»En tålig man är bättre än en stark.»

Andra upplagan

Stockholm. P. A. Norstedt & Söners Förlag

»Herrens dag är stor och fast förskräckelig.»

På kornvreten gå Lill-Jonas utom åkern och storpojken hans och känna på kornet. De sträva axen glida prövande mellan valkiga fingrar — tunga och fullmatade vila de ömt i grova, skyddande händer, som sluta sig kring dem som till smekning.

Skymningen faller. Förbi är nu den vita försommarnatten, som stod som en klar och ändlös dag över bygden. Nu sänker sig en lätt slöja över gärdor och vretar, över skog och myr, vilken sluter sig allt närmare tillsammans — hela landskapet blir innerligare än förr. Ännu äro dock kvällarna icke mörka, och på de nyslagna lejdorna växer grässtubben åter ut frisk och grön som vid midsommar. Men något isigt och kyligt i själva luften, sedan solvärmen försvunnit, säger, att man redan är långt inne i augusti. En välsignad tid är det dock för grödan till att stilla växa ut och mogna i. Och välsignelse kan väl behövas för den, som nu i fem år haft svagår.

[s. 8]

Men den fattige Lill-Jonas har glömt de långa årens nöd och ofärd, där han går i den klara sensommarkvällen och ser över sin skörd. Med axen i hand ser han ut över byn, där den vilar i kvällsljuset kring den svarta myren. Hans kloka, skuggade blick faller så tryggt och visst på allt, som fanns ej något försåt att frukta i denna fagra natur.

Och dock känner han dem, skogen och myren, hela denna jord, där han vuxit upp och har sin rot. Här ha hans far och farfar gått som han i kamp på de magra åkrarna. All sin seghet och styrka har han sugit som must ur den frostlänta mark, som druckit deras hjärteblod. Men nu går han där och tänker blott med kärlek på allt, vad den är och vad den gett honom och hans släkt.

— — Västerbotten! Långt i norr ligger du, gömt bakom dina skogars allvar. Genom dina ådror rinner älvarnas kalla, stridiga blod, du sveper dig i mångmila skogars gröna mantel, och dina myrar blicka skumt och utan botten. Stolt och mörk gömmer du dig så för främlingen, som ilar förbi. Men ensam med havet öppnar du din slutna famn och breder den vid och fri kring glittrande vikar och sund, stryker undan lockarna och ler mot din ljusa skönhet i det speglande vattnet — —.

Lill-Jonas’ hembygd låg mellan skogen och kusten. Höga berg speglade ännu sina skuggor i myren. Men från hans stuga uppe i skogsbrynet såg man en bred, blå strimma av havet och en skymt av det flacka, solbelysta landet där omkring.

Så mild och leende den låg där, hans bygd, med dalar och berg i det blida, dämpade ljuset utan att[s. 9] visa något av grymhet och svek! Glömska och försoning tycktes den redo att bjuda. Och Lill-Jonas trodde på dess löften, de ofta gäckade! Och dock visste han, varifrån sveket kunde komma.

Tavle by var delad i två hälfter på båda sidor om ett smalt vatten. På de långsluttande markerna ned mot vattenbrynet lågo böndernas ägor med bondgårdarna som en klunga grå vakthundar i mitten. Det som skar byn itu var vintermyren. Därifrån kom sveket och faran. Från vintermyren kom frosten och svagåret, nöden och svälten.

Svart och glanslös låg den där som ett djupt hål i den ljusa grönskan. Vid stränderna övergick den till tuvmyr, och stora tuvor av taggstarr och strängstarr, av hjortronört och myrsäv flöto på dess yta. Mellan tuvorna sam skygg den lilla dvärgnäckrosen, medan myggblomstret bredde ut sig i stora svärmar. Myrens doft av pors och skvattram var som en söt brygd ur sjövittras bägare.

Men mot sensommaren, då järnnätterna kommo, blandade den gift i brygden — det steg i dunster och ångor ur det stora bryggkarets djup och lade sig som rostdimmor och frost över bondens åkrar. Vintermyren bragte ofärden. Ofärd var det ock, som en gång lagt odlad mark vid dess stränder.

När ryssen härjade Västerbotten på Karl den XII:s tid med mordbrand och plundring, räddade sig två bönder från en nedbränd by hit in i djupa skogen. Barnen hade de lyckats frälsa från ryssens bajonettspets, och korna läto de gå utan skällor i villande skogen. Något av lösöret hade de ock fått med. Men endast en hade lyckats frälsa sin hustru från skändande och mördande kosacker.

[s. 10]

När ryssen drog från landet och faran var över för denna gång, stannade flyktingarna kvar och slogo sig ner i den nya bygden för att bryta mark. Men då de, som det sägs, blevo fiender om den enes hustru, lade de vintermyren mellan sina röjningar.

Dessa två bönder blevo stamfäder till byns två släkter, utomåkers- och inomåkerssläktet, och fiendskapen dem emellan fortfor. Inomåkersbonden, han, den starkare, som hade behållit hustrun, tog den bästa marken och grundade storsläkten i byn. Utomåkersbonden fick vad som var kvar, och hans ättlingar ärvde fattigdomen sig emellan. Därav kom sig, att envar, som var burgen i den byn, behöll tillnamnet »inom åkern», medan den fattige uppåt stenmarkerna, till sitt enkla bondenamn lade släktnamnet »utom åkern». Det låg en hel bygdehistoria i de namnen.

Under tidens lopp hade byns befolkning vuxit till fyrtio bönder, men de två släkterna bodde ännu på var sin sida om myren. De gifte sig bland sina egna eller med utomsocknes men aldrig med varandra. Kunde de göra varandra hemlig eller öppen skada, försummade de ej tillfället, och de träffades blott vid kyrkan eller tinget. Så kom det sig, att vintermyren skilde mer än två odlingar åt, den skilde två släkter. Frost spred den ock i människosinnen.

Och sjövittra skrattade däråt bakom dimman. Ty hon visste, att den dag människorna kunde besegra frosten i sitt inre, den dagen skulle också vintermyren vara besegrad. Då skulle de två stridiga släkterna ena sig till kamp mot den vattensjuka marken, och en dag skulle myren ligga dikad och odlad med[s. 11] skördar nog för både fattig och rik. Enas måste de dock — den ena släkten ägde myrjorden, den andra pengarna, och arbetet krävde allas gemensamma kraft. Men den kraften förnötte de i stället i tvister och envig på byastämmor och vid ting, ty ingen unnade någon annan större välstånd.

Jo en, Lill-Jonas, den fattigaste av utomåkersfolket, han unnade det åt dem alla, ty han hade något, som mången stolt inomåkersbonde saknade — han hade frid med sin Gud. Ingen var så fattig som han, ingen så fri, där han bodde uppe i skogsbrynet. Men fast han ingen fiende ville äga, hade han dock en. Också han hade mången gång blivit trugad till ting och byastämmor att stå till svars för sina oförrätter, fast han visste sig för Gud och människor vilja göra var man rätt.

Den som ville honom till livs, var själve åldermannen i byn, den myndige Anders inom åkern från Ersagården på andra sidan vattnet. Vad han förbrutit mot denne, visste han ej. Det var väl det gamla släktagget, som bröt ut. Eller grämde det den stolte storbonden, att han stod där så rak och oböjd i sitt armod och sin prövning under Guds öppna himmel?

Mest grämde det kanske hustrun hans, den högmodiga Brita, att den fattige Lill-Jonas utom åkern satte upp ett så frimodigt ansikte på karlsidan vid kyrkhelgerna. Än värre blev det, när den fattiglappen trodde sig ha funnit en egen Gudstro och började samla folket kring sig i sin ensamma stuga.

I Ångermanland hade en bonde hittat en gammal Luthers postilla. Och däri tyckte sig Jonas ha funnit[s. 12] en annan lära, enklare, fastare än den prästen i hans kyrka bjöd, fädernas kärva lära. Den som en gång givit dem kraft att uthärda krig och plundring, svält och nöd och förföljelse. En lära för de fattiga utom åkern att bruka till vardags.

Från kyrkan skilde sig dessa gammalkristna ej. Vördnaden för fädernas helgedom och för prästen var lika stark. Men vägen till hans kyrka var mer än två mil lång — var söndag kom man ej dit. Dit for man till storhelg, till nattvardsgång, till bröllop och dop. Annars möttes man till »bön» eller »samling» i någon bondes kök. Där läste så Lill-Jonas utom åkern för dem ur Luthers postilla vid bönen och talade till dem vid samlingen. Enkelt och lättfattligt på deras eget språk talade han till dem, så som de fattiga fiskarna en gång talat vid Genesarets sjö. Och de svarade honom på samma sätt — de kommo med sina frågor och sin ensamma undran, sina sorger och bekymmer. Och på detta sätt kunde de samtala i timmar om andliga och världsliga ting.

Men inomåkersfolket höll sig borta. Vid storhelg foro de ock ned till kyrkbyn, annars sutto de hemma till söndagarna. Stora och föraktliga ord hade de om läsarna på den andra sidan. Och så blev då läseriet ännu en klyfta, som öppnade sig mellan de två släkterna. Störst i sitt förakt var Rik-Anders. Och han hade många vägar att komma åt läsarna.

Stark och obändig, övermodig i sin styrka, hade Anders Ersa älskat striden för dess egen skull. I alla dessa småprocesser om gröda och gärdesgårdar, om stängsel och lösa kreatur fann han ett utlopp[s. 13] för sin överflödande styrka. Och han njöt av sina skickliga finter och knep vid domarbordet och stämmorna.

Förgäves hade den stillsamme Jon Jonsa sökt väja undan i godo — enligt Skriftens bud vände han ödmjukt sin oslagna kind till — dubbelt hårt föll det nya slaget blott, och tunga blevo honom de böter han fick ut med för sina små förseelser mot byaordningen.

När ofärden kom och slog dem på båda sidor vattnet, då bad Lill-Jonas hos sin Gud ej om egen bärgning utan om ett nytt sinne för sin fiende. Ty den dag, då Anders böjde sig för en ändå starkare, den dagen skulle Tavle byamän segra i sin kamp mot frosten, det trodde han så visst.

I vintermyren låg deras ofärd — där låg ock deras framtid. Ty fäderna hade ej valt sin boplats så utan besinning som tyckas kunde. Myrjorden var god åkerjord, och i godår gåvo åkrarna i Tavle by dubbel skörd mot i närliggande byar. Men det sades, att djupt under myrens svarta vatten, där gömde sig dock den bästa åkerjorden i Västerbotten. Den skatten låg där och väntade på att hämtas upp. Men först måste de hämta upp kärlek och endräkt ur sina hjärtan.

Första svagåret gav ej enighet, ej det andra, ej det tredje. Mellan frostnätternas förbannelser, mellan såddens förtvivlade hopp och växtens ändlösa väntan, mitt i den felslagna skördens förintelse stred man som förr sina små strider, hatade och förföljde man varandra på båda sidor det svarta vattnet. Herrans vrede böjde ej den stolte storbonden. Han öppnade sin kassakista, lossade på sin[s. 14] pung, köpte säd, levde och tvistade som förut med sin fattige broder.

Men fjärde svagåret slog även honom hårt. Det fanns en botten också på hans pung. Inte såg han den än, men slantarna skramlade tommare mot varandra. Då var det, som om Rik-Anders betänkte sig. Med en gång avstod han från sina tvister och processer, han fick nog att sköta på sin gård, och även hans panna blev fårad av bekymmer.

Men när femte årets gröda stod där och svällde av frodighet och grönska, då var det, som om han levt upp igen. Och så kom Lill-Jonas åter fram inför byastämman. Myndig och bred satt Rik-Anders där på sin åldermansstol och förde med fast hand byklubban, den s. k. »plogklubben», märkt med alla byamännens namn. Strängt frågade han, om Jonas kände till den paragrafen i byaordningen: »Den som ej haver stängt sin Åkergrind den tid Naturens nödvändighet så fordrar, som vanligen plägar vara Ersmässotiden, böte 16 sk. Bco».

Jo, jo, Lill-Jonas böjde villigt sitt huvud, han kände den. Han visste ock, att Mats glömt stänga den en timme vid mjölkdags. Den timmen var nog, ty Anders hade haft sin väg förbi.

— Tilldömer således byastämman Jonas Jonsson utom åkern vid hans jakande att gälda böterna? fortfor åldermannen.

Då miste Jonas allt sitt lugn.

— Ålderman, sade han med darrande röst, tar I de så laggrant i nödtid? I vet själv att oåren tagit sist skillingen min å mer till, inget att mäta ut har ja heller, sen de tog sistkon min.

[s. 15]

— Nå, så får fäll byastämman ta den bit som behövs ut ur stugan din.

Men då tröt för en gångs skull Lill-Jonas saktmod. Vit i ansiktet och med flammande ögon trädde han storbonden alldeles in på livet och ropade:

— Vet du ock, att Gud kan stänga grinden för dig, när du snart träder inför hans portar! Länge mätte de båda männen varandra med blicken. Men inför det, som flammade i armodsmannens öga, måste storbonden sänka sin blick.

Med alldeles förändrad röst sade han så slutligen:

— I anseende till Jonas Jonssons trånga villkor vill jag för denna gång utlägga hans böter.

Alla sågo, att Anders inom åkern blivit gammal.

Och på detta var det som Jonas utom åkern mest av allt tänkte, där han stod i den vackra sommarkvällen och gjorde upp de framfarna nödåren med sin Gud. Därför stod han där så lugn och förtröstansfull, därför prisade han Gud för hans vrede. Han glömde, att all den nöd, som hopat sig över honom, fanns kvar till att kämpa sig igenom. Han glömde, att den nya skörden än ej var bärgad, han glömde tvivel och ångest, ty han trodde sig icke äga någon fiende mer.

Prövningens tid är slut, tänkte han, nu kommer nådatiden.

*

[s. 16]

Lill-Mats gick ensam i sina minnen.

Han mindes —

Det första nödåret. — Trygg och oböjd gick fadern där på sin egen mark och sådde ur »säskorgen» den våren. Inte var jordbiten stor, tjuguåtta skelskatt bara. Men den hade hittills räckt att föda honom och hustru och tre barn. Därför sådde han med tillförsikt, och Herren skulle ge växten som hittills.

Och kornet växte upp till halv manshöjd. Aldrig hade grödan stått så stolt. Glad gick han med Mats, lill-pojken, och vägde axen i handen som nu. När den skörden kom under tak, då skulle stugan målas och den nya kon köpas. De sista åren hade det gått framåt för dem.

Augusti kom lika smekande och ljuv som nu. Till den första glasklara järnnatten. Då frös grödan i hela byn. Isande och obarmhärtig gick frosten över hela Västerbottens kustbygd och nöp varje ax i kornåkrarna svarta.

Men Jonas hade stått rycken för mer än ett nödår förut. När han på morgonen kom ut på farstubron och fick se den vita blinda hinnan över vreten och visste vad den betydde, drog han bara till remmen ett hål och lät tanken på den nya kon fara. Han såg på sin fattiga stuga. Grå och arm hade han ärvt den, den var ett med den frusna marken, som snart skulle ligga där lika grå och svartnad, när frosten bränt kornet nog länge, och den fick väl stå så än ett tag. Kräsenhet hade heller aldrig bott där inne. Också under godår fick man blanda brödet med lättkorn, och under svagåren fick man den sträva furun gratis i skogen.

[s. 17]

Så gick det året, om det än blev långt och det blev knappt med sovlet. Men när frosten också nästa år tog skörden, då kom nöden in i Lill-Jonas stuga. Inte den vanliga, den dagliga, med halvsvält och dålig kost, som ändå håller livhanken bra nog ihop. Utan den verkliga hålögda nöden, som står vintern lång och stirrar genom skumma fönster in i fattigmansstugan i obygden under svagårets ändlösa dagar och nätter. Och den enda kon stod i sin. Det var som om en orm sugit hennes juver.

Den hösten fingo barnen brått att samla islandslav till nödbröd. Storkorgen togo de var dag full med sig hem. Kväll efter kväll sutto de vid spiselskenet och rensade laven från kvistar och barr. Sedan tog mor och kokade den i lut och pressade den därpå, innan den maldes till att blandas i mjölet. Barkkäcklet var också flitigt i bruk till att skava barken av träden med.

Mats, som var äldst och kvickast, fick ock lära av far att snara ekorrar. Och snart blev han så flink, att han kunde fånga tjugu och mer till, om det så bar sig. De fetaste ekorrarna kokade mor soppa på, de andra lade hon i ugnen till att torka. Det skulle bli till bröd om vintern. Skinnen sålde far på marknaden för sex skilling stycket. Så hade man skapligt nog till maten, om än barnen till att börja med mången gång måste ut på farstubron för att få upp den konstiga födan. Men vanan gör allt, och en hungrig mage fördrar mycket.

Men vad som vållade far det största bekymret, det var kornet till »indelningen». Den var det, som tog kneken på mången liten Västerbottensbonde i de[s. 18] dagarna. Var bonde hade ju sin egen tjänsteman att underhålla. Det skulle ske genom »indelningsskatten», och den skulle utgå i korn i kustlandet, i fjället i fågel och fisk. Men tjänstemannen nöjdes ej med lättkorn, han skulle ha fullgott korn.

Första året tog Lill-Jonas upp sparpenningen till kon ur kistan och gick med de andra bönderna till godårsbyarna i Skellefteåtrakten för att köpa skattekornet. Skellefteådalen var den enda trakt i Västerbotten, som blev skonad det året. Men byamännen låste sina lador och hus, och först när en gård blev stucken i brand, ingen vet av vem, kom det korn fram till skatten och utsädet nästa vår.

Andra året fanns det inga pengar mer att ta och inga godårsbyar i Västerbotten. Då gick far ut på åkern att titta på sitt frusna korn. Två veckor före jul var det. Gulgråa, isiga och förruttnade stodo skylarna, när han gick där och kände på dem — de voro stenhårt fastfrusna vid marken. Det gick ej att få loss dem bara med hässjekroken.

— Hit med sågen, Mats! ropade far. Och så hjälptes de åt att såga loss skylarna.

I bastun hade mor fått upp eld. Den brukades till mycket den, gambastun. Där torkade man bland annat säden före förmalningen i godår. Men nu var det bäst att bära skylarna in i bastun för att nödtorftigt tina upp dem. Nå Gud vare lov, litet mjöl skulle det väl bli till att blanda upp agnmjölspalten med!

Men till indelningen fick det bli andra utvägar. I staden satt Stor-Grubben, den rike patronen, och hade stora lador fulla med stockholmskorn. Under godår nöjdes ingen tjänsteman med det till skatt,[s. 19] men under svagår fick man ta vad man fick och tacka till!

Och nu hade Stor-Grubben likt en annan Josef samlat för de sju magra åren i sina lador, och nu bjöd han en öppen brodersfamn och en obegränsad kredit åt alla Västerbottens bönder. Det fanns inget annat val. Kunde man ej betala indelningen på dagen, kom länsman och mätte ut korna, och var gälden för stor, fick hemmanet gå på auktion. Med tungt hjärta spände Lill-Jonas därför märren för kärran, lyfte upp Mats, stack tömmen i hans hand och sade:

— Kör nu till stan, pojk, å hämt korne, men minns, att du val ha fast mål på tunna!

Och Mats sträckte sig i sälskinnsstövlarna, tog hårdare tag kring tömmen med lovantarna och körde så den fyramila vägen till staden. Han var en van körare för sina tolv år.

*

I ett hörn av boden stod det en ung bondpojke och höll sig likblek för magen. Med lappkniven hade han i hemlighet täljt sig en bit av en av de rökta[s. 20] renbogarna i taket och tuggat på den. Och nu var han sjuk, dödssjuk, av den ovana födan. Någon skrek på kolera — det var man alltid färdig att ta till i nödtider uppe i Norrland. Men de andra tego stilla. De visste bättre, ty svälten var det, ingenting annat.

Då kom Stor-Grubben själv ut i boden. Stor och bred var han i skinnfodrad vadmalsrock, och öronlapparna på finnmössan slängde honom kring öronen. Ansiktet var gulblekt med stora kindknotor och prickat av koppärr. Finnblodet förnekade sig ej. Själv kallade han sig värmlänning, fast han tagit traktens mål som sitt och lärt sig det till mästerskap. Han var väl också kommen från Värmlands finnskogar.

När han fick syn på Lill-Mats utom åkern, kom det en glimt av tillfredsställelse i de små sneda ögonen. Lill-Jonas utom åkern hade ännu ej börjat tära på hans kredit. Han hade hittills stått sig tapprare än mången storbonde. Men nu var visst stunden kommen också för honom.

— Hör hit Yttergren, Lill-Mats utom åkern är här efter kornet! skrek han, när han fått höra pojkens ärende. Mät honom måttet fullt ut! Goddag, hit med handflatan, jaså du är en sån storkarl nu, så du gör affärer för far!

Lill-Mats kände sig verkligen som en riktig karl, där han betänksamt stod och gungade i fars sälskinnsstövlar, där sälskomönstret tecknade sig fint på ölan.

— Ja skull häls från farn, sade han sävligt. I ger ju korne för arton riksdaler tunnan, handlingsman, fortsatte han att ackordera.

[s. 21]

Den store patronen slog sig på knäna och höll rakt på att förgås av skratt.

— Nog vart ’e läng, innan pappa fick fracken, pep han, när han fick ljud. Har man hört en så fly förbannat gemen västerbottning! Här står den lille snorgärsen med kornvattnet skvalpande i magen och tror, att man rent skall få kornet till skänks i nödtider! Nej, pärkälä ock, du byting, tjugu riksdaler tunnan och inte en skilling mindre, det är rena rama barmhärtigheten!

Tjugu riksdaler tunnan för kornet i en tid, då ett helt hemman slumpades bort för några hundra, det var en dryg börda att ta på en redan krökt rygg. Lill-Mats bleknade, men indelningshavaren skulle ju ha sitt, det visste han ju. Det var bara att tiga och ta kornet.

Då blev Stor-Grubben översvallande vänlig. Han visste rakt inte hur väl han ville pojken och stack en bit kandisocker i munnen på honom.

— Har du inget bud från mor din med? frågade han. Skall hon inte ha sig mjöl eller gryn eller något annat för magen? Eller kanske ni går och plockar färdiga korngryn var dag hemma på far dins åkrar?

Åt denna storartade kvickhet höllo den magre Yttergren och patronen själv på att storkna. Men Lill-Mats blev ändå blekare om kinden. Då lugnade sig patronen.

— Nånå, sade han, tag inte illa upp. Men alltid har väl mor din bruk för en svarthilka till söndagsböna? Tror du int hon skull bli fejen ått en rågmjölssäck? Me betalninga kommer vi nog överens.

[s. 22]

Mats i fars stora stövlar och med fars tunga ansvar blev än blekare, där han stod. Mat — så det sved i bukskinnet, och kandisockret var som en ljuv frestelse i hans mun. Men han hade ju inget bud, och han visste nog, att trots alla vackra ord kom alltihopa till sist i boken — Stor-Grubbens stora skuldbok, där far inte stått förrän nu. Han mindes, hur mor tiggt om ett skålpund rent mjöl till välling åt de minsta bara, och fars lugna, tillkämpade svar:

— Be mej int, Kristina! Ta vi på börj nu i svagåre, tar ’an hemmane å oss snart. Jag känner karln, ja. Hä gäll int gö kråka nerom knäna!

Och Mats lyckades till slut pressa fram:

— Mat har vi sjölv å får till ull ock.

Stor-Grubben knep med ögonen. Så såg han på pojkens bleka ansikte. Han skakade ju i stövlarna, där han stod.

— Blå om näsan är du som en blåmes, pojk. En sup skall du väl åtminstone ha, som går ner i tomtarmarna dina!

Nog var Lill-Mats karl den dagen, men supen ville han inte ha. Fast mången tioåring tog både en och fler utan att blinka då, när man fick brännvinet för sex styver kannan och spädbarnen fingo tussen indränkt med brännvin för att vara snälla.

En gång blott hade hän smakat starkt. Det var när mor tvättat fönstren till jul, när han var tre år. Då slickade han på karmen — dit hade litet av brännvinet runnit, och full blev han, dödfull, så liten han var. När far den gången kom hem, fick han stryk av sopen, och sen dess satt skräcken för brännvinet i. Sedan far blivit läsare, kom det aldrig mera brännvin i huset.

[s. 23]

— Nej tack, handlingsman, svarade han därför, dem rättsinniga gagnar int brännvine.

Men handelsmannen bara skrattade åt det lillkloka svaret, och längst bort i boden skrek Ol Pers-Olsa från Backen:

— Trug int, du, Lill-Mats! Å Grubbens brännvin val en mera magastinn än plägat!

Mats frös och tyckte, att den fattiga själen satt fastfrusen i ryggbastet på honom. Innan han visste ordet av, stod han på kontoret, och Stor-Grubben hällde i honom supen och en till. Det rann som en ström av eld genom honom, ryggen blev rak och stark igen, medan huvudet blev tomt på alla svåra gamfolkstankar. Rummet gick runt, runt i allt tätare virvlar. Det enda fasta var Stor-Grubbens ansikte, som svävade mitt i molnen och log. Det var som Gud Fader själv, tyckte Mats, ty i himmelen var han för visst, där ingen frost och nöd var.

De ledde ut honom i butiken, de plockade och ordnade med någonting och sprungo bakom disken, de skreko och frågade honom visst. Men han kunde bara le tillbaka mot dem och nicka till svar, han, Lill-Mats i fars stövlar.

— Gå nu till köket och få dig ett riktigt rävamål, sade Stor-Grubben till sist och sköt honom utom dörren. Den friska luften kom honom att nyktra till litet, och han fumlade sig upp till handelsmans kök.

Där stod stora kopparämbaret med fattigsoppa i spisen, som det gjorde nu dag och natt i dessa nödtider. De stora vedkabbarna flammade högt i skyn i den öppna spisen och kommo alla de väldiga kopparkittlarna runt väggarna att glimma som bukiga sköldar av guld. Stora fällbordet stod alltid dukat,[s. 24] och aldrig behövde de truga någon dit. Var och en, som hade handlat sovel eller spannmål i patronens bod, hade här fri taffel. Och där trängdes de nu, de grå och svultna hoparna från alla nödårsbyarna runt staden för att finna hjälp och lindring hos sin ende vän och välgörare. Och mamsell Holmström sprang rund och lättrörd med soppskålen och hällde upp i faten och göt en medlidsam tår i eländets bägare i förbifarten.

Men längst nere vid dörren satt en förgråten flicka i svart schalett. När hon kom in, hade mamsell Holmström bjudit och bett henne som de andra:

— Var nu så god, Rebecka från Kusmark, och ta för sig av vällingen!

Men Rebecka tackade och neg och skulle då visst inte något ha.

— Åjo, en eller ett par skedar kan väl alltid slinka ner, menade den vänliga mamsell Holmström.

Nej då, visst inte så mycket som en droppe skulle den Rebeckan ha. Och så fick hon då sitta där vid dörren i fred för mamsell Holmström, som hade annat att bestyra. En timme satt hon där, hon satt där två. Någon gång tittade mamsellen dit och undrade, varför flickan satt där och hängde ännu. Men hon ville väl vila sig och njuta av den sköna värmen från de stora sprakande kabbarna i spisen, och det var henne då väl unt.

Men som vår Rebecka satt där och hängde, blev hennes min allt sorgsnare och vemodsfullare och hennes tankar allt mera dystra och undrande. Saken var den, att hennes moder före stadsfärden enligt gammalt skick och bruk uppmanat henne att för all del ingenting låta sig smaka, vad det vara månde,[s. 25] förrän man trugat henne till det tre gånger. Och här hade hon nu kommit till ett så illa uppfostrat hus, att det trugades bara två gånger. Och därför fick hon sitta där och svälta.

Men till slut, när hon såg den ena ångande soppkitteln efter den andra gå sin näsa förbi, kunde hon ej tiga stilla längre. Också i Kusmark måste man blanda sitt bröd med mossa och agnar, och det sved så tomt och kallt i magen. Med ynklig och förgråten röst fick hon så äntligen fram:

— Trug mä en gång dill!

Vad? Vad? Mamsell Holmström såg sig häpen omkring. Hon hade för länge sedan glömt Kusmarksflickan för alla andra glupulvar. Lika ynkligt och förgråtet kom det igen:

— Trug mä en gång dill!

Då förstod mamsell Holmström. Hon hade mycket väl reda på traktens sed och bruk i det fallet. Men än så länge hade hon inte behövt truga och krusa fram någon till det bordet! Smått rörd fick hon så äntligen med mycken kruserlighet Rebecka till bordet. Och se, när hon väl var där, lät hon sig inte bara en utan tre tallrikar väl smaka!

Nej, annars behövde ingen trugas till det bordet! Likt uthungrade hundar trängdes de ikring det och vaktade på var tugga, som gick dem förbi, tills det äntligen blev deras egen tur.

Till slut kom då också turen till Mats. Som i en annan värld, sjönk han ned vid bordet och började sluka i sig den söta, varma soppan. Han glömde minsann all belevenhet och trugan, han, fast mor nog lärt honom ock, hur det rätteligen skulle vara.[s. 26] Till slut satte han spilkummen för munnen och drack, drack!

Men i förmaket därinne satt fru Grubb i frasande sidenmantilj och kammade sina barn över silverbricka för lössen. Nödåren drogo en oräknelig massa ohyra med sig. Gud vet, var det kom allt ifrån. Det var hennes eviga fasa. Man kunde knappt bli den kvitt med finkammen, fast hon kammade småflickorna, tills det blödde i hårbottnen på dem. Och så smorde hon konjak i den såriga svålen på flickstackarna, tills de gräto sig fria.

Då kom Gam-Fina från Böle och rådde henne att skaffa luslummer och koka det tillsammans med snus och så tvätta barnens hår med lösningen. Och så gjorde man då ett försök med det. Men utanför fönstret sprungo trasungarna från Bastugatan och sjöngo:

Men Lill-Mats hörde ingenting av skriket, han var långt, långt borta i sin himmel, där han satt och slickade skeden efter mera soppa. Och mamsell Holmström grät en brådskande tår över honom i förbifarten, och så for hon till farstuskåpet efter en brödkavel. Av den skar hon en skiva åt honom bara, för han var den minste av alla, och sådant bröd hade aldrig Lill-Mats smakat. Det var vitt och av rena vetet. Han sög på det så länge han kunde. Så steg han upp, bockade vackert, tackade och gick.

*

Där ute stod redan hästen förspänd, och allt var klart. Lill-Mats tittade efter kornsäcken. Den låg[s. 27] bunden där bak. Så kröp han sömnig ner i höet i bottnen av risslan, drog över sig fällen, smackade åt hästen och somnade. När han vaknade, var det redan svarta natten, och han stod vid farstubron hemma. Hästen hade trygg gått den vanda vägen hem utan töm och tygel. Far hade hört stortjukan och kom yrvaken ut på bron med vadmalströjan oknäppt.

— Hömma! skrek han åt hästen för att få den att stryka tillbaka — den ville gå raka vägen till stallet.

Hans första tanke gällde kornsäcken. Varsamt lossade han de frusna repen, fick upp säcken och lät kornet smeksamt glida mellan fingrarna. En lättnadens suck stal sig ur hans pressade bröst — här hade han fullgod skatt. Men så kom han att se på pojken, där han yrvaken satt nedkrupen i hundskinnspälsen.

— Va går’e åt dej, pojk, skrek han, sitt int där å sov utan in i stugen me dej, så tar ja märra!

Men Lill-Mats bara satt kvar och blinkade slött med ögonen. Då lutade sig fadern ned över honom och fick känna spritlukten.

— Va jäsiken nu då, glömde han sig och svor, ä du söpen, pojk?

Och utan betänkande ryckte han upp sonen ur släden, fick av honom pälsen och började slå honom med piskan, allt vad han rådde med. Och det var inte litet, ty ännu hade inte svälten försvagat hans arm.

Mor fick höra oväsendet och kom ut på bron i särken.

[s. 28]

— Jestatligen, far, ä du rent göjvut, ska du slå pojkstackarn fördärvat? ropade hon utom sig.

Jonas såg upp, hans ansikte var högtidligt som på bönen.

— Låt icke av att tukta pilten, ty om du slår honom med ris, så betorv man icke dräpa honom, svarade han lugnt.

Då fick Mats äntligen mål i mun och började försvara sig. När han berättat om suparna på Stor-Grubbens kontor, bet Jonas ihop tänderna men sade bara:

— Vin gör lösaktigt folk, och starka drycker göra buller. Jag vill int ha son min bland tocke folk, när han blir karl, utan bland dem stilla å rättsinniga.

Så slapp då Mats äntligen in i köket, och mor fick kläderna av honom och fick ner honom i dragsoffan. Där under fällen lågo redan två av småsyskonen och snusade. Hur länge han sovit visste han ej, då han åter hårdhänt väcktes. Det var fadern, som handvasst skakade honom i axeln. Nu var han åter blek och vred i ögonen.

— Ä du rent från vette, pojk, skrek han, tänk du kast bort gårn för oss innan vårn?

Mats begrep inte ett ord, han bara stirrade. Då slängde fadern ett stort paket i sängen. Det var en påse, och den var full av det finaste rågmjöl — hela tre skålpund! Och när Mats såg mot bordet, var det också fullt av påsar och strutar. Mitt på bordet stod en sirapskruka, och över alltsammans stod mor och skrattade och grät på en gång.

— Är’e du, som köpt allt de här, du din storkarl?[s. 29] skrek fadern på nytt. Och pengarna, var hadde du dem, i byxbaken kanske?

Då for det äntligen en tanke genom Lill-Mats tomma huvud: Stor-Grubben var det ju. Han som hjälpte Västerbottens bönder i nödtid och gav den fattige soppa i sitt blänkande kök. Han som var stor och mäktig som Vår Herre själv! Han var det, som ömkat sig över deras hunger och brist och nu gett dem allt detta i julgåva. Och så blygsam av sig var han, att han smusslade undan det i all tysthet under fällen, så att Lill-Mats skulle slippa att tacka, där han satt i hans kök och blev varm och mätt. Han fick tårarna i ögonen av allt detta stora och goda, när han ivrigt ropade:

— Patron Grubb, de ä fäll han, som har gett oss alltihop, far?

Över Lill-Jonas orakade mun flög det där draget, som oåren ristat dit, svältdraget, det pinade, insjunkna fattigmansdraget. Men han skrattade bittert, när han sade:

— Gett? Stor-Grubben, tror du, att han ger bort någe för inte? Va han ger me ena hanna, tar han igen me den annra. Nej, var du mans lugn, gosse, allt de här står till fullo i boka hanses till dubbla prise å mer till, de går nog till halva indelninga.

Men när han såg pojkens förtvivlan, tillade han:

— Nå, ingen skada skedd. Du gett sjölv köra ne tillbaks till han i morron, de blir straffe ditt.

Då brast plötsligt mor i gråt. Hon satt där än vid bordet, men nu hade hon den minste vid bröstet. Han drog och han slet, det lilla livet, men många droppar fick han ej. Han var redan svälld och[s. 30] vanställd av hungern. Och där på bordet låg det mjöl till välling, och nu skulle det bort igen.

Småsyskonen under fällen hos Mats hade också vaknat. De hade fått syn på rågmjölspåsen och fått ner händerna i den. Och nu sutto de där och slickade på fingrarna med runda förvånade ögon och doppade i mjölet och slickade igen. Nu voro de i sin himmel, det såg Mats. När far såg på de hungriga barnen, var det som om hans hårdhet och styrka brustit. Länge kämpade han tyst med sig själv, men så kom han åter att se på lill-minsten och veknade.

— Nå, i Guds namn, sade han med en trött suck. Gälden ä redan kommen i huse — några riksdaler mer eller minner gör fäll int till heller från. Kanske var’e tänkt, att du skull fräls minstpojkens liv med din genstörtighet.

Och så blev det inte mer tal om att skicka tillbaka maten. Mor måste till mitt i natten med att få eld i spisen och koka vattgröt åt barnen. Med lysande ögon sutto de så i sängen och åto rågmjölsgröt, tills de storknade och grytan var så renslickad, som när den kom ny från kopparslagaren.

Det blev storkalas i flera dagar. Man ville, man kunde ej spara gudsgåvorna ända till julen! Den bättre födan gav nytt liv i kroppen, gav mod och hopp. Mor fick mjölk i bröstet, och lill-minsten återvände till det hårda livet igen.

Men efter helgen fällde far huvudet och började åter räkna. Så tog han fram snickarverktygen och satte sig och Mats till att göra lokar. Lill-Jonas var byns skickligaste lokmakare. Under hans hästlokar for man till kyrkan som till fest, och ungersvennen[s. 31] selade stolt sin häst med en båge från hans kniv, när han for att hämta sin blivande brud.

Träget arbete och tålamod fordrade den konsten. Av många olika slag voro seldonen. Rankbågar och selkrokar, lokar och bogskutt växte fram under hans flitiga hand, alla av säregen form och sirning. Mats fick hjälpa vid grovgörat, medan fadern skötte avformningen och putsningen. Med lättaste hand skar han det underbaraste genombrutna spetsverk av trä och sirade det med brokiga blommor och blad. Två fabeldjur skar han med vingad ormkropp och med hästhuvuden, som ringlade bort från varandra. I mitten sutto två fåglar med huvudena mot varandra. Eller det kanske var en rad djurhuvuden, som beto om en sträng med sina käftar. Mönstren hade han stundom fått från andra orter, men oftast voro de en frukt av hans egen fantasi. Så målade han dem med svart på röd botten eller med röda bladrankor på blågrå botten.

Kväll efter kväll sutto så far och son och täljde sina lokar vid brasans svaga sken, medan mor vaggade den skrikande lille. Maten började åter tryta för honom, annan föda tålde han ej, och fram på våren slocknade det lilla livet. Då lade far undan sina lokar och snickrade en liten kista och for så en söndag med den till kyrkan.

Och livet i stugan tog åter vid som förr med slit och svält och väntan, den ändlösa väntan på bättre tider.

*

Äntligen kom då våren, den efterlängtade våren, och då hade Lill-Jonas pengar nog till utsädet. Men[s. 32] till någon avbetalning på gälden hos Stor-Grubben räckte det inte till, tvärtom hade skulden ökats ej så litet vid den lilles död. Men Stor-Grubben var inte den, som krävde ut småskulder. Stor och bullrande kom han mot Lill-Jonas, när han var inne efter utsädet, och skrattade åt hans stammande ursäkter.

— Jäsiken ock! skrek han, int är’e fäll så laggrant me en hedersman som Lill-Jonas utom åkern! Å en sån struntsumma till!

Någon sup ville inte Jonas vara med på, men en rulle tobak till att tugga ned furubrödet med det sade han inte nej till. Och så for han hem till mor så lätt om hjärtat som inte på länge med utsädeskornet i tomsäcken. Och därhän hade Stor-Grubben dock bragt det med honom i hans glädje, att svarthilkan till mor och litet annat smått och gott hade han med sig under fällen, och det stod förstås också på Grubbens kreditsida. Den gången var det mor, som blev betänksam, men då kunde far svara med ännu ett kärnfast bibelord:

»Den rike råder över den fattige, men den som borgar är hans träl som lånar.»

Det sade han mest för att tysta sina egna betänkligheter, och hur han utlade den texten, så fick han det till slut därhän, att det egentligen var Stor-Grubben, som berodde av honom och inte tvärtom. Men när mor i alla fall skakade på huvudet, tillade han:

— Häng nu int huvvune, Kristina, du vet fäll, att Lapp-Ante i Sörmjöle har sett i skrifta, att vi ska ha godår i år.

Sädesärlan hade kommit flygande till dem högt[s. 33] över marken det året, och det var ett osvikligt tecken på gott år. Och så sådde Lill-Jonas utom åkern sitt köpta utsäde med frimodighet och i Herrans förtröstan, och över det sådda kornet fällde han de ödmjuka orden:

— Så är nu han intet, som plantar; icke heller han, som vattnar, utan Gud, som växten giver.

Lapp-Ante hade spått till hälften sant. Den hösten blev halva Västerbotten skonat och däribland Tavle by. Men i Jonas stuga var redan hoppet dött och fruset som aldrig förr. En värre frost än någonsin hade gått över vretarna det året. Utsädet han sått med så varma böner hade varit till mer än tre fjärdedelar blandat med »slydja», d. v. s. fruset korn. Alla som köpt hos Stor-Grubben hade drabbats av detsamma. Det var inalles sexton bönder, och de fingo så ett nytt svagår, medan de övriga i byn, däribland Rik-Anders inom åkern, hade godår.

Gyllene och rikt, tätt och fullmoget vajade kornet på Anders stora åkrar. En sådan skörd hade ingen sett i mannaminne. Men på de av Herren drabbades magra vretar stucko axen upp här och där, tunna och glesa som håren på en skallot hjässa. Det var som om en hemlig fiende gått och strött gravgårdsmull på åkrarna till att förbanna grödan.

Detta var fjärde nödåret, och det bragte Jonas och många fler småbönder alldeles på kneken och i Stor-Grubbens klor. Visserligen talade någon om att stämma den, som sålt det blandade kornet. Alla voro också med på att ringa in vargen, men vem skulle märka honom i örat?

[s. 34]

Och Stor-Grubben var så full av varma och deltagande ord. Han tog Gud och många andra makter till vittne på att han ej vetat om den olycksaliga blandningen. Men vad visste han om de människors heder, som han själv köpt av? Och så sade han sig misstänka en änka från Grubbe, som lämnat utsädeskorn som betalning för gäld.

Änkan blev verkligen också stämd för tinget men frigavs på vittnesmål av sina drängar. Stor-Grubben däremot kom aldrig inför domstol. Det fanns sexton bönder, som kunnat vittna mot honom, men de berodde alla av honom. Nu mer än någonsin. Det gällde livet denna gång. Det blev nog han, som nu fick föda och kläda dem över vintern helt och hållet. Så blev det ock. Hur torftigt man än tog det både i och på sin fattiga kropp, så ökades gälden. Snart slutade Lill-Jonas att räkna.

— Hort de var! sade han bara, när mor talade om sparsamhet.

Ingen är så slösaktig som den skuldsatte. Mången småbonde levde den vintern i sus och dus efter sina förhållanden. Det var fylla och sovel på sovel var dag. Men i Lill-Jonas sinne satt trots de likgiltiga orden den fäderneärvda och sävliga försiktigheten dock kvar. Med tusen rottrådar satt den där. Utan att han ville eller tänkte det, sökte han att dra in på allt intill svältgränsen.

Men vad hjälpte det, då Stor-Grubben satt där inne mätt och varm och lade tredubbla priser på allting! Det måste lika många godår till som det varit svagår, om han någonsin skulle kunna resa sig ur det slaveriet. Men Lill-Jonas var en rättsinnig, han slog med våld förtvivlan ur sinnet och[s. 35] gick var dag med lyft huvud och väntade på ett Herrans under. Stilla läste han var kväll för mor ur psalmboken:

Och han tillade:

— Än ä int hoppet ute, du mor, än finns de många munsbitar att ta, innan Stor-Grubben tar gårn min.

De orden hörde Mats, där han satt på köksbänken, och de gjorde honom så förunderligt glad i sinnet. Ty hans tro på Stor-Grubben som en himmelskt oegennyttig hjälpare hade längesedan gått sin kos. Nej, far han visste, han, var hjälpen allena var att finna. Och han böjde sitt huvud till andakt, när fadern läste vidare:

Vid de orden tystnade också mors gråt, och hon slöt ögonen till bön. Så reste hon sig med ljust ansikte och fick de hungriga barnen till ro. Och snart sovo alla i den fattiga stugan ifrån dagens svält och ångest under Guds djupa frid.

[s. 36]

*

Den friden vek aldrig mer ur Lill-Jonas sinne trots allt växande yttre betryck. Den övergav honom ej heller nu, där han för femte gången gick på åkern och bidade skörden.

Våren blev sen det året. Ännu i början av maj låg snön som en hård skorpa över markerna, och tjälen var meterdjup. Det blev till en pinande väntan och ångest för de svältande bönderna. I boden låg det dyrbara utsädeskornet, som de köpt med sitt hjärteblod, men det kom visst aldrig i jorden.

Dag efter dag kröp fram, svidande kall och ljus, med skare och frost som på marsvintern. Det hårda ljuset skar som knivseggar i ögon, svaga och trötta av svält och brist, och i hjärtan, som mist allt hopp. Själva himlen var liksom en isskorpa, som solen ej förmådde genomtränga. Död och kall var jorden, liksom skild från andra mera levande världar därutanför. Det var som om Gud vänt sin sista blick från de hjälplösa människorna.

Inför denna dödskyla, denna isande stillhet i naturen svek mången seg bondes sista andliga kraft. Och dock voro de av ett släkte, som fått lära sig att vänta genom seklers ensamma och av ingen skådade strid med denna natur.

Av den kärva västerbottniska bondestammen voro de, som alltid måst lita till sig själva i sina svårigheter. De hade i sanning fått lära sig tålamodets långa, svårlärda läxa. Därför hade de tegat tills nu. Men nu började mången knota.

Men Lill-Jonas utom åkern hade ännu en kraft inom sig, en kraft, som icke var hans egen. När de andra frågade honom, hur han kunde vara så[s. 37] glad och hoppfull i deras övermänskliga prövning, svarade han med ljus i ögat:

— Där man lider i Herrans fruktan, där är rikedom, ära och liv.

Och det såg ut, som om hans varma tro förmått smälta själva den isskorpa, som omgav jorden. Med ens kom våren. Snön var borta på en vecka, tjälen var ur jorden veckan därpå. Och innan Urbanusdagen var säden i jorden, så som det skulle vara. Och Jonas gick till sin fattiga torva med tack och lov.

»Sjunger Herranom, lover Herranom, som hjälper den fattiges liv utur de ondas händer», jublade det inom honom. Och när han kom hem efter sådden och satte sig till bords till den torftiga måltiden, sade han till sin hustru:

— Herrens mildhet är det, att det ännu icke är ute med oss.

Och med samma ljus i blicken sågo de på varandra såsom i sin första ungdom. De tunga år, som gått, hade smitt dem samman med starkare ord än prästens. Så starkt, så visst som nu hade Lill-Jonas aldrig känt, att nu var prövningens tid förbi. Nu skulle oturen vända sig och de goda åren komma. Herren prövade dock icke över förmågan den, som tåligt böjde sig under hans ok.

Mannens glada hoppfullhet och starka tro smälte äntligen även hustruns sista tvivel. För första gången, sedan nöden steg över tröskeln, kunde hon tro som han, fritt och utan ångest och fruktan. All oro, all omsorg för morgondagen lade hon i starkare händer. Hennes egna slitna arbetshänder orkade ej mer. Väkterskan, modern, glömde sin aldrig[s. 38] sovande misstro, sin eviga ängslan och oro för släktens bestånd.

Och det var som om naturen velat svara på all denna varma tillit. När våren och sommaren äntligen kommit, växte grödan som aldrig förr. Natt och dag stod det vita sommarljuset över bygden och drev jorden till fruktsamhet. Björkarna kläddes som i ett trollslag i sin skira dräkt, viol och konvalj sprucko upp ur jorden, och brodden på åkrarna stod tumshög på en vecka. Juli kom, het och utan nätter, allt växte som i rus och yrsel utan mått och vila.

Aldrig hade en sådan skörd stått färdig för lien på Jonas åker. Ja, i sanning, Herren kunde slå till blods, men han läkte och helade ock med margfaldelig hugnad!

Och Jonas kände, att i denna tuktan växte man stark som aldrig förr. Han var en härdad man, som alltid känt sin styrka. Men nu var ungdomens övermod brutet, kvar fanns blott den ödmjuka kraft, som förmått böja sig och bida Herrens egen tid. Sakta höjde han sin blick mot himmelen och viskade:

»Jag förbidde Herran, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop.»

*

Och nu var skördedagen nära. På den tänkte Jonas, där han stod så trygg och viss i sensommarkvällen. Han tänkte också på den skörd av det goda, som Gud bärgat i hans fiendes hjärta.

Men bakom honom stod sonen med sänkt huvud, ännu försjunken i de tunga minnena, i tunga, dystra[s. 39] gamfolkstankar! Far hade visst glömt en sak, efter han var så glad. I dag var det Johannes Döparens Halshugg’, den dag, då frosten lömskast stod på lur. Så stodo de var och en i sina tankar, medan de betänksamt läto de fullmatade axen glida mellan sina händer.

Då skallade en långdragen, dov ton genom skogsgläntan. Tu tu, tu tu, ekade det in emot Myrberget, där vittra satt under hällarna och tanklöst kastade tonen halv tillbaka. Tu tu, härmade hon. Det var moran, som bådade till kvällsvarden i bockhornet.

Mats var den som först vaknade. Han var ju äldre än far sin, liksom alla barn av hårda tider. Han hade så liten tid för drömmar och andakt. Hur månde väl maten bliva i dag, undrade han med en liten suck, som han strax kvävde.

— Kom nu, far, sade han, mor väntar.

Och på hemvägen var det han, som gick före med långa, betänksamma gammalmanssteg. Jonas följde honom, hans hjärta var ännu fullt av tack och lov. Så gingo de hem till den torftiga kvällsvarden. Stigen gick efter skogskanten. Det doftade av ljung och linnea, kyskt och berusande som hela denna natur. I dikesrenarna glödde åkerbären med sin ljuva arom, och på blåbärsrisets buskar hängde det fullt som av små svarta druvor. Snart skulle lingonen mogna. Så skänkte Gud dem något att mildra sitt sträva bröd med.

Där på kullen låg nu hans stuga, grå och liten. De grovhuggna väggstockarna lyste silvergrå i månskenet. Ty nu hade månen gått upp över skogskanten. Den var sällsamt kall och blek, den augustimånen. Dess ljus bröt sig skarpt mot den sista kvardröjande[s. 40] strimman av kvällssolen. Högt över myrens vatten böjde sig den röda himlaranden som en strålande löftets båge. Luften var kavstilla, ej ett blad rörde sig. Det var något hotande i denna stillhet och kylighet mitt i solnedgångsbranden. Men Lill-Jonas märkte det ej. På trappbron stod mor. Hennes ansikte såg nästan ungt och hoppfullt ut i det bjärta kvällsljuset.

— Nå? sade hon blott.

— Håller skörden, va den lovar, har vi nog för vintern å till halva skulden me, sade Jonas och tog henne stilla kring axlarna, när de gingo in i stugan.

Inuti stugan fanns ej spår av brädfodring eller tapeter. Det starkt sluttande golvet bestod av väldiga timmerstockar, kluvna för hand, nära två fot breda i tjockändan. Och golvet vilade direkt på »mullbänken», i vilken råttorna grävt sina gångar genom åren, så att vindarna fritt kunde spela in under tiljorna. I ena hörnet fanns en fallfärdig spis med bakugn, inmurad av skifferhällar och med väldig muröppning. En väggfastsäng med sänghjälp till stod i det andra, en dragsoffa vid fönstret. Ett grovhyvlat bord och några stadiga, omålade stolar fyllde ut resten av utrymmet. Fin att se på var den varken utan eller innan, lillstugan uppe i skogsbacken, men den stod i alla väder.

Därinne stod redan maten framdukad på det grova bordet, och de yngsta barnen hängde över det och slukade allt ätbart med ögonen. Var Mats märkt av nödårens brist, så tycktes dessa små vara brutna. Så tärda, så svällda, så förvildade i ögat. Och dock, skulle godåret äntligen komma, skulle de snabbt repa sig igen och bli som alla andra barn,[s. 41] endast starkare och mera prövade. Men ännu en vinters svält skulle kanske göra dem märkta för livet. Det var detta modern ej längre orkade tänka på, och därför lämnade hon allt i Guds hand. Det visste också fadern, och därför var hans sista hopp så starkt och visst.

Med samma tacksamhet som under de goda dagarna satte de sig till bords, sedan Mats fått läsa:

Och så kastade barnen sig svultna över den sträva agnmjölspalten, som rispade dem i halsen, och sköljde ner det med litet av den tunna kornvällingen från i går. Tunnare och tunnare hade den blivit frampå sommaren. Ty nu när man hade bättre hopp, drog man allt mera in på svångremmen. Nu var den nästan bara som vatten, men alltid dög den till att skölja ner det beska furubrödet med, som alltid ville åka ner på tvären.

Efter maten läste åter Mats den gamla psalmen:

Och så gick var och en till sängs.

Snart var stugan full av de sovandes andetag. Endast en var det, som inte kunde sova. Det var Lill-Mats. Han kände redan till de vakna nätter, då man ligger ensam som aldrig annars och räknar sina bekymmer. Åter gick han i tankarna vägen hem med far. Var det av ängslan och spänning han frusit i sin tunna tröja?

[s. 42]

Johannes Döparens Halshugg’ — mer än ett hopp hade den dagen huggit nacken av. Och natten — järnnatten!

Men far, han sov redan där så trygg i Gud Faders famn under de ordens skydd:

»Lägger du dig, så skall du intet frukta dig utan sova sötliga.»

Men här låg Mats ensam och frusen och i ett stort mörker. Blott stugans enda fönster lyste som en glugg upp till himlen. Och dit låg han nu och stirrade upp i det oändliga, djupnande, mörknande blå för att söka sin fars Gud. Han låg där och sökte men tyckte sig ingenting finna, tills tanken svindlade och han kände sig glida över i sömnen.

Då — något gjorde honom med ens klarvaken, förfärande, hemskt klarvaken. Långt, långt däruppe glimmade något till. Men det var inte det eviga ljus han sökt. En stjärna var det, en ensam stjärna. Nu strök ett litet moln förbi, så blev den åter synlig, dess ljus blev allt klarare och större. Icke det frälsningens ljus han sökt var det, utan ytterligare ett sken till straff och förbannelse.

Du, oerfarna stadsbarn, som i stjärnan ser en ängels öga, kan nog icke fatta, vad Mats såg för fara i den första klara sommarstjärnan. Mats han var bondgosse, han var myrmarkernas barn, han visste, vad frost var och vad en stor, kall stjärna på den sena augustihimmeln kunde betyda. Därför stod han där upprätt i sängen i sin slitna skjorta på darrande ben och såg och såg på stjärnan, som blev allt större och skarpare på en allt mera grönblå himmel. Han såg ej vintermyren, men han visste, vad som skedde där.

[s. 43]

Nu redde sjövittra på nytt till storbyk i myren. Runt stranden stodo alarna likt krumma troll, som sköljde sina paltor. Isande och giftig steg ångan upp ur kittelns djup och flöt ut över byn. Med dimman flöt vittra själv upp, kall och grönögd, steg i land och bredde sina fladdrande lakan av frost över bygden och svepte den till lik.

— Far! Far! Han visste inte själv, att han stod vid faderns säng.

— Va ä de, Mats? Fadern var yrvaken och rev sig i skägget.

Men Mats kunde först icke tala. Han drog blott fadern med sig till fönstret. Där först fick han åter mål i mun. Han pekade upp mot stjärnan, mot den frostkalla himlen.

— Se, se, far, de ä skuret! ropade han ångestfullt.

Då såg Jonas på den kalla himlen och på den frysande jorden och lärde känna sin Gud såsom underlig. Detta var svaret på hans varma tro, som stått så många hårda prov, på hans brinnande böner! Han såg förbannelsen, men han förmådde icke fatta den. Stum och stel stod han där och blickade mot himlen, som icke hade något annat svar. Då vaknade hans hustru. All hennes lättsövda ångest väcktes på nytt.

— Herre Gud, Jonas, va ä de? ropade hon och rusade upp ur sängen och fram till fönstret. Men innan hon hunnit dit, förstod hon. Kvidande som ett sårat djur föll hon ned på golvet.

»Min Gud, min Gud, vi har du övergivit oss?» ropade hon.

Ropet ekade mot det låga taket, mot den höga[s. 44] stjärngnistrande himlen därovanför. Men intet svar kom. För första gången stod Jonas svarslös inför sin hustru, ty Gud själv teg. Då släpade hon sig tillbaka efter det grova golvet, sakta likt ett sårat, förblödande djur. Bort till sina barns bädd, där hon föll ned över dem.

Men fram och tillbaka över golvet gick Lill-Jonas utom åkern och stred sin sista strid med Gud. Likt Jakob kämpade och brottades han med den väldige under ångestsvett och rop om hans välsignelse. Som vapen hade han Guds eget ord, och han svängde det som ett brinnande svärd. Med Jeremias slungade han ut sin anklagelse mot Gud:

»Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste!

Han haver lett mig och låtit mig gå i mörkrena och icke i ljusena.

Han haver vänt sin hand emot mig och handlar fast annorlunda mot mig alltid.

Han haver gjort mitt kött och mina hud gammal och sönderslagit mina ben!

Han haver byggt emot mig och invärvt mig uti gallo och mödo.

Han haver lagt mig uti mörkret lika som de döda i världene.

Han haver igenmurat mig, så att jag icke utkomma kan och satt mig uti hårda fjättrar.

Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.

Han haver igenmurat min väg med huggen sten och mina stigar igentäppt.

Han haver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönnlig rum.

[s. 45]

Han haver låtit mig fela om vägen, han haver rivit mig i stycke sönder och till intet gjort.

Han haver spänt sin båga och satt mig såsom ett mål för pilenom.

Han haver utav kogret låtit skjuta mig i mina njurar.

Han haver slagit mina tänder sönder i små stycke och vältrat mig uti asko.

Min själ är fördriven ifrån fridenom, goda dagar måste jag förgäta.

Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.»

I sin säng satt Mats med kläderna, som han i hast fått på sig, och hörde på fadern, där han med dånande röst slungade sina anklagelser mot himmelen. Av och an, av och an, gick Jonas och mätte det lilla rummet med väldiga steg. I väggen satt en torrsticka tänd, och dess fladdrande sken kastade oroliga skuggor uppåt taket alltefter hans rörelser. Det var som om väldiga gestalter tumlat om däruppe i en vild och hetsig kamp om livet. Men där nedanför fortsatte den rolösa själen sin ensamma brottning, sina klagorop, sina anklagelser, sina frågor.

»Vi skall jag bita mitt kött med mina tänder och sätta min själ i mina händer?» frågade han sig i en stund av utmattning. Men han måste fortsätta att ropa och fråga, att förbanna och sarga sin blödande själ.

Så gick natten, och gryningen föll grå in genom fönstrets små rutor. Men alltjämt satt Mats som en orörlig skugga i sängen vid fönstret och såg sin fader lida och kämpa, medan modern låg som en[s. 46] död vid barnens huvudgärd. Tills den stund kom, då Jonas förbannade sin egen födelse:

»Den dagen vare förtappad, på vilken jag född är och den natten, då man sade: En man är avlad.»

Ingen man kan komma längre, än att han förbannar sin egen födelse. Jonas skrek ut sin hädelse med en röst, som ej längre hade något mänskligt. Och Mats darrade, där han satt. Allt förlät Gud, utom att man förbannade sitt eget liv, det visste han. Var stund väntade han, att en ljungeld från himmelen skulle slå ned över denne hädiske man med de vilda åthävorna, vilken ännu i går varit hans lugne, starke, tålige far, som så ofta fört Guds talan inför folket.

Då vaknade modern ur sin dvala och glömde sina barns nöd. Här fanns en nöd, som var djupare ändå, ty den rörde den eviga själen. Fattig och olärd var hon och ej så bibelsprängd som sin man. Men ändå var det ju hon, som måste finna ett enda ord till svar åt honom, då Gud själv teg.

Pinad och trött letade hon i sitt svaga minne efter ett enda tröstens ord, som höll, och till slut kom det stilla och ödmjukt ur den gamla psalmen:

Och hon fortsatte:

»Jag är kommen i världen för ett ljus, att var och en, som tror på mig, skall icke bliva i mörkret.»

Icke är det gott att säga, om just det ordet grep Jonas i den stunden. Men att hon, hans tvivlande och försagda hustru, som alltid varit den, som behövt[s. 47] rådas och ledas framåt på Guds vägar, nu var den, som måste visa honom rätta vägen, det grep honom djupt. Så milt, så fast förde hon honom ut ur dödens dal. Då smälte isen i Jonas hjärta, frosten, den hårda frosten, och han kastade sig i sin hustrus armar och grät de första tårarna i sitt liv. Den synen glömde aldrig Mats, så länge han levde. Stickan på väggen hade slocknat, de vilda skuggorna hade slutat sin lek.

Och med sitt bleka ansikte fårat av kval, höjde Jonas åter sin blick mot gryningsljuset och viskade:

»Jag vill tiga och icke upplåta min mun, du skall väl göra’t.»

Och de båda makarna slöto sina händer tillsammans i fred med Gud.

Det var en stor stund. Den var så mättad med Guds närvaro, att den blev för tung för en svag barnasjäl. Oförmärkt smög sig Mats över stugugolvet och ut i det fria. Först där kunde han andas ut beklämningen, ångesten och den dova spänningen. Välsignelsen, friden, som följt på den blodiga kampen, den var icke för honom, ofärdsbarnet. Han kunde icke tacka Gud, när han slagit till blods.

Men härute härskade en annan frid, en dödens frid. Morgonen stod klar och kall över bygden och speglade likgiltigt förödelsen. Som vit dagg låg en sommarens rimfrost lätt över vretarna. Det såg så friskt ut i morgonljuset. En och annan rök svepte ännu efter marken från de eldar man tänt i hopp att kunna hejda frosten.

Lik en blank glaskula rullade solen på skogsbrynet. Den kom de frostbitna åkrarna att gnistra av tusen kristaller, medan vintermyren djupt därnere[s. 48] alltjämt ruvade svart, skum och orörlig. Snart skulle de vitnade kornaxen, som undergivet böjt sig mot marken, vara lika svarta som den. Men ännu varade prakten, frostens bedrägliga, korta prakt.

Här och där bland allt det friska och gröna hade den tänt björkarna till flammande facklor i gult och rött. I alla färger skiftade de, i ljusaste skärt, i violett och vinrött. En väldig flammande eld av färger, som drog likt ett fackeltåg kring kornskördens likbår.

En sällsam stillhet vilade över allt. En sådan stillhet, som det blir i dödshuset, då den vi kämpat om i dagar och nätter till slut dock ligger där på bår. En underlig lättnad, nästan en glädje! Vi ha vakat, vi ha ängslats, gråtit och bett, men nu förmå vi inte mer. Vi se på den döde och få något av hans sällsamma ro. Tomheten kommer sedan.

Så stod Mats där i det nyktra, kalla morgonljuset och erfor en underlig lättnad. Frosten och nöden voro åter här, den förfärliga vissheten om fortsatt nöd och än värre umbäranden. Men allt var bättre än den gångna sommarens falska hopp och väntan, bävande ångest och ovisshet. Frostens barn var han, den tunga verkligheten kunde han bära, men ej själens ensamma strider mellan hopp och tvivel, mellan tro och otro. Nu var striden slut för denna gång.

Med långsamma steg som en sömngångare gick han ner emot byn. Där var allt likaledes tyst och stilla, fast man såg på skorstensrökarna, att hela byn redan var vaken. Men röken slog ner mot marken — det var liksom det enda tecknet på förbannelsen. Annars skulle ingen ha kunnat ana, att[s. 49] Tavle by, nyss vaknad i den friska morgonen, låg där hårt drabbad av Guds hemsökelse. Ingen sprang på de trånga bygatorna och rev sitt hår, ingen larmade och ropade.

Endast utanför Ol Pers stuga, han som vid vissa tillfällen fick företräda åldermannen på denna sidan vattnet, stod en liten grupp män vid ett nyss uppsatt anslag. Tysta och betänksamma stodo de där och sökte få betydelsen därav klar för sig. Lill-Mats kände dem alla. Han tyckte, att de alla åldrats och grånat under natten. Mitt ibland dem stod Stor-Anders, som nyss läst upp skrivelsen för bönderna. Också han var så sluten och hopsjunken, också han var visst bland de drabbade denna gång.

När Mats kom, vände han sig mot pojken och tilltalade honom. Aldrig förr hade det hänt, att den myndige inomåkersbonden, hans fars fiende, låtsat sig se Lill-Jonas son, än mindre tilltalat honom, och Mats darrade av häpnad och förskräckelse. Det var nu en gång så, att varje liten vänlighet och medgång upprörde hans frusna sinne dubbelt mer än motgången. Men inomåkersbonden fäste snart hans uppmärksamhet på annat. Nu var det ej längre fråga om hat och groll, ej heller om en ny och lika fruktansvärd vänskap.

— Du val gå hem, Mats, sade han lugnt, å säj åt farn, att han gör sej färdi att fara in till stan i morron. Här står en skrivelse från landshövdingen till alla bönder i vår socken till en stämma för att rådgöra om nödens avhjälpande, som de står. Frosten har redan gått över andra byar — de ä därför man nu änteligen har kommi sej för me[s. 50] att handla. Änteligen tycks staten ta på minnas västerbottensböndren i vår stora hemsökelse. Kanske får vi hjälpen me de samma.

Mats stod som lamslagen. Kom det nu, svaret på fars heta böner, på mors sena tro? Hade han dock under sin kamp förmått rycka ned den fördolda välsignelsen ur Guds tillstängda himmel? Han ville, ville tro det, men orkade icke. Nyss var allting så visst, så färdigt och dött, han förmådde icke börja på nytt. Utan ett ord vände han därför om igen och började gå hemåt. Rik-Anders såg förvånad efter honom. Hade pojken förstått? Det var mången i dessa tider, som svält sig från vettet vid yngre år än så.

Men Mats gick stilla hemåt. Hjärtat slog lugnt i honom, det kunde ej glädjas. Lika lugnt steg han in i stugan och framförde sitt budskap till fadern, som låg på sängen och vilade ut efter den genomvakade natten. Mor och far sågo undrande på varandra — aldrig hade den tanken kommit för dem, att staten ville eller kunde hjälpa. Västerbottens bonde hade hittills fått bära sina bördor ensam. Och trots allt hade det frostbitna hoppet så svårt att resa sig igen.

Men så rannsakade Lill-Jonas utom åkern åter sitt hjärta. Hade han nu icke en gång för alla gjort upp saken under envig med sin Gud och lämnat allt i hans händer? Men för var ny prövning föll han på nytt till tvivel och otro. Och dock hade Gud sagt:

»Det är fåfängt, att I bittida uppstån och sent gån till vila och äten edert bröd med sorg, ty han giver det sina vänner, medan de sova.»

[s. 51]

Liten, tilliten var det han saknade, därför var all hans möda förgäves. När Gud ville, kom hjälpen, och inte när människorna pockade och ropade på den.

— Du kan komma me till stan, Mats, sade han bara och gick så ut för att se till hästen.

*

Frampå morgonen foro Tavlebönderna in till staden. Det var ett långt tåg av kärror efter den smala vägen genom skogen, som så ofta förr till stormarknaderna. Men inga glada tillrop växlades nu mellan åkdonen, varken skämt eller skratt hördes. Tåget liknade ett begravningståg, fast hästarna hade tjukor. Var och en satt tyst nedkrupen i sin päls och ruvade över sin egen olycka. En och annan hade sin hustru med, men man samtalade inte. Föga väntade man sig kanske av den utlovade hjälpen. Men bonden är laglydig. När kungen kallar, kommer han.

Så lång hade aldrig vägen till staden varit, så full av tvekan och ruelse. Men äntligen stannade då den första kärran framför Stor-Grubbens gård. Där skulle de lämna in hästarna, innan de gingo till rådhuset. Ty dit var det som han kallat dem, landshövdingen.

Utanför sin port stod Stor-Grubben och såg dem komma. Han hade väl hört glunkas om det märkvärdiga uppropet, men ej trott på det. Tjugu år hade han nu bott bland dessa gemena västerbottningar, men hittills hade de fått reda upp sina svagår själva. De hade blivit därefter, ett hårt, tjurigt släkte. Tjugu år hade han behövt för att få dem i sin hand.

[s. 52]

Skulle nu staten komma och rycka bytet från honom i sista stund? Staten, vad var det? En samling herrar nere i Stockholm, som aldrig trampat en frusen vret. Vad visste de om denna avskilda landsända, och vilken hjälp kunde de ge? Nej, han, Stor-Grubben, han kände land och folk, till honom måste de komma. Än sen, om han tog litet själv för sin hjälpsamhet? Vem hjälpte någon otackad? Staten själv tog ju ut tacken i förväg — det var skatten och indelningen. Nej, den enda verkliga vän de hade, det var han, Stor-Grubben. Men ändå, ändå, tänk om de foro hans port förbi denna gång!

Därför stod han där nu dubbelt ryggkrökt och leende med en öppen brodersfamn åt alla.

— Nej, se Tavleborna är ute i dag, ropade han. De va storfrämmande. In me sej, Yttergren, till mamsell Holmström å säj, att hon snör på kaffepannan! Kasken får ni själva ta er ur stopet.

Men för en gångs skull fick han locka förgäves. Ingen hade tid eller ro att sitta vid Grubbens brännvinskanna nu. Nu gällde det viktigare ting. Anders inom åkern förde deras talan.

— Godda å tack för sista, handelsman, sade han lugnt. Å tack ska I ha, men för i dag får vi nog säja nej. Men om I ville ge husrum åt märra min å de andras en timme eller par, vore de tacksamt.

— Jaja, jaja, muttrade patron Grubb konsternerad. De var mej ena djäklar att vara storbjudna i dag. Men de finns ju en hemväg ock. Å minns de, att här har I husrum å kredit, så länge I är i stan, hur de nu annars går.

[s. 53]

Och så selade de av hästarna och satte dem i Grubbens bondstall, slängde för dem en knippa hö och begåvo sig sedan till rådhuset. I samlad trupp vandrade de Storgatan fram med Rik-Anders i spetsen.

Rådhuset var ett stort, vitt stenhus med breda trappor och höga valv. Men Anders inom åkern tvekade ej. Han skulle gått trygg och stolt uppför himmelens gyllene trappor. Lugnt förde han sin bondeflock in i stora rådhussalen. Där var redan mycket folk samlat från andra byar.

Landshövdingen stod och väntade dem. Det var en liten, högdragen man på högklackade skor. Han var nyss kommen från Skåne och skulle nu sköta sitt första uppdrag bland västerbottningarna. Ett kinkigt uppdrag! Ordet frost fanns väl i hans ordbok men inte i hans begrepp. Vad det innebar, kunde han ej fatta. Och om denna landsändas hårda, avskilda liv på denna tid visste han mindre än intet. Annat var ju ej heller att begära. Nu hade han kungl. majestäts order att höra sig för, att försiktigt fråga och att lika försiktigt lova. Som ämbetsman hade han nått framgång genom sin sparsamhet i förvaltningen.

Sedan han med en kort nick svarat på böndernas hälsning, tog han upp ett stort plakat från bordet och började läsa, fort och otydligt, så som man vanligen läser officiella handlingar. Förlägna och olyckliga åhörde honom bönderna stående. Ingen av dem var van att höra det skrivna ordet i ett sådant tempo och på en sörländsk dialekt — de förstodo ej ett ord.

Landshövdingen hade slutat och väntade tydligen[s. 54] ett svar. Då det uteblev, vände han sig till Anders Ersson, som tydligen var ledaren för sin grupp.

— Nå, min gode man, sade han nedlåtande, har du måhända något att andraga från Tavle byamän till svar på kungl. majestäts förfrågningar?

Nu var stunden kommen, då de äntligen skulle få framföra sina tunga bekymmer till landsens fader själv. Det var ett viktigt ögonblick. Det gällde att noga överväga varje ord, så att det vägde rätt i vågskålen till nåd eller onåd. Det gällde att finna det rätta, det enklaste och mest lättbegripliga för denne främling, som talade ett annat språk. Det var ej ett svar, som kunde lämnas allt för brådstörtat.

Landshövdingen vred sig i stolen, blodet steg honom åt huvudet. Han förstod ej dessa bönders natur, skulle aldrig lära sig att ta det folket. Han visste ej, att västerbottningen behöver lång tid att tänka sig om, att sansa sig och samla sig inför främmande, men att han sedan blir både livlig och talför. Västerbottensbonden frågar också gärna själv, när han väl kommer i gång, men han vill ej bli bryskt utfrågad av främlingar.

Häftigt reste sig landshövdingen ur stolen. Den långa tystnaden tydde han som envishet och dumhet. Bland detta tröga och tjuriga folk var han dömd att tillbringa alla sina återstående levnadsdagar kanske. Svält och nöd! Lättja och slöhet var det, hopplös okunnighet och trilska. Ett gott kok stryk skulle de visst ha gott av först till att värma det tröga blodet med. Och till att lära sig arbeta. Landshövdingen hoppade på sina höga klackar, där han gick.

[s. 55]

— Vet du vem jag är? röt han plötsligt till en liten gubbe, som stod längst borta i ena raden. Jag är landshövding Guldsparre från Ängelholm!

— Å ja ä kogejtar från Brattby, svarade den lille gubben ödmjukt. Han trodde tydligen, att det gällde någon slags presentation.

Halvkvävda fnissningar hördes här och var. Trots nöd och oro var ej folkhumorn död. Löje och vrede började blanda sig med förlägenheten. Landshövdingen hörde skrattet, men han förstod ej, vad gubben sagt. Troligen något för kronan och hans höga ämbete förolämpande. Detta måste få ett slut. Men alldeles utan resultat skulle väl ej sammanträdet bli. Något positivt måste han ju ha i rapporten. Nu kunde utdelningen börja. Och landshövdingen ringde på sin silverklocka.

Frasande av siden svävade landshövdingskan in med klackring på tummen. Nere i Skåne hade hon varit sin mans hushållerska en gång. Men det visste ingen här. Och nu skulle hon lära det lappländska patrasket fransyska seder. Dagen lång satt hon i sin salong kapprak i sidensoffan och läppjade på te med mandelspån.

Men nu skulle hon lik en huld ängel för en stund stiga ned från sin höjd för att lindra det fattiga folkets nöd och kval. Med ett ljuvt leende svävade landshövdingskan fram till bordet, där en hög med paket låg iordninggjord.

— Kommen så fram, go vänner, sade hon, en och en och tagen dessa paket ur min hand. Det är vår gode konung, som sänder eder dem.

Rik-Anders blev framknuffad och fick sitt paket och så den ene efter den andre. Det var små paket[s. 56] med ett skålpund gryn och ett skålpund potatismjöl i varje. De togo dem utan ord eller tack — det var som om de alla varit utan vett och mål.

Men landshövdingskan väntade ej bättre. Man fick väl lära och upplysa det förvildade och okunniga folket häruppe. Och så sade hon till en kvinna, som just steg fram för att hämta sitt paket:

— Av dessa gryn och detta mjöl kan man koka en smaklig soppa, min goda kvinna.

Men då flög visst hin håle i änkan Malm från Grubbe, så att hon plötsligt åter fick målföret och rappt svarade på genuinaste västerbottensmål:

— Hä va en gång å ett kvinnföltj, som koka se en oharransch go soppa på en hästskospik — men hon hade gott’e mjöl å smälta å na ve.

Häpen såg landshövdingskan på henne, ej ett ord hade hon begripit. Men så trodde hon sig plötsligt förstå. Dessa besynnerliga ord voro den enkla kvinnans tack för den välkomna gåvan. Och så nickade hon hult till avsked, när änkan neg sig och hela skaran ut genom dörren igen.

Något ovissa sågo landshövdingen och hans följeslagerska genom livet på varandra. Men ett voro de vissa om båda — slöhet och envishet voro det folkets namn. Och så gick landshövdingen in för att sätta upp sin rapport.

*

Men därute i den råkalla höstdagen gick en liten hop män och kvinnor med sänkta huvuden mot Stor-Grubbens gård. Inte hade de hoppats mycket av stadsfärden, men detta var ju mindre än intet. Ej så, att de voro så otacksamma, som det syntes,[s. 57] för gåvan, som dock ju var välment. Och därtill kom den ju från överheten, som man var befalld i katekesen att älska och lyda. Men ett skålpund mjöl och ett skålpund gryn tycktes dem dock bra litet till att möta den långa, ändlösa vintern med!

Vad som var den värsta besvikelsen, det var dock, att de ej fått tala ut. De hade tänkt sig hela den dagen till det viktiga sammanträdet. Först skulle man sitta där i godan ro och bekanta sig med den nye landshövdingen, bli hemma och tina upp. Så skulle man försiktigt drilla samtalet in på vädret och annat nytt. Sist skulle man — när allt passande trugande var överstökat — kunna komma in på det enda, som man ville tala om, nämligen de fem svagåren och all deras öppna och hemliga nöd. Sedan de väl kommit i gång, skulle de grundligt, ivrigt och utförligt ha invigt den nye landshövdingen för Västerbotten i hela hembygdens natur, vanor och folkliv, alldeles av sig själva. De skulle svarat på allt han velat, och så till sist skulle de varmt ha lagt honom på hjärtat att frambära all deras nöd och klagan till kungen, som de så trohjärtat satte sin lit till som till Gud Fader själv.

Men inför denne lille hetsige, otålige sörlänning, som ej ens begrep deras språk, blevo de stumma, tafatta och ordlösa. På mindre än en timme hade han avfärdat dem, och då gällde det fem ensamma, tåligt genomlidna svältår i den okända, isolerade landsändan.

Värst förebrådde sig dock Anders inom åkern, att han ej talat. Där hade han kommit till staden för att föra de andras talan. Det var därför han var deras ålderman. Han hade deras förtroende,[s. 58] liksom hans far hade haft det före honom. På sina axlar bar han byns välfärd och sin egen släkts anseende. Väl tyckte han sig ha övervägt, vad han borde säga, redan under ditfärden. Varje sak hade han begrundat, varje ord hade han ju vägt och prövat redan på förhand. Och så, när det äntligen gällde, när den viktiga stunden väl kom, hade han bara stått där och gapat, liksom slagen med stumhet och dövhet. För hans tankar kom plötsligt den gamla underliga paragrafen i byaordningen:

»Åldermannen före Ordet uti Byastämman, men skulle han i sin framställning icke därtill tro sig äga skicklighet, have rätt att överlåta denna sin förmånsrätt för den han förtroende äger och redligare uppfyller denna plikt.»

Han hade svikit dem, icke visat sig äga skicklighet vid något, som var viktigare än en byastämma. Men till vem skulle han väl kunna överlåta denna sin förmånsrätt? Plötsligt kom det för honom, att därtill vore bara en av dem skickad. Han, den fattigaste av dem alla, hans gamle fiende och trätobroder, han, Lill-Jonas utom åkern! Under alla dessa år hade han ensam fört deras talan inför de himmelska myndigheterna. Utan att förtröttas eller nedslås hade han klagat all deras nöd, han hade ropat och suckat om förbarmande. Och han hade ej tystnat, fast svaret uteblev. Han skulle ock lika väl ha fört deras talan inför den, som hade den jordiska makten. Han själv, storbonden inom åkern, hade visat sig ovärdig sina bröders förtroende.

Och kanske fanns det en och annan i den tysta hopen bakom honom, som tyckte detsamma. Rik-Anders hade ej haft ont om ord i de goda dagarna.[s. 59] Varför teg han nu? Men när de sågo honom där framför sig, plötsligt så böjd och grånad, nändes de ej säga någonting. Också han var ju drabbad, fast ej så hårt som de, men deras nöd tyngde honom för visso mer. De sågo, att Anders inom åkern hade blivit gammal. Nej, när allt kom omkring, fanns det nog bara en, som kunde och ville hjälpa dem ändå. Och till honom vände de nu modlösa tillbaka.

Och där stod redan Stor-Grubben i sin port och väntade på dem. I en ovan ängslan hade han stått där timmen ut. Men nu kommo de ändå. Liksom förr sökte de sig tillbaka till hans fyllda bodar och hans öppna kreditbok, när allt annat svek. Stor-Grubben, han kände västerbottningen, han. Han gav sig god tid med dem. Och han talade deras eget språk, förstod dem i skämt och allvar.

— Nånå, sa ja int, att de fanns en hemväg ock, sade han godmodigt, när de sökte sig in till hans kontor och bodkammare. Nå, han gav er väl stora famnen å utsäde å brödföda för vintern gratis, den där fina herrn där oppe i vithuse på backen?

Då fingo de äntligen luft i lungorna igen och började utgjuta all sin förargelse och besvikelse inför honom. Nu tröto minsann ej orden. Alla talade i munnen på varandra.

Och Stor-Grubben hörde på dem och log i mjugg. Då och då fyllde han bara brännvinsstopet till brädden, innan det åter gick laget runt. Snart hade man fått mod till att skratta åt alltihop. Det skänkte ett så förunderligt mod, Grubbens varma brännvinsstop. Och där satt han ju och försäkrade, att hos honom hade de ju allt de behövde. Det var bara att gå ut i boa och ta, hur mycket som helst.

[s. 60]

Det gick så långt, att en och annan blev lika ädelmodig tillbaka och undrade, om väl patron Grubb förmådde bära all denna kredit. Men Stor-Grubben slog bara ifrån sig, fäktade med armarna och skrek på äkta västerbottniska:

— Ha ja tjådd hunn, no tjå ja rompa!

Se, det var ord, som man begrep, det, och inte »töckedenna tokforen», som sörlandsherrarna kommo med och som gjorde, att man aldrig förstod varandra.

Och nog var väl Grubben deras vän, deras ende vän och en öppen famn och en broder hela dagen! Och så bar det ut i boa på vingliga ben, och så bar det till att rita på papper, på många papper, stela, klumpiga bomärken, just där Grubben pekade, att de skulle stå. Och så fick man sin kanna brännvin på köpet, så som skick och bruk var. Endast två fick Stor-Grubben icke riktigt med sig. Det var Anders och Jonas. Den ene var för rik och den andre för fattig att riktigt ge sig i lag med honom.

När kvällen kom, for Lill-Jonas utom åkern hem med de andra, ej mycket rikare eller fattigare, än när han kom. Men ej vågade han tänka på hur litet de hade att möta vintern med denna gång. Ty han vågade ej gå mycket längre i skuldsättning heller. Åtminstone ej ännu. Än så länge hade de dock tak över huvudet och en härd att värma sig vid. Då fingo de väl söka sin föda i skogen, som de hade fått göra hittills. Åter ville modlösheten kasta sig i strupen på honom. Men han släppte den ej in på livet på sig, då skulle den slita honom i stycken.

[s. 61]

Mekaniskt läste han:

Han läste det om och om igen, medan han lyssnade till de druckna rösterna bakom sig. Skrålande och skrikande drog tåget denna gång tillbaka genom den tysta skogen. Det var som om man fruktat tomheten, tystnaden. Den hade plats för så många ruvande, ångerfulla tankar. Och så fyllde man den med lustiga visor och skratt, så att det ekade i bergen. Men mitt under ruset och skrålandet därbakom tyckte sig Lill-Jonas få svaret, Guds svar.

»I haven sökt eder hjälp hos människor och ej hos Gud», löd det.

Ja, så hade de gjort i dag, så gjorde de alla dagar. Väl kunde de tigga Gud om frälsning var söndag. Men dessemellan lupo de till svaga människor för att få den. Till dem satte de sin enda lit. Och dock hade Gud sagt:

»Frälsningen tillhör Gud allena, honom, som sitter på tronen.»

När han, som av Gud var utsedd att vara sina svaga bröder ett stöd i den sanna tron, själv var så vacklande och svag, så människofruktande och lättledd, hur kunde man begära bättre av de många, som ej sett vad han sett. Ett starkt, ett segt och prövat släkte var det, detta folk, men mycken gammal hednisk otro bodde ännu osmält i dess bröst. Frost, frost! Tyckte han sig icke en gång ha hört de orden:

[s. 62]

»Jag haver satt dig till en smältare i mitt folk, det så hårt är, att du deras väsende förfara och bepröva skall.»

Hur illa, hur svagt och vankelmodigt hade han ej läst ordet för dem, när olyckan kunde förnedra och bryta ner dem så! Men än var det kanske ej för sent. Guds vrede hade de alla förnummit, men de hade ej böjt sig för den, samfällt bekänt sina synder och sin hemliga otro och lovat bättring. Alla hade de ej kommit tillsammans till denna botdag, så som Gud ville. De tunga åren hade de tagit som en olycka, ej som ett rättvist straff och en välförtjänt prövning. Därför hade så mången uteblivit vid bekännelse och bön. Och Jonas tyckte sig höra rösten tala vidare:

»Gack bort och predika norrut alltså och säg: Vänd om, du avfälliga Israel, säger Herren, så vill jag inte vända mitt ansikte från eder, ty jag är barmhärtig, säger Herren, och vill icke vredgas evinnerliga.»

En stor samling ville han utlysa i sin ringa by, så som profeten en gång gjort med det hemsökta egendomsfolket. Och därifrån skulle deras samfällda böner, deras bittra ånger och ruelse äntligen stiga upp till Guds egen tron och beveka honom till en sen barmhärtighet. Skulle ännu någon hjälp kunna nå dem, måste den för visso komma direkt ur Guds egen hand. Och Lill-Jonas rätade tungt på sin böjda rygg, fick tyglarna åter fast i handen och körde förbi de rusiga och sovande.

Efter honom sjöngo och hojtade de andra sig fram genom de långa milen till väntande hustru och barn, medan skogen stod tyst och svart och lyssnade[s. 63] därtill. Hemmanet hade de kanske intecknat över skorstenen den dagen, sista kon fick väl gå. Nej, nej, Stor-Grubben han var ju en sån, som gav, men icke tog. Fem års tålamod hade han ju haft med dem. Han var ju deras vän, deras ende vän.

Och så skakade de och gnisslade sig fram på sina kärror, tills myrens blodröda öga åter lyste mot dem i aftonbranden. Men bredvid Lill-Jonas utom åkern låg Mats, störstpojken hans, nedkrupen i höet och sov tungt, dödstrött, utan syner och röster förtvivlans djupaste sömn.

*

»Samlingen» utlystes också till nästa söndag hos Jan Olsa utom åkern, den av hans släkt, som hade den största stugan. Där skulle nu Tavle byamän ha sin stora, allt avgörande uppgörelse med Gud. Där skulle de äntligen stå ansikte mot ansikte med honom själv i all sin nakenhet och lägga fram sin synd och skam för att se, om han alldeles förkastat dem från sitt ansikte. Han tvivlade ej på, att de skulle komma alla denna gång.

Inför det slutliga avgörandet greps Jonas av en allt större och innerligare ro. Äntligen hade han då riktigt förmått att lägga sin svaga, vacklande vilja i en annans, äntligen kunde han då ur djupet av sitt hjärta säga de svåraste av alla ord: Ske din vilja!

Dithän var det ock han måste bringa sina knotande, tvivlande bröder. Och nu gick han för var dag och väntade på undret, som skulle bli svaret på all deras underkastelse, ej en minut tvivlade han på att det skulle komma, undret i allas deras hjärtan.[s. 64] Och dessa väntans sista stilla dagar voro de lyckligaste i Lill-Jonas fattiga liv, så fulla av ljus voro de, av en andakt och frid, som redan hörde till den andra sidan.

Glömda voro svält och bekymmer. Han såg ej längre sina förödda åkrar, sin hustrus grämelse och sina barns hunger. Allt detta hade han lämnat kvar på denna sidan. Det, som allt annat, var ju blott något tillfälligt — den sista prövningen före hugsvalelsen. Stod det icke, att Gud prövade icke över förmågan? Och nu hade de nått gränsen för sin förmåga.

Allt arbete fick ligga nere — hela veckan var som en enda ljus, stilla helgdagsafton. Som i en dröm såg Jonas de sina kring sig, som i en dröm talade och svarade han på deras tilltal. Ty alla hans tankar voro förankrade vid den gamla nötta boken med stålspännena, där nyckeln till både välsignelse och förbannelse fanns, bibeln. Timme efter timme satt han där, lutad över dess gulnade blad och sökte finna de starkaste orden, de som skulle gå rätt till människornas hjärtan.

Den årslånga svälten hade givit honom en sällsamt förfinad prägel. Ansiktet var blekt och ägde ett inre ljus, som ej funnits där förr, ett skimmer av en stor, oförklarlig lycka. Som han satt där vid fönstret i det helgdagsfina köket, liknade han en apostel i sin grova dräkt.

Aldrig hade han känt sig så lätt, så fri från kroppens tyngd och plåga. Slöt han ögonen, såg han de underbaraste, överjordiska syner, slog han upp dem igen, såg han himlen öppna sig och hörde änglarnas sfäriska körer.

[s. 65]

Svältens grymma, ljuvliga extas! Himlakören, kanske det blott var hustrun hans, där hon ensam satt i kammarn och sakta spelade andliga sånger på monikorn, sakta, helt sakta för att inte störa sin man. Också Kristina höll andakt och väntan i de dagarna.

Men en var det, som måste ut ur stugan vid all denna andakt och väntan. Det var Mats. Hela dagarna hölls han ensam uppe i skogsrået, där han låg framstupa på marken och stirrade ut över bygden, ingen vet i vilka tankar. Vad såg han? Såg han sjövittra, där hon satt på vintermyrens botten och skrattade sitt tysta, förvridna skratt åt sitt verk, medan hösten för var dag strypte björkarna allt gulare och blekare, där de skygga smögo fram efter de svartnade och frostbrända åkrarna, dödens åkrar?

*

Så kom då söndagen, den första verkliga höstdagen med all dess underbara ro. Likt en kupa av kristall stod himlen välvd över jorden och utestängde all oro av moln och vind. Runt myrens svarta hål gick alltjämt det slocknade fackeltåget av björkar med en och annan blodröd gnista kvar i lövet. Långt borta skar havet sin mörka, stålblå strimma.

Tidigt på morgonen kommo några utomåkersbönder för att hämta bönbänkarna ur Jonas vedbod. De voro allas gemensamma egendom, och när bönen var slut, skulle de bäras tillbaka igen.

Vid tiotiden på morgonen började bönfolket samlas upp emot Jan Ols stuga. Sakta och värdigt kommo de, männen först, kvinnorna sedan. Lill-Jonas såg dem vandra förbi sin stuga, hus efter[s. 66] hus, far först och mor sedan och sist barnen. Men denna gång kommo de ej blott från denna sidan myren.

Tyst gled den ena båten efter den andra över det svarta vattnet, folket steg ur och gick vägen framåt. En familj efter en räknade han dem, alla sina forna fiender, där de kommo med husfadern i spetsen. Sist kom Rik-Anders själv, han, på vars bud de andra kommo, med sin hustru och sina trenne barn.

Aldrig hade väl hon, Anders-Ersa-Brita, varit så mörk i ansiktet som nu. Mörk var hon ju ock annars, men nu gnistrade det så svart och vasst i hennes ögon under sidenhilkans skugga. Månntro, det var skam för rikbondens hustru att gå i lag med läsare.

När ingen mer syntes till på vägen, gjorde sig också Lill-Jonas redo att gå till stugan. Blek, med hatten i hand och lyftat huvud, gick han de få stegen nedför vägen. Hustrun följde honom, ledande de minsta. Sist gick Mats i sina trånga söndagskläder. Han tyckte, att han ville kvävas.

I Jan Ols stora vinterkök hade bönfolket redan ordnat sig på bänkarna. Hela köket var fullt, både karlsidan och kvinnsidan. På den senare stodo några halvkölingar, som visst alldeles glömt vad som passade sig, och försökte klämma sig in i bänkraden i sin förvirring. De grepo stadigt tag i två kraftiga bondhustrur och försökte få dem åtskils för att själva få plats. Men se, det gick inte, och så blevo de då skamligt utmotade i kökskammaren. Både den och farstun voro redan fulla också de. Men där satt mest ungdom, som gärna listade sig[s. 67] ut en stund under bönen, om den blev för lång, för att få frisk luft. Därute kunde man alltid klämma ihop sig litet till.

Man hade redan börjat så smått med gudstjänsten, så som brukligt var. Förstulet såg man sig om efter storsångarna i byn, och så började det:

— Du, Ol-Per-Anders eller du Marta Lovisa, du får vara bra å börja!

Så började psalmsången. Utan orgel eller annat instrument, sträv och oskolad, men kraftig. Med samsjungningen var det nog som det kunde. Aldrig kom man i kökskammaren riktigt i fatt dem därinne i köket. Men tävlingen var ej värre, än att de äldre därinne gåvo sig god tid att vänta på den senfärdiga ungdomen därute till nästa versrad, och så följdes man åt en bit igen.

När Jonas kom in i stugan, blev det tyst ett ögonblick, men så tog psalmsången än bättre fart igen. Sakta och sävligt arbetade man sig igenom den långa psalmens alla verser. När sista versen sjöngs, gick Jonas fram emot köksbordet, som stod där renskurat framme vid klockskåpet med Luthers huspostilla och kyrkopostilla och Edéns »Bönebok för Guds barn» på. Där böjde han sig en stund i tyst bön och började så efter handboken:

»Käre vänner, bröder och systrar i Kristo Jesu.»

Längre kom han ej. Han gjorde en stunds uppehåll och såg ut över församlingen. Där sutto de, det fattiga utomåkersfolket i sina slitna söndagskläder. Där sutto de, det stormodiga inomåkersfolket i all sin bästa stass. Men lika bleka, lika avvaktande voro deras ansikten.

[s. 68]

Så som nu hade aldrig Tavle byamän samlats. Nog hade väl kyrkan mången gång varit lika full, men den hade varit delad i två osynliga läger och full av hemliga, onda tankar.

Dit gick man även för att visa sig för människor. Men hit kom man för att ensam kasta sig ner med alla sina synder och all sin skröplighet inför honom, som en gång levat bland ringa fiskare vid Genesarets sjö såsom en av dem. Det var, som om man ej vågade blotta så mycken uselhet och svaghet, så mycken mänsklig nöd och brist inom kyrkans heliga murar, som om man först måste rena och bereda sig här. Inom denna fattiga stugas väggar, där voro de alla lika. Den hade sett så mycken brist och kamp, att all deras hemliga nöd ej kunde vara värre.

All denna hemliga nöd var det han skulle råda bot för! Det svindlade för Jonas vid den tanken, och han kände sig så skröplig och svag. Vad hade han väl att komma med i en nöd som denna? Ord, ord! Men det var icke detta de behövde. Ordet, det enda var det.

Vid de vanliga söndagsbönerna var det brukligt, att han bara föreläste för dem ur Luthers postilla utan alla utläggningar. En sådan vördnad för den store lärofaderns ord hade de, att de helst ville ha det oförvanskat. Vem vet, om ej annars kunde smyga sig in någon fördärvlig villolära? Fast stundom kunde även det rena ordet vålla mången timslång dispyt, såsom t. ex. när Jonas ur lärofaderns postilla en gång läste dessa ord om Jesusbarnets svepekläder: »Men att hon skall hava svept honom uti Josefs strumpor, som man uti Aachen[s. 69] visar, det låter såsom en lättfärdig dikt och är nog bara fabel såsom mycket annat i världen.» Lärofaderns lätta tvekan och ordet »nog» vållade dispyten. Under bönerna tog man sig god tid med allt, även det minsta.

Men vid de s. k. samlingarna skulle det liksom vara litet mera högtidligt. Då var det predikanten tillåtet att göra sina egna utläggningar, om de blott strängt höllo sig inom ramen för den rätta läran.

Det var på detta Jonas hade berett sig hela veckan. Under sträng självrannsakan och prövande av vart ord. Men nu stod han där och fann allt sitt arbete förgäves. När han såg ut över alla dessa vita ansikten, då tyckte han, att han ej längre hade människor framför sig, utan själar. Allt det, som annars skilde dem åt till vardag och helg var utplånat. Anseende och rikedom, fattigdom och förakt, allt var utplånat. Ja, det var som om själva kropparna plånats ut och förintats — skönhet och fulhet, ungdom och ålderdom. Kvar voro blott de levande, bedjande ögonen, ångestfulla och frågande. Och de voro alla lika. Så lika som den dag, då de som syskonsjälar gingo ut från Gud Faders hand. Ensamma, värnlösa i den stora rymdens dunkel.

Ja, till all denna sammanpressade ångest voro människoord för ringa. Där voro själva Luthers ord för ringa. Endast Guds ord dög det att komma med här. Där fanns det alltsammans, deras klagan och gråt, deras frågor — där fanns ock svaret. Allt vad han funnit i den gamla boken med stålspännena strömmade nu över honom och sökte sig ut i ord.

[s. 70]

Med skälvande röst började han:

»Skördetiden är framliden, sommaren är sin väg, och oss är ingen hjälp kommen!»

Han hämtade andan och fortsatte:

»Spenabarnen låder för törst skull tungan vid dess gom, de unga ropa efter bröd, och ingen är, som dem det utskiftar.»

Rösten stadgade sig och växte sig högre. Och de urgamla sanningarna upprepade sig:

»De städer söderut äro tillslutne, och ingen är, som dem upplåter.»

— Så klaga vi, vi riva våra kläder och ropa:

»Ack, ve den dagen! Ty Herrans dag är hart när och kommer såsom ett fördärv ifrå den allsmäktige.

Så skall maten för vår ögon borttagen varda och ifrå vår Guds hus fröjd och glädje.

Säden är bortruttnad i jordene, kornhusen stå öde, ladorna förfalla, ty kornet är fördärvat.»

Det var som om den ordlösa, tryckande spänningen lättat litet, brösten började hävas, tunga suckar och halvkvävda rop svarade på predikantens klagan. Och en kvinna löste sig ur hopen, som stod tryckt längst nere vid dörren, gick ett steg fram och svarade ut ur sitt hjärta:

»O, huru är mig så ont i hjärtat, mitt hjärta bultar i kroppen och haver ingen ro, ty min själ hörer basuna ljud och en slaktning?»

Som ett svar följde så Jonas ord, när han nu med dånande röst läste vidare ur sitt outtömliga minne:

»Förbannad är den man, som förlåter sig uppå människo och sätter kött sig till arm och viker med sitt hjärta ifrå Herranom.»

[s. 71]

— Detta, mina bröder, är vad vi hava gjort, vi hava förlitat oss på dem, om vilka det står: »Den som korn innehåller honom banna människorna.»

— Men Gud själv kallar eder nu och säger:

»River edert hjärta och icke edra kläder och vänden eder till Herran eder Gud.»

— Till mig, den eländaste och mest slagne bland eder alla, har han sänt detta budet:

»Helger ena fasto, kaller tillhopa menigheten, församla de äldsta och alla landsens inbyggare och roper till Herran!»

Det oroliga böljandet bland människorna tilltog, många kvinnor snyftade högt. Plötsligt kastade sig en på knä, andra följde exemplet. Och snart låg hela menigheten där på det grova, rispiga golvet och följde Jonas, när han nu med hög röst förestavade dem syndabekännelsen.

Med lysande ögon fortsatte han:

— Änteligen ligga vi nu där alla, böjda tillsammans i stoftet under de tuktande slagen av hans vredes ris! Så säger nu Herren: »Vänden eder till mig med fastande, med gråtande och sörjande!» Ho vet, han förbarmar sig ju ännu.

Snyftningarna tilltogo, en gammal man började gråta högt. Hettan i rummet var redan fruktansvärd. En underlig förlamning hade gripit allas sinnen. En och annan försökte resa sig upp efter syndabekännelsen, men sjönk åter ned på darrande knän, med huvudet gömt i händerna. Blott Rik-Anders hustru satt där så röd i ansiktet, men måste för skams skull följa de andras exempel.

Endast en stod ännu upprätt. Det var Mats, Jonas egen son. Stelt lutad mot väggen hade han[s. 72] stått där nu en timme och följt allt som i en vanvettig dröm. Ropen, gråten, extasen lämnade honom tung och oberörd som alltid. Då vände sig fadern om och såg ett ögonblick på honom. En enda blick på detta vita, främmande, lysande ansikte var nog — han vacklade och skulle ha fallit, om ej en äldre kvinna bredvid honom dragit ner honom på knä och lagt armen kring hans axlar.

Det var som om han varit närmare allt här nere, närmare all ångesten och förbidan i denna sammanpackade människomassa, som trängde honom intill sig till olidlighet. För första gången kände han, att de hörde ihop, att de alla hade något gemensamt. Och in i denna deras gemensamma själ trängde nu vart faderns ord som ett blankt svärd. Varje ond böld, varje bulnad av hat och hämnd och onda tankar skar det upp.

Nu låg också Jonas på knä och bad högt:

»Ack, Herre, våra missgärningar hava det ju förtjänt, men hjälp dock för ditt namns skull, ty vår ohörighet är stor, där vi mot dig syndat hava.»

Då reste sig en hög gestalt, vacklande och yr. Det var Anders inom åkern.

— Låt oss var å en högt bekänna våra synder! ropade han hest.

Röd av skam reste sig hans hustru halvvägs från golvet och sökte draga ned honom igen i rockskörtet. Men Anders märkte henne ej. Jonas hade också rest sig, gripen in i själen, och nu sänkte sig hans blick så djup och mild i hans forne fiendes, när han svarade:

— Vi skola följa din maning, broder, om blott du som vår ålderman vill börja.

[s. 73]

Det blev dödstyst en minut. Rik-Anders var likblek, där han stod. Det var som om han ångrat sig. Men så fattade han sig, såg på Jonas och sade så hastigt och med låg röst:

— Int ä ja så bibelsprängd som Jonas Jonsson, alltför litet har ja fäll nyttjat den boken. Men ett gammalt ord vet ja dock, som ja syndat mot å de just emot honom å de ä detta:

»Bedröva icke den fattige, ändock han fattig är, och undertryck icke den elända i portenom.» Ty har ja kunnat skada honom eller hans släkt i deras betryck ostraffat, har de skett, å därför drabbar Herrens tuktan nu ock mej.

Blek var han, Anders inom åkern, när han sade detta, men ännu blekare var hans hustru, den högmodiga Brita. Aldrig skulle hon väl glömma den skammen och nesan, då hennes man, byns storbonde, förödmjukade sig så offentligt inför den fattiglappen Jonas utom åkern. Men hon visste, vad som passade sig, och fruktade dessutom sin man. Därför dolde hon hastigt sitt förbittrade ansikte med handen. Det såg ut som om hon grät.

Men mer än så skulle hon få höra. Ännu återstodo de svåraste orden för Anders att säga. Länge kämpade han med sig själv, så kom det:

— Och så ville jag säga det, att eder ålderman anser jag mig ej längre värd att vara. I han själva fått bevittna, hur illa jag fört eder talan. Och i enlighet med byaordningens föreskrift sätter jag därför från denna dag Jonas Jonsson till min ställföreträdare. Så nitiskt, som han för vår talan för Gud, skall han nog också föra den inför människor.

[s. 74]

Anders ord hade brutit den tunga, ovärldsliga stämningen. Mången hade väl i hemlighet tänkt som han, men nu brusade det ett sorl av nej, nej! Hans hustru stod nu upprätt mitt i salen. Hon var övertygad om att hennes man plötsligt drabbats av sinnesförvirring.

Då återförde Jonas dem till besinning.

— Jag tackar dig, broder, för dina ord, sade han enkelt. Dina ord ha lärt mig sanningen av det språket: »Där stolthet är, där är ock föraktelse, men vishet är när de ödmjuka.» Jag tror, att du lärt dig, var den rätta visheten är. Men detta är icke stunden att ordna våra världsliga angelägenheter. Dem är jag ock viss om, att du bäst vet att styra om för oss som hittills. Nu äro vi här för att göra upp vår angelägenhet med Gud.

Då trängde sig en annan fram till honom. Det var Jan Olsa, värden, och alla sågo, att han var drucken, mitt på blanka söndagsförmiddagen. Men var inte den stunden kommen, då Gud skulle se dem i all deras förnedring!

Storbondens ödmjuka bikt hade brutit alla fördämningar. Nu ville de alla fram och bekänna sina synder och felsteg. Och de trängde sig alla på en gång in mot Jonas. All synd och skuld, all hemlig lusta och begärelse kastade de emot honom, allt hundraårigt hat och split lade de för hans fötter. I sin hänförelse och sin nöd trängde de inpå honom, så att han vacklade. Han stod där liten och blek men senig, spänstig och fast och höll stånd mot dem alla med sin brinnande tro allenast.

Timme efter timme förgick på detta sätt. Ingen märkte, vad tiden led, ingen kände trötthet eller[s. 75] hunger. Förmiddagen förgick. Eftermiddagssolen förgyllde stuguväggen, den blektes åter och försvann. Skuggorna djupnade, kvällsmörkret började falla, men alltjämt hördes det upprörda röster, bön och gråt inifrån bönstugan.

Till slut var det dock som om de biktat nog. Rösterna sjönko allt mer, hänförelsen ebbade ut i en stor trötthet. Men då trodde de sig ha gjort upp allting med varandra, inomåkers- och utomåkersfolket. Utmattad tystnade den siste. Men då hade han heller ingen fiende mer.

Då beredde sig Jonas åter att tala. En ny hänryckning grep honom. Äntligen fick han då komma med tröstens och löftets ord. Ty nu hade de väl besegrat frosten i sina hjärtan, tyckte han. Och han lät åter de eviga löftesorden ljuda:

»Så skall då Herren hava nit om sitt land och skona sino folke.

Frukta dig intet, du land, utan gläd dig och var vid gott mod, ty Herren kan ock göra mäktiga ting.

Att ladorna varda fulla med korn och pressarna överflödighet av must och oljo hava skola.

Att I skolen hava nog till att äta och prisa Herrens eder Guds namn, den ibland eder under gjort haver, och mitt folk skall icke mer till skam varda.»

Då uppstod det plötsligt en häftig rörelse nere vid dörren. Någon hade öppnat den och sökte tränga sig fram. Folkhopen knuffades och vacklade, man viskade och frågade om varandra. Till slut hördes den drucknes röst över allas: Halleluja! Halleluja! och strax därpå lyckades han tränga sig fram mot Jonas. Vid handen höll han en liten gosse. Äntligen stod han då där framme.

[s. 76]

— Nå, säj nu, va du skulle, pojk, sade han med en röst, som darrade av något mer än druckenhet.

Men pojken fick inte fram ett ord. Han var liten och blek, ett riktigt nödårsbarn, men nu var han röd i ansiktet av att ha sprungit. Blicken var irrande och vikande, den hade ett uttryck, som ej var rätt klokt, men därtill lade man ej märke nu i förvirringen.

— De ä Lars Hörnkvists pojke från Täfte by, sade Jan Olsa förklarande.

Den drucknes ansikte var som förvandlat, när han fortfor:

— Han har sprungit halvmilen hit för att berätta, att dem har funnit en mjölgruva ner vid havet.

— Vad — vad för något? Det brusade av frågor.

— En gruva av vitaste, renaste vetemjöl, bedyrade Jan Olsa med exalterad stämma.

Åter blev det tyst i det stora rummet, men en annan tystnad än nyss. En dov, beklämmande vindstilla före stormen. Vad var nu detta? Under timmar och åter timmar hade de legat här på sina knän, bekänt sina synder och tiggt om undret. Nu var det visserligen här.

Glömd var nu den andliga befrielsen. Kroppen krävde åter sitt. Exaltationen släppte deras sinnen, så att de på nytt kände hunger och trötthet. Upp i deras utmattade lekamen stego nu igen alla de glömda kvalen, hungern ryckte och slet som en varg, som sluppit loss ur saxen, i deras tarmar och trasade dem till blods. Tusen underbara syner förespeglade den dem i sin yrsel. Den långa dagens kvalfulla andliga strid, rummets hetta och pina, allt[s. 77] hade blott varit en beredelse till detta, till undret. En mjölgruva, en gruva av renaste vetemjöl!

Men ännu en sekund tvekade de. Skulle de dock våga tro? Och som nyss blickade de åter upp mot den ensamme Jonas. Också han hade stått som lamslagen. Bönhörelsen, kom den då så snart! Lät ännu Gud undret falla ner i lekamlig måtto ur sin himmel över människorna? En sekund, en enda hemsk sekund vaknade han ur sin hårt spända extas och såg ned i verkligheten som i ett gapande, tomt hål.

»Vill du, så skall jag förvandla dessa stenar till bröd.» Var det frestarens aldrig tystnande röst?

Men i nästa sekund sänkte sig åter den ljusa, bedövande hänförelsen över hans utmattade sinne. Nej, undret, Herrans under var det. Vem var han, att han hade rätt att tvivla! Och med ansiktet lysande av undrets fullbordan, föll han åter på sina knän och ropade:

»Då sade Herren: Si, jag vill låta regna eder bröd neder av himmelen, på det att jag må försöka, om I viljen vandra i min lag eller ej.»

Då bröts folkets sista tvivel. Undret, det heliga undret, var bekräftat. Och en vild hänförelse grep dem alla. Forna vänner och ovänner föllo varandra i famn under tårar av tacksägelse. Så kom då äntligen Guds nåd efter femårig hemsökelse, kom som manna från himmelen.

Och en röst ur mängden höjde sig:

»Mitt hjärta gläder sig, att du så gärna hjälper. Jag vill sjunga Herranom, att han så väl emot mig gör! Fröjden eder av hjärtat, I rättfärdige!»

Nu brast jublet riktigt löst med bön, med sång, med åkallan. Det var som om man glömde själva[s. 78] undret för den förvissningen, att Gud ej övergivit dem. Då tog Jonas gossen vid handen och började gå mot dörren.

— Vi vilja följa Guds kallelse och uppsöka hans välsignelse, sade han.

Och de följde honom alla. Man trängdes mot dörren i stor villervalla och förvirring. Men därute ordnade Jonas dem i ett långt tåg, två och två. Själv ställde han sig i spetsen med gossen.

*

Och så satte sig det långa tåget i rörelse genom den mörknande skogen ner mot havet. Alla följde med. Alla så när som på en. Det var hon Anders-Ersa-Brita, och yngstbarnen hade hon fått med sig. Om mannen hennes smittats av läsarna och deras galenskap, ville hon då behålla förnuftet.

Kanske var hon ock den enda, som den kvällen höll huvudet klart, hon Rik-Brita inom åkern! Men vad är det för nöd att hålla huvudet klart, när man har magen full och hjärtat tomt? Hon kröp undan i skuggan mellan träden med två av barnen sina, medan de andra gingo vidare.

Så oberörd som hon var väl ej Anders, men också hans sunda förnuft sade sitt ord, ty även han hörde ju till de mätta. Men sin plikt likmätigt följde han sina byamän för att se, vart det bar, och för att ingripa, om det så behövdes. En av hans söner följde honom, den äldste, den glade, lättrörde Bertil.

Så gick han framåt med de andra i mörkret. Ljuset inifrån bländade ännu deras ögon, marken var så svart, skuggorna så beckmörka mellan träden. Överhettade som de voro, fröso och huttrade[s. 79] de i den råkalla kvällskylan. Himlen var klar, men luften var rå och fuktig och bådade väderleksombyte. De hade halvmilen att gå till det ställe, som gossen uppgav. För att förkorta vägen stämde Jonas upp en psalm med sin klara röst:

Klar, skälvande och innerlig trängde den gamla psalmens ton genom skogens tystnad. Efter denna psalm tog man upp en ny och så ännu en. Psalm efter psalm klingade på skogsvägen i takt med de många stegen.

Jublande skar en kvinnoröst igenom:

Som orgeltoner svarade männens djupare röster:

Allt mörkare tycktes skogen bli. Vägen blev lång för de gamla i mörkret. En gammal gubbe sjöng med darrande röst och rörande tonfall: »O, ädla ljus, giv oss ditt sken!»

[s. 80]

Då flammade något till däruppe i norr. En grönkall flamma slog upp och steg likt skummet från en osynlig eldfontän högt upp mot zenit, sjönk åter tillbaka och försvann. Norrskenet! För en minut hade det lyst upp vägen. Då såg man, att man gått fel. Men gossen sprang en bit tillbaka, och snart var man på den rätta avtagsvägen ner mot havet.

Mörkret var nu åter lika djupt. Men plötsligt var det som om den osynliga branden där bakom skogsranden spritt sig, den slog upp igen i tusen små gröna lågor, som flämtade till ett ögonblick, falnade ner och slocknade. I detta flämtande, irrande ljus vandrade de vidare och kunde snart höra havets dån helt nära. Gud själv gick före dem i sin eldstod och visade dem vägen.

Här öppnade sig skogen, och de kommo ut på slätten. Tunga, isande och våta svepte havsvindarna emot dem och ville tvinga dem tillbaka. Men från en kulle i skogsbrynet kunde gossen redan peka ut stället, där mjölgruvan skulle finnas. Och i ett sista, flämtande ljus kunde de verkligen se något, som lyste vitt därborta. Sången tystnade, alla trängde sig fram för att se. Och oemotståndligt, liksom pressad fram av en osynlig makt, började den lilla människohopen åter röra sig fram efter vägen.

Allt mera tilltog jättebranden på himlen. Den skiftade nu i rött och blått, gult och violett. Plötsligt ändrade den karaktär. De irrande flammorna samlade och ordnade sig till väldiga, hängande draperier. Det var som förlåten till det allra heligaste, som var minut kunde lyfta sig för Guds egen åsyn. Nej, vingar var det. Där stodo de redan, kerubim[s. 81] och serafim, svepta i sina skimrande fjäderskrudar inför tronen. Genom den ljudlösa tystnaden ljöd ett underligt, spinnande ljud likt det avlägsna surret av tusen harpor fjärranfrån. Blott havet slog tungt sina orgor därtill i en flämtande fuga.

Tystnaden, det plötsliga ljuset och norrskenets ofärdsljud blev för mycket för en del av dem. Många av kvinnorna gräto nu och ville vända om. Och längst bort hördes den drucknes lallande, förfärade röst, som redan skälvde för domen:

»Och jag såg en stark ängel nederkomma av himmelen. Han var klädd med en sky och en regnbåge över hans huvud och hans ansikte såsom solen och hans fötter såsom eldspelare.

Och svor vid honom, som lever ifrån evighet till evighet, den där himmelen skapat haver och vad däruti är och jordena och vad däruti är, att ingen tid skall vara mer.»

Men Jonas vände sig näpsande till honom:

»Under dina vingars beskärm tager jag min tillflykt. Sela», sade han.

Då steg med ens en enda, väldig, flammande båge upp från den osynliga branden. Den spände sig från horisont till horisont som en fast bro av strålande ljus. Under den förde Jonas de sina de få stegen fram till det lysande okända därborta på en smal stig i gräset.

Skenet slocknade lika plötsligt som det tänts. Stigen förde dem genom det våta, sträva gräset fram till ett mörkt, djupt hål nere i marken. Där nere skimrade nu det lockande vita mjölet, av renaste vete, som på Guds underfulla bud trollats fram åt dem i ödemarken. Varför tvekade de då?

[s. 82]

Runt om var marken hårdfrusen och mörk. Men ett stenkast därifrån lyste åter en ljus strimma. Det var havssanden, mot vilken havet bröt sig tungt och suckande.

De hade alla stannat vid kanten av gropen, tveksamt stirrande. Den våta havsvinden hade svalkat deras heta pannor. De ville besinna sig, tänka. Själv kände sig Jonas med ens så kroppsligt svag, så matt och yr. Yrseln hade lämnat hans själ, men nu satt den i hans kropp. Sjuk var han, sjuk. Han frös och svettades om vartannat, benen veko sig under honom. Han ville se dit ner, han ville tänka för dem alla, men han förmådde det ej längre.

»Din skott är fastnad i mig, Herre», tänkte han undergivet.

Då bröt sig plötsligt hans hustru väg förbi honom med de två minsta vid handen. Vansinnet lyste ur hennes ögon, munnen tuggade och förvred sig.

— Mjölgruvan, ropade hon, o, Gud i himmelen, det vita mjölet!

Och innan någon visste ordet av, hade hon kastat sig över kanten och började klättra ner i gropen. Då följde Jonas henne. Och som gripna av svindel störtade några efter honom, väl en tjugu personer, de som fått svälta värst.

Mats ville också efter, men någon höll honom tillbaka med jättearmar. Det var Anders inom åkern.

Stum av fasa stod han där, den myndige storbonden, och insåg, vart deras nöd och exaltation hade lett dem. Men all hans kraft var gången från honom, han förmådde ej hålla dem tillbaka. Jo, en,[s. 83] Mats, Jonas ende son. Hårt tryckte han honom till sig liksom i övermåttet av sin skräck, så att pojken ej förmådde röra sig ur fläcken. Så stod han där med ansiktet tryckt mot bondens sträva rock, utan att kunna höra eller se något av det, som försiggick där nere.

Men nere i gropen stod Jonas hustru och grävde i det vita, fina mjölet med båda händerna. Med ett fånigt, lycksaligt leende lät hon det rinna mellan sina fingrar. Bredvid henne stodo barnen och gjorde som hon. Så var det plötsligt en av dem, som mindes, vad mjöl var. Fast så vitt hade de aldrig sett. Försiktigt slickade hon på fingret, stack ner det i det vita och smakade. Det smakade ej som hon mindes. Hon måste känna igen.

Då kastade sig svälten som en ulv över Jonas hustru. Vild av hunger kastade hon sig på knä. Hon öste med fulla händer åt sina barn av det fina mjölet, och så började hon själv att äta. Utan att se åt höger eller vänster stoppade hon munnen full gång på gång och tuggade och sväljde krampaktigt med fradga kring munnen.

Den vansinniga hungerkänslan kastade sig då också över Jonas. Febern sprang honom åter åt huvudet, synerna och klangen kommo åter. Han grep i det där vita — det var mjukt, fint och lent som det finaste skrädda mjöl och rann mellan hans fingrar som ett levande väsen. Alla andliga behov upphörde — kvar stod blott bukens omättliga behov av att fyllas och fyllas igen. Å, att en gång, en enda gång till i livet få äta sig riktigt mätt igen! Och också han åt och tuggade och sväljde, utan att veta vad det var han fick i sig.

[s. 84]

Alla de sammanpackade människorna där nere gjorde som han. Den långvariga masspsykosen tog ut sin rätt. Som djur kastade de sig över den utlovade mannan. Sträv var den, besynnerligt tung och smaklös, men det var ju Guds bröd. Och för smaksinnen, som förslöats vid det långa bruket av den beska furun, gjorde ej hungern så stor skillnad.

Däruppe stodo alltjämt de andra, dödstysta och avvaktande. Vad som försiggick där nere, kunde de blott svagt urskilja i det svaga ljuset. Svarta skuggor krälade om varandra där nere mot det okända vita under smackningar, stönanden och hesa flämtningar. Hade de dock funnit, vad de gått ut att söka — mjölgruvan, Herrens stora under? Ingen vågade sig dock ner för att undersöka, utan de stodo där blott och stirrade sig blinda.

Främst bland dem stod Anders inom åkern med Mats alltjämt i sin famn och satte sin stora styrka som en damm för en och var, som ville honom förbi. I hans armar stod Mats som fastnaglad, förlamad och orörlig utan att fatta, vad som försiggick. Hur länge han stod så, visste han ej.

Det hade blivit så märkvärdigt tyst där nere i gropen. Suckarna och stönandena hade blivit allt svagare, och ingen kom ännu tillbaka. Då vaknade äntligen Anders ur sin dådlöshet.

— Hör på, gott folk, ropade han, de måste ha hänt något där nere, kanske en olycka! Någon av oss måste dit ner å se efter.

— Jag, far! En ung, kraftig röst var det, hans egen son Bertil. För honom var allt ett spännande äventyr. Hans ljusa sinne hade ännu ej känt fasa eller tvekan. Stark och orädd stod han där och tittade[s. 85] ner i det mörka hålet, där ett okänt drama utspelade sig. Som de sugande, mörka hålen i en fors drog det honom till sig.

— Nej, Bertil, stanna, de får ej ske, befallde fadern. Men i detsamma strävade utomåkerspojken också att göra sig loss. Anders måste ta riktiga spänntag för att hålla honom. Och i ett nu var Bertil över randen.

Minuterna gingo, han kom ej upp igen. Som i en dröm hade han försvunnit och blivit där. Då slet sig äntligen Mats loss. Han, Lill-Jonas son, var det, som bort gå. Hans far var det, som fört dem på vanvettets vägar. Och med övermänskliga krafter kom han ur famntaget och ner i gropen.

Där nere tycktes först allt så mörkt som i en brunn. Endast det vita lyste. Men Mats sökte något annat, människorna. Då stötte hans fot mot något mjukt. Något mörkt. En människokropp. Ett ansikte vändes mot honom, också det vitt och lysande. Full av fasa kastade sig Mats över kroppen — han vände på dess huvud. Dess stela, glasklara blick stirrade honom rätt i ögonen. Hans mor, hans egen mor! Död, stendöd! Blå i ansiktet och med fradga i mungiporna. Tätt tryckt till henne låg den minsta lilla systern, också hon död. Mer kunde han ej se i mörkret.

Skräcken blev honom övermäktig, skälvande sjönk han ner på sina knän. Och plötsligt steg ur hans strupe ett fasans skri, som ej var som kommet ur människostrupe. En vargunges ylande var det i den ensamma vinternatten, ett vilt, osjäliskt rop till livets och dödens dunkla makter. Sedan visste han intet mer.

[s. 86]

När han vaknade till liv igen, var gropen full av folk, av facklor och brinnande stickor. Mitt ibland dem stod Anders inom åkern, reslig och lugn som alltid, men så förunderligt blek. Själv låg han litet på sidan med en våt duk över pannan, men ingen tycktes vidare bekymra sig om honom. Yr och lemmen i hela kroppen lyckades han slutligen resa sig och gå fram i ljusskenet.

Då fick han se det. Där lågo de i en rad, alla de döda. Tillsammans aderton personer, och den siste i raden var Inomåkers-Bertil. Alla kvävda av det, som de i sitt rus och sin yrsel tagit för mjöl.

Där, där låg hans egen far! Tog han fel, rörde sig ej hans ögonlock ännu? Utom sig störtade han fram och knäböjde vid faderns sida. Hans bleka, förandligade ansikte var det enda, som var sig likt. Det var ej förvridet som de andras — lugnt och fridfullt vilade det mot den hårda grästorvan.

Mats var viss om att döden måste varit plågsam. Men ej en ryckning eller skälvning av smärta hade vanställt ansiktet. Blott ännu ljusare, klarare, mer själiskt var det blivet genom det sista lidandet. De stora, vidöppna ögonen sågo rätt in i gossens — de voro lysande av en visshet utan gräns.

Hade han i det sista genomskådat den vanvettiga förblindelse, som fört dem hit? Ja, där han nu var, där visste han allt, sin hustrus och sina båda barns onda bråddöd och alla de andra oskyldiga människornas. Han visste allt intill sin ende gosses ensamhet och värnlöshet i världen. Och ändå log han, log i döden stilla och blitt, ett leende, så hemlighetsfullt, så djupt, så förlåtande som den fastspikades på korset. Det var som om hans läppar ännu[s. 87] velat forma ord — ett enda. Ordet, som han aldrig fick sagt i detta livet.

Men han, Lill-Mats, kunde inte höra det, han, där han stod på knä i den mörka gruvans svarta hål, fader- och moderlös, utan syskon eller någon i världen att hålla sig till. Hans händer rörde vid något, han lät det rinna mellan fingrarna — den finaste, vitaste havssand var det. Det, som Gud skänkt dem i stället för manna.

Under lovsång och böner hade Gud fört dem hit — hit! Han såg upp mot himmelen, han ville, han måste förstå! Men också himmelen var mörk och utan botten, ett djupt, svart hål också den. Och plötsligt lyfte han båda sina hårda, smala pojkhänder, ännu fulla med sand, mot himmelen däruppe i en stum, ordlös förbannelse!

Också en annan stod där och lät sanden rinna mellan händerna — det var Anders Ersson inom åkern. Av och an rann den, som sanden i ett timglas, som aldrig ville tömmas.

Av alla de dunkla punkterna i denna tragedi var det ingen, som var dunklare eller mera svårförståelig än den unge inomåkersgossens död. Hungern kunde ej ha drivit honom i döden som de andra, så mycket var visst. Någon verklig hunger hade ännu aldrig den glade ynglingen känt. Hade han gripits av samma förfärliga yrsel och villa som de andra, eller var det skrämseln, som bragt honom utom vett och förstånd? Ingen kunde bringa klarhet i dessa frågor.

En enda av alla dem, som gått ner bland de första, hade räddats till livet. Det var Jan Olsa, han, den druckne. Sitt rus, sin skam hade han att tacka[s. 88] för livet. Vid den första tuggan av den torra sanden hade han gripits av våldsamma uppkastningar. Nu låg han där, yr och matt, men vid full hälsa och stor glädje över livet. Hur det gått till för de andra, kunde han ej redogöra för.

Vem skulle man ge ansvaret? Jonas utom åkern hade själv gått i döden. Och pojken, som fört dem dit, var försvunnen som en ande.

*

Från närmaste by kom det tjugu man med bårar av vad man i en hast fått ihop. En kom med en riktig bår av båtshakar och säckväv. En annan bar ett sofflock under armen, och två bröder hade i förskräckelsen ryckt loss ena logdörren och bar den mellan sig.

På dessa bårar lade man nu försiktigt de döda. Man slöt deras ögon och knäppte händerna över bröstet. Och så började det långa sorgetåget tillbaka genom skogen till Tavle by. Samma pilgrimer var det, som nyss gått ut för att hämta bröd i öknen under psalmsång och lov. Nu återvände de, men sången hade tystnat.

En ensam darrande kvinnoröst försökte ta upp:

Men snyftningarna bröto sången, och ingen tog åter vid. Dödstystnad rådde över det slingrande, mörka tåget, över den långa vägen tillbaka. Endast havet slog alltmera dämpat sin sorgesång bakom dem.

[s. 89]

Men i skogen mellan de mörka stammarna stod hon, Anders-Ersa-Brita med sina två barn och kom ej längre. Det var henne givet att se mycket, som ej andra sågo, den mörka Brita. Men aldrig hade en väg varit så full av fegmärken och varsel, som den hon hade att gå den kvällen! Vart hon gick, snavade hon på mörka försåt. Hemliga röster hade så mycket att viska som aldrig förr, skepnader tassade före och efter. Men hon gick modigt på, läsande allt hon kunde till skydd för sitt och till skada för andras, som hon brukade.

På detta sätt kom hon så långt som till skogsbrynet ovanför Jonas stuga. Där brann det ljus i alla fönster. I många stugor brann det ljus. Hon förundrade sig, ty folket var ju ej hemma. Långt där nere låg vintermyren, svartare än natten själv. Där på andra sidan låg hennes hem, hennes trygga hem. Det var bara att gå nedför backen, skjuta ut båten och ro den korta biten dit över.

Då tändes där ett ensamt ljus över myren. Fladdrande steg det upp ur djupet och stod där en stund utan att spegla sig i vattnet. Så vandrade det sakta över myren och stannade över Anders Ersagården. Då visste mor Brita, att alla de ljus hon såg i byn voro fegljus. Och att döden skulle drabba också hennes egen gård.

Ännu något steg ur myren — en skepnad var det, och stilla vandrade den efter ljuset. Och med hjärtat fullt av fasa kände mor Brita igen sin äldste son. Då förstod hon, att det var han, som var »feg» och skulle föra döden in i deras hus.

Skälvande stödde hon sig mot en trädstam, medan de många ljusen långsamt slocknade. Den lilla flickan[s. 90] vid hennes sida lutade sig darrande mot henne och grät strida tårar i hennes kjortel. Men pojken hade ingenting sett.

Så stod hon där och väntade på det, som måste komma.

Äntligen nådde dödståget byn. Här skilde sig vägen. De främmande bärarna stodo rådvilla. Då manade den uppväckte Jan Olsa på dem — liken skulle uppåt vägen till utomåkersfolket, sade han. Blott en av de stumma skulle följa inomåkersfolket över det svarta vattnet, Bertil, mor Britas son.

Tyst hade Mats gått bredvid faderns bår. Gud teg, fadern och modern tego, hela världen teg. Och denna tystnad tycktes honom vara det enda, som gjorde det möjligt att fortsätta att leva. Så följde han tåget upp igenom byn. Då och då stannade man vid någon stuga. Tystnaden bröts för ett ögonblick av klagorop och gråt. Så gick det vidare igen. Slutligen var bara Mats kvar med de sista bärarna. Ingen tänkte i sin egen sorg och fasa på den ensamme gossen. Kanske hyste en och annan redan agg mot honom för faderns del i det, som skett. Ensam med de döda fick han gå upp till sin stuga.

Fumlande fick han upp dörren och fick ljus på en torrsticka. Med den lyste han bärarna in i stugan. Där hjälpte de Mats att reda ett provisoriskt dödsläger. De bredde ett lakan över den stora väggfastsängen, och där lade de Lill-Jonas och hans hustru sida vid sida. De båda döda små flickorna lade de på den obäddade soffans trälock.

Sedan gjorde de sig färdiga att gå. Den stillsamme gossen med de stirrande ögonen skrämde dem nästan. Han hade ej fällt en tår — ej ett ord[s. 91] fingo de från hans mun. Hur han skulle ha det ordnat för natten, tänkte de ej på, visste knappt, om han hörde hit en gång. Kanske hade han bara visat dem vägen? Hur som helst fick väl någon av byborna ta hand om honom — nu måste de hem.

— Var skall du vara i natt, lillpojk? frågade dock en av dem vänligt.

Men då de ej fingo något svar, frågade de ej mer. Bullrande öppnade de den knarrande dörren och gingo åter neråt vägen.

Mats märkte ej först, att han blivit ensam. Den stora tystnaden stängde alltjämt ute allt omkring honom. Far och mor lågo där så stilla på den bädd, där han varit van att se dem vila. Småsyskonen rörde sig ej. Allt detta tycktes honom bara naturligt. Världen hade ju stannat i sitt lopp, dess ande slocknat.

Då hördes åter knarrande steg därute. Först vid detta ljud for en ilning av skräck genom honom, och han fattade, att denna orörliga tystnad det var döden. Någon steg in genom dörren, stor och väldig — var det Döden själv? Kom han nu för att ta också honom? Med ett skrik kastade han sig över faderns och moderns lik. Hans vänstra hand, som ännu knöt sig kring något, öppnade sig, något stänkte över det vita lakanet — sand, vit sand.

Då lyfte någon varsamt upp honom bakifrån med levande händer. Det var Anders inom åkern. Hans ansikte var alltjämt fruktansvärt blekt, men vänligt.

— Gråt int, Mats, sade han, fast gossens ögon alltjämt voro blanka och torra. Ja höll på glömma dej för sorgen min. Men nu vet ja, att Gud tog[s. 92] älst sonen min, för att ja skulle dra försorg om dej. Far din lärde mig dock att säga de svåra orden: Herren gav och Herren tog. Därför skall du följa mej hem redan i denna natt å stanna där för alltid.

Och så tog han honom vid handen och ledde honom sakta men bestämt mot dörren. Där ville Mats stanna. En dunkel känsla sade honom, att detta var ett farväl för alltid. Men bonden såg, att de borde gå genast. Något i pojkens magra, slutna ansikte skar i honom mer än tårar. Och han tyckte med ens, att hans egen nöd var liten och lätt försonad.

Så lämnade Mats utom åkern sitt föräldrahem och sin barndom — han från vilken frosten tog far, mor, syskon och något mer — en Gud.

[s. 95]

»En tillsluten lustgård är min syster, min brud.»

Av den första tiden hos inomåkersfolket mindes Mats ej mycket under senare år. Den dova dvalan dröjde alltjämt kvar över tankar och sinnen — han såg och hörde allt som i en dröm.

Att han ej var välkommen hos hustrun i huset, det märkte han dock. Onda ord och blickar gav hon, när han kom, men längre vågade hon ej gå för sin man. Men hon lovade sig, att vad hon i hemlighet kunde bruka mot honom, det skulle hon ej underlåta.

Att mannen drog honom till huset, den där magra långskanken där, själva sonen till den, som med sina galenskaper fört döden i huset, det kunde hon aldrig förlåta honom. Men det hörde väl till den galenskap, som smittat honom ock, den kloke och rådige Rik-Anders.

Dag och natt grubblade hon över den olycka, som gått över dem. Att detta förfärliga, ohyggligt meningslösa kunnat drabba storsonen hennes, den glade, trygge Bertil i Stor-Andersagården, tycktes henne[s. 96] så ofattbart. Nöd och gråt och död, det var något, som hängde ihop med fattigfolket på den andra sidan. Här hade den intet att skaffa.

Skulden gav hon en och endast en — Jonas utom åkern. Han var det, som börjat med allt detta läseriet och fört dem från den ena galenskapen till den andra. Hade hon förut föraktat läsarna, hatade hon dem nu med det bittraste hat. Och hon svor att hämnas i det tysta och mörka. På vem? Jonas utom åkern var död. Men hans son levde. Tills vidare hade hon dock nog av sin sorg.

Mor Brita på storgården hade nog mer än en droppe lappblod i sig. Håret var ramsvart och ögonen svartbruna med orolig blick. Liten och kvick i vändningarna som en lämmel var hon, utan rast eller ro. Det viskades ock, att en av hennes fäder ej fått kyrkogården utan fridlös vilade i illgärningsron utanför. Han hade varit en trollkarl och spått ont på folk, tills en behjärtad kvinna gav honom döden med en grynstamp.

Nu skylldes det lappblodet, att hon som ingen kände allt det, som rörde den gamla visdomen; det sades, att hon kunde »kasta ut för ont», stilla värk och ställa blod och mycket mer, om hon blott ville.

Men allt detta föll ej den myndige och ansedde storbonden i smaken. För sin tid var han upplyst och vidsynt, och allt detta gamla skrock var honom osmakligt. Därför hade han strängeligen förbjudit sin hustru att öva sina konster. Men i hemlighet och bakom hans rygg fortsatte hon som förut.

Mången var det som förundrade sig, att byns rikaste man en gång tog en kvinna med lappblod, om det också var utspätt. Inte hade det väl kunnat gå[s. 97] för sig utan trolleri med rusande örter och hemlig läsning! Nej, förgjort honom hade hon, med vin eller annat! Att trollmakten legat blott i två mörka, dunkla ögons spel en vacker sommarkväll, det trodde väl ingen.

Rik-Anders var redan en äldre man, när han sålunda äktade Brita. En gång förr hade han varit gift, men hustrun hans dog i sin första barnsäng och tog barnet med sig. Då sörjde han djupt och förblev änkling i många år.

Brita kom först till honom som piga, som mången annan. Där tog hon makt över hans tunga sinne med sin fladdrande lätthet och sitt blods oro. När hon blev med barn, gifte han sig med henne. Han var ingen halvköling och slarvhank, han stod för vad han gjort. Ett rikt gifte behövde han ej, men väl en arvinge till sin gård.

Nu var det ingen längre, som mindes den gamla historien eller låtsades minnas den, ty mor Brita förstod nog att hävda sin ställning som storbondens hustru.

Hur det nu var, så förde hon ingen otur med sig i huset, tvärtom. Hade Anders varit burgen, när han tog henne, så var han nu rik. Och hur det gått till, det visste minsta unge i byn att berätta. Som när det nya fähuset byggts, då hade Brita smugit ormskinn i brädfodret. Och för att ännu bättre hålla kvar lyckan, hade hon lagt en trestyver på knutstenen under den första stocken. Och aldrig köptes där en ko, utan att mor Brita gick tre varv motsols kring ladugården med den. Över varje bås satt förstås en gammal almanacka, men så var det ju i varje fähus i byn, så det var inget särskilt.

[s. 98]

Men först och sist, minsta barn kunde ock berätta, att Stor-Andersa-Brita hade »bäran». Den var det, som bar all rikedom till huset långt bortifrån andra trakter. Ingen var det väl, som ej någon gång sett det grå nystanet kila in under ladugårdsgolvet, när Brita var hos korna. Och sen stod hon länge där och öste uppe i porten med en stor slev något, som ingen annan såg, men som fanns där.

Endast Anders hade ingenting sett. Det sades, att han en gång överraskat Brita, när hon låg i dvala och spådde. Han hade då slagit henne med tömmen, tills hon vaknat. På knä hade hon så måst lova att aldrig mer trolla, om hon ville stanna som hans hustru. Det var enda gången han bar hand på henne. Men efter som Anders blev äldre och mera skumögd, började hon allt mera öppet trotsa hans befallning. Så fortsatte hon i smyg att trygga huset för skrömta och allt ont till dess väl och framgång.

Och med tiden talades det allt mindre om Spå-Nila, anfadern hennes, och man fick allt större aktning för Brita i byn. Ingen förrådde henne för mannen hennes. Ty västerbottningen har stor aktning för den gamla visdomen och övar den gärna själv på många vis. Brita gjorde ingen någon synbar skada, och hade hon gjort det, hade man alltför mycket fruktat hennes hämnd för att våga blottställa henne. Tog hon sin bärgning med olovliga medel, kom den långt bortifrån, där ingen av dem var känd.

Så hade hon säkrat huset för nöd och olycka genom åren. Sonens död var det första verkligt hårda slag, som drabbat dem. Väl hade de under nödåren[s. 99] stundom fått blanda brödet, de som andra, men oblandat bröd fanns alltid till helgerna, och någon större skuld på gården hade det ej kommit. Pengarna på banken hade nog minskat sig litet, men de skulle väl växa till sig igen.

Allt skulle snart varit som förut igen med ett par goda år, om ej denna hemska, oförklarliga händelse varit. Det oförklarligaste var, att hon varit så maktlös mot den. Hela den långa olycksdagen hade hon ju känt ofärden närma sig utan att kunna gå emot den ett steg. Som ett lydigt barn hade hon låtit släpa sig med på mötet, hon hade suttit där och lyssnat till bönerna och de vilda bekännelserna, och hela tiden hade hon känt, att det var något helt annat, som nalkades. Stumt, hotande stod det redan i det låga rummet och väntade på att människorna skulle vara redo.

När den främmande pojken kom in, visste hon redan, att han kom med bud från den andra sidan. Men hennes tunga var som förlamad, hon kunde ej varna eller ropa. Allt vad hon läste av gammalt och beprövat föll matt och maktlöst till jorden. Ett ännu starkare ord hade brutit hennes vilja. Det enda hon hade förmått var att rycka till sig sina minsta barn, medan hon stod där och såg på, hur mannen vandrade i väg med sonen mot undergången.

Och nu satt hon här och sörjde honom och hans ljusa sjutton år. Med händerna i kors satt hon dagen lång vid spisen och lät pigorna styra om allt till begravningen. Med sina svarta, blanka ögon satt hon och stirrade in i elden och vaggade fram och tillbaka, fram och tillbaka, så som lapparna[s. 100] sedan urminnes tider vaggat sina sorger till ro vid kåtans falnande eld. Då och då vaknade hon upp och gav sig till att gråta högt och tjutande. Det var som om sorgen åter lockat fram själva hennes väsens urgrund, allt det som de långa åren som besutten bondhustru lagt aska över. Allt det mörka och främmande i hennes natur trädde åter mera ohöljt fram. I intet sörjde hon så, som det brukades där på orten, där man bär sorgen lugnt och utan åthävor och själv med frimodighet går i döden.

Anders sorg var stilla, men satt djupare. Det hade kommit något dämpat och nästan mjukt över den kärve mannen. Han, som så mången gång trotsat och pockat sig till sitt öde, han tog detta som en Herrens underliga tuktan. Olydiga och genstörtiga hade de varit i sina tvister och sin fiendskap, nu måste de alla betala skulden. Ett stort offer hade Gud krävt av dem till ett insegel på bättre tider. Som en ständig erinran om detta var det han tagit till sig honom, ofärdsbarnet. Det var hans kristliga hämnd på den döde, som fört dem under Guds straffdom.

— — Så kom begravningen. En stilla, frostklar dag med hårdfrusen mark. Utanför storbyggningen stod den döde sonen lik på fyra stolar med slantar på sina fällda ögonlock. De få gästerna trakterades inne i vinterstugan. Begravningen skulle blott räcka denna dag. Ingen hade mod till något kalasande i dessa ofärdsdagar. Så kördes han ned till kyrkbyn. Där skulle samma dag Jonas och hans anhöriga i jorden med fattighjälp.

När man ville ha fatt på Mats för att låta honom sätta sig i vagnen för kyrkfärden, var han[s. 101] spårlöst försvunnen. Oroligt gick Anders och letade efter honom utanför knutarna.

— Var kan pojken hålla till? frågade han Brita, som stod på bron i sin svarta schalett, liksom borta i en annan värld. För en minut vaknade hon upp.

— Å, den vettvillingen! sade hon. Vet man, var han finns någerst! Han ä visst lite baka flötte han, som far sin. Han har fäll sprungi före.

Och så glömde man Mats för sitt eget.

— — Aldrig hade man sett en sådan jordfästning i byn i mannaminne. Aderton kistor stodo där i rad, prästen talade om Guds underliga vägar, tills han själv grät. Men runt omkring honom stodo de sörjande med hårda, torra ögon. Slaget hade varit för grymt, för fruktansvärt. De hade ej kunnat göra upp det med Gud ännu.

Först vid slutpsalmen, när klockaren stämde upp med sin vackra röst:

brast det löst. När han slutat, gräto alla, även gråhårsmännen.

Så reste var och en åter hem till sitt igen, i tunga, fruktlösa tankar. Anders först i raden. Ingen Mats syntes ännu till. Då blev bonden på allvar orolig. Åter gick han ut och ropade på honom från farstubron. Ingen svarade.

— Var kan pojken hålla till? frågade han ännu en gång, när han kom in i stugan, där Brita uppgiven satt vid dörren, alltjämt med schaletten på sig.

[s. 102]

Då tändes åter en livets gnista i hennes ögon.

— Give den Gud, som far hans bad till, att han måtte bli, där han ä, var de nu vara månde, bröt hon ut.

— Tyst kvinna, häda inte, röt Anders.

Men något i hennes ord hade dock träffat honom i hans innersta. Han hade den dagen sett sitt eget kött och blod sänkas i den mörka graven. Han förmådde ej mer. Så fick pojken vara, och var och en gick till vila.

— — Först mot midnatt smög sig en liten gestalt ner emot storgården. Det var Mats. Var han varit den långa dagen, skulle han väl knappast kunnat säga. En gång fann han sig stå uppe vid stockstugan där uppe utom åkern. Men den var stängd. Ett stort hänglås satt för dörren, och fönstren voro förspikade.

Då hörde han i den stilla luften klockorna börja ringa där nere i kyrkbyn. Klara, fulltoniga stämde de upp sin kallelsesång de två milen därifrån. Det var som om han hade haft dem alldeles inpå sig, som kyrkan hade stått här uppe på berget.

Som träffad av ett slag hukade han sig ner, vände sig så skyggt om och sprang åter in i skogen. Mats, den fromme Lill-Jonas son, hade blivit som trollen, han tålde ej klockringning och psalmsång. Först djupt inne i skogen lugnade han sig. Klocksången hade dämpat sig, vinden tog den och förde den åt annat håll, nu tystnade den.

Här inne var det stilla, en ljuvlig ro och frid. Träden stodo vakt om honom, han strök dem efter barken, den var sträv och varm som fars hand. Lingonen började nu på att mogna, men de voro ännu[s. 103] vita på den ena sidan. Han åt litet tranbär och otterbär — en brödbit hade han i fickan. Huvudet kändes så tomt och tungt, han ville inte tänka, känna, bara sova. Och så kastade han sig ned på den fuktiga mossan och somnade.

När han vaknade var det redan mörkt. Han frös, så att han skakade, och hungern gnagde i hans tomma inälvor. En lång stund måste han stå för att minnas, vem han var och vart han hörde. Hur han letade sig ut ur den djupa skogen i sin förvirring, är ej gott att säga. Han gick väl på instinkt som djuren till den fyllda mathon.

Nu stod han där, riven och matt, nere vid gården igen. Där låg sommarstugan, mörk i det disiga månskenet. Man hade ännu ej kommit sig för med att flytta in i vinterstugan, fast det redan började bli kallt. Först nu gick det upp för honom, vem han var och vad han hade här att göra. En främling, en inhysing hos andra!

Som väckt ur en dröm, stod han där i natten och darrade för allt detta främmande. Gården tycktes honom så stor, så hotfull och fylld av fientligt liv i den svaga belysningen. Han tyckte, att de mörka fönsterraderna blängde lika styggt som Brita under huvuddukens skugga.

Men så kom han att tänka på, vad det innebar, att alla fönster voro mörka. Alla sovo visst, ingen väntade honom. Det kändes som en lättnad. Han smög sig sakta närmare. Vid sommarstugans södra hörn stod en aspdunge. Anders hade velat hugga ned den, ty asptelningarna bredde ut sig för varje år. Men barnen hade bett för dungen — den gjorde det så svalt i kammaren, där de sovo på sommaren.[s. 104] Nu stodo asparna där och susade i natten. Annars var det blickstilla, endast de tusen asplöven skälvde och vredo sig i sin eviga oro.

Mats hjärta ville stanna av skrämsel. Inga aspar växte det kring de fattigas gårdar utom åkern. Där växte blott den blyga björken och rönnen med sin runda krona, lik en höjd och knuten näve. Den tysta barrskogen räddes han ej, den var hans sträva barndomsvän. Men för vart blad, som darrade i de främmande träden, skalv han själv som ett asplöv.

Det var en fasa, som han måste igenom eller dö, och så blundade han och sprang rätt igenom till stugan. Nyckeln satt som vanligt i den olåsta dörren. Han grep tag i den som en drunknande, fick upp dörren och trevade sig uppför den branta trappan till farstuvinden, där han sov, fann sin bädd, kröp klädd som han var ner i höet och drog fällen upp över öronen. Där låg han till sängs i över en vecka, ville knappt äta eller dricka och svarade ej på tilltal.

*

Men så en morgon vågade han sig äntligen ner i stugan till morgonmålet. Solen sken nästan varmt genom de fyrrutiga fönstren i sommarköket. På det skinande vitskurade bordet stodo väldiga mjölktråg av vri, fulla till brädden av långfil. Stora högar av tunnbröd lågo direkt på bordet. På en tallrik lågo tjocka skivor av gravsik. Här led man ännu ingen brist, och det som fanns var väl unt.

Runt kring bordet sutto de där, husbondfolket med drängar och pigor och läto sig väl smaka.[s. 105] Varje tråg delades av två personer. Tysta sutto de och sörplade sävligt i sig surmjölken. Begravningsstämningen hängde ännu tung över gården. Ingen kom sig för med att yttra ett ord. Till slut hade de alla ätit. Man reste sig tyst, gav skeden en sista slickning och gick var och en åter till sitt arbete. Ingen läste till eller från maten.

Sedan blev det barnens tur. Nog var bordet stort, men alla rymdes dock ej ikring det på en gång på den stora Anders Ersagården. Lillpigan fick i hast fram trågen också åt dem. Ejnar, älsklingssonen Britas, fick ett eget tråg. Det var fint svarvat och sirat i kanten, en s. k. rysskål.

Ejnar han var lång, bredaxlad och ljus som den döde brodern. Ej ett drag hade han av modern varken i sätt eller utseende — han höll sig också helst till fadern. Kanske var det därför modern älskade honom med en kärlek, som var nästan hopplös. Han var det, som skulle bli hennes tröst. Hennes sorg hade något av fjällvinden i sig — häftigt kom den och for.

Vid bordsändan sutto Mats och Anna-Greta, dottern, omsams om ett tråg. Anna-Greta hade allt i det yttre av modern, men vackrare, mjukare och vekare. Ögonen voro ej så stickande svarta, de voro blåsvarta som otterbären uppe i skogen. Det var som om en tunn, mjölkblå, fuktig hinna vilat över djupet därunder. Nej, myren där nere liknade de, glanslösa, fulla av djup utan botten. Håret var svart även det, men med en skiftning av rött i hårroten. Det lockade sig vid öronen och i flättofsarna. Och på hjässan, just vid hårvirveln, satt en martova, som aldrig gick ut, hur mycket[s. 106] man än ryckte och slet. Men den dolde Anna-Greta under lockhåret.

Far, han hade mycket bekymmer med det håret.

— Va du ä ogredig i håret, lill-pia, brukade han säga och ömt stryka det till rätta.

Munnen var stor och röd, den var fast sluten, när hon inte pratade och log. Men det var inte ofta. Och när hon log, då ljusnade de mörka ögonen som av solsken och blevo då ljusbruna som myrvattnet vid stranden, grunda och utan alla försåt.

Anna-Greta var redan lång för sina tolv år, smärt och kraftig till växten. I varje rörelse, varje lem förrådde hon den lapska rasens smidighet och behag. Men det var allt vad hon hade kvar av den främmande rasen i det yttre. Hon var faderns solsken och glädje och alltid full av skoj och upptåg. Lätt hade hon kommit till världen, lätt tog hon allt. Men så hade också mor hennes burit gråbon bunden vid höften, när hon föddes. Två år yngre än Mats var hon, fast lika lång som fattigpojken var hon, stannad och knuten i växten som han var.

Nu sutto de där, på var sin sida om tråget. De hade knappt bytt ett ord med varandra ännu. Sorgestämningen hade tystat själva husets pratmakerska. Men nu orkade ej längre Anna-Greta gå och sura. Därför hade hon så smått börjat retas redan med far, utan att bry sig om moderns onda blickar, tills hon tvang den tungsinte mannen, som satt där och ruvade över olyckan, att le. Full av vekhet såg han på sitt yngsta barn, som ännu ej lämnat barndomens skyddande nejder. Henne hade han dock ännu kvar! Det bästa livet skänkt honom, en gammal[s. 107] man. Och omedvetet var han tacksam, att ödet valt som det gjort. Älstpojken, arvingen till gården, hade gått, och däri låg en djup och fruktansvärd betydelse. Men lyckan, solskenet var kvar. Så funno de bägge föräldrarna var sin tröst att haka sig vid. Livet började redan sin underfulla, sunda läkedomsprocess.

— Var snäll mot Mats, Anna-Greta, han ä nu bror din i stället för Bertil, sade han, i det han gick ut genom dörren till dagens arbete.

Förstulet kisande satt nu Anna-Greta där och stirrade nyfiket på pojken mitt emot sig. Jaså, så såg han då ut, uppfostringsbarnet deras, som far sagt hon skulle vara snäll emot som mot en bror. Hon visste ej riktigt än, vad hon tyckte om honom. Bra nog mager var han ju och stum som en gravsik. Men ett par vackra, djupa ögon hade han allt, bara han ville höja dem över tråget. Hon fick väl försöka att få honom i gång.

Och så tog hon träskeden och ritade en skåra i tjockgrädden överst på tråget. Och noga var hon att få den mittpå, så noga, att hennes röda tunga slank sig ut och följde skeden i dess rörelser. Nu tyckte hon sig ha tagit första steget och satte sig att avvakta vidare närmanden.

Men vänta fick hon. Mitt emot henne satt Mats, med sänkt huvud, illröd i ansiktet av en oövervinnelig blyghet och skygghet. Aldrig hade han och hans syskon fått vara med andra barn — modern tillät det icke. Strängt höllos de till arbete från det de voro helt små. På fristunderna satt han vid mors sida, när hon kardade ull eller spann och lärde sig bokstäverna ur psalmboken. Sedan kom far in[s. 108] efter arbetet och läste för dem ur postillan eller bibeln, tills den korta vinterdagen var slut. Nog hade de väl lekt sina sommarlekar som andra barn, men de hade alltid hållits för sig själva där uppe i sitt avsides hörn utom åkern.

När han tänkte på att han nu skulle sitta där morgon efter morgon och dela maten med denna främmande flicka, tyckte han, att var matbit skulle fastna honom i halsen. För första gången kände han riktigt hur ensam, hur gränslöst övergiven och främmande han var!

Men barnanaturen är lycklig. Mats hade ej ätit riktigt på flera dagar. Som han satt där och blygt stirrade på tråget, blev honom plötsligt hungern övermäktig. Sådan mat hade han ju ej sett på flera år.

Och innan han själv visste av det, hade han skeden i tråget. Som mor en gång för länge sedan lärt honom, skrapade han först undan grädden på sin tråghalva till ena kanten för att gömma den till sist. Så tog han en tunnbrödskaka. Med båda händerna smulade han det oblattunna, gråvita brödet i små bitar, hällde ner dem i tråget och rörde om, tills skeden kunde stå för sig själv. Så tog han sig en sikskiva med fingrarna, slet sig en bit med tänderna, satte skeden i filbröttet och började äta.

Han hade bara gräddbrädden kvar, när han kom att se upp. Där satt Anna-Greta och bara stirrade på honom. Hennes egen halva var orörd. Nu gick han in också på hennes del och tog sig några bra tag. Det blev ej mycket kvar åt henne. Aldrig hade hon sett en sådan glupande hunger!

[s. 109]

Nu när Mats tittade upp, skrattade hon med full hals och pekade på långfingret åt honom. Äntligen fick hon då retas litet!

— Fy, fy skam på långfingret, ropade hon. Största snålhund först i fatet!

Mats blev åter blodröd — så sjönk blodet tillbaka, och han blev likblek. Han trodde, att han skulle sjunka genom golvet av skam. Hade inte mor ock lärt honom att truga tre gånger hos främmande! Och här satt han och slök i sig maten som en hund.

Innan någon visste ordet av, hade han ryckt till sig mössan och var utom dörren. Husbonden själv såg honom kila över gården. Men han tänkte: låt honom löpa! Tids nog får man sätta pojken i arbete. Först måste han övervinna sorgen och svälten och allt, som gått åt honom så hårt. Han hade blivit så förstående av sin egen sorg, Anders. Han hade tagit Guds varning till sig, när han tog förstfödingen hans.

Med ens hade han fått en så öppen och klar blick för allt, som var smått och förtrampat. Hederlig och rättrådig hade han gått sin väg förut i det mesta, men barsk och stridig, när det gällde gammal släkttvist. Aldrig hade han tänkt på de små i utkanterna, om de foro illa under striden. Bara han fick rätt, bara han fick råda.

Nu såg han allt i ett annat ljus. Och han tyckte sig ha fångat själva fattigdomens ande i honom där, pojken från skogsstugan. Som en förfrusen, halvt ihjälskrämd sparv sprattlade han emot hans väldiga hand, när den ville fånga honom, och hackade honom vilt i fingrarna med näbben. Nej, som[s. 110] en herrelös och utsvulten hundvalp var han, pojkbytingen, sparkad och slagen av ödet. Tålamod måste han ha med att locka och tämja honom, medan han grundade över sina nya uppgifter i byn.

Ett var han överens med sig själv om — åldermannaskapet skulle han lämna och det redan vid nästa byastämma. Eller en annan tanke — skulle han behålla det tunga ledarskapet över sina slagna bröder och ännu söka vända det i något gott?

Det som den fattige Lill-Jonas satt dem före i ett halvt religiöst ljus som ett offer på broderskärlekens altare, det kom nu för honom i en annan dager. Myren, vintermyren låg där ännu och väntade på att besegras. Den låg där som en symbol av de mörka djupen i dem själva och skilde dem åt. Där var hans uppgift. Han ensam hade den ställningen, att han kunde ena dem till det. Så skulle han kunna sona alla sina små hemliga synder.

Det var en man med stora krafter, Anders inom åkern. Hela sitt liv hade han liksom gått och letat efter sig själv och sin uppgift. Gården och barnens fostran var honom icke nog. Men han fann inte det rätta, och så förslösade han allt, vad han hade av klokhet och rådighet, på sina egna små strider.

Nu såg han som i ett blixtljus, vad hans liv kunnat bli. Där var det verket, det som varje verklig man drömmer om och som allena kan smida tillsammans alla de många dagarna till ett liv.

Men han kände också med ens sina många år. Som en börda lade de sig på hans nacke och tryckte den ner mot jorden. Och längst inne i hans undermedvetna jag höjde sig en svag, tvivlande röst: För sent! För sent!

[s. 111]

På allt detta tänkte nu husbonden, där han stod och vässade sin skära till att ta det frusna kornet med, och därför lät han pojken löpa som han ville.

*

Utan att se sig om sprang Mats ut genom grinden. Snabb som en lämmel kilade han upp till skogsliden ovanför byn. Där gick en rågång tvärs över berget, rak som en linjal och flera meter bred. Den skilde de båda släkternas skog.

Högst där uppe satte sig Mats på en sten mitt i rån. Här först kunde han andas ut. Där nere låg bygden i den klara höstdagen med sina röda och grå gårdar. Rakt under sig hade han Stor-Andersagården med alla dess byggnader. Så många de voro — han sökte räkna dem på fingrarna, men alltid var det någon han glömde bort. Där var först vinterstugan, av kärnbjörk, stor, rymlig och rödmålad med två våningar — man bygger gärna stort och högt i Västerbotten, där tillgången är god på virket. En vacker farstukvist hade den också och klädda knutar. Som en riktig herregård var den ock inredd i alla rum, vilket inte alltid var fallet, även om gården var stor. Det var storbyggningen.

Och se, där stod sommarstugan i vinkel med den andra, halvt dold av sin aspdunge. Dit flyttade man ut, när våren kom, utan synbar praktisk orsak, driven av samma outgrundliga behov att flytta på sig, som kommer korna att liksom leva upp, när också de göra sin årliga flyttning från vinterladugård till sommarladugård.

Ja, där lågo de också, de båda fähusen. Vinterladugården var ett så kallat »högfähus», det första[s. 112] i sitt slag i Västerbotten. Det var verkligen också högt, som en liten kyrka nästan, tyckte Mats, helt olikt de vanliga små nävertäckta ladugårdarna i byn. Under golvet var en stor gödselkällare inredd, där spillningen hamnade, därav den höga resningen på huset. Annars liknade det andra fähus i det att det hade nävertak och små fönster, nästan gluggar, igenom vilka det inte kom mycket ljus in till kreaturen.

Bredvid högfähuset låg den långa stall-logelängan, krönt av den ståtliga rundlogen, gårdens vackraste byggnad. Med sin åttkantiga form, sitt gavelröste och sina timrade knutar och med en kornlada på taket, liknade den ett tempel, rest åt denna kärva jords livsalstrande gudar.

Dock mindes Mats från utomåkersgårdarna en äldre logform. Det var den urgamla långlogen, oändlig som en löparbana för små bara pojkfötter. Men Anders, som var vaken i allt, fann det för besvärligt att oupphörligt spänna hästen från och till vid tröskningen. Han lät därför riva den gamla långlogen, där andar sades springa i kapp nattetid, och bygga upp den mera praktiska rundlogen.

Så kom bryggstugan, bagarstugan, matboden, kornboden, klädboden och vävboden och så lider, logar, skullar, rov- och potatiskällare, allt i sitt särskilda hus. Mitt på gården, intill vedboden, pekade brunnsstångens finända likt ett långt finger mot skyn, medan tjockändan med stenen låg ner mot marken. Längst inne i en vrå stod den gamla bastun av grova, rundhuggna stockar, full av gamla mörka hemligheter.

[s. 113]

Vilket slöseri med utrymmet, skulle den främling, som sett, vad gossen såg, ha tänkt. Å, man hade gott svängrum på alla håll och kanter. Vilket ödslande med virket! Fanns ej skogen rätt över gården att ta av? Orörd hade den stått i fars och farfars tid utom till eget behov av virke och ved. Orörd skulle den stå åtminstone under Anders tid. Och ordning och plan var det i överflödet. De många husen voro sammanförda i långa längor, som omslöto manbyggningarna som en fast sluten mur, men med gästvänligt öppen port. Endast de knuttimrade stolpbodarna stodo uppflugna i förnäm ensamhet, men i tvillingspann, markerande husets förmögenhet.

Mats såg sig än längre omkring. Där lågo gårdens åkrar och ängar, det var Anders skifte. Och det var ej knappt tilltaget, födde gott honom och hans hus och mer till i goda år och onda.

Bakom gården, en bit ut på åkern, låg gamhässjan, högre än själva storbyggningen. När den hängde proppfull av tröskad säd i godåren, då visste husbonden, att han hade till många goda grötar. Och mer därtill. Då växte också slanten på kistbottnen. Nu var den tom ännu. Höstvinden blåste mellan hässjestängerna och pep ängsligt i hålen på sidborden.

Men på åkern krälade Anders och hans drängar som små svarta myror. Väl var kornet fruset, men det måste dock tillvaratagas. Nog var det tungt, att hässjan åter skulle hänga full av märglöst lättkorn. Kanske var det därför det pep så ängsligt i dess gamla fogar. Gamhässjan hade dock burit både god och ond skörd utan att svikta förut, och det hade dess ägare också.

[s. 114]

Men Anders hade ägor även på annat håll. Längst nere vid myren lågo myrslåttrarna, som gåvo det mesta höet. Men när karlarna skulle slå det, fingo de stå i vatten till knäet, fast de hade myrbleckten bunden om benet.

På varje liten ängslapp stod en sned lada med inåtlutande väggar. De voro så byggda för att snön skulle rinna av väggarna i snösmältningen. Så här uppifrån liknade de små lustiga hus, byggda för det underjordiska folket. De bildade liksom en särskild by för vitterfolket och deras kreatur.

Mats liknade själv en av de underjordiska, där han satt uppkrupen på stenen, liten och grå. Här uppe kände han sig åter fri och trygg. Ensamheten var hans enda ägodel. Åter stirrade han på det rörliga livet där nere. Varje ljud trängde hit upp, liksom förklarat av avståndet. Han hörde lien väsa mot brynet och skäran gnissla mot de pinnstela axen. Han hörde korna råma i ladugården och skaka sina bindslen. Gråhunden skällde och slet i sin långa kedja.

Allt detta liv hade han nu del i. Anders hade själv sagt, att han skulle vara som barn i huset. Det har så varit gammal sed i Västerbotten. Aldrig hände det då, att man lämnade ett värnlöst barn, som olyckan ställt ensam, ut på socknen. Alltid fanns det någon barmhärtig familj, som var villig att ta den lille till sig som uppfostringsbarn.

Rik-Anders fosterson skulle han heta nu, och dock hade han aldrig känt sig så fattig. Son till en självägande bonde var han, beroende var den tyngsta börda han kunde få att bära. Och blicken vände sig tårskymd åt annat håll och sökte en grå liten stuga[s. 115] längst uppe i skogsbrynet på andra sidan vattnet! Ej hade den gömt annat än nöd och brist. Men han hade ej vetat av bättre. Jo, något mer hade den förvisso rymt inom sina trånga väggar — den enda trygghet, den enda frid, som fanns till i världen! Nu var den stängd med lås. Vem som hade nyckeln och rätten att öppna den, visste han ej. Vi få väl se till, hur det kan bli med farsarvet ditt, hade Anders sagt vid ett tillfälle.

På detta tänkte han nu, där han satt. Där i den ensamma lilla stugan, där och ingen annanstans ville han bo. Han var inget barn längre, han fruktade ej längre de mörka minnena. Han var en man, som länge fått bära en mans bördor. Ja, där allena ville han leva sitt liv. Där skulle han så och röja, drömde han vidare, han skulle ta upp den hårda kampen igen, slita av skulden. Så stor kunde den ju ej vara, det hade han trott sig förstå av faderns ord. Segra skulle han till slut — eller dela fars öde. Inte kunde han, den redlige Jonas son, gå som en inhysing och ett nådehjon i alla sina dagar hos dem, som så länge han mindes förut varit hans fars fiender.

Då hörde han plötsligt vagnsbuller på vägen. Bullret kom från stadssidan, det dånade som av flera åkdon. Gråhunden där nere tog i att skälla på nytt. Hans skall togs upp av en hund i andra ändan av byn, ännu en svarade och så ännu en. Till slut var hela byn en enda kör av ursinniga hundskall, som följde vagnarna från den ena ändan av byn till den andra.

Nu kunde Mats se vagnarna. Det var flera trillor och en karriol. Såg han rätt eller fel? Var[s. 116] det ej Stor-Grubben själv, som satt i den bakersta kärran i den svarta tulubben? Jo, han var det. Där vägen strök alldeles förbi vintermyren, reste han sig upp och lade handen på skjutspojkens axel. Så stannade vagnen, och han steg ur. Ända fram till myren gick han. Där stannade han och såg länge ut över vattnet. Vad han väl kunde se där, visste inte Mats. Men han stod där väl minst en kvart. Så vaknade han plötsligt upp igen, gick åter fram till vagnen, steg upp i den och körde i karriär efter de andra, som länge sedan försvunnit därifrån.

Då vaknade också Mats till, såg på solen, att tiden måste vara långt liden. Gud nåde uppfostringspojken för mor Britas vrede, om han ej passade middagstimmen! På snabba fötter rann han så ner efter rån.

*

När Mats kom in i vinterstugan, dit de flyttat in under dagen, var redan middagen överstökad, och alla skulle återgå till sina sysslor igen. Brita ville banna, men en blick från husbonden kom henne att tystna. Jaså, han skulle ha större rätt än barnen deras till att göra som han ville, inhysingen där! Och med en ond glimt i svartögonen sina slängde hon fram fläskpalten åt bortbytingen på bordshörnet. Mats satte sig och åt. Gråten stod honom i halsen, och den sega palten ville inte ned.

Då kom Anna-Greta dansande på sina mjuka näbbskor, satte sig på långbänken bredvid honom och såg honom så hjärtinnerligt glatt och vänligt in i ögonen, att det var som om själva solen glistrat därinne.

[s. 117]

— Var har du vari hela dan, Mats? frågade hon och gungade på ena foten, där hon satt.

Mats var för blyg att svara, palten satte sig som en klump i halsen på honom. Han svalde och svalde och blev blodröd i ansiktet.

— Akt dej, att du int strungnar, tokpojk, ropade då Anna-Greta, for upp och började slå och banka honom i ryggen med sina mjuka små nävar.

Till sist fick han då luft. Då böjde hon sig över honom, kittlade honom med flättofsarna på kinden och skrattade med full hals.

Mats såg in i ett par ögon ovanför sig, så glittrande guldbruna, så troskyldigt grunda. Och skrattet — aldrig hade han hört ett sådant skratt. Det klingade som bäcken, när den bröt på våren, nej, som tusen små vitterbjällror klingade det. Aldrig hade någon skrattat så i hans hem — det mente man visst var synd. Det var inte till att stå emot — all hans blyghet och tvärhet smälte i denna sol. Och han måste skratta med, ett litet tvärt och tafatt skratt.

Då såg Brita åt dem.

— Tokstinta där, fräste hon åt flickan. Gack du å gör nytta för dej å låt n’ Mats ät!

Anna-Greta lät sig ej mycket bekomma, men hoppade dock därifrån med en blinkning åt Mats.

Och där satt han, utomåkerspojken, med en ny värme i hjärtat. En var det dock, som ville ha honom här för hans egen skull. Och allt blev med en gång så förändrat, nästan trivsamt och hemvant.

Han gjorde sig ingen brådska med maten. Hungern satt ännu omättad kvar i bottnen på hans inälvor[s. 118] och gnagde och gned lika mycket som förut. Den var som en omättlig drake, som fått smak på människokött och ville ha mer och alltjämt mer. För att den ej skulle tära livet ur honom, måste han äta sig stoppmätt till vart mål. Men av den långa svältkosten hade hans tarmar liksom krympt ihop, därför kunde han ej äta fort utan endast bit för bit. Annars blev han tvärmätt efter de första tuggorna, och så var han lika hungrig efter en timme igen. Men fläskpalt, se det var sådan mat, som man bidade på! Här ensam på hörnet tordes han äta så mycket och så sakta han ville. Och så satt han där och lät den goda maten sig väl smaka, medan han såg sig omkring i köket.

Stor-Andersagårdens vinterkök var det trivsammaste man gärna kunde se. Det stora rummet med det vitkritade taket och de ljusblå tapeterna — en ovan lyx den tiden i västerbottensbondens kök — var ljust och glatt. Möblerna voro av gammalt västerbottniskt mönster — stolarna kraftiga, satta, gjorda till att sitta på. I ett hörn hängde mjölkskåpet, gråblått med röda blommor på dörrarna. Där stodo väl sina tjugu mjölktråg med den fetaste tjockgrädde på. Mitt på ena långväggen stod Nybyklockan, målad i brunt och sirad i blått, grönt och vitt. I taket hängde storhyllan, där rävstinnespetten lågo på tork. I den öppna spisen flammade en väldig brasa på knotiga björkklabbar. Där sutto kvinnfolken vid sitt arbete.

Närmast elden satt Erika, Anders syster, klädd som till helg i gredelin mössa och likadant stycke. Hon var gamstinta, det syntes på mössfärgen, och bodde sedan faderns död turvis hos sina båda bröder,[s. 119] som båda voro besuttna och välmående storbönder. Där gjorde hon mer än nytta för sig med att spinna och väva. Särskilt skoband vävde hon, och hon var den skickligaste bandväverskan i socknen. Nu satt hon där vid sitt arbete. Träspjälan med änden av väven var fästad vid karmen på hennes stol, den andra var bunden vid dörrnyckeln till kökskammarn. Garnet gick under hennes vänstra arm, med den högra sköt hon skeden om vartannat uppåt och nedåt för att bilda skälen. Med vänstra handen lade hon in inslaget.

Rak i ryggen och utan ett ord för mycket satt hon där timme efter timme och flyttade blott stolen, allteftersom väven skulle spännas. Randiga band vävde hon i blått och gult, rutiga i rött och blått, band i alla färger, men breda och starka till att linda kring skaften på näbbskorna. Likt en forntida norna satt hon där vid elden år efter år och vävde och spann, spann lyckan in i huset. Med vinterflyttningen och den första brasan kom hon som ett mystiskt andeväsen och förde den rätta inomhustrevnaden med sig. Med vårsolen försvann hon tyst som hon kommit.

Men runt kring henne sprang mor Brita i tusen småsysslor, orolig, kvick, aldrig stilla men med ögonen på allt. Hon bar också mössa och stycke, men blott till helgerna, och då skulle det vara svart, så som det en gift kvinna hövdes. Nu var hennes svarta, blanka hår bart. Runt ikring dem alla for hon och kikade och tittade. Nu var hon vid smörkärnan och tog sig en titt. Så fick hon plötsligt ett ärende in i finsalen innanför lillkammarn eller införkammarn.

[s. 120]

Finsalen var husets stolthet men användes bara, när det skulle vara storhögtidligt. Där stodo fina köpmöbler från staden, brunmålade och med mässingsbeslag på, och mitt på bordet stod porslinskaffeservisen.

Mor Brita stod och letade efter något i dragkistan. Den hade varit hennes hemmafalekista och gömde ännu utstyrseln och brudstassen. I kistalarikan låg ännu det enda brev hon någonsin fått av sin man och gulnade tillsammans med frejdebetyget hennes, där låg den vissnade brudkransen, ty krona och krans hade hon fått, det skulle ingen säga annat, där lågo kyrkvantarna och storpsalmboken med spännen och en pepparrotsskiva kvar mellan bladen, sedan sista storhelgen, till att bruka då prästen i sin predikan antecknat: »här gråtes».

Men nu gällde det inte de gamla minnena utan något annat. I den kistan gömde sig ock mången hemlig besparing, sedan mor Brita sist var i staden med några marker smör. Kantänka, man fick hela 12 skilling för en mark smör i dessa tider. Det var ju riktiga syndapengar! Men bra voro slantarna att ha på mer än ett sätt. Och så var hon ute i köket igen och borta vid kärnan. I en hast fick hon bort lillpigan därifrån i ett ärende och tog själv på att kärna. Som hon förde handen till kärnstången, fick Mats se, att hon släppte något ned i kärnan — det var ett litet silvermynt. Mor Brita kände visst skrömt i luften och ville mota trollen!

Sedan hon säkrat smöret, for hon bort till trasmattsväven och löste av pigan, som satt där. Sommar och vinter stod det en vävstol i Anders kök.[s. 121] Och sällan stod den stilla. Alltid var det någon, som tog sig tid från sysslorna till att sätta sig i den och slå ett slag. Där höll sig nu till och med Brita en stund i ro.

Men sprang hon där annars mest som en lämmel kring benen på en, så var det i stället en annan, som jämt satt stilla och aldrig kom någon vart. Det var mormodern i huset, den gamla Maglena. Nära åttio år var hon, krokig och bruten av värk, därför måste hon sitta i vagga som ett spädbarn. Uppifrån taket hängde den, en stor och åbäkig tingest, mest lik en klumpigt tillyxad gunga.

I den satt nu Maglena, bäddad på kuddar. Orörlig, stel och styv av värken, satt hon där dag efter dag och stirrade med skumma, halvblinda siareögon in i vinterelden, medan någon höll vaggan i gång. Ibland satte värken åt henne, så att hon kved och jämrade sig, ynkligt och ihållande i timmatal, men dessemellan kunde hon leva upp, bli pigg och talför och berätta mycket om det, som var gammalt och fornt.

Oro i blodet hade hon haft liksom dottern. Det sades till och med, att hon efter mannens död för en tid återvänt till vandrarfolket i fjället. Men det var en sak, som skulle hållas tyst med. Anders ville ej höra om den. Sant var det i alla fall, och det livet hade hon trivts med. Först då värken satte åt henne för hårt, måste hon bli bofast igen under dotterns tak.

Förgäves hade Brita prövat alla sina egna konster på henne för att stilla värken. Det var som om hon ingenting förmått över sitt eget kött och blod. Till en tid hade det väl lindrat något med ett uppkok[s. 122] på gråbon till ett omslag att linda om värkande armar och ben och med ett spad på getpors till att dricka. Med många läsningar och signerier till förstås.

Men sen blev det vid det gamla igen. Och när värken alltjämt återkom och modern blev alltmera ihopkroknad i lederna och måste ligga till sängs vintern ut, visste hon sig till slut ingen annan råd än att kalla på en visman vid namn Säfström ifrån Sävar, känd i hela Västerbotten för sina underkurer.

Hela sommaren bodde vismannen kvar i Rik-Anders kammare som en hedrad gäst, åt och drack och hade det gott på allt sätt, mot att han skulle bota gikten på Maglena. Först gällde det då att säga, varifrån värken hade sitt ursprung. Vismannen läste länge och mycket i sina böcker, han frågade den sjuka och alla omkring henne både länge och väl.

Och så läste han igen i de gulnade pappersluntorna, handskrivna med gammalsvenska bokstäver, och mumlade långa ramsor för sig själv. Sist skulle han läsa ut hemligheten i brännvinet, och stopet fullt brukte han till den läsningen. Men inte ens då kom han fram med sin visdom.

Till slut en dag, sedan han ätit och vilat opp sig bra nog, tog han sig betänksamt om hakan, stirrade in i elden, som om han sett en hemsk syn, och sade med gravlik röst:

— Från myren har sjukdomen kommit. Du fick den, när du rodde över vattnet hit till gården.

Det blev tyst i stugan, och allas ögon hängde andaktsfullt vid profetens läppar.

[s. 123]

— Från vintermyren har soten kommit, därifrån skall ock boten komma, fortfor vismannen högtidligt. Nog trodde väl Maglena själv, att hon fått värken genom att ligga i dragiga kåtor, förvekligad som hon var genom bofastheten. Men så tänkte hon, att vismannen visste väl bättre.

Och så ordinerade han då så kallade »myrbad» med vatten, hämtat från myren. Hur de skulle lagas, var hans dyrbara hemlighet. Ingen mer än Brita fick vara med inne, när de reddes.

När hösten bröt in, kunde Maglena åter sitta upprätt, och vismannen for till sin hemort igen, lastad med fälmat och med brännvinspluntan djupt förankrad i matspannen. Han var det nu, som befallt, att den sjuka skulle sitta tvärs över en vagga och att någon skulle vagga henne, när värken satte till. Och där satt hon nu, den gamla, nog så nöjd, utom när värken tog på, då hon gnällde och pep som ett litet barn.

Just nu var pinvärken envis, och bredvid henne satt därför nu Anna-Greta och skulle försöka sig på att vagga mormora, då ingen annan hade tid. Men den otympliga gungan var tung. Med sina svaga armar orkade hon ej få någon riktig fart på den, och den gamla gnölade därför missnöjt.

Frågade någon då: Hur är det fatt med mormora? fick hon bara det trumpna svaret:

— När du kommer på min ålder, får du veta, va mej våller.

Pinad av gnället såg Brita upp. Då fick hon syn på Mats, som ännu satt vid bordet och hängde.

— Opp me dej, din latstövel, skrek hon, för nu var Anders ute. Va sitter du där å gapar efter?[s. 124] Var int så ohull på palten, du. Har du int nå magahov? Vi har ock nödtid i huse. Laga dej i stället hit å gör nytta för maten — det blir du, som får vagga mormora.

Tigande makade sig Mats upp och bort till spiselvrån. Anna-Greta makade villigt åt sig och gav honom plats på pallen. Så tog han vid att vagga den gamla.

Med sina magra, seniga pojkarmar högg han i av alla krafter. Nu blev det annan fart på vaggningen — upp och ned, upp och ned, mjukt och jämnt gick det. Gnället tystnade, den gamla nickade till. Det blev så tyst i stugan. Alla funno det vilsamt, när mormora sov, de dagar hon hade värken. Det var som att ha ett småbarn i huset, sjukt och kinkigt och som aldrig växte och blev stor utan bara krympte och blev mindre. Det var bara dihornet och nappträet, som fattades i utstyrseln.

Med kinderna brännande röda av skam satt pojken där vid vaggan. Han mindes sina karlavulna tankar uppe i rået på morgonen. Och nu satt han här vid kvinnfolksgöra, och ett sådant arbete till! Det var annat det än hans drömmar! Men den som har hem hos andra, han får ock göra det andra vill utan att mucka. Och så vaggade han av alla krafter, fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Björkkabbarna i spisen sprakade och smällde, knak, knak sade vaggan. Annars var det tyst. Den gamla sov och snarkade. Det pep och ylade i hennes platta, breda näsa som ett avlägset vargtjut. Mats höll också på att nicka till. Det värkte och sved i hans armar av den tunga gungan med den[s. 125] tunga gumman i, men han vågade ej sluta, ty då vaknade den gamla tvärt.

Dyster satt han där och stirrade in i elden. Åter kände han, att han vår inhysingen här, som nätt och jämnt tåldes vid matfatet och som fick göra det sämsta görat. Då kände han en liten hand på sin. Det var Anna-Greta, och hon ville visa honom sina hemliga skatter.

Det var en gammal docka av trä, klädd i blå- och svartrutig kjol, vävd av fastern hennes, det var snäckor och musslor från det fjärran havet, som far hade haft med sig från strömmingsfisket. Det var ett par små lappskor av vitaste renbällingskinn och sist men inte minst en liten trumma.

— Hon har ja fått av mormora, viskade hon, hon kan man spå på. Men kvinnfolke får int nyttja’na.

Skrämd såg Mats på henne. Ögonen hennes sågo riktigt svarta och stygga ut så där i skuggan, men det var ändå något i dem, som drog. När hon såg, att han blev förskräckt, tittade hon upp över vaggkanten och skrattade och log. Elden lekte och for i hennes ögon som tusen gnistor, tänderna glimmade vitt. Åter måste han le till svar.

Och så sutto de båda barnen där, gömda bakom den otympliga takvaggan, som knarrade och gick, och lutade huvudena tillhopa och tisslade och tasslade om sitt. Tills Brita fick syn på dem och gjorde ett slut på leken. Hon tyckte ej om, att hennes Anna-Greta blev allt för god vän med den där fattigpojken.

— Kom, Anna-Greta, ropade hon, du ska till[s. 126] stacken å rust en myrduk åt mormora, tills hon vaknar. Se här!

Och hon räckte henne en ren handduk. Det behövdes ej någon vidare förklaring. Anna-Greta visste väl, vad det gällde. Myrsyran var ju också den ett gammalt och beprövat medel mot all slags värk. Man bredde ut duken över myrstacken, tills den blev våt, sedan tog man den och lindade den kring det sjuka stället. Anna-Greta frågade därför ej, utan var kvickt utom dörren. Lika kvickt var hon inne igen med duken.

Vaggan hade stannat och mormodern vaknat. Hon såg kry och nyter ut igen efter sin lilla lur och spann som en katta, när hon fick myrduken om det onda benet.

— Hit me ett par skrubbler, Brita, sade hon, så ska ja hjälpa dej att karda!

Och sen hon väl kommit i gång, växte snabbt ullhögen på golvet. Rätt som det var började hon på att berätta. Om vittra och troll, om varsel och otyg, om allt, som var skumt och dunkelt i bygden och de stora skogarna. Utan början och slut, utan inbördes sammanhang, men med den sträva sagoröst, som ger barnen kalla kårar efter ryggen.

Om vittra berättade hon, som kunde spöka ut sig alldeles som en människa ibland i finaste sammet och siden och villa bort karlarna, när de voro ensamma ute på fiske eller skogsarbete. Och som alla karltokar läto de sig lätt nog dåras av det falska kvinnfolket. Men fingo de bara syn på svansen under kjolkanten, så aktade de sig nog. Om bytingar och bölingar berättade hon och om barngråt och[s. 127] späda röster långt ute i villande skogen, och om dödmän och bleka, varnande dödingshänder.

Särskilt skrämda blevo barnen, när hon berättade om en far och en mor, som sålt sin son åt den onde. När han var sexton år, var han bliven föräldralös, och det året var det den onde skulle ta honom. Men pojkstackarn visste sig råd och gick till prästen för att få skydd. Då tog prästen och satte honom bakom en bräda, på vilken han skrivit: »Jesus Christus, Guds son.» Och när den onde kom och ville ta pojken, sade han, att han först fick läsa det, som stod på brädan. Men det namnet kunde inte den onde uttala, och sen hade han då ingen makt längre över pojken.

Alla hade suttit där som förstenade och lyssnat. Väven hade stannat, vaggan slutat knarra, så som det dagliga livets ljud alltid stanna, när sagan går genom rummet. Endast Erika satt som förr och slog sina brokiga band, orörlig och stum i det fladdrande eldsljuset. I sin vrå hade även Mats suttit och slukat varje ord. Fast skrock och övertro alltid blommat omkring honom, så var dock det mesta av det han hörde nytt för honom. Fadern och modern räknade ju allt sådant till syndig hedendom och ville ej låta det komma till barnens öron.

En gång, när Mats var en liten parvel, hade han kommit in till modern och berättat för henne, att han sett en liten grå man vid laduknuten. Då hade han sett henne haja till, och så hade hon sagt, att Mats var ett midnattsbarn och var »synen», så att han nog skulle få se mycket, som ej andra sågo! Men fadern, som i detsamma kom in, hade tystat henne. Väl hade han tyckt sig se och höra ett och[s. 128] annat sedan, men då ingen förklaring gavs på det, så slutade han att lägga märke till det.

Nu tyckte han, att det öppnade sig okända djup i hans inre, som så länge varit fruset och dött. Allt detta om varsel och död, om rolöshet och mörka makter, hur väl han förstod det nu! Men vad han icke mer förstod, det var läran om en Gud, som var allvis och rättfärdig och dock slog de goda och behöll de onda! Ur sitt hjärta tyckte han sig vilja plåna ut varje ord om honom, som han lärt av sin far!

I stället ville han lära detta, som gav makt över människorna och dem, som tjänade dem i det tysta, allt detta osynliga, som självmant bar rikedomen och anseendet till huset, bara man visste de rätta orden. Något allra djupast i hans undermedvetna klingade så sällsamt allt detta hemlighetsfulla i möte — det var den urgamla släktsjälen av dem, som i århundraden kämpat med makterna, som åter vaknade till liv. Därför satt han där nu med lysande ögon och slukade varje ord.

Bredvid honom satt Anna-Greta åter hopkrupen. När mormora talade om fegmärken och dödsvarsel, då ryste hon av mörkrädsla, blundade och smög sig intill Mats. Det var som om hon velat söka skydd hos honom. Och en sällsamt varm känsla steg upp i honom, när han kände den mjuka lilla flickkroppen smyga sig upp emot honom. Han tänkte på sina döda små systrar — här hade han nu en annan, som krävde hans beskydd. Och den känslan höjde honom så i hans egna tankar, att han glömde att sörja över sin ställning. Beskyddande lade han sin arm över flickans axlar, medan han[s. 129] med en blandning av skräck och välbehag lyssnade till de gamla historierna. Och Anna-Greta fann det gott så. Ej för allt i världen skulle hon nu ha vågat sig ensam utom stuguknuten, om det så bara vore till stacken efter en ny duk åt mormora.

Men när det blev tal om vittra och om dolda skatter, då var det Anna-Greta, som kikade fram igen bakom Mats arm. Med ögonen vidöppna log hon lystet och hemlighetsfullt, och utan att själv veta det sköt hon undan pojkens arm och rätade sig mot brasskenet.

Då stampade och klampade det i storfarstun. Som steg från en annan värld kom det, tyckte Anna-Greta. Hon skrek högt av rädsla och högg på nytt tag i Mats arm. Det var som om hon väntat sig att få se en dödman komma in i sitt vita sveplakan eller den onde själv, som skulle hämta någon, som försålt sig.

Men det var bara husbonden, som kom in efter arbetet med karlarna. Då började åter väven att slå, kärnan att stampa och vaggan att knarra, men mormora slutade tvärt, mitt i en mening. Nu fick man brått med aftonvarden, som man så när glömt för alla spökerierna.

Anders var bister och mörk i hågen, när han kom in, det sågo alla. Brita kom fram och liskades med honom, så som hon brukade. Hon hjälpte honom att dra av den våta ulltröjan, däven av fukt och svett, fick av näbbskorna ock, där skohöet var genomvått, och fick varma yllesockar på och tände till slut långpipan åt honom, där han satt vid spisen och lät elden steka sig genomvarm, men intet tycktes hjälpa. Först då Anna-Greta sprang fram till[s. 130] honom och slog armarna kring hans hals, ljusnade hans min, men bara för ett ögonblick. Så mörknade han igen, och det blev sällsamt tyst och spänt i rummet, som före ett åskväder. Förgäves grubblade Brita på vad det kunde vara. Sorgen var det ej enbart, den var redan något, som så ingått i medvetandet, att den ej visade sig så. Som en mörk grundton satt den visserligen alltjämt kvar i djupet på deras själar, men den tilläts ej längre att komma till ytan. Över den gick redan livets ström sin gilla gång framåt som älvens virvlar över en sjunken båt.

Länge satt husbonden tyst med huvudet sänkt och höll det stora, arbetsfyllda köket i spänning. Till slut reste han sig och kallade på Mats.

— Följ me mej ut på farstubron, så får ja tala me dej, sade han.

Förundrad lydde Mats. När han gick förbi mor Brita, såg han en orolig glimt i hennes svarta plirögon, men hon vågade ej fråga. Men in i hjärtat förtretade det henne, att mannen hennes redan hade hemligheter med uppfostringspojken där, det främmande barnet, som så sällsamt kommit in i hennes hus just som en gökunge, som knuffat sig in i boet. Just som göken hade han redan knuffat ut en, så att han fallit sig till döds, tyckte hon i sin uppjagade sinnesstämning. Skulle han kanske knuffa ut fler för att få plats? Ja, alltför bred plats tog han sig redan, tyckte hon, var det inte som om han och hans angelägenheter gått före husets egna?

Men därute på farstubron i den fallande skymningen stodo husbonden och Mats. De stodo där länge utan att tala, medan bonden betänksamt sög på[s. 131] sin pipa. Det var som om han ej kommit sig för med det han hade att säga. Men till slut bröt han tystnaden. Några omsvep förstod han sig ej på, utan sade tvärt:

— De säjs, att Stor-Grubben tänker ta far dins gård.

Då vaknade Mats riktigt till. Ännu inne i sagornas värld, hade han stått som bergtagen i drömmar om plötslig lycka och lysande skatter, om jordisk och underjordisk makt. Det var som om han redan ägt allt detta. Men nu väcktes han till den fattiga verkligheten, som länge stått och väntat, att han skulle komma ut ur berget igen.

— Vem har sagt er de? stötte han ut.

— De vet hela byn. Han ä här i da, å om en vecka blir auktionen.

Stor-Grubben — auktionen — Mats hörde nog, men han fattade ej. Som i en avlägsen dröm mindes han sin syn på morgonen. Detta var det således, som stadsherrarnas färd betydde. Blek av ångest klängde han sig fast vid Anders tröjärm.

— Men han kan int de, säj, han kan fäll int de? ropade han.

— Lugna dej, Mats, hör på mej, sade Anders.

Och så började han berätta, hur illa det stod till i Tavle by. Allt sedan faderns död hade Mats ej träffat en människa av sina egna på den andra sidan. Ja, han hade ju knappt bytt ett ord med husfolket förrän i dag. I en oförklarlig skygghet utestängde han allt, som rörde hans förra liv och som dock ägde alla hans tankar. Ensam hade han suttit där med sin sorg och sitt lönlösa grubbel utan att med ett ord släppa in en annan i det. Han visste[s. 132] därför ingenting om det, som hänt sedan olycksdagen.

Nu fick han veta allt. När frostens verkningar i Tavle by riktigt blevo kända, började Stor-Grubben visa sina rätta avsikter. Nu var det slut med både kredit och broderliga råd. Fram med pengar bara, eller tar jag gården din, hette det nu.

Likt katten, när han jagar, hade storpatronen hittills ej kunnat neka sig nöjet att leka med sitt rov. Som katten hade han på lek släppt efter litet ibland och låtit bytet springa ifrån sig till en inbillad frihet. Varför skulle man ta det darrande lilla livet för tidigt och gå miste om jaktens spänning? Men lek har sin tid och fångst har sin tid.

Det där löjliga sammanträdet i staden hade i alla fall gett honom något att tänka på. Tänk om — tänk om ändå! Om det en annan gång blev allvar utav, om det kom en till slut med hjälpen ändå, en annan än han, Stor-Grubben, de fattiga böndernas vän. Nu satt klon plötsligt fast i det levande och skälvande bytets rygg.

Och en större förvirring kunde det inte bli, om räven mitt i natten slog ned i en hönsgård. Stor-Grubben, deras sista vän! De hade ju knappt fått slut på brännvinet hans, som de fått in på affären, och i boden låg ännu maten, som de köpt av honom på kredit! Pengar — pengar, var skulle de ta det ifrån i en hast? En sällsynt vara var det alltid, men aldrig såsom nu. Och det med en ränta, som ingen drömt om.

På alla deras invändningar i den vägen svarade blott patronen med ett överlägset leende:

[s. 133]

— Mina kära vänner, när har ni någonsin hört talas om en affärsman, som ej lägger intressena till kapitalet!

Han hade plötsligt börjat tala så fint han, Stor-Grubben, det var knappt så man kunde begripa honom. Och så fortsatte han:

— Har intressena blivit stora, så är det tidens skull. Ni förstår, jag har själv mina stora risker, och mina leverantörer ge inte kredit i evighet heller. Nu tränga de mig på alla håll, och jag har själv ont efter pengar. Och det måste ni väl ändå medge i Herrans namn, att jag haft ett rent okristligt tålamod med er!

Ja, det måste de ju medge, visst måste de medge det. Det var bara det, att utkrävningen av skulden kom så olämpligt som det gärna var möjligt. Pengar — lika gärna kunde han ha bett dem ta ner sjustjärnan! Och så drogo de sig mumlande ut från gästkammaren, där han höll till, och slogo råd om hur de skulle ställa det. Men ingen råd funno de tillsammans, och så skingrades de var och en till sitt, som om åskan slagit ner.

Men inne i sin kammare satt patron Grubb, bred i sin stol, och gnuggade händerna som efter ett fett byte. Många bitar fanns det väl ännu att ta, ännu hade han ej tänkt att slå till, men han vågade ej dröja längre. Man fick vara nöjd med det, som bjöds, fast gärna skulle han dröjt till den dag, då även storbönderna fått kröka ryggen. Men den dagen tycktes dröja. Nå, bättre en fågel i handen —!

Men utåt byn lupo de skräckslagna bönderna som undan en osynlig fiende. Pengar, var skulle de väl ta pengar? Förbi var nu den tid, då man väntade,[s. 134] att manna skulle falla ned till dem från himlen, och än mindre några pengar. Fjorton dagars respittid gav patron Grubb, sedan blev det tvångsauktion.

Och så sprang man hem och in i införkarmmaren för att leta i plånböcker och kistor, fast man visste, att de voro lika tomma. En och annan fann kanske en näve full med gamla transportsedlar, så kallade »kapprockar» sedan fars tid, som ofruktsamma vilat på kistbottnen, sedan de förlorat sin gångbarhet. Och med det sprungo de som vettvillingar tillbaka till sin fordringsägare. Men åt sådant mynt bara skrattade Stor-Grubben.

— Har ni inte annat att komma med, sade han. Det där är ju inte värt en blindstyver en gång! Så pass som ett kovärde får ni då ha att komma med.

Då måste det andra utvägar till. I en hast fingo bönderna söndagskläderna på och kyrkkärrorna ut ur kärrhusen borta vid körvägen till kyrkbyn. Och så bar det ut på tiggarfärd. En och annan hade förmögen släkt i andra byar, andra sprungo utan någon stass till storbönderna inom åkern.

Anders hade själv blivit överlupen, och en och annan, som ej stod för trångt, hade han också lånat sitt namn. Men han hade själv ont om kontanter, och att borga bort gården för barnen för att hjälpa främmande, det var ej rätt, mente han.

— Men gårn, farns går, kved Mats. För honom fanns det ingen annan, som det gällde.

— Där gjorde ja, va ja kunne, pojk, sade Anders lugnt.

Och han talade sant. Mats räknade han ej till de främmande mer. Hans skulder räknade han såsom sina. Ja, alltsedan ofärdsdagen hade han en sällsam[s. 135] känsla av att det var han, som bar på en skuld till gossen. En skuld, som ej kunde betalas med pengar men väl lättas därmed. Han tyckte, att han var skyldig honom alla hans barndomsårs betryck, all hans torftighet och ensamhet de dagar, då hans far så ofta i onödan stod till svars för ting och byastämma.

Ingen annan än han kunde betala den skulden. Nog kände sig Mats ensam i världen, men han visste ej själv, hur ensam han var. Alltsedan olyckan hade folkstämningen slagit om beträffande Lill-Jonas och hans barn. Någon måste man ha att skjuta skulden på för den fruktansvärda olyckan, och så kastade man den då på honom. En sådan vettvilling, en sådan galning och fantast, hur hade de kunnat följa honom? Rakt ned, käpprakt ned i den svarta olyckan!

Och så drogo de fram allt, vad de mindes av den döde, som ej var fördelaktigt. Hans liv hade de svårt att komma åt. Men så var det någon, som kom att nämna ett ord om byaordningen, som aldrig blev följd, om böter, som ej kunde betalas.

Där hade de det! De glömde, att för var gång, som Jonas brutit mot förordningarna, så hade de brutit två, det fattiga folket utom åkern. Men en hjälte, en profet, han skulle väl ej vara som de, hånade de. Och så sutto de där till in på sena natten som kråkor kring ett kadaver och sleto Jonas fattiga minne i trasor.

Väl var det, skreko de, att sonen hans, den där harskranken, inte längre fanns kvar på denna sidan, då skulle de allt lära honom. Då skulle de kräva honom på sina söners och döttrars liv, på makens[s. 136] och hustruns. Alla hade förlorat någon. Och det var hans fars skull. Ingen annans.

Nu satt han där på störstgården i byn och smorde kråset och hånlog åt dem, medan de alltjämt krälade i sin nöd. Men inte var det värt, att han stack sig hit över och talade om släktskap och gammal vänskap. De ville inte vara släkt med en sån!

Slut var det nu med böner och samlingar. Söndag som vardag satt man hemma och ruvade över sitt. Alltför långt hade de där galenskaperna fört dem. Nu kunde det vara nog. De trötta och plågade människorna orkade ej längre lyfta blicken uppåt efter hjälpen.

Allt detta hade Anders redan fått i sig mer än en gång. För var hjälpsökande, som kom över vattnet, fick han det i sig igen. Han ryste till slut, då han märkte, hur samstämmigt hatet mot Jonas kvarlevande son var. Det var det enda han måste förtiga för pojken. Men för var och en som kom och bar sitt hat med sig, kände han sin egen skuld till pojken växa.

Bäst vore det, om han kunde alldeles slita bandet med sitt gamla föräldrahem. Här på sin egen gård skulle han nog veta att skydda honom. Den gamla stugan och de magra vretarna finge väl gå på auktionen till vad de nu kunde inbringa, och så finge han väl behålla pojken som sin egen.

Men när han såg, hur fäst vid den gamla gården Mats var, så vågade han ej föreslå det. Nå, då finge han väl försöka rädda den och förvalta den åt Mats, tills han blev nog stor och förståndig att kunna bära att höra, att han var utstött av de sina. Och så fortsatte han:

[s. 137]

— Ja ä förmyndare åt dej nu, ja har fått de ordnat så. Å ja har vari å talt me patron Grubb i dag. Men han bara skratte ått mej. Hadde’n allting här i byn så klappat och klart som Lill-Jonsagårn utom åkern, sa han, då behövde han int stanna hära länger å krångel me västerbottensbönnren. För där hadde’n då svart på vitt, att han rådde om hela gårn från golv å till tak. Å så tog’en fram papperna. Far din hadde större skuld på gårn, än ja trodde, Mats. Skull ja tro papperna, så ägd’en alltihop. Du kan int minnes ha hört å far din, hur stor skulden va på gårn?

Det svindlade för ögonen på Mats, han ville falla. Förgäves sökte han klara sina tankar. Men så mindes han en gång, strax före olyckan, då fadern sökt klargöra ställningen för hans mor när han var inne.

— Så nu kan du si, att allt hopp ä int ute än, hade han sagt, ännu finns de mång bita kvar för Stor-Grubben att ta från gärderna mina.

Allt detta måste vara ett fruktansvärt misstag! Nog var Jonas utom åkern en svag människa, som kunde ta fel i sina omdömen, han som alla andra, men ännu hade han aldrig sagt en medveten lögn. Och skuldsummans storlek, den hade han noga antecknat för var gång, det visste Mats. Och det sade han sin förmyndare.

— De ser int ut så ändå, du Mats, sade denne. Där stog ja me blanka pengar i hanna å ville betala skulden din till Grubben — ja tänkt, att du fick fäll gälda mej de själv en gång, om du kunne, tillade han, då han tyckte sig se, att gossen rodnade. Men patron han sa nej bara, han, me ett kallgrin å slog på papperna sina. Men hur de va, så sa’n:[s. 138] Nå, Anders Ersson, för er skull å för folks prat får väl Lill-Jonsagården då komma på öppen auktion me de andra. Ja, de sa han, du Matspojken, och därför säjer ja som far din: än ä fäll int allt hopp ute. Fast int litar ja mycke på’n, rävfulingen där.

Anders tystnade. Mats såg upp på honom, som om han bidat sin egen dödsdom. Den store mannen vid hans sida såg vänligt ned på honom, tog hans hand och tryckte den, vilket från hans sida var så gott som en smekning.

— Förtvivla dej int, Mats, sade han tröstande. Auktionen ä ju int förrn om en vecka. De ä tie hemman här i byn, som ska gå förutom ditt. Dem annra har fått hjälp. Dem lär nog börja me Jonsagårn, som ligg längst oppi byn. De som står i mänsklig makt, nog skall ja göra de, för att rädda far dins gård åt dej, var du viss om de. Kanske har ja ock min egen uträkning me de.

Han tystnade åter och försjönk i sina egna funderingar. Hela dagen hade han gått och grubblat på, varför patron Grubb just slagit sina klor i fattighemmanen utom åkern. Nu hade han det. Samma tanke, som kommit över honom själv, hade slagit rot också i den där stadsherrns huvud. Vintermyren var det han ville åt! Och den låg till största delen på utomåkersfolkets ägor — en ringa och föraktad arvedel hittills. Lill-Jonas gård var liksom låset på den med sina sanka gärdor ned mot sjön.

Ja, så var det. Storpatronen tänkte liksom han på att uppta Jonas halvt religiösa tanke om att låta dika ut myren till åkermark. Men ej längre för allas[s. 139] gemensamma bästa utan för egen snöd vinning. Hur var det nu med den där rösten, som viskat till honom: För sent, för sent?

Och nu kände han först, hur han vuxit fast vid tanken på storverket, som låg och väntade där nere. Han kände, att han efter sonens död behövde något mer än det dagliga att brottas med för att inte försjunka i grubbel och livsleda. Åter reste sig hans gamla kraft, hans stridbara lynne och slagfärdighet, och med ny livlighet utbrast han:

— Vörke då dy, om int’n Stor-Anders i Tavle gett frest på ta opp spänntag me sjölvaste storpatronerna från stan, när hä ta på gäll! Gå å lägg dej på örat, pojk, å sov veckan ut. Sen får vi si!

Själve Mats måste le åt de orden. Han stod där så stor och trygg i kvällsskymningen, han Stor-Anders inom åkern, och han var honom nu i fars ställe. Något av den barnsliga förvissningen om en god försyn vände tillbaka till hans sinne — i den stunden satte nog Mats Stor-Anders i Gud Faders ställe! Utan att veta det stack han åter handen i bondens stora näve, det var som om han lämnat honom livet sitt. Så gingo de åter in i stugan.

När Mats den kvällen gått till sängs med Ejnar i farstukammarn, där han hädanefter skulle sova, hörde han mor Britas stämma från kökskammarn. Hennes röst var gäll, även när hon sökte dämpa den, och mannen hennes var bliven litet döv på äldre dar, och därför hörde Mats med eller mot sin vilja vart ord.

— Ärnar du köpa Jonsagården för Mats? frågade hon hårt och rakt på sak.

[s. 140]

— Får si, sade Anders kort.

— Men, Anders, har du rent blivi göjvut, jämrade sig mor Brita. Har du så gott om pengar, du, i svagtid?

— Åjo, svarade Anders blott som förut. Han tvistade aldrig med hustrun.

Då först blev mor Brita riktigt het.

— Åhå, minns du, Anders Ersa, sade hon hetsigt, att gulde int är så rött, att de int går ut för mat, som ordstäve så sant säjer!

Mats kunde riktigt se, hur det glimmade i svartögonen hennes av vrede.

— Nå, de blir fäll, som de ä tänkt, klippte Anders undvikande av.

Och så blev det då tyst till natten.

*

En vecka därefter låg arbetet nere som till helg. Borta vid drängstugan stodo karlarna i rena skjortärmar och hängde, och inne i köket satt husbonden själv och fick sig i hast en matbit i halsen. Hela husets manfolk ämnade sig ner till auktionen. Endast mor Brita hade som vanligt brått och sprang och gluttade i hörnen.

— Ska du int me ock, Brita? frågade Anders mera för formens skull. Där går kanske tocke, som du kunne bruka ock.

— Tror du ja ha rå å kast bort en hel örkdag, snäste mor Brita. Int ha ja rå kast pengarna sjön heller.

Anders svarade inte, slickade bara omständligt av skeden, innan han lade den tillbaka i tråget, och reste sig så för att göra sig i ordning för färden.[s. 141] Förgäves hade Brita under hela den gångna veckan sökt påverka honom till att ta tillbaka det där löftet till Mats. Nu var till och med hon läns på fler ord.

Och så gick Anders för att hämta fram kyrkkärran, sedan han stoppat storplånboken i fickan. Han såg sig åter om efter Mats, liksom sist, då det bar ut på skjuts. Han kunde ju få åka med där bak, om han var hågad. Och hågad var han väl, när det gällde far hans gård, som nu skulle gå, det hade han ju visat den där kvällen, då de taltes vid. Men så var han försvunnen, spårlöst borta igen.

Anders skakade betänksamt på huvudet. Nog hade Britas ord litet fog för sig — konstig var han då, utomåkerspojken där! Just som om han försatt sig på en vittertuva. Med sin sträva, sunda bondenatur kunde han ej riktigt fatta denna måttlösa sorg och bitterhet, denna folkskygghet och liksom såriga känslighet. Nu borde väl pojken börja lugna sig litet. Nog var slaget hårt, som drabbat honom, fruktansvärt hårt! Men han var ju dock av ett släkte, som var härdat genom århundraden till att bära hårda slag! Så var det, Herren, det ensamma nordlandets Gud liksom egendomsfolkets, slog dem stundom sådana där hårda slag. Men då var det bara att böja sig och ta emot, utan att fråga, utan många ord. Och så var det inte mer med det.

Fast hur det var, nog kunde väl en sådan där händelse ge en mycket att tänka på, som aldrig kommit för en förr. Hur var det, gick ej han själv där, han, Anders, dagen lång och kämpade med många främmande funderingar och sökte sig en väg ut? Ja, pojken fick väl söka komma sig ut ur detta själv,[s. 142] ingen kunde väl hjälpa honom riktigt med det. Sitt löfte till honom skulle han emellertid hålla. Sen fick man se.

Men Mats han var redan långt uppe i liden. Nu var han vid rån, och där var utsikten fri. Han stannade ett ögonblick för att andas ut och såg ner över vägen. Från alla håll skramlade det och dånade in över byn. Den här gången kom det inte bara kärror från staden, även från andra håll kommo de, ramlande och dammande, så att de många fotgängarna oupphörligt måste stiga åt vägkanten. Och alla hade de ett mål, Lill-Jonas stuga utom åkern, där dagens auktion skulle börja.

Då slank Mats kvick som en lämmel över rån och in i skogen på den andra sidan. Där följde han skogskanten uppe på berget, där den rundade sig kring myren, på vägar och stigar, som bara han kände till. Liksom alla pojkar hade han många hemligheter med sin barndoms skog. Och den ledde honom snabbt genom sina innersta snår och gömslen, tills han kom rätt över den gamla gården. Andfådd kastade han sig ner på vitmossan, stack huvudet bakom en enbuske och kikade genom dess risiga kvistar ner på gården.

Den dävna fukten från mossa och våta barr stack honom skarpt i näsan. Nu var hösten här på allvar. Lika snabbt som vårens nytändning hade den kommit och förbränt björkarnas prakt till aska. Nu stodo de där med gula och brunskande blad, som rynkades och förvissnade allt mer och mer för var dag.

Likt guld lågo redan de fallna löven över vindfällen och rågångar. I solnedgångsprakten glimmade[s. 143] de som tusen brinnande skatteldar, som hemliga skatters överflöd. Det var bara för den fattige att ta och ösa in med skäppor. Men nu i den kalla, råa morgondagern såg man vad det var — visset löv! Trollens guld. Ingenting att komma till människorna med för att köpa sig rätt och frihet med. Pojken rös till, där han låg.

Djupt där nere låg lillstugan, grå och kutig som förr. Men nu var den upplåst, och folk gick ut och in genom dörren. Gården var redan full av människor, både stadsherrar och bönder med sina hustrur. Trots avståndet kände Mats igen många av sin fars vänner och anhöriga. En varm känsla grep honom. Hit, till denna sidan, hörde han dock! Ännu visste han ingenting om dens lott, som är utstött av sina egna. Nog hade det väl förundrat honom litet, att ingen av hans släkt hade mödat sig med att gå upp till Anders Ersagården för att ta reda på, hur han hade det och tänkte ställa det för sig. Men så tänkte han, att de väl hade mycket om sig och sitt eget i dessa dagar. Själv höll han sig ju också undan och hade nog med att bringa reda med allt, som trängde in på hans ensamma, vaknande pojksjäl. Men han tänkte sig dock alltid en dag, då han skulle kunna gå till dem, hans egna, och förtro sig till dem om ett råd. Och det låg något tryggt och varmt i den tanken.

Där voro också många andra, främlingar på orten. Överallt voro de, de gingo i den tomma ladugården, i logar och lider och tittade och kikade och snokade. Och de resonerade sinsemellan, och de stodo för sig själva och funderade, och de kände åt bröstfickan, där plånboken låg.

[s. 144]

Och där, där var Stor-Grubben själv i sin svarta krimskinnstulubb! Med pälsen vidöppen och händerna i byxfickorna gick han där bred och pösig och såg med ägaremin på allt. Öronlapparna på finnmössan slogo honom lekfullt om huvudet. I ur och skur bar han den mössan, patron Grubb, hur fin och stadslik han för övrigt var i sin klädsel. Det var som om han ej kunnat skiljas från detta sista bevis på sin härstamning, hur värmländsk och västerbottnisk han för övrigt ville vara. Endast när det var storhögtidligt, som när han var med och begravde borgmästaren eller någon annan storkarl, bytte han ut den mot en hög hatt. Det var som om han hämtat alla sina knipsluga ingivelser, all sin trivsel och framgång från denna bekväma huvudbonad med dess svettiga skinnrem kring hjässan.

Men Mats blev likblek, där han låg och såg på honom. Det var som om han aldrig sett honom förr. Den store patronen, hans barndoms skyddshelgon med en gloria av bjudbrännvin och köksos! Med de fyllda påsarnas och säckarnas, med den varma fattigsoppans himmelrike!

Nu gav han honom helt andra namn, där han låg. Åh, den uschlingen, det gussriset! En annan än ett helgon var han förvisst! Var han inte den, man väntade, han, som stod det goda emot i de yttersta dagarna! Något av faderns ord och uttryck, av läseriets många starka ord om Antikrist och hans välde rann igenom hans förvirrade sinne. Så kommo de där åter, andra ord, lika starka och tunga, ord som med eller mot hans vilja ristat sig in i hans minne. Och så började det åter att fråga och ropa i hans stackars sjuka, sargade hjärta. Var fanns[s. 145] han nu, den Gud, som fadern satt sin lit till och som sagt:

»Den, som den fattige orätt gör, på det hans gods må mycket varda, han skall ock giva enom rikom och fattig varda!»

Ja, fast han inte ville det, utan tyckte sig ha gjort upp räkningen med dem, sutto de där, de gamla kärnorden, i hans öra. Nya testamentet, det hade varit sötebröd till de få kyrkhelgerna och de stora samlingarna. Men Gamla testamentet, det hade varit vardagarnas kärva, hälsosamma spis. Hur han än strävade, fick han ej Ordspråkens och Predikarens visdomsord ur sitt huvud, ej Psalmernas lovsjungande, extatiska strofer, ej de gamla profeternas varningar och förbannelser. De tonerna hade han vaknat vid om morgonen, han hade ätit sitt torftiga bröd vid dem, arbetat vid dem och somnat vid dem om kvällen. Ur dem hade han mottagit sin fostran, sina lärdomar och goda råd. De sutto där, sutto i djupet av hans själ, hur mycket tvivlare och förnekare livet än skulle göra honom till.

Nu kommo de honom åter en gång till hjälp. Och så låg han där, Lill-Mats, den femtonårige hädaren, den fromme mannens son, och nedkallade Guds förbannelse över sin fiende i tunga, gammaltestamentliga vändningar, så som de en gång ljudit ur öknars ensamhet och främmande rasers förtryck:

»Förbannad vare den, som leder en blind vilse på vägen», läste han med hög röst.

»Förbannad vare den, som flyttar sin nästas råmärken!»

[s. 146]

»Förbannad vare den, som böjer den faderlösas rätt!»

»Förbannad vare den, som slår sin nästa hemliga, och allt folket skall säga: Amen!»

Sällsamt ljödo de, de hårda, gammalprofetliga orden och förbannelserna, framsagda av den klara gossrösten däruppe i skogens dävna ensamhet!

Gossen blev själv så slagen av sina ord, att han skälvde i hela kroppen. Hans fäderneärvda tro på Guds ords egen makt i sig själv och oberoende av den, som framförde det, kom honom att skälva i en hemsk förväntan. För vart ögonblick väntade han, att Guds hämnd skulle slå ner som en blixt på honom där nere, lögnhalsen där, om vilken han så säkert visste, att han for med svek och bedrägeri i hans sak, fast han aldrig skulle kunna bevisa det.

Men när han åter fick mod att se dit ner, var allting som förut. Där gick Stor-Grubben, bred och oskadd som förr, och var herre över allting, och i hans fjät följde det en svans av ängsliga och underdåniga bönder.

Då hårdnade det åter till i gossens hjärta. Han tyckte, att såret där inne plötsligt slöt ihop sig igen med kanter så hårda och vassa, att han blödande skar sig på dem, när han ville röra vid det.

Förbannelser och välsignelser, lika liten kraft var det visst i dem båda. Det enda man hade att lita till i livets onda strid, det var den egna, svaga kraften. Och tom och slagen lade han åter sitt huvud ner mot marken. Dess svala doft av förintelse och ro lade sig kylande över hans upphetsning.

Så vida inte — Andra tankar tycktes växa upp ur marken, ur skogens fuktiga jord, där okända[s. 147] makter rådde. Vore han spåkunnig så som Brita och hennes fränder, då visste han nog råd! Då kunde han finna många utvägar till skada för en hemlig fiende. Då kunde han göra sig en docka av trasor, och den dockan det vore då Stor-Grubben. Och så kunde han sända det, skottet, trollskottet, rakt ner i hans onda hjärta!

Han rev och slet i kläderna sina, tills han fick fram en skjortflik under byxgölfen. Den var smutsgrå och otvättad, skjortan hans, alltsedan mor dog. Trasor började sticka fram ur den. Så långt som till att se till uppfostringsbarnets kläder hade mor Brita ännu inte kunnat förmå sig, och Anders hade inte tanke för sånt.

Nu fick han fort av en trasa och började vira ihop den i form av en böling. En trasdocka med armar och ben av de knutna hörnen och med en större knut på mitten till huvud. Den dockan skulle nu vara storpatronen där nere, som skulle skjutas till döds. Men skott hade han inga, varken trollskott eller andra. Fällkniven i byxlinningen hade Anders tagit av honom, varför visste han knappt själv.

Och så låg han då där i all sin maktlöshet och stack och pinade sin docka med nålvassa barr och kvistar så gott han förmådde, under det han mumlade otydliga ord. Men hela tiden stod det för honom, hur lönlöst det var. Orden, de rätta orden, det var de, som fattades honom. Det var dem, han måste söka lära först.

Då fick han syn på Anders Ersson där nere genom kvistarna, och hans upprörda sinne lugnade sig något. Med en känsla av skam såg Mats[s. 148] på vad han själv förehade — barnsligheter, tyckte han nu, hedniska och overkliga dumheter. Nu gällde det annat, nu skulle den verkliga striden stå.

Ännu var ju ej allt avgjort, ännu fanns det en, som kunde bjuda själve Stor-Grubben spetsen. Och med en ny känsla av fattning och hopp slängde han sin gråa trasdocka in mellan buskarna och lade sig att illstirra ner på gården med brännande, förväntansfulla blickar.

Nu skulle man visst börja där nere. Folket strömmade åter in på gårdsplanen. Man skulle börja med bohaget, gården skulle gå sist. Kanske hoppades Stor-Grubben, att väntan skulle bli de andra stadsherrarna för lång. Vem ville stanna och möda sig för några omålade stolar och ett dussin nötta träskedar och några tomma tråg? Då kunde man ju använda tiden bättre med att gå ner och se på de andra gårdarna, som också voro till salu. Och så skulle konkurrensen bli mindre. Ty nu gällde det att inte låta allt av de fasta värdena gå så dyrt, utan så billigt som möjligt. Han hade kanske räknat rätt. En del av stadsherrarna drogo sig verkligen utåt vägen.

Auktionsförrättaren stod där redan med något i handen. Han var socknens lustigkurre, August Nilsa uppifrån Hulte. Nu höll han upp föremålet, Mats kunde först ej se, vad det var. Åjo, nu såg han det, och det skvatt till i honom, så hedning han nu skulle vara. Fars bibel var det. Den gamla nötta boken med de tunga spännena och alla deras namn inuti pärmen! Den boken, där far hämtat mod och kraft till att leva och dö!

[s. 149]

Om en bibel var det nog ej lätt att skämta, och själve August Nilsa fick nog leta efter orden den gången. Men så fick han då till slut fram något på måfå, i all vördnad förstås, och en och annan drog väl därvid på munnen. Ropen började, fast svagt. Det var som om man väntat sig, att något av den där hemliga kraften i Lill-Jonas liv skulle dröja kvar mellan bladen, och som om man tyckt, att det dock fanns någon, som var närmare till den.

Då gick Stor-Anders fram och ropade något högt och klart. Med ens trädde alla vördnadsfullt åt sidan. Det behövdes blott det ropet, så stod han där med den stora boken under armen. Det var som om han först av allt velat rädda åt Mats något av hans faders andliga arv.

Och vid det kom det en stor och oförmodad trygghet över gossen. Där stod nu den myndige storbonden och hade räddat ur stormen själva husets ande, det grå lilla huset, som stått bi i så många oväder. Nu kunde det väl inte bli mer än på ett sätt, så att huset självt måste följa med. Huset och uthuslängorna och de magra vretarna, där gudsordet liksom låg bäddat i mullen med var sådd, som gjorts genom åren.

Och för första gången fick han det riktigt klart för sig, att Anders inom åkern nu var hans fosterfar. Han vände prövande det långa ordet i sin mun — något av far var det ju i det, just så mycket som han mäktade ge den där långe, starke mannen ännu, hur varmt det än kändes, då han tog hans sak som sin.

Men auktionsförrättaren tog åter vid. Det var som om det legat en sordin över människorna, och[s. 150] förgäves arbetade han på att få upp stämningen. Nu stod han där med några klädesplagg. När Mats skärpte ögat riktigt, kunde han se, att det var mors söndagsklänning, stycket och mössan, tröjan och ylleskärpet med de broderade ändarna, allt det, som hörde till en äkta helgdagsdräkt. Han kunde ej höra, vad mannen där nere sade, men han började visst få folket med sig. Där voro många utombysbor, och inte kunde de stå och sörja livet ur sig för en fattigkärings klädpaltor, hur sorgligt nu det hela var. Därtill framstod för dem alltför mycket auktionens urgamla tradition som en lovlig muntration, som ett tillfälle, då man slog sig lös, träffade bekanta och kom över, vad man behövde, otroligt billigt. Försiktigt prövade de på att le vid utroparens roligaste vändningar. Bäst det var, så brast en rungande skrattsalva lös. Mats böjde sig över branten och såg, att August Nilsa där nere hade fått på sig den nötta silkesschalen över axlarna och kyrkhilkan med de långa fransarna på huvudet, och så stod han där och svängde och slängde på sig som en fnittrande jänta. Kunde man stå emot sånt, utan att det tog på att rycka i giporna av skratt?

Men det var inte bara det främmande folket, som skrattade. Det märkte Mats plötsligt, där han hängde över branten. Nej, där stodo de ock, utomåkersfolket, många av dem, som kallat sig fars och mors bästa vänner och skrattade och roade sig, som om ej minnet av den hemska ofärdsdagen ännu hotande hängt över dem alla, som om ej många av dem snart skulle se sitt egna gå. Och det föreföll Mats, som om det skulle varit en egen klang i det skrattet,[s. 151] en säreget skadeglad och hånande ton, vars betydelse han inte kunde fatta.

Från den stunden gjorde han upp räkningen också med de sina bland folket — behövde han råd och stöd, inte var det där han skulle finna det. Och med en ännu större känsla av sökande hjälplöshet vände sig hans blickar efter den allvarsamme, storväxte mannen där mitt i folkmassan, med boken under armen, högre och större än storhopen, inte bara i yttre måtto.

Men med ens blev allt detta honom för mycket ändå. Likt en sårad vargunge kröp han skyggt in i buskarna och lade huvudet på armarna — han förmådde ej se mer. Något brast löst inom honom, det steg och steg, det svämmade över alla bräddar. För första gången efter föräldrarnas död kommo tårarna, och han grät och grät, som om hjärtat velat brista.

Var fanns han nu, den bleke unge hädaren och förbannaren från nyss, han, med vanvettsglimten i ögonvrån, som ville skjuta trollskott och bruka lönnlig hämnd? Bara en stackars ensam pojkbyting, som sett sitt torftiga hem skövlas, låg där och snyftade på vitmossan.

Hur länge han låg så, visste han ej. Då hörde han det åter rulla av hjul på vägen där nere. Häpen såg han upp. Var det redan förbi? Men så förstod han, att det visst bara var bohaget, som var sålt och några, som foro därifrån med sin andel av rovet. Nu skulle väl själva gården ropas ut.

Så var det också. Folket trängde sig åter upp mot auktionsförrättaren, stadsherrarna makade sig in från vägen, några kommo i språngmarsch tillbaka[s. 152] från andra gårdar. Och så började striden. Ingen tycktes komma sig för med att bjuda först. Då föreslog utroparen en summa, det var visst på skämt, folket skrattade åter.

Men så trädde en herre i päls och handskar fram och bjöd. Då tog det äntligen vid. Den ene pälsherren efter den andre tog ett steg framåt och bjöd. Stor-Grubbens hopp om konkurrensen tycktes ej besanna sig, vad det nu kunde vara, som lockade. Ju längre det led, dess ivrigare blevo de där nere, de trängdes och trampades allt närmare auktionsbordet. Mats tyckte, att de liknade kråkor kring ett kadaver. Åter trängde honom ett ord i sinnet: ordet om åtelen och gamarna.

Till slut hade alla bönderna makat sig åt sidan, och blott patronerna stodo kring bordet. Endast en bonde stod ännu kvar. Det var Anders. Men varför teg han, varför bjöd han ej? Flämtande, utom sig hängde Mats över branten. Han frågade inte längre efter om någon såg honom där nere. Tyst och till synes oberörd stod han där, hans vän och beskyddare, och lyssnade till, hur storpatronerna från staden slogos om att få det fattiga hemmanet för en spottstyver. Också Stor-Grubben stod till sidan och tycktes ej vilja komma med något bud.

Plötsligt var det som om buden ville avtaga där nere. Ropen stannade av och ebbade sig, man började betänka sig och dra åt sig öronen. Alltför mycket ville man ej ge för det magra jordstycket, om än den orörda skogslyckan där uppe var en stor frestelse. Men skogshygge och timmerförsäljning, vem vet nu, vad det kunde ge? Man hade ännu[s. 153] inte kommit sig riktigt i gång med skogsskövlingen där uppe, man var litet famlande och oviss om vad det kunde vara värt.

Då kom Stor-Grubbens tur. Nu kunde det vara nog, nu kunde den här komedien få sluta. Där stod han med lagliga papper på fickan på att han ägde gården, vilken minut som helst kunde han köra ut dem alla därifrån. Han visste knappt, varför han alls besvärat sig med den här auktionen, han förargade sig nu över det.

Folks prat! Vad brydde han sig om folks prat! Skulle han fästa sig vid sånt, då finge han aldrig tid att sköta sina många affärer. Jo, det var sant, det var den där tjurige storbonden där, som narrat löftet av honom! Men nu stod han där och molteg, tycktes ha ångrat sig.

Nå, sagt och gjort! Med tummarna i vadmalsvästen trädde han myndigt fram och sade sitt bud. Skenet var räddat, om det nu var något värt, och gården var hans för vrakpris. Han skrattade vid tanken på att han skulle betala det till sig själv. Nu hade han låset till vintermyren, hans senaste spekulation, som lockade med något av det okändas och oprövades makt.

Då stod det plötsligt en annan man vid hans sida. Alldeles i jämbredd, framför själva stadspatronerna hade han ställt sig. Det var Anders inom åkern, och storplånboken höll han hårt mellan sina kraftiga nävar. Än svällde den av många gångbara sedlar. Lugnt bjöd han över stadsherren.

Det blev rörelse i patronernas led. Man steg undrande åt sidan som för att ge plats åt ett envig. Ensamma stodo nu de båda medtävlarna mitt emot[s. 154] varandra och mätte varandra med blicken. Så sade Stor-Grubben åter något, kort och hårt. Anders svar föll ögonblickligen, stilla, men fast. Åter blev det en paus. Så hämtade sig patron Grubb från sin förargelse och ropade åter något. Anders svar kom tätt som ett eko.

Åter blev det rörelse bland patronerna. Någon skrattade högt. Man anade Grubbens dolda förargelse över att han så satt fast i sina knep. Någon verklig tävlan om gården hade han nog aldrig trott, att det skulle bli. Nu unnade man honom visst den läxan, den övermodige finnen, som var illa tåld också inom sina egna led, där visst inte alla brukade samma metoder.

Patron Grubb stod där och trampade och svängde sig. Mats tyckte sig se, hur han kokade av raseri. Inom sig svor han nog en värre kötted än någonsin över dessa envisa och halsstarriga västerbottensbönder!

Inför tvekampens spänning hade Mats så när glömt sin sorg och oro. När han såg Anders stå där så trygg och lugn med kontanter i näven, tändes allt hans mod på nytt. För hans barnsliga fantasi syntes det omöjligt, att ens Stor-Grubben skulle kunna stå emot så mycket pengar, kunna stå emot självaste storplånboken!

Då samlade sig patron Grubb till ett dråpslag och gick långt högre, än han ens ämnat på denna skenauktion. Stor-Grubben var en försiktig karl, han lekte inte för syns skull med för höga siffror. Men nu ville han ha ett slut på det här eviga spektaklet. Pang, så bjöd han igen. Utroparen, som ville ställa sig in och hjälpa den mäktigaste av de två mäktiga,[s. 155] lät redan slaget falla. Men snabbt som ett återfallande pendelslag kom storbondens svar strax efter. Skrattet växte bland storpatronerna. Nu bemödade man sig inte om att söka dölja det längre. Den här gången blev visst den sluge Grubben kuggad ändå. Av en simpel bonde!

Då började tålamodet tryta för Stor-Grubben. Jaså, det skulle bli allvar utav! Nåja, då skulle väl han också visa sig från den allvarsamma sidan. Där stodo de och hade honom för narr, hans fina umgängesvänner från staden, men de skulle få se på annat. Det lönade sig visst att spela helgon och de fattiges beskyddare för sådana! Nej, bäst att kasta masken först som sist. Vem vet, om han inte kunde få det därhän till slut, den där tjurskallen med sina bondpengar, att han blev tvungen ta hans slantar och gå ifrån gården. Men det skulle aldrig ske, så sant han ännu visste, vad han ville i detta land!

Och så började han treva och leta i västfickan och fick fram ett papper med många siffror och underskrifter på. Det gick han fram med och slängde det kring öronen på auktionsförrättaren, medan han ivrigt pratade och tycktes förklara något. Anders blev visst lika ivrig och trängde sig också inpå. Då blev Stor-Grubben rent av rosenrasande, han såg sig omkring i folkhopen med ögon, som sågo rött. Ja, något, prytt med rött guld sågo de, det var en länsmansuniform! Hit, hit, befallningsman, vinkade han. Och så överlämnade han sina papper i lagens hand till mycken och djup begrundan. Till slut tycktes dock länsman riktigt ha hunnit gå till bottnen med papperens innebörd. Och med lågmäld[s. 156] men myndig stämma gav han så sitt utlåtande i lagens och rättens namn.

Mats hörde ej ett ord. Men han såg den kraftiga näven med storplånboken åter sänka sig, sakta, tvekande stoppade den åter de dyrbara sparpengarna i fickan. Då förstod han, att slaget var förlorat. Lika tveksamt vände Anders Ersson om på klacken och började gå ut från gården. När han redan var vid grinden, slängde patronen en sista glosa efter den besegrade. För att göra sig hörd ropade han så, att Mats hörde det ända upp i sin ensamhet.

— Vi kan ju träffs vid rätten, skrek han med dånande röst. Där ä du ju hemvan, Anders Ersson.

Nu var det patronen, som hade skrattarna på sin sida. Fast mången bland bönderna smög sig bleknande undan. Nu visste de, vad de själva hade att vänta. Här hjälpte det visste inte mycket att komma med lånta pengar i näven till att betala skulderna med. En efter en smögo de efter Anders, och så småningom följde det andra folket. Lika stor, om inte större muntration väntade dem vid nästa gård.

Där ute på vägen började kärrorna åter rulla. Snart var gården tom. Kvar stodo blott Stor-Grubben och länsman. Så gick den senare fram till stugdörren och låste den. Nyckeln lämnade han därpå till patronen med en alldeles särskild åtbörd av tillit och förtroende. Så klara papper måste en sann befallningsman högakta! Belåtet mysande stack Stor-Grubben nyckeln i sin ficka och knäppte så väl till tulubben om rovet. Så stego de båda lagens representanter vänskapsfullt upp i samma[s. 157] kärra och körde i allsköns endräkt tillsammans de få stegen till nästa gård.

Men där uppe på skogskanten låg en ensam gosse kvar och stirrade tomt och dött på den tomma, grå stugan där nere. Stängd var den nu, med ett än fastare lås, oåterkalleligen stängd med lagens nyckel.

*

När han väl sent omsider letat sig ner till gården halvt som i dvala, liksom på föräldrarnas begravningsdag, hade Anders svårt att komma till tals med honom. Det tycktes honom nästan som ett mord att beröva gossen hans sista förhoppningar.

Det beredde honom en oväntad lättnad att märka, att Mats redan visste det mesta. Hur han fått reda på resultatet av auktionen brydde han sig ej om att efterforska. Troligen var det väl någon av drängarna, som ej kunnat hålla truten. Så behövdes då ej många och svåra ord för att förklara den saken.

— Nå, Mats, hur ska de bli nu då, sade han blott. Ska vi gå till tings heller int?

Den frågan riktade han liksom mer till sin egen tvekan än för att få ett svar. Länge dröjde det ock att komma. Men äntligen lyckades Mats få så mycket bukt med sin inbundna natur, att han kunde berätta allt vad han visste om sin fars affärer med Stor-Grubben. Åter och åter framställde han sin vissa tro på att patronen farit med svek och bedrägeri för att få gården, fast han ej kunde säga huru. Till slut fick han själve den lagfarne Anders att lyssna. Kanske var det ändå något till slut i pojkens fantasier om att skulden ej skulle vara så[s. 158] stor som uppgivits! Men bevisa det, se det var en annan sak!

— Du tör nog ha rätt, pojk, sade han. Men hockna bevis har du? De ä på dem allting häng här i gamväla, sir du.

Bevisen, ja, var skulle han ta dem? Förvirrad sänkte Mats åter huvudet. Allt vad han hade att komma med var ju de lösryckta orden ur faderns och moderns samtal. Men Stor-Grubben, han hade annat att komma med, han. Han hade något, på vilket mycket av det mänskliga livet bygger — han hade stora, stämplade papper, hade han.

Bittert förebrådde sig nu Mats, att han lämnat allt så vind för våg efter olyckan. Men han hade varit så andligen och kroppsligen förlamad, så från sina sinnen av sorg och skräck, att alla jordiska omsorger föllo ur hans tankar. Kanske hade det funnits något av papper och bevis ock i hans fars gömmor, om han gett sig tid till att leta. Vem tänkte dock på sådant, när döden själv vilade i stugan? Och sedan, då satt redan låset där, det främmande låset. Vem kunde då hindra Stor-Grubben eller hans hantlangare att själva genomleta allt?

Och så blev det då inte mera tal om att gå några rättsliga vägar. Båda visste de, att det ej skulle löna mödan. Ty lagen har många sidor, men alla vända de sig till dens gunst, som kommer med det skrivna, med svart på vitt. Den moraliska rätten får gå till annat forum.

Men från den dagen fick Mats en skräckblandad respekt för allt skrivet och dess makt att säkra och trygga det osäkra människolivet. Det var som om[s. 159] det hört tillsammans med allt det där andra övernaturliga i den vägen.

Av alla dessa signerier begrep han mindre än intet, och därför lade den sig på hans axel, lagens tunga hand, och pressade honom neråt, allt djupare neråt, djupt som ner i vintermyrens mörker, ända ner till fattigträskets botten!

Anders försökte trösta honom.

— Gack nu int å sörj över de som ä ohjälpligt, pojk, sade han vänligt. Här har du ju ett hem, i alla fulla de fall, så länge du vill, å en far i mej, som kanske kan ställe ne bätter för dej än din egen far! Har du int bätter än storhopen av dem, som har kvar hemmane, men snart träng om fattighjälpen? Hadde de vari annat för er nu, tror du? Då hadde far din stått där på barbacken med hustru å tri barn.

Och så trodde han sig ha tröstat pojken och kunde tänka litet på sin egen besvikelse. Ty förbi var nu all tanke på det stora verket vid myren, hans ålders samlande kraftverk. Likt en skicklig jägare hade patronen med sina manipulationer förstått att inringa sitt byte, vintermyren. Sex hemman av de tio hade han köpt och med dem äganderätten till de viktigaste myrmarkerna. Och dem skulle han nog veta att utnyttja för egen räkning, så långt det behagade honom. Till roten med det onda, till frostens rot, skulle man nog aldrig komma i Tavle by, sedan vintermyren låg i hans händer!

Anders hade kanske ej riktigt kunnat förklara ens för sig själv, vad det var som så lockat honom i detta företag. Hans tankeliv hade alltid tungt rört sig i samma banor. Likt alla andra hade han[s. 160] levt sitt lilla liv, utan att se något därutom, han hade avundats sin nästa hans framgång och unnat honom hans motgång, så som de flesta göra i sin tanklöshet. Nu såg han, att det var där felet satt, hos honom och alla andra. Därför var det som de ej rådde med det, som var allas gemensamma bästa.

Först olyckan hade lärt honom att tänka, gett honom en återblick, en överblick över mycket. Hans själ hade liknat vintermyren där nere, tyckte han, mörk, stillastående och död. Nu hade någon rört upp vattnet i den. Som ett under var det. Så hade ofärdskvällen dock bragt ett under — Guds eviga under i en vaknande människosjäl. Och nu blev det allt till ingenting. Hans nya liv skulle rinna ut i sanden med alla sina goda föresatser, all sin osjälviska offervilja och sin strävan mot förnyelse! Åter viskade det inom honom: För sent, för sent!

Men så kom han att se på pojken vid sin sida. Det stora verket gled honom ur händerna, men här väntade honom ett annat. En annan sjuk och oländig mark att plöja och så, en annan frost att finna bot för! Och så stod han där i ovant veka och blida tankar, medan han såg, hur gossen kämpade ut striden i sitt inre, den sista striden om fädernetorvan.

Häpen skulle han nog ha blivit, om han vetat, med vilken mörk skepticism det skedde, med vilken brådmogen världsklokhet och vilket gudsförakt! Mats han tänkte inga djupa tankar, han, på sin själ och dess utveckling. Med sammanbitna tänder stod han där och sade till sig själv: Jävvento, om ja int ska bli en storpatron själv! Ty sådan är livets ironi[s. 161] — den trosvisse skänker sin son tvivel i arv, medan han ger ett nytt sinne åt den vantrogne.

*

Trögt gick vintern sin kos för Mats. Dag ut och dag in satt han där i stugan, vaggade den gamla, hörde på hennes prat och gnäll och på de andras skämtsamma munhuggan. Men ett nytt intresse hade han dock fått. I det tryckta och skrivna ordet, där var det ju den satt, den hemlighetsfulla makten över folk, lika mycket som i de gamla konsterna? Så hade han ännu något att lära.

Och så hängde han, så fort han kom åt, i hemlighet över sina böcker. Anna-Greta hade skaffat honom dem av sin far, fast denne ej gillade pojkens griller. Vad var nu detta, tänkte han sig väl till att få lärdom en gång? Så långt kunde dock inte Anders gå, men en ärlig bonde ville han göra av pojken. Än hade han inte kommit sig för med att adoptera Mats. Som alla, som åldrades, drog han sig för sådana former. Men en dag skulle det väl ske.

Men kanske kunde läsningen förströ pojkens tankar litet och lära honom att fortare glömma. Och så letade han med mycken tvekan fram det som skulle bli vapnen i den blivande storpatronens andliga arsenal. O, barnsliga hjälplöshet! Vad var det då för märkvärdiga böcker, som skulle ge honom en sådan kännedom om världsliga ting?

En gammal lagbok var det, Anders dyraste skatt sedan gångna tider, men som nu mist mycket av sin lockelse. Men bra nog sliten och sönderläst var den, och Mats begrep ej ett ord av dess krångliga[s. 162] vändningar och paragrafer. Aktningsfullt lade han den till sidan, ty det visste han ju, att i lagen, där hade man dock det skarpaste vapnet i sin strid mot människorna. Men än så länge måste den vara, fast han stavade på den, tills huvudet värkte.

Bättre redde han sig då med siffrorna. Hans andra skatt var nämligen en gammal räknebok, som gud vet hur hamnat på bottnen av Anders Ersas dragkista. I den läste och räknade han nu på alla lediga stunder, och hans glädje var stor, när han märkte, att han förstod och på egen hand kunde räkna ut talen.

Det var inga ekvationer och logaritmer han kom till, Lill-Mats utom åkern, i sina trevande försök till självbildning. Men han lyckades dock med åren slå i sig de fyra räknesätten och egentligt bråk någorlunda skapligt. Sedan stod hans förstånd stilla. Och han skulle mången gång fälla tårar i sin vanmakt, när han kände, att blott några förklarande ord skulle hjälpt honom på traven igen. Men de förklarande orden fick man blott i skolorna i staden den tiden, och det var ingenting för honom, fattigpojken.

Läsningen och räkningen blev i alla fall det, som mer än något annat hjälpte honom över den långa vintern och de tunga tankarna. Under tiden satt den lagfarne Anders mången gång ensam i kammaren och läste i bibeln från Jonsagården.

Så kan det gå!

*

Så gick vintern, och våren kom åter, hastigt och utan förebud, som den brukar i Norrland. På fjorton[s. 163] dagar runno de manshöga drivorna undan som genom ett under, och medan ännu snökylan dröjde kvar i luften, sprack det ljusgröna björklövet ut. Dess söta doft sam som en varm rökelse i den ännu isiga solnedgången.

För var dag kröp solen upp varmare och morgonfriskare och kikade leende ned genom råets långa glänta på den ännu sovande byn. Den lekte över myrens vatten och speglade den bruna bottensörjan mellan martallarna vid dess stränder. Se, se, du har en botten ock, sade den. Den svepte varm över frostslagna lejdor och gärdor och reste varligt upp det vissna fjolårsgräset. Den andades på lek på isskorpan i vattendiket, tills den tinade och de små bleka kärrviolerna sakta kröpo fram ur dikesrenen.

Och när byn vaknade, kröp det små bleka armodsbarn ut ur oårens gråa stugor till att plocka violerna och fröjdas åt en ny sommar och ett nytt hopp.

Då släpptes Mats ut ur stugan med korna på bete. Han hade så träget bett Anders om arbete, att han till slut lagat, att han fick bli byns getarpojk. Hela sommaren gingo korna i vall uppe i skogen. Men fåren drev man ned till havet och rodde dem ut till ett skär, där de släpptes och fingo reda sig själva.

Glad som en speleman var Mats, att han slapp utom stuguknuten och från det tråkiga vaggandet. Frampå sommaren släppte värken mormora, så att hon kunde sitta och ligga som annat folk, ja, hon tog sig över golvet utan hjälp.

Men Mats han sprang yr och vild som de utsläppta korna ut i skog och mark igen. Tyngden över sinnet hans var väl ej alldeles borta, men den hade[s. 164] lättat. Han tyckte, att han varit bergtagen hela den vintern, men nu läst sig ut i solen igen med hemliga ord.

Mer än annars hade mor Brita den dagen tryggat sina kräk för vittra, som aldrig är så påpasslig som den gången, då korna skola ut på sommarbete. Men när hon låtit dem stiga över en kniv, som hon lagt på fähuströskeln, trodde hon sig vara säker. Och när de kommo hem, skulle hon stå i ladugårdsporten och slå emot dem med hilkan för att ytterligare avvärja det onda.

Uppe i skogen stod gräset friskt och grönt mellan tuvorna och gav ett bete, som gjorde smöret guldgult och den hemmagjorda osten, som mor Brita kokade, fet och len. Där gingo nu korna och mojade sig i solgasset mellan granstammarna och iddes knappt flytta sig mer än nödigt.

Mats kunde sitta trygg på sin älsklingsplats uppe i rån. Väl gick vargen på vintern ner till byn ibland, och särskilt de sista åren hade han varit närgången och rivit kreatur. Men nu på sommaren höll han sig undan. Och Mats kunde gott följa kornas gång i skogen på skällkons tjuka. En god kamrat hade han ock i Lajla, gråhyndan, som låg vid hans fötter med spetsade öron och troget hjälpte honom att vakta.

Så kunde han då få låta tankarna gå i fred, medan den vaknande idogheten där nere blott trängde som dämpade ljud upp till hans ensamma tystnad.

Tankarna gingo sina egna vägar, ljusa eller mörka, allt efter dagens stämning och ljus och skuggors spel mellan träden. Aldrig blev tiden lång.[s. 165] Ty Mats var ej ensam i sin ensamhet. Mormors berättelser hade öppnat hans ögon, och nu visste han, att det var sant, att han var ett midnattsbarn och var synen. Ej en dag gick, utan att något av det hemliga och fördolda kom för honom.

Så satt han där dagen före midsommar och drömde i skogstystnaden. Blicken hade som så ofta förr sökt sig bort till lill-stugan i skogsbrynet, och nu satt Mats och drömde sig till stora rikedomar och dolda skatter. Tänk, om bara bergkäringen i Myrberget kom och bredde sina trasor till tork på marken och hon glömde kvar en och han fick den till sig och så fann de rätta orden, så att det blev till bara silver och guld! Eller om han fick se en skatteld brinna och kunde texta, var det brann!

Vem vet, kanske själve Spå-Nila tyst reste sig ur illgärningsron och tassade upp i rån för att titta till lappskatten, som han gömt här i bergskrevorna! Så väl hade han låst den för alla, att inte ens Brita själv eller Maglena mäktade fria den. Men han, Mats, han skulle inte vara otröjen, han, utan smyga sig efter vitspöket där och höra, vilka ord han brukade för att få skatten i dagen. Sen skulle han säkra den med stål — fällkniven satt åter trygg i byxlinningen.

Och sen var det den fattige Mats, som köpte igen fars stuga med reda pengar! I byxfickorna skulle han ha dem, silver- och guldslantar om vartannat. Och han skulle stoppa händerna i fickorna och dra upp pengarna nävtals och slänga dem i högar på klaffen till Stor-Grubbens chiffonjé där inne i finsalen hans. För han skulle inte stanna på kontoret eller i bondkammaren, nej då! Och[s. 166] så skulle han ropa, så att det hördes ända ut på torget:

— Här har du å här å här, bara ja får stugan å jordlappen tillbaks!

Då skulle själva Stor-Grubben ge med sig, ty klangen av så mycket pengar skulle han inte kunna stå emot. Vad var det emot alla hans sedlars prassel, här var det självaste rena guldets klang, det urgamla trollguldets! Det kunde ingen dödlig stå emot.

Så satt Mats i sina fantasier, då han kom att se ner mellan buskarna vid ena kanten av rån, just där solvärmen gassade mest. Vad var det väl, som glistrade och glänste där nere, som rörde sig och sakta kröp framåt? Vad var det, vad kunde det väl vara? Med ens blev pojken både kall och varm — nu visste han, vad det var. Inte en orm, därtill var det för stort och brett. Silvskredet var det, det underbara, som det icke gives en på tusen att se, och det rann raka vägen ner mot klyftan, där lappskatten sades ligga dold.

Sakta, sakta, nästan omärkligt, rörde det sig framåt som en ström av smält silver. En omätlig skatt bara det, till att fånga och äga, men till ännu större skatter visade det vägen. Därför gällde det att ha tålamod, tålamod, fast hjärtat bankade vilt och ville ut genom fingerspetsarna! Och tålamod kunde man ha, ty silvskredet gick ej ned i marken igen förrän till solnedgången, om man ej skrämde det. Men försiktigt gick handen till byxlinningen efter fällkniven till att säkra skatten med. Det gällde att kvickt få den ur slidan till att slänga stålet över ormskapelsen, då den stannade och det fördolda[s. 167] gömslet öppnade sig. Men det gällde ock att ej kasta för tidigt. Då kunde det hända, att bergsskrevorna åter slöto sig om skattguldet.

Så låg han där och väntade, darrande av vild spänning med handen på kniven, då ett gällt rop skar genom tystnaden. För hans spända nerver ljöd det som ett rop ur gravens djup, det ekade och slog hårt mot berget. Var det själva Spå-Nila, som kom rusande för att rädda skatten sin? För sitt liv kunde han ej låta bli att vända på huvudet, fast det gällde att ej för en sekund släppa otyget med blicken.

Då fick han syn på Anna-Greta längst nere i rån. Hon hade ropat på honom med förställd röst, och nu stod hon där och vinkade och skrattade, med solen på de bara flätorna. Men Mats hade min själ annat att tänka på än att vinka igen. Hastigt som blixten fick han blicken vänd åt rätt håll igen — men vad nu? Den blanka, ålande strimman var åter borta, endast gräset lyste nyutsprucket och grönt mellan buskarna.

Utom sig rusade han upp och började leta och söka på marken. Det kunde ju ej ha hunnit så långt ännu, silvskredet, som ej gick ned förrän till solnedgången. Men han visste ock, hur lyhört och skyggt allt det underjordiska är för alla mänskliga ljud. Och borta var och förblev det, det, som det icke gives en på tusen att se.

Nu hade Anna-Greta hunnit upp.

— Godda, Mats, sade hon och drog andtruten andan åt sig, ja tänkt du känt dej e nalta ensammen i da. Men du tycks då int vara fejen åt nå sällskap, se ohimlade sur skin du.

[s. 168]

Men Mats gitte inte svara. Så ojessunammens arg var han på jäntan, som hindrat honom att kasta stålet.

— Du vet int, va du gör, slabbertacka, for han äntligen ut. Vörke då dy, om du då änteligen hadde dröjt, tills ja hadde fått ner lillfingre mitt neri silvskrede där å rört om i’ne ansköns, då hadde ja kunna bote tannvärken din en ann gång. Men du ä ackerat som e blinnstyre.

Då blev Anna-Greta nyfiken, och hur hon lirkade och liskades med honom timmalångt, fick hon till slut ur honom sanningen. Ännu styv och stel av sin manliga vrede, berättade Mats med låg och hemlighetsfull röst om sin syn. Men Anna-Greta var inte mystiskt upplagd just då. Den varma sommarsolen och skogens alla dofter gjorde henne glad och yr.

— Tok som du ä, Mats, skrek hon, de va fäll en snok!

I den västerbottniska djurvärlden är snoken ett ganska illistigt och mångtydigt djur, som är med på litet av varje.

Men nu blev Mats på allvar ond och skakade flickan litet vid armen, medan han med manlig värdighet drog fram alla sina motbevis. Och till slut fick han då flickan med sig in i sin stämning av trolltyg och skrömt. Allt allvarligare blev hon allt som det led, Anders-Ersa-Anna-Greta, allt längre och högtidligare i sitt runda ansikte, medan ögonen slutade att spela och i stället stirrande sökte sig in mellan enbuskar och tuvor på jakt efter det flyende varslet:

— Tänk, om det var självaste ormkungen, du,[s. 169] viskade hon till slut med alldeles förändrad röst. Hadde han gullkronan på huvet sitt?

Men Mats, han svor med lika tyst och bävande röst på att det var silvskredet och ingenting annat, som han, midnattsbarnet som var synen, fått skåda, och att det var Anna-Gretas fel, att skatten nu gått förlorad för evigt.

När han såg, att detta gjorde intryck, och att det äntligen gick upp för flickan, vilket förfärligt ansvar hon ådragit sig inför Gud och människor med sin välsignade tanklöshet, lade sig hans vredes böljor något, men han kunde inte motstå att trycka in taggen ännu djupare i hennes sinne.

Och så började han brodera ut allt det, som hon skulle fått själv, om han hittat skatten. Det var då ingen ända på alla de granna saker, som då skulle fallit över henne, Anna-Greta, och bra nog kunde han lägga ut texten ock, så att snart var hela det runda flickansiktet så långt nere i halsgropen, att man aldrig det skulle trott, medan ögonen stodo som två runda, stilla källor av idel besvikelse. Till sist tog hon helt tyst till lipen — då tystnade äntligen Mats och kastade sig surmulen och med en min av djupt beklagande ner i gräset.

Men med en alldeles ny respekt såg Anna-Greta genom tårarna ned på uppfostringspojken deras. Tänk, att han hade makt att se sånt! När han hade suttit där vintern lång över sina böcker, omöjlig att få till odygd och lek, så hade hon nog tyckt bra om honom, men som man tyckte om en eller annan stillsam möbel i rummet, som man börjat vänja sig vid. Att hon nu trängt om hans sällskap, det var väl mest för att inget annat fanns att få. Ejnar,[s. 170] han hölls helst med de stora, han, när han inte retades med henne och röck henne i flättofsen, tills hon tog på gråta.

Nu såg hon plötsligt Mats i ett annat ljus. Till och med det, att han grälade upp henne och tog sig en ny ton, misshagade henne ingalunda. Omärkligt granskade hon honom så från sidan genom sina uppspärrade fingrar. Hur såg han egentligen ut, han, Mats? Det hade hon inte kommit att tänka på förut. Bara tyckt, att han setat där i hörnet så mager och grå, att han liksom smält in i all vinterns gråhet.

Nu såg hon, att han var långt ifrån ful, trots sin outplånliga prägel av nöd och svält. Inte var han väl precis vacker heller i vanlig mening, men han hade detta något, som kan väga mer än skönhet. Ja, det såg hon, Anna-Greta, som trots sina tretton år redan tänkte många tankar inom sig. Nu såg hon ock, vad det var hos Mats, som tog en. Ögonen var det.

Mörkgrå och drömmande glänste de av ett inre ljus, som tycktes komma långt, långt inifrån, djupare inifrån, än där vanliga människor ha sin själ. Ja, sannerligen glänste det inte ur de ögonen som från hemliga skatters guld och silver, djupt inne i det gråa berget! Hela det magra, kantiga ansiktet lyste de upp.

Till växten var han ämnad att bli lång och kraftig som mor sin, men fem års nöd och svält hade knutit honom redan i pojkåren. Den gångna vinterns stillhet med vila och god mat hade dock kommit det att skjuta fart i lederna igen, men ännu var han ej med huvudet över hennes. Men härdad och[s. 171] smidig var han i sin magerhet. Dvärgbjörken liknade han, där han står ensam uppe i pinblåsten och ej kan skjuta högre för stormen. Smidigt böjer den sig och vrider sig under ovädret och bryts ej, hur hårt pressad mot marken den än blir. Segt som den klängde han ännu med rötterna fast vid livet.

Det var endast ett, som var verkligt fult hos Mats. Det var hans skratt. Då blottade han plötsligt en tandlucka mitt i munnen, som man annars ej märkte — två framtänder hade redan fallit ur. Hur de kommit bort, mindes han ej själv. Kanske var det det järnhaltiga brunnsvattnet, som vid denna tid förstörde så mångas tänder, kanske hade han ej fått den rätta födan vid tandömsningen. Nog av, borta voro de, men det märktes ej mycket av, så länge han bara höll sig till att tala och le.

Och han skrattade sällan. Mats ögon voro allvarliga, men hans skratt var tragiskt. Det svarta hålet i hans mun var som ett ständigt öppet inre sår, nödens och fattigdomens outplånliga bomärke. Kanske visste han det själv, kanske var det därför han så sällan släppte sig lös i skratt utan bara log, gott och vackert, men litet stelt, med stela, nästan slutna läppar.

Allt detta såg Anna-Greta med sina vaknande unga ögon, och hon tyckte, att allt vad hon såg på något sätt blev vackert hos denne gosse, till och med det fula hos honom. Han var inte lik någon av de andra, det var väl det.

Anna-Gretas tårar hade upphört att rinna av sig själv, men hon tyckte, att det ändå behövdes några avslutande ord.

[s. 172]

— Huvaligen, Mats, att du ser sånt, sade hon och tog fingrarna från ansiktet. Själv har ja ju jämt hört om skrömta, men än har ja inget sett.

Mats värdigades inte svara henne ännu. Han låg på magen i gräset och höll på med något, vad det nu var, men viktigt tycktes det vara, då han varken hörde eller såg. Nyfiket kikade Anna-Greta dit — hon började bli nyfiken på allt han företog sig, Mats. Men hennes nyfikenhet vände sig i vrede och harm, när hon såg, vad det var han förehade.

I sin öppna hand höll han en liten halvdöd fågelunge. Den var nästan nykläckt, och hur den krånglat sig ut ur boet, är ej gott att säga. Kanske hade någon gök knuffat ut den. Med en sällsamt stel och grym blick stirrade pojken ner på den lilla hjälplösa varelsen i sin hand. Fingrarna krökte sig och slöto sig allt hårdare tillsammans om den. Det såg rent utav ut, som ville han strypa den. Men då kom Anna-Greta till sig igen.

— Jestat, Mats, va gör du? skrek hon. De skin int viller, än atte du vill ta dö på’n lillstackarn där.

Av allt ont på jorden visste hon inte värre, hon, Anna-Greta, än när man plågade ett oskäligt kräk. Men Mats tycktes ej höra. Till slut sade han som för sig själv, med en underlig och främmande röst:

— Om ja vore fars Gud, då klämde ja de här lillpyre till döden utan vidare. Så gjorde han me småsyskona mina, sir du.

Det var första gången han blottat något av sitt inre för en annan människa med alla dess frätande tvivel och ångestfulla frågor. Men Anna-Greta mäktade inte förstå den hjälplösa andemeningen i hans ord, hon hörde bara det grymma och hädande i dem.

[s. 173]

— Släpp’en strax å de på eviga minuten! skrek hon. Aldri trodde ja du var sån, Mats.

Och så fick hon då fram den halvt ihjälklämda fågelungen ur hans hand, gömde den ömt i sin egen lilla knubbiga näve och började andas på den och smeka dess silkesfina dun. Till slut var det då som om det blev mera liv i det lilla knytet, det purrade ihop sig och gapade med näbben. Mats stod tyst och med hängande armar bredvid flickan och skämdes. Han förstod ej, vad som flugit på honom — aldrig förr hade han väl pinat ett djur. Anna-Greta såg hans ångerfulla min.

— Nå, hjälp mej då att leta opp boet, sade hon onådigt. Hon visste mer än väl, att när det gällde att klättra i träd, då kom hon till korta och behövde hans hjälp.

Det blev ej svårt. Vid en hög björk flög fågelmamman omkring, ängsligt pipande. Snabb som en blixt var Mats uppe i trädet. Det var ett starbo, och nu låg ungen åter tryggt bäddad i boets dun. Med detta voro de åter försonade. Var sin skuld hade de nu plånat ut.

För Anna-Greta blev denna lilla händelse i all dess meningslösa elakhet ännu något av detta, som gjorde Mats olik alla andra, något, som på en gång skrämde och lockade. Hon tyckte liksom, att bara han hade levat det grymma och sköna livet, visste, vad det var att leva, mer än hennes far och mor, mer än den gamla med sina historier vid elden, mer än någon av alla dem, som kallade sig gamla och kloka.

Försonade sprungo de så hand i hand ner till matsäcken, som låg borta i skuggan nere vid kallkällan.[s. 174] Men i snårskogen uppe i skogskanten hajade Anna-Greta till. Något hade prasslat till i buskarna och bland blåbärsrisets tuvor. Huva, där skymtade något grått och ludet i ett språng!

— Dum som du ä, Sjåpa-Lotta, fräste Mats, nu åter karl och beskyddare. Ä du rädd för en hare?

Men då var det Anna-Gretas tur att berätta.

Visste han då inte, Mats, vad en hare kunde vara? När en flicka mördat sitt barn i lönndom, blev barnet till en hare, som rolös sprang i skogarna och stundom hördes gråta som en böling. En sådan hare kunde ingen skjuta, inte den allra skickligaste skytt, om inte möjligtvis med trollad bössa. Vem visste nu, om detta var en riktig hare?

Och hon tryckte sig darrande in mot honom i den gröna halvskymningen. Men detta var något, som låg mera avlägset från Mats och hans pojkaktiga föreställningsvärld. Och hans tröst fick därför något visst ringaktande och flyktigt över sig, när han svor på, att den harpalten, den skulle han då ta i ett skott med fars gamla bakladdare.

Och så började han överlägset locka på korna, som betat sig ur synhåll in i skogsgrönskan. Och Anna-Greta glömde genast skrömta och hjälpte honom:

— Kossa lilla! Lissko! Kossa lilla! Lissko! ropade hon med sin klara flickröst, så det ekade i skogen.

Och när skällkons huvud med den pinglande tjukan stort och idisslande stack fram igen bakom granstammarna, glömde de snart både den och allt[s. 175] otyg därinne för pannkakorna och näverhämtarn med »blanna», som Anna-Greta smugit sig till i köket.

*

Så gingo sommardagarna, de långa, ljuvliga sommardagarna utan början och slut, under frihet och lek. Dagen lång gick Mats uppe i skogen och gette sina kor. Var dag satt han den klara morgonstunden ensam uppe i rån och drömde och fantiserade. Inte en dag gick nu, utan att han fick hemligt sällskap.

Där han satt, kunde han höra den spröda, silverfina klangen av vitterkornas bjällror, där de gingo i skogen ovan människornas betesmarker. Stundom hördes en vakthund skälla, om nära eller långt ifrån, kunde man inte säga, men så förunderligt fjärran. Då spetsade Lajla vid hans fötter sina öron, men hon skällde aldrig tillbaka, nej, tro inte det! Alltför mycket hade hennes urfäder sett och bevittnat, där de vaktat kåtelden i den långa vinternatten, alltför mycken gammal och hemlig visdom bodde där i djupet av hennes vackra mörka ögon.

Ibland kom låten där inne allt närmare. Det lät som om en hel hjord varit på vandring. Tjukorna skramlade och pinglade helt tätt invid en, hundskallet växte och blev dovt och grovt, korna råmade ängsligt efter kalvarna. Ljudet steg allt högre och grövre. Nu ringde skällorna hårt och dånande som kyrkklockor, det brakade och knakade i skogen av tusen flyende steg som av en förhärjande storm! Det lät som själva havets stigande böljedjup, som[s. 176] reste sig för att sluka en och dra en med sig. — Så blev det med ens tyst, dödstyst.

Men i tystnaden doftade och blommade skogens alla blomster som aldrig förr. Pyrolans ljuva, starka doft stod tät i skuggan och mängde sig med porsens kärva fläkt. Skogsstjärnan hängde vek och vit på spröda stänglar, men nere i fukten mellan snattertuvorna stod det röda, slemmiga sileshåret med döda insekter mellan sina håriga blad. Och nere på ängsgläntan stod stolt och rak Jungfru Marie hand och höjde sin fläckiga krona i skuggan av småbjörkarna. Men djupt inne i jorden gömde hon sina båda händer, den svarta och den vita.

Då tyckte sig Mats mellan stammarna se en flik av vittras röda tröja och höra hennes låga, lockande skratt. Locka honom, ville hon, locka getarpojken in till sig, så att han glömde sina kräk. Njutning och glömska bjöd hon med sin tystnad och sina sövande dofter. Men Mats han stängde sina vaknande sinnen för hennes lockelser. Ty han visste, att hon lockade efter rov, till att ta hans djur och ta honom själv, tills han låg där utsugen och död i hennes armar. Då skrattade det åter, lågt och klart: Och så lockade vittra, som man lockar ett barn.

En dag fann Mats på vitterstenen uppe i Myrberget en alldeles nygräddad pannkaka. Den låg där så gul och grann och ångande i solskenet. Mats var hungrig. All hans ungdoms hunger skrek alltjämt ur inälvorna. Och Anna-Greta dröjde med matspannen. Men han aktade sig väl att röra pannkakan. Alltför väl visste han, att det bara var en vitterpannkaka, och att den som smakade den minstaste bit miste vett och sansning och gav sig in i[s. 177] villande skogen på jakt efter den evigt gäckande vittra.

Korna var det hon mest ville åt. Otaliga kor hade väl blivit trolltagna här uppe i rån. Men Mats var ändå inte rädd för sina kräk. Så säkert hade mor Brita tryggat dem under året. Så hade hon på påskmorgonen tagit koskällan och sprungit till ladugården och hängt den kring skällkons hals. För att vara ännu litet säkrare hade hon ock stoppat hö i skällan och låtit de andra korna smaka av detta. På samma sätt hade hon lärt de andra hustrurna i byn att göra med hö, som hon gett dem, och därför visste nu Mats, att alla hans kor skulle följa skällkon hela sommaren och inte låta sig lockas av främmande skällor.

Ej dess mindre blev en ko tagen för honom i början av sommaren. Den tillhörde en av utomåkersfolket, som kanske ansett det som synd att bruka sådana konster. Gråtande kom hustrun till Brita för att söka råd, när Mats på kvällen kom ner till byn utan hennes ko. Skulle man ej gå skallgång i skogen efter kon? Tänk, om hon gått ner sig i något myrhål!

Men mor Brita såg så underligt på henne. Det lönade sig ej, sade hon. Förstod hon då inte, Kall-Pers-mora, vem det var, som nu varit framme? Åjo, hon begrep, med en rysning begrep hon det. Och så sade henne då Klok-Brita, vad hon skulle göra. En gröt skulle hon koka, utomåkershustrun, en riktigt bra och rejäl gröt, och så skulle hon sätta sleven och »tvärun» i grytan, bära ner alltihop i lagårn och sätta det i den försvunna kons bås. Då skulle kogussrise själv leta sig hem igen.

[s. 178]

Och mycket riktigt! Tidigt följande morgon stod kon utanför den igenknutna grinden och råmade efter att bli morgonmjölkad. Efter den dagen tryggade också utomåkershustrun sina kor för vittra. Men detta var den enda gången Mats var ute för olycka som getarpojke. Ingen skyllde honom dock för slarv och vårdslöshet ens då, ty alla visste, vems fel det var.

En dag längre in på sommaren fick Mats se hela vittertåget. Det var en brännande het dag i rötmånan. Blåbären hängde redan stora och svartnade här uppe i skogen, medan de gula snatterbären där nere på myren ännu blott hade rodnat på ena sidan. Gräset var redan slaget på lejdorna, medan kornet stod grågrönt och vasst och stolt som aldrig förr på vretarna. Himlen var klar, men längst borta vid synranden dröjde några moln. Tunna, lätta, som en blå rök över det blå hängde de där, men de buro något annat inom sig. Något som skimrade i skärt och violett, i regnbågens alla färger. Åskan! Luften var het och tung som av alltför mognande sommar.

Då kom det. Med klingande bjällror och ylande hundar, med tramp av klövar och oklädda fötter drog det fram över rågången och ned emot bygden. Och nu såg Mats det. I spetsen gick hon, vittra själv, i röd tröja och fladdrande röda kjolar. Men Mats kunde aldrig säga sen, hur hon sken — fagrare eller ledare än alla andra. Och efter henne följde det en väldig hjord av små röda kor och oxar, får och bockar, och alla drevos de fram av småväxta män och kvinnor i illröda kläder. En hop annat småfolk i samma slags kläder följde efter —[s. 179] en del buro bärmesar på ryggen, andra drogo stora sommarkälkar med flyttgods och barn på efter sig. Under ett väldigt, öronbedövande råmande, lockande och hojtande drog hjorden framåt mot den ensamme skräckslagne gossen där uppe i skogsfarligheten.

Men just som de kommo förbi honom, tystnade med ens skällorna och råmandet, ropen och hojtandet, och det blev dödstyst, en kvav, olycksbådande tystnad, medan åskmolnen sakta seglade uppåt himmeln. Utan att se åt honom eller låtsas om hans närhet drog så vittra förbi getarpojken och ner över rån. Med stor fart bar det av för dem nedåt bygden.

Då visste Mats vad som komma skulle. Åskan, ovädret, blixten, som slog och dödade. Och han ryckte med våld upp sig ur förskräckelsens tunga förlamning, visslade på hyndan och fick henne i en fart till att jaga ihop korna. Den kloka lapphyndan tycktes fatta, vad det gällde. Snart hade hon drivit ihop kräken och jagade dem nu neråt rågången i vittras spår. Skrämda, ryggande för vitterkornas fräna vittring, trängdes de mot varandra på den smala kostigen men måste lyda vallhundens ilskna skall och skällkons signade tjuka. Så trängde de och jagade varandra motvilligt nedför, medan himlen färgades alltmera svart av de stigande molnen. Ända ner mot mitten av byn körde Mats dem så. Sen hittade de var och en till sitt. Han visste, att de ej förgäves fått dricka av bonyckeln. Men när Mats hann Anders Ersagårdens fätåled, såg han den sista fliken av vitterfolkets röda kläder försvinna under gamhässjans golv ute på åkern.

[s. 180]

I detsamma bröt ovädret loss. Det blixtrade och haglade från blåsvart himmel, och så strömmade regnet till i skvalande forsar. Åskslag och blixt följde tätt på varandra, och i blixtarnas ljus kunde man se, att åskan slagit ned där uppe i skogen.

Hade de nu suttit kvar uppe i rået, överraskade av ovädret, med Mats blind och döv för allt det underjordiska med vad det innebar av både lockelse och varning, då kunde mer än ett liv ha gått där uppe den dagen. Ty tvärs över rån, just där Mats brukade sitta och där han mött vittra, där låg en väldig gran kastad, slagen av blixten. Det såg han morgonen därpå.

Varje djur, som var i hans vård, hade han dock lyckats bärga under tak den kvällen utan en skråma på skinnet deras för att nu inte tala om sig själv. Så hade han undgått vittras hämnd. Ty hämnd var det för den trolltagna kon, som gått tillbaka. Men det var inte utan, att själva stormor på gården fick litet aktning för honom efter den dagen. Pojken var ju mera synen för skrömta än mången stor och vuxen!

Hade inte getarpojken varit kvicktänkt och rådig och haft reda på den urgamla sanningen, att vitterfolket helst visar sig före svårt oväder, kunde mer än en ko blivit kvar där uppe i rået. Men ännu mera stornöjd hade väl mor Brita blivit, om han haft vett att kasta stål över en av vitterkorna. Då hade den måst följa honom, och då hade moran fått en ko, som aldrig stod i sin och som måste mjölka störststävan full var dag. Det hade varit något det för Stor-Andersa-Brita!

[s. 181]

Från den dagen såg Mats gärna, att han fick annat sällskap med sig upp i skogen ock. Därför var han tacksam, att Anna-Greta tagit sig för med att gå upp till honom med maten. Det var nu hennes eget påhitt, annars fick getarpojken nöjas med torrmat sommaren lång. Så kom hon för var dag rännande efter middagsmålet med matkonten slängande på armen, sjungande och trallande, så det ekade i bergen. Då rätade sig Mats belåten upp ur gräset, tystnaden var bliven honom lång.

Och när hon kom, var det inte bara med maten, utan med sol och sång och flödande prat, med smånytt från gården och bygden och skingrade hans ensamma tystnad som med tusen spröda vitterbjällrors klang. När hon pratat sig andtruten och trött, vilket inte blev alltför fort, blev det Mats tur. Då var det han, som fick berätta om allt vad han sett och hört av oknytt den dagen. Och Anna-Greta satt där med återhållen andedräkt och vidöppna ögon och lyssnade timmalångt, så stilla, som man aldrig det skulle trott. Men också Anna-Greta kunde ha sitt att komma med.

— Ser du, viskade hon sakta och pekade på något, som liknade något slags stelnad, gulröd grädde på marken.

— Ser du, Mats, sade hon åter. Och båda visste, vad det var. Men Anna-Greta berättade det ändå.

Bärarträck var det, lämningar efter bäraren, eller »bäran», det grå och rullande trollnystanet med svarta pärlögon, som så ivrigt bar rikedomen till huset. Bärarträcken var liksom nyckeln till bärans djupa hemlighet. När man hittade den, då kunde man också lätt ta reda på vem som hade bäran. Då[s. 182] var det bara att koka svampen eller vad det nu var i en fingerborg av silver. Eller också kunde man ta och piska den med nio käppar av olika träslag. Men vilket sätt man än valde, så måste bärans herre uppenbara sig och be för sin tjänares liv.

Här tystnade Anna-Greta förskräckt — hon mindes med ens, vad det viskades om hennes egen mor. Vem vet, kanske var det bäran från självaste Stor-Andersa-gården, som lagt träcken uppe i rån!

Mats tänkte nog detsamma, han. Mer än en gång hade han tyckt sig se det grå nystanet rulla framför sig ner mot gården efter att ha tjuvmjölkat korna på någon gärda långt fjärran ifrån. Och en gång hade han råkat till att se, hur mor Brita smusslade ett fat med gröt och mjölk till sin hjälpare på bakugnen.

Och han kunde ej hjälpa, att den tanken kom för honom, att han skulle pröva medlet med de nio käpparna någon gång för sig själv i ensamheten. Ty mor Britas silverfingerborg, som hon en gång fått i fästegåva, den höll hon noga inlåst bland skatterna i dragkistan.

Men det andra medlet skulle ju vara lika verkningsfullt. Gärna unnade han den ondsinta Brita att stå där i skogen med andan i halsen och be honom, inhysingen, som för livet att skona hennes bärare. Inget ont skulle han väl göra henne då, hon var ju Anna-Gretas mor och Anders hustru, men en bra nog lång stund skulle hon få stå där och skämmas.

Och så tog han sig för att samla på olika träslag. Men hur han samlade och samlade, aldrig fick han ihop det till de nio träslagen. Gran, furu och en[s. 183] fick han väl i skogen, björk, rönn och hägg växte vid gärdorna, alen nere vid myren och aspen vid Anders Ersas sommarstuga. Men det nionde träslaget fattades alltjämt. Kunde han bara komma till kyrkogården, tänkte han, ty där var en lönn planterad, det visste han. Men innan han fick tid på sig att lista sig dit, var bärarträcken redan försvunnen och borttorkad. Och snart glömdes den för annat skrock och andra lekar.

Ibland kom också Ejnar med upp i rån. Då vågade ej de andra tala om sådant. Ejnar var så ljus, så glad och övermodig, så stark och överlägsen för sina sexton år på det sjuttonde. Han var i allt sådan som Stor-Anders varit före själskrisen. Men trots sin redan utbildade kropp var han ännu i mycket ett barn. Ibland nedlät han sig att leka med de yngre.

— Kom, så leker vi sur, ropade Anna-Greta, och så räknade hon med av iver röda kinder, vem som skulle bli och vem som skulle vara ute.

räknade hon, ända tills någon blev »sur».

Sen bar det i väg i ta fatt genom skogen med flygande flätor och flängande bara pojkben, tills Anna-Greta uttröttad slängde sig ner vid mål, som var en stor jättegran, och ropade:

— Tjufre mej!

Då började pojkarna i stället plocka blåbär, och[s. 184] Ejnar målade Anna-Greta alldeles blåröd, tills hon sökte skydd hos Mats, skrikande i högan sky:

— De gills int! De gills int!

Mats skulle då försvara henne och skulle ge sig på att ta livtag med Ejnar, men det stod ej länge på, förrän han stod på huvudet i mossan. Övermodig, ljus och stark stod Ejnar där och såg hånfullt ned på sina besegrade motståndare. Just så ville han ha det — härska och råda ville han, inte minst över de svaga, just som far hans hade velat det. Trötta av leken, kunde de sätta sig ned i den mjuka mossan för att lösa gåtor.

Med skälmen i ögonvrån frågade Anna-Greta:

— va ä de, Mats?

Men Mats han bara satt och gapade. Han var inte slagfärdig och kvick till sådant, Lill-Jonas Mats.

— Dumtok där, skrek Anna-Greta gällt, de ä ju hunden vet ja!

— Nå, kan du säja, va de här ä då? fortfor hon.

»Hundra systrar dansa i ett bälte.»

Men Mats teg lika djupt och dumt, han, och hade tankarna borta på annat, så att Anna-Greta ropade:

— Så säj då nånting, Mats, ingen ger domlammet att dricka, säjer farmor.

Då han ändå inte kunde svara, måste hon åter själv tyda det:

— De ä ju brödnaggen, vet ja, ditt armade fe!

Men slut blev det med hennes beskyddande stolthet, när hon fick se en hemsk syn. Det var Ejnar,[s. 185] som styrt ut sig med mossa och kvistar och drypande rött blåbärsblod och nu kom krypande på alla fyra efter Anna-Greta, brummande med sin allra grövsta röst:

Då tappade Anna-Greta all kvinnlig stolthet och sprang som för livet hemåt. Visst såg hon, att det var Ejnar, och det där var ju en småbarnslek, som hon för längesen växt ifrån. Men den tidiga, hemska skräcken för den lurvige, tålöse gubben i Bastuberget satt ännu i. Han hade varit inmängd i för många barndomens mardrömmar för att kunna glömmas. Han hade hotande stått bakom det första straffet, bakom varje liten odygd och olydnad, och på natten hade han kommit åter i drömmen.

Hur ofta hade han inte varit efter henne så, när hon ensam stultade ikring på gården och Ejnar fanns i närheten, men far var borta på arbetet. Det dröjde, innan hon kom så långt, att hon såg, vem det var, men lika vilt och besinningslöst sprang hon för det. Hon visste nog hon, hur såna där kunde förvandla sig och bli till andra men ändå vara sig själva. Och så sprang hon, trettonåringen, för småbarnens djävul, och Ejnar rusade vrålande och skrattande efter.

Men däruppe satt Mats ensam kvar och hade fått annat att tänka på. Nu såg han åter folk nere på myren. En dag på vårsidan hade han sett dem där[s. 186] för första gången. Där var ett helt lag. En var det, som tycktes mäta ut och staka. Han hoppade och flög bland tuvorna. De andra gingo efter hans befallning, och en dag togo de fatt på spadar och dikarknivar och började gräva. En lång karl gick först med själva storförhoggaren, dikningsyxan, för att röja i videsnåren, och de andra följde efter med myrknivarna.

När Mats kom ner till gården den kvällen fick han bekräftelse på sina gissningar. Det var verkligen Stor-Grubben, som nu skulle göra allvar av sina planer på att dika ut vintermyren till åkerjord. Och lejt folk från staden hade han med sig till arbetet. Han hade ej gott att få folk i byn alltsedan tvångsauktionerna.

Med dem hade också Tavlebönderna kommit ifrån det värsta beroendet av patronen. De som han ruinerat hade måst söka sig ut på annat håll efter arbete och utkomst. Men kvar satt släkten deras, och hur de tyckte om Grubben, det kan man förstå. Därför fann denne det bäst att komma i sällskap, helst stort sällskap, när han kom till byn.

Med ett godår bara skulle resten av bönderna kunna fria sig alldeles. Men de sex hemmanen, dem hade han nu i sin hand, det var nu ohjälpligt. Vad som väckte den värsta vreden, det var nog ändå, att patron Grubb hade glömt att skörda kornet på alla vretar, som hörde till ett av hemmanen. Visserligen var det bara lättkorn, och man kunde ju tänka sig, att Grubben ej haft vetskap om alla sina nya vretar. Men att ödsla så med Guds gåvor i bitter nödtid, då mången svalt sig till döds, det var dock en svår synd, mente man.

[s. 187]

Men det bekom inte Stor-Grubben mycket. Han levde just som förut och syndade glatt på nåden, allt medan han fortsatte med sina grävningar i vintermyren. Dag efter dag grävdes det därute, långt in i det aldrig sinande kvällsljuset på försommaren. Det hettes, att dikningen skulle vara klar innan hösten. Där Mats nu satt, såg han, att halva området var färdiggrävt och röjt.

Sakta drog han sig längre in i skogen och vände ryggen till. Han tog sig en käpp av en rönnkvist och satte sig till att sira den. Han skar den med långa band av skalad bark, med siffror och sirater, och till slut märkte han den med ett A och ett G, Anna-Greta skulle få den.

Men hans tankar gingo till annat. En gång under sommaren hade han måst upp förbi den gamla farsgården för att leta efter en bortsprungen get. Då fick han se det. Hur jorden redan låg i vanhävd, hur pinade och vanskötta vretarna lågo. Den tanken kom då för honom, att det var de åkrarna Stor-Grubben glömt att skörda. Åkrarna, som hans far sått under så varma böner med det dyra kornet från Grubbens egen bod. Han orkade ej tänka den tanken slut, utan smög sig med bortvänt huvud åter ned över berget.

Sedan den dagen gick han aldrig över till utomåkerssidan. Men Grubben själv, honom måste han se sommaren lång, där han klev myndig och bred bland sina arbetare vid var ledig stund han kunde stjäla från sina affärer.

När hösten kom, var bara en tredjedel av vintermyren utgrävd. Den låg där så svart och tom, den framgrävda jordbiten, för den, som var van att se[s. 188] ett speglande grunt vatten med gröna, vaggande tuvor, vita av snatterblom, emellan.

Men den hösten fick Tavle by åter sitt första godår. En sådan skörd hade man ej fått i mannaminne. Fullgott och fullmatat korn, som stod till halv manshöjd. Tätt som en svinborst, tungt och lödigt. Det var som om naturen i ett tag ville sona all sin njugghet och avoghet. Som om det grymma blodsoffret, då tjugu människor fingo sätta livet till, äntligen förmått mätta dess rovlystnad. Som om jorden ur deras blod, ur märgen av deras ben, äntligen sugit till sig nog kraft för att frambringa en levande mognad.

Men de kvarlevande glömde offret och mindes blott skörden. Med den skulle de flesta repa sig bra nog efter svagåren. Sparsamhet och omtanke fick man väl bruka som förr — men det hade alltid varit deras lott. Oblandat bröd fick man inte se åt förrän till julhelgen ändå, ty den dyrbara säden fick man till stor del sälja för att lätta på skulderna. Men man skördade något mer än brödet för dagen. Mod och hopp mejade man in med det fullgoda kornet. Och så kunde man sätta sig till ro och bida vintern utan fruktan och ångest.

*

Den vintern fick Mats annat innearbete. Den sjuka mormodern var nu så kry, att hon stundtals kunde lösa av vid småsysslor inomhus och ej längre behövde ständig passning. Mats återupptog då sin faders gamla verktyg, täljkniven, som han lärt sig använda under de gångna nödåren. Och så[s. 189] satte han sig att slöjda seldon till Stor-Andersagårdens präktiga hästar.

Han visste väl, hur det skulle vara, och kände den rätta formen på rankbågar, selkrokar och bogskutt. Han visste, att selbågen var till för att hålla kvar »oppstaläret» och att »almellan» satt i bogskuttet. Och om man gjorde bågarna av järn, skulle de ha smidda tömstolar.

Allt detta visste Mats sedan gammalt, och ett medfött handlag lärde honom snart att få den rätta svängen och formen på seldonen. Bogskutten gjorde han av trä — de kunde ock vara av horn — och svängde dem i form av ett knä. Och selfötterna buntade han så mjukt och fint, så att de ej skulle nöta mot hästens manke.

Så kom turen till utsirningen, och nu fick kniven visa sina finaste konster. Snart blev Mats lika säker på handen som far sin, och blad och blommor växte som förtrollade fram ur det hårda träet. Samma gamla motiv som fadern använde han dock helst och lät underliga djur och fåglar slingra sig fram efter bågkroppen. Också med färgerna höll han sig helst till det gamla och föraktade senare tiders mera stela dekorering i svart och rött.

En stolt dag var det, när han fick fara till julottan i kyrkbyn i Rik-Anders kyrkskjuts och såg sina egna seldon i granna färger lysa och flamma över hästarnas huvuden i fackelskenet. Efter den dagen steg hans ärelystnad, så att han i hemlighet började ett ännu svårare och viktigare arbete. Det var ett blånrockhuvud, högt och smalt som ett torn, och en flat linkam, och att skära och sira dem var mer än en vinters arbete. Ett sådant linfäste hade[s. 190] hans far bara skurit en gång, när han följt några fiskare från Täfte på säljakt i Kvarken, och den hade blivit mor Kristinas brudgåva. Vem som skulle ha Mats linhuvud, det tänkte han väl ej så noga på ännu, men han tyckte, att Anna-Gretas spelande ögon följde knivens blänkande gång över träet, fast hon redan sov på sitt öra i lillkammarn.

Men ute bland folket i vinterköket där slöjdade han annat, och många nyttiga saker växte fram under hans händer. Det var skålar av vri med eller utan pip, tunnbrödskavlar och kakestampar, slevar, koppar och flaskor av trä samt en och annan »gröttvara». Och ingen var så säker i att bruka skavjärnet, när det gällde att urholka skålar och tråg, som han. Snart lärde han sig också att lagga stånkor och träkannor till dryckjom och målade dem bruna och gula. Ja, han övade sig ock i annan hemslöjd och visste att fläta ostmått av björktågor och kaffeaskar och dosor av näver.

Anders häpnade över hans händighet, och även Brita måste medge, att hon aldrig sett en pojke vid Mats ålder, som var så skicklig i sina händer. Och själva den tysta Erika vid spisen med sin skobandssked och sin bandspol upplät sin mun och sade:

— Gårn din har du mist, men du har viller arv efter far din!

Och så tog hon åter till bandbråkan.

I och med sitt nya arbete, vari han utlöste något av hela sin unga själs omogna längtan och trevande efter en sann form, började Mats trivas bättre på Andersagården och känna den som ett hem. Brita var också vänligare mot honom nu, när hon såg, att han ej kostat dem sparslantarna deras. Nytta[s. 191] för maten gjorde han ju, och den dag hon fick en fin träsked med kula i skaftet, tyckte hon nästan, att Anders gjort en god gärning ändå den dagen han tog pojken i huset. Inte som skulle hon sökt sig fram till honom och talat vänligt till honom. Det gamla agget satt nog innerst kvar, men girigheten var större, och så fick han då åtminstone vara i fred.

Fram på vårsidan fick man än större nytta av Mats skicklighet i snickeriarbeten. Varje midsommar brände Anders en väldig tjärdal, och nu gällde det att lagga tjärtunnorna. Hela vintern hade tunnvirket legat i bastun för att torka. Men in på nyåret inrättades sommarstugan till snickarverkstad, dit Mats snart hämtades ner. Där hölls han så de långa senvinterdagarna vid stävmallen och täljde och snickrade på sina tunnstavar och hyvlade dem. Till slut voro de då färdiga, och så skulle tunnorna laggas.

Det var inget snargöra att lagga sextio tjärtunnor, och både Ejnar och Mats behövdes väl till det arbetet. Men med Ejnars arbete blev det inte så mycket bevänt. Han hade ännu pojktagen i sig och fördrev helst tiden med prat och skämt så här utom hörhåll för far. Och så fick då Mats göra det mesta görat för honom också, allvarlig och stadgad som en hel karl, som han redan var.

Men en dag fram på vårsidan fick också Ejnar brått, ty där kom far från skogen med nya laggband. Dem hade han tagit från höga tvåmetersgranar, som voro märgkluvna på mitten. Nu gällde det att hetta upp banden över elden, tills de blevo mjuka, och det ville han helst göra själv, så att inte[s. 192] pojkarna skulle bränna banden så skarpa. Knippa efter knippa höll han upp över elden, så att hela det stora sommarköket fylldes av den härligaste friska doft av kåda och barr. Så lindades de rykande varma om tunnorna och flyttades med bandhaken ned till sin rätta plats. Timme efter timme pågick arbetet med tunnlaggningen, och till långt in på natten lyste och brann det fladdrande eldskenet, så det blänkte ut genom sommarstugans små låga fönster.

Sedan kom arbetet med tjärvedshuggning och bränning, men Mats kom ej med på det nu utan blev uttagen till annat arbete. Så snart våren kom och tjälen gått ur marken, fick han följa med karlarna ut till salpeterladan i stället.

Den förra sommarens uteliv i skog och mark och den goda födan hade nu gett honom hälsa och krafter igen. Han hade lagt ut både på längden och bredden, och därmed var det också som om mycket av den förra folkskyggheten och tvärheten var borta. Han var nu för stor och arbetsför, för säker och van i karlsysslor att gå i skogen och geta korna längre.

Med Ejnar trivdes han skapligt nog. Han hade visat sig orädd och snar att slå igen men dock alltid blivit besegrad, och det var just vad Ejnar ville. Att börja med hade väl kanske Ejnar, som hade mycket av sin mors högmod i sig, ogillat uppfostringspojken, som nu skulle heta fosterson, men nu såg han, att från det och till son var steget dock långt. Som goda kamrater följdes därför de båda långa pojkarna upp till skogen.

Rik-Anders, som alltid varit idog och strävsam,[s. 193] hade ingalunda under de goda tiderna heller försummat de binäringar, som på den tiden måste hjälpa upp västerbottensbondens ekonomi, då jorden gav ojämnt och ringa. Av dessa voro salpetersjudningen och pottaskeberedningen sedan gammalt ett par av de viktigaste.

Med iver hade de återupptagits också i Tavle by under nödåren. De mindre bemedlade höllo sig gärna till pottaskeberedningen, då salpetersjudningen krävde dyrbarare anordningar.

Vid pottaskeberedningen var ej apparaten så stor. Allt vad bonden då behövde var en stor gryta. Men det hade sig ibland ganska besvärligt att släpa den med sig långt in i djupa skogen. Över stock och sten, över myrar och moras. Helst valde man nämligen brännplatsen vid en sjö eller tjärn för att ha tillgång till vatten.

På senvintern eller tidigt på våren högg man massor av ved i skogen, helst lövskog, såsom asp och björk, och brände dem till aska. Sedan lade man askan i grytan tillsammans med vatten och kokade en stark lut. Denna lut kokades, tills allt vatten avdunstat, då pottaskan stannade kvar på grytans botten. Sedan rensades den och packades i träkärl samt kördes vid nästa vinterföre in till staden, ofta på mångmila, obanade vägar. Priset var nämligen lockande, 3 riksdaler för kalcinerad och 4 för raffinerad pottaska. Och aldrig var ju handeln så liten, att man ej fick sig en kanna brännvin på köpet.

Anders inom åkern höll sig dock helst till beredningen av salpeter, då han hade egen salpeterlada. Det var ingalunda ovanligt, att nästan varje bonde[s. 194] i en västerbottensby hade en sådan på denna tid, men Anders lada var den största i Tavle by. Den var nära tjugu meter lång, fem meter hög och sex meter bred och byggd i två våningar.

Inuti var den delad i tre avdelningar. Den mellersta delen var själva kokhuset. Där stod den stora, blänkande salpeterpannan av koppar. Golvet bestod av grova, starka plankor, kluvna ur hela stockar. I kokhuset var det av tilltrampad jord. Väggarna hade väldiga gluggar, ända till fyra meter långa, täckta av luckor, som voro till för att släppa in frisk luft.

Dit upp begav man sig nu för att köra in salpeterjorden. Den måste bestå av god åkerjord, helst myrjord, och man tog den därför från det lilla hörn av vintermyren, som ännu var fritt. Lass efter lass med svart myrjord kördes nu den knaggliga vägen från myren upp till ladan, som låg i utkanten av gräslejdorna. Där breddes den fotstjockt på golvet i hela ladan utom i själva kokhuset. Därmed var själva förarbetet gjort, och nu blev Mats upplärd till att sköta salpeterladan under sommaren.

Hans arbete var snart lärt och ganska lätt. Han skulle bara skyffla om jorden någon gång om sänder och gödsla den med gödselvatten och urin. Så gick han här åter i ensamheten och vaktade ladan, som han förr vaktat korna, medan de äldre karlarna gingo till det tyngre arbetet i jorden och på tjärdalen. Någon gång kom husbonden själv upp till ladan och tittade efter, att pojken skötte sitt viktiga värv ordentligt, men han kunde ej annat än ge honom beröm.

[s. 195]

Ejnar hade tiggt sig till att få följa med till gården igen, där det var livligare och mera omväxlande, om än arbetet kunde vara mindre lättsamt. Och så gick Mats där åter utan annat sällskap än det han haft förra året ock. Även här spökade skrömta och vittra och ströko lockande efter knutarna. Också annat kom till honom i hans ensamhet.

En dag satt han trött och vilade sig på granriset inne vid grytan med dörren öppen och tänkte tunga tankar som åter vaknat till liv. Då såg han, fast han hade huvudet ner mot bröstet, att någon stod mellan dörren och den tomma salpetergrytan, någon, som dagsljuset sken tvärs igenom. Han stod där som en skugga utan mörker, ett liv utan kropp och vände sitt bleka ansikte mot Mats. Läpparna rördes som till tunga och ångestfulla ord, som till bön och klagan, men ej ett ljud hördes. I detsamma såg Mats, att det var far hans.

När han på kvällen kom ner till gården, fick han höra, att nu låg Lill-Jonsagården riktigt i vanhävd. Stor-Grubben hade annat att sköta än dessa magra fattigåkrar, endast gödda med svett och blod. Men på sin nya, väldiga myrjord hade han sått gräsfrö och foderväxter blott — han ville väl pröva jorden först, innan han lade ut den till åker.

Och Mats han vände åter till ensamheten och till många nya tankar, som räckte sommaren ut. Ingen störde honom i de tankarna mer. Någon enda gång kom väl Anna-Greta upp. Men också hon hade växt ut under vintern och fick nu lov att gå i lära hos mor i kök och ladugård. Enformiga och långa gingo sommardagarna vid salpeterladan,[s. 196] men när hösten kom och ännu en godårsskörd blivit bärgad, blev det annat liv däruppe. Nu skulle det egentliga arbetet med kokningen börja, och Anders själv kom med sina drängar. Nu följde också Ejnar med, som alltid, när det var liv och rutsch någonstans.

Och så satte alle man i gång. Den svarta, upptorkade jorden skyfflades nu i stora träkärl, s. k. jordkar, som rymde ända till tvåtusen liter var. Sedan slog man vatten på detta, och så fick det stå några dagar. Vattnet tappades därpå i mindre kärl, och nytt vatten slogs på, tills jorden var tillräckligt urlakad. Därefter kokades laken, och detta var det värsta av allt, ty grytan måste hållas kokande natt och dag, tills allt var färdigt.

Karlarna delades nu upp i lag för att avlösa varandra vid vakten. Också Mats fick sina vakter, fast han nu fick Ejnar med sig för att kunna hålla sig vaken om natten. Annars litade Anders mer till Mats, när det gällde tålamod och besinning, fast han mer litade till sonen, då det gällde styrka och rapphet i arbetet. Detta förtröt Ejnar, som ville vara främst i allt. Men han låtsades om ingenting utan var glad som förut och höll målron vid makt med prat och sång. Blev vakten alltför lång, sjöng han Burträskvisan med alla dess mer än hundrade verser, så att det klang i ladan, och Mats blev klarvaken och fick upp ögonen igen, så fort han hörde de välkända första orden:

[s. 197]

— Sjung mera, Ejnar, uppmanade han, när denne stannade för att hämta andan.

Och så klämde han i på nytt, så att det dånade mot det höga taket:

Mats måste beundra, hur styv Ejnar var i att minnas Burträskmålet, som i mycket skilde sig från Tavlemålet. Men ändå mer beundrade han kamratens starka röst och djärva tremuleringar, när han klämde i med slutverserna:

Inte ens efter detta storståtliga slut tycktes Ejnar ha tappat andan. I sanning, han och ingen annan skulle nog bli Tavle storsångare med tiden. Utan att tveka lydde han Mats uppmaning, när han bad:

— Nu gett du sjong Kuckumaffens visa, Ejnar!

Med sin stämning av skräckblandad mystik och lustighet hade denna visa alldeles särskilt funnit vägen till Mats hjärta. Och den blivande storsångaren satte i om Kuckumaffen och hans bravader:

[s. 198]

Men hur det var misslyckades detta stora andeverk för Kuckumaffen, och han fick slå sig på det ena yrket efter det andra i dess ställe, men alltid skulle han vara främst och bäst. Så slog han sig på jakt, och sålunda beskrev Ejnar hans ägandes bössa:

Med lysande ögon åhörde Mats detta beundransvärda diktverk till slut, och han kunde ej nog förundra sig över att det var en fattig bonddräng med det prosaiska namnet Pimpsten, som diktat det. Vad han mest beundrade, var det vårdade språket. Det var ju nästan som det står i böcker och inte alls, som det han och alla andra talade. Kanske, tänkte han, om han läste riktigt flitigt, läste och stavade i sina böcker, kunde han en gång skriva lika kvickt och bra, så att hans ord skulle leva på allas[s. 199] läppar. Ja, när Ejnar blev storsångare, så var det kanske just med Mats visor han skulle göra lycka hos jäntorna! När Kuckumaffen till slut ändat alla sina skälmstycken, var det också slut med Ejnars andedräkt, men i detsamma kom avlösningen.

Så kom en dag nästa procedur med salpetern. All luten var nu kokad en gång. Nu skulle den bruna, illaluktande soppan kokas på nytt, tills det mesta av vattnet gick ur. Det som sedan blev kvar, kallades för »krämpen». Nu gällde det att få den rätta halten på salpetern. Gång på gång kom Anders själv och provade salpeterhalten med sin salpeterprovare. Försiktigt stack han ned det långa metallröret, som i ena ändan var försedd med en ihålig kula. Stadigt höll han ögonen fästade på kulan med dess blytyngd för att se, om den ännu sjönk ned i vattnet; och Mats gjorde som han. Han visste, att när provaren alldeles sjönk ner, så betydde det, att vattnet var rent. Ju starkare krämpen blev, desto mer höjde sig provaren ur luten.

Äntligen höjde sig hela provaren upp till ytan, och Anders böjde sig för att läsa av salpeterhalten på det graderade röret. Ja, nu var krämpen färdig, så att den kunde hällas upp i de meterlånga, ovala salpeterbunkarna av trä. Sedan var det bara att låta den tjocka soppan stå där i bunkarna, tills allt vattnet avdunstat, så att man kunde hälla undan moderluten. Då skulle salpetern sitta färdig som en tjock, vit rimfrost efter träkärlens botten och väggar.

Nu var det slut med de långa vakterna i salpeterladan, och pojkarna togos till annat arbete.

[s. 200]

Salpetern glömde de till den dag då det första vinterföret kom. Då skulle den in till staden för att säljas. Den första vintersnön kom redan i oktober, men den gick snart igen. Hösten blev lång och blid, och först fram emot jul höll föret de tunga salpeterfororna. Då äntligen blev stadsfärden av. Det blev Ejnar och Mats, som skulle följas till staden, ty de äldre karlarna behövdes till skogskörslor. Den dag de kröpo in i hundskinnspälsarna och ovigt vältrade sig upp på sina foror, var det redan full vinter och smällande kallt.

Hårt virade de den stickade halsduken kring pälskragen och det brokiga resskärpet kring midjan. De visste, hur kölden silade sig in på bara kroppen genom minsta mellanrum i kläderna. Luften stod stenhård och stilla. Den var trög att andas in och raspade och rev som sågspån i halsen. För varje andetag stod den varma andedräkten som en vit sky ut ur munnen och stannade där en sekund, ångande och dallrande, tydligt skönjbar mot den grönblå, iskalla luften.

Lika klara stodo alla föremål med skarpa konturer. Det var som om allt varit av en hårdare materia än annars. Skogen stod likt en skarptandad såg mot den blanka horisonten, och träet i de gråa husen sken som stål. Och över skorstenarna stod röken sällsamt fast, alldeles som om det stått en ängel med fladdrande kläder över varje hus i byn.

Det var ej utan tvekan Anders släppte i väg sina pojkar till den färden. Ej för kylans skull, ty värre än så fick en härdad västerbottenspojke tåla. Men den förra vintern hade varit blid med helt litet snö, och det hade gjort vargarna djärvare än annars.[s. 201] Vargen jagas ju bäst på djupsnö, där han fort blir uttröttad. Med vargspjutet i handen och naken till midjan hinner honom skidlappen och ger honom banen, innan han hinner till kusten.

Nu var han bliven djärv och företagsam i sin ostörda ro. Flera vargflockar hade också blivit iakttagna nere i odlad bygd, ja, ända ner emot kusten, där de rivit kreatur. Även vid Tavle by hade man sett vargspår, men inget kräk hade blivit rört ännu. Det sades emellertid, att vargarna blivit sedda ända in emot staden, men ingen visste, om det var sant.

När Brita hörde slika rykten, ville hon ej släppa ut sin gullgosse utan annat skydd än Mats. En pojk hade hon mist, nu hade hon bara en till att förlora. Mats kunde fara ensam med fororna — uppfostringspojken var det väl inte så görnoga med, han kunde gott duga till vargföda. Men då blev det annan låt. När Ejnar hörde om vargen, då först blev han riktigt intresserad av färden.

— Söta, gulla deg, mor, tiggde han och bad dagen i ända för att få fara. Men när hon var obeveklig, blixtrade det plötsligt till blått och vasst i ögonen på honom som självaste den vassa vinterdagen.

— Grevvento, om ja int fär ändå, sade han, mitt i ansiktet på mor.

Det var Anders egen ton från unga dagar, och inför den låten blev själva Brita spak och tyst. Stolt såg Anders ock på sin långe son — gott gry var det i pojken, och fars gamla lodbössa visste han ju att sköta. Inte kunde man vänta sig, att han skulle hålla mor i förklädesbandet hela livet, för att bror[s. 202] hans förolyckats. Hocken karl skulle det då bli av’en? Och vargen var ju inte mycket att åbäka sig för. Man hade ju honom alltid mer eller mindre inpå knuten på sig, om han ock mera sällan sökte sig ända ner till kusten.

Vem vet — vargarna de sett voro kanske, som mången gång förr, bara svultna gråhundar från någon fattigby på strykarfärd. Stor skillnad var det då ej på den raggiga gråhunden med de spetsiga tänderna och på hans vilde broder. Nå, så i Guds namn, pojkarna fingo väl fara med lodbössan dinglande överst på lasset.

Äntligen satte sig då fororna i gång. Tungt var det, och de små sega hästarna spände i, så att det knakade i deras seniga hasor. Medarna skreko och skrapade som mot sand i den hårda, torra snön. Trögt släpade de sig uppför den oplogade byavägen fram till den breda kustlandsvägen, som just här gjorde sin sista stora slinga in emot staden.

Så började färden. Sakta och betänksamt kröpo milen fram under de gnisslande medarna, men ändå innebar resan som alltid en stor upplevelse och omväxling för de båda bypojkarna. Kustlandsvägen var också något annat än skogsvägarna till att köra på. Visst bar det också här genom skogen, och då kunde det bli långt nog med bara träd och buskar till att titta på.

Kulen och mörk stod skogen i förvinterns råa kyla med stammarna täckta av grå isbark. Björkarna voro helt klädda med is ända ut till de finaste kvistarna. Genom isen tecknade sig deras smäckra, vita lemmar som den döda sagoprinsessans i sin glaslåda. Saven var frusen ända in i[s. 203] märgen på dem. Fagra voro de dock ända in i döden med tusen tunga droppar av kristall i lockarna.

Men inte var det efter sådant han tittade, Ejnar. Naturen, han var så van att leva med den. Och på den man länge lever med ser man längre än till den yttre skönheten. Nej, vakna och käcka tittade sig hans unga ögon djärvt omkring efter något annat, efter äventyret, bragden, upplevelsen, efter vargen. Men ingen ulv tassade mitt på ljusa dagen fram ur skogsdjupet för att ge Stor-Andersa-Ejnar från Tavle tillfälle att knäppa hanen och visa sig som en karl för de andra forbönderna.

Ty sällskap hade de fått. Vid alla vägkors och byavägar hade nya foror kommit till, alla lastade med samma varor — sommarens utbyte av salpetersjudning och pottaskeberedning. Så nu voro de en lång rad efter vägen, och muntra ord och mustiga skämt haglade mellan långkälkarna, medan en och annan tog sig en lur på ryggen överst på foran med finnmössan värmande ner över näsan. Hästen gick av sig själv de långa milens tunga lunk med nosen i svansen på hästen förut och med nästa häst tätt efter i bakhasorna, halvsovande som körkarlen själv.

Men kustlandsvägen slingrade sig åter ut ur skogen till öppen bygd med stora, välbyggda gårdar och byar, på sommaren omgivna av frodig, leende, grönskande slätt. Så rann den fram från ljus till mörker och åter till ljus, så som hela detta landskap ständigt växlar till sin natur. Och människorna följde den med sin hembygds produkter in emot staden.

[s. 204]

Ute på slätten låg den, där älven vidgade sin breda famn till möte med havet. Vänlig och ljus låg den där med små en- och tvåvåningshus av trä kring den vita kyrkan på björkkullen, medan de fem trånga längdgatorna löpte som strängar på en fiol längs efter den långsträckta stadsplanen. Mitt i staden löpte strängarna samman över fiolstallet — det var Renmarksbäcken, som band stadens hela melodi tillsammans. Nära den låg torget med rådhuset och storpatronernas öppna bodar. Mitt i smällkalla vintern skulle dörrarna stå vidöppna till boden, och ve den bodbetjänt, som klagade över rödfrusna fingrar!

Staden låg död och tyst i den första vinterkylan. Men med ens blev det liv i bodarna, och bodbetjänterna samlades i dörren, ty över torget svängde den långa raden av salpeterforor. Alla storpatronerna togo gärna salpeter för varor, och nu bligade de snett över till varandra för att se, var de största fororna skulle stanna. Bred och pösande stod också Stor-Grubben ensam i sin dörröppning och väntade. Men inte en enda Tavlebonde stannade vid hans dörr den gången.

I stället sökte de sig ner till handlanden Gebhardt, en handlande i den gamla stilen, som ärvt affären efter sin far. Även där bjöds på traktering i bodkammaren, och brännvinskannan på köpet av affären vågade man inte försumma. Men att lura bönderna i fylleri, det bruket hade man inte där. Men nu var där en ung och nykommen bodbetjänt, som lärt sig konsten på annat håll. Och han trugade nu också de unga gossarna från Andersagården ivrigt till dryckjom.

[s. 205]

Mats han sade bestämt nej. Han tyckte sig ännu känna svedan av fars aga och hårda ord, den gången han försvor sig till Stor-Grubbens förföriska bjudbrännvin. Grevvento, om någon storpatron skulle lura honom under ruset mer!

Men Ejnar skakade övermodigt på hårluggen och menade, att så farligt kunde det väl inte vara. Frös gjorde han som en hund. Hur han dragit åt kyrkskärpet sitt, nog hade kylan smugit som en kall, hal orm ner efter ryggen hans. Och karl skulle han ju bli, och till det hörde inte minst att kunna ta storsupen utan att blinka.

Och så tog han sig en klunk ur stopet och så en till, en duktig en, och så till sist en till att skölja ner de andra med. Inte gav han sig tid att höra på den predikaren Mats, som ville ut till hästen för att hinna hem, innan värsta bälgmörkret föll på.

— Vänt e nalta pelagrut! ropade han muntert, ja har osupit ur stopet än.

Då tog Mats honom i kragen, och Ejnar följde verkligen med i förvåningen över att fosterpojken vågade ta kommandot. Därute stod redan långkälken omlastad med varor av alla slag — pengar fick det ännu anstå med. Nu trängde man om verktyg och förnödenheter för jorden efter de svåra åren. Med någon möda fick Mats upp Ejnar på kälken. Den påtänkte hjältens blåa ögon beslöjades allt mer och ville falla ihop. Slut var det nu med att titta efter äventyret.

Ensamma foro de så i väg — alla fororna hade redan hunnit före dem tillbaka. Mats körde före, efter kom Ejnar, sovande över lodbössan. Länge[s. 206] nog hade de ledsyn, men när de ännu hade en hel mil kvar till byn, föll det tidiga vintermörkret alldeles över dem. Sista vägmilen var skog. Ännu svartare stod den nu i kvällningen. Himlen var molntäckt och becksvart — kylan höll på att bryta sig. Endast förvintersnön sände ett svagt fosforescerande ljus, där den kved under kälkmeden.

Mats hade blivit trött av att stirra in mellan buskar och stenar, som alla i mörkret liknade ludna och smygande otyg. Det ryckte i hans ögonlock, de ville sluta sig, det gnistrade som ett stjärnfall bakom dem, när han fällde dem. Varför skulle han ensam vaka och grubbla, när alla andra sovo? Det tycktes honom, att det alltid varit hans lott.

Då trampade en luden fot på en trädgren med ett svagt, bräckande ljud, så lätt och svagt, att det knappt skilde sig från skogens tysta mummel. Men obygdspojkens tränade öra fattade blixtsnabbt det främmande i ljudet — ögonen öppnade sig med ens klarvaket igen. En stor, svart skugga kom snabbt glidande ut ur skogsmörkret framför honom. Den skymtade knappt mot snön. Nu var den vid hästens huvud, vände och sprang med.

Vargen, for det genom honom. Och Ejnar, som hade bössan. Varför i all världen hade han ej tagit den från honom? Jo, in i halvruset hade den andre med all sin styrka hållit bössan tryckt intill sig, och Mats hade ej kunnat dra den av honom, om ej skottet skulle gå av. Nu hade han själv inget vapen, men ändå tänkte han ej annat, än att det var han, som skulle skydda kamraten. Utan vapen var han, ej ens Guds förtröstan ägde han. Nej, men kanske något annat. Anna-Greta brukade säga:

[s. 207]

— Huva, Mats, se int på mej så! Du kan ju rakt titta live ur en!

Och en gång i gamla dagar hade far talat om människoblicken och dess makt över det själlösa. Han gatt pröva sanningen av det. Hårt höll han in tömmarna, den andra hästen stannade också. Då stannade också skuggan. Samlande allt sitt mod, böjde sig Mats över kälkpinnarna och spände sin oprövade gosseblick hårt i två ursinniga, flammande avgrunder av eld där nere emot marken. Aldrig hade han sett en sådan eld. Orolig, grön, flackande som trollens eld under den lyfta vitterstenen var den, glidande och lömsk ville den liksom krypa undan och gömma sig för att flamma upp igen och kasta sig i ryggen på en. Men pojken släppte inte taget, sina ögons hårda tag.

Hur länge han satt så, öga i öga med det okända, visste han ej. Men till slut väjde den oroliga eldblicken där nere, den mörka skuggan skyggade till, och tyst som den kommit slank den åter upp i småskogen. Förvirrad och bedövad satt Mats kvar med tömmarna alltjämt lindade kring handen — den hårda skinnremmen skar honom i fingrarna så att de svällde och stucko av hämmat blod. Han lossade på tömgreppet och såg sig om. Bakom honom satt Ejnar alltjämt sovande, med lodbössan i högsta hugg. Ännu i sömnen bar hans barnsliga ansikte något av det stora hjältemodets återsken.

Då löste sig Mats senkomna rädsla och förskräckelse i ett lättnadens löje. Han kom plötsligt att tänka på när Ejnar sjungit Kuckumaffens visa däruppe i salpeterladan. Med vilken beundran hade han ej hört på honom, men nu kom han plötsligt[s. 208] att tänka på de snopna slutraderna om den underbara bössan, som när allt kom omkring slog bom för annvart skott. Där satt han nu, lekarnas och sångernas obestridde ledare, och for sovande mitt i gapet på sitt drömda äventyr!

Men Mats han var vaken, han. Många gångna ofärdsår hade lärt honom en tidig vakenhet och givit hans blick den brådmogna skärpa, som övervann själva skogens farlighet. Från den dagen visste han, att han i hemlighet skulle vaka också över fosterbrodern. Och med den tanken steg en alldeles ny känsla upp i honom för den andre, den förmögne och övermodige bondsonen, något av hemlig överlägsenhet och beskyddande medlidande. I dagens klara ljus, i arbete och lek, där skulle väl Ejnar ännu vara den rådande och befallande. Men mot natt och mörker, mot okänd farlighet, där rådde Mats med sin av nöden skärpta klarsynthet. Den tanken var något att räta ryggen vid, att känna självförtroendet växa inför.

Vad det nu sedan var, som kommit smygande på dem, den gråe själv eller blott en svulten strykarhund med svältens galenskap i blicken, lika farligt kunde det vara, och det var Mats, den svagare, den vapenlöse, som räddat dem båda. Med det tyckte han sig ha återköpt något oersättligt av frihet och oberoende. Far hans hade dragit Ejnars bror i fördärvet, men han, Mats, hade nu betalt den skulden. Men aldrig skulle någon få veta, vad som skett på den ensamma, mörka vintervägen.

När de strax därpå svängde in på gården, kom Anders själv ut för att ta emot varorna. Vit som ett lakan satt Mats där bland sina säckar och lådor.[s. 209] Men bakefter på sitt lass satt Ejnar, nymornad om kinden, pigg och kry, med den lilla florshuvan åter lyft från sinnet.

— Va ä de me dej, pojk, sade Anders åt Mats. Har du frysi kinderna dina? Gnid dej me snö!

— Ånej, hånade Ejnar där bakom. Mats har fäll sutti å gruva sej för vargen. Men de va bara ravel, int har vi sitt nån! En ann gång ger ja mej int tomme fära på tocken jakt!

Nöjd slog Anders sin store, starke son på axeln, medan Mats ledde hästarna till stallet för att sela av dem. Snart sovo alla rättfärdighetens goda sömn i den varma stugan. Bara Mats låg vaken. Bakom all denna fridfulla ro såg han en stor skugga glida med alltid lika hungriga ögon. Så var det ju, bakom allt tryggt i livet lurade dock den okända faran. Endast han var vaken.

*

Det var som om Mats verkligen i hemlighet köpt sig fri med den färden. Ty kort därpå kom Anders och erbjöd honom halv dränglön. Han förstod, att beroendet pinade gossen, fast han fick, vad han behövde. Han var ju bånfödd på egen jord, fast ofärden tagit farsarvet hans. På glimten i Mats öga såg han, att han träffat rätt.

— De må då vara tack, men skeka, sade han skämtsamt, när Mats ville tacka. Ja håll på ta på skämmes, att du int får hel dränglön, för rätt för’n gör du. Men pojka ska int ha se myttje, förrn dem ha läst se fram. De ä ju sagt för gammalt.

Och så blev Mats tillförsäkrad sin ordentliga omgång kläder om året. En vanlig dränglön var[s. 210] två klädesomgångar per år. Men rätten till hela två kyrkskjutsar under kyrkåret fick han just som en hel dräng till de båda ungdomshelgerna vid Marie Bebådelsedag och Mikaelidagen. Till gammeldomshelgerna for bara husbondfolket själv. Det kändes gott att kunna räkna lön, även om han fått lika mycket förut, och från den dagen började Mats på allvar sätta sig in i att tills vidare stanna kvar på Anders-Ersa-gården som dräng. Sin läsning gav han emellertid ej upp för det, utan stretade i smyg med sina böcker, så fort tillfälle gavs. Framåt gick det, om än krypande trögt.

Anna-Greta såg han ej mycket av till vardags nu. Hon var nu nära femton år och stor för sin ålder. Med flätorna sedesamt hopknutna gick hon med mor och bläktade i köket, i bodar och visthus. Hon hjälpte till i bagarstugan åt storhelgerna med tunnbrödsbaket och naggade de tunna, gråvita kakorna av kornmjöl så tätt, att de liknade en stjärnprickad vinterhimmel. Till julen skötte hon och pigorna ensamma hela baket av framugnsbröd. När den första kakan låg ångande varm på brödspjället, ännu mjuk av värmen, bredde hon den full av färskt smör, vek den åttadubbel, kom springande ner till Mats i stallet, där han ryktade gammärren, och stack stuten i hans hand. Så var hon lika kvickt utom dörren igen.

Ja, redan vid höstslakten hade Anna-Greta haft sitt att sköta, då det feta fårköttet skulle rökas i bastun. Det var mest hon, som var lättfotad och snabb, som fick kuta ner till bastun för att se till, att elden brann jämnt därinne och att enrisröken stod lagom tät och tjock över fårkropparna i taket.

[s. 211]

Rapp nog var hon i sina sysslor redan, men det var ofta som om tankarna varit på annat. När springet i kök och bodar var slut för dagen, satte hon sig gärna vid öppenspisen med händerna kring knäet och stirrade drömmande in i eldens kamp och lek. Varmt och brännande föll det röda fladderskenet över hennes vita ansikte, en gnista flög ut på klänningens hemmavävda randning, men hon märkte det ej. Slängda i skamvrån lågo nu dockorna, och sticksömmen till far låg ofärdig i knät.

Borta i sin mörka vrå satt Mats och täljde försiktigt på blånrockhuvudet en slingrande, röd drake, som höjde sin kluvna tunga över en ännu ej utskuren blomma. Under många främmande och ovissa funderingar såg han på det vackra flickhuvudet, som tecknade sig så ljust mot vinterskuggorna i det stora rummet. Allt han icke förstod skar han ut i träet.

Först när fadern kom in, kunde Anna-Greta bli sig lik som förr — då skrattade hon och retades med honom, så att han måste le i sitt stora skägg, och kröp som en riktig lillstinta upp i knät på honom. Åt Mats såg hon sällan.

Så gingo vinterdagarna, Januari klämde i med sin värsta köld och stängde människorna inne, inne i stugan, inne i sig själva. Februari kom, kulen och grå, med lömska återfall av kyla, som bet sig ända in i märgen på en. Men dessemellan gav den blåa glimtar in i all vårvinterprakten. Med var dag ljusnade det allt mer mot senvinterns långa, vita dagar. Snart skulle marshimmeln stå evigt fri och lätt över de gnistrande snövidderna. Blåare och ljusare än andra dagar lyste fettisdagen, Norrlands[s. 212] stora vårvinterfest. Det var en enda lång dag av frihet och lek, av mat och dryckjom, av skratt och skämt, gladare än många storhelger.

Vid julen hängde ännu vintermörkret tungt över sinnena, och solen var en sällsynt gäst, som dröjde några tröga timmar över slätten, men som knappt orkade titta timmalångt här över högsta bergkanten. Väl såg man mycket längre dess dröjande återsken över snön, som hade ett eget vitt, självlysande ljus.

Men vad var det emot fettisdagens vita gnisterlek över blänkande, diamantströdd skare? Nu kunde man fira ljusets verkliga återkomst — och ett sådant ljus! Bländande rent och klart i den höga, genomskinliga luften, dubbelt skimrande och ljust mot vinterns långa mörker. Ej att undra på, att man firade fettisdagen med att äta sju feta mål. Den dagen var en ungdomens glädjedag framför andra.

Också i Tavle by samlades de unga med sina skidor och kälkar uppe i råbacken för att få sig en yrande färd ner över gärdorna. Då vaknade Anna-Greta upp och ville med. Innan Mats visste ordet av, hade hon dragit också honom med sig utom dörren. Ejnar var redan före uppe i backen, och man kunde höra hans kommandorop ända ner till gården.

De föregående åren hade Mats hållit sig undan från fettisdagsbacken. Han tyckte sig ej höra dit. För var dag hade han kommit allt mera ifrån var och en, som ej hörde till gården. Ingen av de sina på den andra sidan hade han sökt upp, och ingen sökte heller honom. Han vågade liksom ej gissa sig[s. 213] till orsaken. Något av den där skadeglada tonen i folkets plötsliga skratt auktionsdagen hade dock sagt honom allt. Blickar och tonfall hos dem, som hade ärenden upp till storgården den första tiden därefter, sade också något. Ingen vågade dock antasta honom på storbondens egen mark med hårda och hånande ord.

Så småningom lade sig dock en viss likgiltighet över sinnena, allteftersom såret efter sorgen började läka sig. Det var som om man skämdes över att låta en stackars fader- och moderlös umgälla det, som han ingen skuld hade i. Nå, han hade det ju bra, stursk och tvär såg han också ut, där han gick och vräkte sig i oförtjänta goddagar, och kom ingalunda krypande till deras fötter. Därför kunde man inte bringa det så långt som till att närma sig pojken och tillge honom faderns misstag, men man gjorde honom den tjänsten att glömma hans existens. Så småningom gick det därhän, att var och en av utomåkersfolket knappt lade märke till Mats, om de så hade stupat över honom på stugutröskeln.

Mats var också mest nöjd med att ha det så. Den som var fars ovän, kunde ej vara hans vän. Riktigt vågade han dock ej fördjupa sig i vad allt detta betydde. Han höll det liksom på armslängd ifrån sig. Innerst inne visste han dock, att han sedan den hemska ofärdsdagen var byafolkets hatebarn.

Men nu i fettisdagens ljus glömde han, att han stod utanför, att han ej var med. Halvt mot sin vilja följde han Anna-Greta, som i sin röda sticketröja och mössa lyste som en vitterflicka bland de andra. Solen hade löst hennes lockande skratt på[s. 214] nytt. Det ljudet drog honom maktlös upp genom rån, där de så ofta sprungit tillsammans.

Aldrig hade han sett en sådan dag! Hela den dunkla vinterskogen med sina hemligheter bakom varje träd stod plötsligt genomlyst med klarblå skuggor mellan stammarna. Endast frid och tystnad bodde därinne. En fågels dämpade kvitter var det enda hörbara ljudet, ett stänk av glittrande snöstoft, när han lyfte från kvisten, det enda, som rördes. Ett dukat altare till tystnadens Gud var den stora skogen med sitt täckelse av blåvitt dun och de snöhöljda granarna som jättestora tända ljus med blänkande solguld i toppen.

Men ute på gärdorna var det stickande glans över blåa snöspår och brokiga ulltröjor, över skrikande ungar och grälande sparvar, medan sidensvansarnas klara drillar ringde som små fina silverklockor över de frusna rönnbärsklasarna i hagen.

Där kommo de, pojkar och stintor, nedför backen, så att snön ven som ett stormmoln kring dem, knäande på sina breda skidor med staven mellan benen eller grensle över de stora vedkälkarna, som rymde tio ungar på en gång, och deras skratt och skrik var som en väldig sparvhops ilskna stridsskrän. En hop med pojkar övade sig i skäktkastning mot en lada, medan flickorna vilade sig i drivan och läskade sig med en handfull snö i lovanten, likt törstiga renkalvar.

När de fingo syn på Anna-Greta, samlades alla människosparvarna kring henne som kring en särskild godbit, och alla de äldre pojkarna tävlade om att få henne på kälken. Men hon bara skrattade och log, väjde och vek undan, som hennes sed var, tills[s. 215] en storvuxen bondpojke av inomåkerssläktet i sjuttonårsåldern tog henne kring livet och fick upp henne på sin kälke. Och så bar det i väg, så att snön plöjdes till yrande skum den långa, vitglänsande vittervägen utföre.

Från den stunden såg Anna-Greta knappt åt Mats. Det var som om hon glömt honom, som om hon skämts över honom inför de andra, de självägande, besuttna bondebarnen. Ensam, gråklädd och skygg stod han där avsides, fattigpojken, och såg på de andras djärva lek. En dimslöja hade sänkt sig över den blåa dagen med dess grälla färger och ljud. Ingen låtsades se honom, ingen bjöd honom sitta med på långkälken. Tills Ejnar fick syn på honom och ville skaffa honom en plats bakerst på den skuta han kommenderade över. Där satt nu en stor, senig pojke av utomåkerssläkt med fräcka, hungriga drag — han vågade öppet myteri mot ordern.

— Nej, se på Lill-Jonas Mats, ropade han, sjölvaste tremänningen min! En tocken storkarl har vi nog int plass för, int träng han om vara i lag me oss småfolk! De ä fali väl han har egen himlavagn å fära i, han som far hans!

Varje grymt och hånande ord träffade Mats som en pisksnärt rakt i ansiktet. Vad hade han gjort dem alla, varför kunde han aldrig få vara i fred? Hade han förstått att ge svar på tal och betala med samma mynt, kunde han snart ha fått skrattarna på sin sida och därmed sympatin. Pojkar äro grymma, men de ha också stort sinne för humor, inte minst västerbottenspojkar. Men att skämta och slänga käft, det var vad han minst lärt sig under nödårens tryck.

[s. 216]

Därför teg han endast betryckt, medan de andra med skallande skrattsalvor lönade utomåkerspojkens kvickheter. Till slut lyckades denne få fart på kälken trots Ejnars spjärntag, och det bar av nedför backen. Där Mats ensam stod kvar, hörde han Ejnar också skratta med. Då stack det till i honom, och han tänkte, att ännu kunde det tassa på luden fot i nattmörka skogar.

Nu kom Anna-Greta upp igen till en ny färd. Inte heller hon kunde låta bli att spektaklas.

— Va är’e åt dej, Mats? frågade hon skälmskt. Du skin då som sjölvaste kallgaranolavärsväre. Stå int där å tjurtig utan törk snarn unna näsan å åk på bakkälken din!

Och så satte hon sig röd och strålande till rätta, bondpojken slängde sig självmedvetet upp bakefter, lade armen om hennes liv, och så bar det åter i väg. Men hur han nu såg på burrhåret hennes under stickemössan, så styrde han som en vänsterhänt raka vägen ner i stordrivan vid sidan av backen. Kälken välte, och de hamnade båda i snön, han ännu med armen kring hennes liv.

Röd och varm låg Anna-Greta där i snön och skrattade med full hals, skrattade rakt upp i den solblanka himlen med dess tusen drillande fågelklockor. Mössan hade fallit av henne, röd som blod lyste den mot allt det vita. Men rödare lyste hennes öppna mun mot tändernas snöglans. Något hetsande kallt och varmt for genom pojken. Innan han själv visste ordet av, hade han böjt sig och kysst henne mitt på munnen. Men då blev Anna-Greta flygande ond. Inte så mycket för kyssen kanske[s. 217] som för de andra på kälken bakom, som just storskrattande åkte förbi.

— Å, du ditt armade fe, skrek hon och rev sig lös, tror du ja vill si ått en tocken som du! Tjvärtröbbnosut och kortbejnut ä du, å flister ha du te råka! Av allihopen ä du sämsten! Men vänt ska du få si!

Och innan pojken visste ordet av, hade hon bägge sina knubbiga händer fulla av klabbsnö och började hårdhänt mubba honom i hans fräkniga ansikte. Pojken låg först som lamslagen och lät henne hållas. Den blöta snön smälte strax i hans upphettade ansikte och rann som strida bäcker ner emellan fräknarnas spridda ögrupper. Men med ens var han uppe på benen igen, frustande och spottande, beredd att ta en blodig hämnd.

— Vänt du, vildkatta, skrek han ursinnig, ja har fäll okysst dej färdigt än, om ja vill.

Öknamnet passade nog in på Anna-Greta, där hon stod på spänn med gnistor i ögat och svarthåret sitt som en mörk sky med eld vid roten mot den vita pannan.

— Du gör aller frest! skrek hon bara.

Men inom sig visste hon, vem som var starkast, och såg sig hjälpsökande omkring. Men de andra voro redan långt nere på gärdorna, endast Mats stod en bit ifrån och såg på henne med en lång blick. Plötsligt mindes hon en gången sommars glada lekar. Bästa och trognaste lekkamraten hade hon där, den enda i världen hon kunde lita på, om det blev fara å färde. Hade han inte något, som var för mer än gods och gård?

— Mats, ropade hon översiggiven, Mats!

[s. 218]

Då revs den gråa slöjan itu för pojkens ögon — klart som på ljusa dagen såg han, att Anna-Greta behövde hans hjälp. Med några få steg skrinnade han nedför backen till henne, och innan den fräcka långskanken till pojk visste ordet av, hade han Mats över sig bakifrån och låg åter i snön högt upp över sina röda öron.

Med förenade krafter hjälpes de så åt att tvätta inomåkerspojken ren från fräknarna med våtaste blötsnö, tills han ynkade och bad sig fri med de heligaste löften att aldrig mer röra Anders-Ersa-Anna-Greta ens med lillfingret sitt.

— Kom då, Mats, sade flickan, nu har han fäll fått nog, han ta på blysch ve öglocka som för gråten.

Och så gingo de båda segrarna triumferande därifrån hem till mor Britas läckra fettisdagsbullar. Så kom det sig, att det blev den åsidosatte Mats, som bland alla självbesuttna bondpojkar blev utvald till att föra hem vårvinterfestens unga drottning i Tavle by. Men en något riven och sliten drottning var det, med krushåret stripigt och vått under den röda mössan och sticketröjan genomblöt av snö.

*

Fram på vårsidan skulle äntligen ungdomarna på Anders-Ersagården börja läsa för prästen. Pojkarna voro ju redan långt över läsåldern, Anna-Greta hade också längesedan hunnit dit. Hon var nu femton år fyllda. Mats gick på sitt sjuttonde och Ejnar redan på det adertonde. Det var mor Britas påfund att dröja så länge. Alltsedan olycksdagen hade hon varit så skyggt ängslig att släppa[s. 219] sina barn ur sikte. Hittills hade hon kunnat skylla ifrån sig med att hon ville, att alla barnen skulle följas åt.

Men nu gick det inte längre. Efter själva julottan hade kyrkherren tagit henne avsides och i hettan med dundrande röst sagt något om kristlig försumlighet och en likgiltighet, som bottnade i hednisk vantro. Då måste det bli slag i saken, och så hade de alla tre anmälts till årets nattvardsgång.

Veckolånga förberedelser krävde det att få allt i ordning med kläder och matspänner. Så skulle man bland annat baka mjukt bröd, som hade förnämligare anseende än det hårda vardagsbrödet. Men äntligen var allt klart. Hästen klövjade packningen på sommarsläden ner till stora landsvägen, och så togs kyrkkärran, nyputsad och fin, fram ur kärrhuset.

Så kommo de en majdag farande ner till kyrkbyn, där de skulle stanna över sommaren. Stor och ståtlig tycktes den dem, där den låg på en stor, flat sandslätt emellan bergen med torget i mitten. Kring torget låg själva »stan», där handlarn, länsman och doktorn bodde. Ett bra nog stycke därifrån låg själva bondbyn, skarpt skild från »stan» till både byggnadssätt och levnadsvanor.

Men till ingen av dessa delar av kyrkbyn skulle läsbarnen utan till »bondstan». Den låg alldeles för sig själv ikring kyrkan, hus vid hus, grå och kutande och tätt, tätt sammanbyggda vid de trånga, krokiga gatorna och det gräsbevuxna torget. Hundraåriga, vacklande och blinda, med stängda fönsterluckor, sökte de stöd mot varandra för att ej falla in i sin egen tomhet. En sällsam, grå dödmansstad utan rörelse och mänskligt liv, utan blommor bakom[s. 220] fönsterluckan, utan barn. Ruvande över urgamla tankar och minnen från medeltida köpenskap på samma marker, från hedentida byteshandel med köpmän ända från det stora riket omkring Sundet.

Blott till kyrkhelgerna vaknade de gamla husen upp. Då slogo de upp sina tunga ögonlock och sågo sig yrvaket omkring med tomma ögonhålor, ty fönstren saknade rutor. Dörrarna flögo upp, och de små, trånga rummen genljödo av kyrkfolkets prat och skratt under ett enda, bräddfullt dygn.

Ty »bondstan» bestod av hela socknens kyrkbystugor, dit bönderna från mera avlägsna byar sökte sitt logi över lördagsnatten. Två, tre eller flera hade de slagit sig ihop om att dela en sådan stuga. Var familj fick nöja sig med endast ett rum. Trångbodd blev man, men det var man van vid, och den lördagsnatten man var i stan sov man ej mycket ändå.

Nu hade man tagit ett par av de största kyrkstugorna till husrum för läsbarnen, en för pojkarna och en för flickorna. För hushållet och ordningen svarade två rejäla bondmoror från en angränsande by. Maten bestod mest av torrskaffning ur läsbarnens egna matspänner, men någon gång kokades en ordentlig vattgröt eller, när det skulle vara riktigt storhögtidligt, en smältande ljus och len smörgröt med god gräddmjölk till att skölja ned mjukbrödet och den rökta fårfiolen med. Och i tukt och Herrans förmaning höllo mororna ock sina läsbarn. Inget hams och slafs fick förekomma.

Under mångahanda tankar låg Mats den första natten i kyrkstugan och letade förgäves efter sömnen. Pojkarna lågo bäddade i flatbädd över hela[s. 221] golvet i storrummet på mjukaste fjolårshö. På den ena sidan om honom låg Ejnar, på den andra en främmande pojke, som snarkade med munnen vidöppen, så att man kunde räkna jäkeltänderna på honom. Höet doftade starkt och kryddat sin lagrade sensommardoft, tyst var det utom snarkningarna och väggsmedens hamrande i det grova, nakna kärntimret.

I morgon skulle de första gången till prästen. Det var en betydelsefull dag, den första av en betydelsefull tid, som skulle göra dem till fullvuxna män, skyldiga att ta sin del av ansvaret och plikterna i denna vanskliga värld. På detta tänkte Mats långt in i den ljusa natten, som stod stilla och glasklar genom den öppna fönsterluckan, medan Ejnar vid hans sida trygg sov sin hårda ynglingasömn i den fäderneärvda kyrkstugan.

*

Lästiden blev en lycklig tid för Mats. Bland alla dessa främmande pojkar från andra byar blev han som en av dem, och det återverkade på Tavlebarnen, så att de också behandlade honom väl. Anna-Greta kunde väl bland de andra ha sina ryck av nyckfullhet och tvärhet, då hon ej låtsades se honom utan helst höll sig till storbondebarnen från kyrkbyn. Men dessemellan var hon mjukheten och godheten själv och tydde sig till honom som till en kär och avhållen bror. Det var i synnerhet, när hon hört honom svara för sig inför prästen och sett de andras vördnadsfulla miner.

Av alla läsbarnen från den stora socknen visade sig Mats som den mest begåvade och kunnige. Ingen[s. 222] läste ordet så flytande och väl innantill, ingen var så bibelsprängd som han. Långa kapitel kunde han utantill, och Svebilii katekes hade han på sina fem fingrar. Maken till läsbarn hade prästen aldrig haft. Och han var dock en nitälskande präst, som väl mindes dessa ord:

»Du skall skärpa dessa ord dinom barnom och därom tala, när du sitter i ditt hus eller går uppå vägen, när du nederlägger dig eller uppstår.»

Men ändå tyckte han, att det fattades något hos detta under till läsbarn, den långe, gänglige pojken med de brinnande ögonen i det bleka ansiktet och den lidande munnen. Det var som om han fattat de ord han läste bara med sitt förstånd men ej med hjärtat. Tomt, kallt och mekaniskt gledo de heliga orden över hans läppar. Men det mekaniska rabblet var ju tidens sed, och prästen trodde, att Mats blivit inlärd till den tonen. Han visste ju, att han var son till en mycket from om också missledd man från grannbyn.

Föga anade han, att Mats, det ensamma ödesbarnet, längesedan genomgått en djup, religiös kris. Läsningen och konfirmationen tog han bara som en nödvändig väg ut i livet. Alla de sugande frågor och tvivel, som så ofta höra denna tid till, hade han för längesedan tystat med våld — i hans inre var tomt och lugnt.

Allt detta anade ej prästen, men han kände instinktivt en större sympati för Ejnar, den långe vildbasaren, ett barn, trots sina aderton år, som kunde slåss och väsnas värst av alla under fristunderna men som dessemellan satt så gripen, att han ej hade långt till tårarna.

[s. 223]

Anna-Greta var snabb i sin uppfattning, men flyktig och glömsk med tankarna på annat — där plockade himmelens fåglar upp många goda ord. Då hon slarvat med läxan, höll hon sig särskilt till Mats. Med kelna miner tiggde och bad hon:

— Hör du, Mats, du, som ä höglärd, läs förklaringa om trolldomen ur katkesa för mej!

Och då kunde Mats ej endast rabbla det långa stycket om trollkarlar och lövjerskor utan även bibelspråket därtill:

»Att ingen ibland dig varder funnen, som sin son eller dotter låter gå igenom eld, eller den som är spåman, eller en dagväljare eller den, som på fåglalåt aktar, eller trollkarl, eller besvärjare eller svartkonstig eller tecknatydare eller den där någon död frågar.

Ty den som sådant gör han är för Herran en styggelse.»

Entonigt och mekaniskt som han brukade läste han språket, medan han höll ögonen sänkta i Anna-Gretas, där en rädd glimt tändes i pupillens djup. Hon mindes deras många samtal uppe i skogsrået om hemliga och mörka ting. Var det detta, som var en styggelse för Gud? Hon ville fråga Mats, men pojken framför henne satt lika oberörd och borta som förut.

Till pingst skulle de gå fram, och för var dag fingo Ejnar och Anna-Greta mera allvar i sinnet, men det allvaret gällde kanske mest frågorna i koret. Mats var sig lik. Han behövde ju ej vara rädd heller, menade de, han blev det ju, som fick stå närmast i gången och bli hedrad av alla. Ingen anade,[s. 224] vilken ogudaktig tanke, som slagit rot i det bästa läsbarnets hjärta.

Om han nu verkligen var den han ville vara — så var hans tanke — då skulle han nu kunna skaffa sig den makt och rätt, som Gud och människor förnekat honom. Också han kunde skaffa sig en bärare, som mor Brita, det kunde var och en som ej ryggade för nattvardens helighet.

Hur det skulle gå till, visste han mer än väl. Det gällde bara att smussla undan en del av oblaten och en del av vinet. Sedan skulle man taga några trasor, sticka sig med en kniv i vänstra lillfingret och låta några droppar blod falla på trasorna, som man förut blött med kyrkvinet. Så skulle man rulla trasorna kring oblaten under läsning av en besvärjelse, som Mats snappat upp. Så var det bara att gå till en korsväg och rulla i väg bäran på dess långa och krokiga vägar fram till välstånd och oberoende med de orden:

»Så länge du för mig vill springa, skall jag för dig i fandes brinna.»

Just nu var rätta tiden inne, ty bäran ägde ingen kraft att hjälpa en, förrän man gått fram för prästen.

Med sådana hemliga tankar gick han till sin första nattvardsgång. Klockornas ringning rörde honom ej. Ännu hade han svårt att tåla klockringningen, hårt trollbunden av sitt eget agg som han var. Ej heller de många tysta människorna, de doftande björkarna i koret och de andra läsbarnens tårar rörde honom särdeles. Klart och lugnt svarade han med hög röst på alla frågor — svar, som kommo mången vuxen människa att lyssna och[s. 225] häpna. Men själv stod han kall, och i hans hjärna rörde sig blott ett dovt: Tänk, om jag vågade!

Då stämde klockaren upp slutpsalmen. Det var hans mors älsklingspsalm. Först då rördes det något i hans döda inre och vände sig emot de kända orden:

Offer — det hade då funnits andra menlösa offer, det hade bjudits en förlikning. Han hade glömt det, skjutit undan det i sitt bittra kval. Ej ens nu visste han, om han mäktade tro det, men ej ville han såra sin döda mor på sin konfirmationsdag med slika syndiga tankar. I ödmjukt sinne och utan mörka uppsåt anammade därför Lill-Mats utom åkern brödet och vinet bland de andra.

En viss förändring följde nu för en tid i hans sinne. Han tänkte ej så mycket på all slags vidskepelse. I stället döko åter gamla, glömda bibelord upp, och han mindes sin fars och mors fridfulla, lyckliga liv mitt i nöd och fattigdom. Än mer, om de måst dö en ond bråddöd? Sade icke psalmen, att Frälsaren själv måst skamligen pinas på korset för andras synd?

Sant var det ordet: »Månger är fattig i stor rikedom och månger är rik i sinom fattigdom», när han tänkte på mor Brita i Andersagården, så girig och så rolös, och på sin egen fattiga och utslitna mor med ett fridens klara ljus över pannan.

[s. 226]

Fort nog skulle hans sinne åter ha hårdnat, om han vetat om mor Britas samtal med prästen. En gång i början av läsningen hade hon sökt honom för att som brukligt var höra sig för om barnen, och en bra förning hade hon med sig av smör och ägg. Mannen hennes gick mitt uppe i vårplöjningen.

Då ansåg prästen, att det var tid på att tala om Mats. Inte för att han älskade pojken särskilt, men man stod kanske inte till svars med att låta en sådan begåvning grävas ned i jorden. Och så lade han ut det alltsammans för Brita, där hon satt ytterst på förmaksstolens kant i sin svarta sidenmössa och kyrkschalen av storblommig saxeny.

Vore det inte skäl att låta Mats studera? sade han. Han visste ju fullväl, att de inga skyldigheter hade till att lägga ut pengar i onödan för honom. Men det kunde ju betraktas som ett förskott bara. Den dag Mats satt i egen prästgård, skulle han säkert se sig någon utväg att gälda lånet.

Aldrig i sitt liv hade mor Brita blivit så bestört, men hon dolde det skickligt, steg upp, neg sig mjukt ut genom dörren och sade sig skola tala med sin man om den saken. Många stridiga tankar rörde sig inom henne på vägen från prästgården. Han, den där, fattigpojken, det bleka läsarynglet med de outhärdliga ögonen, skulle sitta som en herre, kantänka, över hennes egna barn? Det fick aldrig ske, så länge hon levde! Hon fick väl se sig till att kunna hålla Anders undan från saken och sätta ihop ett svar själv åt prästen.

Det svaret hade hon redan klart, när hon lutade huvudet mot psalmboken till slutbönen den söndagen.[s. 227] Och när tacksamma föräldrar vid konfirmationen efter barnens nattvardsgång stodo väntande på prästen, visste mor Brita, slug som alltid, verkligen att få undan sin man för en stund och att slinka in före någon annan i sakristian för att lämna återbudet.

Tyvärr gick saken inte för sig, ynkade hon med nedslagna ögon, hennes man såg sig ej någon råd till att lämna studiehjälp åt andras barn, när fråga var, om han kunde hålla gården åt de egna barnen. Och prästen nickade förståelse och bifall — uppfostringsbarn var nu en gång icke eget barn. Men han hade fyllt sin plikt och fredat samvetet, och därför tog han inte upp saken på nytt, när han strax därpå skakade hand med Anders själv ute på kyrkbacken.

Om allt detta visste Mats intet, men vardagen gjorde sitt till att snart vända hans sinne till det gamla. Ejnar och Anna-Greta voro länge sedan sig själva igen, fast flickan täckte sitt mörka hår med ungflickans ljusröda mössa till helgerna.

Och nere på myren hade Stor-Grubbens folk gjort sitt med plöjning och sådd. När sommaren var till ända, kunde Stor-Grubben låta väga upp en skörd på tjugu lispund finaste vallhö på höbesmanet. Lass på lass kördes dignande in i hans lador, medan Grubben själv stod mitt på de våta gärdorna med händerna i byxfickorna och såg på.

Men på Lill-Jonas forna åkrar växte nu tistel och törne upp till knähöjd. Det var, när Mats såg det, som hans sinne åter stålsatte sig, och han sade för sig själv: Nej, och åter nej! Vad det betydde visste han endast själv.

[s. 228]

Det var nog en annan också, som funderade över Guds vägar, där han stod och såg ut över den förut så döda myren, där det nu rådde idog flit, liv och rörelse hela långa skördedagen. Det var Anders. Han hade åldrats så märkbart på dessa år, den ståtlige storbonden. Ovant grubbel över sonens öde hade tärt på hans sinne. Han hade ej förmågan att delge andra sina tankar, och därför grävde de sig in djupt i honom själv. Men hans blick var ljus och klar. Det hade kommit en stillhet över honom, som han saknat i sin styrkas dagar.

När han stod där, tungt vilande på lien — han behövde ofta vila nu — och såg på skördearbetet nere på myrängarna, tänkte han väl som förr, att där vilade byns framtid och välsignelse, fast i orätta händer. Men den lugna, sorgsna blicken tycktes säga ett resignerat: Ske din vilja!

Det var kanske den annalkande döden, som äntligen lärt Anders att säga så. Ty det visade sig snart, att hans kraft var bruten. Frampå hösten insjuknade han och blev liggen. Hela vintern låg han sjuk. Det började som varannandagsfrossa. Varannan måndag, precis klockan tolv, började den sjuke frysa, så att han skakade och måste inta sängen. Då hjälpte det ej, att Brita kokade det starkaste kaffe hon kunde, så starkt, att det nästan var grönt, och gav honom det oblandat. Sedan bäddade hon ner honom mellan husets tjockaste skinnfällar, men Anders frös ändå, så att själen ville flyga ut ur hans stora kropp.

Så småningom gav sig frossan något. Men då visade det sig, att den bara varit ett förebud till[s. 229] en ännu svårare sjukdom. Då vintern äntligen vände sig på den ljusare sidan, låg gårdens husbonde i den vildaste svartfeber, vilken skulle bli hans sista sjukdom. Förgäves tog mor Brita till kopphorn, snäppare och bryne för att med koppning få febern att sjunka. Det hjälpte blott till en tid. Då kunde hon ju ej annat än på allvar tro, att gubben hennes »råkat ut för jälakt». I smyg klippte hon hår och naglar av sin gamle man, lade dem i stöpsleven, som barnen brukte till att stöpa bly i åt nyår, och kastade så ut alltsammans åtabak över sin vänstra axel. Men ej ens, att hon sålunda kastade ut för ont, hade någon förbättring till följd. Snart steg febern på nytt, och i mars dog den gamle Anders Ersson, sedan han på dödsbädden förordnat om hur med hans egendom skulle förfaras.

Så var då Mats vid aderton års ålder för andra gången bliven faderlös. När Anders redan låg och drog andan, kallade han en gång Mats till sig och sade med en orolig glimt i ögat:

— Ja hadde tänkt att få leva, tills ja hadde ordnat lite för dej, pojk. Men de ska du veta, att här har du hemmet ditt, så länge du vill. De ska ja säja far din, när vi råkas.

Rörd tog Mats hans hand och tryckte den till tack och farväl.

Att han som uppfostringsbarn ej kunde ärva del i gården, det visste han ju. Och till adoption hade det aldrig kommit. Men det visade sig dock, att en liten penningsumma stod undansatt även för fostersonen, vilket kom Mats att röras till ovana tårar. Han mindes all sin hemliga stolthet och halsstarrighet[s. 230] — hade han förtjänat denna godhet? Mer än nog tyckte han, att Anders gjort för sin forne fiendes son.

Men ändå var den första tanke, som föll honom i sinnet, när han höll pengarna i sin hand: Gården, farsgården! Här hade han nästan vad den var värd i sitt nuvarande skick. Men snart fick han höra, att nu var det för sent, ty Stor-Grubben hade nu också kastat sina blickar på den lilla, men i fars och farfars tid orörda skogslotten, som hörde till hemmanet. Med en tung suck fick därför Mats stoppa ned sina slantar på kistbottnen till kommande behov.

*

Efter Anders död började livet på gården så småningom att gå i nya gängor. I testamentet hade han bestämt, att hustrun skulle som barnens förmyndare sköta gården, tills Ejnar blev myndig. Det märktes också snart, vem som numera styrde på Andersagården.

Ej som skulle inte Brita skött gården väl och sett till sitt folk. Bittida uppe och sent i säng var hon, snar och rapp till att få alla i arbete och ve den, som sov över sina sysslor! Det var bara det, att allt det myckna ljusskygga, som hon i hemlighet plåstrat med, nu trädde mera öppet i dagen. Mor Brita gjorde ej längre någon hemlighet av, när hon läste över folk och fä eller brukade andra konster. Under första delen av sorgeåret höll hon sig väl tillbaka och gick sedesamt sin tunga änkegång med sorgflor under huvudduken. Men snart strömmade[s. 231] allt fler människor upp till gården för att få hjälp och bot för sina åkommor.

Många voro ock krankheterna både på folk och fä. Än var det en ko, som ej trivdes. Brita rådde då hustrun, som ägde kon, att ta ett hår från kons vänstra lår och sy in det i sin kjollinning. Eller också var kon redan sjuk. Då kanske den släpades upp till Klok-Brita för att bli hånkad. Det var en grym metod. Med ett långt instrument, den så kallade hånknålen, drogs ett snöre genom skinn och kött vid det sjuka djurets bog, och sedan slog man en knut på vardera ändan av snöret. På det sättet blev det naturligtvis varbildning i såret. Man drog då igenom snöret en bit till och klippte bort den ända, som redan varit i såret. På det sättet kom det sjuka ut ur kroppen. Dog inte kogussriset av den läkedomen, så kanske det blev botat, och så var det bra med den saken. Men skulle det hampa sig så illa, att kräket dog, så var det för att hon blivit förgjord av någon illasinnad granne.

Även folk botade mor Brita för mångahanda åkommor. Hon tvättade bort vårtor på dem med regnvatten från en grind, genom vilken tre lik blivit förda. Hon botade för gulsot med ett uppkok på nio sorters bark, och hon lagade pulver av ormbunksrot för binnikemask. Älgblåst botade hon som sig bör med blåst mjölk. Hon förstod ock den gamla lappmarkskonsten att knyta knutar för »vin» och att laga till ett ormbrännvin, som hjälpte mot all slags värk.

Men mest gjorde sig kloka Brita känd för sin skicklighet i att bota barn för riset. Nära invid gården stod en väldig stubbe av egendomlig skapnad.[s. 232] Dess vridna, vresiga rötter bildade en naturvuxen ögla. En sådan trädstubbe kallades »valbunden», och genom den skulle det sjuka barnet dragas.

Mats glömde aldrig, när han första gången såg denna urgamla folkkur nyttjas. En dag i kvällningen mötte han mor Brita med en främmande kvinna och ett barn. De gingo upp emot skogsbrynet, men ingen hälsade eller svarade på hans tilltal. Det förundrade honom dock föga, ty han visste att tystnad ofta hörde till kurerna.

Men längre bort mötte han Anna-Greta, som försiktigt smög sig efter med ögonen lysande av nyfikenhet. Mångt och mycket hade hennes mor invigt henne i, men till att bota riset var hon inte betrodd, och nu ville hon med egna ögon se, hur det gick till. Och hon ville ha Mats till sin medbrottsling.

— Kom, ska du få si, hur mor drar Jonsa-Lisas Karin genom valbunneträ för rise, viskade hon ivrigt.

Hennes nyfikenhet var smittsam, och Mats vände och smög sig med henne upp emot skogsbrynet. Sida vid sida stodo de där med återhållen andedräkt gömda bakom en buske och sågo allt på ett par alnars håll. Det visade sig emellertid, att lillstintan led av det så kallade jordbundna riset, och därför måste hon i stället dras genom jorden. För den skull hade man skurit upp en kant av gräsvallen vid ena dikeskanten, så att två hål uppstodo med en gång emellan. Genom den drogs nu barnet tre gånger på rygg, ansköns, d. v. s. motsols, under samma djupa tystnad.

[s. 233]

Den lilla nakna kroppen med sina sjukliga uppsvällningar lyste så vit mot den svarta jorden, som skulle rena och binda det onda. Flickan grät och stretade emot. Hon trodde väl, att hon för alltid skulle stoppas i det svarta hålet, men det hjälpte ej, igenom gräsvallen måste hon. Lika sjukligt vit och kroknad i lederna, som när hon drogs in, kom hon ut igen, fast svart och smutsad av jorden, men ännu var kuren inte färdig. En torsdagskväll efter solnedgången ägde den rum, och ännu två sådana kvällar måste den upprepas, innan det hjälpte. Men skyggt och försiktigt smögo sig de två medbrottslingarna därifrån. Nu hade Anna-Greta lärt sig det bästa mor kunde. Ty mor Britas nya verksamhet hade berört hennes båda barn helt olika. Anna-Greta, som nu var sexton år fyllda, såg med glädje, att det blev mera liv och rörelse på gården. Borta voro alla flyktiga betänkligheter. Det heta möderneblodet började mogna i henne, det spratt i varje lem av liv och ysterhet. Var dag såg hon i smyg i den delade spegeln i finsalen, att hon var vacker. Det svarta håret stod ännu ogredigare kring det vita ansiktet, och ögonen hade mistat något av sin barnsliga och grunda solighet. Mot det mjuka ansiktet stod den röda munnen som en fast förseglad gåta.

Allt detta ville Anna-Greta ej hålla bara för sig själv. Var dag kom det nu folk till gården, som hon kunde le och lirka med. Det gjorde henne detsamma, om det var man eller kvinna, blott de logo mot henne tillbaka. Skönt var det även att få lämna många tråkiga hushållssysslor för att ge mor en handräckning. Snart blev Anna-Greta sin mors[s. 234] högra hand vid kurerna. Med lätt hand lade hon omslag och smorde salvor, så som mor erinrade henne, och det märktes snart, att hon hade det rätta handlaget.

Om Anna-Greta tyckte om det nya livet på gården, så fanns det en annan, som var modern djupt gramse för det. Det var Ejnar. Han hade ju väl reda på faderns tankar om sådant och tyckte nu, att hans mor vanhelgade faderns minne genom att handla så rakt mot hans vilja.

Den första tiden kom det till många häftiga gräl mellan mor och son för den sakens skull. Men snart måste Ejnar ge med sig. Först och främst berodde han ju ännu helt och hållet av modern. Och närig bondson som han var, kunde han ej heller blunda för vad moderns doktorerande drog till huset. Pengar kom man inte precis stickande med, men man hade tusen andra sätt att visa sin erkänsla. Än kom det en smördrittel, än en kalvkropp eller kappstova med strömming i huset, så att man kunde sälja desto mer av husets eget.

Och det fanns nu ett stort tomrum att stoppa slantarna i, sedan den tysta faster Erika efter faderns död för alltid lämnat huset med sin bandsked och sin spinnrock. Med henne var det som om något av husets lycka drog sina färde. Men ändå kunde Ejnar förarga sig, som när mor slog ut tvättvattnet, då hon alltid skulle spotta och ropa: »Jesus Guds son.» Och ändå var han ingen läsare.

Snart fick han dock annat att tänka på. När Stor-Grubben skulle bärga sin andra skörd på myren, som denna gång var besådd med fullgott korn,[s. 235] visade det sig, att han var den ende, som fått missväxt det året, medan hela byn för övrigt fått god skörd.

Guds hämnd, sade bönderna, för slydjan han sålt till fattigfolkets åker under nödåren.

Utom sig lät Stor-Grubben kalla på alla de sakkunniga, som med en mun förklarat, att i myren låg Västerbottens bästa åkerjord. Nu stodo de där tafatta och tvekande. Grubben lät dem knappt komma till ordet i sin ursinniga vrede.

Till slut var det dock en av dem, en gammal Tavlebonde, som fattade mod och framlade sina synpunkter. Aldrig kunde väl patronen tänka sig att få god skörd, så länge den vattensjuka marken bredvid låg odikad, sade han. Det gällde att ha tålamod, tills hela myren låg dikad, fast det nog skulle kosta både tid och pengar.

Men patronen litade inte längre på deras ord utan körde helt sonika ut hela sällskapet och sände omedelbart en av sina skutor ned till Stockholm efter en nyexaminerad lantbruksdirektör. Något grön efter sjösjukan landsteg denne charmante herre en dag i staden, och morgonen därpå kommo han och Stor-Grubben rullande i kalesch med parhästar ut till myren.

Frostbiten, svartgrå och härjad låg nyodlingen där i den råkalla höstdagen, och tätt invid glimmade det svarta myrvattnet kallt och blankt. Isiga frostdimmor höjde och sänkte sig däröver som levande andeväsen. Och i bottnen på myren satt den själlösa sjövittra och höll allt levandes rötter i sina förkvävande händer med ett tyst och förvridet skratt.

[s. 236]

Allt såg så fattigt, så förslitet och ofruktbart ut i ljuset av hennes andedräkt. Den främmande unge herrn ryste och svepte kappan tätare ikring sig. Herre Gud, hur kunde någon drömma om att gräva guld ur denna karga, sjuka mark! Och genast hade han sin dom färdig. I väl valda, vetenskapliga ord förklarade han för den obildade patronen, att myren vore en i hög grad misslyckad spekulation. Det vore rena galenskapen att vräka mera pengar i dess svarta djup.

Och patron Grubb trodde honom. Han var en man med stark vilja, men kort tålamod, alltför snar att gripa och åter förkasta. Någon verklig lantbrukare var han minst av allt. Han kunde inte vänta och ta ur vår Herres händer. Vad han ville ha, det tog han själv med hård och otålig hand.

Och nu var det skogen han ville ha. Skogslyckan han skövlat uppe i Lill-Jonsagården hade lärt honom, vad skogen var värd i rätta händer. Därför mottog han nästan med en viss lättnad sanningen om vintermyren och körde vördnadsfullt den lärde lantbruksdirektören tillbaka till staden och en charmant festmiddag, medan han i tankarna till nästa år lade ut vintermyren till ängsmark för att helt kunna vända sitt intresse åt skogen.

*

Och så kom det sig, att skogsskövlingen kom även till Tavle by och sög allting med sig i sin virvel. Därmed började ett nytt liv. Med yxa och såg trängde Stor-Grubben med sina arbetare in i byns jungfruliga skogar. Som en förödande brand gick han över urgammalt, milsvitt skogsbestånd,[s. 237] som varken lag eller hävd skyddade, tills det liknade ett enda väldigt, av elden härjat bränte.

Där han gick fram, stupade jättegranarna sida vid sida under brak och dån, tills en dag skogen låg död. Ur markens rivna mylla stucko de friska stubbarna upp likt benen ur en sargad och förmultnande kropp. Men under stubbarna, som sakta skulle gråna och förvittras, sutto rötterna friska kvar. Dem hade han icke förmått rycka upp, där de grenade och knöto sig vid varandra djupt nere i jorden. Hårt nitade i hembygdens hjärta sutto de alltjämt. Men de räknades icke, stockarna var det, som skulle ut i världen och skaffa sin herre pengar och makt.

Hemma på sitt kontor satt Stor-Grubben och granskade tumningslistorna, och för var lista hans tummare bragte med från skogen ljusnade hans barska drag alltmer. Det år han började hugga skogen på sina hemman, det var sannerligen ett godår! Detta var något, som lönade sig bättre än att odla svekfull myrjord. Den åker han nu brukade behövde varken ans eller vård. Sådant lämnade man åt de efterkommande, dessa enfaldiga bönders efterkommande. Men skörden den tog man själv, i hundra- och tusenfaldig måtto tog man den.

Den tanken hade något med det religiösa att göra. På oviga ben reste sig patronen och gick in till sin maka, som satt i fönstervrån på sidentaburett och sömmade en silkesbörs.

— Ge mig börsen, Mathilda, sade han och ryckte den till sig, och innan hon hunnit alterera sig, hade han stoppat den full med blanka guldmynt.

[s. 238]

— Tag dem, Mathilda, sade han med vibrerande stämma, och köp dig sarsmantiljen, som du ville grina dig till i jåns, och gack till Herrens hus om söndag och tacka honom för din makes goda framgångar. Nu, nu börjas det på allvar.

Och Mathilda suckade gudsnådligt, snörpte på munnen och knöt den magra handen fast som en klo omkring guldbörsen.

För skogen blev vintermyren glömd för några år. Vart år lät Grubben pliktskyldigast se till myrängarna, men till någon fortsatt utdikning eller nyodling kom det ej, utan man tog den höskörd som blev. Kanske kunde nu stunden varit inne för Tavle byamän att få återköpa vintermyren och förverkliga den gamla tanken, som symboliserade deras enighet och gemensamma välgång. Men nu fanns ingen längre, som kunde ta ledningen. Var och en gick med nya tankar. Efter att i århundraden ha tänkt och trott, att det var jorden, som var den fasta grund de hade att bygga på, kom man nu och sade, att det var skogen. Skogen, den gamla trygga muren till deras hus och hem, värnet mot främmande vindar, men ock full av skrämmande otyg, dock alltid det fasta, det orubbliga, som gick i arv från far till son, som gav timmer till egen stuga och ved till egen härd, men annars stod och växte på rot — nu kom man och gav den andra namn. Ett räntelöst kapital kallade man den, en obrukad åker, en lat tjänare, som grävde ned sitt pund!

Men hur skulle man kunna gräva upp och förränta det pundet? Därtill krävdes pengar, och så fattiga och nedtryckta av nödåren voro de, att[s. 239] mången knappt höll sig med häst. Och ned till älvens stora stråkväg skulle timret för att komma ut i världen.

Då kom Stor-Grubben. Skogshungern hade gripit honom, och den var större än jordhungern. Allt vad han kom åt slök han. Sedan han nu huggit ut sina egna skogar till den sista stubben, ville han köpa. Först vände de honom ryggen, Tavlebönderna. Då lade han pengarna kontant på bordet, stora pengar. Pengar, det var något man sällan såg. Det var något säkert till att vända på och ta i, något som klingade i skogsensamheten.

Måtro, det var ej gott för de fattiga bönderna, som knappt hämtat andan efter nödårens alla lidanden, att stå emot Grubben, när han kom och var gemen, klappade på axeln och sade:

— Med den där lilla skulden till mej, Kall Pers August, tar vi de väl inte så görnoga, bara ja får köpa skogen å dej.

Visst fick han köpa till slut, om än ibland med lock och pock. Stora pengar blev det, sedlar, som man knappt sett, på hundra riksdaler och mer, ja, en och annan, som längre stått emot lockelsen, kunde till och med vifta med tusenlappar. Så flöto pengarna till fattigfolket utom åkern, där den mesta skogen låg, och ett yttre välstånd med dem. Snart var man lika väl klädd och väl hädd på båda sidor vattnet. Men överallt i Tavle skogar gingo yxhuggen som dova slag mot en mur, som bräcktes.

Pengar flöto till också på annat sätt genom skogen. Var och en, som hade en son eller dräng att avvara, en häst och en skogskälke, lejde ut dem till Grubben för skogsarbete och timmerkörning.[s. 240] Det var mycket arbete med timret. Det skulle tummas och indrivas ute i skogen, det skulle köras ner till älven och flottas. Men allt detta var ett friskt och hurtigt arbete, något annat än det sävliga rotandet i de små åkerlapparna.

Nu blev det liv och rutsch i byn, timmerforor efter de ensamma skogsvägarna och nytt folk, som strömmade till för att få sin del av guldet. En dag lät Stor-Grubben slå upp en liten handelsbod uppe i utomåkersbyn. Där fanns också brännvin att köpa för sex styver kannan. Och Grubben hade en flod av tiotusen kannor att ösa ur.

Långt in i skogen rann den breda brännvinsfloden, i motsatt riktning mot timmerälvens fåra. Och vart den rann dödade den tystnaden, skogens heliga tystnad. Skändad låg den ljusa vinterdagens jättekyrka med grunden bar och brustna pelarstycken. Skratt och råa skrän ekade där inne örkdagskväll som helgdag. Och så började de många slantarna, som ur Stor-Grubbens hand fallit på bondens bord, att så sakta leta sig tillbaka igen till sin rätte herre.

Så mycket pengar som nu hade Tavlebönderna aldrig ägt. De visste ej, vad de skulle göra av dem alla. Att spara och gnida på kläder och föda, på gröda och redskap, det visste de sedan gammalt. Det var något, som var inärvt i deras medvetande sedan sekler. Men att spara på pengar, det hade de ännu inte lärt, ty de hade aldrig haft så många på en gång i sin hand.

Magen skulle först ha sitt, den hade ju så länge fått sukta. Tom klibbade den ännu vid ryggbastet, som om den varit bottenlös, fast man var dag åt[s. 241] sig tvärmätt på palt och sovel. Furubröd och agnar var ej längre vardagskost ens för fattigman. Vart mål satte man i sig, som om man ej haft något magahov, sovel på sovel lade man på oblandat bröd. Och sovlet skulle sköljas ned med brännvin.

Och om lördagskvällarna kom ungdomen efter vägarna och skrålade och sjöng en splitterny brännvinslåt, som ej förut varit hörd på den trakten. Slut var det nu med söndagsläsning och psalmsång, helst bland de yngre. Endast några av de äldsta och mest beprövade höllo tyst och stilla sina sammankomster, där de fingo bäst vara i fred.

Men deras egna barn skrattade och hånade läsarna, och mången gång avbröts »böna» av att halvvuxna pojkar trängde sig in, rusiga mitt på blanka söndagsmorgonen, för att avbryta psalmsången med sitt skrål och sina liderliga visor. Då grät väl mor, och far suckade, men ingen gick till själva roten av eländet.

Det var som om de uppväxande ungdomarna dunkelt känt, att man berövat dem något, ett säkert stöd i den framtida livskampen. Men det var ej något till att riktigt förstå eller kläda i ord, det de kände, när deras barndoms sagoskog föröddes och lät främmande, kalla vindar svepa kring stuguknuten. Därför dränkte de alla tankar i sus och dus och togo ut all sin livsglädje i förskott den tid den nu kunde räcka.

En och annan gård stod orubbad i virveln. En sådan gård var Ersagården. Den enda, som där rycktes med, var Ejnar. Han var just i jäsningsåren, ljus, stark, full av obrukad kraft. Det brusande liv, som drog genom bygden, ryckte honom[s. 242] oemotståndligt med sig. Timmertjukornas klingande på den snöbelagda skogsvägen och de dånande yxslagen i skogen sjöngo en aldrig tystnande locksång i hans öron. Efter faderns död trivdes han ej längre hemma. Där var så oroligt och jäktigt, folk sprang ut och in i stugan. Där voro sjuka och kranka och jämmer och gråt. Det var ej något för hans sunda unga blod.

Dag och natt var han åt modern, att också de skulle sälja skog till avverkning; så kunde de sedan köra allt detta kranka patrask på porten. Under nödåren hade ock de fått en liten skuld på gården och det var på den mor Brita skyllde, när hon ville ha skäl för sitt doktorerande.

Nu kunde de på annat, mera hedersamt sätt bli av med skulden i ett tag. Men nu var det mor Brita, som tappert stod emot. Hon visste knappt själv varför. Glad i pengar hade hon ju alltid varit, kunde aldrig få nog. Men när det gällde att röra skogen, då var det som om man hotat något av hennes innersta väsen. Av skogs- och fjällfolket var hon kommen. Nu var hon bofast, men i sorg och bekymmer sökte hon sig ofta ensam till skogen. Den stod så mörk och full av hemligheter kring gården, den höll henne kvar.

Det första yxhugget därinne av främmande hand skulle träffa hennes egna livsrötter eller driva henne ut på gamla dagar att liksom modern i blind instinkt söka sig åter till stamfränderna. På bofast gård hade hon levat, men i skogen hade hon helst velat dö och bli begraven efter fädernas sed, svept i näver från björkstammarna. Därför vägrade hon, men utan att ange skäl, hårdnackat och envist.

[s. 243]

En gång drevs hon av sonens halsstarrighet att söka råd hos sin mor, den gamla mormodern med siarblicken. Vad de förehade inne i den låsta lillkammarn, är ej gott att veta. Någon tyckte sig höra spåtrumman gå, men det var nog fel, ty endast lappmannen hade rätt att bruka trumman. Men kanske sutto de båda kvinnorna av lappblod och övade den gamla konsten att spå på kniv? Visst är, att när mor Brita kom ut igen, hade hon en liksom nyvaknad blick, då hon varnade sonen med dessa ord:

Därmed menade hon, att skulle skogen gå, skulle åkern snart följa efter. Då blev Ejnar ursinnig och svor på, att från den dagen skulle han ej lägga hand vid gårdens skötsel, förrän han blev myndig och själv hade rätt att bestämma över sitt.

Från den dagen höll han mest till uppe vid skogskörslorna på utomåkerssidan, tjänade stor dagspenning och åt och söp upp den med byungdomen eller med främmande skogskarlar och flöttjare. Mer än en gång fick Brita se sin son komma drucken hem. Men hon sörjde mindre över det — det hörde nu en gång till manfolkssed — än däröver, att han från den dagen varken tycktes tåla mor sin eller mormora i huset. Ofta fällde han hårda ord, men än oftare höll han sig borta, för att slippa deras åsyn.

Så kom allt hans arbete på gården att falla på Mats axlar i stället. Och i och med att Britas läkekonst blev mera anlitad, kom också mycket av husbondeväldet att vila på honom. Ung som han var,[s. 244] hade han redan allvaret inne och förstod att tillvinna sig lydnad av drängarna. Ingen anade, att han stundom i hemlighet avundades Ejnar hans fria liv. Mats gick nu på sitt nittonde år. Nya, okända krafter började sava sig också inom honom. Såret i hans inre var ej längre så svidande öppet, och en sen och tafatt ungdomsglädje ville söka sig utlopp i lek och dans och stoj bland de andra. Men något höll honom åter tillbaka.

En söndag vandrade han ensam upp till lillstugan igen. Denna gång för att äntligen se till, vad Grubben hade gjort med skogslyckan. Det var år och dag sedan han sist varit däruppe, och han hajade till av förskräckelse, när han fick se stugan. Vintrarnas tunga snöfall och höstens stormar hade gått illa åt den, nu när skogsskyddet var borta. Dörren hängde lös på sitt ena gångjärn och slängde och dängde för varje vindpust. Taket höll på att ruttna ner, men överst på takåsen satt ännu farfars gamla värflög, rostig och spräckt, och gnisslade vemodigt för alla lössläppta vindilar. Därinne var förödelsen än värre. Innertaket, som varit vitlimmat, var grönt av mögel. Tjukan grodde osynlig i väggarnas brädfoder och spred sin unkna lukt av förruttnelse, trots den öppna dörren.

Men värst var den förödelse människor gjort. I spisen, där mor alltid satt doftande björklöv till midsommar, låg det en hög av trasiga buteljer uppvräkta, och golvet var fullt av glasskärvor och orenlighet. Då förstod han det — hit till den undangömda ödestugan i skogskanten hade de kommit för att hålla sina supgillen, det glada ungdomslaget av huggare och flöttjare, dit väl ock Ejnar[s. 245] hörde. Hett måtte det gått till. Intorkade spyor och matrester smutsade det söndriga golvet.

Då skar det till av vrede och förakt i Mats. Klart mindes han åter fars och mors tanke om sådant. Han mindes deras lugna, värdiga liv mitt i nöd och bekymmer. Tänk, om mor kunnat se sitt stugugolv, vars nötta tiljor alltid varit så skinande vita till helgerna! Med en gammal kvast, som låg slängd i en vrå, sökte han göra nödtorftigt rent. En tår föll ur ögat, innan han själv visste det, men inte kunde den tvätta bort all den mänskliga smutsen. Till det behövdes det änglars tårar, tänkte han.

På fars och mors bröllopsbädd och dödsbädd hade de suttit och vräkt sig med sitt rus och sina skamliga ord och visor. De ruttnande plankorna av väggfastsängen hängde ännu vid stockarna, gråa trasor och illaluktande halm fyllde den. Också där hade de orenat med skärvor och smuts. Vit av harm svor Mats inför den synen att aldrig blanda sig med sådant sällskap.

Länge stod han ej ut att se förödelsen, utan rusade åter ut, stöttade dörren med en stör och kastade en blick ut över åkern. Livsdödande ljung hade för vart år smugit sig längre ut över vreten. Nu växte den över mer än hälften av den magra åkerlapp, där Lill-Jonas brutit ett magert bröd åt sig och de sina.

Modlös vandrade han vidare uppåt skogen. Längs med åkern och gärdesgården hade Stor-Grubben lämnat en rand av skogen kvar. Likt en tät skärm dolde den tomheten där bakom. Men när han tagit några steg fram åt skogsstigen, såg han det. Hela skogslyckan var kalhuggen, ej ett enda livskraftigt[s. 246] träd hade lämnats kvar på roten. Stubbe vid stubbe, vart han såg, likt grå och kutande troll på huk bland ris och enbuskar. Skarpt skilde sig uthuggningen från de ännu ohuggna grannägorna. Det var som om han blottat ett hemskt och frätande spetälskesår mitt i en tät och yvig päls. Sådana frätsår bar skogsbeståndet runt om i Västerbotten.

Nu, när det var för sent, gick det med ens upp för honom, vad skogen, rätt brukad, kunnat vara för dem alla. En säker och trygg, om ej så stor inkomstkälla, om den huggits med förstånd. Men nu var det förbi med det, och föga båtade hans fåfänga tankar.

När han den kvällen återvände till sitt nya hem, hörde han åter ljudet av en väldig buförning. Aldrig hade det varit en sådan oro i skogen som i de dagarna. Vittras låtar och bjällror klingade jämt om öronen på skogsfolket. Det sades, att hon själv kom och satte sig i sin röda kjol vid skogskojans eld, om någon ung gosse ensam höll vakten. Men detta var nytt folk. Ingen lät sig locka, och ynglingarna voro redan vordna så gamla och kloka, att de skrattade åt vittras konster.

Men Mats han förstod, att vitterfolket stördes av det vilda livet i skog och mark, och när han nu åter hörde olåten, som denna gång drog bort från byns ägor, visste han, att nu flyttade hela följet med kräk och bohag från Tavle by. Vad det månde betyda av gott eller ont, kunde han icke säga. Men sällan flyttade vittra från rik och välmående bygd. Lugn blev han därför först, när han under gamhässjans golv hörde det välkända ljudet av tunna bjällror och späda röster. På Ersagården bodde[s. 247] vitterfolket ännu kvar. Så länge han fanns på gården, skulle vittra få bo i fred under hässjegolvet.

*

Det var en annan, som gick där i hemlighet och längtade på gården. Det var Anna-Greta, vars sprittande blod sjöng i takt med de nya danslåtarna, som trängde från byn var lördagskväll under högsommartid. Taktfasta som pulsens friska slag, muntra som livets lek i ungdomstid, trånande som hjärtats hemliga oro, ljödo de åter och åter i den sugande vita midsommarkvällen, i augustikvällens veka månskensdis, långt, långt in i de mörknande höstnätterna. Entoniga, klagande, vemodiga mitt i skrålet och skränet därbortifrån, mitt i stampet av grova klackar, ett med den rusande hödoften från slagna gärdor, ett med skogens undergivna sus över vittras dolda brudbädd av ljung, som redan rodnade i topparna, ett med flickans tankar, där hon satt med heta kinder och lyssnade vid gärdet, som stängde henne inne.

Då kom mor Brita och ropade in henne till sängs med sin gällaste röst. Kunde hon inte hålla sonen hos sig, skulle hon då hålla tag på jäntan. Hon kände sitt möderneblod, det heta, lättrörda. Anna-Greta var ännu för ung till att gå i dansen. Hon var ej heller som de andra bondjäntorna.

Men hur hon bjöd till, kunde hon inte hindra, att friarna av sig själva började söka sig till gården. När danslåten därborta började sacka av frampå lördagsnatten, stod det redan många av byns pojkar utanför Anna-Gretas fönster och tiggde henne om att öppna. Tåligt läste de sina friarramsor,[s. 248] fast inget svar kom. Men innanför i kammarn låg flickan och hörde det och skrattade lågt. Kvavt var det i lillkammarn. Hon hade måst kasta lapptäcket av sig. Det grova lakanet tryckte som en fäll, särken var av grovaste, hemspunna garn och kändes tjock som skinn.

Lillkammarn var det enda rum, som hade nattgardin. Den var väl fördragen. Ett vitt drömslott stod där på dess mörkblå botten, på vars stora vatten vita svanor simmade bland flytande båtar av en form, som hon aldrig sett. I en av båtarna satt han, prinsen, med en gitarr på sitt silkeklädda knä och en plym i hatten. Hon hörde honom spela långt, långt ifrån — det var den döende danslåten från byn. Ansiktet såg hon ej, han höll det vänt mot slottet och spelade sakta för den, som var där inne.

En fläkt rörde gardinen, det var som om båten stilla glidit fram till slottet. Då visste Anna-Greta, att det var hon själv, som satt dold där innanför och väntade. Nu skulle han sätta foten på marmortrappan, nu skulle han stiga därin — — —

Då rörde det sig av mörka skuggor bakom fönstret. Hon såg dem tvärsigenom drömslottet, och en grov röst skrek:

— Du val släpp in mej, Anna-Greta! Lätta på dörra e nalta!

Hon kände rösten, det var Karl Anton på Mon, han som kysst henne en gång i vinterdrivan. Hon såg honom för sig, där hon låg, såg hans dumma, fräkniga ansikte och det röda striphåret. Och hon skrattade högt, där hon låg, gäckande, med ett stänk av vemod. Nu stod han där och trodde sig[s. 249] väl kunna köpa henne. Pengar hade han alltid lösa i fickan till att skramla med, alltsedan far hans sålde skogen. Men förgäves hade han stått lutad över myrstacken kväll efter kväll för att bli kvitt fräknarna i synen. De sutto där de sutto, tätt som nagghålen i en tunnbrödskaka.

Där bakom det målade drömslottet rörde det sig, hennes verkliga liv. Det var allt, vad som fanns bakom dess vita tinnar och torn, bakom slottsgrav och stängda portar. Och en aning grep henne för första gången, att hon ville vara något annat än det, som var hennes dagliga liv.

Nu var det en annan röst, som sökte bjuda över med lika enkla och rättframma ord, och flera röster föllo in. Hon kände dem alla på talet. Bondpojkar var det, välbesuttna pojkar från de största gårdarna. Ingen annan skulle våga sig fram för att språka på Ersagårdsflickans fönster.

Nå, än sen! En bondflicka av västerbottensstam var hon, hon skulle väl som andra frias upp på gammalt övligt vis. Ingen skam i det, för den, som hade hederliga avsikter.

Det var blott de yttre åthävorna hos dessa bondpojkar, som voro grova. Innerst inne voro de blyga, tafatta och skygga att visa sina känslor, bundna av gammalt skick och bruk. Ej ett hår skulle de krökt på hennes huvud mot hennes vilja, om hon gjort, vad de bett om. Den för vilken hon lättat på dörren, skulle bliva hennes skydd mot de andra, som stillsamt skulle gått sin väg.

Lördagsfrieriet var lika hedersamt som varje annat frieri. Så hade hennes far friat upp sin hustru en gång, så hans far före honom, så var och en i[s. 250] släkten. I tukt och ära hade det skett, i tukt och ära hade de sedan levat samman livet ut. Ty gossen slapp väl in i kammarn, om han var den rätte, till sängen slapp han ock, där flickan låg. På det brokiga lapptäcket med dess rutor av livets alla färger fick han lägga sig med kläderna på. Men längre kom han ej, förrän allt var avtalat med bröllop och lysning.

Timme efter timme lågo de där sedesamt sida vid sida, de båda unga, och talades vid om hur de ville ha det. På de timmarna lärde de känna varandra mer än på många månader annars. Tungt var arbetet, långt var det mellan fristunderna. När skulle de träffats annars och fått talas vid? Nu visste de, var de hade varandra för livet.

Eller blottade det samtalet alltför många olikheter i vilja och tänkesätt. Kanske flickan såg, att den hon öppnat för ej var den rätte i alla fall. Då kom han bara ut, som han kommit in, och flickan var varken skämd eller olycklig för det. Kanske släppte hon in en annan någon lördagskväll senare, en som fick stanna. Kanske kom han längre då, kanske fick han både skämta och gantas och mer till — kanske kom han till sist in under lapptäcket ändå!

Men hur det gick, så var det ingenting att dölja eller ljuga sig ifrån, ens för mor eller far. De visste oftast om, att flickorna hade friarn inne i kammarn. Men de litade på sina stintor, och den liten slog sällan fel, ty flickorna visste som oftast, att vänta och välja rätte’n — han som ville stanna för alltid.

[s. 251]

När pojken väl vågade sig till gårds mitt på blanka söndagsförmiddagen med sitt frieri, blev han lika väl mottagen för det. Ja, så långt gick det, att far själv kunde bjuda en gäst upp till jäntorna, om han kastat sina ögon på en av dem och eljest var ett mågämne, som dög.

— Stinta ligg opp i vinn, fråga na sjölv, sade han och lyste uppåt vindstrappan.

Och när friarn skulle ner igen på morgonkulan, kunde det hända, att han möttes i vindstrappan av moran med kaffebrickan, som hon skulle upp till gästen med.

Ja, så hade det varit i de gamla tiderna, men nu var mycket löst folk kommet till bygden. Men till Anna-Gretas fönster för att språka på hade de ej hittat ännu, då hon ej synts på danserna.

Bara känt folk var det, men ändå blev mor Brita ond, kom in och drog flickan i säng. Hur det var, hade stintan ej kunnat neka sig nöjet att kika bak gardinspringan, när tokpojkarna svuro på att de skulle gå sin väg, bara de fingo se hennes ansikte.

— I säng me dej, jänta, grälade hon, de ä viller å vänt, tills rätten köm!

Den rätte, nog visste mor Brita redan vem det var. Gods och gull hade han mer än någon annan på trakten, fast ungtupparna där skällde honom gamkall. Nog var han vorden litet »snav oppi huvvene», men inte skulle man syna hund efter håren.

Men Anna-Greta visste ej själv ännu, vem rätt’en var, fast nog undrade hon, varför hon saknat en röst bakom fönstret.

[s. 252]

Ty en var det, som aldrig kom bland lördagsfriarna för att språka bak på fönstret. Ingenting hade han heller att fria upp med, fast på rösten och orden var det nog inget fel. Nog skulle han ha kunnat lägga dem så väl, att han fått en flicka till att lätta på fönstret alltid.

Men vad skulle han sedan haft till att säga, när det blev tal om, hur många skeltal hemmanet hans var på eller hur många kor och hästar det födde? Ty det var ju inte till en vanlig piga han kom. Till en hemmadotter var det, till en av de rikaste i byn. Vad skulle han haft att svara, när hon frågat, hur många skel korn de skulle sått och var de skulle haft slåttesängarna?

Fast nog anade det honom ibland, att det inte var sådant tal Anna-Greta ville föra under lapptäcket. Annat hade hon nog själv till att tala om än om lakansväven, som mor blekt färdig på marssnön, och allt som låg sömmat och redo i hennes egen finmålade hemmafalekista, som far slöjdat henne redan det året hon vart född.

När sådana tankar kommo på, smög han sig till att titta på ett snidat blånrockhuvud med de grannaste färger, som han hade väl gömt under sänghalmen nere vid fotändan. Alldeles tomhänt skulle han väl ej kommit ändå. Maken till fästegåva kunde ej mången göra med sina egna händer. Nu var det färdigt. Till fönstret vågade han sig dock ej fram, och stängt förblev det ock den sommaren ut. Den, som så höll sig undan, det var Mats.

Men något var det, som ofta drog dem till varandra mitt i vardagsidet, utan att de visste om det. I blindo följde Mats, när Anna-Greta gick över[s. 253] gården. Som en susande vind var det i hennes kläder, den slog rodnaden upp på ens kinder. Mycket hade han ej att säga, ingenting hade hon att svara. Men följdes åt gjorde de ock och sågo stundom i undran på varandra, som man ser på en främling.

Men det var också en annan, som såg på dem, och hon tyckte sig se mer än hon ville. Och den dagen hade hon givit mer än annars, om Mats någonsin hade okommit till gården. Ty mer än allt annat var henne den tanken okär, att Mats kunde stanna kvar som måg på gården. Det vore då sannerligen ingen mågstump att skryta med, fattigpojken där. Han skulle ta hennes dyrbara vildblomma, som rikpojkarna i byn förgäves tiggde om att få se i fönsterspringan! Nej och tusen gånger nej!

Så drog hon dem isär med olika ärenden, snäste in flickan till kökssysslorna och körde pojken till utearbete och läste många onda ramsor över den dag, då den olyckan till pojke kom i huset. Fast hon visste, att på honom bet intet sådant. Mycket av hemliga medel hade hon ju prövat mot honom de första åren, men i all sin värnlöshet hade han burit på en kraft, som bröt all hennes makt. Vad det riktigt var, visste hon ej, läsare var ju pojken inte själv, trotsig och hårdsint som han var. Svära och banna hade hon ock hört honom göra någon gång. Men djupt inne i sig bar han väl på ett arv av faderns tro och moderns böner, vilket var hans säkraste skydd mot mörka makter.

Med åren hade hon glömt något av sitt agg till pojken. Snart nog började han ju göra stor nytta för sig, och på de sista åren hade han vetat att[s. 254] göra sig oumbärlig. Nästan med förskräckelse insåg Brita, hur svårt hon skulle ha att reda sig utan honom nu. Men det kunde ej hjälpas. Nu gällde det mer än så. Inför vad hon trott sig se av gryende känsla mellan dottern och honom hade allt det gamla hatet flammat upp på nytt, starkare än någonsin. Bort skulle han, bort på något vis.

Hur djupt det hat var, som mor Brita burit till honom under alla dessa år, skulle Mats en dag få erfara på ett hemskt och oväntat sätt. En dag hade Mats varit i skogen med en av drängarna för att spänta tjärved, då han råkade hugga sig i benet. Såret var väl ej så djupt, men en åder var träffad, och blodet sprutade högt. Drängen var dock så pass kunnig, att han kunde binda till ådern, tills annan hjälp kunde skaffas. Togo de sig bara ned till gården, hade han ingen oro sedan, ty mor Brita var känd för sin förmåga att kunna ställa blod.

Hur han lyckades släpa Mats ner till gården, var mer än någon av dem kunde säga sedan. När Mats vaknade till sans — han hade svimmat just som de kommit inom grinden — låg han på det vända sofflocket i kökskammarn på ett rent grovlakan, och mor Brita stod lutad över honom.

Vad hon förehade, fattade han ej, allt dansade runt för honom i ett silvertöcken, där röda prickar summo kring som irrande dammkorn.

Då hörde han Anna-Gretas ängsliga röst, som kom långt inifrån silvermolnet:

— Träng du int om hjälp för Mats, mor?

Och mor Britas otåliga svar:

— Gack du i köket, jänta, till att ställ blogen vet du, att man helst ska va allena.

[s. 255]

Så stängdes dörren sakta, och mor Brita sysslade åter med något vid hans ben. Var det yrseln, som gjorde det, eller darrade hon så på handen? Med ens upphörde det obehagliga trycket över ådern, blodet forsade åter fritt, de svävande töcknen dansade allt hastigare, de tätnade mer och mer, till slut lyfte de honom med sig, och han flög långt, långt bort över plåga och värk in i okända, skimrande världar. Så lätt, så fri som nu hade han aldrig varit i sitt fattiga, tryckta liv.

Just som han skulle till att släppa taget med allt som låg bakom, hörde han åter Anna-Gretas förfärade röst liksom djupt under sig:

— Mor, mor, är I så ojessunammens okristlig, att I låt blogen rinna ur’n Mats?

Då rätade mor Brita förbittrad på sig, slängde något på bordet och sade:

— Nånå, är’e så, att du vet den saken viller än ja, så si åt att få bot på’n Mats sjölv! Men de bruk no mest vara så, att gejta, som skrik mest, hon mjölk minst.

Och i vredesmod lämnade hon rummet. Där stod Anna-Greta ensam, villrådig, med den halvt avsvimmade pojken, ur vilken livet sipprade i den ena röda droppen efter den andra. Visserligen hade Anna-Greta en gång tiggt sig till lärdomen med att ställa blod efter modern, men hon hade aldrig praktiserat det själv. Men lärt på rätta sättet var det — konsten skulle läras av en äldre till en yngre, annars var den ogiltig. Men nu — hade hon månne kraften? Hon visste, att det bar straff med sig att ställa blod, om man ej hade den. Men något nytt och okänt bävade inom henne,[s. 256] när hon såg på den orörliga pojkgestalten, något som ej hade att göra med egensinne och koketteri, och hon kände, att om hon skulle mista Mats, lekkamraten, miste hon det bästa livet skänkt henne.

Hastigt tog hon upp det modern kastat på bordet. Det var en solkig linnelapp, och hon visste, hur den var beredd. Den var färgad med några droppar blod från en döende människa. Med darrande hand lade hon den på såret, så tryckte hon hårt på det med sin högra tumme och läste tyst följande gamla besvärjelse:

»Du blod stanna, såsom vatten stannade för Israels barn, då de gingo över Jordanflod. Det är så sant, som Jungfrun Maria är Jesu moder. Och nu blod står du.»

Drömde hon, eller var det sant, att blodet plötsligt upphörde att rinna? Flämtande låg Mats alltjämt tillbakakastad på bädden, och hans ansikte var gråvitare än grovlakanet. Men de röda dropparna hade upphört att sippra fram. Ännu en lång stund tycktes han dock vara borta från livet, men så vaknade han åter till och såg upp på henne med en lång, allvarlig blick. Grönblå, stilla voro hans underliga ögon. Hon tyckte, att de liknade det blå vattnet, där hennes drömslott speglat sig, medan kärleken slog sin fjärran visa på darrande strängar. Blodet rusade till hennes kinder. Det var som hennes kropp sugit till sig allt det blod, som ynglingen förlorat. Förvirrad gick hon till dörren och ropade lillpigan till sig till hjälp.

Mats återvände verkligen till livet, fast så medtagen och matt, att han måste ligga till sängs i flera veckor. Det var underbara veckor! Dag och[s. 257] natt vakade Anna-Greta över honom och vårdade honom ömt som en syster. Allt det nyckfulla, det främmande och förvillande, som stundom kom över henne, var nu borta. Med allt det hon hade av mjukhet i sitt böjliga väsen smög hon sig omkring honom i tusen omsorger. Hon skötte om hans sår, hon lagade honom stärkande föda, hon muntrade honom med skämt och goda ord. Men ibland hände det, att hon förvirrad tystnade och plötsligt såg på honom med en lång, förundrad blick.

Han såg ej ut som en bondpojke, där han låg, Mats. Hans hy var vit och blek, och mot den glänste ögonen dubbelt mörka och djupa. Han liknade sin far, där han låg. Det kantiga ansiktet såg egendomligt förfinat ut över den grova skjortan, själfullt och genomlysande av sin egen inre klarhet. Allt det han innerst var, framträdde ur det grova vardagshöljet.

När den tanklösa flickan lutade sig över sjukbädden, såg hon alltjämt sin bild speglas djupt, djupt där nere i de feberglänsande ögonen. Med en rysning tyckte hon sig se sig själv speglad i en trollspegel, fången i en djup brunn. Hon ville ej se sin bild så förtrollad och gömd, men hon drogs åter och åter dit för att se. Då kände hon, att ynglingen, som låg där så matt och svag av blodförlusten, dock var den starkare av dem två, ty han hade fått henne i sin makt. Och mitt i sin hjälplöshet erfor Mats något av detsamma, mer för var dag, allteftersom blodet åter strömmade till i hans kropp, nytt och friskt.

Aldrig i sitt arbetsfyllda liv hade han haft sådan ro till att vila sig och tänka, att se in i sig själv[s. 258] och andra. För första gången sedan barndomens lidanden kände han sig ett med sitt eget jag, i harmoni med det väntande livet. Det var som om den oväntade åderlåtningen tappat bort ur hans blod allt, som var sjukt och tungt och grubbelfyllt. Och en underbar lätthet och frihet fyllde hans själ, medan hans unga kropp för första gången erfor manbarhetens växande styrka.

Men allt var ännu avlägset, borta. Han var i den sällsamma stämning man har, då man i skymningen ensam vilar på sin bädd, medan vardagens ljud dämpade tränga in genom den stängda dörren. Aldrig känner man sig leva så intensivt, som när man så vilar en stund, avsides från livet. Allt det alldagliga får då ett nytt och avlägset ljud, allt det fjärran oförklarliga kommer en lockande nära. Så låg han dag efter dag som i halvdvala och såg Anna-Greta gå och komma, och aldrig hade hon synts honom så vacker.

En kväll låg han halvsovande. Det var i slutet av mars, vårfrudagskvällen, den kväll, då alla sommarens små krypfän vakna till liv. Drivorna därute voro redan halvsmälta och kastade sitt sista blåa skimmer in genom rutan. Men nere vid skogskanten stod snösmältningens hektiska, röda sol och tände alla rutor i glimmande brand. En ensam stjärna vilade, matt och fuktig som en pärla, på den musselblå himlaranden. Ett fönster stod på glänt, kvällen var ovanligt ljum. Det varslade myggår. Men i luften stod ännu all snöns friska fuktighet. Den blandade sig med den dröjande solvärmen till en rusande dryck av eld och is — all den sugande, ångestfulla trånad, som blott Norrlands starka vårvinter[s. 259] äger och som med varje fläkt andades längtan in i rummet. Allt var tyst, hela huset sov. Då kom Anna-Greta smygande in för att se till honom. Det gjorde hon var kväll, de voro ju som syskon. Men så sent hade hon ännu aldrig kommit. Kanske hon glömt honom, när hon trött kommit in från ladugården, och först sedan erinrat sig Mats. Så hade hon slängt sig i säng. Plötsligt tyckte hon, att det var så märkvärdigt tyst där inne. Han sov väl, allt var väl riktigt? Med isande fruktan mindes hon den kvällen han blev sårad, mor Britas blick — Nej, hon måste in till honom och höra, att han levde. Hastigt slängde hon fårskinnsfällen över särken och smög på bara fötter in till Mats.

Och Mats såg henne komma. Med halvslutna ögon, ty han låtsades sova. Aldrig hade han känt en sådan skräck, ett sådant jubel. De få sekunder hon behövde från dörren till hans säng tycktes honom ändlösa. Nu var Anna-Greta tätt invid honom, hon böjde sig över honom. Mats var så blek i halvdagern, där han låg och höll andan, han såg ut som en död. Hon måste böja sig djupt för att känna hans andedräkt. Vad hans mun var vacker och blek, den var märkt av lidande.

Och pojken! Under halvfällda ögonlock såg han upp på henne. Aldrig hade hon varit honom så nära. Pälsen hade glidit ned över axlarna, särken var öppen i halsen. Fasta, jungfruligt små och späda tecknade sig de unga brösten under linntyget. Berusande flöt hennes doft ner över honom, och doften var av mjölk och vildskog. För första gången kände han en mans lust att gripa och fasthålla[s. 260] henne som kvinna. Ta henne, äga henne, med lust, med våld just nu i vårdagjämningen! Men han betvang sig och slöt händerna hårt om sängbalken, så att knogarna vitnade.

Då rätade sig Anna-Greta och började gå mot dörren. Under linntyget skymtade han hennes bara fot, som färgades röd av den sista solreflexen. Ett svagt stönande undslapp honom mot hans vilja. Anna-Greta trodde, att det var i sömnen. På nytt orolig vände hon om till sängen och lade försiktigt sin ena svala hand på hans panna för att känna, om han hade feber. Då svalkades branden i gossens blod, en ljuvlig frid grep honom, och han tyckte, att en underbarare beröring med henne kunde han aldrig fått erfara.

Åter suckade han, men det var av lycka. Då böjde sig Anna-Greta djupare ned över honom och tryckte sakta sin röda mun mot hans bleka. I ett nu svek honom behärskningen, och med sina starka unga händer grep han om hennes huvud och pressade det hårt ned mot sitt i en lång, het kyss. Förvirrad slet sig flickan loss, och när hon blickade in i hans vidöppna ögon, där allt stod att läsa, visste hon, att han hela tiden varit vaken. All hennes vanliga säkerhet försvann, rodnande drog hon hop pälsen över bröstet och smög sig åter tyst därifrån.

Från den dagen undvek Anna-Greta att komma in om kvällen, och hade hon ärende in på dagen, hade hon lillpigan med till att ordna för honom. Med deras förtrolighet var det slut, men vred såg hon ej ut att vara. Endast fåordig och tankfull, så olik sitt vanliga, sprittande väsen.

[s. 261]

Endast en gång kom hon ensam in. Det var i skymningen. Mats var nu bättre och vilade påklädd på sängen. Ja, han måste säga sig, att han nu var så frisk, att han gott kunnat återgå till arbetet. Men en underlig lättja höll honom ännu vid bädden. Den askonsdagen var det han, den trägnaste av dem alla, som låg längst på morgonen och som därför hela det året skulle få dra asksäcken. Det var som om han kommit ifrån vardagen och dess ansvar, den ljuvliga helgdagsstämningen ville ej släppa.

Stilla låg han där och såg Anna-Greta komma in. Tveksamt steg hon över tröskeln och gick utan att se på honom fram till fönstret. Där ställde hon sig att stirra ut i vårskymningen, som mörkblå och beklämmande tung hängde över gården som ett ovädersmoln. Ingen av dem sade ett ord. Men tystnaden talade, alltför mycket sade den, Anna-Greta tyckte, att den skrek ut tankar, som hon än ej tänkt, ord, som människotunga icke mäktade. Om ej Mats talade till henne snart, måste hon fly för denna ödesdigra tystnad.

Och Mats försökte. Nu, nu var stunden, det visste han. Men hans hopsnörda strupe förmådde ej framkalla ett ord av alla dem, som trängdes på hans tunga. En tung, het förlamning låg alltjämt över alla hans sinnen. Allt han ville säga låg just redan i tystnaden mellan dem, alltför ljuvt att ännu erkännas med ord. I övermåttet av sin lycka fällde han ögonlocken för att bättre kunna lyssna till de tusen hemligheter, den ljudlöst viskade. Men när han åter såg upp, var flickan borta.

Dagen därpå var Mats på benen och gick åter till arbetet. Medan han vilat, hade drängarna fått ligga[s. 262] i desto mer, och mor Brita själv hade varit med dem till skogs en gång för att se till, att där blivit något uträttat.

När Mats kom upp i skogen, lågo också redan långa tjärvedskaster uppstaplade över hela dalplatsen och lyste gulbruna i solskenet. Men mycket fanns ännu kvar att göra. Med friska tag högg han i på nytt. Det kändes härligt att arbeta, all den jäsande, nya kraften i honom ville ha utlopp. Det var som om han tänkt ta igen all den arbetstid han förlorat. Men krafterna voro dock ej så stora än, som han trodde. Ibland svindlade det plötsligt för honom, så att han ville falla. Den starka, sövande vårluften steg honom rusande åt huvudet. Men han fattade sig snart, tog litet av den sista snön, som svartnande låg kvar bakom en buske, och baddade pannan med och högg så i på nytt med yxan, så att det klang i skogen.

Det vårades nu allt mer, marken var bar, men tjälen band ännu jorden. Mitt på dagen kunde solen tina upp den några tum ner, men bottendjupet var alltjämt dött och fruset. Det luktade av tjära, solbränt trä och däven mylla uppe i skogen, och över byn stodo aftnarna blå och långa, som en enda fåfäng längtan.

Var kväll stod Anna-Greta vid fönstret och väntade på Mats. Slut var det med den gångna tidens ro, ingen dag hade nog många steg för henne. Det var något hon ville gå ifrån, något hon ville gå emot. Något brann av oro i henne, något stod tyst och darrande och väntade. På vad? Den, som kunnat säga henne det, han teg.

Utan att hon visste det, grät hon, där hon stod.[s. 263] Tårarna föllo på handen, och hon strök den mekaniskt mot rutan. Då blev den så klar, att det var som om vårnatten själv kommit in till henne. Hon måste torka tårarna och le. Men när hon sett Mats komma genom grinden, gick hon bort från fönstret. De sågo varandra knappt om dagarna.

Mor Brita såg ofta på henne med ängslan. Hon kände sig själv sedan ungdomsåren. Så het, så väntande, så full av oro gick ock hon vid knappa sjutton år. Hennes lycka var, att hon fann en hederlig man. Men nog ville hon, att hennes Anna-Greta skulle gå i brudstol med gullkronan på.

Nu var det mor Brita, som såg sig om efter friarna. Vad Anna-Greta behövde, det var en stadgad man, som kunde bli ett stöd för hennes obändiga ungdom. En sådan hade hon själv fått, och det hade slagit väl ut. Gods och gård skulle han ock ha, det var självfallet. Gärna ville hon också ha kvar flickan i grannskapet. Hur hon funderade och sökte, tyckte hon till slut, att det bara var en, som dög av alla friarna.

Den, som dög, det var gamkallen i Ol-Olsagården så kallad. Med orättvisa, tyckte mor Brita, väl var han bra nog över de femtio, men han var väl bibehållen och inte illa funtad på något vis så när som på den kala hjässan. Kanske hade han litet av morsgris över sig. Det sades, att han icke fått gifta sig, så länge mor hans levde, ty han var hennes ende son. Men nu tänkte han väl på gården, som stod utan husmor och arvingar.

Nu var gumman saligen avsomnad, och hennes Erik sprang fri och lätt bland de yngsta efter bygdens alla jäntor, tills han äntligen stannade vid[s. 264] Anna-Gretas fönster. Förra sommaren var han den, som stått trägnast där, hånad och utskrattad av de unga snorgärsarna till pojkar, men ihärdigare än dem och med den rikaste gården i byn i bakfickan.

Vad Anna-Greta tänkte, det visste nog mor Brita si så där tämligen, men slog ändå fram saken. Då vaknade flickan upp och fattade eld.

— Vad går I där å kokar ihop, mor, sade hon hetsigt. Tänker I kast mej i armarna på en tocken där gampojk? Vem har bett er fria för mej? Är ja skämd än eller ärelös, va?

— Å var du lagom stursk, sade mor Brita lugnt; far din var äldre än så då ja tog’en, men int miste ja äran på de gifte.

Då skämdes Anna-Greta för sin häftighet, men gick blott surmulen undan för sig utan att svara. Gifte, vem tänkte på sådant? Det hon tänkte på, det var annat det än gård och grund, annat än kyrkovigsel och fästegåva, barn och kreatur. Intet namn hade det än, men hon hade sett det brinna i en ung mans ögon en stilla vårfrudagsnatt.

*

Så gick april, det vårade sig alltmer. Det led mot valborgsmässa. Tjärveden uppe i dalen var nu nästan färdig och låg i långa, raka kaster över hela dalplatsen. Det gällde nu blott att skaffa tillräckligt med torv, näver och löpe, innan dalen skulle brännas. Men det mesta av avfallet hade man tagit ner till bygden för att slänga på valborgsmässobålen.

[s. 265]

Nu skulle bålen tändas, ty nu var Valborgs dag inne. Blå och aningsfull låg kvällen över höjderna. Den tinande tjälen steg som en svag ånga upp ur jorden. Den var dess fuktiga andedräkt, mättad med livets friska must. Själva den bara marken hade något av overklighet och aning över sig, den skiftade i rosabrunt och violett i dalgångarna.

Djupt där nere låg vintermyren lika tom och svart, kantad av en ring av spirande grönt. Väl två veckor före alla andra klädde sjövittra sina stränder med frisk grönska. Se, se, vad gott jag gör er, ville hon säga människorna, för att de skulle glömma vintrarnas lidanden. Men nu låg hon där nere hopkrupen på bottnen och räddes för ljuset. En gång om året tändes det i flammor ända ner i hennes mörkaste skrymslen.

Nu kom det — nu tändes det första bålet! Det var på utomåkerssidan, högt uppe i liden, och skenet föll blodrött ner i myrens glanslösa djup. Då borrade vittra darrande ansiktet ner i gyttjan och kröp i skuggan av myrsäv och dyört, men eldskenet gick tvärs igenom henne ändå.

Ännu ett bål tände sig. Det röda skenet bredde sig allt mer över myrens vatten, tills den liknade en mörk, levrad blodpöl. Som blodstänk låg det i vittras trassliga hår, som slingrade sig kring dvärgnäckrosens ormande rötter. Slagen låg hon den dagen, genomlyst, utan att mäkta det onda.

Inomåkersborna hade sitt bål uppe på Myrberget vid vitterstenen. Det bålet skulle tändas sist av alla. Så brukades det sedan gammalt. I god tid hade ungdomen samlat sig för att än en gång se[s. 266] till tjärtunnorna och torrveden, som låg staplad till dubbel manshöjd. Men de väntade med att tända bålet, tills eldarna spritt sig över slättlandet. Man hade lottats om vem som skulle tända bålet. Lotten föll på Mats. Nu stod han där med tjärstickorna redo och väntade på de sista eldarna.

En efter en glimmade de till i skymningsdiset neråt det sakta sluttande kustlandet på andra sidan bergen. Det var som om de stora, fuktiga, lågt hängande stjärnorna droppat något av sin våreld ner på den vaknande jorden. Till slut tände sig ett ensamt bål långt borta vid den blå strimman därnere, där en gång ofärden drabbat byborna. Det glimmade stort och blankt med ett starkt och stilla sken likt den klara aftonstjärnan själv. Våren hade nu sänt sitt budskap med vårdkasarna ända ner till havet.

Då tände ynglingen späntestickorna i sin hand och kastade dem på vedkasten. Just som elden flammade till och bålet tände sig, såg han Anna-Greta komma. Hon kom uppåt rån i sin ljusröda mössa och sitt stycke i samma färg, och över den blårandiga ylletröjan bar hon en skiftande sidenduk med invävda rosor i blekaste rosa. Frampå den mörka kjolen hängde det breda, svarta sidenskärpet med sina rikt broderade skärpändar. Hon log emot ungdomsskaran och tummade bandet i sina krusiga flätor. Allt det granna i hennes dräkt fick eldglans från bålet.

Aldrig hade hon varit så lik vittra, den lockande och förvillande. Just så hade hon kommit i all sin prakt i hans barndomssyn och betagit honom andedräkten.[s. 267] Som en tiggare stod han där och såg på henne genom den tända vårelden efter ett leende, en blick. Men det var som om hon ej sett honom, och bålet brann allt högre mellan dem.

Strax kom där någon fram till henne. Det var gamkallen från Ol-Olsagården, och ingen kunde tro, hur pyntad han var. Nattkappan var skinande vit, och fadermördarna stucko honom i hans stora, håriga öron. Så stadsklädd var ingen här. Och ingen hade sådana maner, ty gampojken från storgården hade en gång varit med mor sin på en strömmingsskuta ända ner till Stockholm. Så han visste hur det skulle vara med allt.

Nu bugade han i krum som en sprättbåge för Anna-Greta och sade något. Något fint var det säkert, ty han läste ofta i stora böcker och hade poesialbum med lås, där själva prästgårdsmamsellen diktat en vers om en blyg viol. Men det var nog som att kosta krut på kråkor i det här laget, ty ungdomarna runt omkring honom fnissade endast vanvördigt, och Anna-Greta snodde vredgat på klacken. Men så såg hon förstulet bort på Mats, betänkte sig litet och vände sig åter till Gammel-Erik med ett vänligt svar.

Då slutade flickorna att fnissa och lutade huvudena tillhopa för att viska i stället:

— Se på Gam-Erik, hur han fri opp a Anna-Greta!

Tänk om ändå! Tänk om det ändå till slut blev gampojken i Olsagården, som fick Anders-Ersa-Anna-Greta! Större fågel än kråka ha vurti skjuten! Vad hjälpte det, om hon ställde sig aldrig så fin på det, om det var så tänkt. Och så började de[s. 268] räkna på fingrarna — så och så många kor blev det, så och så många skeltal, när Anna-Gretas farsarv väl kom till. Och för vart finger, som måste tas till i räkningen, blevo ansiktena allt längre och viskningarna allt elakare. Men på andra sidan bålet stod Mats så ensam och fattig och tyckte, att det var själva helvetets eld, som skilde honom från flickan hans.

Då hördes några röster nerifrån rået. Det tycktes vara en hel hop folk, som kom. De skrålade och sjöngo och väsnades som vildar. Nu syntes de i skogsbrynet. Det var skogsarbetare och dagsverkare. Ejnar var mitt ibland dem. Armen höll han kring halsen på en lång, mörk tjugufem års karl, en främmande flöttjare på väg uppåt älven till. Två kannor brännvin hade de tömt till vårens ära, och nu läto de sig ej hejdas.

Elden brann nu i högan sky, den sprutade gnistor, som kommo glimmerskiffrarna i vitterstenen att glänsa som rödan guld. Högt upp mot himlen kastade den slickande gula tungor. Rödast brann den på Anna-Gretas ungflicksmössa, så att allas ögon vände sig dit. När Ejnar fick syn på sin syster, drog han flöttjarn med sig fram till henne. Anna-Greta hälsade, rodnade, log, hon såg ej mötet ogärna — äntligen fick hon då se någon av det nya folket, som mor höll henne från. Allt det unga, glada, livslustiga i hennes väsen slog upp mot den vackre, främmande unge karlen, som kom. Grann var han, och det svaga ruset gjorde honom bara grannare. Han blev ej grov och ful av det som traktens bondpojkar, det gav honom blott en lätthet och frihet, som ingen av dem ägde. Anna-Greta[s. 269] såg det nog, hon pratade och log, fingrade sitt vävda flätband och svängde på kjolen som i dans.

Helt nära bålet stod alltjämt Mats. Elden brann honom i ansiktet, kläderna sveddes, men han märkte det ej. Han måste se och se. På den långa, granna karlen där borta, som hade så lätt till orden. Aldrig hade han sett en så grann karl som flöttjarn. Lång som en kärnfura var han, brynt av sol och vind, svart i håret som en tattare. Tänderna blixtrade och glänste som vitaste vårvintersnö. Det stod en fläkt från den långa vandringen kvar över honom.

Flickorna hade slutat att viska och fnissa, som förtrollade hängde deras ögon vid flöttjarn, där han pratade och gick an med ord, som flögo i kapp med gnisterleken. Elden glömde de, den fick osedd brinna och falna ner. Då mindes Ejnar en gammal lek med valborgseldens sista glöd.

— Nu flickor, ska vi hoppa över elden! ropade han och fick den närmaste om livet.

Också han var ung och grann. Håret stod som en solvåg upp från pannans vita rand över solbrännan, skjortan var uppfläkt över det breda bröstet. Villigt lät sig flickan tas, nu flög hon i hans starka arm oskadd över bränderna. Gossar och flickor voro genast med i leken. Par efter par hoppade efter, kjolarna flögo, skorna smällde mot marken, pojkarna skrattade, och jäntorna skreko. Kinderna blossade av hetta, ibland flög det gnistor ända upp i håret på dem.

Sist av alla gick flöttjarn in mot Anna-Greta och slog armen kring hennes liv. Han böjde sitt mörka[s. 270] ansikte djupt ner mot hennes, log som till en fråga och tog så språnget med henne över den sprakande elden. Mats såg dem komma emot sig. Tätt slutna till varandra, mörka som skuggor utan kropp mot de röda lågorna. Han tyckte, att där flög nu Anna-Greta på sin blåkullafärd i den svartes armar. Ofrivilligt vek han ett steg tillbaka.

När han åter såg upp, stod hon välbehållen framför honom och log med tindrande ögon och kinder i brand. Och vid hennes sida stod den svarte flöttjarn och tryckte hennes varma unga kropp hårt intill sig. Yr av hettan ville Anna-Greta falla, men en stark arm höll henne uppe, och två svarta ögon sågo djärvt in i hennes, medan heta ord droppades in i hennes öra som ett sakta sövande gift. De ögonen brände henne in i blodet, men till hennes själ nådde de ej.

Omedvetet sökte hennes blickar Mats. Där stod han alltjämt avsides, blek och allvarlig som alltid, ensam mitt i den stojande skaran. Han såg på henne, men det var som om han sett tvärs igenom henne på något, som var av oändligt större betydelse. Ett plötsligt och bittert trots grep henne. Där stod han, den som hon väntat på med all sin ungdoms heta längtan. Och teg, teg, medan en annan talade till henne allt det, som han skulle sagt. Och ändå kände hon så som aldrig förr, att det var i dessa underliga ögon med deras djupa fjärranblick hon allena kunde finna djupet och meningen med allt. Varför, varför — så i grunden olika voro de. Nå, han fick stå där, livets lek var lustig och glad. Och med tillbakaböjt huvud gav hon flöttjarn sitt soligaste leende, så att[s. 271] han för ett ögonblick tappade ordet, och ropade så i tindrande övermod till Mats:

— Nå, Mats, blev du udden, du? Ska du int flyg över elden din sjölver, du har ju tänt’en?

Då såg Mats mörkt på henne, där hon vilade i flöttjarns famn. Vittra, tänkte han kallt, allt manfolk lockar och drar du, genom elden drar du dem. Och ett häftigt och dovt raseri grep honom med ens mot denna eld, som han tänt till hennes ära. Med ett språng var han mitt uppe i glöden för att släcka den. Utom sig, kritvit i ansiktet av all sin inre spänning, sparkade han i bränderna med sina grova näbbskor, så att eldkol och gnistor röko. Med sina bara händer ryckte han stora bränder ur kolhögen. Det var som om han ej förmått känna sveda och värk, som om elden ej kunnat göra honom något.

Häpna och förfärade sågo de andra på honom. Skrattet, som följt på Anna-Gretas ord, tystnade tvärt, de fingo fullt göra med att släcka eldbränderna, som pojktoken slängde omkring sig. Var minut väntade de, att vettvillingens kläder skulle fatta eld.

Men Mats stod där bara helt lugn, sotig i ansiktet av elden fast utan en skråma, och släckte de sista kolen med en enruska. När av den stolta valborgselden endast återstod en rykande askhög, kastade han enruskan åt flöttjarn, vände dem alla ryggen och gick neråt rån.

Anna-Greta såg honom gå.

— Mats! ropade hon, men han svarade ej.

Stum av häpnad hade hon sett på honom som alla de andra. Var det detta, som bodde under den lugna, kalla ytan? En minut hade hon mött hans[s. 272] ögon, nu hade han sett henne, men hur? Med ett ryck slet hon sig lös ur flöttjarns arm, sprang fram till bergkanten och såg länge efter den ensamma gestalten, som försvann neråt rån.

Aldrig hade skogen varit så full av tassande ofärd som den kvällen. Det rasslade och risslade i snåren, det skrapade av kvastar och gnölade av bockhorn. Allt det onda var ute på språng i skogsmörkret, där de slocknande eldarna plötsligt glimmade till mellan stammarna som blodsprängda gnisterögon.

För första gången tyckte Mats, att allt detta kunde få honom i sin makt. Dra honom till sig ville det, gömma honom i myrens svartaste hål, därför att han släkt elden, gudagnistan. Men han höll sig uppe, vände ej blicken bakåt utan släpade sig neråt gården. Nere vid Anders Ersagården sovo alla redan. Nu förstod han, att Anna-Greta olovandes gått till berget. Å, den — —! Lismat sig till att få flytta med pigorna ner till sommarstugan hade hon ock redan. Gam-Lisa, älstpigan, skulle väl se till henne där. Men hon var bortåt de sextio och sov hårt efter dagsverket. Nej, annan vakt skulle hon få, som hon ej väntat.

Där stod aspdungen, hans barndoms förskräckelse. Susande vred den sina bladlösa grenar i sin eviga ängslan. Något gav vika i honom, handlöst kastade han sig ner i det fuktiga fjolårsgräset. Marken var hans förtrogna, den hade ofta svalkat hans barndoms sorger. Med ansiktet borrat i dess trogna barm gjorde han nu också sin ungdoms heta bikt till jorden. Allt hans blod stod i brand, för första gången fattade han fullt sin kärleks makt och styrka.[s. 273] Med en hjärtesveda, som liknade hat, mindes han vårfrudagsnattens spröda stämning av vaknande längtan och åtrå. Och nu — sådan var hon, ur famn i famn! Hon var ej värd någon skonsamhet.

Länge låg han så, då röster hördes. Det var Anna-Greta, som äntligen kom. Men hon var ej ensam. En främmande, mörk röst tog svaret av henne ibland. Alla mörka makter föllo åter över honom, darrande kröp han undan i snåret. Hans hand knöt sig, den kom att stöta mot något — fällkniven! Han tog ett tag i skaftet och blev åter lugn och kall.

Då hördes åter en annan röst, litet i falsett. Den var andfådd och avbruten som från en person, som sprungit ifatt de andra. Mitt i all sin vrede måste Mats le. Gammel-Erik var det, alltid i vägen på de ungas friarfärder. Mats hörde flöttjarn — ty, att det var han, det visste han genast — svära lågt och Anna-Greta slå till sitt höga skratt. Alldeles bredvid honom stannade de.

I nattmörkret tyckte han sig plötsligt se den främmande karlens vilda svarta ögon glimma skevt och styggt, löst satt handen till kniven bland det folket. Här var ej tid att förlora. Plötsligt steg han fram ur sitt gömställe och stod mitt ibland dem.

Då fick Gammel-Erik igen allt sitt mod. Ensam hade flöttjarn snart skrämt bort honom, nu voro de två. All hans klumpiga skämtsamhet återvände vid den tanken.

— Åhå, skrockade han, ja tror, att skön Anna-Greta håll på treenigheta. Välj nu, vem som skall bli den helige ande och vila på armen hennes!

[s. 274]

Mats hade velat slå honom på truten, men Anna-Greta blev inte svarslös. En stor och okänd ängslan hade fallit över henne i den mörka skogen med den främmande mörke karlen vid hennes sida. Sluppit undan honom hade hon ej, sin rädsla ville hon ej visa. Men bittert hade hon ångrat sin tanklöshet att springa åstad som hon gjort. Nu kände hon sig åter trygg, och allt hennes glada mod återvände.

— Int lär ’e bli du, som ska in i kammarn min, svarade hon käckt sin gamle friare och ingen av er andra heller. Dit kommer ingen ann’, än den jag ser borti liden åt midsommarnatten.

— Så länge väntar ja int, viskade flöttjarn med sin mörka röst. Ja vill ligg åtmed dej i natt!

— Längre än så kan en vänta på de som kärt ä, sade Mats och släppte henne fram till farstudörrn.

Aldrig hade han tänkt säga de orden. Men där hon stod i stugudörren, liten och späd mot de långa hetsiga karlarna och såg bort till honom i smyg med sina stora vädjande ögon, var hon åter den flicka han älskade. Hans lilla syster, hans brud! Han såg, att hon rodnat vid hans ord. Det var det första ord han sagt henne sedan kyssen.

Vid de orden miste ock Anna-Greta allt sitt övermod. Med nedböjt huvud och fumliga fingrar fick hon upp låset. Nu mindes hon, att hon gått olovandes till berget. All hennes självsäkerhet var borta, hon var bara en liten blyg flicka, när hon vände sig mot friarna och sade:

— Ja, då får ja säja er godnatt å tack för sällskapet.

[s. 275]

Och med en sista glimt av odygd lade hon till:

— Nu får väl Erik Olsa vara god att visa den, som ä främling, vägen neråt byn igen.

Så smög hon sig smidigt in genom dörrgläntan och fick fort nog dörren i lås. Men utanför stodo friarna och tittade lömskt åt varandra. Här hade man ej mera att göra nu — en och en ville man helst gå till flickans fönster. Ohågat slogo de sällskap neråt vägen igen. Men i flöttjarns ögon brann en het och osläckt eld — han skulle nog finna den vägen tillbaka en gång!

På tå i strumplästen smög Anna-Greta darrande in i köket, där gammelpigan sov. Hon vågade ej väcka henne, utan smög vidare in i sin kammare. Hennes hjärta slog hårt, hon kände sig med ens skrämd och ensam. Flöttjarns mörka ögon stirrade på henne ur mörkret, vart hon såg. Stod han där i vrån för att ta henne fatt och pressa henne intill sig igen så skoningslöst hårt? Han var så främmande och mörk, han hade dragit henne genom elden. Vem vet, där var kanske trolltyg med i leken. Utan nyckel och lås stod han väl där i kammarn snart och tog henne till sig!

En vanvettig skrämsel grep henne. Utan att veta, vad hon gjorde, sprang hon till fönstret och öppnade det. En svart, orörlig skugga skymtade i aspdungens dunkel. Äter ville hjärtat stanna i hennes bröst av skrämsel. Då kände hon igen Mats. Hon förstod, att han osedd vänt tillbaka för att vaka över henne. Den tanken skulle förr ha väckt hennes trots, nu rörde den henne.

— Mats, å, Mats, ropade hon sakta, kom in till mej, ja ä så rädd!

[s. 276]

Utan ett ord gjorde han som hon bad, steg försiktigt in genom fönstret och stängde det efter sig. Som en dunkel skugga såg hon honom emot fönsterljuset, sakta smög hon sin hand i hans. Ett stort lugn grep henne, all den hemvana tryggheten hade han åter bragt till hennes kammare. Nu skulle hon sova lugnt.

Mats kunde ju ligga för natten uppe på vinden, i den bädd han haft redan som barn. Då kom hon att se på hans ansikte. Det var så blekt, så sammandraget, så förpinat i det svaga kvällsljuset. Han höll hårt hennes hand, men såg ej på henne. Fulla av förtvivlan sågo hans ögon ut i mörkret.

Då veknade Anna-Gretas hjärta, en het våg av medlidande och kärlek slog upp i henne — det ansiktet var henne dock kärast i världen! Så underligt gammalt och slitet i all sin ungdom — hon älskade det för själva dess fåror och veck. Hon ville smeka det ungt igen. Hennes gamla lilla barn var han, full av klokhet och en stor hjälplöshet. Hon ville gömma hans sorger i sin famn, vagga honom bort i drömmar långt från de stores hårda, onda värld, dit han var satt. Då skulle han tala. Varför teg han jämt — hon älskade honom för att han teg. Hon älskade hans fattigdom, hans tysta ensamhet. Allt detta, som hon ej förstod.

I sitt falska övermod hade hon gått och väntat på hans ord, på allt detta, som han ej hade. Här var ej fråga om att ta, utan att ge, ge av fullaste hjärta åt en, som var i nöd. Sakta drog hon sin hand ur hans och lindade sina mjuka armar kring hans hals.

[s. 277]

— Mats, å, Mats, sade hon och lutade sitt huvud mot hans bröst.

Då lyfte han sin blick mot henne, full av förvåning, och strök henne skyggt över håret. En sällsam frid fyllde det lilla rummet. De vita gardinerna stängde ute hela världen — längst borta i vrån skymtade hennes orörda bädd inne i sängskåpet. Allt annat var dunkelt och formlöst, de sågo knappt varann. Länge stodo de så, bröst mot bröst, utan att tala, utan att smekas.

Men deras hjärtan talade. Tunga och dova kände flickan gossens hjärtslag mot sitt unga bröst. Mot varje slag svarade en darrning av hennes eget hjärta, hastig och skygg.

Mats var den, som först vaknade till besinning.

— Du ä trött, du val lägg dej, sade han, nu gett ja gå.

Då såg Anna-Greta på honom, en djup och oändlig ömhet stod att läsa i hennes stora ögon.

— Du må bli här, viskade hon.

Helt naturligt och utan skam sade hon det. Nu hade hon träffat sitt val bland friarna enligt gammal sed. Hon visste fullväl, att mor Brita ej gillat valet. Men i den stunden var det glömt.

Men Mats, han mäktade ej glömma det, han. Han visste ock, att mor Brita ville ha stintan friad till på annat vis, genom böneman. Anna-Greta var ej som de andra bondflickorna, sprödare och finare var hon, med mera liv och eld i sig. Farligare att komma nära i otid var hon, farligare för sig själv och andra. Därför hade han sökt hålla sig undan.

Men nu satt han där dock, fattig och arm som han var, bakom hennes vita gardiner och hörde henne[s. 278] klä av sig i mörkret. Av lycka var det hans hjärta slog, men ock av dunkla samvetskval. Men han hade ej kraft nog att slita sig därifrån. Hon hade valt honom framför de rika och besuttna — nu fingo de väl rådas vid. En stund blott, en enda stund, kanske den enda i livet, ville han vila vid hennes sida. Nu skulle de äntligen få tala ut.

Nu låg hon där redan mot kudden, han såg hennes ögon glimma mot sig i halvmörkret.

— Kom, Mats, viskade hon.

Då kom han och lade sig fullt påklädd vid hennes sida — ovanpå täcket. Mycket hade han att säga henne. Men först ville han se sig mätt på detta fagra ansikte, som han kände så väl och ändå icke kände.

Som två mörka myrar utan botten med speglande eldar i voro hennes ögon. Vad bodde väl gömt där nere? Vittra, den hjärtegnagande, livsförhärjande själv? En gång ville han se till djupet av henne.

Och han lutade sig över flickan och såg henne skarpt in i ögonen med sin egen klargrå, skoningslösa blick. Men hur han såg, var där ej botten eller fäste, endast ett svart, sugande, sammetslent djup, som gav svindel och drog honom till sig. Närmare, närmare hennes mun, hennes röda, livshungriga mun! Den hade täljt honom hans barndoms gåtor — lösa dem ville han nu!

Som en drunknande grep han krampaktigt om hennes huvud och pressade sin mun mot hennes i het och länge sparad törst, åter och åter. Stilla lät hon det ske. Men med ens slog hon upp ögonen mot honom i en full och outgrundlig blick, och han[s. 279] kände hennes läppar ge ett svar, som bar dem båda med sig långt ut på djupet, medan deras kroppar orörliga vilade sida vid sida, endast skilda åt av det tunna lapptäcket.

Elden — åter brann den i högan sky mellan dem och svedde hans kläder — nej, värmen av hennes mjuka, smidiga kropp var det. Han måste sticka handen emellan dem för att ej förbrännas. Men hetare bränd blev hans hand, där den kom att vila på särkens utsydda bröstlapp. En len hud svalkade honom under handflatan — då rev han upp särken och lade handen på hennes bröst. Liksom levande sitt eget liv rörde de sig darrande under hans hårda fingrar, förunderligt svala och heta. Det var som om de sökt gömma och rädda sig undan något för varje skälvande andetag.

Något vekt och beskyddande grep honom mitt i hans vilda berusning, allt det väjande och vikande hos henne, nu hade han det, hennes innersta rädsla för livet var det, det grymma, med sitt dubbelansikte av kval och åtrå, dit hennes heta blod skoningslöst ville driva henne. Hon visste ej, vad hon gjorde!

Det var något patetiskt och rörande över henne, där hon vilade i fullkomlig tillit och hängivenhet, bjudande honom allt det ingen hittills fått äga. Hans lilla syster genom barndomsåren! Nej, en rövare vore han om han tog henne så i hennes hjälplöshet.

Och en djup stämma från gångna dagar svarade på hans tankar:

»En tillsluten lustgård är du, o, min syster och brud!»

[s. 280]

Hans brud var hon — han hade kommit för att vinna henne, ej för att våldta. Hon skulle veta, vad hon gjorde, vem han var och vad hon hade att vänta först.

Med en jätteansträngning lyckades han betvinga sig, lyfta sin hand från henne, resa sig och släpa sig fram till fönstret. Där lutade han sin heta panna mot den kalla rutan, tills han fick besinning nog att tala.

Utan förbehåll lade han så sitt liv i hennes händer. Hade hon tänkt på vem han var? Fader- och moderlös, utan gods eller gård, levande på hennes mors barmhärtighet. Hennes mor, som hatade honom. Vad skulle hon ha att säga, när han kom och bad om Anna-Greta? Köra dem båda på dörren, läsa olycka och stämma ont på dem båda i deras fattigdom?

Han visste blott en levande råd. Pengarna han fått av far hennes, det enda han ägde i världen, kanske kunde de räcka till att lösa in ödehemmanet, som varit far hans. Nu, när skogen var plundrad, kanske han kunde få den. Skändad och förödd var jorden, tistel och törne bar den, men i rätta händer kunde den åter ge en knapp föda. Något annat hade han ej att bjuda. Skulle hon ha mod och kraft att dra dit upp ensam med honom och pröva nöd och fattigdom vid hans sida? Orkade hon med försakelserna — slitet och släpet orkade han. Då skulle han röja och så, han skulle rusta och bygga upp igen, en gång skulle hon kanske åter få det bra.

Så talade och talade han, han, den tyste drömmaren, talade som i ett rus av ord, talade för att[s. 281] döva sina sinnens och sitt hjärtas vilda, pockande röster, medan flickan stum låg kvar i sin säng och stumt hörde på. Förgäves väntade han på ett svar, ett enda ord av bekräftelse eller motsägelse. Hans klokare jag bad om ett ord av henne till kraft och stöd, men ack, hans hjärta ropade om ett annat svar! Men ej ett ord eller en suck kom.

Som han lämnat henne låg Anna-Greta kastad mot kudden. Orörlig, liksom bruten. Alltjämt stilla, medan blodet gick sin dånande kretsgång genom hennes värkande hjärta. Otydligt, som genom havets brus, hörde hon hans röst. Vad talade han om? Hon tyckte, att han ropade till henne med förtvivlade och vädjande ord, men hon kunde ej höra det över dånet. Också hon ropade, hela hennes varelse ropade honom tillbaka, men ej ett ord kom över hennes fast slutna mun.

Något i henne var bittert kränkt och förtrampat. Allt det bästa hon ägde, hela sin varma, älskande själ hade bon velat skänka honom i sin unga kropps blomningsstund. En frivillig, medveten gåva, stolt och kunglig, så som man skänkte sig hos det fria vandrarfolket.

Hade han tagit henne då, med varsamma händer, hade hon för alltid varit hans, tapper och trofast genom hat och förbannelser, genom skam och nesa, genom fattigdom och nöd fram till lyckan.

Men han fann väl gåvan för ringa, gick ifrån henne och talade tomma ord. Var det väl detta hon väntat på? Var det på ring och fästegåva, på gård och kreatur, på anseende och god ställning? Nej, på det hon läst i en ung mans ögon en blå vårfrudagskväll, då tjälen börjat gå ur jorden.

[s. 282]

Och nu satt han där och talade till henne som en arrendator om penningvärde och gröda. Hon tyckte, att han ville köpa henne och nu satt och räknade efter, om hon var värd priset. Skändad och förödd, naken och prisgiven kände hon sig, som en sköka, lämnad vid vägkanten! Bjudit ut sig själv hade hon och blivit försmådd!

Ett barn var hon ännu, allt det allvar hon kände var kärlekens fruktansvärda allvar. Han kände väl ej som hon — så var den leken slut.

För varje ord han talade blev hon allt tröttare, och allt mer kallt blev hennes sinne.

— De ä bäst att du går, Mats, viskade hon, när han tystnade. Det var hennes enda svar.

Något i hennes ton mer än orden gjorde honom uppmärksam. Bestört reste han sig. Han tyckte med ens, att hon ville skicka bort honom för alltid. Med allt sitt blod tänt på nytt gick han åter fram till henne. Hennes ansikte lyste ännu vitare än nyss, hon höll ögonen slutna och låg där nästan som död.

— Anna-Greta, viskade han ängsligt.

Men hon rörde sig ej.

— En kyss till förrn ja går, tiggde han.

Hon svarade ej ett ord. Då böjde han sig ner över hennes läppar — de voro iskalla och hårt slutna, liksom sammanbitna och svarade ej på hans kyss.

Bekymrad gick han mot dörren. En svag strimma av gryningen lyste redan in genom fönstret. Det var på hög tid, att han gick.

— Jag kom till dej igen nästa lördagskväll, sade han lågt, tills dess kan du tänk på de ja sagt.

Inget svar — hon lyfte ej ens på huvudet, när han gick.

[s. 283]

Förtvivlad smög han därifrån och sökte upp sin sängplats uppe på skullen. När solen gick upp och han måste på benen igen, hade han ej fått en blund i ögonen. Men då hade han också kämpat sig till den tanken:

— Stackare — hon var nog trött och förbi. Jag for för vilt åt henne.

Och yr av längtan vid det minnet sträckte han sina starka armar mot solen och tänkte på nästa lördagsnatt. Vem vet, om han då mäktade vara så klok för dem båda?

Men på sin bädd låg ännu Anna-Greta vaken och vätte det grova örngottsvaret med sina tårar. Besviken och förrådd, utlämnad åt skammen kände hon sig. Vad skulle han tänka om henne? Allt vad hon hade av ungdom och oskuld skalv i den känslan, att hon blivit så grymt missförstådd. Hon tyckte, att hon aldrig ville se Mats mer för sina ögon. Något var för alltid dött inom henne, det skäraste och sprödaste som kärleken ägde. Föga frågade hon nu efter, vad det blev av henne. Först när solen stod högt på himmeln, somnade hon hårt på sin våta kudde.

*

Hela den veckan såg Mats ej mycket av Anna-Greta. Det var som om mor Brita nosat sig till något med sin långa näsa, och tidigt i gryningen skickade hon honom upp till dalplatsen, som låg en bra nog bit ifrån gården, mitt uppe i djupa skogen.

Där var nu mycket att göra, ty nu gällde det att på allvar ta itu med tjärveden, om man skulle få dalen bränd före midsommar. De hade visserligen[s. 284] lompat tjärstubbarna färdiga på vårvintern, men nu skulle de klyvas till småved. Dag efter dag stod Mats med drängen i skogen och högg veden, så att flisorna yrde kring honom i den ljumma vårluften.

Nu var våren här på allvar, och tjäderleken gick flämtande i skogsdjupet. Älvar och åar svällde och bröto sig ny väg, saven sprängde i björkstammarna. Grep törsten honom för hårt, rände han sin finnkniv hårt i barken, så att björksaven skummade ner i näverkosan, kylig, frisk och milt rusande. Alla vårens safter blandade den i hans blod, och arbetet blev till en sjungande lek. Så stark är blott den, som har en hemlig glädje.

Aldrig en minut tvivlade han på att Anna-Greta väntade och längtade som han. Han visste, att också hon fått det träget. Mor Brita hade satt henne i väven, ty den skulle ner ur stolen till storhelgen. Och han skrattade högt vid den tanken. Nog var mor Brita slug nog, men illmarigare var kärleken själv. Över alla hinder bröt den sig väg till slut.

Men när han den lördagskvällen listade sig till Anna-Gretas fönster, fann han det stängt. Han ville ej tro det — hon gäckades väl bara med honom, stod där bak gardinen och skrattade åt honom med brännande kinder och handen på haken.

Men hur länge han stod där, svarade ingen på hans svaga knackning, och gardinen rörde sig ej en tum. Då slog han så hårt med knogen, att han hörde Gammel-Lisa vakna i köket, så att han fort måste bak knuten för att ej förråda dem. Till slut måste han gå. Kanske hade flickan somnat hårt efter sin dryga arbetsdag.

[s. 285]

Men också på söndagen visste hon att hålla sig undan. Blott till måltiderna sågo de varandra men kunde ju ej växla ett ord ohört. Med ögonlocken fällda satt Anna-Greta och rörde knappt maten. På Mats såg hon ingen gång.

Då började han ana, att något på allvar var på tok, och att hon med vilja höll sig undan. Men för sitt liv kunde han ej fatta, vad han gjort henne. Hade han ej visat henne nog aktning och misskund? Men så gick det upp för honom, att hon var blyg för honom inför andra — han mindes deras hemliga kyssar och log. Barn, lilla barn, tänkte han.

Kanske tog hon sig ock betänketid. Men svaret kunde ju bara bli ett. Så som de tyckte om varandra, måste de ju komma sig ihop med ondo eller godo, det visste han nu. Men hon gruvade sig väl att göra mor sin emot efter allt vad han sagt henne. Måtte han ej skrämt henne från sig! Men nu skulle han veta att finna andra ord, ord av livsförtröstan och tillit, som skulle övertyga henne. Men tillfället att träffa henne ensam kom inte, och på söndagskvällen bar det upp i skogen igen.

Flöttjarn hade han ej mera sett, han var väl faren från bygden igen. Men gamkallen från Olsagården stod var örkdagsafton och kallpratade med Anna-Greta, där hon satt vid väven i vinterköket, så att pigorna flinade och stötte varandra i sidan. Helgdagskvällarna hängde han vid kammarfönstret, men längre kom han ej. Honom fruktade icke Mats.

Anna-Greta satt bak gardinen och såg Mats gå uppåt skogen på söndagskvällen. Han skulle ligga i en kolarkoja över nätterna för att slippa gå vägen[s. 286] fram och åter var dag, hade mor Brita bestämt. Oupphörligt såg han sig om efter henne, när han gick, men hon rörde sig ej ur fläcken. Hon var gramse på Mats, att han ej tvingat sig till att tala med henne. Nu först voro de riktigt osams, och aldrig skulle det bli bra mer. Alltför tydligt hade han visat henne, att hon var honom likgiltig, tyckte hon.

Nästa lördagskväll smög Anna-Greta olovandes ner till dansen.

*

Så gick maj månad under hårt arbete för Mats. Som en galning högg han åter in på arbetet, men nu var det för att döva sin ängslan och oron i sitt blod. Runt om honom spelade och sjöng den vaknande våren sin vildaste låt, och skogsbäcken kastade sin vita skumslöja över den första liljekonvaljen. Som i ett trollslag hade marken klätt sig grön, och taltrasten satt redan gömd i skogsdjupet.

Men Mats högg i med sin yxa, så att det klang, för att överrösta alla toner av längtan och lust. Och när han på kvällen dödstrött vacklade in i sin koja, hade vedkasten vuxit ett långt stycke. Men än fanns mera kvar. Det är ett drygt arbete att hugga upp en femtio tunnors tjärdal.

Till slut sände han ner drängen till gården för att få vara ensam, och från den dagen arbetade han dubbelt. Det var, när han fått höra, att flöttjarn var kvar i byn och syntes med Anna-Greta på vägen. Den lördagen gick han ej ner till gården utan satte sig vid bäcken för att fiska stenbit. Så slapp han gå ner att hämta matsäck.

[s. 287]

Ej en blund sov han den natten. Hans egen dårskap gav honom alltför många tankar att strida emot. Varför hade han aktat och skonat henne? Hans brud — nu sprang hon redan med en ann. En lövjerska var och blev hon. Kanske väntade hon, att han skulle springa efter. Vänta fick hon! Var hon ej att lita till, så var han stolt, stolt som endast den fattige kan vara.

Så låg han i all sin manliga egenrättfärdighet och dömde henne skyldig, medan Anna-Greta borta i sin kammare grät sig till sömns, sedan hon dansat sig trött med flöttjarn.

Nu var man redan inne i juni, och inom två veckor måste dalen vara bränd. Uppe i skogen stod Mats och lilldrängen och togo löpen. Med sina knivar lossade de varsamt barken från granarna. Det gällde att få så stora stycken som möjligt, så att man måste ta dem från de största träden. Med löpen skulle tjärdalsgropen klädas, så att tjäran fick rinna ner efter den täta barken.

En efter en kläddes granarna av, tills de stodo nakna och vita i solskenet, medan saven rann som mjölk efter stammen. Snart skulle solen torka dem och göra dem spruckna och grå, hela trädet skulle dö. Nästa vinter fick man hugga ner det till virke.

Mats tyckte, att han själv liknade en sådan löpgran, lika avklädd, arm och tillspillogiven. Han var nu alldeles förbi av det stränga arbetet i vårluften men måste ändå hålla i. Hela gårdagen hade de kört näver och torv till dalplatsen.

När all löpen bortemot kvällen var tagen, gick Mats ner med drängen för att se till tjärdalen. Den var utgrävd i en backsluttning. I bottnen låg ett[s. 288] golv av kluvna stockar, som sluttade mot mitten. Med slanor och stolpar var det stöttat, där så behövdes. Själva bottnen var täckt med torv och näver, som de kört ner dagen förut. Nu skulle granbarken läggas ut över detta underlag med insidan upp, men man fick noga akta sig att täcka hålet i mitten. Genom det skulle nämligen tjäran rinna ner i rännan under dalbottnen, som var tillsluten med en tapp. Långa, gulbruna och doftande av kåda lågo tjärvedskasterna och torkade i solen.

De lade barken bredvid tjärdalen — all törve’n var nu också huggen. Nu var allt klart för morgondagen, då tjärdalen skulle bäras ned. Dödstrött vacklade Mats in i sin koja för att innan dess hinna få sig några timmars sömn.

Nästa dag kom med det härligaste dalväder. Solen sken över de nyutspruckna björkarna, så att de doftade som sötost, och de nyplöjda lejdorna lågo svarta och blanka och ångade av värme. Över fårorna flög den första sädesärlan högt i luften och bådade gott år.

Nere i Anders Ersagården var allt redo till att ta emot dallaget. Från alla gårdarna i byn skulle de komma, och även från de närmaste byarna hade man lejt folk för att bära ner dalen.

I finsalen satt mor Brita ensam en stund på morgonkvisten för att vila sig efter allt stöket. I flera dagar hade de nu bakat och bryggt, ystat och kärnat för att ha mat åt allt folket. Dallimporna hade jäst upp bra och lyckat sig, så att tjärdalen skulle nog gå till pengar. Det var ett gammalt tecken.

Värre oro gjorde henne Anna-Greta. Gammel-Lisa i sommarstugan hade farit med skvaller, och[s. 289] så fick hon då ta flickan i förhör. Då sade henne Anna-Greta, att det var gamkallen i Olsagården, som var den, som stått och smusslat bakom sommarstuguknuten för att språka på, och att han var den gynnade friaren. Var det så, då var ju allt gott och väl, och då kunde flickan stanna, där hon var, tills allt blev klart.

Hur hon själv stod på lur i fönstergläntan, såg hon dock ingen friare komma. Nu visste hon ej, vad hon skulle tro, men kanske det visade sig vid tjärdalsgillet. Var det verkligen Erik Olsa, var han ju en bärgad man, och det var inget skäl att dröja med att gå till prästen. Men nu var snart tiden inne, då de första gästerna skulle komma. Hon måste ut och se till pigorna.

Nere vid visthusboden stod Anna-Greta själv och skulle hämta in tunnbröd ur den stora brödlåren, som nu var proppfull efter vårbaket. Här ute i boden förvarades all maten. Där låg fläsket nersaltat i tinan, och där hängde det, som fanns kvar av de feta fårkropparna, som man rökt i bastun efter höstslakten.

Det var skumt i den gamla boden. Hon måste lämna dörren på glänt. Då såg hon något skugga för sig i dörrspringan, och när hon vände sig, stod Mats där. Han hade just kommit ner från skogen och var brynt av vind och sol, hans kläder voro nötta och rivna. Han såg på henne som en tiggare. Hon greps av äckel och trots. Nu, nu kom han! För sent var det nu. En annan, en starkare, hade kommit och lärt henne, vad kärlek var. En man. Mats — en pojke var han — slut var det nu med barndomsleken.

[s. 290]

— Ur vägen, Mats, å låt mej slippa fram, sade hon otåligt och sköt honom före sig ut genom dörren.

Men där blev hon fast, ty hon bar famnen full av brödkakor. Där fick han henne i armarna och tryckte henne in mot bodens stockvirke, som var så varmt, att det brände henne genom den tunna klänningen.

— Släpp mej, pojk, å akta bröt! skrek hon på nytt.

Men Mats hörde ej på henne. Äntligen hade han henne fast, vittra, hon, som lockat och svikit, hon, som alltid väjde och vek, när man ville hålla och gripa henne. Nu stod hon där fångad mot väggen i sin röda huva.

— Nu ska du säj mej, va du menar, Anna-Greta, sade han tvärt.

— Menar — me va då?

— Me dina tokforer å tilltag, me all din svartkonst. Varför springer du nu undan för mej?

— Hort de var, ja trodde man va fri gå dit man ville, ja!

— Å ja trodde vi va fästfolk, ja, svarade Mats.

Då for vreden i Anna-Greta.

— Fästfolk — vi! ropade hon med gnistrande ögon. Ja bjöd mej åt dej, men ja dög int, kantänka, åt fattiglappen!

All hennes kränkta stolthet fick luft i det elaka, hånfulla ordet. Men Mats hörde ej så långt — med ett styng av smärta släppte han henne åter. Var det Anna-Greta, som talade så? Hon, som vilat så vit i den stängda kammarn under hans kyssar.[s. 291] Hon, som varit så god mot honom i de första tunga dagarna, då han gick där som ett nådehjon på gården.

Så förändrad hon var, där hon stod med huvudet trotsigt tillbakakastat och lutade sig mot den nötta vindeltrappan, som förde upp till loftet. Allt det barnsligt grunda i blicken var borta, den röda munnen öppnade sig och kröktes hånfullt, de vita tänderna glimmade till som i ett bett. Stygg såg hon ut och främmande med den minen — en främmande kvinna av vandrarsläkt, en lövjerska — men min Gud så vacker!

— Ä de sant, att du redan har en ann? frågade han hest och grep åter tag i hennes arm.

Men hon vred sig smidigt lös. Vreden lågade nu nästan grön i hennes ögon — med skam tänkte hon på att hon mer än en gång gråtit efter honom i hemlighet.

— Nå, än sen, om så va, väste hon mellan tänderna. Tjänligt åt dej, läsarpojk! Blod har ja i ådrorna, vatten du, de blev mej för kallt!

Och i sitt vredesmod ryckte hon en liten silverbrosch, som hon fått av honom i konfirmationsgåva och nu bar av gammal vana, ur halsduken och slängde den för hans fötter. Med fladdrande skärpband sprang hon så lätt in i stugan med brödtraven högt buren på armen.

Men Mats stod kvar som bedövad. Hon hade nog rätt. Uppfostran satt i, hur man ryckte och slet i dess rötter. Den ringde honom i öronen med gamla, visa ord och gjorde honom försagd och klok i hans unga dar, då han bort vara dristig och[s. 292] djärv. Nu stod den och ringde själaringning över allt vad han trott om henne där, som nu sprang ifrån honom på sina egna vägar.

»En skökas läppar äro en hannogskaka, och hennes hals är halare än olja, sade rösten. Men framdeles besk som malört och skarp såsom ett tveeggat svärd. Hennes fötter löpa neder till döden, hennes gånga få helvetet.»

En sköka var för visso den, som lade sig till en främmande man, en vandringsman, en flöttjare. Men ljuv som en honungskaka var hennes mun, hennes röda mun!

Med tunga, sävliga steg och sänkt huvud gick Mats därifrån. Som han gick där, böjd över de främmande markerna, liknade han sin far, Lill-Jonas utom åkern, såningsmannen.

Nu visste han, att han snart måste lämna Andersagården. Lätt var det ej, och genast kunde han ej rycka sig loss, men ske måste det. Men för en tid skulle han bli där och se åt, hur det gick för Anna-Greta. Hennes fötter löpte neder till döden, det visste han.

*

Men däruppe i stugan var tjärdalsgillet redan i full gång. Runt omkring i stugan satt folket bänkat i karlsida och fruntimmerssida. Mats höll sig borta, men flöttjarn var med. Ejnar hade tagit honom till gården, och han skulle stanna för sommaren i byn. Nu satt han bänkad vid bordet med de andra och såg sig förstulet omkring i stugan. Skulle han kunna trivas under samma tak, vore det nog här.[s. 293] Mitt emot honom satt Rik-Erik i nya vadmalskläder och såg hemvan ut, som vore han redan mågstump i gården. Den synen gjorde mor Brita lugn.

Nu måste hon bjuda till bords, och det var inte gjort i en snarvändning. Ingen ville vara matsnål och gå först, fast hon trugade sina rejäla tre gånger.

— Varen nu så goda och maka er till bords, tiggde hon med sin lenaste röst, men ingen låtsades höra. En och annan tackade till och med nej — inte var man kommen för att sluka i sig mat!

Till slut måste Ejnar upp för att ta i med handkraft, och så fick man då rikaste moran fram till bordet i sällskap med gamkallen. Och med lock och pock följde de andra sakteliga efter. Ett tjärdalsgille var ju nog så hasadeligt som ett bröllop och krävde lika många ceremonier.

När man så fått i sig nog av syltorna och brödet och krusat sig ifrån bordet igen, bar det i väg upp till dalplatsen. Däruppe stod redan Mats och väntade med löpen. Den skulle alltid läggas ut av den äldste i laget. Det var ett verkligt hedersuppdrag, ty om man bara glömde att täcka ett enda kvisthål, kunde tjäran lätt ta sig ut den vägen.

Det blev Anders bror Kall-Ersa och en annan gubbe givet att lägga löpen. Med stor omsorg lade de ut de stora granbarksstyckena med insidan upp runt hela dalen, medan ungdomen samlade sig längre ned i väntan på arbetet. Till de unga räknade sig ock Anna-Gretas gamle friare, och det var han, som inledde upptågen. Innan någon visste ordet av, hade han stoppat en granriskvist i halsen på Anna-Greta.

[s. 294]

Kvickt rusade hon upp och tog hämnd på — flöttjarn! Men han var henne för lång i rocken, och innan hon hann betänka sig, hade han fått upp henne på armen och sprang med henne uppåt skogen, alldeles förbi Mats.

Vem kan säga om han snavade på en trädgren eller på Mats fot? Men visst är, att han snavade med näbbskorna och föll raklång med sin börda. Fallet såg styggt ut, men ingen slog sig på den mjuka mossan. Oskadd vilade Anna-Greta en stund på marken, ännu i flöttjarns famn, storskrattande och lycklig. Mats såg ner på dem och kände, att han älskade och hatade henne över allt på jorden.

Men i flöttjarns öga glimmade det ont — han trodde ej på trädroten. Anna-Greta såg det, och i en blink var hon på benen, fick fatt på ett träkol från den gamla dalen, och innan Mats anade något var hon över honom och hade ritat mustascher på honom. Runt hela dalen klingade flickornas gälla skratt, när Mats vit av vrede strök sig kring munnen, så att också hakan färgades svart.

— Se, se, nu har han skägg ock, skrek Anna-Greta. Hon njöt av att få håna honom öppet.

Instinktivt flög pojkens hand mot bältet, han vände sig mot flöttjarn. Stintorna ryste, snart skulle slagsmålet vara i gång. Men så med ens sänkte Mats huvudet och lät handen falla. Det var något i hans plågade blick, som kom skrattet att tystna i medlidsam undran.

Då ropade Kall-Ersa ungdomen till arbete. Nu skulle veden in på dalen. Flickorna sattes vid kasterna till att lasta på bärbårarna, och pojkarna fingo i uppdrag att bära bårarna ned i dalgropen. Där stodo[s. 295] gubbarna alltjämt kvar. Det var de, som skulle lägga dalen. De började lägga ut veden i en trång rundel och fortsatte så runt, runt, varv efter varv, rakveden innerst och småveden inuti, tills dalgropen liknade en väldig, upp- och nedvänd hatt med stora brätten. När man väl börjat, gick det med fart.

Mats och flöttjarn gingo vid var sin bår och tävlade om vem som rådde mest. Men alltjämt var flöttjarns börda större. Anna-Greta lastade veden på hans bår. Ibland möttes deras händer, och då blev flickan så skälvande röd. Men flöttjarn gick åter ned till dalen, rak och smärt, med det mörka håret bart, visslande och skrattande, så att tänderna glittrade mot hans bruna hy. Då glömde flickorna att lasta veden, deras ögon hängde vid flöttjarn. Mellan pojkarna sprang Gam-Erik, krokbent och beskäftig, och skulle hjälpa till litet här och var men var överallt i vägen.

Nu stod middagssolen hög, och till dalen kom lillpigan för att bjuda till gårds till middagens fläskpalt och sötost. Ingen sade sig heller nu vara nödig, men hur det var, slank också den maten ner i gästerna.

Först på kvällssidan var tjärdalen färdiglagd. Hatten hade nu vänt sig ut och in, och kullen reste sig rund och hög uppifrån marken. Nu återstod det bara att räfsa ihop tjärvedsstickorna till knösar och bära också dem med på kullen. Sedan kom belöningen för dagens möda. Nu skulle både karlar och kvinnfolk ha torvsupen, som togs i dricksglas.

Där kom redan Kall-Ersa med brännvinskaggen och fyllde glasen till brädden. Så drack man tjärdalens välgångsskål, och glasen gingo laget runt, tömdes[s. 296] och fylldes på nytt. Inte ens flickorna blinkade för torvsupen, fast de helst beto av den. Ejnar och flöttjarn togo två supar, var gång de andra togo en.

Bara en lät supen gå sig förbi. Det var Mats, och värre hån och spott vållade det honom än sotet på hakan. Men alltsedan Anna-Greta skällt honom läsarpojk, hade andras mening blivit honom så förunderligt likgiltig — sämre namn kunde man bära.

Av hela arbetet på dalen återstod nu bara att bära upp »gubben» och »gumman». »Gubben» var en tallruska och »gumman» en liten gran, och de skulle bäras upp av den pojk och flicka, som lottats ut till det. Mats, drängen, sattes till att hugga buskarna, medan Kall-Ersa fick lotta.

Tvekande drogo flickorna sina lotter — det var som om det gällt livet. Den som drog längsta stickan skulle bli gift det året, och pojken och flickan, som följdes åt uppför dalkullen, skulle bli ett par.

Alla jublade, när Anna-Greta drog stickan. Men skrattet vände sig till jubelskrän, när Gam-Erik drog den andra. Nog gjorde flickan sura miner, men hon måste hålla god min i leken och vandra uppför kullen med den avskydde gamkallen. Där stucko de så ned »gubben» och »gumman» i torven, medan hela laget sjöng en gammal dallåt.

Men när de skulle ner igen, drog Anna-Greta i förargelsen sin gamle friare med sig med sådan fart, att han så när satt till både andan och benen på den kuppen. Men lika strålande glad var han för det och bockade sig sirligt och stadslikt, när laget hurrade för dalparet.

[s. 297]

Sedan bar det hem till kvällsgröten, och så började dansen ute på Anders Ersas loge. Där tog var och en sin flicka för kvällen, och flöttjarn tog Anna-Greta. På starka armar drog han henne i dansen, och deras ögon vilade i varandra. Men i dörren kom mor Brita med dricka åt spelmännen och såg det. Hon mulnade, men så kom hon att tänka på att Erik Olsa ju ej längre gick i dans. Anna-Greta var ung, men när hon satt som husmor i Ol Olsagården, var det slut med dansen. Också mor Brita hade vilat i en ung mans famn i dansen — det var före det rika giftet — och hennes ögon glänste svart vid minnet.

Ute stod Norrlands ljusa natt med heta dofter. Det var vid midsommartid, och häggen stod i blom. I den stilla, ljudlösa natten lyfte den sin vita brudbukett mot skyn, och den tunga doften steg de unga åt huvudet. Invid dem viskade skogen, där jungfrutoffel, trolldruva och kärleksört växte på den fuktiga mossan, medan spindelblomstret och ormtungan gömde sig bakom dem på lur. Som en nedfallen vintergata slingrade sig skogsstjärnornas väg in under trädens skugga, där ekorrbärsörten tände sina fina ljus efter vägkanten. Längst in i dunklet kastade bäcken sin vita skumslöja över den första liljekonvaljen, vars kyska doft var som en sval droppe i den sövande hägglukten.

Allt detta strömmade emot dem i dansen. En efter en trädde de ut ur logen för att svalka sig, två och två. Par efter par gingo de att söka liljekonvaljer och kommo så igen till dansen, röda om mun och kinder. Men två var det, som gingo mot skogen och ej vände tillbaka.

[s. 298]

Frampå natten stod mor Brita och vakade i fönsterspringan. Vid Anna-Gretas fönster såg hon en lång, gänglig gestalt stå tryckt. Det var Gammel-Erik. Och lugnad gick hon åter till sängs. Men Anna-Gretas kammare var tom. Det visste hon ej.

Den natten sökte sig Mats för första gången på flera år åter till gammelgården, där han gråtit ut sin barndoms sorger.

— — Vid nästa vindstilla skulle tjärdalen tändas, och Mats gick åter upp i skogen med två av drängarna. Med näver och slanor tände de på i dalens nedre kant, och snart flammade en väldig ring av rök och lågor upp runt kullen. Det gällde nu att ta fast elden, innan det blev för sent. Torvstycke på torvstycke slängdes på elden för att dämpa de stigande flammorna, tills blott en gråvit rök steg upp mot aftonhimlen. Listig och hoppande smög sig elden under torvlagret — nu stack den åter fram en eldröd tunga, och Mats fick slänga dit ett nytt torvstycke.

Under dalen sutto drängarna vid rännan och väntade på tjäran. Timme efter timme gick, och det led in på natten. Då först kom tjäran, stark och doftande. Trögt och sakta kom den rinnande, och nu gällde det att passa med tunnorna. När tjärdalen brunnit ett dygn, började tjäran att rinna hastigare. Drängarna hade nu fullt göra med att slå tappar på de fyllda tunnorna, rulla undan dem och sätta dit nya. Det var ett lustigt arbete, tyckte de. Men ingen liten flicka kom det året upp till dem i röd mössa för att titta under dalen och skämta och le.

[s. 299]

Inpå fjärde dygnet var tjärdalen utbrunnen, och dalkullen låg som en enda rykande kolhög. Dödstrött och vacklande stod Mats och såg på sitt verk — han tyckte, att det var hans eget unga liv, som låg där så bränt och skövlat.

Men nu var ej tid för sorgsna tankar. Det gällde att släcka dalen ordentligt, så att kolhögen ej brann upp. Med spadar och skovlar hjälptes de åt att skotta sand på kolhögen, tills den slutade ryka. Då först kunde de stappla in i kolarkojan till sin välförtjänta sömn. Ingen hade då sovit mer än ett par timmar på dessa fyra dygn. Tjugufyra timmar i sträck sov Mats den gången, tungt, djuriskt, utan drömmar. Så sov han ännu över själva midsommarafton.

Sent den kvällen smög Anna-Greta ensam upp till korsvägen med nio sorters blomster i sin hand. Där möttes fyra vägar — en kom från skogen, en gick till byn. Utan att tala gick hon där av och an. Varför sneglade hon åt skogsvägen? Där var väl ingen att vänta? Men ingen kom. Mats låg i skogskojan och sov, den natt då allt det hemliga driver de unga samman i älskog.

Då hördes steg på byvägen. Skrämd såg sig flickan om. Där gick flöttjarn med en häggblomma i mössan, stark och segerviss och log med glimmande ögon. Då gick hon självmant ner mot honom och tog honom i handen. Så följdes de åt ner till gården. Den natten sov flöttjarn i Anna-Gretas kammare med de nio blommorna under kudden.

— — När Mats vaknade ur sin sömn, kände han sig starkare och friare än på länge. Arbetet gav honom ej heller mycken tid till att hänga huvudet och[s. 300] sörja. Hela gårdens skötsel vilade nu i stort sett på hans axlar, alltsedan mor Brita fick sitt att sköta och Ejnar gick sina egna vägar. Och han kände det som en plikt mot sin döde välgörare att väl se till hans egendom, så länge han var kvar i hans hus.

Därför var han först på benen och sist i säng och trälade och slet från morgon och till kväll värre än drängarna, men med bara halva lönen och med snäsor och otack på köpet. Mor Brita var ej vänligare stämd än förr, men hon hade svårt att reda sig honom förutan, och så länge flickan höll sig ifrån honom, måtte han då få bli på gården.

Anna-Greta sprang ej längre ur vägen för honom, men han var bliven som luft för henne. Hon kunde gott ha gått tvärs på honom utan att se det. Överflödig för henne och för alla var han. Men ändå blev han, där han var.

En gång sökte han varna Anna-Greta, när hon blev för djärv i sin kärlekslek.

— Du val akt dej, sade han, annars talar ja me mor din!

Då svarade Anna-Greta, vit i ansiktet och med det främmande draget över munnen:

— Hort de var, slabbertacka, gör de du, om du blir trodd!

Han visste fullväl, att hon hade rätt. Vart ord från honom skulle ha motsatt verkan mot det åsyftade. Hennes vägar voro icke hans, bäst att låta henne löpa, dit hon själv ville. Spelande glad var hon sommaren lång, Anders Ersaflickan, sjöng och trallade i arbete och lek. Frampå hösten satt hon ofta tyst och tänkte, och när bladen föllo, satt hon ensam på kammarn och grät.

[s. 301]

Den dagen hade flöttjarn vandrat vidare från byn. Men han hade svurit att låta höra av sig, och till jul skulle han komma åter, om det nu var som de trodde. Stackars Anna-Greta! Ej hade hon önskat sig ring eller fästegåva, gård eller kreatur. Nu satt hon där och grät efter alltsammans. Kärlekens allvar hade hon prövat, nu kom livets allvar. Men ingen fick se hennes tårar. Bland de andra log hon, fast blekt som själva höstsolen.

Så gick den långa, ändlösa förvintern inemot jul. Lång för mer än en. Redan i oktober föll snön och blev kvar. Mjuk, tät och klibbig föll den och föll, dygn efter dygn och avstängde gården från yttervärlden. Som mjukaste vadd lade den sig upp efter hus och gärdesgårdar och täppte till alla springor ut till friheten.

Också inomhus blev det så sällsamt tyst. Ej ett ljud därutifrån trängde in. Allt buller dämpades ned och bäddades till vila i snömassorna. Samfärdseln med andra byar var nästan avbruten. Ofta satt postskjutsen fast upp under hästbuken i någon driva och måste skottas loss av uppbådade lag. Ibland kom den ej till byn på veckotal. Men då den äntligen arbetat sig fram, nog stod Anna-Greta blåfrusen vid grinden och tiggde efter brev.

I början kom det flera på en gång, så blev det längre emellan, till slut kom det inget. Då gick hon in och satte sig tyst vid elden och stirrade dystert in i den. Där satt redan Mats vid sina böcker. Men de talades ej vid. Under de långa vinterkvällarna tog han nu åter upp sin läsning. Till våren ville han göra allvar av sitt beslut att söka sig ut i världen. Här fanns ej mera någon plats för honom.

[s. 302]

Julen kom, men inte flöttjarn. Framemot julafton levde Anna-Greta upp igen. Hon fick plötsligt så mycket att bestyra, hjälpte som förr vid bak och brygd och tycktes ha fått all sin glädje åter. På själva helgdagsaftonen var hon den, som var först pyntad till helgen och satt väntande under halmkransen. Stora, frågande, väntansfulla hängde hennes ögon vid dörren för var och en, som kom.

Och där kommo många, fattiga och frusna från fattigmans koja, och var och en skulle ha sitt paket med bröd och gryn och korv. Många långväga vandrande kommo den dagen till storgårdens kök. Men flöttjarn kom ej. Borta var han liksom vårens fägring, liksom häggens blomma och doft, borta som det korta sommarruset mitt i den långa, kalla vinternattens dvala. Han hade gått förbi på sin vandring och stannat, nu måste han vidare. Hus och hem, maka och barn — vad var det för flöttjarn? En stor gård, en vacker jänta — det fanns många stora gårdar, många vackra jäntor vid Norrlands älvar. Hans färd gick längre.

Och ute föll snön alltjämt, tät och ljudlös, och stängde ute varje främmande ljud, plånade ut varje främmande spår, lämnande en ensam med sina stillastående tankar. Ty varje tanke, varje dröm, som ville ut ur idet, stötte mot den vita, formlösa muren därute och föll till marken, där den mjukt bäddades ner i bomull som till svepning.

Så satt Anna-Greta hela den julaftonen med ögonen mot dörren. Och för varje timme, som gick, blev hon alltmer stilla. När kvällen kom, var hon vitare om kinden än snön där ute. Den korta timme hon sov om natten drömde Anna-Greta, att han[s. 303] kom vid korsvägen, och före gryningen steg hon upp. Hon klädde sig hastigt i sin brokiga helgdagsstass och smög tyst utom dörren. Osedd kom hon förbi de sovande i stugan — ingen kunde tänka på att fara i ottan i slikt yrväder. Och då tog man sig god tid helgdagsmorgonen.

Men Anna-Greta skulle gå att möta flöttjarn. Hon kunde ej tro, att han svek, hon kunde ej tro, att han ej ville komma. Därute var halvmörkt ännu, och snön yrde ner från en blygrå himmel. På gården var vägen nödtorftigt skottad sedan gårdagen, snön gick ej högt över kängskobanden. Blott till grinden skulle Anna-Greta gå. Där kunde man se ända uppåt korsvägen.

Men den isiga snön gjorde henne blind. Den piskade henne likt vassa bastukvastar och ville riva kläderna av kroppen. Var skugga därute på vägen, varje buske och sten tog hon för en människa, böjd under snöstormen.

Oron drev henne alltjämt vidare. Ute på vägen gick snön henne till knäna, ibland sjönk hon ända ner till midjan. Men hon var ju van att pulsa i snön och kämpade sig tappert fram. Ångesten och ansträngningen drevo ilande svettbad över hela hennes kropp, och för första gången kände hon riktigt, att hon bar på ännu ett liv.

Den tanken drev henne vidare, piskade henne grymmare än stormens gissel. Nog kom han väl ändå, han måste ju komma, vid korsvägen stod han nog redan och log med vitaste snö i mössan i stället för sommarens häggblommor.

Vägen bar uppför, här var skogen borta, snön låg nu i manshöga drivor. Yr, förblindad, utom sig [s. 304] av trötthet och ångest strävade Anna-Greta vidare. Knäna sviktade under henne, och ibland tyckte hon sig mista fotfästet och sjunka, men hon trampade bara på.

Där såg hon äntligen vägkorset, men nu började hennes krafter på att ta slut. Ännu en stor driva, snön gick henne under armarna, ännu några steg. Då gav med ens allting vika, och hon sjönk, sjönk. Ner i detta vita, lösa, djupa, mer förrädiskt än vatten.

Nu drunknar jag i snön, for det igenom henne, och hon tyckte, att någon skrattade högt vid den tanken. Javisst, det var hon själv, som skrattade. Och med ens förstod hon, att den hon väntade på, aldrig skulle komma, och vid den vissheten rörde sig det nya livet för första gången i henne. Med en sista ansträngning lyfte hon huvudet och såg uppåt korsvägen, där hon en gång mött sitt öde med drömmens nio blommor i handen. Så lade hon sig trött bakåt för att dö i snön. Men döden svek henne också, trolös liksom älskaren gick han det lättfångna bytet förbi.

Då kom där en annan vägen fram, som stannade. Det var en, som vakat och ängslats som hon, en som hört henne smyga ur stugan och följt henne. Den hon väjde för följde henne. Tätt efter henne hade Mats arbetat sig upp efter vägen, men hans steg och rop hade drunknat i snöstormen. Och Anna-Greta gick på den väg, där man ej vänder sig om. Ej förrän vid korsvägen hann han henne. Där låg hon avsvimmad, djupt nere i snön. Hennes röda mössa var det enda, som vägledde honom. Vitare än snön var hennes ansikte under den. Var[s. 305] hon död? »Och hennes fötter löpa neder till döden!» Hennes fötter, hennes små danslystna fötter! Han mindes hennes bara fot vårfrudagskvällen.

Med all sin kraft fick han henne upp ur drivan. Snöstormen hade redan på dessa få minuter brett en tumshög svepning över hennes brokiga axelduk. Hon stod nästan upprätt i drivan, själv stod han till axlarna i lössnön. Nu stodo de bröst mot bröst. En gång förr hade de stått så. Nu liksom då sände hans hjärta heta darrande slag in mot hennes. De väckte henne till liv igen, hon vaknade ur sin svimning och slog sakta upp ögonen, medan snön som en rasande kastade sig över dem båda.

Med ögon, som ej sågo blickade hon in i hans — så kände hon honom och ville häftigt loss. Hu, så han såg på en! Den blicken såg till hennes enda hemlighet. Varför grävde han upp henne ur snön? Hon tyckte, att hon vilat sju famnar därunder, där ingen såg hennes skam. Ner dit igen ville hon, till den vita vilan. Men han höll henne fast.

Då ropade hon:

— Låt mej vara me fre, Mats, du vet ej, va mej våller!

Men han svarade blott, medan han höll henne handvasst som döden själv i sitt grepp:

— Jo, jo, ja vet!

Det svaret gjorde henne vild, så när hade hon kämpat sig loss, men han bara ökade sitt järngrepp kring livet på henne och lyckades till slut pressa dem båda ut ur drivan. När de kommo på fast mark, bar han henne. Och genom drivorna halvt bar, halvt släpade han henne, fast hon stretade emot av[s. 306] alla krafter. Men den lösa snön gav henne inget spjärntag, och kampen mattade henne snart.

Så stodo de äntligen åter vid gården, och då hängde hon halvt avsvimmad över hans arm. Båda voro de drypande genomvåta. Gården sov ännu — nej, där blänkte ett svagt ljus i dörrspringan, och där stod mor Brita och lyddes. Varken förvåning eller skrämsel röjde hennes uppsyn, när hon fick se sin halvdöda dotter. Likblek, genomvåt, med de mörka flätorna lösta, hängde hon där över pojkens arm. Hon var som en drunknad, som man just fått upp ur sjön. Outgrundlig, om ond, om god, var glimten i svartögonen i dörrgläntan.

Är du så långt kommen redan, tycktes den säga, lugnt, kallt, som hos den, som vet allt på förhand. Då vaknade dottern till ur sin dvala. I förtvivlad gråt rätade hon sig och lutade sig in emot mor sin.

Men mor Brita hade varken ord eller tårar att ge henne tillbaka. Med sammanbiten mun tog hon henne till sig, fick henne med sig in i huset, fick kvickt av henne kläderna och hade henne i säng. Så tände hon i öppenspisen och fick i hast en varm dryck lagad. Allt vad hon kände till av starkt och värmande gav hon dottern för att jaga frosten ur kroppen på henne. Och innan de andra i stugan hade hunnit vakna och morna sig, sov Anna-Greta redan ungdomens trygga sömn därinne i kammaren med nya rosor på kinderna. Men våt och otackad fick Mats leta sig tillbaka till sin avkylda bädd.

Frampå dagen gick han upp igen, fast han kände sig matt och ruskig. Men han hade något att göra,[s. 307] något, som ej tålde uppskov. En plikt, en tung plikt. Och så drog han på sig helgdagskläderna, medan den ena feberrysningen efter den andra skakade hans kropp, och släpade sig in till mor Brita. Som så ofta satt hon ensam inne i finsalen, oeldad som den var, och funderade på något. Då kom Mats in och ställde sig vid dörren. Mycket hade han att säga, men han visste, att inför mor Brita lönte det sig bäst med rent språk. Därför kom det tvekande, men rakt på sak:

— Ja hadd tänkt mej till å fri opp a Anna-Greta hos er i dag. Hon ta på träng till å giftes.

En het rodnad steg upp på mor Britas kinder, som skarpa, röda fläckar stod den på hennes höga kindknotor, och blicken blev mer stickande än annars. Men hon gav ett lugnt svar.

— Så du tänkt de, sade hon bara. De va lycka Gud gav int skallutkoen horna.

Mats kände hugget, men betvang sig.

— I vet hur de ä ställt, sade han lika lugnt.

— Åhå, de en int ser, de vet en int.

Mats kunde ej bärga sig för att svara:

— Men tids nog får en vetat. Ett är då ackerat säkert — en rejäl karl å ty sej till, de träng stinta om nu.

Tonen och orden voro inte längre drängens, nådehjonets. Ja, på hedern hans var ju inget att säga, medan Anna-Greta — den skammen skulle hon lida! Men än var inget förlorat!

— Har du mer än hedern din å komma me då? sade hon strävt. Me den enbart fö’r du varken hustru eller barn. Å när maten börjar lida, börjar svinen strida, de vet en.

[s. 308]

Den invärtes hettan i Mats började sjuda över sina bräddar. Sina båda armar, sina seniga armar, som hållit gården uppe nu i flera år, lyfte han och höll dem framför den hånande kvinnan, så säker i sin rikedom.

— Här och här, skrek han och slog sig på de hårt spända musklerna, så det klang, de har ja å komma me. Karlakraft behövs nog här på gårn, å behövs en int, kan ja vara man för å ta igen farns går igen.

Sådana ord hade mor Brita aldrig hört förr från Mats. Tyst och underkuvad hade han gått där och alltid böjt sig under hennes vilja. Nu såg hon, att han var bliven man. Men för visso hade hon gjort upp andra planer för sin enda dotter än att gifta bort henne med drängen och uppfostringspojken deras, hur illa vulet det nu var. De hadde fäll int gått lås för byttan än!

— Få först å flå sen, sade hon lika kolugnt. Först får fäll stinta bli frisk, sen får vi si. Hon har osvarat sjölv än.

Än en gång betvang sig Mats.

— Nånå, ja har tomme till å vänt, men int a Anna-Greta, sade han stolt och gick med ännu knuten hand ut genom dörren.

Men dagen därpå kom han ej upp ur sängen. Svettbadet och den isande vinden hade gjort sitt verk, tunnklädd som han sprungit ut i snöyran. Nu låg han där i frossa och feber, borta från alla tankar och planer. Övergiven låg han där och kämpade med en bitter oro. Mor Brita såg väl till honom och skötte om hans sjuka kropp, annat kunde hon väl ej för skams skull, men själen lät hon vara i sin[s. 309] ovisshet. Och Anna-Greta, var var hon? Han ville ej fråga.

Först när han på sjätte dagen kom upp igen, yr och lemmen, fick han höra, att också flickan låg sjuk inne i kammarn. Långt borta från alla frågor var hon i brinnande feber och yra. Med tunga tankar vände han då åter till arbetet, med sjukdomens hela olust kvar i kroppen.

Men inne i lillkammarn låg Anna-Greta kastad på bädden och kämpade med sina fantasier. Många voro de, och de växlade ständigt gestalt, men en var det, som alltid återkom. Svart hår hade han, och han låg henne över bröstet och log med vita tänder, men ansiktet var borta utom munnen. Hårt pressade han henne, så att hon ropade och skrek. Men ju mer hon ropade, dess vitare och vildare log han, hans mun blev till ett jättestort gap med vit och yrande snö. Nu slök han henne, men då ropade hon ett sista gällt rop, och så var han borta. Men tyngden var kvar — nu var det fattiggården uppe på berget, som tryckte hennes bröst, så att andan ville förgå.

Mitt hjärta, mitt hjärta, tänkte hon, hon var så rädd, att det skulle gå sönder. Ty det var något inne i det, något fint och skört. Då ramlade tyngden av henne, den rev ett djupt hål i hennes bröst. Därinne låg hjärtat blottat med hennes hemlighet. Varligt tog hon ut det och höll det mellan sina händer. Rött och glatt var det. Av sig självt delade det sig i två halvor, som ett sådant där tvålhjärta man får på marknaden. Därinne låg det, barnet, skärt och fint med små händer ock fötter av vax.

[s. 310]

Då vaknade hon till ur dvalan vid att mor Brita hårt stängde till dörren till köket, för att ingen skulle höra hennes rop. Nu ser hon det, tänkte hon ångestfullt och ville skyla sitt slitna hjärta. Men febern tog henne åter.

När Anna-Greta låg sjuk på andra veckan, hörde Mats av två av drängarna, att nu skulle det vara avtalat, att hon skulle gifta sig med gamkallen på Olsagården. Till våren skulle bröllopet stå. Oväntat kom han över dem, där de stodo och tisslade och fnittrade i fähusdörrn. Ännu matt av sjukdom och oro, glömde han all behärskning och rök den ene i kragen.

— De lög du, skrek han.

— Nä, se jävvento heller, svor drängen, fråg mora hennes!

— Int val du ta ve dej se hårt, hånade den andre, nån sortes karl får fäll jänta ha, å stor går har han ju, karlstackarn, se gamkall han ä. De skin int viller än atte de ä som sanninga ä.

Skadeglädjen lyste ur tonfall och ögonspel, nog visste drängarna, var haren haft sin gång. Tog han sig inte husbondelater på gården, pojkvaskern där? Dräng var han som de.

Då släppte han dem och gick att söka mor Brita. Men hon visste finurligt att hålla sig undan i sjukrummet. Dit in kunde han ej tränga sig utan att väcka uppseende. Det han hade att säga kunde blott bli sagt mellan fyra ögon.

Så gick den veckan, men en dag in på nyåret befallde mor Brita Mats att elda bastun. Anna-Greta skulle ha sig ett rejält kvastbad till att riktigt driva ut det onda ur kroppen. Lungbranden hade hon lyckats att mota, men febern och frossan ville sitta[s. 311] i, sade hon. Mången tyckte, att detta var en hästkur. Nyårskylan bet ännu bistert i knutarna. Men mot mor Britas ordinationer vågade man ej opponera sig, ty de slogo sällan slint.

Hela eftermiddagen till aftonvardsdags klöv Mats ved till badet, och frampå kvällen hjälpte han till att bära Anna-Greta till bastun. Han hajade till av smärta, när han fick se henne först. Som en hamn vilade hon därinne på sticketäcket i kammarn, fullt påklädd, men ändå mager och späd som ett barn. Allt det främmande, det nya i hennes kropp trädde ännu mera fram som ett lidandes drag kring hennes insjunkna mun. Som en skugga var hon, en skugga av det, som varit hans kärlek. Och dock kände han, att så som nu hade hon aldrig vädjat till hans manlighet, hennes hjälplösa svaghet fick till slut bukt med hans egen. Nu skulle där äntligen bli slag i saken dem emellan. För första gången tyckte han, att skulden till allt detta i grunden var hans. Därför ville han bära hennes straff som sitt.

Det skar i honom att märka, att hon ville dra sig undan hans hand, men hon orkade ej spjärna emot, och så fick han henne då upp på armen. Lätt som ett fjun var hon, fast hon svepts i schalar och filtar. Ur klädbyltet tittade hennes ansikte som ett fruset barns.

När de väl fått henne in i bastun och satt henne på laven, sade mor Brita, att nu fingo de gå, ty nu skulle kuren börja. Icke ens någon av pigorna fick vara med, utan hon satte var och en till olika sysslor och förbjöd dem vid alla hemliga straff att så mycket som kika in i nyckelhålet en gång. De tänkte då, att mor Brita väl skulle bruka någon av sina[s. 312] hemliga ord och tecken, som det kunde vara farligt att bevittna, till att bota flickan, och gingo därför lydigt utan att våga så mycket som vända sig om en gång, trots deras vanliga pignyfikenhet.

Drängarna gjorde som de. Respekten för moran satt hårt i. Endast Mats drog på stegen, en häftig och oförklarlig ångest hade gripit honom. Gud vet, vad hon ärnade föreha med flickan, den gamla trollkonan? En sådan hade hon liknat därinne i det röda skenet från bastuelden.

En stark avsky grep honom med ens för allt det mörka och ljusskygga, som mor Brita brukade över folk och fä — var det dock, som far sagt, endast hednisk vantro och villfarelse? Vad det nu var hon förehade, tyckte han, att nu bröts det sista bandet mellan honom och Anna-Greta. Det sista bandet, som hette straff och försoning.

Nu var han långt efter de andra, den gamla bastun drog honom tillbaka till sig med trolsk och sugande makt. Urgammal och grå stod den där i skymundan längst bort i en vrå av gården. Mycket hade den sett genom åren. På dess lavar satt det fläckar, som aldrig ville gå ur. Ej blott sin lekamliga smuts hade människorna lämnat kvar där.

Ur dess enda lilla fönster lyste elden röd som blod, och röken steg tung och fallande ur skorstenen. Den liknade en dold härd för hedniska blodsoffer. Det var som om dess blodsprängda öga velat hålla honom på avstånd, det tvang honom att stanna, det gjorde honom åter maktlös och tvekande. Då tyckte han sig med ens öra ett skrik, ett fasans och smärtans gälla skrik. Han rusade fram igen. Nu var allt dödstyst. Hade han hört fel?

[s. 313]

Sakta smög han tillbaka till boden. Där i dörren till svalen hade han sin gamla utkikspunkt. Vem vet, kom han i otid, mäktade mor Brita köra honom från gården på fläcken. Men nu ville han stanna. Ropade det än en gång, då kunde ingen makt dock hålla honom borta. Men allt var tyst, en tung och dov tystnad utan luft.

Hur länge han stod så, visste han ej, då han såg dörren åter öppnas och mor Brita försiktigt titta ut. Sakta drog han sig tillbaka i skymundan, sprang så bakom boden och låtsades så komma ut från stallet, där han skulle hetas syssla med att rykta. Då fick mor Brita syn på honom.

— Vem är’e? ropade hon. Åh, är’e du, Mats, tillade hon med en underlig blandning av förargelse och lättnad. Nå, låt gå, han hade ju sett mer, som ingen bort se, och fick väl tänka det han ville. Mer än tankar kunde han inte ha om saken.

— Kom hit å hjälp mej me a Anna-Greta, sade hon kort.

Han följde henne in i den skumma och rykande bastun. Intet av all den skräck han väntat fanns där att se. Elden höll på att slockna av, och på laven låg Anna-Greta som förut, åter fullt påklädd. Men när han fick syn på hennes ansikte, ryggade han till igen. Varje blodsdroppe var gången därur. Så likblek och så förjagad var hon dock inte nyss i all sin svaghet. Nu var hon åter den dödens brud han dragit avsvimmad upp ur snön. Halvt avsvimmad som hon var, ryggade hon åter för hans hand.

— Låt mig gå själv, viskade hon hest och ansträngt och reste sig vacklande. Ett steg hann hon så föll hon avdånad ner på jordgolvet.

[s. 314]

— Ser du int att hon schvim å, ropade mor Brita vredgat till Mats, som stod som slagen av blixten. Då böjde han sig ner och fick upp henne. Var det hans uppjagade fantasi, som kom honom att se en mörk och stelnad fläck på hennes svarta vadmalskjol?

Men här gällde det att få henne in och i säng igen — de mörka tankarna fick det anstå med. Halvdöd kom flickan i bädden. De skräckslagna pigorna lupo obedda till, men mor Brita körde dem barskt på dörren igen, och en så vild glimt hade de aldrig sett i hennes öga. Kanske var det därför att för en gångs skull tycktes hennes kurer slå fel — det bastubadet hade så när kostat Anna-Greta livet.

I full låga slog febern ut på nytt, den drog henne bort till den gräns, där ett enda steg för mycket bär nedför. Men mor Brita tycktes med ens ha återfått all sin klokskap. Med säker hand visste hon att hålla den flämtande livslågan kvar på rätt sida, tills den dag äntligen kom, då Anna-Greta låg där, matt och bruten, men återvunnen av det liv hon velat fly från. Så var det i liv som i kärlek, nu orkade hon ej mer. Det fick bli till vad det ville med henne.

Blek och apatisk låg hon där utan vilja och tankar, utan minne och tro. Endast fram emot kvällen kunde hon rysa till för något, som dunkelt och formlöst smög sig in emot hennes medvetande. Men innan hon hunnit gripa tag i det, kom modern in och gav henne en lugnande dryck för natten. Snart sov hon som ett uttröttat barn.

Sakta gick det med tillfrisknandet, men moderns vilja tvang henne framåt. En dag stod hon yr och [s. 315] förundrad åter på egna ben och stapplade ett steg utåt golvet. Med det steget kom minnet, men då förmådde hon ej ta emot det, utan höll det tillbaka. Och så steg hon tveksamt och liksom mot sin vilja en dag åter över tröskeln till de andra.

Där satt Mats bland drängarna tyst vid kvällsbrasans handaslöjd. Bestört släppte han kniven i golvet. Hans blick hängde het av spänning vid Anna-Gretas avtärda gestalt. Såg han rätt nu, eller hade han sett fel förut — borta var det, som han trott sig märka ensam av alla. Densamma som förr var hon och dock en annan, där hon en kort stund vilade ut i faderns kabbstol mitt i eldskenet.

Allt det som vädjat till skonsamhet var borta. Nu mindes han åter med hätskhet, att hon vilat i en annans famn. Men hur det nu var, sitt ord ville han stå vid, ville hon ha honom, skulle han ta henne till sig, vad det nu sen blev till. I kärlek som hat hörde hon honom till, hur många som sedan kommit henne för när. De mörka, skrämmande misstankarna sköt han undan med våld.

Men det fanns andra, som tisslade och tasslade i krokarna. Två pigor och en dräng gingo i de dagarna från gården. Men sedan tego de andra.

Vad där sades ute i byn av ont skvaller fick ingen veta, men en dag kommo de till Mats med en nyhet, som de menade god nog, då det sades, att nu var det äntligen riktigt klappat och klart mellan Ersa-flickan och gamkallen hennes. Och inför den nyheten blevo tungorna så lena och hala — den där flöttjarn hade väl varit en sommarlek som mången ann — vem hade ej lekt sådan lek i sin ungflickstid? Men nu blev det allvar av, ingen löskekarl utan[s. 316] socknens rikaste mågstump kom nu till gårds, nu gällde det utstyrsel och storbröllop till midsommar. Så lång tid fick väl brudgummen bida, mindre gick det inte av för till att fylla en sån flickas kista till randen.

Vad de sedan viskade bakom ryggen hans, det hade inte Mats tid med, han hade nog med det han fått i ansiktet. Med stormsteg var han redan på hemväg för att få klart besked om detta envisa rykte. Till Brita gick han inte längre, Anna-Greta själv skulle han fråga.

Som hon brukade nu, satt hon frusen hopkrupen i kabbstolen intill elden och sydde på något. Det var en handduk, som hon fållade. Hon var ensam i det stora köket, endast den snart åttioåriga mormodern låg på sin säng och sov en orolig gammalfolkssömn. Förskräckt såg hon upp på Mats, där han kom instormande, instinktivt tryckte hon handen med sömmen upp mot hjärtat, så att nålen rev henne i barmen. Hon tyckte, att det var hans outhärdliga blick, som rev i hennes dolda hjärtesår. Ingen av dem fann ord.

Men till slut bröt Mats ut, i det han pekade på duken:

— Är’e till hemmafalekistan din kanske? Den, som ska stå i finrumme på Olsagårn?

Kanske hade han väntat trots till svar, så skulle det fallit förr. Men nu sänkte Anna-Greta förvirrad och skyldig sin blick.

— Vet du? viskade hon.

— Ja, ett vet ja, som sant ä, å de ä de ord, som ä sagt för gammalt, att jordtuva gifte bort skorvluva. Två storgårdar slår hon ihop me en smäll, mor din,[s. 317] å en får skammen på köpe. Hon glömde bara en sak — att ge mej återbud först.

Anna-Greta hade släppt sin söm, ett osäkert, fladdrande leende svepte över hennes drag — det första på månader. För första gången efter sjukdomen bar hennes ansikte åter ett levande uttryck.

— Du, Mats, viskade hon osäkert, ville du — nu?

Så olik sitt gamla jag, så rörande ödmjuk utan ett försök till förställning eller lögn, stod hon där framför honom med sänkt huvud, att han kände all sin forna kärlek vakna upp till liv igen. Han ångrade sina hårda ord, ett jagat och slaget barn var hon, allt ont hon hade gått igenom hade ej fastnat vid henne. Varför hade han ej vakat över henne bättre, han, som allena var vaken i stugan om natten, då det mörka smög efter rov? Vacker var hon som förr, nej långt vackrare, med detta blida och spröda, som ej funnits förut.

Varma ord stego av sig själva upp i honom.

— Att ja vill, de vet du, Anna-Greta, alltid har ja velat de, viskade han ömt. Ingen ä behändig som du, feger ä du som vittra själv. Från barnsben ha vi följts. Allt annat ä glömt, om du kommer nu!

Och han tog henne i handen och ville dra henne till sig. Viljelöst kom hon emot honom. Så kom hon att se på sin hand — nålen hade ristat henne, en droppe blod pärlade på ringfingrets topp.

— Nej, nej, Mats, ropade hon och slet sig ur hans armar. De ä ett, som står oss emellan, som aldrig blir gott mer.

— Allt kan bli gott, som en talar uppriktigt om.

— Allt kan ja säja, men int de.

Då for svartsjukan åter i Mats.

[s. 318]

— Men till Gam-Erik kan du säja’t, då ä du int otröjen, bröt han ut igen.

Skuldmedveten sänkte Anna-Greta sitt huvud — så de sletos om hennes arma liv, allt fick ju ske med det, utom det, att det skulle falla på Mats som en olidlig börda.

— Int till honom heller, viskade hon svagt. Hon mäktade visst inte förklara bättre. Han ä gammal, ser du, försökte hon sig. Han tar va han får. Du ä ung, du, de du ska ha, kan ja int ge. Sök dej ut, medan tider ä, Mats, å glöm mej! Snart får du en ann, som int har sett de ja har.

Outsäglig mildhet och självuppgivelse låg det i hennes ord, men Mats lät bitterheten råda.

— Säj du som de ä, sade han hårt, gampojken har gårn, han, de har int ja.

Ett bittert litet leende for över Anna-Gretas böjda ansikte som en reflex av hans.

— Du har ungdomstron du, de har int han. Han ä en sån, som ska ha mej nu, sade hon.

De orden bröto hans hån. Så ny, så skrämmande ny var denna hennes ödmjukhet.

— Ä de sist orde ditt? fick han slutligen fram.

Då brast hennes spända leende, tårarna störtade ur hennes ögon.

— Give Gud, att de vore sist orde ja sagt här på jorden! ropade hon till och vred sina händer, som maktlösa släppt sömmen. Men gå nu, Mats, å förlåt, om du kan! Förr går ja i sjön, än ja blir din nu! De ä mors skull att ja ä i live, hon får göra me mej, som hon vill å tycker.

Ja, gå måste han, den gamla i sängen hade vaknat och såg sig nyfiket ikring. Trots sin skröplighet[s. 319] för övrigt hade hon god hörsel. Hon skulle ej få deras sista ensamma ord till varandra till att härma och förvränga.

Tigande sågo de en minut på varandra. I den stunden kände de båda, hur ljuvt allt kunde ha varit. Men de kände ock, att det var slut. Lyckan hade de för evigt kastat bort i livets ström, den som rinner förbi och aldrig stannar. Blind för allt störtade Mats åter på dörren. Han hade blott en redig tanke: bort måste han, förrn han såg henne giftas till en annan!

*

Åter stod midsommar för dörren. Häggens vita brudkvast stod i blom, konvalj och pyrola andades sina hemligheter i skogsdunklet. Än en gång gick ungdomen i dans på tjärdalsgillena. Då gick Anna-Greta på Stor-Andersagården ut för att bjuda till gässpåss med sin gamle fästman. Redan det, att bröllopet skulle stå på våren och ej på hösten, då utearbetet var bortgjort, visade, att här var fråga om folk, som ej behövde se på slanten.

Dagen efter första lysningsdagen och lysningskalaset bar det ut i bygden — när det lyst ut, skulle bröllopet bli, och innan dess skulle alla vara både bjudna och trugade. Och det var en sak, som tog sin rundliga tid, det visste man. Hela bygden talade om det bröllopet — på mer än ett sätt! Och nog stod man i spänning i fönstergläntan i alla storgårdar, tills man äntligen fick se Olsagårdens bästa kyrktrilla svänga in från landsvägen med det blivande brudparet i. Anna-Greta hade helst velat skicka marskalk med brudgummen såsom bruket[s. 320] ofta var, men mor Brita tvang henne att fara själv. Hon skulle väl visa, att allt var, som det skulle.

Men i stugan fick man brått att ställa sig till rätta vid olika sysslor — ingen skulle tro, att han var väntad med bröllopsbud. Men far själv måste då ut på gården och hjälpa Gam-Erik ner med den jättestora, granna spannen med trakteringen. Där fanns både brännvin, vetekakor och socker till att truga med, så som rätt var.

När de kommo in i stugan — far med dröjande steg så som den, som rakt inte är nödig om något — hälsade Erik med sin sirligaste bockning:

— Godda å tack för sista!

Så drog han med en van gest upp ett glas ur fickan, gav det en nödtorftig tork med tröjärmen och slog så i en försvarlig sup. Förstsupen skulle far ha, sen kom moras tur och sen de andras efter rang och värdighet. Anna-Greta följde stillsamt efter med sockret. Hon bar huvudet sänkt och var litet blek under ögonen men eljest sig lik, tappert nog höll hon sig mot alla vassa kvinnoögon, där hon trugade av vetebrödet och kakorna. De sista tog moran själv hand om och gömde dem i klaffskänken till att själv traktera någon med.

Nu skulle det bjudas till bröllops. Men tro någon, att man genast tackade och neg ja? Ånej, int trängd man om att komma otrugat!

Betänksamt valkade far bussen och talade och sade å husets vägnar:

— Nog gett vi slipp de mitt i vårplöjninga!

Vårplöjningen var redan undangjord, men något skulle man ha att skylla på.

[s. 321]

Brudgummen tog inte illa upp, utan svarade artigt:

— Nänä, tocke folk som I får vi nog ha till bröllops, om de ska bli hedersamt!

På detta smicker svarade far med ett mummel, som kunde tydas både rätt och avigt, varpå den första delen av ceremonien var till ända. Både en och två gånger fick man nog ta den vägen tillbaka, innan bestämt svar kunde väntas. Men bara man fick besked före storbaket, gick det väl an.

Så foro de från gård till gård, långt in på sena kvällen, och sällan hade man sett så omaka fästfolk. Brudgummen var gammal, men rödlätt och spelande glad, när han slängde fram sin inbjudan om att följa till bröllops. Efter kom bruden, ung och fager, så att pojkarna sträckte hals, men tyst och blek som en skugga. När de gått, viskades det i knutarna efter dem, men tyst, mycket tyst! Högre blev talet, när det gällde den rika begåvningen, som brura fått av sin fästekarl. Nog ville var och en gärna på gässpåss till byns rikaste gård, fast man visste, vad som passade sig.

Lika blek och tyst, men ock lika lugn, satt brura och hörde lysbrevet läsas i kyrkan andra lysningsdagen. Där var inget att märka på. Det syntes nog också på förningen, som kom till gårds till storbaket. Maken till storkringlor och stortårta skulle nog ingen brud i byn få! Men vigseln ville hon ha hemma. Därifrån fick henne inte Stor-Brita, fast gullkrona skulle hon bära.

Blekare brud hade aldrig brudfrämman klätt och aldrig någon så feger! Med ögon utan botten under[s. 322] kronans kalla glans, tom, borta från allt — så kunde vittra gått till bröllops!

— Huva, tänkte brudfrämman, de ä som saknade flickstackarn kristen själ!

Hon var van vid annat, hon, brudfrämman, vid unga brudar, som snyftade och skrattade i ett. Unga leenden och tårar hängde vid den kronan som dyrbara ädelstenar. Det här var som att klä ett lik! Men då fick brudfrämman syn på brudgummen, där han gick och struttade på gården i all sin stass. Då skakade hon på huvudet och trodde sig förstå. Det var nog inte bara lättsamt att vara byns rikaste jänta och giftas efter pengarna och inte efter tycket.

Nu hade främmandet mumsat i sig siktbrödssmörgåsen från brudtallriken, som skulle vara välkomma, och fått i sig kaffeskvätten, så nu var det brudparets tur. De kommo med spelmännen före och hela gässpåssraden efter, och snart hade de växlat sina löften under pällen. Klart och tydligt föllo Anna-Gretas ord, utan tvekan band hon sig vid ålderdomen. Och innan man visste ordet av, satte sig redan prästen till storbordet för att börja kalaset. Det var inte utan att man var liksom besviken — allt gick ju som det skulle!

Men i hörnet trängdes ännu ungstintorna, skrattande och fnittrande och sneglande på brudparet, som just satte sig till bords med prästen. Var och en mindes, när de där båda bränt gubben och gumman vid tjärdalsgillet, och hur Anna-Greta skrattande och vred drog sin gamle friare nedför kullen. Nu satt hon där som hans brud i alla fulla de fall! Och fnissande och rysande viskade de sinsemellan:

[s. 323]

— Nu ser en, att de ä sant de som ä sagt för gammalt!

Men det var fler, som nojsade och hade det muntert. Vid storbordet hade brudgummen mycket nojs för sig med brudsvennerna och brudpigorna, så att de veko sig för skratt. Blott bruden satt alltjämt kall under kransen. Men vid karlabordet var en plats tom — det hade man ju alltid att viska om både där och kring bordet.

Viskningarna hindrade dock inte, att man tog väl för sig av smörtrillingarna och ostarna, av risgrynsgröten med smörklimp i, och sköljde väl ned det med det starka, välbryggda ölet och det beska enbärsdrickat. Men man lade ej in mer, än att där fanns god plats både på trätallrikarna och i magen för vattsoppan, steken och nyponkrämen. Bara stortårtan fick åka ner i påsen den, till den övriga fälmaten, liksom storkringlan till kaffet, som kom ovanpå alltihop. Anna-Gretas kringlor, det var bröllopskringlor det, som hette duga — halvalnslånga och guldgula voro de, och smäckfulla av sötaste sviskon.

Sen stämde spelemännen upp till dansen, och snart slog brudlåten högt emot taket. Men aldrig hade väl en bruddans gått så illa som den dansen, och de gamla lutade sina huvuden tillhopa och sade, att det var ett dåligt tecken. Karlarna ville skylla det på Gam-Erik, som hoppade där så viktig och struttade med sina gamla ben, medan kvinnfolken ville ha det på Anna-Greta, som gick där så vit och främmande, som om det inte varit hennes eget bröllop. Hon dansade nog i tanken med en ann, sade de. Fast vem av dem? undrade en rallkäring[s. 324] borta i vrån. Bättre gick det med gammelvalsen, då självaste prästgårdsmamsellen var med och svängde kring med brudgummen, fast hon trånsjukt snörpte på mun, kantänka. Hon tänkte väl på poesiboken med plyschpärmarna, som låg på Gam-Eriks bord med hennes verser i.

Riktigt liv i spelet blev det dock inte, förrän »siarna» kommo och ville si brura genom fönstret. Anna-Greta tredskades och ville inte fram, men det var ju bara blygsel och gott skick, och med handkraft kom hon fram till fönstret med karln sin och en tänd kandelaber på var sida. Men ut på farstubron fingo de henne inte.

Likblek stod hon där i det fladdrande ljuset och såg tungorna röras där ute till grovkornigt skämt och närgången granskan, så som det brukades vid sådana tillfällen. Orden hörde hon ej, men hon såg slabbertackornas munnar tugga henne som en riktig godbit. Matt i knäna kom hon därifrån, men med i dansen var hon, tills på morgonsidan, då kvällsmålet bjöds med blodkorv och vattsoppa.

Sen bjöds godnatt för den dagen. Och då sades det, att nog hade Anna-Greta hellre gått i flatbädd med ungdomen uppe på vinden, än hon gått in i fallåtssängen till brudbädd med karln sin! Tur nog fick hon opp snart igen för att gå med förning till gårdarna, där allt främmande bodde. Redan vid femtiden på morgonen var man sugen igen och skulle ha frukost på sängen, serverad av brudparet — vid spelemännens låtar.

Också på ettadan hade man mycket att bestyra. Den viktigaste stunden kom dock, då man skulle till att »lysa ut gaven». Då hade man redan spätt [s. 325] på bra nog med brännvin och punsch, så att humöret stod högt och utlysaren fick ett tacksamt göra. Till utlysare hade de tagit socknens spefågel, auktionsförrättaren, ty han hade förmågan att få slantarna att rulla friskt i skålen. Mer hasadeligt än att lägga i kyrkhåven var det att lägga dit sin bröllopsgåva, ty var den inte stor nog, fick man kanske en speglosa av utlysarn, som kunde sitta i för livet.

Flera hundra riksdaler hade han i skålen, när han slutat. Och mor Brita var nöjd, så hon sken. Men nog vet jag en, som skulle tänkt, att allt det bästa, som han ägt i världen, det hade den karln däruppe på bordet sålt bort för honom till vrakpris, både nu och förr! Men han höll sig undan och slapp se det.

Men på tredje dagen, stånd-dan, då Anna-Greta på allvar skulle hälsa ut sig med flickornas lag, kastade hon kransen på golvet och trampade på den, när hon skulle räcka den åt den som var i tur att giftas. Det var av våda, sade hon. På resdan for hon så lugnt till sitt nya hem. Alla gästerna reste ock, väl plägade och magastinna med rejäl fälmat i spannen och ett halvstop brännvin i pälsflaskan.

Den, som var borta, var Mats. Två dagar höll han sig undan, ingen vet var, men på den tredje dagens afton stod han för sista gången på den gamla vallen till Lill-Jonas förfallna stuga och tog farväl av hembygden. Gömd bakom buskarna hade han nyss stått vid vägkanten och sett de nygifta köra förbi på väg till sitt nya hem. Den synen var det han velat slippa se, men något, som var starkare än han själv, tog honom dit till denna sista pina.

[s. 326]

När han såg Anna-Greta så rak och blek vid sidan av sin strålande man, tyckte han att hjärtat ville brista. Allt det bittra och onda, som varit dem emellan, var glömt. Kvar voro endast barndomsminnena och de flyktiga vårtimmar, då hon i drömmen var hans. Där for hon nu, hans lilla syster, hans brud! Förseglad var hans ungdoms örtagård.

Som en utstött, en fördriven kände han sig, där han stod och såg ut i junikvällen. Ljus och ljuv var den, ännu bar marken sin bjärtgröna midsommarkrans. Men dolt under grönskan gapade fördärvet. Mitt i byn öppnade sig alltjämt vintermyrens svarta klyfta. Två släkter skilde den från varandra, två världar. Fyllt var ännu icke svalget, som allena kunnat ena dem, om det fått fyllas och växa ut.

Som förr kunde sjövittra sända sju svagår ovanpå godåren. Men nu glömde man det i fest och rus, i goda tider. Människan glömmer så lätt. Endast naturen glömmer aldrig. Som förr bodde också mycket kvar i människornas hjärtan, som vände deras öden i ondo. Frost över marken, frost i människosinnen! En stark hand krävdes där till att röja upp. Men döda voro byns bästa män, död var skogen.

Själv stod han här och sade farväl. Av allt sitt hjärta kände han, att här, på denna sidan klyftan, i ofärdslandet, utom åkern, där var han född och hemma. Alla de gångna åren i den främmande gården föllo av honom som ett lån, där han stod och såg ut över den mark han trampat med naken barnafot.

[s. 327]

Ingenting förstod han än av ödets vägar. Allt hade blivit som det måste. Hans hand grep stadigt i något. Sakta höjde han den, tog sats, och med all sin kraft slungade han föremålet ner över branten. I en vid båge slog det ut över stenbacken och föll med ett plumsande ner i det svarta vattnet. Klunk, klunk, sade det. Det var sjövittra, som girigt tog det till sig till att leka med i djupet. Det sirade linhuvet var det, brudgåvan. En sten hade han bundit vid det, för att det skulle sjunka.

Och med hjärtat överfullt kastade han sig ner i den övervuxna risiga åkern och pressade en sista gång sitt ansikte hårt mot dess svala jord.