid sina fötter. I kanten ser man mindre afbildningar af barnen, på ena sidan de fyra sönerna, däribland faderns efterträdare som lagman i Uppland, Israel, äfven han känd för sin fromhet och död under Magnus Erikssons andra korståg till Ryssland 1351; på andra sidan de tre döttrarna och längst ned bland dem Birgitta.

Nästan alla Birgittas nyare lefnadsteckningar frossa en smula i utmålningar af det glada, friska lifvet på Finstad, men den främste medeltidskännaren bland dem alla gör processen kort med dessa föreställningar.

Enligt hans skildring ha vi att tänka oss Finstad som en samling envånings trähus: Härbärget, den s. k. stugan, stekarhuset, visthusen, sömnhusen, fähusen, lador o. s. v. Det hus, dit alla samlades, den s. k. stugan, var antagligen ett väldigt blockhus, bestående af ett enda rum, som om dagarna hämtade sitt ljus från några små i taket anbragta fönster; under de långa och mörka vinterkvällarna var det flammande skenet från stockvedsbrasan den enda belysning, som gafs åt den stora salen, hvars väggar svärtats af röken, innan denna från härden midt på golfvet letat sig väg ut genom en öppning i det nedsotade taket; skorsten fanns icke, och facklor såsom ett ytterligare belysningsmedel förekomma endast vid mera högtidliga tillfällen. Vid denna härd tillbragte nu husets folk sina kvällar, kvinnorna sysslande med sin sömnad och troligen lyssnande till husets kapellan, som entonigt föredrog något gammalt legendarium eller några böner, under det att snön genom det öppna rökfånget yrde in i den halfskumma och dystra stugan.

Vid nattens inbrott gick man till hvila i sömnhusen – kalla och ödsliga kammare, hvilkas enda bohag utgjordes af sängen, några bänkar och en bönstol.

Det var en dyster omgifning, lämplig att utveckla en fantasi, fylld af spökscener och vidskeplig skräck men också af religiös längtan och lidelse. Sägnen visste förtälja om järtecken både före och vid Birgittas födelse; hennes egen första syn omtalas i en gammal legend på följande sätt:

»När hon var sju år gammal, såg hon plötsligt vid sin säng ett altare; och en fru i skinande kläder, sittande öfver altaret och hafvande en krona i sin hand, sade tills henne: ’O Birgitta, kom hit!’ Då hon kom till frun, sade denna: ’Vill du hafva denna krona?’ Hon sade sig vilja hafva henne. Frun satte kronan på hennes hufvud, så att hon granneligen kände kronans rundning beröra sitt hufvud. Och genast bortgick synen af hennes åsyn; dock bortgick den aldrig ur hennes minne.»

För hennes nästföljande syn, som inträffade några år senare, låna vi skildringen från en nutida dansk författare, som med den nyomvände katolikens hänförelse upplefver i sin egen själ hvad han beskrifver:

»På aftonen samma dag kunde Birgitta ej falla i sömn, då hon hade gått till sängs. Det brann intet ljus i hennes rum, men hon låg så länge och stirrade ut i mörkret, att det slutligen liksom vek tillbaka. Natten var ljus af snön utanför, och en svag grådager kom in genom gluggen. Hon kunde urskilja det lilla altaret vid fotändan af sängen och krucifixet, som hängde däröfver – –.

Plötsligt såg hon icke annat än detta krucifix. Det blef så stort, så verkligt, så lefvande. Hon såg tydligt alla de röda gisselslagen öfver den korsfästes stackars magra armar, de ohyggliga gula spottklumparna i hans vackra skägg och på hans bleka kinder, blodsdropparna, som sipprade ned under törnekronan och droppade ned i hans förgråtna ögon och gjorde dem blinda. Hon såg det alltsammans, och det var en syn så bedröflig, att hennes hjärta var nära att brista af sorg och medömkan och harm.

’O, min käre Herre, hvem har väl gjort Eder detta?’ sporde hon, nästan utan att veta det; hennes hjärta slog häftigt i hennes bröst.

Då öppnade den korsfäste sina blå, liksom frusna läppar, och en röst, som lät så sorgsen som vindens klagan genom säfven i Finstad borggraf, svarade sakta: ’Alla de som glömma mig och förakta min kärlek.’

I samma nu var det, som om ljuset släcktes i rummet. Det var samma grådager som förut, och Birgitta kunde knappast urskilja altaret och krucifixet mera. Men hon kunde ej somna, hennes hjärta fortfor att bulta i hennes bröst, hon hörde dess hårda slag i nattens djupa stillhet, och det var, som om hvarje slag drifvit hårda spikar in i hennes själ. Hon kunde ej blifva liggande i sin säng, på sina nakna fötter sprang hon ut på det kalla golfvet och kastade sig ned för korsets fot.»

– – – – – – Att ett sådant barn som Birgitta tidigt skulle komma att längta efter alla religiösa medeltidssjälars tryggaste hamn, klosterlifvet, var ju endast helt naturligt, men för hennes utveckling till en rik och allsidig mänsklighet var det godt, att hon fick vänta länge på sina drömmars uppfyllelse. Moderns död gjorde, att hon skickades öfver till sin moster, fru Karin på Aspenäs i södra Östergötland, drotsen Knut Bossons husfru. Sägnen har åtskilligt att berätta om den praktiska, nyktra mosterns naturligtvis fåfänga kamp med barnets öfverspända fromhet. Ur hennes vård kom hon, ett tretton års barn, direkt öfver i sin mans.

Redan 1316 bortgiftes nämligen hon och systern Katarina med sönerna till faderns vän, lagman Gudmar i Västergötland, äfvenledes en rik man och en hertigarnes anhängare. Birgittas man, Ulf Gudmarsson, var då endast aderton år gammal. Om bröllopet veta vi ingenting annat, än hvad vi ur landskapslagarnas bestämmelser kunna sluta oss till. Brudens öfverlämnande till brudgummen skedde, som bekant, med den gamla, ur »S:t Eriks lag» hämtade formeln: »Jag gifter dig till heder och husfru, till half säng, till lås och nycklar, till laga treding i lösören och aflingegods och till all den rätt, som uppländsk lag är och den helige Erik konung gaf.»

Så voro de bägge barnen man och hustru – med hur mycken glädje från Birgittas sida, kunna vi sluta oss till af hennes senare ord till sin dotter Katarina, att hon hellre velat dö än träda i brudstol. På hennes tillskyndan hade brudparet också aflagt löfte om afhållsamhet för första året af sitt äktenskap – ett drag, som bland många andra visar oss, att hustrun i religiösa ting blef den egentligen bestämmande.

Om mannens personlighet veta vi icke mycket. Bevarade urkunder säga oss, att han blef riddare 1328 och två år senare lagman i Närke, där han också ägde gården Kägleholm. Någon framstående politisk roll har han däremot icke spelat. Om skötseln af hans jordagods ha för öfrigt gamla köpebref åtskilligt att säga oss, men intimare drag ur hans själslif leta vi förgäfves efter; historien låter honom träda i skuggan för sin berömda hustru. Men därför behöfva vi icke med nödvändighet sluta oss till, att han stått under toffeln. Sin dotter Märta har han gift bort alldeles mot Birgittas vilja med den råe riddaren Seved Ribbing från Halland, som i svärmoderns skrifter vanligen omtalas under namnet »röfvaren». Och i fråga om späkningar har Birgitta haft så stort undseende för sin man, att hon endast, när han var bortrest, pålade sig strängare botöfningar.

Det var blott på det religiösa och litterära området, som hustruns vilja i allmänhet blef afgörande. Hennes äldsta biografer meddela oss, att Ulf på hennes uppmaning börjat lära sig läsa böner till jungfru Maria samt lagböcker och juridiska arbeten. Bland hennes uppenbarelser finnes också en, som meddelar oss några belysande drag af mannens karaktär och af makarnes förhållande till hvarandra. Den har till öfverskrift: »Om en själ, som säges hafva varit sancta Birgittas husbonde», och innehåller tydligen änkans uppfattning af hans lefnadssätt i form af ett samtal dem emellan. Här uppräknar han först fem synder, för hvilka han fullt ångrat sig, och sex goda gärningar, hvilka frälsat honom från plågorna i skärselden. Hans redlighet i handel och vandel framgår här obestridligt: »ej säger mig mitt samvete, att jag hafver något gods med orätt samkat eller undanhållit från andra; då jag satt för rätta, dömde jag ej efter väld eller penningbegär, utan jag rannsakade granneligen alla mina domar, redebogen att rätta mig, om jag for vill»; »jag vaktade mig, att jag ej skulle vara de fattiga tung och skadlig i gästning och att jag ej skulle komma i stor gäld». Ett enda uppdrag har han härvidlag att gifva sin hustru, nämligen att hon skulle fullt godtgöra en änka för ett gods, som han köpt men glömt betala, innan han dog: »om hon kommer i morgon till dig, så gälda henne så mycket som hon begär, ty hon begär ej mer, än hon äger få!»

Men i detta märkliga samtal framlägger själen också några bekännelser, karakteristiska för en glad och njutningslysten riddare, som tycker om att »lefva och låta lefva» och som gärna lofvar men icke gärna håller sina löften, om ordhålligheten visar sig riskabel. Så klagar han, att han en gång lofvat en vän att bistå honom, när han så behöfde, men då denne däraf blifvit djärf och satt sig emot konung och lag, hade han dragit sig undan honom.

Till de stora synderna räknar han vidare, att han »idkat spjutkastning och annan världens fåfänglighet mer för ros och högfärd än för någon nyttas skull» och att han »syndat mycket med den galne pilten, som du känner, glädjande och förlustande mig åt hans galna och löjliga åthäfvor», ett uttryck som senare biografer ansett tyda på sonen Karl, Birgittas sorgebarn, känd som en glad och världslig herre. Vidare hoppas den stackars mannen, att han på grund af sin återhållsamhet från drickande under pilgrimsfärden till S:t Jago hade fått förlåtelse för sin gamla hängifvenhet åt bordets nöjen, åberopar sig slutligen på sin regelbundna bikt alla fredagar och ber Birgitta icke spara, när det gällde att bortskänka dryckeskar, hästar och andra sådana ting, »i hvilka han fordom mycket lustades».

De uppräknade synderna förefalla oss ju jämförelsevis obetydliga, och det är icke utan, att hustruns stränga omdömen om herr Ulfs lättsinne påminner oss en smula om den engelske skoflickaren-puritanen Bunyan, som förtviflar öfver sin ungdoms »laster», hvilka hufvudsakligen bestått i bollspel om söndagarna! 1300-talets katolska och 1600-talets protestantiska pietism äro icke utan sina beröringspunkter.

Äfven Birgitta har senare talat om sitt lif under denna tid såsom ett lif i världen och synden, något som vi dock vid närmare påseende finna att vi icke få taga efter orden. Efter alla tecken att döma har hon varit ett mönster af maka och moder, arbetsam och gästfri, gifmild mot fattiga, uppmärksam på husfolkets seder och sträng i sina fordringar på egen fromhet. Redan från den tidigare delen af hennes äktenskap hör man talas om tagelskjorta, fastor och vallfarter, de sistnämnda mestadels bestående i fotvandringar till de i närheten af hennes hem på Ulfåsa belägna östgötaklostren, till cistercienserna i Alvastra, dominikanerna i Skeninge och Linköping och cisterciensernunnorna i Vreta. Men för religiösa svärmerier fanns föga tid; man finner henne också deltaga med sin man i anordningarna för uppbyggandet af ny herregårdsbyggnad på Ulfåsa, och barnens uppfostran var det nog hon som förestod. Den äldsta af dem, Märta, var född omkring 1320, därefter kommo sönerna Karl och Birger samt dottern Katarina, född 1331 eller 1332. Vidare Bengt, Gudmar, Ingeborg och Cecilia. Till deras lärare valde modern den unge kaniken Nicolaus Hermanni, sedan biskop i Linköping och en af de medeltida författare, som kraftigast bidragit till förhärligandet af hennes minne.

På 1330-talet synes den unga husfrun för en tid ha lämnat sitt hem för att tjänstgöra som hofmästarinna hos Magnus Erikssons gemål, den nederländska furstinnan Blanche af Namur. Man vet icke, hur länge eller ens vid hvilken tidpunkt Birgitta i denna egenskap vistats vid hofvet, men säkert är, att hennes befattning därstädes lämnat talrika spår efter sig i hennes uppenbarelser och att hennes beröring med kungafamiljen icke upphörde med hennes officiella verksamhet där. Det var sörjdt för att intet mänskligt skulle få vara henne främmande, att intet område af samtidens inre och yttre lif skulle vara henne stängdt. Det politiska intresse, som tycktes vara denna upplandslagsmannens dotter nästan medfödt, fick under hoflifvet i en politiskt upprörd tid ny näring. Bristen på motsvarighet mellan konungens förmåga och de vanskliga uppgifter, som af honom väntade sin lösning, iakttogs af ingen skarpare och obarmhärtigare än af Birgitta. I mångt och mycket har hon bestämt en senare tids uppfattning af Magnus Eriksson; ännu Geijer citerar hennes uppenbarelser, när det gäller att gifva skäl för hans dåliga rykte.

Vår egen tid har sett nyktrare på saken och satt Birgittas uppfattning i samband med hennes släktförhållanden och aristokratiska fördomar. Simpelt skvaller och ogrundade smädelser öfverensstämma visserligen icke med hennes karaktär, sådan vi för öfrigt till fullo känna den, men de stormanstraditioner och den kärft asketiska fromhet, i hvilka hon vuxit upp, gjorde henne icke benägen för öfverseende med de många halfva åtgärder och ouppfyllda löften, hvarpå konung Magnus’ regering öfverflödar. Vi må också hålla henne räkning för att hon aldrig stack under stol med sin motvilja mot konungens politik eller brist på politiskt förutseende. I den åttonde boken af uppenbarelserna, som har kallats »Konungaboken», träffar man på nästan hvarje sida de otvetydigaste erinringar från hennes långvariga och förtroliga förbindelser med hofvet. Att hon icke alltid stått på spänd fot med konungen och drottningen, framgår här tydligt; tvärtom finner man, att hon icke sällan af dem blifvit tagen till råds likaväl i statssaker som i de mest grannlaga privatangelägenheter. Här får kung Magnus i namn af Kristus själf – som i detta sammanhang vanligen börjar sitt tal med orden: »Jag är sanner konung, och ingen är värdig att kallas konung utan jag, emedan all heder och allt välde är af mig» – mottaga förmaningar icke blott att uppbygga Vadstena kloster och företaga ett utlofvadt korståg, under villkor nämligen, att han gör det frivilligt, af kärlek till Gud och med rättsinnigt hjärta. Han uppmanas också att dagligen läsa sina bestämda böner till jungfru Maria, dagligen läsa två mässor, fasta på de stora helgdagsaftnarna, gifva tionde åt de fattiga och hvar fredag två tretton fattiga mäns fötter. Han får dessutom af sin hofmästarinna uppmaningar, att han skall bära höfvisk klädebonad »till ett konungens hederstecken» samt krona på de större helgdagarna, och att han, »eftersom han är barnslig», bör låta läsa för sig »om manliga mäns gärningar, efterdöme och åthäfvor, af hvilka hans håg må uppväckas till Gud».

Förmaningarna gälla dock visst icke enbart religiösa ting. I själfva verket läser man en god del politisk historia mellan raderna i de uppenbarelser, där »Kristus talar till sin brud om en smekare och trollkarl, hvilken en konung ville upphöja och taga i sitt råd» men som i grunden är en varg, som under enfaldiga ord döljer »oskälig törst och svikligt etter i hjärtat». Eller bakom varningarna till konung Magnus att icke åstunda hjälp och vänskap af »en stor utländsk herre, som är en räf, hvilken, om han får en del af landet, ej ämnar låta sig nöja, förrän han får mer». Anspelningen på Valdemar Atterdag är lika tydlig i denna mening som hänsyftningen på gunstlingen Bengt Algotsson i den förra; hertig Bengt återkommer för öfrigt då och då i senare uppenbarelser under namnet »en man af ödlesläkt, hvilken konungen upphöjt öfver alla i sitt rike».

Birgittas politiska uppfattning, som är rakt motsatt uppfattningen i den med henne samtida, mycket lästa boken »Om konunga- och höfdingastyrelsen», är ungefär sådan som man kan vänta sig af ättlingen till en gammal lagmanssläkt. Icke sällan förekomma också i hennes skrifter anföranden, som visa oss, att hon själf deltagit i sin mans lagstudier och halft omedvetet tillägnat sig den gamla germanska rättsuppfattningen, om ock i en egendomlig, äkta medeltida blandning med katolskt kyrkligt åskådningssätt. Så anser hon konungadömet vara en gudomlig institution, eftersom människan efter syndafallet måste visa lydnad och undergifvenhet för sin like, då hon ej längre vill lyda Gud. Hennes ställning i frågan: arfrike eller valrike, är icke fullt klar, men hennes utläggningar öfver konungadömets uppgifter ansluta sig nära till landslagens kända ord: »landom råda, rike styra, lag styrka och frid hålla». Han är bunden vid sin ed till folket, ty han är icke kronans herre utan rättens uppehållare och folkets beskyddare, hvars statskonst bör hvila på kristen tro. Tydligt framlyser denna uppfattning i de förebråelser hon riktar mot konungen, för att han icke beifrar vrakplundringar och i allmänhet icke uppehåller rätten för de fattiga. Bryter han sin ed, inträder också rätt till uppror; denna nordiska uppfattning, som ju äfven Karl IX häfdat, ligger på flerfaldiga ställen bakom hennes varningar, som alltmera tilltaga i skärpa. Sådana benämningar på kungen äro alls icke sällsynta som: »en krönt åsna med ett harhjärta», »en röfvare och en själaförrädare», så mycket värre än andra röfvare, som han sorgeligen röfvat rikets allmoge, fast den lagt sitt hufvud i hans knä.

Äfven till drottningen äro skarpa förmaningar riktade, såsom den följande i jungfru Marias namn: »Säg drottningen, att jag, misskundens moder, tog henne så som en äppelkärna, den ej var fager att se, utan besk att smaka och osmaklig att svälja. Dock planterade jag henne långt bort i ett annat land, att hon skulle bära god frukt; så må hon bära dygdens lön, gärna hörande Guds ord, hvilka äro nyttiga för själen. Hon må ock tala de ting, som äro Gudi till heder och medkristna till nytta, ty då bär hon fagra blomster; älska Gud och sina medkristna, ty då bär hon fager frukt. Men nu talar hon gärna lättsinniga ord och sådana ting, hvarmed hon må förskaffa sig världens heder och kärlek.»

Ju mera tiden framskrider, dess skarpare bli uppenbarelserna. När Birgitta en dag sett »den högfärdiga frun» åka i »en lekamlig vagn» – något som i den tidens Sverige ännu räknades till lyx –, visar sig den heliga Agnes och förklarar den som en symbol af »högfärdens vagn», där djäfvulen själf är körsven och där hjulen heta högfärd, olydnad, girighet och egenkärlek. Och då drottningen en gång bedt Birgitta om ett råd men ansett rådet för svårt att följa, får hon höra, att på Elias’ tid hade funnits en drottning, som hatade sanningens ord och därför fått sitt välförtjänta straff.

Att det icke endast är religiös nitälskan utan också fosterlandskärlek, som drifver Birgitta att taga så tungt på hoflifvet och politiken, det finna vi framför allt af en syn, som hon uttryckligen berättar att hon haft i Stockholm och som först efter elfva framfarna år blifvit henne tolkad af Kristus. Hon hade därvid sett solen och månen, samtidigt lysande från en alldeles mörk himmel, men strax därpå hade solen blifvit svart och månen flytt under jorden, skrämd af en stor och skräckinjagande drake, allt medan jorden blef full af krypande maskar och ormar, som uppåto grödan och stungo människorna. Hon fick nu genom Kristus veta, att den mörka himlen var Sveriges rike, där allt borde vara lugnt och rättvist såsom i himlen men som nu plågas och oroas af bedröfvelsernas storm och nedertrampas och fördärfvas af orätt och skatter. Dessa olyckor bero på att konungen och drottningen, hvilka skulle skina som sol och måne, hafva hedrat och upphöjt »en man af ödlesläkt», för att han skulle nedslå »Guds vänner» i riket.

Starkt framlyser också fosterlandskärleken i den uppenbarelse, där Birgitta med ord, som påminna om kungaeden i landslagen, erinrar om att konungen icke äger rätt att minska riksens krona, d. v. s. område, »ty hvad är riket annat än allmogen, och hvad är kungen annat än allmogens och rikets värjare».

Och sedan Birgitta förgäfves skickat konungen den ena varningen efter den andra, har hon icke heller tvekat för den direkta uppmaningen till uppror och val af en annan konung. I en fruktansvärdt osminkad vidräkning med alla Magnus Erikssons både underlåtenhets- och öfverträdelsesynder, hvarvid hon bland annat förebrår honom Skånes lösslitande från Sverige och upplösningen af unionen med Norge, tillägger hon slutligen i den heliga jungfruns namn de djärfva orden:

»Om han icke vill lyda, så leten hemligen edra vänner, om I hafven några af ridderskapet, som hålla med eder, och sägen dem uppenbarligen det I saden konungen hemligen, och sägen, att I viljen icke tjäna någon kättare eller förrädare, icke heller hans son, om han vill följa sin faders gärningar, och tagen eder sedan en förman, som kan strida på kronans vägnar.» Såtillvida ha dessa ord sitt intresse, som Birgitta är den enda svenska kvinna, som före 1800-talet offentligen gett uttryck åt några samhällsidéer.

Att Birgitta på detta sätt icke kunde blifva populär »i stora världen», var ju helt naturligt, och äfven härom lämna hennes skrifter de omisskännligaste vittnesbörd. »Hvad har vår fränka drömt om oss i natt», lär ha varit kungens ofta förekommande fråga till henne, och en norsk prins lär en gång ha frågat henne, »om det skulle blifva vackert väder eller regn och om hennes söner skulle blifva konungar». Svarslös blef hon nog icke; legenden meddelar oss, att hon på sistnämnda fråga svarat: »Om du icke bättrar ditt lif, skall du icke varda konung, icke lefva länge på jorden och icke skåda någon afkomma; din moder skall icke glädjas af dig, och ditt eftermäle skall icke varda långvarigt.»

Men det var icke endast sarkasmer hon fick uppbära. Präster och munkar, gentemot hvilka hon heller icke sparade på skarpa ord, ha också i början sökt undergräfva hennes anseende. Åtminstone möter oss underrättelsen om att en munk en dag under åberopande af en legendsamling, »Fädernas lefnad», sökt uppvisa, att den askes Birgitta fordrade var onyttig eller rent af skadlig. Hennes biktfader fick en gång försvara hennes uppenbarelser mot en munk »af stort anseende», som icke kunde tro, att Gud utvalt en kvinna till tolk af himmelrikets hemligheter.

Och en af hennes fiender, tydligen en förnäm man, hade en dag i Stockholm slagit öfver henne ett spann vatten, när hon befann sig på en af de trängsta gatorna i den gamla staden.

Slitningarna med hofvet hafva naturligtvis i hög grad bidragit till att öka Birgittas längtan från världslifvet. I tvenne längre pilgrimsresor sökte hon också den stillhet och den religiösa tröst världen icke kunde lämna henne. Den ena af dessa sträckte sig till Sankt Olofs graf i Trondhjem; tidpunkten när den företogs känner man icke, endast en del anekdoter därifrån, såsom att Birgitta gått hela vägen till fots, ehuru man icke hade ondt om hästar med på resan. Det, som för andra skulle varit försakelser, upptog hon knappast på detta sätt. Den hårda bädd hon vant sig vid och den köld hon stundom kunde tåla, såsom då hon en gång på en resa utan att frysa tillbragte natten i en öppen båt, emedan hon icke ville störa folket, som sof i stugorna på stranden – det var umbäranden, som ådrogo sig till och med den föga ömtåliga samtidens beundran.

De stora berömda vallfartsorterna i utlandet hade emellertid länge hägrat för Birgittas håg, och hon kunde minst af allt glömma, att fyra släktled af hennes ätt vallfärdat till Sankt Jakob i Compostella. En sådan vallfärd kunde nu blifva en möjlighet, sedan barnen vuxit upp. De båda äldsta sönerna voro vapenföra, dottern Märta var gift, och Katarina gifte sig snart med riddaren Eggart von Kürnen; de öfriga insattes i olika klosterskolor. – För öfrigt kunna vi lätt fatta, att för Birgittas natur icke endast heligheten utan också de äfventyr, som voro förenade med en utländsk resa, måste innebära någonting lockande.

Omkring 1341 begåfvo sig Ulf och Birgitta, med abboten Svenungus i Varnhem såsom biktfader, ut på den långa resan, från hvilken vi icke äga många underrättelser mer än namnen på några orter, där pilgrimerna stannat för att bedja. Troligen står dock den franska resan i något samband med det intresse Birgitta senare under vistelsen i Rom i sina uppenbarelser visar för Frankrike och för de olyckor, hvaraf detta land led till följd af det engelskt-franska tronföljdskriget, som uppstått just ett par år före pilgrimsfärden. I en syn ser hon Frankrikes skyddshelgon, Sankt Dionysius, bedja Guds moder om hjälp för sitt land, »där själarna ständigt äro stadda i våda och människornas kroppar nederslås såsom djur». Maria vänder sig då till Kristus och beskrifver för honom Frankrikes och Englands konungar som två »de grymmaste djur», hvilka åstunda att uppsluka hvarandras hjärtan. Det hela slutar med att Kristus manar dem att hålla frid med hvarandra.

Den tvååriga pilgrimsresan nalkades emellertid sitt slut. I Nederländerna sjuknade mannen och synes aldrig riktigt hafva tillfrisknat från denna sjukdom, ty kort tid efter ankomsten till hemlandet nedlades han på dödsbädden och dog i Alvastra cistercienserkloster den 12 februari 1344. Han hade begifvit sig dit i tanke att blifva munk men fick nu munkdräkten till svepning.

* * *

Birgitta hade varit hos sin man i hans sista stunder och af den döende mottagit ett »fingergull», som han bedt henne bära till minne af deras äktenskap, hvilket i trots af det affärsmässiga sätt, hvarpå det ingåtts, dock varit alltigenom lyckligt. Men endast några dagar senare strök hon ringen af fingret och kastade bort den: hon hade gjort sitt lifs största erfarenhet, hon hade utbytt den jordiska kärleken mot en himmelsk. Vi låta hennes biografer här tala:

»Några dagar därefter, då Kristi brud stod bedjande i sitt kapell, fattades hon af hänryckning, och därunder såg hon ett glänsande moln, och ur molnet hörde hon en röst sägande: ’Kvinna, hör mig!’ Hon blef skrämd, och fruktande, att allt blott vore en gyckelbild, flydde hon till sin kammare, biktade och tog nattvarden. Då hon för andra gången efter några dagars förlopp förrättade bön i samma kapell, syntes ånyo det glänsande molnet framför henne, och ur molnet hörde hon samma röst och samma ord som förut: ’Kvinna, hör mig!’ Men hon förskräcktes ånyo, flydde till sin kammare, biktade och tog nattvarden, såsom förut misstänkande, att rösten vore ett själfbedrägeri. När hon för tredje gången låg i bön, greps hon åter af hänryckning, såg åter det glänsande molnet, och i detta varsnade hon gestalten af en man, sägande: ’Kvinna, hör mig; jag är din Gud, och jag vill tala med dig.’ Då hon i sin räddhåga ånyo trodde sig vara föremål för ett själfbedrägeri, hörde hon gestalten säga: ’Frukta icke, ty jag är alltings skapare och kan icke bedraga. Jag talar till dig icke blott för din egen skull utan för de öfrigas frälsning. Hör hvad jag säger och gå till magister Mathias, din biktfader, hvilken förstår att skilja sanningens och lögnens andar. Säg honom från mig det som jag säger dig, emedan du är min brud och förbindelsen mellan mig och människorna. Du skall höra och skåda andliga ting, och min ande skall dröja hos dig ända till din sista dag.’»

Skarpsinnigt har våra dagars främste birgittakännare, professor Henrik Schück, påpekat, att den stora hvälfningen i Birgittas lif, den som gjorde henne till helgon och sierska, egentligen bestod icke så mycket i en fullständig nydaning af hennes själslif som fastmer i en förskjutning af dess tyngdpunkt. Det öfverskott af krafter, som alltid funnits i hennes rika natur, späktes icke till döds: det öfverflyttades endast till ett nytt verksamhetsområde, där svängrummet var större. Hon hade alltid varit en skaldenatur med skaldenaturens öfvermått af känsla och fantasi, men hon hade också alltid varit en stark kvinna med styrkans kufvande och imponerande härskarvilja. Sådana naturer sörja själfva för att deras krafter äfven under de mest motiga och begränsande förhållanden få användning i världen, och Birgittas krafter hade hittills helt tagits i anspråk af hennes dubbla kall inom hem och hoflif. Moderns och hustruns ömhet uttryckte endast den ena sidan af samma natur, hvars andra sida yttrar sig i slottsfruns och hofmästarinnans organisationsförmåga och sedlighetsnit; Birgitta, om någon, bevisar den gamla satsen, att den bästa kvinna alltid har något af man i sitt innersta väsen.

Men så kom den stora, bittra sorgen och beröfvade henne den hon själf säger sig ha älskat som sitt eget hjärta. Barnens uppväxt och brytningen med hofvet hade redan dessförinnan frigjort henne från mycket af de jordiska omsorger, som förut tagit hennes tid i anspråk. Det stod henne nu fritt att, om hon så ville, sluta sina dagar i ett nunneklosters stilla enformighet, ömsom eggande, ömsom söfvande sina efterhängsna världsliga minnen med broderandet af mässkrudar och mumlandet af böner. I så fall hade hennes händers verk kanske nu hängt i sakristiornas skräpvrår i våra gamla landtkyrkor och endast framtagits till förevisning, men Birgitta Birgersdotters namn hade då hört till de många, som försvunnit utan att lämna spår efter sig i historien.

Nu är det emellertid med diktarens och härskarens gåfvor som med strömmarna, att dämmer man för dem på ett håll, så leta de sig väg på ett annat. Den kraft, som är medveten om sig själf, kan icke dö; den kan endast skaffa sig nya aflopp. Själf har hon, som vi sett, dömt sitt tidigare lif med en, såsom det synes oss, fullkomligt orättvis stränghet; i en uppenbarelse låter hon Kristus säga: »Ditt hjärta var kallt och hårdt som stål, det fanns däruti blott en liten gnista, men hon föll på ett svafvelberg, då världen gick dig emot och din make dog.» Själf lefde hon hädanefter nog också helst i den tron, att den nya lågan förstört allt det gamla inom henne, att det var ett svalg befästadt mellan hennes förflutna och nuvarande lif. Men lyckligtvis gick det icke så, och lyckligtvis går det icke heller någonsin så till vid den företeelse inom själslifvet, som verkligen förtjänar det kristna namnet omvändelse. Den iakttagelse litteraturhistorikern gjort rörande Birgittas omvändelse är i själfva verket allmängiltig; kan man någonsin tala om en »kraftens oförstörbarhet», så kan man det vid denna »omvärdering af alla värden», där kraften växer sig stark i nya makters tjänst, tvingas att välsigna i stället för att förbanna, att bygga upp i stället för att rifva ned, att vända hatet i kärlek och sorgen i glädje.

På detta sätt är det också, som man med ett visst berättigande kunnat tala om en religion för hvarje personlighet: det gamla kynnet, de gamla naturanlagen trycka sin prägel äfven på det »nya», af religionen genomträngda själslifvet.

Så fick Birgittas gamla viljekraft endast ett nytt och mäktigare aflopp, då hennes reformdrömmar icke längre inskränktes till Sveriges kyrka och politik utan fritt fingo omspänna hela den katolska värld, där enligt medeltida uppfattning kyrka och statsmakt tillsammans skulle tjäna Guds rike. Så fick hennes varma jordiska kärlek intet dödssår af mannens död, såsom hon själf uppfattade det; den lefde fastmer upp med sina gamla drag, sina jordiska former, i den nya kärleken till brudgummen Kristus. Medeltidens katolska mystik har nämligen med sin nutida protestantiska afkomling, pietismen, det gemensamt, att den uppfattar de bibliska liknelserna om den himmelske brudgummen såsom betecknande icke endast förhållandet mellan den kristna församlingen och dess herre utan också föreningen mellan Kristus och den enskilda själen. Och här fanns ju ett rikt tillfälle för medeltidsfantasiens barnsligt naiva och därför jämförelsevis oskyldiga sinnlighet att få ge sig utlopp, att få »lustas andeligen», som den fornsvenska öfversättningen af Birgittas uppenbarelser kallar det – då nämligen den lekamliga lusten, den jordiska njutningen såsom oren och syndfull var de religiöst högtstående förmenad.

Häraf komma de många religiösa liknelser, dem Birgitta hämtar från den erotiska kärlekens område, icke minst i inledningen till de olika uppenbarelserna, där den heliga jungfrun icke sällan kallar Birgitta »min sons brud» eller säger till »riddaren»-själen: »Du är mig så ljuflig invärtes och så manlig utvärtes, att mig lyster att bo hos dig.»

Observera också följande ställe, där Kristus säger: »Om du intet åstundar utan mig, om du försmår allting för min skull, ej blott barn och föräldrar utan äfven heder och rikedomar, så skall jag gifva dig den dyrbaraste och skönaste lön: ej guld eller silfver, utan jag skall gifva mig själf såsom lön och morgongåfva ... Om du det gör, då skall ditt hjärta vara i mitt hjärta och upptändas af kärleken till mig, liksom det torra riset upptändes af elden, och jag skall blifva i dig, så att alla världsliga ting skola varda dig beska och köttets lustar såsom etter. Du skall hvila i min gudoms armar, i hvilka ingen sinnlig vällust är utan andens glädje och hugnad. Är det ej skrifvet, att änkans olja minskades ej, under det Gud, efter profetens ord, lät det regna öfver jorden? Jag är den sanne profeten. Om du tror mina ord och lyder dem, skall glädjens och fröjdens olja evärdligen aldrig minskas för dig.»

Birgitta vill lära sig hata egen vilja och endast lefva i kärleken till Gud; om denna kärlek åt henne bestämmer eviga kval eller evig salighet, må vara likgiltigt, ty då vår egen själfviska vilja en gång utrotas, »förvandlas vi till den vi älska och synderna ligga i själen liksom gäster, som slumra i ett härbärge». Ur denna mystiska, brännande kärlek hämtar själen evig kraft och ungdom. »Den fågel, som kallas Fenix, plägar, då han åldras, på den högsta bergstoppen reda sig ett bål, och när veden tändts genom solens glöd, då kastar han sig i elden, men ur hans aska uppstår en annan Fenix. Så skall ock den själ, som upptändes af den gudomliga kärlekens eld, liksom Fenix uppstå starkare och bättre.»

I uppenbarelserna är det nu, som Birgitta hädanefter ser sin egentliga lifsuppgift; de äro också den förnämsta källan till studiet af hennes karaktär, och genom dem tillhör hon icke endast vår svenska litteraturhistoria, såsom vår största medeltidsskald, utan är öfver hufvud taget en af medeltidens yppersta diktarnaturer. Som det första utkastet till den tidigare serien af hennes uppenbarelser troligen är att hänföra till åren 1344-49, tiden mellan mannens död och hennes resa till Rom, är här platsen att redogöra för arbetets uppkomst.

Birgittas förnämste rådgifvare och medhjälpare härvid har varit en annan af den svenska medeltidens märkligare personligheter, af samtida författare omtalad såsom »magister Mathias, professor i den heliga skrift och kanik i Linköping.» Han är känd såsom författare till flera arbeten, af hvilka de flesta äro helt eller delvis bevarade i handskrift, såsom en lärobok i poetik och en samling berättelser, afsedda att användas som exempel i predikningar. De bland hans skrifter, som för Birgittas utveckling varit de viktigaste, äro dock utan tvifvel dels hans stora bibelverk: en samling latinska förklaringar till hela bibeln, dels en särskild, under medeltiden mycket högt skattad utläggning af Uppenbarelseboken. Af det ursprungliga latinska bibelverket finnes numera tyvärr endast en mycken liten bit af Nya testamentet i behåll, men vi äga ännu Moseböckerna i en fornsvensk omskrifning och utläggning, för hvilken troligen Mathias’ bibelverk ligger till grund, och vi ha all anledning antaga, att denna svenska bearbetning tillkommit på Birgittas föranstaltande och att det varit därur, som hon fått sin ganska omfattande och under medeltiden sällsynta kunskap i bibeln.

Möjligt är, att hon känt magister Mathias redan tidigt. Man har gissat, att han till och med varit hennes ungdomslärare, eftersom han alltid kallas hennes förste biktfader, men med säkerhet vet man endast, att han mot slutet af Ulf Gudmarssons lifstid eller åtminstone från tiden närmast efter hans död innehaft denna ställning. Mathias var närvarande vid hennes första uppenbarelser, och han var hos henne, då hon nu, till icke liten förundran och äfven förargelse för samtiden, valde till bostad sin mans sista vistelseort, Alvastra, visserligen icke själfva munkklostret men dock ett närbeläget och till klostret hörande hus. Pratet tystnade likväl inför det beskydd Birgitta åtnjöt af två så ansedda andliga som magister Mathias och priorn i Alvastra, Petrus Olai.

Eftervärlden förundrar sig ej öfver att Birgitta valde deras umgänge, med de tillfällen till rikt andligt utbyte det medförde, framför vistelsen i ett af dåtidens nunnekloster. Det är också under denna tid, som hon börjar sina egentliga teologiska studier, hvilka, då hon ännu icke kunde latin, skedde på det sätt, att man muntligen eller skriftligen för henne öfversatte helgonlegender och annan litteratur, som i latinska handskrifter fanns tillgänglig i klosterbiblioteket.

Birgitta har dock under samlifvet med den lärde teologen icke varit endast den mottagande. Mathias beundrade till den grad sin inspirerade lärjunge, att han icke ens kunde afhålla sig från att stundom i sina predikningar offentligen prisa hennes dygder såsom efterföljansvärda exempel, så att hon själf måste bedja honom låta bli det. Ofta frågade han henne till råds i kvistiga teologiska spörsmål, särskildt rörande Uppenbarelseboken, och vissa delar af Birgittas uppenbarelser härröra tydligen från dylika samtal dem emellan. Särskildt gäller detta femte boken däraf, som tycks ha tillkommit, då hon var stadd på en resa i Östergötland tillsammans med sin biktfader och några andra andliga. Boken utgöres nämligen egentligen af en enda sammanhängande uppenbarelse, hvarunder hon först lyssnar till en kättersk munk, som uttalar allahanda tvifvel på kyrkolärans sanning, och sedan meddelar honom »brudgummens» vederläggningar af dessa tvifvel. Det är icke svårt att inse, att vi här ha att göra med den i teologiens spetsfundigheter väl bevandrade lärarens ängsliga frågor, vederlagda af hans mindre lärda och därför mera barnsligt troende skriftebarn.

Å andra sidan har Mathias gifvit Birgitta just det stöd hon behöfde för att få sina uppenbarelser erkända som gudomlig sanning inom den teologiska världen. Det fanns under denna det religiösa svärmeriets tid godt om folk, som framträdde med ett »så säger Herren» på läpparna, men så naiv var dock icke ens medeltiden, att alla dessa uppenbarelser togos för goda. Innan kyrkan erkände dem som ingifna af Gud, erfordrades tvärtom en noggrann undersökning af skolade teologer, och säkerligen blef kritiken icke mildare, därför att man hade en kvinna att göra med. Historien visar, att den katolska kyrkan, sedan den förvandlats från en lekmannakyrka till en prästkyrka, särskildt gjort allt för att befria sig från kvinnans inflytande och göra henne enbart till ett prästens lydiga verktyg – detta till och med när det gällde sådana områden som fattig- och sjukvård, dem vi nu äro benägna att anse som företrädesvis »kvinnliga» verksamhetsfält. Hur mycken ödmjukhet och hur mycket erkännande af den redan halft bortglömda läran om det allmänna prästadömet måste då icke erfordras, innan medeltidsteologiens målsmän kunde lära sig att betrakta en kvinnas ord som annat än kvinnogriller! Vi finna också, att icke ens Birgittas egenskap af redan offentligen erkändt helgon kunde skydda hennes uppenbarelser från att af det stora kyrkomötet i Basel bli misstänkta såsom icke fullt renläriga. Det har rent af gått så långt, att en samling böner, hvilka inom den katolska världen gå och gälla för att vara hennes verk, ehuru de bevisligen icke äro det, på 1600-talet blifvit införda i kyrkans förteckning öfver förbjudna böcker!

Under sådana förhållanden var det för Birgitta af oskattbart värde att bland sina närmaste vänner äga Sveriges dåförtiden mest framstående teolog, som kunde pröfva andarne och skilja Guds ord från djäfvulens. Att sierskan verkligen haft uppenbarelser, därom kunde man nämligen enligt medeltidens åskådningssätt icke tvifla; hvad det här gällde, var endast att, liksom i ett annat mycket kändt fall – rättegången mot jungfrun af Orléans – utröna, hvarifrån uppenbarelserna kommo. Åtskilligt ger också vid handen, att det förnämligast är Mathias’ auktoritet, som från början skaffat Birgittas skrifter deras anseende inom kyrkan, på så sätt, att han skilt ut de uppenbarelser, som icke voro ingifna ofvanifrån, och försett de öfriga med teologiska utläggningar och rekommendationer till biskopar och andra framstående män. Hans företal till hennes äldsta uppenbarelse finnes ännu kvar.

Åren för den dagliga samvaron med magister Mathias var säkerligen Birgittas lugnaste tid, men den var kort: 1348 skildes de båda vännerna åt, emedan Mathias såsom konungens främste rådgifvare måste följa med på det korståg till Ryssland, som Magnus Eriksson då företog. Korståget berodde på ett länge sedan afgifvet löfte, om hvars uppfyllelse Birgitta icke tröttnat att påminna konungen. I minsta detalj hade hon föreskrifvit de kyrkliga anordningarna för det hela, talat om hvilka fanor som borde användas och hvilka präster som borde medfölja, för att Guds välsignelse skulle följa företaget. Säkert var det också hon, som förmått konung Magnus att medtaga Mathias, men detta hindrade icke, att Birgitta, när skilsmässan nalkades, ogärna ville afstå från sin trogne rådgifvare. Hon blef desto mer bekymrad öfver hans afresa, som hon 1346 erhållit en gudomlig befallning att resa till Rom.

Det så ifrigt efterlängtade korståget blef ödesdigert nog; enda resultatet blef en ökning af Sveriges skuld. Icke heller fick Birgitta någonsin återse Mathias. Han öfverlefde visserligen korståget men dog strax efter hemkomsten, såsom det uppgifves 1350 i Stockholm, där han lär ha begrafts i svartbrödraklostret, hvars grundmurar delvis ännu finnas i ett hus vid Svartmangatan. Birgitta, som då vistades i Rom, lär »i anden» ha förnummit sin gamle väns död, ett prof på »tankeöfverföring», hvarom icke endast medeltiden gifvit oss sägner.

Hvilket rikt utbyte vänskapsförhållandet till Mathias gifvit, det finna vi bäst af hennes omfattande skriftställarskap under de fyra åren af deras samvaro. Sannolikt förskrifver sig öfver hälften af de uppenbarelser, som sedermera utgåfvos, däribland Vadstena klosterregler, från denna tid. Denna verksamhet har aldrig afstannat i den mening, att hon icke också efter skilsmässan från Mathias fått mottaga uppenbarelser; hennes biografer säga oss tvärtom, att sådant dagligen inträffat. Men utan stödet af sin förre biktfaders teologiska lärdom synes hon icke alltid ha vågat lita på uppenbarelsernas gudomliga ursprung, och detta förklarar måhända, hvarför större delen däraf fått vänta på utgifning till slutet af hennes lif.

Alldeles utan andliga rådgifvare var Birgitta dock icke efter skilsmässan från Mathias. Den nyss omtalade priorn i Alvastra hade redan under Mathias’ lifstid varit henne behjälplig vid öfversättningen af uppenbarelserna, och till sin nye biktfader utsåg hon priorns namne, magister Petrus Olai, föreståndare för Helgeandshuset i Skeninge.[1] På grund af namnlikheten har han ofta blifvit förväxlad med sin vän priorn; vi skilja dem åt genom namnen priorn Petrus och magister Petrus. Liksom de andra båda teologerna var han en from och Birgitta varmt tillgifven man, men han var trots sin magistertitel Mathias djupt underlägsen i teologisk lärdom, och Birgitta har själf haft blicken öppen för denna underlägsenhet. Så låter hon Guds moder i en uppenbarelse uttrycka sig i en något öfverseende ton om hans mindre fulländade latin och råder honom en gång att öfverlämna en af honom själf författad hymn till biskop Heming i Åbo för att möjligen efterses och kompletteras. Det är troligen denna tydliga misstro till magister Petrus’ förmåga af teologisk kritik, som gjort, att Birgittas författarverksamhet numera för en längre tid i viss mån tycks ha legat nere.

[1] Helgeandshus = fattighus och härbärge för resande.

Teologisk kritik har Birgitta dock icke heller under denna period saknat. Alvastrapriorn, för hvilken hon egentligen tyckes ha hyst större förtroende än för sin nye biktfader, befann sig i Rom under en stor del af hennes vistelse där, och det var åt honom och ej åt biktfadern, som hon öfverlämnade uppdraget att öfversätta uppenbarelserna på latin. Detta språk hade hon visserligen redan mot slutet af sin vistelse i Sverige börjat lära sig, och tack vare flitiga lektioner äfven under den tidigare vistelsen i Rom hann hon därvid så långt, att hon kunde läsa en del latinska böcker, men hon var ju vid den tiden en äldre kvinna, och hon lärde sig aldrig tala eller skrifva språket. Sina uppenbarelser nedskref hon därför själf – eller dikterade dem – på svenska; vi äga på Kungl. biblioteket i Stockholm två af hennes egenhändiga utkast i behåll. Genom jämförelse mellan det ena af dessa utkast och den latinska öfversättning, som priorn Petrus däraf verkställt, finna vi, att han gjort sammandrag och uteslutningar i den ursprungliga texten, något som för öfrigt under medeltiden, då man intet begrepp hade om nödvändigheten af ordagranna öfversättningar, var fullkomligt vanligt. Detta förhållande har emellertid haft till följd, att de Birgittas uppenbarelser vi nu äga i allmänhet torde få betraktas såsom en mången gång ganska grundlig omskrifning af hennes egen text, som tydligen ofta förefallit hennes teologiska rådgifvare alltför våldsamt kritisk mot dåvarande kyrkliga och politiska myndigheter. Hade Birgitta fått skrifva okorrigerad, så är det troligt, att hon fått nöja sig med den helgongloria, som allmänna opinionen gifvit henne – i vår tanke säkerligen icke mindre värd än den påfliga!

* * *

Det var i slutet af 1348 eller början af 1349 Birgitta anträdde sin romresa; i alla händelser var hon framme vid jultiden 1349. En sådan resa var denna tid, särskildt då under digerdödens härjningar i Europa, farlig nog, men den, som har stora mål i sikte, frågar icke efter yttre faror. Och Birgitta hade stora mål för sin återstående lefnad: hon ville föra påfven tillbaka till Rom, och hon ville där mottaga hans bekräftelse på den klosterorden, till hvilken hon under vistelsen i Alvastra utarbetat regler.

Oss nittonhundratalsmänniskor förefaller detta vid första påseende främmande nog, men de bland oss, som äga religiösa intressen, kunna ana hvad det innebar, om de erinra sig, att dessa ting för 1300-talets katoliker nästan sammanföllo med begreppet kyrklig reformation. För medeltidens fromma var påfvemakten liksom ett synligt vittnesbörd om sanningen af Jesu löfte att vara när sina trogna alla dagar intill världens ända. Jesus hade meddelat Petrus uppdraget att förvalta sin kyrka, och från Petrus hade detta uppdrag gått öfver på hans efterträdare – så var den medeltida tron, som ännu icke hade hunnit rubbas af några historiskt-kritiska frågor. Och då åt Kristus hade gifvits all makt i himmeln och på jorden, måste ju Kristi jordiska ställföreträdare förvalta äfven hans jordiska välde. Kejsaren, i hvars hand väldet öfver jordkretsen alltsedan det gamla romarväldets dagar ansågs ligga, var därför i sin ordning egentligen endast påfvens världslige vikarie, skyldig att tjäna denne vid gudsrikets upprättande på jorden. Så bildade maktförhållandena i dessa länsväsendets tider liksom en väldig pyramid, hvars topp utgjordes af påfve och kejsare. Kejsardömet, eller, som det kallades, det heliga romerska riket, betecknade därför hela den kristnade statsmakten. Föreställningen om »monarkien», som man också brukade säga, hängde så segt fast i den historiska undervisningen ännu i 1600-talets Sverige, att Johan Skytte 1629 vid ett rådssammanträde, då frågan om Sveriges deltagande i trettioåriga kriget behandlades – om också blott liksom formellt och för traditionens skull kunde invända något om att det var »mot gud och samvetet att vilja tillintetgöra monarkien». I själfva verket måste äfven vi med våra från den moderna nationalitetsidéen hämtade föreställningar erkänna, att det låg någonting storartadt i denna medeltidstanke, som redan på jorden och politiskt taget sökte upprätta ett enhetligt, alla folk omfattande gudsrike.

Vid den tid, då Birgitta uppträdde, såg det dock allt utom lofvande ut för förverkligandet af denna tanke. Korstågstidens religiösa idealer hade redan undanträngts af furstarnes sträfvan efter en stark världslig makt, och denna sträfvan underlättades genom kyrkans förvärldsligande. Båda företeelserna framträdde skarpast i Frankrike, där påfven för närvarande vistades i nesligt beroende af den uppåtsträfvande konungamakten och hängifvande sig åt ett lefnadssätt, som den store italienske skalden Petrarca skildrat på följande sätt:

»Hoppet om ett tillkommande lif var en fabel, sanningen vanvett, kyskheten skam, och hvar dag utmärktes genom orgier, som dessa stinkande gamla bockar, kardinalerna, höllo, medan Satan satt i en vrå och gapskrattade.»

Birgitta och de flesta rättrogna katoliker med henne sågo nu i påfvens återvändande till Rom, och därmed till oberoendet, första villkoret för en bättre sakernas ordning inom kyrkan. Som alltid hade hennes tankar tagit sig uttryck i uppenbarelser, och på den tiden låg det intet onaturligt i den idéen, att en nordisk kvinna skulle kunna vara vald till Guds verktyg för att genomdrifva en kyrkoreform. Redan 1348 hade hon skickat biskopen i Åbo och priorn Petrus med en maning till påfven Klemens VI att återvända till Rom.

Men äfven en annan tanke hade mognat hos Birgitta under vistelsen i Alvastra; uppenbarelsen om den nya nunneorden med Vadstena kloster som medelpunkt hör också med till de för tiden betecknande reformtankarna. För den katolska kyrkan ha Kristi omutliga helighetskraf och det naturliga världslifvet alltid tett sig som oförenliga motsatser, och den enda utväg man kunnat finna till kompromissande mellan bägge har bestått i skapandet af två slags moral, en lägre för lekmännen, som endast behöfde uppfylla tio Guds bud, och en högre för de andliga, som dessutom åtogo sig fattigdom, kyskhet och lydnad och genom sina »öfverloppsgärningar» godtgjorde för de andras världsliga lif.

Men eftersom det »högre» lifvet alltid måste te sig som idealet, kunde världsmänniskorna alltför ofta, därest de togo saken allvarligt, komma att känna sin religiösa »underlägsenhet» tyngande för samvetet. Helgjutna kristliga karaktärer, fullt lefvande i känslan af att Gud bestämt deras uppgift i världen, voro därför under medeltiden säkerligen sällsynta nog utanför klostermurarna. Vi spåra samvetsbetänkligheter redan i Birgittas äktenskap och hoflif. Hvad tiden hade af innerligare religiöst lif finna vi mestadels bland »renlifvesmän och -kvinnor», och de reformationsrörelser, dem medeltidskyrkan upplefde, kommo vanligen från klostren. Så hade varit fallet på 9- och 1000-talen med kluniacenserrörelsen; detsamma gäller ock om tiggarordnarnas folkliga rörelse på 1200-talet, och Birgittas orden, af henne själf kallad Salvatorsorden, d. v. s. Frälsarens orden, var ämnad att bli en länk i denna kedja. En egendomlighet skilde den dock från alla föregående ordnar: den var ämnad att sammanföra munkar och nunnor till gemensam gudstjänst och arbete för män och kvinnor inom samma kloster, dock på det sätt, att de manliga ledamöterna skulle vara ett fåtal och uppfattades såsom väsentligen till för nunneklostrets skull, hvilket framgår af ordensregelns stadgar.[2]

[2] Se bihanget.

Men hennes orden var också på visst sätt afsedd att blifva en folkbildnings- och uppfostringsanstalt. Till munkarnes skyldigheter hörde att om söndagarna på svenska utlägga bibeln för allmänheten, en uppgift som dock icke kan sägas vara någon nyhet inom den katolska världen, eftersom redan tiggarordnarna på detta sätt verkat reformerande. Birgittas förordning i detta afseende är emellertid ett ytterligare bevis på att det icke först var protestantismen, som hos oss införde predikan på modersmålet.

Slutligen var orden, som man sagt, afsedd att vara en uppfostringsanstalt för adelns döttrar men en anstalt, där uppfostran icke blott inskränkte sig till meddelandet af några vissa kunskaper utan afsåg hela personlighetens utbildning i den riktning, som Birgitta ansåg vara den väsentliga. Ordens aristokratiska läggning är tydlig, och de i Vadstena inskrifna nunnorna tillhörde i allmänhet Sveriges förnämsta släkter.

Ordensregeln var »uppenbarad» och färdig redan under vistelsen i hemlandet, men det absolut nödvändiga fattades: påfvens bekräftelse. Kyrkans insegel skulle Birgitta minst af allt velat sakna för sitt verk, och hur skarpa ord hon än – för öfrigt i likhet med många andra af medeltidens heliga – utslungat mot kyrkans fördärf och påfvedömets laster, kunde allt detta icke förmå henne att misströsta om dessa institutioners gudomliga ursprung och slutliga seger öfver synd och värld. Hon kunde utslunga våldsamma angrepp mot den faktiske påfven, men ämbetets helighet betviflade hon aldrig. Finns det än reformtankar hos Birgitta, kan hon sålunda dock aldrig jämnställas med reformationens förelöpare; hennes reformnit står helt och hållet på katolsk grund, och endast i sällsynta undantagsfall kan en protestant finna hvad vi numera kalla uppbyggelse af hennes skrifter, såframt man icke med uppbyggelse menar den stämning af vördnad inför naiv tro, som de äldre italienska mästarne ännu i dag ingifva äfven den otrogne turisten, som studerar deras målningar.

Birgitta kom till Rom, medan där var jubelår och rättrogna katoliker myllrade på alla gator. Man har beräknat, att omkring tio gånger så många främlingar som nu för tiden detta år besökte Rom för den stora aflatsutdelningens skull, hvilket gjorde, att det 1350, då staden endast hade tiondedelen af sitt nuvarande invånarantal, var nästan omöjligt för alla resande att få härbärge, helst romarne genom dryga tullar plägade dyrka upp lifsmedelsprisen. Själf fick hon nog snart tak öfver hufvudet, känd som hon var såsom en märklig och inflytelserik person; man kallade henne i Rom icke sällan »furstinna af Närike». I hela fem år bodde hon i ett med kyrkan San Lorenzo in Damaso sammanbyggdt hus, som eljest var afsedt till ämbetsbostad åt en kardinal. Därefter erbjöds henne fri bostad hos en vän, den förnäma romarinnan Francesca Papazuri, hvars hus låg i närheten af nämnda kyrka på en då föga bebyggd plats. Det är nu ståtligt restaureradt och innehafves af en polsk nunneorden, som med stor vördnad omhuldar minnena efter Birgitta och gärna visar dem för främlingar.

Birgitta kom till Rom på den tid, då Petrarca ännu lefde och minnet af Dantes personlighet ännu icke försvunnit från Italien. En del af de konstnärer, som förebådade renässansen, hade också hunnit smycka kyrkorna med målningar och skulpturarbeten. Men lika litet som vi ha något bevis på att Luthers romresa medfört annat än moraliska och religiösa intryck för honom, lika litet kunna vi på Birgittas skrifter skönja, att samtidens konst och diktning haft något att säga henne. Nämner hon något om bildverk, är det snarare i den klandrande tonen: sådant är »världslig fåfänglighet», som drager själen från Gud. Det är Roms kyrkliga och politiska förhållanden, som taga hela hennes intresse. Det kyrkliga tillståndet kunde icke vara annat än sorgligt, då Rom var en försummad, af sin herde öfvergifven stad, men härmed följde äfven en nästan fullständig brist på politisk ordning, för att icke säga det enklaste rättsskydd. Betecknande var, att herraväldet öfver staden var så godt som deladt mellan två privata adelsfamiljer, Colonna och Orsini, hvilkas anhängare slogos om makten öfver gatorna. Röfvarband huserade för öfrigt obehindradt, och det var ofta lifsfarligt att våga sig ut om dagen, liksom man om natten var tvungen att förvandla husen till små fästningar. Tillståndet återspeglas i följande af Birgittas uppenbarelser:

»O Rom, Rom, dina murar äro rämnade och nedbrutna; därför äro dina portar utan vård och dina kar säljas; därför äro dina altaren ödelagda; offret och ottesångsrökelsen brännas i uthusen; därför stiger ingen ljuflig doft från din främsta kyrka. – Men nu vill jag tala om Rom, såsom profeten talade om Jerusalem, sägande: fordom byggde rättvisa i henne, och hennes höfdingar voro fridens höfdingar, men nu är hon förvandlad till slagg, och hennes höfdingar äro mandråpare. O Rom, om du kände dina dagars tal, skulle du gråta och icke fröjdas! I forna dagar var Rom såsom en duk, glänsande af de skönaste färger och väfd af de kostbaraste trådar, ty jorden var purpurfärgad af martyrernas blod och blandad med helgonens ben. Men nu äro hennes portar öfvergifna, därför att deras väktare förfallit till girighet, murarna äro grusade och utan försvar, emedan prästerskap och folk, hvilka äro Guds mur, sprida sig och utöfva köttets gärningar; de gudomliga kärlen säljas skamligen, ty Guds sakrament bortgifvas för penningar och världslig vinning; altarna äro ödelagda, emedan vårdaren har händer, obekväma till kärlekens gärningar, och ehuru han vidrör Guds lekamen, bor Gud icke i hans hjärta, hvilket är uppfylldt af världens fåfänglighet.»

Birgitta lefde på det hela taget ett enformigt lif i Rom. Hennes dag var noga indelad; sysselsättningarna växlade mellan studier, bön, kyrkobesök och välgörenhet mot de fattiga. När tillförseln från Sverige dröjde, hade hon stundom svårt att reda sig och sitt stora hushåll, hvilket under olika tider bestod af bland andra sådana personer som hennes barn Katarina och Birger, priorn Petrus och magister Petrus, och hvilket för öfrigt gästfritt mottog en hel mängd resande svenskar, som eljest haft svårt att få bostad. Ibland kunde det hända, att hon rent af satte sig bland tiggarne och begärde allmosor; dåtidens tiggeri hade ju också prägel af ett slags botöfning.

Sin stora tanke glömde hon ej, men förgäfves slungade hon det ena brefvet efter det andra mot påfvarne. Klemens VI och Innocentius VI lefde och dogo i Avignon. Först Urban V gjorde 1367 sitt högtidliga intåg i sin residensstad, och följande år kom äfven kejsaren på besök till Rom. Birgitta förde sina söner till audiens hos påfven. Troligen är det vid denna tid hon först ansökt om stadfästelse på klosterregeln. Denna stadfästelse lät dock vänta på sig, och Birgitta blef gammal och trött under sin väntan, men hon gaf sig ej; en biograf säger, att hon juli 1370 uppsökt påfven och talat allvarsord till honom, sagt honom, att hans tid var kort och att han därför borde akta på hur de åt honom anförtrodda själarna skulle kunna frälsas. Ville påfven icke stadfästa regeln utan betalning, skulle Kristus själf bekräfta den. Den glädje påfven skulle få känna efteråt skulle vara vittnesbörd om att detta verkligen var en befallning från Frälsaren.

Ändtligen, den 5 augusti 1370, utfärdades också stadfästelsebrefvet.

Ett par gånger dessförinnan hade Birgitta varit utanför Roms murar, på ett par smärre resor till Assisi och Neapel; nu drog hon ut på sin sista långa pilgrimsfärd, till Jerusalem, dit hon genom uppenbarelser flerfaldiga gånger blifvit kallad. Hon kom tillbaka därifrån endast för att dö. »Tidigt i gryningen en julimorgon 1373 uppenbarade sig Kristus åter för sin brud för att trösta henne under dödsarbetets plågor; därpå åhörde hon mässan, mottog sakramenten och utandades sin sista suck, omgifven af sina närmaste.»

Nästan omedelbart efter Birgittas död gjorde hennes dotter Katarina, den första abedissa i Vadstena och själf till sist inskrifven bland helgonens tal, ansökan om att få sin moder uppsatt på kyrkans helgonförteckning. Ansökningen understöddes af kung Albrekt och hans stormän, men äfven kejsaren, drottningen af Sicilien och flera romerska ädlingar anhöllo därom. På Urban VI:s tillskyndan kom också 1390 generalkonfessorn i Vadstena, Birgittas vän, Petrus Magni, öfver till Rom för kanoniseringens fullbordan, och en af hans följeslagare, Lars Romare, har gifvit en nyligen i Vatikanen funnen beskrifning på hur denna tillgick.

När Petrus kom, var Urban redan död, och det var för påfven Bonifacius IX, som munken fick framlägga bevisen på Birgittas helighet, hvilka öfverlämnades till undersökning åt en fransk, en engelsk och en italiensk kardinal. När undersökningen utfallit efter önskan, utlystes i den franske kardinalens hus en sammankomst, där hvar och en, som hade något att invända mot helgonförklaringen, fick yttra sig. En munk invände, att saken var väckt för tidigt efter Birgittas död, och en annan öfverlämnade en bok, hvari han nedskrifvit anmärkningar mot Birgittas skrifter. Men invändningen tystades tämligen omildt af kardinalen, som för öfrigt ref sönder boken, och så var den saken afgjord.

Petrus Magni fick sedan i uppdrag att anskaffa allt som behöfdes till Peterskyrkans och påfliga palatsets smyckande för kanoniseringen. 600 vaxljus, 5,000 lampor och så mycket friska olivkvistar, som tio åsnor kunde bära, hörde med till det nödvändiga och kostade dryga pengar. Fredagsaftonen den 6 oktober och lördagsmorgonen den 7 firades helgonet med klockringning i alla Roms kyrkor. Kanoniseringen skedde i påfliga palatsets stora kapell. Efter en predikan, som handlade om Birgitta, hennes underverk och uppenbarelser, upptog påfven själf, knäböjande, en lofsång, slog så upp den stora boken med förteckning på kyrkans helgon och inskref där Birgittas namn.

Efter en kort procession återkom påfven, och då uppstämdes hymnen »Bed för oss, Birgitta». I Peterskyrkan hölls gudstjänst på aftonen, och följande dag förrättade påfven själf mässan därstädes, hvarvid högtidlig offring skedde.

Petrus Magni fick denna dag den tvifvelaktiga glädjen att, utan att dock själf få vara med, bjuda påfven på middag; Bonifacius hade nämligen förklarat sig »vilja vara helgonets gäst». Kardinalen af Frankrike höll däremot stor middag i sin trädgård för hvem som ville vara med, och därvid gick naturligtvis åt en oerhörd massa mat och dryck.

Helgonets reliker framvisades på måndagen.

Det var slutligen också kardinalen af Frankrike, som åtog sig att betäcka de dryga kostnaderna för kanoniseringen, troligen till följd af att han såsom släkting till Magnus Erikssons gemål betraktade sig som frände till det nya helgonet.

* * *

Återstår nu att säga några ord om fullbordandet af Birgittas båda förnämsta verk, Vadstena kloster och uppenbarelserna. Till klostret hade Magnus Eriksson redan 1346 skänkt Vadstena kungsgård jämte 6,000 mark silfver, en i sanning kunglig gåfva, som visar, att Birgitta trots alla misshälligheter dem emellan dock för honom var en auktoritet. Klostret invigdes 1384, och dotterkloster anlades i främmande länder, i England, Holland, Frankrike, Tyskland, ända ned till Spanien och Italien. Särskildt i Norden blefvo dessa kloster verkliga kulturhärdar, där krönikor författades, en stor del af vår medeltidslitteratur afskrefs, främmande böcker öfversattes och förbindelser med främmande folk uppehöllos, handaslöjder bedrefvos och icke minst – folkliga predikningar på svenskt språk höllos. För katolicismens renlärighet i Norden blefvo birgittinerklostren äfvenledes af stor betydelse. Eriks af Pommern skrifvelse till kyrkomötet i Basel säger rent af, att orden fredade den svenska kyrkan för grekiskt och hussitiskt kätteri, och en ifrig dansk motståndare till reformationen förehöll Gustaf Vasa, att öfvergifvandet af Birgittas uppenbarelser var orsaken till alla Sveriges olyckor.

Ännu Erik XIV och Johan III gåfvo rikliga anslag till Vadstena kloster, men 1595 gjorde hertig Karl slut på resten af katolicism i Sverige; de elfva kvarvarande nunnorna och deras biktfader måste den 13 december detta år lämna fäderneslandet.

Det varaktigaste och mest kända minnet af Birgitta utgöres dock af hennes uppenbarelser. Deras fullbordande och slutliga utgifning äro förknippade med namnet på en man, som mot slutet af Birgittas lif på visst sätt hade blifvit henne en ersättning för Mathias, eftersom han kunde tjänstgöra som både biktfader och teologisk rådgifvare. Det var den spanske biskopen Alfons, som af kärlek till ett lif i religiösa betraktelser afsagt sig sin biskopsstol och sedan vistades i Rom. En tid af året 1370 har han varit Birgittas ende biktfar; han var henne också följaktig på pilgrimsfärden till Jerusalem, och på grund af Kristi befallning öfverlämnade hon samtliga sina uppenbarelser åt honom, »som må förtydliga de mörka punkterna och som förstår den rättrogna meningen af de ord min ande ingifvit dig». »Ty», säger Kristus sedan, »min ande öfvergifver någon gång mina utvalda, och de få då själfva afväga och pröfva mina ord i sitt hjärta, på det att de efter mogen öfverläggning må klarare och bättre utveckla min mening.»

Den teologiska granskning, som Alfons sålunda fått i uppdrag att utföra, var färdig, tills uppenbarelserna före helgonförklaringen skulle öfverlämnas till påfven. Att ordna dem efter innehållet, som han också tänkt göra, medhann biskopen dock ej, och så bibehölls den mycket orediga, närmast men icke följdriktigt i kronologisk ordning gjorda uppställning, som härrör från priorn Petrus och magister Petrus och som bereder oss sådana svårigheter vid läsningen af Birgittas skrifter. De värsta utfallen mot påfvar och präster aktade man sig att framlämna vid undersökningen före helgonförklaringen; de utkommo dock sedermera i den första tryckta upplagan af uppenbarelserna. Birgittas skrifter ha utgått i mer än 20 latinska upplagor, däribland ett par från början af 1500-talet med träsnitt af Albrekt Dürer. Franska och italienska upplagor finnas äfven samt en fornsvensk, som först på 1800-talet kommit i tryck.

Huru skola vi förklara Birgittas uppenbarelser? Bedrägerier voro de ej, det öfvertygas man om redan vid en tämligen flyktig genomläsning. Att förklara dem som ett hysteriskt lynnes sjuka fantasier är en utväg, som nog blifvit försökt mer än en gång men som lider af betydlig ensidighet. Hysteri var visserligen hos medeltidens både män och kvinnor en smula vanligare än nu; man lefde ju i en ständig skräck för det onda andelifvets hemlighetsfulla makter. Men Birgitta visar på samma gång så mycken sund lifsuppfattning, så mycken vördnad för och rent af kärlek till naturen, och uppenbarelserna äro för öfrigt så märkbart hämtade ur hennes eget lifs yttre händelser och erfarenheter, att vi godt, trots den profetiska formen, kunna i hennes skrifter känna oss på fast mark.

Förklaringen på det hela synes mig ligga i den omständigheten, att Birgitta på samma gång var en religiös personlighet och en skald. För hvarje verklig, själfupplefvad fromhet, den må nu vara aldrig så protestantiskt frisinnad, existera alltjämt »under» i den bemärkelsen, att de egna upplefvelserna faktiskt tagas som uppenbarelser från Gud till personligheten och alltså föranleda till stärkande af den undergifvenhet under Guds vilja, som utgör religionens innersta väsen.

Men Birgitta var icke blott en varmt religiös personlighet; hon var också skald, med skaldens oemotståndliga längtan att nedskrifva och för världen förkunna erfarenheterna i sitt inre och yttre lif. Att hon gjort detta under känslan af hänförd glädje öfver sina egna ord, det är ingenting enbart för medeltidens författare typiskt; hänförelse tillhör ju alltid det konstnärliga skapandets ögonblick. Och att ofta hennes egna tankar tedde sig för henne som syner och meddelanden från de rymder, som voro henne kärast – det är med hennes fantasi ingenting att undra på.

Är nu på detta sätt allt »underbart» affärdadt ur Birgittas personlighet för oss, nyktra nutidsmänniskor? Jag tror fastmer, att vi på detta betraktelsesätt ingenting förlora; en själfständig religiös personlighet och en skald i samma individ, det är just förklaringen på en äkta profetnatur, och öfverallt där sådana naturer visa sig – och detta sker nog än i dag –, där framträder också något af gudomlig uppenbarelse i mänskligheten. Detta har hvarje verklig skald lätt att förstå, och därför torde heller ingen historisk skildring af Birgitta ens i trogen karaktärsteckning öfverträffa den bild af henne, som Heidenstam i sin enkla, vackra bok »Heliga Birgittas pilgrimsfärd» skänkt vårt folk.

Birgitta är ingen protestantisk reformator, men hon är dock en af de starkaste föreningslänkarna mellan vår katolska medeltid och vår luterska nutid. Äfven protestantismens svenska folk har i alla tider skäl att se upp till henne för hennes fasthållande vid det allmänna prästadömets idé, för hennes varma intresse för fosterland och folkbildning och för hennes både i klosterregeln och i hennes eget lif framträdande uppfattning af mannens och kvinnans betydelse för hvarandra i samarbetet för Guds rikes förverkligande på jorden.

Utdrag ur Birgittas uppenbarelser.

S:a Agnes beder Maria för Birgitta i följande ord: »Gör misskund med din dotter, ty hon är lik fattig kvinna, som intet hade i torpet eller i dalen, där hon bodde, utom litet lefvande, som är höna eller gås. Dock hade hon så mycken kärlek till den herren, som bodde ofvanför berget, att hon unnade och gaf honom af kärlek allt det, som hon hade lefvande. Då herren säger, att han har allt i öfverflöd och behöfver intet, svarar kvinnan: ’Ej offrar jag dig detta, därför att du behöfver det, utan därför att du lät mig, fattig kvinna, bygga vid ditt berg och palats och därför att jag är hedrad af dina tjänare. Jag skulle göra mer, om jag förmådde. Men det jag gjort har skett för att icke vara otacksam mot din nåd.’ Herren svarar, att han därför vill upptaga henne å sitt berg i sitt palatium. Birgitta har liksom lämnat ’det enda hon hade i lifvet, som var världens kärlek och sina barn; därför skall Marias mildhet försörja henne, och hon skall komma till Jesu palats, där tusen sinom tusen änglar tjäna honom’.»

Lifvet i Rom växlar mellan bedröfvelse och hugnad. »Hugnaden är den helige andes ingjutelse. Bedröfvelse är, då orena tankar eller stolta och leda tankar bedröfva människans hug emot hennes vilja. När hugen ängslas af Guds vanhedrande och själarnas skada, när hugen nödgas att af skälig sak invefva sig i världsliga tings omsorg, så måga ock stundom Guds vänner hugnas med världslig hugnad, såsom af studier eller läsning, af höfvisk lek eller af andra gärningar, i hvilka intet ohöfviskt är. Om näfven jämt hölles knuten, krympte senorna och vanmäktades handen. Så i andliga ting, ty om hugen alltid stode till gudliga tings skådan, blefve han uppblåst af högfärd och glömde sig själf, eller ock minskades hans äras krona. Därför hugnas Guds vänner stundom med den helige andes ingifvelse, och stundom bedröfvas de med Guds tillåtelse, ty med bedröfvelsen upprifvas syndernas rötter och rättfärdighetens frukt rotas; fastän Gud, som ser hjärtan, afväger sina vänners frestelser så, att de lända dem till förkofran och gagn, ty han gör allt rättvist, med rätt mål och vikt. Medan du således är kallad genom Guds ande, haf ingen omsorg, därför att Gud länge fördröjer sitt löfte, ty skrifvet är, att ingen kommer till Gud, utan Gud Fader drager honom. Så har ock skett med dig, ty det som förr syntes dig hårdt och vanskligt att tåla, har nu blifvit dig så lätt och kärt, att dig lyster intet, utan hvad Gud vill.»

* * *

»En af djäfvulens största frestelser är att vilja synas hvad man ej är eller att åstunda vara det, som går öfver ens kraft och förmåga. Några äro, som med sina gärningar tro sig fullgöra för sina synder, hvilkas vilja alltigenom är fördömlig, ty äfven om en människa dräpte sin lekamen hundrade gånger, förmådde hon ej svara Gud ett emot tusen, därför att Gud gifver makten och viljan. Han gifver tiden och hälsan, han gifver den goda åstundan. Han gifver rikedom och ära, han dödar och gör lefvande, han upphöjer och förnedrar, och allting är i hans hand, och därför bör all heder gifvas honom allena och ingen människas förskyllan räknas henne för något.»

* * *

Mot påfven och kyrkans fördärf: »Länge sedan var det, som världens hufvud, som är påfven, blidkade Gud med lefvernets helighet och goda efterdöme, så som forna helgade påfvar gjorde, och därför hafva de andra lemmarna blifvit vanmäktiga och tvinande. Snart skall dock plöjaren komma, sänd af den allsmäktige. Han aktar ej jordägor eller lekamlig fägring och frågar ej efter människornas styrka, ej höfdingarnes hot, ej någon människas värdighet. Arbeten därför, mina vänner, manligen och ifrigt! Ty detta, som jag säger, skall ej varda i yttersta dagarna, så som jag sagt förut, utan i dessa dagar, och många nu lefvande skola se det med sina ögon, att fullkomnas må hvad skrifvet är: Varde deras hustrur änkor och deras söner faderlösa, och allt det människorna åstunda skall tagas ifrån dem. Ty rättvist är, att huset renas, hvari konungen skall ingå, och glaset tvås rent, att drycken må synas klar, kornet starkt tröskas, att det må skiljas från ax och agn, och det, som inneslutes i formen, skall tryckas och pressas, tills det får gestalt efter formen. Men liksom sommaren kommer efter vintern, så skall jag gifva dem hugnad efter bedröfvelse, som vilja vara ödmjuka och mer akta himmelriket än jordiska ting. För det tredje skall jag andeligen säga: ’Kommen, I fåkunniga och enfaldiga, och jag skall gifva eder mun och snille, så att högfärdiga och mångtaliga ej skola förmå strida emot eder.’ Så gjorde jag i dessa dagar. Jag upphöjde enfaldiga med min visdom till att motstå de lärda. Jag föraktade de stortaliga, och de bortgingo med hast.»

* * *

»Därför anklagar jag nu dig, du min kyrkas hufvud, som sitter i mitt säte, hvilket jag antvardade åt Petrus och hans efterkommande med trefaldig värdighet och makt: för det första, att de skulle hafva makt att binda själarna och lösa dem från synden; för det andra, att de skulle för de ångrande upplåta himmelrikets portar; för det tredje, att de skulle tillsluta dem för de förbannade och för dem, som försmått min lag. Men du, som skulle hela själarna och föra dem till mig, du är sannerligen själarnas dråpare! Jag gjorde Petrus till en herde för mina får, men du drifver dem åtskils och sargar dem. Du är värre än Lucifer, ty han hatade blott mig och ville ingen dräpa utan mig, att han i mitt ställe måtte blifva herre; men du är mycket värre, ty med dina onda gärningar drifver du ej allenast mig från dig, utan genom ditt onda föredöme dräper du jämväl de själar, som jag återlöst med mitt blod och som jag antvardade åt dig såsom åt en trogen vän. Du är orättvisare än Pilatus och grymmare än Judas, ty han sålde mig ensam, men du säljer icke blott mig utan ock de utvaldas själar för världslig vinning och fåfäng ära.»

* * *

Till en biskop, som uppehöll sig hos påfven i Avignon: »Herre biskop! Vår Herre Jesus Kristus sade till mig, att jag skulle tillskrifva eder nedanstående ord, hvilka ni bör framlägga för påfven. Påfven begär ett tecken; säg honom, att fariséerna fordrade tecken. Dessa svarade jag, att liksom Jona var i hvalfiskens buk under tre dagar och tre nätter, så låg jag, jungfruns son, under tre dagar och tre nätter död i jorden, och sedermera uppstod jag och uppsteg till min ära. Så skall ock denne påfve Gregorius mottaga min varnings tecken, att han må frälsa själarna. Må han förrätta sådana verk, som lända mig till ära; må han arbeta på själarnas frälsning och på att min kyrka kommer till sin forna betydelse; då skall han undfå ett tecken och den evinnerliga tröstens frukt. Men såvida han ej hörsammar mina ord och icke kommer till Italien, skall han hafva ett annat tecken: han skall förlora ej blott det timliga goda utan ock det eviga, och han skall känna förtviflan, så länge han lefver; om än hans hjärta kan förefalla att äga någon hugnad, skola likväl samvetskvalen och den inre oron icke öfvergifva honom. Det tredje tecknet består däri, att jag, Herren Gud, talar dessa underbara ord till en kvinna; till hvilket mål och till hvilket gagn, om icke till själarnas frälsning och båtnad och på det att de onda må rättas och de goda blifva bättre? Rörande oenigheten mellan påfven och Bernabo (Visconti i Milano) svarar jag, att den är mig på det högsta emot, emedan otaliga själar därigenom vedervågas; därför vill jag, att fred slutes, ty äfven om påfven fördrefves från påfvedömet, vore det bättre, att han ödmjukade sig och gjorde fred på hvad sätt ske kunde, än att så många själar förloras i den eviga fördömelsen. Angående Frankrike får han intet veta, förrän han personligen kommer till Italien. Själarnas fördömelse är uppenbar, och därhän sträfva de flesta. Därför må påfven endast lyssna till mig, emedan – om än alla afråda honom från att begifva sig till Rom och sätta sig däremot så mycket de kunna – han bör förlita sig på mig ensam, och jag skall vederkvicka honom. Inga andra skola då få makt öfver honom, utan liksom kycklingarna i boet sträcka upp sina hufvuden, skria och fröjdas vid hönans ankomst, så skall jag med glädje gå honom till mötes, upphöja honom och andligen och lekamligen hedra honom. Desslikes säger Herren: Emedan påfven tvekar, huruvida han för fredens stiftande och min kyrkas rensning bör komma till Rom, vill jag, att han kommer under närmast följande höst, och må han tillika veta, att han ej kan utföra någon mig behagligare gärning än den att återvända till Italien».

* * *

I uppenbarelsernas sjunde bok finnes ett herdabref af Birgitta till en biskop, som öfvertagit styrelsen af Mark Ancona i Italien och i sitt samvete kände sig oroad öfver att nödgas vara borta från sitt stift, emedan han ej kunde sköta de själar, som voro anförtrodda åt hans vård. Han bad därför Birgitta säga sig, hvilket behagade Gud mest, antingen att han vände tillbaka till sitt stift, eller att han fortfore att förvalta det ämbete, som blifvit honom anförtrodt. Af Birgitta erhöll han då följande svar:

»Gud vare prisad för all sin godhet i evighet, amen! Ärevördige fader! Först en ödmjuk hälsning. I hafven i ödmjukhet skrifvit, att jag, en för eder okänd kvinna, skulle bedja Gud för eder. Härpå svarar jag eder i sanning, som mitt samvete förpliktigar mig, att jag dess värre är en stor synderska och helt ovärdig att bedja för eder. I hafven ock skrifvit till mig, att jag skall gifva eder några andliga råd till frälsning af eder själ.

Och därför har Gud sett till eder tro och ödmjukhet och som en god fader velat uppfylla er önskan, i det att han icke har aktat på mina synder utan blott har sett på den ödmjukt bedjandes innerliga önskan. Ty då jag, som genom min synd är helt ovärdig till dylika ting, bad för eder till min Herre Jesus Kristus, visade han sig själf för mig i anden och sade till mig i en liknelse: Du, som det är gifvet att se och höra andliga ting, gif nu väl akt och vet, att alla biskopar, abboter och alla öfriga kyrkans prelater, som öfvergifva sina kyrkor och förvalta andra ämbeten för att nå högre äreplatser och blifva aktade af människorna, äro, till och med när de i sin förvaltning icke göra sig skyldiga till annan orättfärdighet, att likna vid orena djur, som blifvit beklädda med biskopliga och prästerliga skrudar. Häraf, vördige herre och fader, har jag insett, att I skolen göra så: Rannsaken i edert samvete, om dessa får, nämligen de som äro eder betrodda i edert biskopsdöme, under eder frånvaro blifva väl och på andligt sätt styrda eller icke. Ledas de till själarnas gagn och bästa, och sen I dessutom, att I genom förvaltningen af Mark Ancona kunnen uträtta mera till Guds ära och själarnas frälsning än i edert biskopsdöme, då säger jag eder, att I efter Guds vilja tören förblifva i edert nuvarande ämbete, såframt det ej blott är längtan efter ära eller fåfänglig berömmelse, som fasthåller eder där. Men om edert samvete däremot säger eder motsatsen, så råder jag eder till att uppgifva er ställning i Mark Ancona, vända tillbaka till eder kyrka och fästa bo i det eder anförtrodda stiftet för att styra edra eller rättare Kristi får och med ord, exempel och gärning vakta dem, icke sorglöst och illa som en legoherde utan flitigt och troget som en sann och god herde. Förlåt mig, min herre och fader, att jag, en ovetande kvinna och ovärdig synderska, skrifver detta till eder. Jag beder vår sanne och gode herde, som värdigats dö för sina får, att han ville gifva eder sin helige andes nåd att värdigt vakta hans får och intill döden uppfylla hans härliga och heliga vilja.»

Utdrag ur ordensreglerna.

Nunnornas antal är 60. Nunnekoret är under taket, och munkar och nunnor äro afskilda från hvarandra äfven under gudstjänsten.

Dessutom finnas 13 präster, som beteckna de tolf apostlarne och Paulus, och 4 mässdjäknar, som beteckna kyrkofäderna Ambrosius, Augustinus, Gregorius, Hieronymus. Prästerna igenkännas på ett rödt kors, mässdjäknarne på hvit cirkel med fyra röda »stycken». Dessa 13 präster, 4 djäknar tillika med 8 lekbröder utgöra således inalles 25. Abbedissan väljer med biskopens råd och konventets en af de 13 prästerna till konfessor.

Prästerna sköta gudstjänsten, studier och gudeliga böner samt predika öfver skrifttexten å modersmålet vissa dagar för nunnorna.

Konfessor (biktfadern) väljer några af bröderna, som äro präster, till hjälp i skriftermålet.

Hvar torsdag hålles kapitel af abbedissan.

Nunna skall vid inträdet vara minst 18 år, munk 25. Nunnornas tid delas mellan gudstjänst, läsning och handarbete.

Nunnesången vid gudstjänsten får ej vara smältande vek, ej bruten, ej lekande, utan höfvisk, dämpad, samdräktig och ödmjuk. Det är styggelse för Gud, när rösten höjes mer för åhörarnes skull än för Guds.

Systrarna få ej utgå af klostret, annat än då nytt kloster skall byggas. Konfessor må ock utgå med bröder i klosterärenden eller för kätteris öfvervinnande, om så behof varda kan.

Systrarna få samtala i trädgården. Likaså få prästerna idka läsning, samtal och studier samt med konfessors lof för hugnads skull gånga och spatsera.

Samtal med världsfolk tillåtes systrarna vid fönstergallret. Vid intagning i klostret frågar biskopen nunnan, om hon ej nödgas till »renlif» af blygd eller af världens motgång eller gäld.

Före den, som skall intagas i klostret, bäres en röd fana med Kristi pina och jungfru Marie beläte. Nya bruden skåde Kristus på korset och läre sig tålamod och fattigdom, renhet och ödmjukhet af jungfru Maria. Innanför kyrkan stannar bruden vid dörren. Biskopen viger hennes ring, och två tända ljus bäras framför henne och skola brinna, så länge mässan sjunges. Biskopen läse därvid denna bön: O, allsvåldige, evärdlige Gud, som fäster dig din nya brud i misskund, välsigna denna ring, och såsom din tjänarinna bär detta brudetecken utantill på handen, må hon ock bära din tro och kärlek innantill i faderns, sonens och den helige andes namn. Amen.

För altaret klädes klosterbruden af biskopen i sin nunnedräkt under bön. Därefter läses litanian under åkallan af alla helgon för Guds tjänarinna. Däruppå meddelas absolution åt den knäböjande, hvarefter hon tager Kristi lekamen. Nu inbäres af systrar en bår med mull, som sättes vid dörren, förrän mässan börjar. Under en lofsång gå biskopen och bruden till samma dörr, där biskopen öfverantvardar henne åt abbedissan, som bidar vid dörren med konventet.

Ur Birgittas böner.

Min Herre Jesus Kristus, du är den starkaste kämpe och manligaste riddare. Du gjorde den största gärning och tålde den hårdaste pina i världen. Nu må din ära utropas af allt himmelrikets härskap upp till den höjd, där ingen kan omfatta slutet af gudomens välde. Gånge ock det ropet ned i helvetet, i hvars djup ingen grund finnes, och ditt lof må förkunnas i världen, både bland dina vänner och ovänner, för det du var den förste och främste i striden under ditt eget baner, hvarvid din kärlek må liknas. Då blef baneret rest och sedt, vid den timmen, då du sade: »det är fullkomnadt», och till dess du antvardade din ande i din faders händer. Då syntes din kärlek, att du hellre ville, att ditt hjärta ginge sönder, än att själarna skulle mista himmelriket.

Då fick Lucifer, höfdingen i helvetet, så stort fall, att han domnade i sin styrka och sina krafter och allt djäfvulssläktet röt och skalf af rädsla. – –

O, hertig af Betlehem, så fullkomnade du en hertigs lefverne, då du ledde den stora skaran från mörker och bedröfvelse till evärdlig glädje. O, hur manligen du fullkomnade ridderskapsrätten: du styrkte kyrkan, då du tolkade och skipade din nya lag, du värjde änkorna, då du instiftade skriftermålet, du hjälpte faderlösa barn, då du med ditt hjärteblod öppnade himmelriket; ditt hjärta är oförtrutet tillreds att göra rättvisa och fördärfva orättvisa. Du, som är min själs och min lekamens allrakäraste öfver allt det, som skapadt är, Guds och jungfruns Son, dig äre och tacke allt det i himmelriket är för den glädje där skall vara förutan ände!

Herre min, jag klagar inför dig, huru jag tycker mitt hjärta vara beskaffadt: mig tyckes, som om i hjärtat vore en etterblemma; där stånda ock genom hjärtat två törnen, och kringom dem är dragen en hinna, som tränger det och kväljer mig mycket. Min käre Herre Gud, detta är mig omöjligt att göra själf utan med din hjälp, därför beder jag dig för all den ödmjukhets skull, som du uppenbarade i världen: rif af den hinnan, hvarmed jag menar högfärden, och omhvärf hjärtat med den ödmjukhet, som utan början hafver funnits i din gudoms dygd. Min Herre Gud, jag beder dig, för det att ditt hufvud kröntes med en törnekrona: rif ut den taggen, som står i mitt hjärta, hvilken är köttslig kärlek till man eller barn, vänner eller fränder, och insätt där i stället gudlig kärlek till mina medkristnas själagagn.

Min Herre Jesus, hör min bön, som du hörde röfvaren på korset, gör mitt hjärta brännande af din kärleks eld, så att allt, som där är dig emot, må bortsopas af stormen.